Archive for the ‘ Skola ’ Category

Så borde skolan vara – om eleven själv får välja

Moderaterna vill nu införa betyg redan från tredje klass. En del klagar på detta, men egentligen är förslaget en helt följdriktig konsekvens av synen på skolan som en sorts industri med input-output-tänkande där allt handlar om resultat. Undervisningen utvärderas genom statliga direktiv i nationella prov. Skolan är målstyrd. Man ska uppnå fastställda kunskapsnormer. Detta ifrågasätts sällan. Trots att det är väsensfrämmande för barnen.

För de är minst av allt resultatorienterade. Från småklasserna upp till åtminstone femte, sjätte klass gäller inte målet utan vägen. Inte en abstrakt framtid utan nuet. Barnen vill leka och lära känna varandra och utveckla ett förtroendefullt förhållande till vuxna. Detta är prio ett om barnen själv får välja. Sen är de nyfikna på världen. Men som vi alla vet missköter skolan detta uppdrag å det grövsta. 

Istället för att stödja och stimulera barnets naturliga intresse för omvärlden dödar man det genom tvång. Istället för en pedagogik inriktad på en spännande upptäcktsfärd  inriktas skoltiden redan i de lägre klasserna på ett tröstlöst pluggande av saker barnen är ointresserade av. Istället för att främja en glädjefull personlighetsutveckling råder principen om korvstoppning. Som få ifrågasätter. Tvärtom – det upplevs allmänt som ”naturligt” att barnen tycker skolan är tråkig. Men skolbränder, fönsterkrossning, mobbning och klotter talar sitt tydliga språk.

Förutom läsning, skrivning och räkning tvingas barnen ta emot kunskaper som få kommer ihåg efter skolan. Vad de kommer att minnas från skoltiden är meningslösa ramsor som  Lagan, Nissan, Viskan och Ätran, in, neben, über, unter, vor, zwischen och summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Vilken vuxen kan idag räkna upp grundämnenas atomvikter, eller komma ihåg hur regula de tri funkade? Och vilken nytta har de av dessa kunskaper (som snarare skulle ingå i de senare yrkesförberedande studierna)?

Tänk om man istället ägnat tiden i skolan åt det som är väsentligt för det fortsatta livet – oavsett yrkesval – genom att utveckla elevernas inneboende förmågor. Tänk om man gav barnen möjlighet att utveckla sånt som självförtroende, medmänsklighet och initiativkraft! Öva dem i hur man står emot grupptryck, hitta egna lösningar på problem, undervisa i konfliktlösning, ge dem möjlighet att bygga upp tillit till sin egen förmåga, ge dem empatiträning, lära dem uttrycka och hantera känslor och hur man förebygger mobbning.

Det de resten av livet verkligen behöver är emotionell intelligens och social kompetens. Detta kan övas. Hur man skapar och upprätthåller positiva och meningsfulla relationer är också möjligt att förstå och få kunskap om, liksom hur man blir medveten om sina val och hur man förstår konsekvenser och risker med de beslut man fattar. Detta är livsviktiga kunskaper – inte meningslöst kunskapsstoff man senare  inte har någon användning av.

Det som är meningsfullt för det egna livet glömmer man inte. Sådan kunskap rustar en för livet. En undervisning i livskunskap skulle göra barnen dugliga i vilket sammanhang de än hamnar i – därför att de ger dem möjlighet att genomskåda och förstå de egna förmågorna och begränsningarna och hur man hanterar mänskliga relationer.

Denna typ av undervisning skulle inte kräva kateder utan gestaltas i levande rollspel och lekar utomhus, på resor och på platser där man känner sig bekväm. Utbildningen i medmänsklig kompetens borde upplevas som spännande eftersom eleverna ständigt interagerar, och eftersom individerna själva är arbetsmaterialet. Den skulle aldrig behöva bli tråkig. Säkert måste ett och annat trist ”pluggämne” behöva klämmas in i de högre klasserna, men vid det laget skulle man kanske ha en större beredskap och intresse än i dagens skolor.

Det finns idag skolor som intresserar sig för livskunskap, men normerna är för stelbenta för försök i större skala. Vi har fått ett friskolesystem, som det så vackert heter – vilket på intet sätt betyder att skolorna är fria att frångå fastställda föreställningar om vad en skola ska göra. Idag är skolan en tvångsanstalt som barnen helst skulle vilja slippa. När den skulle vara en plats där det sker spännande saker.

En skola som barnen själva skulle välja. Varför får det inte vara så?

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger

♦ ♦ ♦ I samband med min flytt till Järna i mitten på sjuttiotalet som nybakad antroposof blev jag konfunderad över en insändare i den nygrundade tidskriften Balder. Det var Erik Norlin, lärare i Nibbleskolan i Järna som kritiserade Kristofferskolan i en aggressiv och kritisk ton. Jag fattade inte mycket av inlägget, och framförallt förstod jag inte tonläget.

Men jag skulle snart bli varse att bakom insändaren låg en djup konflikt som under några år skulle skaka waldorfrörelsen i landet och dela Järna-antroposofin i två läger.

Nibbleskolans lärare var unga entusiaster som ville göra waldorfpedagogik 24 timmar om dygnet. De var radikalister som inte godkände dogmer och slappa rutiner, de ifrågasatte och krävde kompromisslös ärlighet av både sig själva och andra.

I början deltog de varje vecka i Kristofferskolans kollegium, ett mentorskap avsett att leda den unga waldorfskolan in i praxis. Det var där det skar sig. ”Allt var fastlagt”, berättade en lärare för mig långt senare. ”Lärarna på Kristofferskolan sa att så här ska man göra och förstod inte att lärarna från Järna var en grupp unga pedagoger som själva ville upptäcka, skapa och forma sin egen modell av waldorfpedagogik”.

Snart kom konflikten mellan de två skolorna i öppen dager, något som är mycket sällsynt inom antroposofiska sammanhang i Sverige. Åsiktsskillnaderna var inte så mycket en idékonflikt som skillnad i attityd. Läraren i Nibbleskolan stod till exempel inte på morgonen vid klassrumsdörren och tog varje elev i hand som var waldorfpraxis. De upplevde det som krystat gammaldags. Man drog sig också i det längsta att tillrättavisa elever, idealet var att en pedagogisk action naturligt skulle fånga okoncentrerade elevers uppmärksamhet.

Samma hållning gällde kollegiearbetet. Skolan var så omtyckt att grupper av elever ibland stannade kvar efter skoltid. Var det då kollegium kunde några av barnen komma in och blev då inte avvisade. Man talade då bara om saker som tråkade ut barnen så att de snart lämnade rummet av sig själva. Detta bara några exempel på den förutsättningslösa fördomsfrihet som rådde. Skolan var till för barnen, inte tvärtom.

Inredningen i skolan var också långt ifrån waldorfstandard; träbänkar – och som enda belysning levande ljus. Dessutom ansåg sig lärarna kunna inspireras inte enbart av Steiner – även sådana som Alice Miller var till exempel mycket uppskattade. Detta var naturligtvis svårsmält i en waldorfrörelse som med åren utvecklat en betydande ortodoxi. Och frågan uppstod snart om Nibbleskolan var att betrakta som en ”riktig” waldorfskola, en frågeställning Nibbleskolan först harmset avvisade – måste alla waldorfskolor följa en mall? Sen kom man att se det från en annan sida – var waldorf egentligen en stämpel man VILLE ha? Skulle det inte diskreditera det de stod för?

Själv var jag fascinerad av Nibblekollegiets radikalt annorlunda förhållningssätt till det mesta. Waldorf with an attitude. Sanningskravet, anspråkslösheten, radikalismen, kreativiteten och skoningslösheten mot konventioner och småborgerlighet. Skolan kändes som den enda i landet som förverkligade antitesen till pluggskolan. Här var det inte fråga om korvstoppning – här försökte man istället entusiasmera eleverna för världen, få dem att behålla sin nyfikenhet på livet. Eller som Pär Ahlbom sa: ”Alla barn är naturligt nyfikna, de söker kunskap hela tiden av sig själva. Vår uppgift är att stimulera denna nyfikenhet – inte ta död på den!”

Men radikaliseringen av Nibbleskolan gjorde folk osäkra. Lärare hoppade av och föräldrar tog sina barn ur skolan. Många frågade sig om det verkligen var waldorfpedagogik man sysslade med. Och om den karismatiske musikläraren Pär Ahlbom och kretsen kring honom (Ivar Heckscher, Erik Norlin, Merete Lövlie och Agne Fredriksson, för att nämna några) verkligen var några man kunde känna förtroende för. Överallt i Järna tog människor ställning för eller emot – och även på riksplanet diskuterades detta problem ständigt.

En grupp avhoppade föräldrar engagerade så en kunnig waldorfpedagog (Walter Liebendörfer) att bilda ett nytt kollegium kring vilket en ny skola bildades – Örjanskolan. Nibbleskolan blev kvar på platsen med de återstående lärarna, barnen och föräldrarna. Snart flyttade de till Solvik utanför Järna och kom sedan att kallas Solvikskolan. Här kunde skolan äntligen få utveckla sin egenart i fred, traditionalisterna fick sin skola och konflikten ebbade ut.

Vad är då facit över trettio år senare? ”Solviksandan” består i stort sett – oavsett lärare, även om ikonen Pär Ahlboms betydelse fortfarande är central som inspirator och mental coach. Däremot är Solvikskolans betydelse för waldorfrörelsen i stort troligtvis blygsam. Det verkar som om lärarna på Solvikskolan uppfattas som lite excentriska och modellen svår att överföra till traditionell waldorfpraxis.

Men kanske räcker det att en spännande konstellation med en stark viljekraft hävdade ett radikalt annorlunda förhållningssätt som inspirerat många. Solvikskolan visade att waldorfkonceptet kan rymma överraskningar.

Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Den hyllade våldtäktsmannen i Bjästa

Vi upprörs över de djupt tragiska händelserna i Bjästa där två flickor blev våldtagna och mobbade och gärningsmannen hyllades. Idag är indignationen stor – och det med rätta. Men är det inte så att vi känner igen något i skolans och kyrkans handfallenhet? De känns som offer för ett bristande omdöme. Som om de handlade i god tro.

Den svenska modellen har blivit känd för sina starka institutioner. Det är som om vi svenskar behöver det för att kompensera en svag självupplevelse. I svårigheter sätter vi all vår tro till institutions-Sverige. ”Samhället måste gripa in” är mantrat då missförhållanden uppdagas. Så även nu.

Vår svaga självbild kräver att vi tillsammans står för ett starkt samhälle. Vi har därför skapat kraftfulla institutioner som vi hyser förtroende för. Därifrån kommer regelverk som fungerar som ett kollektivt omdöme. Medvetenheten hos allmänheten kring dessa kollektiva föreställningar är hög . ”Samhället är vi” är en allmänt omfattad tankefigur, en tillfrågad vill inte uttala sig förrän en utredning blivit klar, en minister vill inte uttala sig ”i det enskilda fallet”.Vi gömmer oss bakom regelverk eftersom vår osäkerhet kräver det.

Skolan i Bjästa får höra rykten om övergreppen men är osäkra hur de ska uppfattas, och gärningsmannen var ju så trevlig! Är det verkligen möjligt att han gjort det? Rektorn upplever situationen som oklar och tar då beslut att förhålla sig ”neutral”. Man vill inte göra ont värre. Regeltolkningen kändes troligtvis nästan progressiv. Hon upplevde det nog som en hedersam hållning. Att hon inte visste om Facebook-kampanjen beror naturligvis på att inget regelverk ännu upprättats för rektorer att hålla reda på sånt. Det fanns inte i hennes värld en föreställning om detta. Det måste komma påbud från SÖ först. Hon sköter bara sitt jobb.

Och prästen föll tillbaka på kyrkans paradgren: ALLA ska få komma till kyrkan. Han hade hört att pojken hade råkat ut för något tråkigt. Men inför Gud är vi alla lika älskade, tänkte han. Han känner sig storsint när han hälsar pojken välkommen och han är charmerad av blomutdelningen, den publikknipande ”demonstrationen”. Vad flickan anbelangar var hon ju inte där och det var ju liksom inte hans sak att döma… Han upplevde troligen att han handlat rätt och fördomsfritt.

Och mobben handlar som mobben alltid handlat. Lösa rykten duger gott att demonisera någon. Pojkens stora popularitet är utgångspunkten. Man tror inte på flickan för att gärningsmannen är så omtyckt. Och även efter domen är omvärderingen av pojken för smärtsam för att man ska orka se sanningen i vitögat. Det blir mer som om handlingen kletar fast vid offret, som om det är flickans fel, som om det är hon som dragit in denna fina kille i det hela. Flickan är anklagelsen mot deras gode vän. Därför är det hon som gjort brottet! Hans vackra ögon och charm kan inte ha fel. Det är en känslans logik.

Hade gärningsmannen varit obehaglig, ful eller ointressant hade säkert demoniseringen av flickorna uteblivit. Då hade våldtäktsmannen inte kommit på avslutningen, för han skulle inte vågat. Och i så fall hade prästen nog haft invändningar – och inga blommor hade blivit utdelade. Och långt innan dess hade rektorn och kollegiet agerat till flickans fördel. Eller?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

De svenska skolorna brinner

Skolorna i landet brinner. En varje dag.  Skolministern vill ha rättning i leden och hårdare tag. Ordningsmakten är rådvill och media har inga idéer. Man frågar sig yrvaket varför detta händer.

Som om vi inte minns vår egen skolleda. Pluggandet. Det dagliga harvandet med läxor, provskrivningar, mobbing, tristessen i klassrummet  år ut och år in. Och den ständigt närvarande, halvt omedvetna frågan: varför måste jag?

Förr fann sig lydiga generationer  utan knot i att förödmjukas av läraren. Det var inte tal om annat. Men under decenniers gång har makten förskjutits. Idag terroriseras läraren. Lärarmobbing är vanligt. Och nu eldar man skolor. Trycket växer.

Är det svårt att förstå? I en ålder då livet går upp som en sol och alla upptäckter väntar på att få upplevas, stoppas barnen in på institution. Mot sin natur. Frihetsvarelser som fängslas under en räcka av år eftersom de måste och så har det alltid varit.Ser man inte det uppenbara?

Att barn är nyfikna av sig själva. Hela deras natur är inriktad på kunskapande. Ingen vuxen behöver anstränga sig för att få barn intresserade. Det är de redan.  Och deras kunskapstörst är omättlig. Varför då tvinga dem?

Det är inte fel på skolan som idé. Det är tillämpningen som är problematisk. Vi vet alla hur det är. Barnen stormar entusiastiskt in i skolan det första året, villiga att lära sig allt om världen. Men istället för att få svar på sina frågor möts de av tvånget att lära sig saker de inte frågat efter. Redan i andra-tredje klass är deras förtroende knäckt och tristessen etablerad. Skolan var sällan svaret på deras längtan. Det är inte bristen på god vilja hos barnen som är problemet. Det är skolan.

Alla vet att skolan är tråkig. Det är en självklarhet att det är en tvångsanstalt där det gäller att bita ihop. Så istället för att diskutera en grundläggande reformation förstärker vi tvånget. Och oroas över att ungdomarna visar destruktiva beteenden. Som om det är deras fel. Är det inte i själva verket en reaktion av vanmakt vi ser? Är inte skolbränderna egentligen en logisk konsekvens av en ovärdig situation som blir alltmer ohållbar?

Vänd på det. Skulle barnen elda upp en skola de tycker om? En skola där de dagligen får möta omtyckta lärare som öppnar upp spännande kunskapshorisonter och världsperspektiv? En skola som  respekterar och inspirerar deras egna frågor och behov? Naturligtvis skulle de inte sätta eld på en sådan skola. De skulle slåss för den.

Att skolorna brinner är inget ordningsproblem, det är ett pedagogiskt problem.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)