Archive for the ‘ Om umgängesregler ’ Category

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

De sociala reglernas komplexitet

Aspergers syndrom innebär att ständigt behöva tänka ut de sociala regler som andra intuitivt rör sig med, säger Gunilla Gerland i en intervju. Hon måste nöta in dessa sociala regler och skaffa sig strategier för att inrätta sitt liv.  Dessa strategier är ett ständigt medvetet tankearbete. När en kollega kommer och säger ”jag har satt på kaffe” känner hon sig förvirrad. Varför störa med en sån onödig kommentar?  Att det också betyder ”vi kan fika tillsammans snart” kan hon aldrig förstå intuitivt, bara träna in medvetet.

Många med Aspergers syndrom skulle vilja ha en handbok med alla sociala regler nedskrivna. Det är så mycket underförstått i spelet. När man märker att det blir fel förstår man kanske ändå inte alltid varför, säger Gunilla Gerland. Många gånger märker man kanske inte ens när man gjort ett socialt misstag. Det kan bero på att många med Aspergers syndrom har svårt att avläsa kroppsspråk. Och även nyanserna i ansiktsuttryck.

Det är nyttigt att tänka över detta. Hur fantastiskt rikt det sociala samspelet normalt är mellan människor. Ta bara en vardaglig situation – hur komplicerat är inte alla minspel, åtbörder, kroppsspråk och nyanser i de uttalade orden! Följande är ett scenario från boken Människors möten av Lorentz Lyttkens.

En person kommer in i lunchrummet på sin arbetsplats. Där sitter två andra i samspråk. Han känner den ena av dem relativt väl men inte den andre. Nu utlöses flera aktiviteter. De två som vistas i rummet upphör med sitt samtal. De förbereder nu möte och hälsning genom att resa på sig och vända sig mot den som gjort entré. Denne i sin tur har redan observerat att den han är bekant med har en samtalsrelation med en annan person och att han därför bör hälsa också på denne.

När de möts säger den som känner de båda andra deras namn. De två som skall hälsa på varandra hinner med flera saker. Redan innan har de upprättat ögonkontakt för att därigenom markera att händelsen är ett möte men också för att veta var de har varandra rent fysiskt. Avståndet dem emellan måste anpassas till handskakningens rent fysiska villkor.

I samma intervall som båda är tillfredsställda med avståndet får regeln om ögonkontakt ge vika för snabba blickar mot händerna för att på så sätt undvika den lite löjliga händelsen att händerna missar varandra eller kommer ”snett”. Därefter återtas ögonkontakten – för det är från och med att händerna möts som den blir betydelsefull. Innan detta ögonblick får en avbruten ögonkontakt inga avgörande konsekvenser. Men därefter tenderar de flesta att uppfatta en ”irrande” blick som bristande uppmärksamhet.

Det är en förolämpning mot självkänslan att man inte kan fånga en annan persons uppmärksamhet i hälsningssituationen. Att hälsa innebär att bekräfta den andre som bekant, som en icke-främling. Att inte uppmärksamma den man hälsar på (irra med blicken) signalerar motsatsen. Den sista svårigheten de hälsande måste övervinna är att släppa varandras händer relativt samtidigt.

När denna vardagliga situation beskrivs så här noggrant ser man komplexiteten – och då har man ändå inte börjat konversera med allt vad det innebär av nyanser och underförstådda betydelser. Vi har nog inte fullt genomskådat det gåtfulla i den mänskliga interaktionen.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle?

Vilket avstånd bör man hålla till den man talar med? Hur länge kan man dröja med att svara på tilltal? Vilken effekt får ett skratt vid fel tillfälle? Hur uppfattas man om det bara är ytterligare en passagerare på kvällsbussen och man sätter sig bredvid denna? Detta är situationer som vi instinktivt reagerar på och vet hur vi skall förhålla oss till, eftersom det ingår i vårt sociala kodsystem. De oskrivna lagar vi alla lyder under behandlas i den nyutkomna antologin Regler, civilisationens ryggrad som anmäldes i SvD 3/9.

Trots att uttalade regler saknas tillämpar vi en intrikat köteknik. Det är till exempel självklart för de flesta att genast följa efter om personen framför tar två små steg framåt, och den som inte gör det ska märka att de bakomstående börjar harkla sig och undrande sträcka på halsarna – trots att det tillfälliga stillaståendet inte på något sätt påverkar turordningen.

Eller du frågar en medpassagerare på t-banan vad klockan är. Han svarar inte. Sånt händer. Du känner dig förvirrad, ställd och bortgjord. Du vet inte vad du skall ta dig till härnäst. Upprepa frågan? Avlägsna dig? Bli arg? Du känner dig helt enkelt dum. När medpassageraren inte svarar på din fråga förstummar han dig. Denna iakttagelse är hämtad från Johan Asplunds bok Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet.

Så händer något som med ens löser dina problem. Du hör snett bakifrån en röst som säger ”kvart över elva”. En annan medpassagerare har svarat i den första medpassagerarens ställe. Detta återger dig talförmågan. Du vänder dig om, nickar, ler och säger tack. Det är som om du blivit återinstallerad som fullvärdig medlem av det lilla samfundet i tunnelbanevagnen. Eller som om du åter tillerkänts dina allra elementäraste mänskliga rättigheter.

Alkohol kan erbjuda en frisedel från gängse regler vid samvaro med andra människor, berättar en studie i ovannämnda antologi. Beteende som i nyktert tillstånd vore social harakiri kan devalveras till ett genant klavertramp med hänvisning till att personen hade tagit ett glas för mycket. Att bryta mot lagar och konventioner kan resultera i straff eller utanförskap, men också i nyskapande och förbättringar. Normer stabiliserar och förenklar tillvaron, men de kan också förblinda, verka konserverande och hämma förnuftet.

Det intressanta med attributet ”sur” är att det på en gång karakteriserar och förklarar ett beteende, skriver Johan Asplund. När du inte hälsar på grannen är du sur, och du låter bli att hälsa därför att du är sur. Den sure klargör helt oförblommerat genom mörk uppsyn, fnysningar, häftiga sortier – att han gör det för att bestraffa sin omgivning. Omgivningen frågar sig vad den har gjort. Den sure kan emellertid vägra klargöra vad slags oförrätt han anser sig ha lidit.

Till sist står den sure själv inte ut längre. Då blir han mer eller mindre plötsligt ”glad igen”. Det torde vara ovanligt med konstant surhet. Detta är istället en form av mikromakt som utövas då och då, avslutar Asplund sin noggranna iakttagelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är du din grannes fånge?

Den mest elementära formen av makt utövas ansikte mot ansikte av individuella aktörer, menar Johan Asplund, som jag skrev om tidigare angående våra hälsningsceremonier, eller sociala utantilläxor som han kallar dem. Så länge du och din granne har ett gott förhållande och hälsar på varandra kan man inte urskilja någon maktdimension i era mellanhavanden. Men makten ligger där latent.

Det är när ni blir okontanta och du slutar hälsa på honom du börjar ägna dig åt maktutövning. Du är fortfarande kapabel att hälsa. Det är bara det att du inte gör det. Du undanhåller därmed en fri nyttighet.

Du kanske inte i början riktigt förstår att du utsätter grannen för en sanktion, eftersom du är arg på honom. Det är mer en spontan aktion från din sida. Men den blir snart tvingande. Du upprättar mer och mer former för en naken form av makt: mikromakten. Och nu talar vi om krav på ren underkastelse.

Men låt oss vända på steken. Ni har istället alltid haft ett gott förhållande. Ni inte bara hälsar otvunget på varandra, ni är så goda vänner att ni varierar era sociala utantilläxor. ”Tjolahoppsan där!” Ni saluterar eller vinkar, stirrar skämtsamt stint på varandra, spelar formella och högtidliga. Eller vid extrem välvilja hälsar på varandra med idel invektiv.

Men så en dag händer något märkligt. Din granne ropar en hälsning på över tjugo meters avstånd. Det har aldrig hänt förut. Du returnerar naturligtvis hälsningen, men undrar vad som hänt. Vill din granne nånting? Nej, uppenbarligen hälsade han bara.

Någon dag senare kommer din granne in på din tomt för att hälsa på dig. Du blir besvärad men försöker låta bli att visa att du är det. ”Vad har tagit åt Georg”, säger du till din fru. Ytterligare en dag senare står din granne mitt på din gräsmatta och hälsar på dig. Tydligen vill han prata också. Har det hänt nånting? Är han full?

Stegras denna brist på distans känns det alltmer obekvämt. Ägnar sig grannen åt maktutövning? Du besvarar fortfarande hans hälsning, men alltmer motvilligt, alltmer stelt och avvisande. Till sist säger du ingenting och rör inte en min. När det gäller ditt beteende behöver vi inte tveka att beteckna det som maktutövning. Du har ett bestämt syfte, nämligen att förmå din granne att retirera.

Du avvisar honom. Försöker framtvinga en reträtt. Till en början försöker du troligen skyla nakenheten i din maktutövning. Du motar bort honom, men försöker göra det varligt. Det kan hända att du lyckas.

Det kan också hända att du inte lyckas. Härigenom gör han dig faktiskt maktlös. Dina försök att utöva mikromakt slår slint. Då återstår bara att övergå till handgripligheter.

Du kan naturligtvis också ge dig. Du övergår till att hälsa på och prata med din granne snart sagt när som helst och var som helst. Du låter honom komma in i ditt hus och låter honom invitera dig in till sig. För en utomstående betraktare kan det se ut som om ni nu hade ett osedvanligt gott vänskapsförhållande.

I själva verket är du din grannes fånge.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Att låta bli att hälsa på grannen

Vi träffar någon vi känner, och vi hälsar. En hälsningsceremoni kan vara över på någon sekund. Beteendet sitter i ryggmärgen. Ändå är den tätt packad med socialt innehåll. Detta är sällan medvetet hos oss, men tittar man närmare på processen är den rätt komplicerad. Och väldigt intressant. Detta blir tydligt om man betraktar ett vardagligt skeende.

En bekant till mig råkar komma förbi när jag pumpar min cykel, vilket jag observerar först när han passerat mig. Nu måste jag reparera skadan. Jag ropar efter den andre och försäkrar att jag nyss inte såg honom. Den andre nickar och ler. Det här höll på att gå illa! I det återställande av ordningen som sedan följer kan man förnimma en svag ton av panik. Även återställandets turer sker ”utantill”. Vi har lärt oss långt fler sociala psalmverser än vad vi normalt anar.

Att det finns folk som forskar i dessa beteenden hade jag inte en aning om då jag fick en bok i min hand av professorn i kultursociologi Johan Asplund som heter Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet (Göteborg 1987). Den är full av exakta iakttagelser av hur komplexa våra sociala koder är. Den rekommenderas alla som vill förstå vad det är för socialt spel vi helt omedvetet deltar i dagligdags.

När du hälsar på din granne förväntar du dig att han skall returnera din hälsning, vilket han också gör. Först erkänner eller bejakar du honom, därefter erkänner eller bejakar han dig. Det är ömsesidigheten i situationen som vi bör ge akt på. Upphäver du ömsesidigheten drabbas inte bara din granne utan också du själv. Låter du bli att hälsa på honom och således förnekar honom, berövar du honom kapaciteten att erkänna och bejaka dig.

Och då vidtar ett beteende som inte bara är komplicerat – det är mer ovant och kräver en rad improvisationer. Det är besvärligt och omständligt. Anta att du och grannen råkat i nån sorts konflikt. Vänskapen har förbytts i ovänskap. Men fortfarande stöter ni hela tiden på varandra vid tomtgränsen, på gatan, i snabbköpet.

Du måste, när du överraskande blir varse din granne, till att börja med förhindra att dina ögonbryn gör en liten och mycket snabb rörelse uppåt. Härnäst måste du låta bli att dra en smula på munnen. Du får inte le åt din granne. Åsynen av grannen utlöser vidare en impuls till ett uppåtriktat ryck i din högra arm, en impuls som måste undertryckas, liksom det ”hej” som du var på vippen att som vanligt uttala. Det är nu du vänder ryggen åt honom.

Du har lyckats genomföra scenariet klanderfritt, men upplever ingen glädje. Du känner dig istället illa till mods. Men efter några få försök behärskar du konsten att låta bli att hälsa. Vid nästa sammanträffande glider din blick helt uttryckslöst över och förbi din grannes ansikte – som om han inte alls stod där.

Men det hela är ytterst plågsamt. Så istället för att slippa spela detta spel börjar du istället undvika honom. Du börjar gå ut och in i ditt hus via bakdörren. När du ska gå till brevlådan efter tidningen tittar du först ut genom fönstret för att se att din granne ej är i faggorna. Du väljer nya tidpunkter för besök på posten och snabbköpet.

Så småningom inträder förhoppnings normaliseringsfasen. Grannen erbjuder en normalisering av ert inbördes förhållande och du accepterar. Du återgår att hälsa på din granne och ni rabblar ömsesidigt upp era sociala innantilläxor varje gång ni träffas. På ytan ser allt normalt ut, men tittar man noga efter ser man att bägge parter iakttar en viss vaksamhet.

Den part som ursprungligen slutade hälsa och sedan övertalades att åter börja hälsa, kan behöva signalera att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Den andra parten kan å sin sida genomföra sina miner och gester med en antydan till reservation och att han uppfattat att den första parten signalerat att han inte gör anspråk på att ha något övertag. Allt detta uttrycks med små omärkliga skiftningar i blickriktning, hållning, tempo, timing och liknande.

Om vi ska summera. Varje gång du möter din granne under pågående konflikt, berövar du honom på en hälsning. Du bestraffar härigenom din granne. Så snart någon förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter och sätter dem i verket föreligger makt och maktutövning. Mikromakt kallar Johan Asplund detta när det handlar om ett skeende mellan två människor. Detta skall vi återkomma till.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)