Archive for the ‘ Svensk egenart ’ Category

Det ljumma svenska högtidsfirandet

Kolumnisten i Svenska Dagbladet Gunilla von Hall frågade sig härom dagen vad det är för svenska traditioner hon bör lära sina barn. Familjen är sedan flera år bosatt i Schweiz. Frågan ställs lite på sin spets i en sådan situation med ett annat lands seder och bruk så att säga inpå knutarna. Även här i landet med sina allt fler utifrånkommande är seder och bruk för många helt andra än de traditionellt svenska.

En del av den svenska befolkningen firar numera ramadan, vilket resten av befolkningen egentligen vet rätt lite om. Man fastar mellan solens upp- och nedgång har jag förstått, men exakt när högtiden inträffar är jag oklar över – liksom orsaken till den. En annan nykommen tradition, Halloween-firandet, har handeln tagit över från USA, ivrigt påhejad av den kolorerade veckopressen, så att vi numera kan köpa plastmasker av skelett och grimaserande pumpor på närmaste ICA och Konsum när det är dags.

Jag ignorerar detta jippo, liksom fars och mors dag, som även det från början var ett trick från handeln att få oss att köpa saker. Fast ett visst gnissel kan höras från familjen som nog under andra omständigheter hade kunnat tänka sig ett blygsamt firande, framför allt av min kära hustru.

Alla hjärtans dag förbigås däremot helt medvetet av familjen. Ingen av oss har ett vettigt förhållande till det där med att tända ljus på gravar. Det är naturligtvis vackert, men våra avlidna anförvanters gravar ligger utspridda över landet, så det skulle rent praktiskt vara omöjligt att tända ljus på dem. Vilket illustrerar problemet gravvård. Att ha en grav kräver anhörigvård – vilket för många innebär ett ständigt dåligt samvete. Detta vill vi inte orsaka våra efterlevande. Därför är vår önskan att vår aska sprids för vinden när den dagen är kommen. Det är i minnet man bäst vårdar de som gått före. Menar vi.

Midsommarfirandet har familjen lite kluvna känslor inför. Det stannar vid sill och nubbe. Där råder ingen tvekan. Men att åbäka sig med små grodorna och andra upptåg kring en midsommarstång, nej såna pinsamheter är vi gärna utan. Dansen kring stången hade säkert ett större berättigande förr. I dag är det bara tomma former. Anser vi. Men årstidsstämningen är ju underbar. Det är en tid av en sorts självförverkligande av den svenska sommaren.

Många menar att midsommarafton borde vara Sveriges nationaldag istället för sjätte juni som få har ett självklart förhållande till, ett faktum belyst av att dagen inte blev helgdag förrän 2005. Utnämningen av sjätte juni som nationaldag har sin orsak i dagen då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung 1523 och Sverige blev ett självständigt land, ett faktum få känner till. Vi firar alltså något vi är okunniga om.

Att göra midsommarafton till nationaldag skulle ge dagen den folkliga förankring den aldrig haft.

Den största helgen alla kategorier är ju annars jul. Egentligen är det märkligt att denna kristna högtid fortfarande åtnjuter en sådan oantastlig status i ett så genomsekulariserat land som Sverige. Visserligen läses knappast julevangeliet längre, men den där svårdefinierbara stämningen av frid, stillhet och allmän människokärlek liksom sänker sig ned över landet denna tid.  

Jag minns att den svenska biodynamikens nestor Kjell Arman menade att kristendomens själva essens finns i denna stämning. Att det är kristendomen vi då upplever som känsla.

Ja något är det. Och sådant behöver man knappast lära barnen – så länge man upprätthåller traditionen infinner sig stämningen av sig själv på ett egendomligt sätt.

Så självklart och påtagligt borde alla helger kännas. Julen är artskild från våra övriga ljumma högtidsfiranden.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nymoralisternas svårigheter att förstå främlingsrädslans orsaker

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Vi är alla nationalister

”Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem”,  skriver Andreas Johansson Heinö i tidskriften Axess (2/12). Det är ett både överraskande och djärvt uttalande i ett mentalitetsklimat där nationalism betraktas som ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga*.

Vad menar karln? Jo att invandring och globalisering försvaras  med hänvisning till vilken nytta den har för den egna nationen, vilket i sig är ett uttryck för en omedveten nationalism.

»Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild införlivats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.«

Företrädare för multikulturalismens idé vill se nationella minoriteter som i princip vilka svenska intressegrupperingar som helst.  Deras kulturer och sedvänjor har samma existensberättigande som de urgamla svenska. Kanske det till och med finns ”bättre” kulturer än den svenska. Samtidigt är vi alla präglade av den svenska majoritetskulturen med sina värderingsföreträden och mentalitetsmönster som uppfattas som självklara normer. I detta sakernas tillstånd spelar media en avgörande roll.

Mediernas karaktär av nationsbyggande var stark, speciellt förr i tiden. Dagstidningar, radio och tv har alltid varit ett kraftfullt  inslag i den mentala infrastrukturen. Nationen fogas samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tar del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. Detta var förr också den självklara inkörsporten för invandrare i det svenska samhället. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna ändrade detta mönster. Nu blev det möjligt för invandrare att ha daglig kontakt med hemlandets lokala nyheter. Och med de sociala medierna möjliggörs direktkontakt med familj och vänner på hemorten. Detta förstärker den nationella identiteten. Med Facebook, Skype och Twitter kan man umgås med sina landsmän varje dag oavsett vilket del av världen man lever i.

Av samma orsaker har även den svenska nationalismen stärkts. Wikipedia definierar nationalismen som en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Denna definition är egentligen inte kontroversiell, den bara sammanfattar det troligtvis de flesta svenskar uppfattar som ett normalt förhållningssätt till Sverige. Därför är egentligen de flesta av oss nationalister i praktiken. Även politiskt korrekta kulturrelativister, eftersom definitionen på intet sätt utesluter respekt och intresse för andra kulturer. En nationalist är inte liktydigt med en som ogillar andra nationaliteter. Eller invandring.

Prioriteringar och synsätt i vårt land har en utpräglat svensknationalistisk karaktär. Den starka solidaritet med andra kulturer som många hyser är mer ett ideal än praktisk verklighet, för i vardagslivet är det sämre med multikulturalismen. Detta märks kanske tydligast i vårt umgänge med media. Andreas Johansson Heinö igen:

»Den svenska Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen.«

Det pratas OM, men sällan MED multikulturella grupperingar. Twitter och i viss mån Facebook både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Vi agerar alla mer eller mindre omedvetet ur ett svenskt perspektiv. Vårt tänkande är starkt influerat av svenska begrepp, synsätt och mentaliteter. Vi är alla nationalister.

*Nationalism ska inte förväxlas med chauvinism som betecknar en överdriven och fanatisk patriotism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Svenska folkets behov av en kungasaga

29 december 2011. Det finns ingen/inga bättre representanter för Sverige än kungafamiljen. Sen får republikaner och vänsterpartister säga vad de vill. Hur kan man bortse från 70% av folket? (En reflektion efter summeringen av året med kungafamiljen på TV i kväll).

Denna provocerande kommentar på Facebook alldeles på slutet av året genererade 87 kommentarer, vilket är en rekordnotering på vårt konto. Många ifrågasatte det demokratiska i att vi har en som blivit statschef genom arv: ”Demokrati betyder folkstyre, hos oss innebär det att vi väljer partier som ska styra vårt land”, skriver Helena. ”Statschefen är ju kungen…och det är otidsenligt, att födas till en position oavsett om man vill eller inte, kan eller är oförmögen”. På vår fråga om det inte är demokrati om 70% av svenska folket vill ha kvar kungahuset, svarar Alicia att det är institutionen som sådan som är odemokratisk.

Sofia ville föra in en annan argumentationsfigur:

”Jag tycker nog att det största problemet med vår monarki är familjen Bernadottes egna rättigheter. Snart kommer ännu ett litet barn att födas, som från början inte bara har den egna släktens utan hela nationens krav på sig att tillhöra en viss religion, vara heterosexuell, reproducera sig och viga hela sitt liv (inte bara fram till 65) åt ett yrke han/hon inte får välja själv. Det är en hederskultur if ever I saw one, ett sorts slaveri tycker jag.”

Slavargumentet har anförts tidigare i debatten men förnekas av kungligheterna själva. Kungen tycker det är kul att vara kung. Sen har det funnits kungar och prinsar som avsagt sig sin position. Prins Eugen t ex, han ville måla istället. Och han var en duktig målare. Och kung Edward i England som ville gifta sig med den frånskilda, alldeles vanliga amerikanskan Miss Simpson. Så slavargumentet känns knappast som ett avgörande skäl att ersätta kungahuset med en president.

Sofia förtydligar: ”Om vi måste ha en statschef känns det ju betydligt schysstare mot personen i fråga att han/hon får anmäla sig som frivillig (tex ställa upp i valkampanj) än att bli utsedd av någon annan innan man ens är född.” Men vi alla är födda in i olika sammanhang som vi inte valt. Och ett mer priviligierat sammanhang än kungahuset får man leta efter.

De kungliga är vanliga människor  insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet. Den svenska modellen är en stark demokrati kombinerat med ett folkligt behov av en kungasaga. Och den fungerar utmärkt, speciellt sedan kungen fråntagits all makt att styra riket.

Naturligtvis är kungahuset förlegat  – som idé. Ett kungadöme kan knappast grundas idag. Det skulle troligtvis inte ens rojalisterna förespråka. Men att mena att kungahuset är förlegat när 70% vill ha det känns knappast adekvat. Det är en realitet som inte går att vinka bort med ideologiskt snömos. Samtidigt demonteras kungamakten naturligtvis hela tiden. Svärmor muttrar harmset över kvällstidningarnas skandalisering av kungen: ”För femti år sedan hade de fällts för majestätsbrott”. Och så är det ju. Då var kungafamiljen oberörbar. Nu har de berövats makten att påverka rikets angelägenheter. De är bara symboler – och det är bra. Långsam demontering.

Därmed avslutas summeringen för 2011

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk

Fädernesland – ingiv våra sinnen de dygder som fostrat din ära, ditt väl.

Dessa ord kommer från Arthur Hazelius, mannen som 1891 grundade Skansen, världens första friluftsmuseum. På Djurgården, vid bergbanans fot, står en byst av honom framför en välvd mur på vilken sex liknande sentenser finns formulerade. Först läser man dem bara rakt upp och ned. Typiskt adertonhundratalspompöst, känner man. Men vad är det han egentligen säger? När man läser om de förväntade visdomsorden – texterna står i guldskrift fördelade på sex utsirade stentavlor som för tankarna till Dorés illustration av Moses förevisande Guds tio budord – ger raden ovan ett förvånansvärt ytligt, ja nästan löjeväckande budskap. Nästa tavla imponerar inte heller:

Var hellre fri än annans träl så länge du dig kan röra.

Efter att med en viss möda ha sökt visdomen i detta – som sagt skrivet med guldbokstäver – konstaterar man förvånat att den pompösa formuleringen döljer en självklarhet. Den påminner om senare tiders det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. En ironisk formulering som används för att uppmärksamma en självklarhet. Vid det här laget har förväntningarna skruvats ned betydligt.

Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.

Att Hazelius inte menar en fågelholk som ramlat ned förstår man direkt. Han hade en mer metaforisk avsikt. Men vad menar han att vi ska förstå av detta? Är det en föregångare till Dylans the answer my friend is blowing in the wind? I båda fallen blåser det. Vilket i Dylans fall torde vara en poetisk bild för att man bör lyssna till sin inre röst. Hos Hazelius har vindblåset snarare fosterländska implikationer. Bombasmen var troligtvis mer en signal, eller uppmaning till fosterlandskärlek mer än en djupsinnig tänkvärdhet.

Vi är ett litet folk – men vi bör tänka stort.

Här kommer plötsligen Carl Bildt in på banan. Detta låter som något han kunde ha sagt på den tiden han pläderade för Sveriges medlemskap i EU. Ånyo känner man hur starkt Hazelius manar till en förädling av det nationella. Idag något närmast suspekt. Hans syfte är uppenbarligen att inspirera till skapandet av ett land att vara stolt över, ett Sverige som föredöme. Detta var alltså långt före Hitler.

Den forntid ej vördar ej framtid är värd.

Nu blir det lite knepigare. Här förutsätts inte bara kunskaper i historia utan dessutom vördnad för densamma. En lysande sammanfattning av Sverigedemokraternas kultursyn kan tyckas. Utan en beundran för vår stolta historia får du rött kort och kan inte spela nästa match i livets ligaspel.

Ryktet aldrig dör för den som sig ett gott förvärvat.

Eller hur! Tonen i dessa rader ger i sin nästan chauvinistiska karaktär en bild av en idylliserad svensk identitet som på ett knappt sekel förvandlats till sin motsats – en kulturrelativism där alla värdesystem betraktas som likvärdiga. Sverige är inte bättre än något annat land, eller värre – det är ju fullt möjligt att vi faktiskt är sämre. Hazelius roterar i sin grav.

Samtidigt är Hazelius med sina eufemismer* en tydlig representant för en tid med förljugna ideal (”smaka riset”, ”lära sig veta hut”, ”dö för sitt land” etc) – men i hans sentenser finns också tydliga pekoralistiska drag. Ett pekoral är en text som oavsiktligt får en komisk verkan, eftersom uttrycks- och meddelandebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna.

Sorry Arthur, Steiner hade gjort det bättre…

* Eufemismer är förskönande eller beslöjande omskrivningar, ofta för saker som anses oangenäma, anstötliga eller tabu.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Statsindividualismen har befriat svenskarna från beroendet av familj och välgörenhet

Den vanliga uppfattningen – särskilt utomlands – är att svenskar är kollektivister. Men hur kan medborgarna i ett land där begrepp som ”solidaritet”, ”gemenskap” och till och med ”socialism” är så vanliga i den politiska retoriken vara så slutna, så måna om sin självständighet och så försiktiga med att släppa andra människor in på livet?

Sanningen är att Sverige är bebott av hypermoderna och historiskt sett ytterligt autonoma individer, menar författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? Vad som kännetecknar det svenska samhället mest av allt, menar de, är inte kollektivism, utan en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällets välgörenhet. Idéhistorikern Peter Antman:

Få välfärdsstater är lika konsekvent uppbyggda kring idén om individuell autonomi som Sverige. Nästan alla våra välfärdssystem är kopplade till den enskilda personen, inte till familjen eller till arbetet som är så vanligt i andra västländer.

Jämlikheten är det allt överskuggande begreppet här. Den centrala aspekten på jämlikheten är just individens oberoende. Endast oberoende människor kan mötas som likar. Denna logik har följaktligen lett till att svensken idag står i en direkt relation till staten – befriad från sina medmänniskor vad gäller pengar och tjänster. Det sociala skyddsnätet finns där, oavsett individens relation till sin familj, släkt, grannar, arbetsgivare eller välgörenhetsinstanser.

Den svenska modellen har växt fram ur en insikt: Intima relationer inom familjen och med vänner inom den lokala gemenskapen kan ha bedrägliga konsekvenser därför att den beroendeframkallande kärleken subtilt men obevekligt urholkar friheten. Och detta visar sig vara en allmän uppfattning. Undersökningar visar att äldre svenskar värdesätter sin egen självständighet; de vill gärna umgås med barn och barnbarn, men inte av tvång. De föredrar `intimitet på avstånd´. Enbart när man är självförsörjande kan man lita på att man är älskad av andra. Men denna starka betoning på individuell autonomi har också kritiserats.

Statens övertagande av traditionella mellanmänskliga förpliktelser driver på utvecklingen mot ett alltmer kallt och kärlekslöst samhälle. Den institutionaliserade omsorgen ersätter de band mellan människor som varit förutsättningen för intimitet och närhet.

Den svenska välfärdsstaten är inte en lösning uppifrån, påtvingad av fanatiska socialingenjörer, som många analytiker utomlands ofta tror. Impulsen till uppbrott från täta familje- och andra band inom det civila samhället har tvärtom varit folkligt förankrad och kommit att uppfattas som ett uttryck för solidaritet snarare än alienation. Författarna kallar detta för den svenska statsindividualismen.

Svenskens förhållande till staten har en form som författarna kallar ett slags ”parlamentarisk diktatur” i den meningen att den enskilda individen inte kan åberopa en motpol till staten vare sig inom det politiska systemet eller inom det civila samhället som t ex det amerikanska, där en domstol kan pröva och förkasta lagar som t ex strider mot mänskliga rättigheter. Det finns ingen egentlig rätt för den enskilde att effektivt driva sin sak mot staten.

En konsekvens av det jämlikhetssträvande som resulterat i den nya genusordningen med den långt drivna kvinnliga emancipationen – är att också männen befriats. Tidigare var de underhållsskyldiga gentemot hustru, barn och föräldrar. Det kom på dem att ensamma försörja familjen. I statsindividualismens era har staten trätt in i mannens ställe för att garantera tryggheten och han kan i stor utsträckning komma och gå som han vill. Statsindividualismen har befriat mannen från hans traditionella roll som familjens överhuvud, försörjare och beskyddare.

År 2004 var en miljon av Sveriges invånare födda utomlands,  varav 75 procent hade sitt ursprung i ett icke-nordiskt land. Enligt European World Values Study har det därför uppstått stora skillnader mellan de flesta immigrantgrupper och de i Sverige infödda när det gäller synen på religion, familj och traditionella värden. De menar därför att det finns en stor risk för hårda motsättningar  mellan vår starkt sekulära, emancipatoriska majoritetskultur och religiösa, familjekonservativa minoriteter, framförallt muslimska. Men det finns också resultat som pekar i en annan riktning:

Sverige utmärker sig inte bara när det gäller sekularism och svag familjeideologi, utan även genom en större tolerans gentemot andra kulturer och en positiv syn på invandring. Man kan naturligtvis hävda att denna vidsynthet är en läpparnas bekännelse, ett tecken på en svensk strävan att alltid vara politiskt korrekt.

 



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hur ser den svenska mentaliteten ut?

I dessa tider då det talas mycket om de nya svenskarna, d v s invandrarna och deras kultur, religion och mentalitet kanske det kan vara intressant att titta lite på hur den traditionella svensken kan uppfattas av utomstående. Hur ser man på svensken utomlands? Vad är den typiska svenska mentaliteteten?

I undersökningar som gjorts uppfattas svenskarna av andra nationaliteter som kyliga och avståndstagande och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska kynnet. Svenskarna uppfattas som ”socialt slutna” och ”andligt tomma”. Och för att de ofta är tystlåtna uppfattas de som självbelåtna.

I USA är det klart negativt att vara blyg. Blyga amerikaner försöker dölja eller komma över sin osäkerhet, eftersom blyghet tolkas som att man är mindre kompetent eller till och med mindre intelligent. I Sverige är det snarast tvärtom. Blyga personer tillskrivs utmärkta egenskaper som att vara reflekterande, anspråkslösa och villiga att lyssna på andra.

Dessa uppgifter är hämtade från Åke Daun, professor i etnologi vid Stockholms universitet. Hans bok Svensk mentalitet (1989) är en guldgruva om man vill få perspektiv i den här frågan. En annan förklaring till svenskens ”blyga” beteende menar han kommer från det särskilda värde som artighet ges i svensk kultur. Att vara artig innebär att rituellt underordna sig, att visa respekt genom att t ex låta andra prata och själv lyssna uppmärksamt. På så sätt placerar man andra före sig själv.

Svenskens verbala passivitet, eller ”talängslan” som Daun också kallar det tar sig även andra uttryck. Få svenskar är medvetna om att de vid samtal systematiskt eftersträvar samförstånd. Denna tendens att hålla med och gång på gång inflika ”just det” och ”precis” – i akt och mening att visa sympati och skapa gemenskap – kan av utomstående misstolkas som osjälvständighet. Den som aldrig invänder har ingen egen åsikt.

Alternativt kan det misstolkas som falsk inställsamhet. Att gång på gång ansluta sig till kollektivet är inte värdigt en person som gör anspråk på att tänka själv. I latinska länder menar man att kontroversen är livsluft. Att vara överens är inget självändamål, det är inte ens roligt.

I en undersökning 1996 av Socialstyrelsen tillfrågades en rad invandrare från Chile, Iran, Turkiet och Polen vad det hade varit för fördelar respektive nackdelar att komma till Sverige. De uttryckte berömmande ord om jämlikheten, solidariteten, friheten och fungerande samhällsapparat. Men nackdelen med att komma till Sverige var – tillspetsat uttryckt – svenskarna. ”Hjärta fattas”, ”trögt sinne”, ”fega, kalla, blyga människor”, ”brist på närkontakt”. Sverige kännetecknas av sin modernitet och sin enastående snabba samhällsomvandling. Samtidigt har ett traditionellt kynne dröjt sig kvar, så obegripligt avvikande från stora delar av världen.

Många svenskar tycks föredra att vara ”ifred”, även om inte lika många går så långt att de avsiktligen undviker att åka hiss med grannarna. I sällskap med obekanta känner sig få benägna att prata. Man känner en obehaglig press att säga något till en ytlig bekant i hissen. Ensamheten erbjuder däremot lättnad och befrielse, en avkoppling från den sociala samvarons förväntningar. Det är en frånvaro av social press att slippa tala och att anpassa sig till andra.

Även vrede och sorg i svensk kultur uttrycks indirekt och mindre omedelbart och öppet än i många andra länder. Antipati kommuniceras genom undvikande, snarare än genom öppet visad aggression ansikte mot ansikte. Det typiska är inte att ringa och gräla utan att helt enkelt låta bli att fortsättningsvis ringa till den person man blivit ovän med. Man låter bli att hälsa, låtsas inte se när man möts, ursäktar sig kanske att man inte hört av sig, men gör det sedan ändå aldrig. Det är alltså negerandet, undvikandet som är det typiskt svenska sättet att uttrycka antipati.

Menar alltså Åke Daun. Sen en egen fundering kring svenskarnas respekt för sina myndigheter. ”Samhället måste gripa in” säger vi då något missförhållande uppdagas. Och denna uppmaning efterföljs ofta. Speciellt hos danskarna lever bilden av ett Sverige som blint lyder sina herrar. De gör sig ofta lustiga över den osjälvständighet vi uttrycker inför överheten. Jag tror att de har fel, för är det inte så att vår respekt för myndigheterna inte kommer av auktoritetsbunden rädsla för någon som bestämmer ovanför våra huvuden utan en känsla grundad i en upplevelse att vi gjort en kollektiv överenskommelse med samhället? Är det inte helt enkelt en fråga om förtroende för något som faktiskt fungerar? Än så länge i alla fall. Det finns tecken som tyder på att förtroendet håller på att naggas i kanten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.9/10 (15 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)