Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Att rösta på Reinfeldt utan att vara moderat

Jag har tidigare sagt att att få läser partiprogram innan de röstar. Hur röstar man då? Med magkänslan, skriver Lennart Hast i en understreckare i SvD 10/7. Genom den ökade medialiseringen av politiken ställs därför allt större krav på partiledaren som partiets varumärke.

Partiledaren kan med sin varumärkespersonlighet (en samling mänskliga egenskaper som associeras med ett varumärke) understödja sitt partis varumärke och skapa en samling unika och positiva associationer.

Vad är det då som definierar en partiledares varumärkespersonlighet? Jo att han/hon upplevs ha personlighet, är ärlig, unik, har ”ledarskapsdimensioner”, ser bra ut, är självsäker och intelligent.

Dessa egenskaper används för att visa på en personlighet som är relevant för att välja parti eller partiledare och syftar till att illustrera det politiska varumärket snarare än den verkliga personligheten hos politikern.

Så långt undersökningen. Jag har aldrig röstat på moderaterna. De har aldrig varit ett alternativ. Har mest legat åt sossehållet, men gjort några avstickare till MP och V. Tror jag röstade på C i ”kärnkraftsvalet”, men annars har de (tillsammans med FP och KD) inte funnits på kartan. Behövs de över huvudtaget? Ärligt talat.

Men Reinfeldts geniala – och trovärdiga – rockad från höger mot mitten vid förra valet (”det nya arbetarpartiet”), i kontrast till Perssons gamla utslitna floskler fick mig att piggna till efter en lång politisk dvala och börja en långsam omvärdering. Frågan jag ställer mig nu är: kan man ha förtroende för en partiledare men misstro hans parti? För överklassen är inget man röstar på. Så är det bara.

Rösta på sossarna igen? Med en partiledare som låter som en söderböna med bussiga och självgoda klyschor från ett arbetar- och fackföreningsromantiskt sjuttital? Det räcker med det nu. Hon talar inte nuspråk. Det känns som hon svarar på gårdagens problembild. Skulle hon vara bättre och inge större förtroende än Reinfeldt? Inte i min bok. Och Östros – den gamla okarismatiska sossesluggern med sina kalla ögon – inger han ett större förtroende än den lysande finansministern Borg? Inte med bästa vilja i världen.

Att sossarna slagit följe med V där på fullt allvar en kommunist- och revolutionsromantiker ska dela regeringstaburetterna vid ett makskifte gör inte saken bättre. Har inte samma reservationer för MP, även om deras budskap ofta är beskäftigt 70-talsromantiska. Och deras ständiga moraliserande känns inte realistiskt. Ett parti för svärmande idealister.

Att moderaterna skulle stå för förnyelse är fortfarande den stora nyheten. Vem hade trott att gamla högern skulle göra det? Och Reinfelts retoriska skicklighet har än en gång firat triumfer. I Almedalen avfärdade han S som uttryck för ett ”särintresse”. Rätt eller fel – lysande retorik är det. För visst har han fått fatt i något vi alla funderat men inte vågat säga? S är gamla, orienteringslösa och tror att lösningen är att fortsätta i gamla uppkörda hjulspår.

Men vad göra när vi nu enligt undersökningar är styrda av  en imageapparat? Ja manipulerade är vi i alla fall. Då väljer jag hellre en intelligent manipulation, skickligt manifesterad. Min röstsedel blir då om inte annat ett erkännande av denna skicklighet.

Årtiondens misstänksamhet mot moderaterna är inget man ändrar på i ett nafs, men Reinfeldt får definitivt min röst i höst.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kommunismen – en ockult fångenskap?

Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.

Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?

Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.

Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.

Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.

Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!

Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.

Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.

En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är ockupation och etnisk rensning det judiska folkets mission?

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

När högern blir gammal blir han socialdemokrat…

Man läser aldrig partiprogram före man röstar. Det är sällan hard facts som avgör människors partipolitiska preferenser. Det är känslor och förtroende som avgör. Detta vet naturligtvis partiledarena trots att de med klädsam blygsamhet tonar ned sin egen roll och säger ”det är partiets politik som är avgörande”.

Vi är i förtroendebranschen, sa Fredrik Reinfeldt om politikeryrket. Och just förtroende var det han vann valet på. Bakom låg ett skickligt hanterande av insikten att sossarna hade fått politiskt sittfläsk som skymde deras analys kring arbetarklassens aktuella behov. Genom att lansera begreppet arbetslinjen stal Reinfeldt helt fräckt huvudtematiken från S genom att omdefiniera vad en arbetare är.

Sossarnas fokus på en förlegad klasskampsidé ersatte Reinfeldt med arbetaren som entrepenör. Skillnaden är enorm. Det är arbetaren som är tvungen mot arbetaren som vill. Genom att betona den offensiva arbetaren och markera avstånd till sossarnas bidragspolitik gav han en ny mening åt begreppet det nya arbetarpartiet.

Det var trovärdigt. Men också hans sätt att lugnt argumentera mot Perssons dryga och självgoda floskler gav viktiga stilpoäng i valdebatten. Och man gnuggade ögonen. Plötsligen byter moderaterna fot från den hopplösa överklasspositionen till ett allmänt mittenparti. Det var inte bara övertygande, det var lysande.

Och sen har det bara fortsatt. Det är som om sossarna helt tappade koncepteterna. Det var inte bara Göran Persson som var tvungen att ta sin mats ur skolan, Mona Sahlins stjärnglans från tiden före Toblerone var plötligen borta. Det är svårt att förstå, men hennes retorik som tidigare var så genialt enkel (”det är sexigt att betala skatt”), så pedagogiskt mästerlig, känns idag bara pinsam och såå sjuttital. Hennes position i partiet är ju heller inte självklar. Hon är kvar för att alternativen är sämre.

Hennes försök att kopiera alliansens recept med att skapa en egen allians var minst sagt fumliga. Först skulle det bara vara S och MP, men när Ohly (och allmänheten) undrade vad de höll på med, togs han in i stugvärmen. En brist på politiskt omdöme som är häpnadsväckande. Att de rödgröna nu vill ta bort skattesubventionen på hushållsnära tjänster är en brist på politisk fingertoppskänsla som ånyo ställer deras omdöme i fråga. Och att ha en som först sade sig vara kommunist tills han var tvungen att säga att han inte var det – skapar knappast det nödvändiga förtroendet.

Javisst har alliansen gjort missgrepp. Att dödssjuka skulle söka arbete var sanslöst (även om det senare visade sig att det inte var så illa som det såg ut), och några andra saker. Men intrycket är i alla fall att de är seriösa på ett annat sätt. Alliansen har fört in en ton av att kavla upp ärmarna och lösa praktiska problem – och det är en nyhet i ett politiskt klimat som tidigare varit så ideologiskt låst. Det känns som sossarna är ljusår från en liknande förnyelse.

Men Miljöpartiets växande styrka är intressant. Jag anar en nyväckt ungdomsgeneration. Och Maria Wetterstrand är dess profet…

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)