Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Svensk politik lider av brist på idéer och spännande personligheter

♦ ♦ ♦ Partiledarens betydelse för ett parti torde vara uppenbart för alla – utom för partiet. Att partiledaren själv vill tona ned sin betydelse kräver anständigheten, men varför förringas partiledarens betydelse ständigt av andra företrädare för partiet? Man framhåller att partiprogrammet är det viktigaste – trots att väldigt få av väljarna läser det.

För de flesta andra uppstår väljarsympatier som en direkt konsekvens av partiledarens massmediala framtoning. Inte av en programförklaring i en reklambroschyr. Partiledarens uppgift är att förkroppsliga programmet och göra det trovärdigt. Lyckas inte detta – så att väljarna är tvungna att läsa texten – är partiet illa ute.

Vad vore SD utan Jimmie Åkesson? Eller S utan Palme på den tiden det begav sig? Och är det någon som tror att Centerns katastrofala siffror inget har att göra med Annie Lööfs bleka ledarskap? Allt handlar om förtroende. Därför är det märkligt att unga människor per automatik betraktas som en tillgång i politiskt framskjutna positioner, eftersom unga människor saknar det som är livsnödvändigt i det politiska spelet, nämligen erfarenhet. Och personlighet.

Dagens politiska debatt är färglös – inte för att partierna ”varit otydliga med att föra ut sakpolitiska frågor”, som är standardförklaringen från partipolitiskt håll – utan för att den saknar personligheter, intressanta initiativ och spännande idéer. Vad vi dagligen serveras är förutsägbarheter baserade på opinionssiffror. Knappast sådant som främjar intresse för politik.

Moderaternas total makeover som gav dem regeringsmakten var ett lysande undantag. Idag saknar de både idéer och intressanta initiativ. Likaså Socialdemokraterna där Stefan Löfvens sympatiska framtoning verkar vara deras enda tillgång. Idébristen och avsaknaden av bra initiativ är påtaglig. Och glansen kring Vänsterpartiets stora löfte Jonas Sjöstedt solkades förvånansvärt snabbt ned med de sedvanliga marxistiska schablonerna. Man frestas utbrista – kom tillbaka Gudrun Schyman, allt är förlåtet! En skickligare populist har vi sällan haft.

Det skulle i så fall vara Jimmie Åkesson – denna vattenkammade svärmorsdröm, vår svenska politiks egna kärringen mot strömmen. Trots ständiga katastrofala missgrepp i partitoppen, mobbad av det politiska etablissemanget och majoriteten av opinionen, står han där med sina troskyldiga blå ögon plirande i en politisk medvind etablissemanget ännu inte förstått.

De begriper inte att ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi och som är främlingsfientligt kan ha sådana opinionssiffror. De menar på fullt allvar att alla som stöder honom är rasister och invandrarfientliga. Tio procent av valmanskåren! Jag tror inte det.

Jag tror att huvudorsaken till Åkessons framgångar ligger i hans ifrågasättande av dogmen om multikulturalismens förträfflighet – utdömd av både Englands David Cameron och Tysklands Angela Merkel – och en leda vid den svenska tyckarelitens politiska korrekthet. Men också hans utmaning av etablissemangets lika sömngångaraktiga som förutsägbara tråkighet. 

Alliansens korvgrillning förra veckan var ett patetiskt uttryck för idélösheten i dagens svenska inrikespolitik. Låt oss till valet nästa år hoppas att Reinfeldt ska presentera de nya politiska grepp vi förväntat oss – och att Löfven äntligen visar sig lika politiskt potent som han framtoning ger intryck av. Tills dess får vi nöja oss med Lars Adaktussons kliv in på den politiska arenan. Hoppas hans grundmurade förtroendekapital förvaltas väl av KD. Kanske han kan rädda dem över fyraprocentsspärren.

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kors i taket! Debatten kring invandring och integration har äntligen börjat

Mummel i kön har i ett par års tid efterlyst en debatt om integration och invandring. Men det enda det politiska etablissemanget lagt ned kraft på är att ta heder och ära av Sverigedemokraterna. De som talat om invandringen och integrationen som problem har man avfärdat som rasister. Men nu är man uppenbarligen mogen att ta tag i den heta potatisen. För i dagarna har de första stapplande stegen tagits till en invandringsdebatt värd namnet.

Vändningen skedde på bred front: i DN, i radioprogrammet Medierna, tv-programmet Agenda och i Aftonbladet. I sin artikel på DN debatt 21 oktober sammanfattar statssekreteraren på integrationsdepartementet Jasenko Selimovic (FP) för första gången läget från partipolitiskt håll:

»Sveriges integrationsdebatt är på väg att haverera. Samtidigt växer Sverigedemokraterna sig allt större. Den senaste opinionsmätningen i Aftonbladet visade på 9,9 procent. Få partier debatterar de integrationspolitiska utmaningarna och få är bekymrade över bristen på debatt.«

Selimovic ser också konsekvenserna av detta: ”De främlingsfientliga uppfattades som de enda som ville debattera det som väljarna uppfattade som ett problem och de fick följaktligen väljarnas stöd”. Han fick medhåll av Monica Gunne i Aftonbladet:

»Det finns ett introvert regelverk kring hela frågeställningen, som bland annat handlar om att man ska uttrycka sig ”rätt”. Att man ska uttrycka sig på ”rätt” sätt. Om du säger ”fel”, om du slirar på begreppen och trampar på ”fel” sida om det osynliga rättesnöret, så kan du räkna med att få en fet rasist-stämpel i pannan.«

Och den enda som vinner på detta är naturligtvis Jimmie Åkesson. SD är det enda politiska parti som diskuterar integrationspolitiken. De andra partierna vill inte skita ned sig med frågan. Man har beröringsskräck. I det läget är det bara naturligt att SD:s opinionssiffror rakar i höjden – de är ju de enda som är intresserade av väljarnas frågor i detta ämne.

Mediedebatten började  när tv-programmet Agenda startade partiledardebatten där en av frågorna handlade om hur mycket invandring Sverige tål. Den debatt som då följde rörde sig inte om hur invandringen skulle hanteras, utan om hur frågan ställts. Statsvetaren och experten i integration Andreas Heinö Johansson, som i en bok kritiserat den svenska integrationsdebatten, tycker att frågan är berättigad: ”Politiker springer ofta in i moralhörnet där de står och pekar finger åt Sverigedemokraterna och Jimmy Åkesson istället för att lägga fram konkreta förslag.”

Och det var precis vad som hände i Agenda.

Annie Lööf (C) menade att ”Jimmie Åkesson lägger all skuld på invandraren”. Jonas Sjöstedt (V) sa: ”Jag är stolt över att Sverige är ett land med medmänsklighet, Jimmie Åkesson”. Åsa Romson (MP): Medmänskligheten i Sverige, den bär vi tillsammans. Och Stefan Löfven (S) menade att ”vi ska inte ha vi och dom i Sverige – här finns bara vi”.

”Det blir liksom en moralisk tävling där man återigen har ett parti mot sju partier och jag har svårt att se nyttan med det”, säger Andreas Heinö Johansson. ”Det blir  ingen tid över att faktiskt diskutera integrationsproblemen.”

Radioprogrammet Medierna tog också upp denna problematik. Man intervjuar Ehsan Fadakar, chefredaktör på webtidningen Nyheter24. Fadakar menar att många journalister sticker huvet i sanden. Det finns problem kring invandring – hela områden som bygger på utanförskap med dåliga skolor, låg utbildning, hög arbetslöshet och kriminalitet, men det är inte sånt som journalister, som bor på det så kallade surdegssöder, ser.

»Vi tar journalisterna i Stockholm. De bor på samma ställen och kommer oftast från samma bakgrund och när en sverigedemokratisk väljare säger någonting, att så här ser det ut för mig – Nähä – så ser det inte ut. Du är rasist. Du har problem med invandrare. Det är ditt problem. Det är klart att det leder till att de blir ännu mer övertygade om att Sverigedemokraterna är de enda som lyssnar på dem.«

Katarina Gunnarsson på Studio Ett i P1 var nyligen i Borlänge och träffade en grupp flyktingkvinnor – som försökte lära sig läsa och skriva och som kommer få svårt att platsa på arbetsmarknaden. ”Jag vet om jag tar upp det faktum att de har en låg utbildningsnivå så kommer det att användas av rasister. Det vet ju jag. På samma gång så kan ju inte jag låta bli att rapportera om det.” Ibland kommer det tackmejl från Sverigedemokrater som skriver att hon är deras enda vän i journalistkåren…

Efter reportaget blev hon uppringd av lärarna som står för svenskundervisningen för invandrare i Borlänge som tackade henne:

»Tack att du berättade sanningen. Jag har försökt berätta det här för mina kommunpolitiker, att vi har jättemånga invandrarkvinnor som har svårt att läsa och skriva. Och de vill inte ens höra det och lokalredaktörerna vill inte ta upp det för det är så känsligt, det kan bli rasism. Men då lämnar man de här SFI-lärarinnorna i sticket! Hur ska de kunna få ökade resurser om ingen kan se vad de ser? Då är det bara upp på bordet, prata om problemet, tillsätt resurser, gör nånting, istället för att bara tysta ner alltihopa. Vad lever vi då i för medieklimat?«

Ovanstående reportage i Medierna anklagades för att sprida ”rasistiska myter”, vara ”historieförfalskning” och kallades ett ”litet äckligt program”. Man ansåg att de hade fallit in i något slags SD-retorik om att vissa saker inte ”får sägas”.

Precis som vanligt alltså. Men debatten har åtminstone börjat. Hoppas den inte kvävs i sin linda.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Republikanernas fanatiska sektmentalitet ett hot mot demokratin i USA

Varför tycker vi svenskar så illa om den republikanska mentaliteten? Är det en fördomsfull och orättvis bild vi blivit itutade av ett vänstervridet medieklimat? Knappast. De republikanska idealen behöver inga vänstervridna vinklingar. De talar för sig själva. Och det är ideal som i jämförelse får Moderaterna att framstå som en kommunistisk kamporganisation. Detta blir tydligt då man läser den nyligen utgivna boken Den amerikanska högern av Martin Gelin.

Författarens arbete med research är imponerande. Han har åkt vitt och brett över USA på republikanska kongresser och konvent, intervjuat ”vanligt” folk liksom en mängd politiker och ideologer och läst nästan ofattbart mycket litteratur i ämnet. Fram träder en bild av en djupt konservativ livssyn som upplever demokraterna som ett hot mot Amerika. I ett närmast ursinnigt behov av revansch med nästan religiösa övertoner vill republikanerna ”ta tillbaka” sitt land.

Det för ett europeiskt synsätt kanske mest chockerande är republikanernas avsaknad av en solidarisk människosyn. Idealet är ett uttalat sköt dig själv och skit i andra. Man talar allmänt om fattiga som ”lata” och kritiserar demokraterna för att ha låst fast fattiga i bidragsberoende och därmed berövat dem möjligheten att bli självförsörjande. Den republikanske senatorn Pat Buchanan sade under sin presidentkampanj på 1990-talet:

»Vad fattiga svarta behöver mer än något annat är en dos av sanningen. Slumområden är produkter av dem som bor där. Värdighet och respekt är inget som delas ut, som matkuponger. Det är något man förtjänar.«

En republikan menar att välfärdsstaten gör folk ansvarslösa. Demokraternas sociala skyddsnät ”belönar” ansvarslöshet så att man exempelvis inte behöver gifta sig innan man skaffar barn, och kan leva på bidrag istället för att arbeta. ”Att vi ska betala vår grannes sjukförsäkring, vår grannes bolån, vår grannes arbetslöshetsersättning är slaveri”, säger bokförläggare Yaron Brook. Och han fortsätter:

»Om du jobbar hårdare än alla andra, men inte får mer än alla andra? Det är orättvist. Vi behöver inte mer jämlikhet. Vi behöver mer ojämlikhet. För det är mer rättvist.«

Den inom det republikanska partiet uppburna filosofen Ayn Rand menade att det  i grunden bara finns två slags människor: de produktiva, och så parasiterna som lever på det som de produktiva producerar. Till parasiterna hör de som arbetar med att administrera bidragen, liksom de intellektuella, akademiker och journalister som uppmuntrar till en bibehållen välfärdsstat.

Statsadministrationen är nämligen en styggelse för republikanerna. Redan den republikanske presidentkandidaten på 60-talet, Barry Goldwater, sa att han inte ville göra staten mer effektiv – han ville göra sig av med den. Och denna inställning gäller fortfarande i allra högsta grad. Systemkritiken är kärnan i den republikanska livssynen. Och det är inte storkapitalet som är problemet utan universitetens ”snobbiga professorer, fackförbunden – och framför allt de arroganta byråkraterna i Washington”.

Konsekvensen av detta synsätt har lett till idén att skattesänkning är lösningen på republikanernas problem. Genom skattesänkning minskar man statsapparaten och folk uppnår ett större självbestämmande. Den tongivande ideologen Grover Norquist har till och med formulerat ett så kallat ”löftesbrev”, The Pledge, som är ett informellt kontrakt där republikanska politiker lovar att aldrig, under några omständigheter, höja skatterna. Idag har nästan alla republikaner i kongressen skrivit under The Pledge – 41 senatorer, 238 kongressledamöter och 1250 republikaner på delstatsnivå. Det är detta dokument som ligger bakom de strandade budgetförhandlingarna härom året. Grover Norquist:

»En republikan som höjer skatterna förstör hela vårt varumärke. Det är som att jobba på Coca Cola och lägga en råtta i en Coca Cola-burk. Det sabbar varumärket. Ingen behöver ta upp en Coca Cola-burk och läsa innehållsdeklarationen, för de vet redan hur den smakar. Ingen ska behöva läsa vad republikanerna står för, för alla vet att vi är för skattesänkningar.«

 Under Nixon-eran 1969–1974 upplevde republikanerna att TV-rapporteringarna var vänstervridna. Då föddes idén att skapa en konservativ budskapsmaskin genom att producera högervinklade nyhetsinslag. Detta förverkligades tjugo år senare då tv-kanalen Fox News startade. Receptet var att lägga tonvikten på konservativa kommentatorer med stark personlighet med uppdrag att hellre skapa konflikter och kontrovers än att åstadkomma en balanserad rapportering. Att de saknade bildning var ett plus, de skulle upplevas som vanliga amerikaner.

För att ge intryck av ”balans” bjöd Fox regelbundet in karikatyrer av amerikansk vänster: förvirrade marxistiska professorer, hippieungdomar som pratade om pacifism och ville legalisera droger, och feminister som uttryckte sig i snåriga akademiska termer. De lättsamma konservativa programledarna kunde rycka på axlarna åt sina gäster och klippa till reklam. Man letade upp de fåtaliga forskare som inte stöder teorin om att den globala uppvärmningen är orsakad av människan och gav dem stort utrymme. Det är medveten desinformation.

Genom Fox News och andra konservativa radiostationers motvilja att vara delaktiga i det nationella samtalet, har man systematiskt lyckats nedmontera traditionella mediers trovärdighet som neutrala och balanserade, för att istället skapa ett parallellt universum av konservativ information. Det är idag möjligt för en republikan att tillbringa större delen av sitt liv utan att stöta på åsikter som ifrågasätter den befintliga världsbilden.

Det brukar sägas att det republikanska partiet idag är så långt högerut att Reagan inte skulle ha någon chans att bli nominerad till presidentkandidat. Vilket veteranen från Reaganadministrationen, Steven F Hayward, håller med om i en artikel med rubriken: ”Är konservatismen hjärndöd?”: ”Idag har den konservativa rörelsen tappat fattningen. Populisterna har tagit över och de intellektuella har gjort en total reträtt och slutat komma med nya idéer.” Och demokraterna Norman Ornstein och Thomas Mann skriver:

»Republikanerna har blivit ideologiskt extrema; de föraktar den rådande samhällsordningen; de föraktar kompromisser, de ignorerar konventionella fakta, empiriska bevis, forskning och vetenskap och avfärdar den politiska legitimiteten hos sin opposition. När ett parti går så långt från den politiska mittpunkten är det extremt svårt att genomföra politik som tar itu med landets problem.«

”Republikanerna framstår inte längre som ett normalt politiskt parti, utan som en märklig proteströrelse”, skriver David Brooks i New York Times. De som har haft svårt att fördra den republikanska mentaliteten kan efter läsningen av Martin Gelins bok konstatera att det var mycket värre än de kunde ana. Man kan till och med ifrågasätta republikanernas demokratiska legitimitet. Gud give att Obama vinner.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Orsakerna till främlingsfientlighet och rasism negligeras

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Grekland tar nog priset. Vi vet redan att statsanställda får en extra månadslön strax före jul och att det finns en utbredd skattesmitarkultur. En reporter på SR får vara med om att taxichauffören i Aten har taxametern avslagen och när han avkrävs kvitto av den naiva svensken ger chauffören honom ett gammalt kvitto som han letar fram i handskfacket. Då reportern häpet utbrister ”men det är ju skattefusk!” blir han utskrattad.

Therese Larsson på SvD listade häromdagen (2 juli) mer löneförmåner som i vissa fall är rent sanslösa. För de som inte läser SvD vill jag informera om

att grekiska radiopratare och frisörer haft arbeten ”så ansträngande” att de måste gå i pension i 50-årsåldern,

att läkare, advokater och andra egenföretagare i princip är skattebefriade,

att busschaufförerna i Aten får åka till och från jobbet på arbetstid – och den som ”klarar att komma i tid” tilldelas dessutom en bonus på över tretusen kronor – i månaden får man förmoda (?),

att bud (det som förr kallades springschasar) på de olika ministerierna får ett lönetillägg på närmare tre tusen kronor i månaden – för att bära akter och pärmar,

att anställda i flera statliga företag får en bonus för att de använder kopieringsapparaten. Också den som kan bruka en pc får tillägg. Och även här kan den som kommer i tid till jobbet få lönetillägg,

att domare får extra lönetillägg om de behandlar ärenden snabbare,

att kulturministeriet erbjuder vissa anställda klädestillägg.

Therese Larsson har två personliga favoriter. Den ena är telefonbolaget OTE där anställda får 250 kronor i månaden för ”uppvärmande av tjänstebil”. Nyligen upphävde facket denna bonus, men de anställda vill att den återinförs. Den andra favoriten måste vara något av ett världsrekord. Lokförarna vid den statliga järnvägen har upp till 70 000 kronor i månaden. UTÖVER DETTA får de en premie för varje kilometer de kör. DESSUTOM 50 000 kronor – för att tvätta händerna!

Grekerna skyller krisen på sina politiker, som naturligtvis är skyldiga. De har inte vågat dra åt de nödvändiga tumskruvarna. De har istället köpt sin ställning genom att muta befolkningen med förmåner – eller blundat för de redan existerande. Med den överblick och sakkunskap rikspolitiker besitter är det oförlåtligt. Men det innebär inte att den grekiska befolkningen därför saknar skuld. De är de som åtnjutit dessa fördelar i många år. Now it´s payback time.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Blairs memoarer: Då drottningen diskade efter middagen

Han förvandlade oresonligheten till en konstform. Han gick inte med på någonting – och då menar jag inte ett enda dugg. Och jag talar inte bara om innehållet i mötena, utan också om var mötena skulle hållas. Vilka som skulle vara med. När de skulle börja. När de skulle sluta. Vad syftet med mötet var. Vem som talade först. Vem som fick sista ordet. Vem som talade mellan den förste och den siste talaren.

I sin självbiografi Mitt liv, min resa berättar Tony Blair om den oändligt utdragna processen som ledde till fred på Nordirland. Decennier av förödmjukelser hade skapat en bottenfrusen stämning mellan parterna där alla medlarförsök sågs med misstro och ofta ren fientlighet.

Bill Clinton följde hela tiden förhandlingarna, satt uppe på nätterna, ringde till alla han behövde ringa till, sa allt han behövde säga, var i högsta grad med på noterna och ”slog med den där instinktiva förmågan han har alltid huvudet på den politiska spiken”. Blair reflekterar över karaktären på medlarjobbet:

Man får ta emot ganska mycket ovett. Inte brutala utskällningar eller protester, men ens bevekelsegrunder blir ständigt ifrågasatta eller hånade, det man säger missförstås eller misstolkas, när man vill göra gott betraktas det som försök antingen att hävda sina egna intressen eller till och med att göra något ont.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser nåddes till slut en fredsöverenskommelse 8 maj 2007. Och Blair fick nypa sig i armen där han satt mellan de båda förr så oeniga ledarna och uppleva dem sitta och skratta och skämta med varandra som om de alltid varit de bästa vänner. Blair och hans medlare såg förstummade på.

Under Kosovo-konflikten hade Blair och Jeltsin utbytt ganska skarpa ordväxlingar, men efter att konflikten lösts träffades de. Jeltsin gick tvärs genom rummet för att ge Tony en av sina beryktade björnkramar för att markera att allt var frid och fröjd igen.

Han började kramas. De första tio sekunderna kändes fantastiskt kärvänliga, tyckte jag. Under de följande tio började det bli lite obekvämt. Och efter ytterligare tio sekunder fick jag problem med andningen. Efter ungefär en minut blev jag äntligen frisläppt och stapplade iväg efter en grogg. Jag tror jag förstod poängen.

En av kraven på en premiärminister är att han ska vara ”en man av folket”. Han måste låtsas leva samma liv som gemene man. För att underhålla denna myt, som betraktas som oerhört viktig, tvingades han besöka tallösa  fish and chips-ställen som innan undersökts av säkerhetsmän och som följdes av pressfotografer och TV-team. Priset togs när han och Gordon Brown uppmanades att gå och köpa en glass för att  ”visa vilken gemenskap ni har och hur normala ni är”.

Nej det är ju absurt sa jag. Jag gillar inte mjukglass om man inte stoppar ett chokladkex i. Och ser Gordon ut som om han brukar köpa glass? Det är ju bara löjligt. Vi är två män i kostym, den ene är premiärminister och den andre finansminister. Vad är det som är normalt med det?

Galamiddagarna med drottningen och världens ledare brukade vara relativt sällskapliga. När världens ledare får ett glas eller två blir de nästan mänskliga. Drottningen hanterar alla gäster med skicklighet, även om alla inte alltid vet riktigt hur de ska hantera henne.

Vissa blir kamratliga. Och nu vill jag poängtera en sak: man blir inte kamratlig med drottningen. Då drabbas man av Blicken. Jag såg med dold förtjusning på dem som inte förstod skillnaden mellan en drottning och en president. Båda är statschefer, men drottningen är ändå drottningen. Hon är monarken, inte någon uppkomling som råkat vinna ett val. And don´t you forget it.

Nå hur gick det vidare då paret Blair besökte Drottningens sommarresident Balmoral i Skottland? Jo då de förflyttat sig till en av stugorna på egendomen för prins Philips traditionella barbecue fick de häpet uppleva att kungligheterna lagade maten. Och de serverade gästerna. Och efter man ätit färdigt frågar drottningen om man är klar, samlar ihop tallrikarna och går bort till diskhon, sätter på sig gummihandskar, stoppar ned dem i diskhon och diskar. Så nu vet ni det.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tony Blair förnyade en tröttkörd socialdemokrati

Jag lärde mig både hur jag skulle avväpna motståndarna och hur jag skulle spränga dem i luften. De blir arga – man själv blir vänlig. De tappar besinningen – man själv förvandlas till förnuftets milda röst. De förolämpar en – man ser på dem, inte med ilska utan med medlidande.

Orden är Tony Blairs, den förre engelske premiärministern. I sin självbiografi på 850 sidor går han igenom sina erfarenheter av sin tioåriga regeringstid 1997-2007, men också tiden före. Kanske är just den delen av störst intresse – hur förnyar man en tröttkörd socialdemokrati som stelnat i tomma åtbörder? Man får utgå ifrån att förnyarna av svensk socialdemokrati studerar detta noggrant.

Han börjar med konstaterandet att han själv tillhörde medelklassen och att hans politiska intentioner var inriktade både på att tillfredsställa de framgångsrikas strävanden som att lugna de utslagnas farhågor. Han ville ha en förenande politik för hela landet. Han ville inte ha någon klasskamp, ingen uppdelning och missämja.

De nya företagen – i synnerhet de moderna serviceföretagen och de som drevs av ny teknik – tilltalades inte av den blandning av industriell agitation och politik som man fann inom fackföreningarna. Det var någonting ohjälpligt gammalmodigt över mötena, reglerna, kulturen.

När Tony Blair efter valet 1983 såg ut över det som fanns kvar av Labour förstod han att det måste ske en förändring. Ett modernt politiskt parti kunde helt enkelt inte enbart bygga på fackföreningarna om det skulle komma i regeringsställning. ”Naturligtvis skulle vi som alltid kämpa för social rättvisa, men i dagens värld var detta inte liktydigt med mer statlig kontroll”, skriver han. Och att vara hård i frågor som gällde försvar och lag och ordning menade han ”var en förståndig reaktion på den moderna världens hot”.

Hans analys väckte anklang inom partiet och den 2 maj 1997 kunde han flytta in på Downing Street 10 som nyvald premiärminister efter en jordskredsseger över det konservativa partiet. Nu började jobbet. Bland alla de ministrar och tjänstemän han samlade kring sig var den person som höll i hans tidsplanering kanske den viktigaste. I den sysslan ingick att säga nej till alla som ville träffa Blair.

Premiärministern måste alltid vara `the nice guy´. Man träffar någon, han/hon ber om ett möte, man går naturligtvis med på det. Vad kan man säga? Du är trist, obetydlig och har ingenting intressant att säga? Naturligtvis inte. Man måste säga ja. Det är tidsplanerarens jobb att säga nej. `Men han gick med på att träffa mej.´ Nej. `Men han sa ju att han ville träffa mig.´ Nej. `Men han sa att han själv hade tänkt ringa upp mig för att bestämma tid för ett möte.´ Nej.  `Men…´ Nej.

De som sett filmen The Queen intresserar sig kanske för Tony Blairs egen beskrivning av turerna i hovet i samband med prinsessan Dianas frånfälle. Men fullt så dramatiskt som i filmen ser han inte på skeendet. Däremot ger han några intressanta inblickar i umgänget med de kungliga. Vid ett tillfälle var Tony Blair och hans fru Cherie bjudna till drottningens sommarställe Balmoral i Skottland. Där fanns fasta regler för allting. Man drack te som sig bör på eftermiddagen och det var drottningen som serverade. Frukost, lunch och middag var överdådiga, men drottningfamiljen åt väldigt lite.

Räddningen var den rejäla drink man kunde få före middagen. Den där drinken – jag fick aldrig riktigt klart för mig vad det var i den – var precis vad jag behövde. Den slog till direkt. Det var riktigt raketbränsle. Modet återvände. Småpratet med kungafamiljen tycktes med en gång fullkomligt naturligt.

Men det var när de efterpå förflyttade sig till en av stugorna på egendomen som den stora överraskningen kom. Fortsättning följer.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vidkun Quisling – en norsk tragedi

Den nionde oktober 1945 stod Vidkun Quisling framför exekutionspatrullen vid kruttornet på Akershus i Oslo. ”Jag är oskyldig” var hans sista ord innan skottsalvan från tio soldater avlossades och träffade det vita pappersark som var fäst med knappnålar mitt för hjärtat på hans grå ylletröja. Vakthavande fänrik gick därefter fram till den fallne och sköt ett sista nådaskott i huvudet.

Vidkun Quislings efternamn kom att bli synonymt med begreppet landsförrädare redan under hans livstid. På många sätt var det välförtjänt. Men en närmare bekantskap med hans biografi visar  sidor som komplicerar bilden.

Tyskland ockuperade Norge 9 april 1940. Enligt uppgift hade Quisling redan året innan varnat tyskarna för engelsmännens strategiska intressen i Norge, vilket ansågs ha bidragit till Hitlers beslut att ockupera landet.

Då den norska regeringen lämnat Oslo strax efter att tyskarna intagit staden och kungen flytt, fanns inte längre någon representant för den verkställande makten i huvudstaden. I det läget ställde sig Quisling ”till förfogande”, som han uttryckte det, i avsikt att förhindra blodsutgjutelse och återställa lugn och ordning. Så hade han hoppats att man skulle se det. Att den regering han tillsatte skulle fungera som en sorts stötdämpare mellan ockupationsmakten och det norska folket. Utan detta hade saker blivit etter värre, menade han.

Det var en ödesdiger felvärdering. Det stötande, skamlöst osmakliga i att en politiker föll sin kung och regering i ryggen i nödens stund när en främmande makt slagit till mot landet, skulle aldrig förlåtas av norrmännen. Och Quisling kom aldrig att förstå vidden av sin förbrytelse. Han såg det som att han hade räddat Norge från total osjälvständighet. Han försökte också hela tiden förmå Hitler att ge Norge status som självständig nation.

Quisling ville bilda ett storgermanskt förbund där Norge i allians med Tyskland skulle ha en gemensam försvars- och utrikespolitik med gemensam valuta. Att ersätta ockupation med union, helt enkelt. Men detta var Hitler inte intresserad av. Och därmed blev Quislings situation i längden ohållbar.

Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad blev hatet mellan landsmän påtagligt i Norge. Det rådde då ”ren inbördeskrigsstämning”, skriver Quislings utrikespolitiske rådgivare i sin dagbok 1942. Näringsliv och förvaltning motarbetade nu Nasjonal Samling, som Quislings parti kallade sig, och från våren 1944 blev det en veritabel massflykt från landet.

In i det sista satt Quisling varje dag på sitt arbetsrum på slottet och expedierade beslut enligt förvaltningens rutiner och partiets långsiktiga plan. Men genom Hitlers självmord på natten till den första maj 1945 gick botten definitivt ur både den tyska och norska krigsmoralen.

Quisling höll sitt sista radiotal 4 maj där han sade sig vara ”beredd att vika” och ta upp en dialog med hemmafronten och exilregeringen i London. Han erbjöds av tyskarna att fly till Spanien, men avböjde. Genom att fly skulle han ju erkänna sitt förräderi. Det var också detta som blev hans försvarares linje då rättegången mot honom inleddes: Att lägga fram Quislings motiv och idealitet snarare än att gå i god för hans verklighetsuppfattning.

En otacksam uppgift. Ändå blev advokaten övertygad om Quislings hederliga avsikter och goda tro. Han menade faktiskt att han hade en kallelse att rädda Norge från den svåra kris han såg komma redan på trettiotalet. Åklagarsidan talade om högförräderi och stöd till fienden under krig, och dessutom mord.

Utgången var given. Rätten misstrodde Quisling helt och hållet. Han var dömd på förhand, ingen såg något förmildrande i Quislings handlande. Hans advokat fick hatbrev och man spottade efter honom på gatan. Kravet på dödsstraff var i det närmaste enstämmigt. Till och med Quislings fångvaktare hade gjort upp om att mörda honom om han inte fick dödsstraff.

”Det är inte lätt för oss andra att förstå Quisling”, sa försvarsadvokaten under rättegången. En djup avgrund skilde honom och hans verklighetsuppfattning från andras. Detta var gåtan Quisling – nyckelbegreppet i rättegången. Själv hade han en annan syn:

När man talar om ”gåtan Quisling”, så verkar det för mig som om problemet har en helt annan karaktär, nämligen gåtan det norska folket… Att det är jag som sitter här som landsförrädare, det är för mig en gåta. Att norska folket kan ha en sådan beskaffenhet!

Måndagen 10 september 1945 dömdes Vidkun Quisling till döden för krigsförräderi, mord och stöld. När avrättningen verkställdes hade Norge inte haft dödsstraff sedan 1876.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Får man verkligen älska Sverige?

Fenomenet Sverigedemokraterna fortsätter att fascinera. Problematiseringen av asyl- och integrationspolitiken förde dem in i riksdagen. Jimmie Åkessons politiska födgeni spelade här en avgörande roll. Hans image av svärmorsdröm och vänlig sanningssägare beredde vägen i en angelägenhet de andra partierna inte vågat ta i med tång.

SD:s inträde i riksdagen har närmast karaktär av paradigmskifte. Inte bara att invandringsfrågan för första gången lyfts in i de politiska finrummen. SD introducerar också en nygammal nationalromantik som vi i det här landet inte sett på mycket länge, lite ovant för en nationell självbild starkt präglad av internationalistiska ideal.

Kan man verkligen älska Sverige? Frågan känns omtumlande, nästan provocerande. Men lika väl: Är det bara i landskamper i ishockey, fotboll och friidrott som det är helt i sin ordning att känna stolthet och kärlek till sitt land? Eller då vi återkommer hem efter lång tid utomlands? Frågeställningen aktualiserades efter en radiodebatt där en representant för SD efterlyser en specifikt svensk kulturpolitik – och en företrädare för kulturetablissemanget bara kunde förorda en internationalistisk sådan. SD blir hånade för att de vill stödja hemslöjd och folkdans, men är det fel att intressera sig för svensk kultur och svensk särart? Frågan är intressant.

Att vara nationalist har av hävd betraktats som något suspekt. Tvärtom är vi snara att påpeka att Sverige INTE är bättre än andra länder i en närmast ursäktande attityd till det svenska. Vi upplever oss mer som internationalister, en hållning grundlagd i solidaritetsrörelsen på 60-talet då en hel generation riktade blicken ut mot internationella orättvisor. Denna 68-mentalitet lever kvar starkt i landets tongivande kretsar.

Kanske Vänsterpartiet tydligast representerar denna tankekultur idag, vilket blev tydligt på valnatten då Ohly fick en verklig drömmotståndare i Sverigedemokraterna. Tack vare dem kan han nu spela upp hela indignationsregistret: Internationalism mot SD:s nationalism, nedrustning av försvaret mot SD:s upprustning, mindre poliser mot SD:s fler, multikulti mot SD:s önskan om begränsning av invandringen. SD är själva antitesen till 68-stämningen som fortfarande utgör den rådande mentala plattformen i landet. I den första radiodebatten mellan V och SD kallade Ohly i stort sett varje argument Åkesson yttrade för ”rasism”.

Men det är ju inte så att SD är ett rasistiskt parti som de ideligen skälls för. Att hävda det luktar mer känslostyrd ryggmärgsreflex än nykter analys. Hur skulle de ha kunnat komma in i riksdagen på att hävda rasistiska ideal? En rimligare tolkning är att de blivit bestörta över de implikationer den förda asylpolitiken har. De vill syna korten i den katastrof integrationspolitiken inneburit med invandraghetton och ständiga friktioner med samhället. Deras sympatisörer har till sin förvåning upptäckt att SD är det enda parti som tagit denna bestörtning på allvar.

Kravet de ställer är att invandrar- och assimileringspolitiken genomlyses på ett sätt som gör väljarna delaktiga i omdömesbildningen kring utvecklandet av nya kriterier för invandring och integration. Vad skulle vi förlora på en sådan granskning? Det är ju inte tal om att folk skall slängas ut ur landet. Men när ett problem växer måste man bli noggrannare. Alla tjänar på det, även de som skäller SD för att vara rasister. Vi måste äntligen få en värdig asyl- och integrationspolitik.

Sen kan man onekligen få ett intryck att en del partikamrater bakom Åkesson är rena råskinnen. De grodor som hoppar ur munnen på vissa är förfärande. Och även om Jimmie Åkesson är en sällsynt politisk begåvning så basar han trots allt över dessa, som min radikale vän så riktigt påpekade. Frågan är därför om partiet kommer att färgas av Jimmie Åkesson – eller om det blir tvärtom. Men oavsett utgången – SD har åstadkommit ett välgörande uppvaknande för det politiska klimatet i landet.

Och vi har fått vårt första sverigeromantiska parti.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

”Hur kan jag vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Polisen i USA anhåller två män som båda två har en mindre mängd narkotika på sig, vilket normalt skulle ge dem ett års fängelse var. Men polisen har anledning tro att båda är knarklangare, vilket skulle ge dem vardera ett straff på 25 år. Problemet är att bevisen är otillräckliga, för fällande dom krävs att den ene vittnar mot den andre. När brottslingarna placerats i varsitt förhörsrum erbjuds de fri lejd om de avlägger vittnesmål om att den andre är knarklangare.

Men om båda vittnar på det här viset, kommer var och en av dem att få ett tioårigt straff. Erkänner ingen av dem någonting får de ett år vardera.

Det är nu scenariot i Fångarnas dilemma tar sin början. I varsin cell sitter de och tänker: ”Det är bäst för mig om jag tjallar. Om han håller tyst och jag inte säger något så får jag sitta inne i ett år. Men om den andra killen ändå läcker? Om jag i så fall också tjallar så får jag tio år, men om jag inte säger något så får jag sitta inne i 25 år och han blir frisläppt. Då har jag verkligen gått på en nit. Ifall jag hjälper honom genom att hålla käft – hur kan jag då vara säker på att han inte tjallar på mig?”

Det bästa resultatet för individen uppnås alltså genom att lura den andre och därmed gå helt fri. Det näst bästa resultatet uppnås genom att båda håller tyst och tillbringar var sitt år i fängelse. Ett sämre utfall är om båda tjallar och var och en får tillbringa 10 år bakom galler. Det allra värsta är om man luras i fällan att hålla tyst medan den andre pratar, vilket gör att man får tillbringa 25 år i fängelse.

Med andra ord: Om var och en av de båda fångarna gör vad som är bäst för honom själv kommer det att leda till en dålig utgång för bägge två. Att välja det bästa resultatet, d v s frihet, är uttryck för förnuftiga preferenser, men om båda var för sig söker uppnå sitt bästa resultat får båda faktiskt ett dåligt resultat. Samarbete är svårt när det inte finns någon kommunikation. Om båda kunde tala med varandra kanske de skulle kunna bli överens om att hålla tyst och därmed gemensamt uppnå den lägsta straffsatsen ett års fängelse.

Men då skulle i så fall ett nytt problem uppstå – förtroende och trovärdighet. ”Hur kan jag – efter att vi kommit överens om att vara tysta – veta att han inte säger till sig själv: ‘Fint, nu vet jag att han är tyst – nu kan jag tjalla utan risk att åka dit!’ ”?

På motsvarande sätt gör avsaknaden av kommunikation och förtroende i den internationella politiken att staterna uppmuntras att sörja för sin egen säkerhet, fastän de just därigenom försätter andra stater i samma osäkerhet. ”Rusta inte upp er krigsmakt, så kommer vi inte att rusta upp vår”. Men kan man verkligen lita på detta? Problemställningen i Fångarnas dilemma används flitigt som exempel i internationell konflikthantering.

Eller som det framhålls i boken Att förstå internationella konflikter: ”Om en stat bygger upp sin egen styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig mot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare. Det är ett resultat som verkar ironiskt, men ändå har ingendera parten handlat irrationellt.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)