Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Gorbatjov – en mikaelit som förde mänsklig moral in i politiken

♦ ♦ ♦ Putin annekterar Krim, ockuperar östra Ukraina utan att erkänna Rysslands medverkan och skyller på Ukraina. Han bråkar i luften och till sjöss med Sverige, hotar med kärnvapen och startar TV-stationer som skall föra ut ryska lögner internationellt, politiserar landets rättssystem och fängslar eller mördar politiska motståndare. Han betraktar Sovjetmaktens sönderfall som en katastrof och jobbar därför nu som bäst på att bygga upp Rysslands image som en internationell bad guy i den tydliga avsikten att återta landets förlorade självrespekt.

Putins primitiva maktspel och korruptionskultur står i skriande kontrast till hans företrädare för trettio år sedan – Michail Gorbatjov.

Michail Gorbatjov

Michail Gorbatjov

I en häpnadsväckande djärv politisk process lyckades Gorbatjov under några få år i slutet på åttiotalet reformera ett land som under mer än ett halvt sekel levt under en kommunistisk skräckregim jämförbar med dagens Nordkorea. Steg efter steg demokratiserade han en stenhård diktatur på ett sätt som imponerade på en hel värld. Det var en revolution – men en oblodig sådan. En demokratisk revolution.

I Gorbatjovs självbiografi Som jag minns det finns ett efterord av den ryske statsvetaren Dmitrij Furman som sammanfattar den världshistoriska betydelsen i Gorbatjovs gärning.

»Gorbatjovs plats i den ryska historien är unik. Vi [Ryssland] har haft inte bara ”monster” utan också fullt ”anständiga” härskare. Men det har inte funnits någon härskare som fört in vanlig mänsklig moral i politiken, eller som Gorbatjov klart insett och känt inte bara att förtryck av människor och folk kan ha ”farliga politiska konsekvenser” eller att ”det är förknippat med alltför stora förluster”, utan bara att ”det är fel”. Vi har inte haft någon härskare som själv frivilligt begränsat och försvagat sin makt för att ge människor frihet.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget.

Gorbatjov skakar hand med USAs president Ronald Reagan i ett av många toppmöten som avslutade det kalla kriget och ledde till nedrustning av kärnvapnen.

Vi har inte haft några härskare som avsiktligt raserat det imperium där de härskat, för att ge folk frihet. Vi har inte haft härskare som varit beredda att förlora makten och utsättas för förnedring utan att retirera från de moraliska restriktioner som de åtagit sig. Och detta att föra in moral i politiken var tillräckligt för att ett amoraliskt system skulle upplösas.

Under perestrojkans sex år raserade Gorbatjov det totalitära systemet och befriade under fredliga former en mängd folk som det krävts inte decennier utan århundraden och otaliga människoliv för att erövra och undertrycka. Det är därför som till och med i en begreppsvärld där makten är ett mål i sig och där Stalin är stor, där är också Gorbatjov stor, men i en omvänd storhet. I en begreppsvärld som är normal för moderna utvecklade länder är Gorbatjov helt enkelt en stor härskare och politiker, kanske den störste i den ryska historien.«

Gorbatjov är i eminent mening en mikaelit, ett antroposofiskt uttryck för en människa som verkar för mänskligt framåtskridande. Hans moraliska impuls kan bara jämföras med Nelson Mandelas, som ju också förvandlade en destruktiv regim genom sin blotta person. Men till skillnad från Mandela förändrade Gorbatjov inte bara sitt land – han förändrade premisserna för mänskligheten genom att få med USA på kärnvapennedrustning och därmed avsluta det kalla kriget.

De medelmåttor som föregick Gorbatjov (liksom Mandela) – och hans efterträdare, visar vilken gigant han var mänskligt sett. Både han och Mandela var unika personligheter med höga ideal och exceptionella förmågor att förverkliga dem. Att de som kom efter dem var traditionella maktpolitiker förändrar inte deras storhet, tvärtom.

Det är väl känt att många i Ryssland inte förstår Gorbatjovs storhet, de inser inte det oerhörda i hans gärning. De sörjer sönderfallet av den sovjetiska stormakten och de verklighetsfrämmande drömmar de trodde på under det kommunistiska maktmonopolet. Det är detta Putin tagit fasta på och utnyttjar.

Men för en värld som åser Putins patetiska maktdemonstrationer är det gott att veta att Ryssland en gång har företrätts av en politiker som var ett moraliskt föredöme som såg till nationens bästa – för att inte säga hela världens. Såna politiker är mycket sällsynta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Hitlers mordkomplott mot Rudolf Steiner

»Utan ett visst mått av ockult insikt är det inte troligt att Hitler, som steg till maktens tinnar i Tyskland och nästan erövrade världen, skulle ha betraktat en nästan okänd österrikisk filosof vid namn Rudolf Steiner som sin värste fiende.«

Så skriver Trevor Ravenscroft i sin bok Ödets spjut, som vi skrivit om tidigare. Den luciferiska ande som bemäktigat sig Hitlers själ, skriver han, ”försökte leda mänskligheten bort från ett inre erkännande av den individuella mänskliga anden”. Och det faktum att Steiner i Kristi anda verkade för motsatsen förklarar führerns vrede. Hitler rasade mot Steiner vid politiska möten under nazisternas första år för att generalsekreteraren i Antroposofiska sällskapet genom sin vänskap med generalen von Moltke hade påverkat krigsskeendet för Tyskland i negativ riktning. Hitler kände sig därför tvungen att vidta mått och steg. Och här börjar intrigen tätna i bästa Da Vincikoden-stil.

»Dietrich Eckart hade identifierat Steiner som ledarfiguren i en krets Graalinvigda, som upptäckt Thulesällskapets sataniska natur och övervakade alla dess möten och invigningsriter på astralplanet. Eckart var övertygad om att ingenting gick att dölja för Steiners genomträngande ockulta förmågor. Och eftersom Steiner öppet varnade Tyskland för nazistpartiets hemliga syften hade han hamnat högst upp på listan över de offer som snarast möjligt skulle likvideras av Thulemördarna.«

Man planerade att mörda Steiner i en järnvägsvagn på stationen i München genom att på kort håll fyra av båda piporna på ett avsågat hagelgevär i hans ansikte. Och Ravenscroft fortsätter:

Walter Johannes Stein»Steiner anlände punktligt till järnvägsstationen för att ta middagståget till Basel. Han medgav senare att han visste att han skulle utsättas för ett attentat samma morgon, men han vägrade inställa sin resa eftersom det endast var hans ockulta förmåga som förvarnat honom om mordplanen. Enligt hans etik skulle det vara svart magi att försöka undvika kommande händelser med ockulta medel. Han vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig.

Han skulle säkerligen ha gått en snabb och blodig död till mötes denna vårmorgon 1922 om inte Walter Johannes Stein (bilden) och några vänner kommit precis i rätt tid. Stein hade infiltrerat Thulesällskapet och avslöjat detaljerna i mordkomplotten. Steiner ansåg nu att han var moraliskt berättigad att lämna platsen så fort han kunde, och hans vänner omgav honom på alla sidor när han skyndade från stationen. Samma kväll kördes han över gränsen till Schweiz och satte aldrig mer sin fot i München.«

1933 hade Walter Johannes Stein blivit den största auktoriteten på nazistpartiets ockultism. Då han fick reda på att Heinrich Himmler tänkte arrestera honom för att tvångsrekrytera honom till SS ockulta byrå Ahnenerbe, flydde han till England där han sedan kom att fungera som hemlig rådgivare till Churchill då det gällde de ledande nazisternas tankar och motiv.

Longinus spjutStrax efter de tyska truppernas inmarsch i Österrike genom Anschluss besökte Hitler skattkammaren i Hofburg i Wien där Longinus spjut förvarades. Han var exalterad och vistades en timme ensam med spjutet. Vid Nürnbergrättegången kom det fram att det var i denna veva Hitler fattade sitt beslut att genomföra den slutgiltiga lösningen. Spjutet fördes sedan under bepansrad transport till Nürnberg där medlemmar av Thulegruppen var de första att avlägga ett besök i Mästersångarnas sal där det kom att förvaras.

Steins planer strax efter kriget att skriva en bok i ämnet kritiserades från alla håll, inte minst av Churchill själv som var ytterligt mån om att allmänheten ingenting skulle få veta om nazistpartiets ockultism. Och när Nürnbergsrättegången sedan inte lyckades klargöra vilka onda krafter som verkade bakom nationalsocialismens yttre fasad insåg Stein själv att det måste förflyta lång tid innan en bred publik skulle förstå de invigningsriter och den svarta magi som utövades i de ledande nazisternas innersta krets.

»Han såg med sorg i hjärtat hur de allierade åklagarna i dessa rättegångar saknade moralisk fantasi att förstå att den civilisation som uppstått i Tyskland under mellankrigstiden – en civilisation som byggde på en magisk Weltanshauung som ersatt korset med hakkorset – var av apokalyptisk karaktär. (…) Om domarna ens för ett ögonblick erkänt vilka deras besegrade fiender egentligen var, lyft på slöjan och röjt de verkliga motiven bakom denna förbluffande omkastning av alla värden, skulle det ha utsatt miljoner människor för risken av en total sedlig förvildning.«

För Stein stod det klart att man på högsta politiska nivå därför bestämt sig för att förklara de ohyggligaste brotten i mänsklighetens historia som följden av mentala rubbningar och systematisk pervertering. Man trodde det var bättre att tala i torra psykoanalytiska termer när det gällde att förklara motiven till att man spärrat in miljoner människor i gaskammare, istället för att avslöja att detta var ett resultat av ett hängivet tjänande av onda makter.

RavenscroftMenar alltså Ravenscroft i Ödets spjut. Läsningen av boken då den kom ut i början på 70-talet gav blandade känslor – å ena sidan verkade den mycket initierad, å andra sidan var en rad uppgifter så fantasifulla att man kände sig klentrogen. Varför hade man inte hört talas om detta förr? Numera har man facit.

Det visar sig nämligen att Ravenscroft (bilden) aldrig träffat Stein och att han skrev Ödets spjut avsedd som fiction, men att förläggaren övertalade honom att publicera den som en dokumentär, för att den då skulle sälja bättre, och då Ravenscroft var alkoholist och behövde pengarna föll han till föga. Att Stein skulle haft ett vänskapsförhållande till Hitler avvisas också av experter. Stein ska själv ha sagt att den enda gången han såg Hitler var på ett hotell 1932 och att han aldrig talat med honom.

Och skulle Hitler organiserat en sammansvärjning mot Steiner är det svårt att tänka sig att detta inte skulle ha avslöjats i den omfattande litterära produktion antroposofer åstadkommit. Men det är fortfarande en bra story. Det är märkligt att den ännu inte filmatiserats.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om Hitler och nazistpartiets ockulta bakgrund

♦ ♦ ♦ Då den romerske soldaten Gaius Cassius stack sitt spjut i Kristus högra sida föddes en legend. Gaius Cassius blev känd som Longinus Spjutbäraren och spjutet, som kom att kallas Longinus spjut, sades sedan ha vandrat genom världshistorien där det kom att spela en egenartad roll enligt vad författaren Trevor Ravenscroft berättar i sin bok Ödets spjut, en bok som kom att skaka om ockulta kretsar i början på 1970-talet. Legenden säger att den som ägde Longinus spjut, och insåg vilka makter det tjänade, höll världens öde i sina händer.

ThulesällskapetMycket som stod i boken hade man inte hört om förut och perspektiven var djärva, för att inte säga sensationella. Den österrikiske filosofen Walter Johannes Stein, nära vän till Rudolf Steiner och en av pionjärerna inom antroposofin, hade enligt Ravenscroft känt Hitler då denne ännu var okänd och levde som fattiglapp i Wien. De hade förenats i ett lidelsefullt intresse för den heliga Graal och Longinus spjut som Hitler drömde att en dag få ”göra anspråk på” som en talisman för sin världserövring.

Detta och mycket annat berättade Stein för Ravenscroft. Enligt Stein var Hitler intresserad av medeltida ockultism och rituell magi och nådde allt högre medvetandenivåer med hjälp av narkotika. Ravenscroft:

»Att Hitler vid denna tid uppnådde trancendent medvetande och formulerade sin Weltanschauung med hjälp av narkotika, blev faktiskt en av de bäst bevarade hemligheterna i hans liv. Men han berättade tillräckligt om sina upplevelser för Stein för att denne skulle kunna få en föreställning om de slag av medvetande han nådde med hjälp av peyotl.«

EckartInga småsaker alltså. Och det kommer mer. Stein påstår att han på nära håll följde nazistpartiets bildande och Hitlers umgänge med de tre personer som hjälpte honom till makten – Dietrich Eckart, Houston Stewart Chamberlain och Karl Haushofer. Eckart (bilden) var en av dem som grundade nazistpartiet. Han var poet, historiker – och en hängiven satanist. Han hade nått den högsta invigningen i den svarta magins konst och var centralgestalt i en mäktig och bred krets av ockultister som kallade sig Thulesällskapet.

»Thulegruppens hemliga verksamhet sträckte ut sina tentakler bakom allt i Bayern, särskilt den politiska scenen, där den bar ansvaret för mycket av den terroristiska verksamheten och rashatet, och de flesta av de kallblodiga mord som skedde så gott som dagligen.«

Engelskfödde Houston Stewart Chamberlain (bilden nedan t v) var den man som smälte samman Wagners rasistiska läror med Nietsches idé Chamberlainom övermänniskan och därmed skapade drömmen om den ariska rasens överhöghet. Han var en av de första intellektuella i Tyskland som insåg att Hitler hade en stor framtid – och som såg nya möjligheter för tyskarna om de följde honom. Han skrev den nazistiska rörelsens evangelium Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts.

Karl Haushofer (nedan t h) var professor i geopolitik, general och den som skapade begreppet Lebensraum. Han förordade den tyska nationens utbredning österut, en idé som spred sig i det tyska riket efter kapitulationen i första världskriget, en propagandaidé inte ens Goebbels kunde överträffa. Haushofer var dessutom Rudolf Hess lärare vid geopolitiska institutionen i München. Haushofer invigde Hitler i den hemliga läran om världens och mänsklighetens utveckling. Detta ägde rum i Landsbergsfängelset som han besökte många gånger under den tid Hitler skrev sin bok Mein Kampf.

Haushofer 2Hitlers omvittnade fascination för Wagners musik förstärktes av vetskapen att tonsättaren spunnit hela tematiken i sin opera Parsifal kring Longinus spjut. I de samtal Stein hade med Hitler dessa ungdomsår intog hans studier av spjutets ockulta betydelse en särställning. Enligt Ravenscroft var Hitler väl förtrogen med både reinkarnationstanken, det tredje ögat och den kosmiska krönikan, Akashakrönikan.

Var fick Ravenscroft dessa sensationella uppgifter ifrån? Han framhåller själv i boken att Haushofer & Hessdet var från Walter Johannes Stein, som hade tänkt publicera sina erfarenheter i en bok. Men eftersom Stein hann avlida innan han börjat skriva boken beslutade sig Ravenscroft att ta över projektet. (Bilden t v: Karl Haushofer och Rudolf Hess).

Efter invigningen i Landsbergsfängelset blev Hitler ledargestalt i ett hemligt sällskap som kallades Vril, eller Lysande logen som grundades i Berlin och som kom att inrymma invigda från ockulta rörelser i Europa och stora delar av världen. Här ingick också svartmagikern Aleister Crowleys Ordo Templi Orientis. Lysande logens syfte var att bedriva forskning kring den ariska rasens ursprung och hur de förmågor som slumrade i det ariska blodet skulle kunna reaktiveras för att bli övermänskliga krafters redskap. Ledningen för Lysande Logen skulle senare övertas av Himmler och införlivas i Ahnenerbe, nazistpartiets ockulta byrå.

Men innan detta måste en viktig motståndare röjas ur vägen – Rudolf Steiner. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Svensk politik lider av brist på idéer och spännande personligheter

♦ ♦ ♦ Partiledarens betydelse för ett parti torde vara uppenbart för alla – utom för partiet. Att partiledaren själv vill tona ned sin betydelse kräver anständigheten, men varför förringas partiledarens betydelse ständigt av andra företrädare för partiet? Man framhåller att partiprogrammet är det viktigaste – trots att väldigt få av väljarna läser det.

För de flesta andra uppstår väljarsympatier som en direkt konsekvens av partiledarens massmediala framtoning. Inte av en programförklaring i en reklambroschyr. Partiledarens uppgift är att förkroppsliga programmet och göra det trovärdigt. Lyckas inte detta – så att väljarna är tvungna att läsa texten – är partiet illa ute.

Vad vore SD utan Jimmie Åkesson? Eller S utan Palme på den tiden det begav sig? Och är det någon som tror att Centerns katastrofala siffror inget har att göra med Annie Lööfs bleka ledarskap? Allt handlar om förtroende. Därför är det märkligt att unga människor per automatik betraktas som en tillgång i politiskt framskjutna positioner, eftersom unga människor saknar det som är livsnödvändigt i det politiska spelet, nämligen erfarenhet. Och personlighet.

Dagens politiska debatt är färglös – inte för att partierna ”varit otydliga med att föra ut sakpolitiska frågor”, som är standardförklaringen från partipolitiskt håll – utan för att den saknar personligheter, intressanta initiativ och spännande idéer. Vad vi dagligen serveras är förutsägbarheter baserade på opinionssiffror. Knappast sådant som främjar intresse för politik.

Moderaternas total makeover som gav dem regeringsmakten var ett lysande undantag. Idag saknar de både idéer och intressanta initiativ. Likaså Socialdemokraterna där Stefan Löfvens sympatiska framtoning verkar vara deras enda tillgång. Idébristen och avsaknaden av bra initiativ är påtaglig. Och glansen kring Vänsterpartiets stora löfte Jonas Sjöstedt solkades förvånansvärt snabbt ned med de sedvanliga marxistiska schablonerna. Man frestas utbrista – kom tillbaka Gudrun Schyman, allt är förlåtet! En skickligare populist har vi sällan haft.

Det skulle i så fall vara Jimmie Åkesson – denna vattenkammade svärmorsdröm, vår svenska politiks egna kärringen mot strömmen. Trots ständiga katastrofala missgrepp i partitoppen, mobbad av det politiska etablissemanget och majoriteten av opinionen, står han där med sina troskyldiga blå ögon plirande i en politisk medvind etablissemanget ännu inte förstått.

De begriper inte att ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi och som är främlingsfientligt kan ha sådana opinionssiffror. De menar på fullt allvar att alla som stöder honom är rasister och invandrarfientliga. Tio procent av valmanskåren! Jag tror inte det.

Jag tror att huvudorsaken till Åkessons framgångar ligger i hans ifrågasättande av dogmen om multikulturalismens förträfflighet – utdömd av både Englands David Cameron och Tysklands Angela Merkel – och en leda vid den svenska tyckarelitens politiska korrekthet. Men också hans utmaning av etablissemangets lika sömngångaraktiga som förutsägbara tråkighet. 

Alliansens korvgrillning förra veckan var ett patetiskt uttryck för idélösheten i dagens svenska inrikespolitik. Låt oss till valet nästa år hoppas att Reinfeldt ska presentera de nya politiska grepp vi förväntat oss – och att Löfven äntligen visar sig lika politiskt potent som han framtoning ger intryck av. Tills dess får vi nöja oss med Lars Adaktussons kliv in på den politiska arenan. Hoppas hans grundmurade förtroendekapital förvaltas väl av KD. Kanske han kan rädda dem över fyraprocentsspärren.

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kors i taket! Debatten kring invandring och integration har äntligen börjat

Mummel i kön har i ett par års tid efterlyst en debatt om integration och invandring. Men det enda det politiska etablissemanget lagt ned kraft på är att ta heder och ära av Sverigedemokraterna. De som talat om invandringen och integrationen som problem har man avfärdat som rasister. Men nu är man uppenbarligen mogen att ta tag i den heta potatisen. För i dagarna har de första stapplande stegen tagits till en invandringsdebatt värd namnet.

Vändningen skedde på bred front: i DN, i radioprogrammet Medierna, tv-programmet Agenda och i Aftonbladet. I sin artikel på DN debatt 21 oktober sammanfattar statssekreteraren på integrationsdepartementet Jasenko Selimovic (FP) för första gången läget från partipolitiskt håll:

»Sveriges integrationsdebatt är på väg att haverera. Samtidigt växer Sverigedemokraterna sig allt större. Den senaste opinionsmätningen i Aftonbladet visade på 9,9 procent. Få partier debatterar de integrationspolitiska utmaningarna och få är bekymrade över bristen på debatt.«

Selimovic ser också konsekvenserna av detta: ”De främlingsfientliga uppfattades som de enda som ville debattera det som väljarna uppfattade som ett problem och de fick följaktligen väljarnas stöd”. Han fick medhåll av Monica Gunne i Aftonbladet:

»Det finns ett introvert regelverk kring hela frågeställningen, som bland annat handlar om att man ska uttrycka sig ”rätt”. Att man ska uttrycka sig på ”rätt” sätt. Om du säger ”fel”, om du slirar på begreppen och trampar på ”fel” sida om det osynliga rättesnöret, så kan du räkna med att få en fet rasist-stämpel i pannan.«

Och den enda som vinner på detta är naturligtvis Jimmie Åkesson. SD är det enda politiska parti som diskuterar integrationspolitiken. De andra partierna vill inte skita ned sig med frågan. Man har beröringsskräck. I det läget är det bara naturligt att SD:s opinionssiffror rakar i höjden – de är ju de enda som är intresserade av väljarnas frågor i detta ämne.

Mediedebatten började  när tv-programmet Agenda startade partiledardebatten där en av frågorna handlade om hur mycket invandring Sverige tål. Den debatt som då följde rörde sig inte om hur invandringen skulle hanteras, utan om hur frågan ställts. Statsvetaren och experten i integration Andreas Heinö Johansson, som i en bok kritiserat den svenska integrationsdebatten, tycker att frågan är berättigad: ”Politiker springer ofta in i moralhörnet där de står och pekar finger åt Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson istället för att lägga fram konkreta förslag.”

Och det var precis vad som hände i Agenda.

Annie Lööf (C) menade att ”Jimmie Åkesson lägger all skuld på invandraren”. Jonas Sjöstedt (V) sa: ”Jag är stolt över att Sverige är ett land med medmänsklighet, Jimmie Åkesson”. Åsa Romson (MP): Medmänskligheten i Sverige, den bär vi tillsammans. Och Stefan Löfven (S) menade att ”vi ska inte ha vi och dom i Sverige – här finns bara vi”.

”Det blir liksom en moralisk tävling där man återigen har ett parti mot sju partier och jag har svårt att se nyttan med det”, säger Andreas Heinö Johansson. ”Det blir  ingen tid över att faktiskt diskutera integrationsproblemen.”

Radioprogrammet Medierna tog också upp denna problematik. Man intervjuar Ehsan Fadakar, chefredaktör på webtidningen Nyheter24. Fadakar menar att många journalister sticker huvet i sanden. Det finns problem kring invandring – hela områden som bygger på utanförskap med dåliga skolor, låg utbildning, hög arbetslöshet och kriminalitet, men det är inte sånt som journalister, som bor på det så kallade surdegssöder, ser.

»Vi tar journalisterna i Stockholm. De bor på samma ställen och kommer oftast från samma bakgrund och när en sverigedemokratisk väljare säger någonting, att så här ser det ut för mig – Nähä – så ser det inte ut. Du är rasist. Du har problem med invandrare. Det är ditt problem. Det är klart att det leder till att de blir ännu mer övertygade om att Sverigedemokraterna är de enda som lyssnar på dem.«

Katarina Gunnarsson på Studio Ett i P1 var nyligen i Borlänge och träffade en grupp flyktingkvinnor – som försökte lära sig läsa och skriva och som kommer få svårt att platsa på arbetsmarknaden. ”Jag vet om jag tar upp det faktum att de har en låg utbildningsnivå så kommer det att användas av rasister. Det vet ju jag. På samma gång så kan ju inte jag låta bli att rapportera om det.” Ibland kommer det tackmejl från Sverigedemokrater som skriver att hon är deras enda vän i journalistkåren…

Efter reportaget blev hon uppringd av lärarna som står för svenskundervisningen för invandrare i Borlänge som tackade henne:

»Tack att du berättade sanningen. Jag har försökt berätta det här för mina kommunpolitiker, att vi har jättemånga invandrarkvinnor som har svårt att läsa och skriva. Och de vill inte ens höra det och lokalredaktörerna vill inte ta upp det för det är så känsligt, det kan bli rasism. Men då lämnar man de här SFI-lärarinnorna i sticket! Hur ska de kunna få ökade resurser om ingen kan se vad de ser? Då är det bara upp på bordet, prata om problemet, tillsätt resurser, gör nånting, istället för att bara tysta ner alltihopa. Vad lever vi då i för medieklimat?«

Ovanstående reportage i Medierna anklagades för att sprida ”rasistiska myter”, vara ”historieförfalskning” och kallades ett ”litet äckligt program”. Man ansåg att de hade fallit in i något slags SD-retorik om att vissa saker inte ”får sägas”.

Precis som vanligt alltså. Men debatten har åtminstone börjat. Hoppas den inte kvävs i sin linda.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Republikanernas fanatiska sektmentalitet ett hot mot demokratin i USA

Varför tycker vi svenskar så illa om den republikanska mentaliteten? Är det en fördomsfull och orättvis bild vi blivit itutade av ett vänstervridet medieklimat? Knappast. De republikanska idealen behöver inga vänstervridna vinklingar. De talar för sig själva. Och det är ideal som i jämförelse får Moderaterna att framstå som en kommunistisk kamporganisation. Detta blir tydligt då man läser den nyligen utgivna boken Den amerikanska högern av Martin Gelin.

Författarens arbete med research är imponerande. Han har åkt vitt och brett över USA på republikanska kongresser och konvent, intervjuat ”vanligt” folk liksom en mängd politiker och ideologer och läst nästan ofattbart mycket litteratur i ämnet. Fram träder en bild av en djupt konservativ livssyn som upplever demokraterna som ett hot mot Amerika. I ett närmast ursinnigt behov av revansch med nästan religiösa övertoner vill republikanerna ”ta tillbaka” sitt land.

Det för ett europeiskt synsätt kanske mest chockerande är republikanernas avsaknad av en solidarisk människosyn. Idealet är ett uttalat sköt dig själv och skit i andra. Man talar allmänt om fattiga som ”lata” och kritiserar demokraterna för att ha låst fast fattiga i bidragsberoende och därmed berövat dem möjligheten att bli självförsörjande. Den republikanske senatorn Pat Buchanan sade under sin presidentkampanj på 1990-talet:

»Vad fattiga svarta behöver mer än något annat är en dos av sanningen. Slumområden är produkter av dem som bor där. Värdighet och respekt är inget som delas ut, som matkuponger. Det är något man förtjänar.«

En republikan menar att välfärdsstaten gör folk ansvarslösa. Demokraternas sociala skyddsnät ”belönar” ansvarslöshet så att man exempelvis inte behöver gifta sig innan man skaffar barn, och kan leva på bidrag istället för att arbeta. ”Att vi ska betala vår grannes sjukförsäkring, vår grannes bolån, vår grannes arbetslöshetsersättning är slaveri”, säger bokförläggare Yaron Brook. Och han fortsätter:

»Om du jobbar hårdare än alla andra, men inte får mer än alla andra? Det är orättvist. Vi behöver inte mer jämlikhet. Vi behöver mer ojämlikhet. För det är mer rättvist.«

Den inom det republikanska partiet uppburna filosofen Ayn Rand menade att det  i grunden bara finns två slags människor: de produktiva, och så parasiterna som lever på det som de produktiva producerar. Till parasiterna hör de som arbetar med att administrera bidragen, liksom de intellektuella, akademiker och journalister som uppmuntrar till en bibehållen välfärdsstat.

Statsadministrationen är nämligen en styggelse för republikanerna. Redan den republikanske presidentkandidaten på 60-talet, Barry Goldwater, sa att han inte ville göra staten mer effektiv – han ville göra sig av med den. Och denna inställning gäller fortfarande i allra högsta grad. Systemkritiken är kärnan i den republikanska livssynen. Och det är inte storkapitalet som är problemet utan universitetens ”snobbiga professorer, fackförbunden – och framför allt de arroganta byråkraterna i Washington”.

Konsekvensen av detta synsätt har lett till idén att skattesänkning är lösningen på republikanernas problem. Genom skattesänkning minskar man statsapparaten och folk uppnår ett större självbestämmande. Den tongivande ideologen Grover Norquist har till och med formulerat ett så kallat ”löftesbrev”, The Pledge, som är ett informellt kontrakt där republikanska politiker lovar att aldrig, under några omständigheter, höja skatterna. Idag har nästan alla republikaner i kongressen skrivit under The Pledge – 41 senatorer, 238 kongressledamöter och 1250 republikaner på delstatsnivå. Det är detta dokument som ligger bakom de strandade budgetförhandlingarna härom året. Grover Norquist:

»En republikan som höjer skatterna förstör hela vårt varumärke. Det är som att jobba på Coca Cola och lägga en råtta i en Coca Cola-burk. Det sabbar varumärket. Ingen behöver ta upp en Coca Cola-burk och läsa innehållsdeklarationen, för de vet redan hur den smakar. Ingen ska behöva läsa vad republikanerna står för, för alla vet att vi är för skattesänkningar.«

 Under Nixon-eran 1969–1974 upplevde republikanerna att TV-rapporteringarna var vänstervridna. Då föddes idén att skapa en konservativ budskapsmaskin genom att producera högervinklade nyhetsinslag. Detta förverkligades tjugo år senare då tv-kanalen Fox News startade. Receptet var att lägga tonvikten på konservativa kommentatorer med stark personlighet med uppdrag att hellre skapa konflikter och kontrovers än att åstadkomma en balanserad rapportering. Att de saknade bildning var ett plus, de skulle upplevas som vanliga amerikaner.

För att ge intryck av ”balans” bjöd Fox regelbundet in karikatyrer av amerikansk vänster: förvirrade marxistiska professorer, hippieungdomar som pratade om pacifism och ville legalisera droger, och feminister som uttryckte sig i snåriga akademiska termer. De lättsamma konservativa programledarna kunde rycka på axlarna åt sina gäster och klippa till reklam. Man letade upp de fåtaliga forskare som inte stöder teorin om att den globala uppvärmningen är orsakad av människan och gav dem stort utrymme. Det är medveten desinformation.

Genom Fox News och andra konservativa radiostationers motvilja att vara delaktiga i det nationella samtalet, har man systematiskt lyckats nedmontera traditionella mediers trovärdighet som neutrala och balanserade, för att istället skapa ett parallellt universum av konservativ information. Det är idag möjligt för en republikan att tillbringa större delen av sitt liv utan att stöta på åsikter som ifrågasätter den befintliga världsbilden.

Det brukar sägas att det republikanska partiet idag är så långt högerut att Reagan inte skulle ha någon chans att bli nominerad till presidentkandidat. Vilket veteranen från Reaganadministrationen, Steven F Hayward, håller med om i en artikel med rubriken: ”Är konservatismen hjärndöd?”: ”Idag har den konservativa rörelsen tappat fattningen. Populisterna har tagit över och de intellektuella har gjort en total reträtt och slutat komma med nya idéer.” Och demokraterna Norman Ornstein och Thomas Mann skriver:

»Republikanerna har blivit ideologiskt extrema; de föraktar den rådande samhällsordningen; de föraktar kompromisser, de ignorerar konventionella fakta, empiriska bevis, forskning och vetenskap och avfärdar den politiska legitimiteten hos sin opposition. När ett parti går så långt från den politiska mittpunkten är det extremt svårt att genomföra politik som tar itu med landets problem.«

”Republikanerna framstår inte längre som ett normalt politiskt parti, utan som en märklig proteströrelse”, skriver David Brooks i New York Times. De som har haft svårt att fördra den republikanska mentaliteten kan efter läsningen av Martin Gelins bok konstatera att det var mycket värre än de kunde ana. Man kan till och med ifrågasätta republikanernas demokratiska legitimitet. Gud give att Obama vinner.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Orsakerna till främlingsfientlighet och rasism negligeras

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Grekland tar nog priset. Vi vet redan att statsanställda får en extra månadslön strax före jul och att det finns en utbredd skattesmitarkultur. En reporter på SR får vara med om att taxichauffören i Aten har taxametern avslagen och när han avkrävs kvitto av den naiva svensken ger chauffören honom ett gammalt kvitto som han letar fram i handskfacket. Då reportern häpet utbrister ”men det är ju skattefusk!” blir han utskrattad.

Therese Larsson på SvD listade häromdagen (2 juli) mer löneförmåner som i vissa fall är rent sanslösa. För de som inte läser SvD vill jag informera om

att grekiska radiopratare och frisörer haft arbeten ”så ansträngande” att de måste gå i pension i 50-årsåldern,

att läkare, advokater och andra egenföretagare i princip är skattebefriade,

att busschaufförerna i Aten får åka till och från jobbet på arbetstid – och den som ”klarar att komma i tid” tilldelas dessutom en bonus på över tretusen kronor – i månaden får man förmoda (?),

att bud (det som förr kallades springschasar) på de olika ministerierna får ett lönetillägg på närmare tre tusen kronor i månaden – för att bära akter och pärmar,

att anställda i flera statliga företag får en bonus för att de använder kopieringsapparaten. Också den som kan bruka en pc får tillägg. Och även här kan den som kommer i tid till jobbet få lönetillägg,

att domare får extra lönetillägg om de behandlar ärenden snabbare,

att kulturministeriet erbjuder vissa anställda klädestillägg.

Therese Larsson har två personliga favoriter. Den ena är telefonbolaget OTE där anställda får 250 kronor i månaden för ”uppvärmande av tjänstebil”. Nyligen upphävde facket denna bonus, men de anställda vill att den återinförs. Den andra favoriten måste vara något av ett världsrekord. Lokförarna vid den statliga järnvägen har upp till 70 000 kronor i månaden. UTÖVER DETTA får de en premie för varje kilometer de kör. DESSUTOM 50 000 kronor – för att tvätta händerna!

Grekerna skyller krisen på sina politiker, som naturligtvis är skyldiga. De har inte vågat dra åt de nödvändiga tumskruvarna. De har istället köpt sin ställning genom att muta befolkningen med förmåner – eller blundat för de redan existerande. Med den överblick och sakkunskap rikspolitiker besitter är det oförlåtligt. Men det innebär inte att den grekiska befolkningen därför saknar skuld. De är de som åtnjutit dessa fördelar i många år. Now it´s payback time.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Blairs memoarer: Då drottningen diskade efter middagen

Han förvandlade oresonligheten till en konstform. Han gick inte med på någonting – och då menar jag inte ett enda dugg. Och jag talar inte bara om innehållet i mötena, utan också om var mötena skulle hållas. Vilka som skulle vara med. När de skulle börja. När de skulle sluta. Vad syftet med mötet var. Vem som talade först. Vem som fick sista ordet. Vem som talade mellan den förste och den siste talaren.

I sin självbiografi Mitt liv, min resa berättar Tony Blair om den oändligt utdragna processen som ledde till fred på Nordirland. Decennier av förödmjukelser hade skapat en bottenfrusen stämning mellan parterna där alla medlarförsök sågs med misstro och ofta ren fientlighet.

Bill Clinton följde hela tiden förhandlingarna, satt uppe på nätterna, ringde till alla han behövde ringa till, sa allt han behövde säga, var i högsta grad med på noterna och ”slog med den där instinktiva förmågan han har alltid huvudet på den politiska spiken”. Blair reflekterar över karaktären på medlarjobbet:

Man får ta emot ganska mycket ovett. Inte brutala utskällningar eller protester, men ens bevekelsegrunder blir ständigt ifrågasatta eller hånade, det man säger missförstås eller misstolkas, när man vill göra gott betraktas det som försök antingen att hävda sina egna intressen eller till och med att göra något ont.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nåddes till slut en fredsöverenskommelse 8 maj 2007. Och Blair fick nypa sig i armen där han satt mellan de båda förr så oeniga ledarna och uppleva dem sitta och skratta och skämta med varandra som om de alltid varit de bästa vänner. Blair och hans medlare såg förstummade på.

Under Kosovo-konflikten hade Blair och Jeltsin utbytt ganska skarpa ordväxlingar, men efter att konflikten lösts träffades de. Jeltsin gick tvärs genom rummet för att ge Tony en av sina beryktade björnkramar för att markera att allt var frid och fröjd igen.

Han började kramas. De första tio sekunderna kändes fantastiskt kärvänliga, tyckte jag. Under de följande tio började det bli lite obekvämt. Och efter ytterligare tio sekunder fick jag problem med andningen. Efter ungefär en minut blev jag äntligen frisläppt och stapplade iväg efter en grogg. Jag tror jag förstod poängen.

En av kraven på en premiärminister är att han ska vara ”en man av folket”. Han måste låtsas leva samma liv som gemene man. För att underhålla denna myt, som betraktas som oerhört viktig, tvingades han besöka tallösa  fish and chips-ställen som innan undersökts av säkerhetsmän och som följdes av pressfotografer och TV-team. Priset togs när han och Gordon Brown uppmanades att gå och köpa en glass för att  ”visa vilken gemenskap ni har och hur normala ni är”.

Nej det är ju absurt sa jag. Jag gillar inte mjukglass om man inte stoppar ett chokladkex i. Och ser Gordon ut som om han brukar köpa glass? Det är ju bara löjligt. Vi är två män i kostym, den ene är premiärminister och den andre finansminister. Vad är det som är normalt med det?

Galamiddagarna med drottningen och världens ledare brukade vara relativt sällskapliga. När världens ledare får ett glas eller två blir de nästan mänskliga. Drottningen hanterar alla gäster med skicklighet, även om alla inte alltid vet riktigt hur de ska hantera henne.

Vissa blir kamratliga. Och nu vill jag poängtera en sak: man blir inte kamratlig med drottningen. Då drabbas man av Blicken. Jag såg med dold förtjusning på dem som inte förstod skillnaden mellan en drottning och en president. Båda är statschefer, men drottningen är ändå drottningen. Hon är monarken, inte någon uppkomling som råkat vinna ett val. And don´t you forget it.

Nå hur gick det vidare då paret Blair besökte Drottningens sommarresident Balmoral i Skottland? Jo då de förflyttat sig till en av stugorna på egendomen för prins Philips traditionella barbecue fick de häpet uppleva att kungligheterna lagade maten. Och de serverade gästerna. Och efter man ätit färdigt frågar drottningen om man är klar, samlar ihop tallrikarna och går bort till diskhon, sätter på sig gummihandskar, stoppar ned dem i diskhon och diskar. Så nu vet ni det.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tony Blair förnyade en tröttkörd socialdemokrati

Jag lärde mig både hur jag skulle avväpna motståndarna och hur jag skulle spränga dem i luften. De blir arga – man själv blir vänlig. De tappar besinningen – man själv förvandlas till förnuftets milda röst. De förolämpar en – man ser på dem, inte med ilska utan med medlidande.

Orden är Tony Blairs, den förre engelske premiärministern. I sin självbiografi på 850 sidor går han igenom sina erfarenheter av sin tioåriga regeringstid 1997-2007, men också tiden före. Kanske är just den delen av störst intresse – hur förnyar man en tröttkörd socialdemokrati som stelnat i tomma åtbörder? Man får utgå ifrån att förnyarna av svensk socialdemokrati studerar detta noggrant.

Han börjar med konstaterandet att han själv tillhörde medelklassen och att hans politiska intentioner var inriktade både på att tillfredsställa de framgångsrikas strävanden som att lugna de utslagnas farhågor. Han ville ha en förenande politik för hela landet. Han ville inte ha någon klasskamp, ingen uppdelning och missämja.

De nya företagen – i synnerhet de moderna serviceföretagen och de som drevs av ny teknik – tilltalades inte av den blandning av industriell agitation och politik som man fann inom fackföreningarna. Det var någonting ohjälpligt gammalmodigt över mötena, reglerna, kulturen.

När Tony Blair efter valet 1983 såg ut över det som fanns kvar av Labour förstod han att det måste ske en förändring. Ett modernt politiskt parti kunde helt enkelt inte enbart bygga på fackföreningarna om det skulle komma i regeringsställning. ”Naturligtvis skulle vi som alltid kämpa för social rättvisa, men i dagens värld var detta inte liktydigt med mer statlig kontroll”, skriver han. Och att vara hård i frågor som gällde försvar och lag och ordning menade han ”var en förståndig reaktion på den moderna världens hot”.

Hans analys väckte anklang inom partiet och den 2 maj 1997 kunde han flytta in på Downing Street 10 som nyvald premiärminister efter en jordskredsseger över det konservativa partiet. Nu började jobbet. Bland alla de ministrar och tjänstemän han samlade kring sig var den person som höll i hans tidsplanering kanske den viktigaste. I den sysslan ingick att säga nej till alla som ville träffa Blair.

Premiärministern måste alltid vara `the nice guy´. Man träffar någon, han/hon ber om ett möte, man går naturligtvis med på det. Vad kan man säga? Du är trist, obetydlig och har ingenting intressant att säga? Naturligtvis inte. Man måste säga ja. Det är tidsplanerarens jobb att säga nej. `Men han gick med på att träffa mej.´ Nej. `Men han sa ju att han ville träffa mig.´ Nej. `Men han sa att han själv hade tänkt ringa upp mig för att bestämma tid för ett möte.´ Nej.  `Men…´ Nej.

De som sett filmen The Queen intresserar sig kanske för Tony Blairs egen beskrivning av turerna i hovet i samband med prinsessan Dianas frånfälle. Men fullt så dramatiskt som i filmen ser han inte på skeendet. Däremot ger han några intressanta inblickar i umgänget med de kungliga. Vid ett tillfälle var Tony Blair och hans fru Cherie bjudna till drottningens sommarställe Balmoral i Skottland. Där fanns fasta regler för allting. Man drack te som sig bör på eftermiddagen och det var drottningen som serverade. Frukost, lunch och middag var överdådiga, men drottningfamiljen åt väldigt lite.

Räddningen var den rejäla drink man kunde få före middagen. Den där drinken – jag fick aldrig riktigt klart för mig vad det var i den – var precis vad jag behövde. Den slog till direkt. Det var riktigt raketbränsle. Modet återvände. Småpratet med kungafamiljen tycktes med en gång fullkomligt naturligt.

Men det var när de efterpå förflyttade sig till en av stugorna på egendomen som den stora överraskningen kom. Fortsättning följer.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)