Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Blairs memoarer: Då drottningen diskade efter middagen

Han förvandlade oresonligheten till en konstform. Han gick inte med på någonting – och då menar jag inte ett enda dugg. Och jag talar inte bara om innehållet i mötena, utan också om var mötena skulle hållas. Vilka som skulle vara med. När de skulle börja. När de skulle sluta. Vad syftet med mötet var. Vem som talade först. Vem som fick sista ordet. Vem som talade mellan den förste och den siste talaren.

I sin självbiografi Mitt liv, min resa berättar Tony Blair om den oändligt utdragna processen som ledde till fred på Nordirland. Decennier av förödmjukelser hade skapat en bottenfrusen stämning mellan parterna där alla medlarförsök sågs med misstro och ofta ren fientlighet.

Bill Clinton följde hela tiden förhandlingarna, satt uppe på nätterna, ringde till alla han behövde ringa till, sa allt han behövde säga, var i högsta grad med på noterna och ”slog med den där instinktiva förmågan han har alltid huvudet på den politiska spiken”. Blair reflekterar över karaktären på medlarjobbet:

Man får ta emot ganska mycket ovett. Inte brutala utskällningar eller protester, men ens bevekelsegrunder blir ständigt ifrågasatta eller hånade, det man säger missförstås eller misstolkas, när man vill göra gott betraktas det som försök antingen att hävda sina egna intressen eller till och med att göra något ont.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nåddes till slut en fredsöverenskommelse 8 maj 2007. Och Blair fick nypa sig i armen där han satt mellan de båda förr så oeniga ledarna och uppleva dem sitta och skratta och skämta med varandra som om de alltid varit de bästa vänner. Blair och hans medlare såg förstummade på.

Under Kosovo-konflikten hade Blair och Jeltsin utbytt ganska skarpa ordväxlingar, men efter att konflikten lösts träffades de. Jeltsin gick tvärs genom rummet för att ge Tony en av sina beryktade björnkramar för att markera att allt var frid och fröjd igen.

Han började kramas. De första tio sekunderna kändes fantastiskt kärvänliga, tyckte jag. Under de följande tio började det bli lite obekvämt. Och efter ytterligare tio sekunder fick jag problem med andningen. Efter ungefär en minut blev jag äntligen frisläppt och stapplade iväg efter en grogg. Jag tror jag förstod poängen.

En av kraven på en premiärminister är att han ska vara ”en man av folket”. Han måste låtsas leva samma liv som gemene man. För att underhålla denna myt, som betraktas som oerhört viktig, tvingades han besöka tallösa  fish and chips-ställen som innan undersökts av säkerhetsmän och som följdes av pressfotografer och TV-team. Priset togs när han och Gordon Brown uppmanades att gå och köpa en glass för att  ”visa vilken gemenskap ni har och hur normala ni är”.

Nej det är ju absurt sa jag. Jag gillar inte mjukglass om man inte stoppar ett chokladkex i. Och ser Gordon ut som om han brukar köpa glass? Det är ju bara löjligt. Vi är två män i kostym, den ene är premiärminister och den andre finansminister. Vad är det som är normalt med det?

Galamiddagarna med drottningen och världens ledare brukade vara relativt sällskapliga. När världens ledare får ett glas eller två blir de nästan mänskliga. Drottningen hanterar alla gäster med skicklighet, även om alla inte alltid vet riktigt hur de ska hantera henne.

Vissa blir kamratliga. Och nu vill jag poängtera en sak: man blir inte kamratlig med drottningen. Då drabbas man av Blicken. Jag såg med dold förtjusning på dem som inte förstod skillnaden mellan en drottning och en president. Båda är statschefer, men drottningen är ändå drottningen. Hon är monarken, inte någon uppkomling som råkat vinna ett val. And don´t you forget it.

Nå hur gick det vidare då paret Blair besökte Drottningens sommarresident Balmoral i Skottland? Jo då de förflyttat sig till en av stugorna på egendomen för prins Philips traditionella barbecue fick de häpet uppleva att kungligheterna lagade maten. Och de serverade gästerna. Och efter man ätit färdigt frågar drottningen om man är klar, samlar ihop tallrikarna och går bort till diskhon, sätter på sig gummihandskar, stoppar ned dem i diskhon och diskar. Så nu vet ni det.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tony Blair förnyade en tröttkörd socialdemokrati

Jag lärde mig både hur jag skulle avväpna motståndarna och hur jag skulle spränga dem i luften. De blir arga – man själv blir vänlig. De tappar besinningen – man själv förvandlas till förnuftets milda röst. De förolämpar en – man ser på dem, inte med ilska utan med medlidande.

Orden är Tony Blairs, den förre engelske premiärministern. I sin självbiografi på 850 sidor går han igenom sina erfarenheter av sin tioåriga regeringstid 1997-2007, men också tiden före. Kanske är just den delen av störst intresse – hur förnyar man en tröttkörd socialdemokrati som stelnat i tomma åtbörder? Man får utgå ifrån att förnyarna av svensk socialdemokrati studerar detta noggrant.

Han börjar med konstaterandet att han själv tillhörde medelklassen och att hans politiska intentioner var inriktade både på att tillfredsställa de framgångsrikas strävanden som att lugna de utslagnas farhågor. Han ville ha en förenande politik för hela landet. Han ville inte ha någon klasskamp, ingen uppdelning och missämja.

De nya företagen – i synnerhet de moderna serviceföretagen och de som drevs av ny teknik – tilltalades inte av den blandning av industriell agitation och politik som man fann inom fackföreningarna. Det var någonting ohjälpligt gammalmodigt över mötena, reglerna, kulturen.

När Tony Blair efter valet 1983 såg ut över det som fanns kvar av Labour förstod han att det måste ske en förändring. Ett modernt politiskt parti kunde helt enkelt inte enbart bygga på fackföreningarna om det skulle komma i regeringsställning. ”Naturligtvis skulle vi som alltid kämpa för social rättvisa, men i dagens värld var detta inte liktydigt med mer statlig kontroll”, skriver han. Och att vara hård i frågor som gällde försvar och lag och ordning menade han ”var en förståndig reaktion på den moderna världens hot”.

Hans analys väckte anklang inom partiet och den 2 maj 1997 kunde han flytta in på Downing Street 10 som nyvald premiärminister efter en jordskredsseger över det konservativa partiet. Nu började jobbet. Bland alla de ministrar och tjänstemän han samlade kring sig var den person som höll i hans tidsplanering kanske den viktigaste. I den sysslan ingick att säga nej till alla som ville träffa Blair.

Premiärministern måste alltid vara `the nice guy´. Man träffar någon, han/hon ber om ett möte, man går naturligtvis med på det. Vad kan man säga? Du är trist, obetydlig och har ingenting intressant att säga? Naturligtvis inte. Man måste säga ja. Det är tidsplanerarens jobb att säga nej. `Men han gick med på att träffa mej.´ Nej. `Men han sa ju att han ville träffa mig.´ Nej. `Men han sa att han själv hade tänkt ringa upp mig för att bestämma tid för ett möte.´ Nej.  `Men…´ Nej.

De som sett filmen The Queen intresserar sig kanske för Tony Blairs egen beskrivning av turerna i hovet i samband med prinsessan Dianas frånfälle. Men fullt så dramatiskt som i filmen ser han inte på skeendet. Däremot ger han några intressanta inblickar i umgänget med de kungliga. Vid ett tillfälle var Tony Blair och hans fru Cherie bjudna till drottningens sommarställe Balmoral i Skottland. Där fanns fasta regler för allting. Man drack te som sig bör på eftermiddagen och det var drottningen som serverade. Frukost, lunch och middag var överdådiga, men drottningfamiljen åt väldigt lite.

Räddningen var den rejäla drink man kunde få före middagen. Den där drinken – jag fick aldrig riktigt klart för mig vad det var i den – var precis vad jag behövde. Den slog till direkt. Det var riktigt raketbränsle. Modet återvände. Småpratet med kungafamiljen tycktes med en gång fullkomligt naturligt.

Men det var när de efterpå förflyttade sig till en av stugorna på egendomen som den stora överraskningen kom. Fortsättning följer.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vidkun Quisling – en norsk tragedi

Den nionde oktober 1945 stod Vidkun Quisling framför exekutionspatrullen vid kruttornet på Akershus i Oslo. ”Jag är oskyldig” var hans sista ord innan skottsalvan från tio soldater avlossades och träffade det vita pappersark som var fäst med knappnålar mitt för hjärtat på hans grå ylletröja. Vakthavande fänrik gick därefter fram till den fallne och sköt ett sista nådaskott i huvudet.

Vidkun Quislings efternamn kom att bli synonymt med begreppet landsförrädare redan under hans livstid. På många sätt var det välförtjänt. Men en närmare bekantskap med hans biografi visar  sidor som komplicerar bilden.

Tyskland ockuperade Norge 9 april 1940. Enligt uppgift hade Quisling redan året innan varnat tyskarna för engelsmännens strategiska intressen i Norge, vilket ansågs ha bidragit till Hitlers beslut att ockupera landet.

Då den norska regeringen lämnat Oslo strax efter att tyskarna intagit staden och kungen flytt, fanns inte längre någon representant för den verkställande makten i huvudstaden. I det läget ställde sig Quisling ”till förfogande”, som han uttryckte det, i avsikt att förhindra blodsutgjutelse och återställa lugn och ordning. Så hade han hoppats att man skulle se det. Att den regering han tillsatte skulle fungera som en sorts stötdämpare mellan ockupationsmakten och det norska folket. Utan detta hade saker blivit etter värre, menade han.

Det var en ödesdiger felvärdering. Det stötande, skamlöst osmakliga i att en politiker föll sin kung och regering i ryggen i nödens stund när en främmande makt slagit till mot landet, skulle aldrig förlåtas av norrmännen. Och Quisling kom aldrig att förstå vidden av sin förbrytelse. Han såg det som att han hade räddat Norge från total osjälvständighet. Han försökte också hela tiden förmå Hitler att ge Norge status som självständig nation.

Quisling ville bilda ett storgermanskt förbund där Norge i allians med Tyskland skulle ha en gemensam försvars- och utrikespolitik med gemensam valuta. Att ersätta ockupation med union, helt enkelt. Men detta var Hitler inte intresserad av. Och därmed blev Quislings situation i längden ohållbar.

Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad blev hatet mellan landsmän påtagligt i Norge. Det rådde då ”ren inbördeskrigsstämning”, skriver Quislings utrikespolitiske rådgivare i sin dagbok 1942. Näringsliv och förvaltning motarbetade nu Nasjonal Samling, som Quislings parti kallade sig, och från våren 1944 blev det en veritabel massflykt från landet.

In i det sista satt Quisling varje dag på sitt arbetsrum på slottet och expedierade beslut enligt förvaltningens rutiner och partiets långsiktiga plan. Men genom Hitlers självmord på natten till den första maj 1945 gick botten definitivt ur både den tyska och norska krigsmoralen.

Quisling höll sitt sista radiotal 4 maj där han sade sig vara ”beredd att vika” och ta upp en dialog med hemmafronten och exilregeringen i London. Han erbjöds av tyskarna att fly till Spanien, men avböjde. Genom att fly skulle han ju erkänna sitt förräderi. Det var också detta som blev hans försvarares linje då rättegången mot honom inleddes: Att lägga fram Quislings motiv och idealitet snarare än att gå i god för hans verklighetsuppfattning.

En otacksam uppgift. Ändå blev advokaten övertygad om Quislings hederliga avsikter och goda tro. Han menade faktiskt att han hade en kallelse att rädda Norge från den svåra kris han såg komma redan på trettiotalet. Åklagarsidan talade om högförräderi och stöd till fienden under krig, och dessutom mord.

Utgången var given. Rätten misstrodde Quisling helt och hållet. Han var dömd på förhand, ingen såg något förmildrande i Quislings handlande. Hans advokat fick hatbrev och man spottade efter honom på gatan. Kravet på dödsstraff var i det närmaste enstämmigt. Till och med Quislings fångvaktare hade gjort upp om att mörda honom om han inte fick dödsstraff.

”Det är inte lätt för oss andra att förstå Quisling”, sa försvarsadvokaten under rättegången. En djup avgrund skilde honom och hans verklighetsuppfattning från andras. Detta var gåtan Quisling – nyckelbegreppet i rättegången. Själv hade han en annan syn:

När man talar om ”gåtan Quisling”, så verkar det för mig som om problemet har en helt annan karaktär, nämligen gåtan det norska folket… Att det är jag som sitter här som landsförrädare, det är för mig en gåta. Att norska folket kan ha en sådan beskaffenhet!

Måndagen 10 september 1945 dömdes Vidkun Quisling till döden för krigsförräderi, mord och stöld. När avrättningen verkställdes hade Norge inte haft dödsstraff sedan 1876.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Får man verkligen älska Sverige?

Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.

SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.

Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.

Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.

Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.

Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.

Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.

Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.

Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

”Hur kan jag vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Polisen i USA anhåller två män som båda två har en mindre mängd narkotika på sig, vilket normalt skulle ge dem ett års fängelse var. Men polisen har anledning tro att båda är knarklangare, vilket skulle ge dem vardera ett straff på 25 år. Problemet är att bevisen är otillräckliga, för fällande dom krävs att den ene vittnar mot den andre. När brottslingarna placerats i varsitt förhörsrum erbjuds de fri lejd om de avlägger vittnesmål om att den andre är knarklangare.

Men om båda vittnar på det här viset, kommer var och en av dem att få ett tioårigt straff. Erkänner ingen av dem någonting får de ett år vardera.

Det är nu scenariot i Fångarnas dilemma tar sin början. I varsin cell sitter de och tänker: ”Det är bäst för mig om jag tjallar. Om han håller tyst och jag inte säger något så får jag sitta inne i ett år. Men om den andra killen ändå läcker? Om jag i så fall också tjallar så får jag tio år, men om jag inte säger något så får jag sitta inne i 25 år och han blir frisläppt. Då har jag verkligen gått på en nit. Ifall jag hjälper honom genom att hålla käft – hur kan jag då vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Det bästa resultatet för individen uppnås alltså genom att lura den andre och därmed gå helt fri. Det näst bästa resultatet uppnås genom att båda håller tyst och tillbringar var sitt år i fängelse. Ett sämre utfall är om båda tjallar och var och en får tillbringa 10 år bakom galler. Det allra värsta är om man luras i fällan att hålla tyst medan den andre pratar, vilket gör att man får tillbringa 25 år i fängelse.

Med andra ord: Om var och en av de båda fångarna gör vad som är bäst för honom själv kommer det att leda till en dålig utgång för bägge två. Att välja det bästa resultatet, d v s frihet, är uttryck för förnuftiga preferenser, men om båda var för sig söker uppnå sitt bästa resultat får båda faktiskt ett dåligt resultat. Samarbete är svårt när det inte finns någon kommunikation. Om båda kunde tala med varandra kanske de skulle kunna bli överens om att hålla tyst och därmed gemensamt uppnå den lägsta straffsatsen ett års fängelse.

Men då skulle i så fall ett nytt problem uppstå – förtroende och trovärdighet. ”Hur kan jag – efter att vi kommit överens om att vara tysta – veta att han inte säger till sig själv: ‘Fint, nu vet jag att han är tyst – nu kan jag tjalla utan risk att åka dit!’ ”?

På motsvarande sätt gör avsaknaden av kommunikation och förtroende i den internationella politiken att staterna uppmuntras att sörja för sin egen säkerhet, fastän de just därigenom försätter andra stater i samma osäkerhet. ”Rusta inte upp er krigsmakt, så kommer vi inte att rusta upp vår”. Men kan man verkligen lita på detta? Problemställningen i Fångarnas dilemma används flitigt som exempel i internationell konflikthantering.

Eller som det framhålls i boken Att förstå internationella konflikter: ”Om en stat bygger upp sin egen styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig mot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare. Det är ett resultat som verkar ironiskt, men ändå har ingendera parten handlat irrationellt.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Sverigedemokraterna ser att kejsaren är naken

Tyckareliten bland media och politiker har svårt att få kläm på vad Sverigedemokraternas valframgång beror på. Den mest förekommande föreställningen är att SD är ett rasistiskt parti som rider på ett latent främlingshat. Andra menar att SD:s väljare känner sig stå utanför vilket gör dem missnöjda med de etablerade politiska partierna. Jan Guillou tror att SD kom in i riksdagen på grund av de sympatier de fick då vänstermänniskor på torgmötena innan valet hade häcklat SD. Diverse kändisar utgjuter sig känslosamt i media om hur illa de tycker om rasism. Aftonbladet har skapat en slogan: Vi gillar olika.

Få analyser kommer fram till den enda rimliga förklaringen till SD:s framgångar – väljarnas önskan att problemen med massinvandringen och den havererade integrationen skall genomlysas och åtgärdas. Denna önskan har klandrats, missförståtts och hånats på ett sätt som troligtvis ytterligare förstärkt SD-väljarnas övertygelse. Att en legitim önskan förnekas och avvisas väcker naturligtvis harm.

Men det finns lysande undantag. Paulina Neuding och Johan Lundbergs artikel i DN 23/9 efterlyser en debatt om invandringens problem. De talar om en ovilja hos media och de politiska partierna att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen, skriver de, men de ställer frågorna och har vunnit väljarstöd på att andra försökt tiga ihjäl dem.

Neuding och Lundberg ser att media och de etablerade partierna misslyckats på framförallt två fronter. Ett – oviljan att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder, och två – formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra. Negligeras dessa frågeställningar riskerar SD att växa ännu mer, menar artikelförfattarna.

Svaret de får är typiskt för debattklimatet. Mattias Tydén förnekar problemen i DN 28/9 och kallar dem myter. Kriminologer har ”återkommande” behandlat kriminalitet bland invandrare, i media ”frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation”. Nej, Tydén  ser inte att någon lagt locket på. Och sällar sig därmed till denna märkliga skara av människor som inte ser, inte förstår.

Man kan fundera mycket över detta. Och uppleva att tyckaretablissemanget inte godkänner en förklaringsmodell som problematiserar invandringspolitiken – eftersom den enligt dem står över all kritik. Detta verkar leva som en tyst, halvt omedveten men ändå självklar upplevelse av konsensus som är intimt förknippad med hela 68-kulturens centrala stämningar av solidaritet med marginaliserade folkgrupperingar. Denna kollektivt upplevda tidsanda har under decennierna cementerats som en sorts upplysningsideal som är odiskutabelt och oberörbart. Att ifrågasätta denna upplevelse är därför ett brott som väcker starka känslor. Konsensuskulturen ser sig deltaga i en sorts mental klasskamp – de upplysta mot de vulgära, oupplysta.

Det intressanta med SD-mentaliteten är att de inte räds sitt psykologiska underläge inför konsensuskulturen för att de ser att kejsaren är naken. Invandringen har tappat alla proportioner – det handlar om massinvandring – och integrationen har misslyckats och istället skapat invandrarghetton med hög arbetslöshet. Ändå diskuteras detta inte. När Anders Lago ber om hjälp att styra flyktingströmmen någon annanstans än invandrartäta Södertälje – som tagit emot fler irakiska flyktingar än hela USA – får han kalla handen av regeringen. Inte ens hans eget parti (S) har förslag till åtgärder.

Ett misslyckande skall kallas för just detta – och åtgärder skall krävas. SD:s rasistiska rötter är naturligtvis en fatalitet som nu utnyttjas av motståndarna i sin fulla potential, men SD:s ifrågasättande av invandrarpolitikens heliga kor är ändå det saken gäller. Och att Sahlin och Reinfeldt nu ska börja förhandla om invandrar- och asylpolitiken är en direkt följd av detta. Hut går hem.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Varför blev de apatiska barnen apatiska?

Undrat hur det egentligen förhöll sig med de så kallade apatiska barnen för några år sen? Det hela verkade oklart. Vad var det egentligen som hände? Barnen gled in i ett koma-liknande tillstånd som var obegripligt. Så obegripligt att man misstänkte att föräldrarna på nåt sätt inte var ärliga utan fick barnen att spela sjuka. Rykten gick att barnen var uppe och sprang på nätterna och käkade ur kylskåpet. Och om barnens tillstånd var äkta – varför hände det? Sverige var ju ensamt om detta syndrom. Sa dom.

Gellert Tamas bok De apatiska ställer saker tillrätta. Det är ett 600-sidigt aktstycke som redogör för alla turerna. Författaren har gått igenom alla dokument, vänt på alla stenar och uppdagat en av vår tids största politiska skandaler. Nog för att många också på den tiden (2003-2006) förstod hur saker och ting stod till. Nu är det i alla fall klarlagt. Och det är spännande läsning. Det var svårt att slita sig från detta reportage, försett som det var med rena cliffhangers.

Det handlade alltså om familjer med barn som kommit till Sverige som flyktingar från krigshärjade områden och som hade genomgått fruktansvärda händelser. De flesta barnen hade fått se hur deras fäder dödats och mammor och systrar våldtagits.  Många av dessa trasiga familjer hade lyckats ta sig till vårt land och sökte nu uppehållstillstånd. Det var här det började. För det tog lång tid att få besked om de fick stanna. Väldigt lång tid. Att hela tiden inte få veta. Otrygghet för barnen. Ingen att lita på. Löften från myndigheter som ständigt bröts.

Många av barnen led av posttraumatiskt stressyndrom på grund av sina svåra upplevelser. När otryggheten och sveken i Sverige lades till detta tappade de allt hopp och gav upp, blev apatiska. De gled mer och mer in i ett koma-liknande tillstånd där de fick sondmatas, vändas för att inte få liggsår och ha blöjor. Talade inte, reagerade inte på tilltal.

Många fackmän var undrande inför detta. Men fenomenet hade uppträtt tidigare utomlands och det fanns där kunskap kring det hela, men det uppmärksammades inte här hemma. Det vill säga man ville inte uppmärksamma det, skulle det visa sig. Större delen av barnfamiljerna utvisades, nio fall av tio. Detta pågick hela tiden. Chockerande bilder visades på tv av smygfilmade tvångsdeporteringar av medvetslösa barn i rollstolar och på bårar på väg till flyget. Hela familjer förpassades med våld av svensk polis som dumpade av dem på främmande lands flygplatser där de kunde tillbringa veckor  med barnet på bänkar ankomsthallar och andra tillfälliga utrymmen. Men Sverige var kvitt problemet.

Men de fick väl ändå adekvat vård så länge de var i Sverige? Nej, tyvärr var det sällan fallet. Ledande personer hade nämligen konspirationsteorier.

Dessa lanserades tidigt av Marie Hessle, regeringens samordnare för barn med uppgivenhetssyndrom, direkt underställd migrationsminister Barbro Holmberg. Hessle menade att mycket tydde på att barnen simulerade, understödda av föräldrarna som gjorde allt för att få stanna. Och eftersom barnen därför logiskt sett inte kunde vara sjuka, skulle de heller inte ha vård. Så de skickades för det mesta hem. Hessles teorier fick stöd av Annica Ring, chef på Migrationsverket i Solna. Hessle och Ring, som i hemlighet samarbetade kring detta, lanserade även en teori om att vissa av barnen blev förgiftade av sina föräldrar.

Det stora problemet med dessa teorier var att det saknades belägg för dem. Under hela perioden lyckades ingen få fram bevis för simuleringsteorin. Ingen läkare hade sett något själv, bara hört rykten. Rykten som alla utgick från Hessles teorier. Hon hade i praktiken startat en vandringssägen som många trodde på. Inte minst minister Barbro Holmberg. Och massmedia vidarebefordrade tacksamt.

Då opinionen började mullra och media till slut frågade sig om apatin hade något att göra med det omänskliga handhavandet var migrationsminister Barbro Holmbergs svar att det inte var invandrarpolitikens fel att de blev sjuka. Detta upprepades hela denna olycksaliga period som ett mantra. Och ändå – i historiens backspegel – visade det sig att det var just så det var.

Det var invandrarpolitikens fel.

Och skulden låg inte enbart på Barbro Holmberg, Marie Hessle eller Annica Ring. Den låg primärt högre upp. Hos ”chefen” som han kallades internt. Statsminister Göran Persson. Enligt flera oberoende källor ville han inte att barnfamiljerna skulle stanna – för det skulle ge Sverigedemokraterna röster i det kommande valet 2006! Detta, mina damer och herrar, kallas realpolitik. Till slut lyckades Miljöpartiet i en förhandlingsrysare som höll på att fälla regeringen få Persson att gå med på en kompromiss så att merparten av familjerna fick stanna.

Ibland är verkligheten inte så illa som man tror. Den är värre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Att rösta på Reinfeldt utan att vara moderat

Jag har tidigare sagt att att få läser partiprogram innan de röstar. Hur röstar man då? Med magkänslan, skriver Lennart Hast i en understreckare i SvD 10/7. Genom den ökade medialiseringen av politiken ställs därför allt större krav på partiledaren som partiets varumärke.

Partiledaren kan med sin varumärkespersonlighet (en samling mänskliga egenskaper som associeras med ett varumärke) understödja sitt partis varumärke och skapa en samling unika och positiva associationer.

Vad är det då som definierar en partiledares varumärkespersonlighet? Jo att han/hon upplevs ha personlighet, är ärlig, unik, har ”ledarskapsdimensioner”, ser bra ut, är självsäker och intelligent.

Dessa egenskaper används för att visa på en personlighet som är relevant för att välja parti eller partiledare och syftar till att illustrera det politiska varumärket snarare än den verkliga personligheten hos politikern.

Så långt undersökningen. Jag har aldrig röstat på moderaterna. De har aldrig varit ett alternativ. Har mest legat åt sossehållet, men gjort några avstickare till MP och V. Tror jag röstade på C i ”kärnkraftsvalet”, men annars har de (tillsammans med FP och KD) inte funnits på kartan. Behövs de över huvudtaget? Ärligt talat.

Men Reinfeldts geniala – och trovärdiga – rockad från höger mot mitten vid förra valet (”det nya arbetarpartiet”), i kontrast till Perssons gamla utslitna floskler fick mig att piggna till efter en lång politisk dvala och börja en långsam omvärdering. Frågan jag ställer mig nu är: kan man ha förtroende för en partiledare men misstro hans parti? För överklassen är inget man röstar på. Så är det bara.

Rösta på sossarna igen? Med en partiledare som låter som en söderböna med bussiga och självgoda klyschor från ett arbetar- och fackföreningsromantiskt sjuttital? Det räcker med det nu. Hon talar inte nuspråk. Det känns som hon svarar på gårdagens problembild. Skulle hon vara bättre och inge större förtroende än Reinfeldt? Inte i min bok. Och Östros – den gamla okarismatiska sossesluggern med sina kalla ögon – inger han ett större förtroende än den lysande finansministern Borg? Inte med bästa vilja i världen.

Att sossarna slagit följe med V där på fullt allvar en kommunist- och revolutionsromantiker ska dela regeringstaburetterna vid ett makskifte gör inte saken bättre. Har inte samma reservationer för MP, även om deras budskap ofta är beskäftigt 70-talsromantiska. Och deras ständiga moraliserande känns inte realistiskt. Ett parti för svärmande idealister.

Att moderaterna skulle stå för förnyelse är fortfarande den stora nyheten. Vem hade trott att gamla högern skulle göra det? Och Reinfelts retoriska skicklighet har än en gång firat triumfer. I Almedalen avfärdade han S som uttryck för ett ”särintresse”. Rätt eller fel – lysande retorik är det. För visst har han fått fatt i något vi alla funderat men inte vågat säga? S är gamla, orienteringslösa och tror att lösningen är att fortsätta i gamla uppkörda hjulspår.

Men vad göra när vi nu enligt undersökningar är styrda av  en imageapparat? Ja manipulerade är vi i alla fall. Då väljer jag hellre en intelligent manipulation, skickligt manifesterad. Min röstsedel blir då om inte annat ett erkännande av denna skicklighet.

Årtiondens misstänksamhet mot moderaterna är inget man ändrar på i ett nafs, men Reinfeldt får definitivt min röst i höst.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kommunismen – en ockult fångenskap?

Hörde på radion häromdan om den svenske buddhisten som i början på 70-talet ville demonstrera på första maj med skylten Rädda Tibet! Men han blev avvisad överallt i demonstrationståget. Tidsandan var sån – Mao och Kina var inne, det var hippt att vara kommunist. Alla intellektuella med självrespekt var det. Tibets tragedi blev därför en obehaglig påminnelse om något som inte gick ihop med föreställningen om Kina som något eftersträvansvärt och progressivt.

Det tog årtionden innan sanningen blev uppenbar – att Mao, Stalin och Pol Pot mördat miljoner av sina egna medborgare. Hur kan man förstå detta kollektiva hjärnsläpp hos västvärldens tänkande elit? Vad var det som gjorde att en hel generation gick på föreställningen om det kommunistiska lyckoriket samtidigt som miljoner människor slaktades?

Vändpunkten kom då de franska filosoferna (Glucksmann, Levy m fl) började tala om Gulag-lägren som en konsekvens av kommunismen och att man måste döma den efter dess gärningar – inte dess ideal eller teorier. Dessa argument hade tidigare varit gängse från traditionellt borgerligt håll – men var då betraktat som småborgerlig inskränkthet. Då analysen kom med dessa unga radikaler blev det början till en omfattande och smärtsam omvärdering.

Majoriteten av kulturetablissemanget fick nu under en följd av år ”hantera sin besvikelse” som en vänsterförfattare uttryckte det. Nu fick vi höra om de s k Kiruna-svenskarna som i kommunistisk yra emigrerade till 30-talets Sovjet där de blev illa behandlade och arkebuserade. Många desillusionerade återvände till Kiruna och blev då utfrusna av sina vänner som inte kunde tro att lyckoriket i själva verket var ett helvete.

Som en mäktig slutvinjett kom så sovjetväldets kollaps.

Lars Ohlys omvändelse under galgen för några år sedan, när han mot sin uppenbara övertygelse avsade sig begreppet kommunist, visade hur långt vi nu har kommit ifrån föreställningen om förträffligheten i den kommunistiska utopin. Så långt har det alltså gått – ledaren för ett gammalt kommunistparti säger sig ej längre vara kommunist!

Det kommunistiska idéklimatet hade inte skapats av arbetarklassen – det var främst studenter och akademiker som höll den marxistiska fanan högt. Istället för att genomskåda kommunismens lyckorike blev man dess banérförare. De intellektuella svek sitt uppdrag, menade Glucksmann. I kritiken mot samhällsinstitutioner, samlevnadsformer och kulturyttringar där det mesta ifrågasattes, glömde man ifrågasätta relevansen i sin egen ideologi. Man trodde marxismens utsagor om att den var en objektiv vetenskap.

Och djupast handlade upproret om ett starkt upplevt rättspatos. Vi är, eller borde vara, jämlika. Egentligen en kärleksimpuls. Och visst vädrade 68-vågen ut mycket skämd luft. Men ändå – hur var det möjligt att inte se folkmorden? Man var helt fångade av de marxistiska abstraktionerna om lyckoriket. Fångade i sina egna orealistiska föreställningar.

En ockult fångenskap, skulle nog mina antroposofvänner kalla det.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är ockupation och etnisk rensning det judiska folkets mission?

Att judar trakasserats i Malmö har debatterats livligt sedan kommunalrådet Ilmar Reepalu vägrat ingripa. Han antyder som orsak till sin kritiska hållning Israels förtryck av palestinierna. Han menar att han inte är antisemit, men väl antisionist. Då Mats Odell anklagar vänstern för ensidig kritik av Israel svarar Lars Ohly (SvD 19/3) att ”man kan kritisera Israel utan att beskyllas för att vara antisemit”.

Antisemitism definieras av wikipedia som fientlighet mot judar, sionism som en nationalistisk rörelse som strävar att åstadkomma en judisk stat. Dessa begrepp börjar alltmer förväxlas med varann. En som kritiserar Israels övergrepp på palestinier blir ofta anklagad för antisemitism av företrädare för israeliska intressen. Detta är en demagogi som vill blanda bort korten genom att misstänkliggöra motståndarens syften. Att vara antisemit diskvalificerar.

Samtidigt är det en inte särskilt djärv gissning att Israels behandling av det palestinska folket föder antisemitism i omvärlden. Det är i detta ljus man måste se Reepalus hållning. Konflikten Israel-Palestina är vår tids kanske svåraste politiska problem – hur kan man komma till ett mer objektivt förhållningssätt? Ett bra sätt är att läsa Göran Rosenbergs Det förlorade landet.

Göran, som i ungdomen var entusiastisk sionist, blev med tiden alltmer kritisk. 1976 var han med om att grunda Palestinagrupperna, en svensk organisation som arbetar ”för solidaritet med det palestinska folket på grundval av FN:s beslut och folkrätten”.

Hans bok är en noggrann redogörelse för den judiska historien både före och efter Israels födelse. Det är en ibland chockerande läsning. Göran menar att Israel har gjort med palestinierna som amerikanerna med indianerna, eller serberna med de muslimska bosnierna. Jord till judiska nybyggare betydde jord från palestinska araber, judisk majoritet betydde arabisk minoritet. Judisk stat betydde en stat där icke-judar var i underordnad ställning.

Redan 1948 då staten Israel bildades skapades undantagslagar som innebar en öppen diskriminering av statens icke-judiska medborgare. Paragraf 125 användes för att rutimässigt utestänga araber från områden som skulle tas i anspråk av judiska bosättningar. Listan över de arabiska byar som på detta sätt raderades ut från kartan under staten Israels första levnadsår är lång.

Ett exempel han nämner var de två byarna Ikrit och Biram i nordvästra Galiléen som inte visat någon som helst fientlighet mot de judiska styrkorna. Båda tvångsevakuerades trots det av israeliska soldater 1948. Mot löfte att de bara skulle behöva vara borta 15 dagar lät sig byborna utan motstånd transporteras bort. Under tiden skulle området rensas från fientliga element, sades det. När byborna efter två veckor återvände var husen uppbrutna och tömda och de fick veta att jorden inte längre var deras. Under vapenhot tvingades de att ge sig av. Husen sprängdes av militär och området togs omedelbart i bruk av nyupprättade judiska jordbrukskolonier.

Judendomens starka humanistiska arv av solidaritet med de svaga, dess moraliska och humanistiska tankeströmmar har mer och mer tvingats åt sidan av ”den religiösa messianismens maktberusade framfart”, skriver Göran Rosenberg. Den tyngste kritikern av detta, professor Yeshayahu Leibowitz varnade omedelbart efter sexdagarskriget 1967 för att den judiska messianismen skulle bli ödesdiger, såväl för judendomen som för Israel. Den skulle leda till en ”hädisk förgudning av nationen, en fetischistisk kult av jorden”.

Det judiska Israels historia har rymt många möjliga val, inte minst den traditionellt demokratiska vägen. Men ”den religiösa messianismens talesmän hade med åren gjort allt tydligare att deras tilltänkta stat byggde på andra och högre principer än demokratins”, menar Rosenberg. Och han sätter saken på sin spets med frågan: Har den judiska staten en universell mission eller är den en stat som alla andra?

Dessvärre är han nödgad att konstatera att det judiska folkets mission har övergått i militär ockupation och etnisk rensning. Det är detta världen ser och förfäras över.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)