I väntan på döden med sprängd hälkudde och punkterat knä
♦ ♦ ♦ Knäet svullnade upp. Hustrun lade på ett kallbandage med Arnika-essens till natten. Försökte så i en veckas tid. Men det verkade inte hjälpa. Det gjorde inte direkt ont, men benet gick inte att böja och det var svårt att få på sig skorna. Så jag gick till Cityakuten. Där punkterade läkaren knäet. Jag såg att han tappade ut en klargul vätska i en liten stråle. Sen sprutades kortison in och knäet bandagerades. Jag blev tillsagd att inte duscha på tre dar.
Och vad värre är – jag får inte ta min dagliga promenad på en hel vecka.
I min hittills mycket behagliga pensionärstillvaro är detta ett allvarligt ingrepp. Efter lunch gäller annars dagens höjdpunkt – en flera timmars promenad i stad och parker. Då kan tanken flyga fritt och olika anläggningsarbeten beses som till exempel framväxten av nya Karolinska sjukhuset, norra stationsområdet och tunnelbanebygget vid Odenplan med sin sidouppgång vid Vanadisplan. Favoritsträckorna är Söder Mälarstrand (bilden), Strandvägen och vägen utmed vattnet från Djurgårdsbron över Gröna Lund, Beckholmen in över Djurgården mot Rosendal och sen tillbaka utmed Djurgårdsbrunnskanalen där jag tar sjuans spårvagn.
Sträckan från Tanto utmed vattnet mot Hammarby sjöstad och fram till Slussen är också given, liksom strandpromenaden från Gullmarsplan mot Liljeholmsbron. Eller Monteliusvägen och Fjällgatan med Stockholms kanske vackraste utsikter.
Men som sagt, detta är nu hotat. För en tid sedan ådrog jag mig något jag aldrig hört talas om – sprängd hälkudde. Det började helt enkelt göra ont i vänster häl. Experter förtäljde mig att änden av hälbenet trängt igenom hälkudden. Så jag fick en specialsula för hälen som avlastar detta. Så där undanröjdes hotet mot promenaderna. Men så kom alltså problemet med höger knä.
Efter ett friskt liv börjar nu åldrandet galoppera in i mitt liv. Länge har jag lidit av att inte hitta namn, begrepp och uttryck som förut automatiskt infann sig. Nej detta är inga tecken på alzheimer, utan vanligt i min ålder, har jag fått veta. Men synen och hörseln verkar intakt och kroppsvikten lyckas jag hålla i schack på rätt sida om 90. Idealvikten för mig enligt husläkaren skulle vara 84. Så det kan jag leva med – hustrun och jag har sen flera år tillbaka lagt om mathållning till ett mellanting mellan GI och LCHF-diet.
Nu i veckan ska jag på återbesök till min husläkare på Vidarkliniken för att förhoppningsvis kunna skära ned på medicineringen efter den lätta hjärnblödning jag fick i somras.
Jag fyller 69 nu i vår. Min mor dog i cancer då hon var 67, min far i brusten kroppspulsåder vid 74 års ålder. Så ser oddsen ut. Min hustru har betydligt bättre DNA med en mamma som i år fyller 101. Min far dog i sömnen, vilket nog måste betraktas som en idealdöd – om man själv får bestämma. En mer utdragen dödsprocess är kanske mer önskvärd för de närmaste som då slipper chocken ett plötsligt dödsfall innebär. Då kan de förbereda frånfället och patienten kan skriva det där testamentet som aldrig blivit av.
En av mina jämnåriga vänner sa häromdan – då vi talade om begreppet pensionär som vi båda avskyr – att han använder sig av ett annat uttryck då folk frågar honom vad han gör. Jag förbereder mig, säger han. För vad, frågar de. För döden, svarar han då.
Och det är ju sakligt. För det börjar onekligen dra ihop sig.
Johannes Ljungquist