Archive for the ‘ Självbiografiskt ’ Category

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

I väntan på döden med sprängd hälkudde och punkterat knä

♦ ♦ ♦ Knäet svullnade upp. Hustrun lade på ett kallbandage med Arnika-essens till natten. Försökte så i en veckas tid. Men det verkade inte hjälpa. Det gjorde inte direkt ont, men benet gick inte att böja och det var svårt att få på sig skorna. Så jag gick till Cityakuten. Där punkterade läkaren knäet. Jag såg att han tappade ut en klargul vätska i en liten stråle. Sen sprutades kortison in och knäet bandagerades. Jag blev tillsagd att inte duscha på tre dar.

Och vad värre är – jag får inte ta min dagliga promenad på en hel vecka.

I min hittills mycket behagliga pensionärstillvaro är detta ett allvarligt ingrepp. Efter lunch gäller annars dagens höjdpunkt – en flera timmars promenad i stad och parker. Då kan tanken flyga fritt och olika anläggningsarbeten beses som till exempel framväxten av nya Karolinska sjukhuset, norra stationsområdet och tunnelbanebygget vid Odenplan med sin sidouppgång vid Vanadisplan. Favoritsträckorna är Söder Mälarstrand (bilden), Strandvägen och vägen utmed vattnet från Djurgårdsbron över Gröna Lund, Beckholmen in över Djurgården mot Rosendal och sen tillbaka utmed Djurgårdsbrunnskanalen där jag tar sjuans spårvagn.

Sträckan från Tanto utmed vattnet mot Hammarby sjöstad och fram till Slussen är också given, liksom strandpromenaden från Gullmarsplan mot Liljeholmsbron. Eller Monteliusvägen och Fjällgatan med Stockholms kanske vackraste utsikter.

Men som sagt, detta är nu hotat. För en tid sedan ådrog jag mig något jag aldrig hört talas om – sprängd hälkudde. Det började helt enkelt göra ont i vänster häl. Experter förtäljde mig att änden av hälbenet trängt igenom hälkudden. Så jag fick en specialsula för hälen som avlastar detta. Så där undanröjdes hotet mot promenaderna. Men så kom alltså problemet med höger knä.

Efter ett friskt liv börjar nu åldrandet galoppera in i mitt liv. Länge har jag lidit av att inte hitta namn, begrepp och uttryck som förut automatiskt infann sig. Nej detta är inga tecken på alzheimer, utan vanligt i min ålder, har jag fått veta. Men synen och hörseln verkar intakt och kroppsvikten lyckas jag hålla i schack på rätt sida om 90. Idealvikten för mig enligt husläkaren skulle vara 84. Så det kan jag leva med – hustrun och jag har sen flera år tillbaka lagt om mathållning till ett mellanting mellan GI och LCHF-diet.

Nu i veckan ska jag på återbesök till min husläkare på Vidarkliniken för att förhoppningsvis kunna skära ned på medicineringen efter den lätta hjärnblödning jag fick i somras.

Jag fyller 69 nu i vår. Min mor dog i cancer då hon var 67, min far i brusten kroppspulsåder vid 74 års ålder. Så ser oddsen ut. Min hustru har betydligt bättre DNA med en mamma som i år fyller 101. Min far dog i sömnen, vilket nog måste betraktas som en idealdöd – om man själv får bestämma. En mer utdragen dödsprocess är kanske mer önskvärd för de närmaste som då slipper chocken ett plötsligt dödsfall innebär. Då kan de förbereda frånfället och patienten kan skriva det där testamentet som aldrig blivit av.

En av mina jämnåriga vänner sa häromdan – då vi talade om begreppet pensionär som vi båda avskyr – att han använder sig av ett annat uttryck då folk frågar honom vad han gör. Jag förbereder mig, säger han. För vad, frågar de. För döden, svarar han då.

Och det är ju sakligt. För det börjar onekligen dra ihop sig.

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om min tid på det stora tidningsförlaget

♦ ♦ ♦ Så har då en till av de stora tidningsmänniskorna gått ur tiden. Edgar Antonsson. Jag hade förmånen att arbeta med honom i mitten på sextitalet då jag var ung layout-elev* och han chefredaktör på legendariska bildtidningen Se. Min uppgift var bland annat att layouta avdelningen längst bak i tidningen, med insändarna och ”veckans bubbla”, ett foto med en rolig pratbubbla som likaledes legendariske Gits Olsson hade formulerat. Avdelningen kallades Mummel i kön för att den var sist i tidningen. Bra namn.

 

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mott kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Större delen av Se:s redaktion i mitten på sextiotalet. Mitt emot mig vänd mot kameran är Gits Olsson, grundaren av tidningens lättare avdelning Mummel i kön.

Se var Sveriges svar på amerikanska Look, en reportagetidning med tonvikten lagd på kvalitetsbilder. Här fick jag lära mig mycket, inte minst rubrikformuleringarnas svåra konst. Att med en rad fånga essensen av en text (eller bild) så att den väcker intresse hos läsaren. Inte sällan var den fyndig och rolig. Som den fina bilden på ett par som dansade sydamerikanskt och där  det var tydligt var mannens hand var placerad. Rubriken löd: Håll mig hårt i rumban.

Mina första stapplande steg tog jag annars på Vecko-Revyn där jag fick skissa in bilderna på tidningsuppslaget så att de tekniska avdelningarna kunde beskära bilden efter önskemål. Jag tyckte det var jättekul.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från mitt korta inhopp på Allt i Hemmet.

Som medarbetare fick man ibland hoppa in som fotomodell. Här en löpsedel från min korta tid på Allt i Hemmet.

Se lades ned i början på sjuttitalet. Tv gjorde breda bildreportage-tidningar överflödiga. Så jag placerades på Teknikens värld (det stora förlaget Åhlén & Åkerlund ägde ett tjugotal stora tidningar som folk flyttade runt på). Detta var en tidning för män som älskade bilar. Skön och slapp stämning på redaktionen. Bara man klarade lämningen, d v s skickade materialet i tid till tryckning, kunde man leka. På Se kastades pil hela dagarna (men jobbades hela söndagsnatten). På Teknikens värld cyklades enhjuling i korridorerna. Redaktionen bestod av män – alla utom en – och hon var testförare.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Vi Föräldrars redaktion. Chefredaktör Yvonne Berlin t v och andra från höger Eva Alge, art director.

Sen blev det Båtnytt. En dag sa chefredaktören – ska vi luncha i Vaxholm? Och sen tog vi redaktionsbåten dit. För att dryga ut lönen tillbringade jag en helg i månaden med att layouta  korsordstidningarna Lycko-Kryss och Roliga Kryss. Tråkigt jobb, men bra betalt. Sedermera fick jag roligare extraknäck som folkparksaffischer och LP-omslag. Min kollega på Se gjorde förresten ABBAs första LP-omslag innan de hette ABBA, på omslaget stod det Björn Benny Frida och Agneta.

Nästa arbetsplats hette Vi Föräldrar. Här var vi två killar bland en massa tjejer. Efter det hamnade jag på någon sorts utvecklingsavdelning där vi skulle komma med nya tidningsidéer. Det blev bara en vad jag minns: Idé & Framgång, en tidning för entrepenörer med success stories. Kom bara ut med tre nummer.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att teckna barnböcker.

Mati Lepp och jag i layoutrummet på Ny Musik på Tunnelgatan. Mati ägnade sig sedermera åt att illustrera barnböcker.

Ny Musik var namnet på en poptidning som försökte vara lika seriös som den amerikanska förebilden Rolling Stone. Jag tror vi höll på ett år innan den lades ned. För liten upplaga. Men jättekul hade vi. Skivbolagen skickade drivor med skivor för att recenseras. De delades sedan ut till var och en i redaktionen. Min skivsamling växte okontrollerat. Vi gick på rockgalor och festivaler och träffade rockstjärnor. Detta var min sturm und drang-period.

På Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Min Värld fick man ibland rycka in som modell för en novellillustration.

Efter nedläggningen av Ny Musik hamnade jag på Centrallayouten. Vi var ett gäng på 5-6 erfarna layoutare som gjorde dummies (visualiserade förslag på nya tidningsidéer). Samtidigt var vi en pool som från ena dagen till den andra skulle hoppa in som ersättare på vilken tidning som helst på förlaget då någon på deras layoutavdelning insjuknat. På det sättet kom jag att vikariera på FIB aktuellt (porrig herrtidning), Året Runt, Damernas värld och en rad facktidningar, bl a Veckans Affärer och Allt i Hemmet.

På sluttampen blev det Min Värld. Nu började jag undra om det var detta jag skulle hålla på med. Då jag till slut placerades på Mitt Livs Novell kände jag att det fick vara nog. Vid det här laget hade jag gått med i en antroposofisk studiegrupp i Stockholm och kände att Järna lockade. Så jag flyttade, började jobba i affär ute på Steinerseminariet. Jag hade kommit hem.

*Layoutman är den som sammanfogar text och bild i en läsbar  och estetisk komposition på tidningssidorna

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)