Archive for the ‘ Religion ’ Category

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det finns ortodoxa judar som är anti-sionister

”En man som dag efter dag delar kontor med några kvinnor är under konstant attack – också om dessa bär anständiga kläder, och ännu mer om de inte gör det. Ibland kommer han att tappa kontrollen. Detta händer lättare en icke-jude eller en inte så religiös jude, men det kan också hända en from eller chassidisk jude.” (Från den ultraortodoxa judiska handboken ”för religiösa män”, Lift Up Your Eyes.)

Ultraortodoxin hos de judiska chassiderna har en ambivalent syn på kvinnan. Hennes väsen anses stå närmare Gud. Samtidigt betonas hennes starka erotiska attraktionskraft som förleder och lockar. Mannen måste ständigt kämpa för att kuva sin sexualdrift, så att den inte tar sig otillåtna uttryck. Och kvinnan måste hjälpa honom i detta genom att inte fresta. Därav de kyska kläderna.

Det är en historisk ironi att chassiderna idag är en ärkekonservativ grupp. Chassidismen uppstod nämligen som en nydanande andlig strömning; en reaktion mot en judendom som var torr, formaliserad och styrd av ett rabbinskt etablissemang. Den chassidiska rörelse som fortlevt fram till idag föddes i nuvarande Ukraina år 1700 i dåvarande Polen. Den blev en massrörelse i Östeuropa på 1800-talet. Vid början av 1900-talet var en tredjedel av Polens judar chassider, vilket torde motsvara närmare en miljon själar.

Merparten av de chassidiska samfund som existerar idag – i Nordamerika, Europa och Israel – reste sig bokstavligen ur Förintelsens aska. Åldringarna man ser på gatorna i Williamsburg med sina höga hattar och skruvlockar är överlevande, ungdomarna ättlingar till överlevande.

Förintelsen ses inte som en unik händelse, utan en i raden av ”förstörelser” som drabbat judarna genom historien, i regel som straff för att ha övergivit religionen. Förintelsen ses som Guds vedergällning för detta. Andra chassider menar att Förintelsen var straffet för att staten Israel skapades utan att man först inväntat Messisas ankomst. Detta utlöste Guds vrede. Denna judiska tankeriktning är alltså, paradoxalt nog – anti-sionistisk.

I Förintelsen dödades majoriteten av de europeiska chassiderna. Många av ledarna hade avrått anhängarna att fly till så ogudaktiga länder som USA, eftersom de flesta judar som emigrerade dit förfördes av den amerikanska drömmen och övergav sin fromma livsföring. Men mitt i New York, i stadsdelen Williamsburg, har de ändå skapat sig ett reservat med sin strikta religiösa ortodoxi, sin jiddisch och sin strävan att konservera en tvåhundrafemtio år gammal östeuropeisk kultur i klädsel och sedvänjor.

Parallellen med ortodox islam är tydlig i chassidernas avståndstagande till den sekulära kulturen, berättar Nina Solomin, författare till boken OK, amen. För Isaac är religionen förutsättningen för ett civiliserat samhälle.

– Se dig omkring. Folk har ju i princip sex på gatorna. Allt är fritt. Människor blandar sig med varandra för bara en natt, de byter pojk- och flickvänner, inget är seriöst. Det är ett allvarligt problem. Till och med presidenten har affärer vid sidan av äktenskapet! Den sekulära världen är kaputt.

Akademiker saknas bland chassiderna i New York. Universitetsmiljön skulle innebära för mycket påverkan av sekulära idéer. För en chassidisk man som mot alla odds är nyfiken på den sekulära världen två kvarter bort blir steget över till att leva i den nästan oöverstigligt. Han saknar relevant utbildning och socialt nätverk, och skulle i princip tvingas att börja om från början. För de chassidiska kvinnorna, som vid unga år binds vid hem och barn, blir ett sådant steg ännu mer otänkbart.

När det blev stort rabalder i medierna i slutet av 1990-talet över att en konservativ kristen stat i Amerika beslutat att ta bort evolutionsläran från skolschemat, hade chassiderna redan sysslat med samma sak under de senaste femtio åren.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Dalai Lamas mäktiga moral

Som tonåring gjorde Lobsang Rampas Det tredje ögat ett starkt intryck på mig. Boken beskrev en tibetansk munks dagliga liv. Han var invigd och kunde göra astralresor. Han visste därför allt om världshändelserna trots att han aldrig satte sin fot utanför klostret.

Den djupt religiösa tibetanska kulturen har alltid imponerat på västvärlden. Det är den totala hängivelsen inför livets immateriella värden och livsvisdomen som kommer ur ett totalt fokus på den andliga dimensionen som vi beundrar. Tibet framstår som ett idealkoncept för den andligt strävande människan.

Det förtroende västvärlden har för den tibetanska modellen har mästerligt förvaltats av Dalai Lama, som genom sin milda visdomsfyllda livshållning kommit att bli den största nu levande religiösa förebild vi känner. Hans pragmatiska anspråkslöshet parat med ett reservationslöst intresse för samtiden har givit bilden av buddhismen mindre som en religion än en livspraxis. En andlig hållning.

Därför lämnar oss Tibets öde ingen ro. Trots att ett halvt sekel förflutit sen Dalai Lama flydde till Indien är vårt engagemang för Tibets sak oförändrad, liksom vår harm över Kinas agerande. Vi har aldrig förstått varför de krossade Tibets självständighet och varför de fortsätter att kränka den tibetanska kulturen på alla sätt. Att de kallar Dalai Lama för ”separatist” och ”upprorsledare” känns absurt. Vi kan inte förlåta detta.

Men det är som om Kina inte förstått sin förbrytelse. Frestelsen att inkorporera Tibets landområden utan större svårigheter var en realpolitisk landvinning som knappast ryggade för moraliska betänkligheter. Men frågan är om man då insåg de världspolitiska konsekvenserna. Att Tibet än idag är en politisk kvarnsten om halsen slutar säkert inte förvåna det kinesiska styret.

Att en ledare för en marginaliserad lilleputtnation skulle utvecklas till ett moraliskt föredöme i världen ingick säkert heller inte i Kinas kalkyl då de 1959 invaderade Tibet. Idag är Dalai Lama tillsammans med Nelson Mandela våra största nu levande förebilder.

Behandlingen av Falun Gong är ett annat exempel på Kinas okänslighet inför religiösa rörelser. Kanske är det en genuin rädsla att tappa kontrollen. Styret har exponerat denna rädsla tidigare. Nu sägs att Kina är orolig över den tibetanska nationaliströrelsens styrka och det allt större internationella stöd den fått under senare tid. Tibet förblir Kinas största internationella säkerhetsproblem.

Dalai Lama har fått Nobels fredspris och han bjuds in av nationer överallt, nu senast av Barack Obama. Och Kina protesterar som vanligt. Det är intressant att se hur mäktig en moralisk styrka kan bli. Vi har sett konsekvenserna hos Gandhi och hos Mandela. Vem vet vad Dalai Lamas verkan kan leda till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Vill inte Gud att vi ska tänka för mycket?

Då jag gjorde repmånad var det en på luckan som var frälst. Spelade kontrabas i Norrköpings symfoniorkester. Han beklagade sig över att hans pingstförsamling inte tyckte om klassisk musik. Det skulle bara vara gitarr och sång, klassisk musik ansågs elitistisk.

Han förvånade mig med sin tro på reinkarnation. En pingstvän! Högre i tak än jag trodde. Han var trevlig så jag tänkte jag skulle testa en fråga jag länge tänkt ställa till en frireligiös. Nämligen var de som dör tar vägen fram till den yttersta domen. Var befinner de sig under denna troligtvis avsevärda tidsrymd. I himlen?

På yttersta dagen ska de uppväckas står det i skriften. Uppväckas från vad? Är de döda eller sover de? I vilket tillstånd befinner de sig i denna långa väntan? Bibelns utsago är ju minst sagt oklar, så ett svar från en pingstvän skulle ju vara intressant.

Frågan gjorde honom brydd. Men sa sedan ärligt att han inte visste. Guds vägar äro outgrundliga. Ja, det finns till och med mycket man inte borde tänka på, menade han. Vissa frågor ska nog inte ställas, man ska inte tänka för mycket. Då hamnar man i meningslöst grubbleri. Och det trodde han inte Gud hade avsett.

Jag blev nog lite förvånad av hans svar, mest över att Gud inte vill att man ska tänka för mycket.

För hur kan vi få tankeförmåga – en färdighet som är unik bland levande varelser på jorden – för att i vissa lägen inte förväntas använda den? Det ligger en uppgift dold i det faktum att människan är den enda art på jorden som fått tankeförmåga.

Att vi kan tänka innebär: Undersök tillvaron och lär känna dig själv – du har verktyget. Underlåtenhet att använda detta verktyg är att inte ha förstått avsikten med gåvan. Att därför avvisa den tankekultur som är präglad av vetenskapens krassa spårfinnande i materien är följaktligen ett missförstånd.

Det är nämligen helt i sin ordning: All according to plan. Vi befinner oss sedan några århundraden på en upptäcktsresa i materiens gåtfulla värld, något vi varken kunde eller fick göra tidigare då våra religiösa föreställningar hindrade oss. Det var den fria tanken som gav oss denna makalösa utveckling.

Att undersöka materien är rimligtvis själva avsikten med vår tidsepok. Om man ska tyda tecknen. Och naturligtvis blir vårt tänkande präglat av denna forskningsiver. Att de flesta därför har en materialistiskt färgad världsbild är en naturlig följd av detta. Inget man kan klandra folk för.

Att religiösa fundamentalister avråder från att tänka för mycket, är i sin ringaktning av Guds gåva rena hädelsen. Liksom att inte tänka självständigt över de religiösa dogmerna.

Men bristen på fritt tänkande måste också konstateras hos alla de som okritiskt köper tidsandans tankeschabloner rakt av. De flesta har subtila aningar och upplevelser av det hinsides som de förtränger för att det inte ingår i konceptet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)