Archive for the ‘ Om politik ’ Category

Vänsterns verklighetsuppfattning orsaken till den växande högerpopulismen

♦ ♦ ♦ Det talas allmänt om att högerpopulismen sköljer över Europa och Sverige är inget undantag med tanke på SD:s framgångar. Att orsaken skulle vara att vänstern stärkt sina positioner på en rad områden nämns sällan. Men är det inte uppenbart? Är det inte naturligt att vänsterelitismens alltmer dominerande ställning väcker en känsla av främlingskap hos somliga som leder till en högerpopulistisk motreaktion? Är det inte vänsterns ständiga konfrontation med folkligt sunt förnuft som skapat högerpopulismen? Denna värdekollision äger dagligen rum i samhällsdebatten där vänsterelitismens förhållningssätt dominerar. Här en lista på de viktigaste.

  1. Invandringen. Den tillåtande hållningen till massinvandringen lever starkast hos vänstern där framför allt MP och F! står för en i princip obegränsad immigration.
  2. Antinationalismen/globalismen är grundläggande i vänsterkretsar där nationalism betraktas som ett skällsord. Nationella gränser ses egentligen som onödiga eftersom vi är världsmedborgare i första hand. Sverige är bara en nation bland andra.
  3. Feminismen som från början sågs som en strävan efter lika rättigheter för kvinnor och män politiserades snabbt och är idag att betrakta som ett typiskt vänsterprojekt där radikalfeminister sätter agendan. Den ursprungliga kampen för kvinnans jämställdhet har ersatts av en rad märkliga elitistiska teorier som få förstår sig på.
  4. Genusvetenskap är en ideologi förklädd till vetenskap, en obevisad ideologisk ståndpunkt där könstillhörighet ses som ”en konstruktion”. Påståendet att det är en vetenskap är starkt ifrågasatt, vilket knappast bekymrar vänsterutopister.
  5. Normkritik är också ett vänsterbegrepp som vill lära ut att etablerade normer skall ifrågasättas, vilket institutionaliserats på normkritiska dagis.
  6. HBTQ är en annat begrepp som lanserats av vänstergrupperingar där homo- och bisexualitet visserligen är allmänt erkända, men transsexualitet och queer upplevs som mer svårförståeliga, liksom andra minoriteters allehanda krav. Vänstern kräver lika stor acceptans för dessa som för majoriteten heterosexuella.
  7. Könsmaktsordning är myntat av vänsterfeminister som ett begrepp för männens påstådda överhöghet gentemot kvinnor.
  8. Männen ses i praktiken som fiender till kvinnan där ”patriarkala” mönster skall bekämpas.
  9. Rasist kallas den som i praktiken inte delar en vänsterideologisk syn på integration, invandrarkriminalitet, islam och mycket annat.
  10. Islam betraktas av vänstern som en religion bland andra. De patriarkala traditioner som präglar denna religion erkänns inte av vänstern och feminismen, som också försvarar slöjtvånget och kvinnoförtrycket så länge det sker inom islam.
  11. Hederskulturen med sin kränkning av kvinnor som lett till många uppmärksammade mord – erkänns inte av vänstern och feministerna, som relativiserar dessa yttringar som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet.
  12. Kriminaliteten ses i huvudsak som en klassfråga som fråntar en stor del av ansvaret hos de kriminella, vilket innebär att vänsterintellektuella förordar milda straff rent generellt eftersom de anser att kriminalitet till stor del beror på samhället. Därför rekommenderar de terapi i första hand.
  13. No go zoner existerar inte enligt vänstern. Den som säger det betraktas som rasist och främlingsfientlig.
  14. Multikulturalism är fortfarande ett positivt laddat begrepp för vänstern. Man har ännu inte insett att multikulti försvårar integrationen.
  15. Identitetspolitik är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka dess ställning i samhället. Detta är vänsterns paradgren – man kan inte rättvist bedöma en grupp om man inte själv är en del av den, anser man.
  16. Veganism och andra marginella utopier stöds ofta av vänstern.

Bilden kan innehÃ¥lla: textDessa sexton punkter skulle kunna mångfaldigas men visar ändå vänsterns inflytande på tankeklimatet. Vänsterpartiet har bara tio procent av valmanskåren men deras synsätt präglar samhällsdebatten. Det är knappast märkligt att dessa förhållningssätt väcker starka motreaktioner eftersom karaktären av utopi och orealistiska föreställningar är påtaglig. Dessutom har vänsterns fokus på hur saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är utvecklat en politisk korrekthet som i sig blivit ett starkt irritationsmoment för många.

Vänsterinspirerade förhållningssätt har under decennier skapat en alternativ verklighetsuppfattning som utmanar sunt förnuft. De uppskattande synsätt gällande till exempel massinvandring, feminism, islam, genusvetenskap och normkritik har blivit etablerade av tongivande inom politik och media. Att acceptera dessa synsätt har setts som en självklarhet där kritiker uppfattats som bakåtsrävare. Denna vänsterpräglade tankehegemoni har troligen varit omedveten, men är dessvärre ett odiskutabelt faktum.

Dessa utopier har lämnat sunt förnuft långt bakom sig. De radikala tankesätt som etablerats som sanningar har aldrig inväntat eftersläntrare, de betraktas som pinsamma sölkorvar som mobbas av alla som tror sig förstå bättre.

Man är förvånad att högerpopulismen växer sig stark i Europa. Men är det inte i själva verket en naturlig motreaktion mot den sedan länge rådande vänsterelitismen?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Det multikulturella projektet är det största hindret för integration”

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Även jag tvingas rösta på SD

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Johannes Ljungquists foto.Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Johannes Ljungquists foto.Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Lisbeth Elmlunds foto.Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Detta är den nya Sverigebilden

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

SD är svaret på den svenska gränslösheten

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Bildresultat för islamOm man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Relaterad bildFörtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Massinvandringen förändrar Europa i grunden

♦ ♦ ♦ De senaste decenniernas stora invandring kommer att förändra Europa i grunden. I mitten av detta århundrade kommer troligtvis Kina fortfarande se ut som Kina, Indien troligen se ut som Indien, Ryssland se ut som Ryssland och Östeuropa se ut som Östeuropa. Västeuropa kommer i bästa fall se ut som en storskalig version av Förenta Nationerna.

Så summerar Douglas Murray Europas framtida öde i sin bok The Strange Death of Europe. Är detta önskat av befolkningen? Knappast, i undersökningar visar majoriteten att den europeiska befolkningen säjer nej på trots mot det styrande etablissemanget och mediaindustrin. Med ett intressant undantag av Östeuropa där Polen och Ungern inte vill ha någon invandring. Inställningen är likartad i Slovakien och Tjeckien. ”Islam har ingen plats i Slovakien”, säger landets premiärminister. ”Migranter förändrar landets karaktär och vi vill inte att vårt lands karaktär ska förändras. Jag upplever att vi i EU nu begår rituellt självmord medan vi tittar på”.

Uttalandet är knappast gripet ur luften. En publikundersökning i England året efter Muhammedteckningarna visade att 78 procent av engelska muslimer tyckte att utgivarna skulle ställas inför rätta. 68 procent menade att vem som helst som förolämpar islam ska lagföras. Efter massakern på Charlie Hebdo nio år senare menade 27 procent att de hade `sympati´ för mördarnas motiv och 24 procent menade att de trodde på våld mot de som publicerar bilder på Muhammed.

Men etablissemanget ignorerade signalerna. Efter varje terroristatack menade de europeiska politikerna att attacken inget hade att göra med islam, för islam är en ”fredfull religion”. Men det politiska och mediala etablissemanget har misslyckats att övertyga Europas befolkning om detta. En publikundersökning i Holland visar att över hälften av befolkningen ser ett samband mellan attackerna och islam och att man hade ”fått nog” av islam. Liknande folkliga reaktioner finns i de flesta europeiska länder. Douglas Murray:

»Svensk media visade kanske mer än andra länder i Europa i diskussioner om immigration en känsla av förakt. Undersökningar om svenska mediers politiska sympatier 2011 visar att nästan hälften (41%) sympatiserade med Miljöpartiet. De enda partier som kom i närheten av dem var Vänsterpartiet (15%), Socialdemokraterna (14%) och Moderaterna (14%). Bara en procent av journalisterna sympatiserade med Sverigedemokraterna.«

Douglas Murray

2014 fördubblade Sverigedemokraterna sin andel i valet till 14% och blev landets tredje största parti, varvid svensk press ökade ansträngningarna att undvika alla upgifter som skulle kunna gynna dem. Det fick tragiska konsekvenser. På musikfestivalen We Are Stockholm omringades ett dussin flickor av invandrargäng huvudsakligen från Afganistan som våldtog och trakasserade dem sexuellt. Polisen visste men teg om övergreppen i sin rapport och media undvek att nämna incidenten. Liknande organiserade våldtäkter av invandrargäng ägde rum 2015 i bland annat Stockholm och Malmö.

Omfattningen av dessa övergrepp var extraordinära. 1975 rapporterades 421 våldtäkter i landet, 2014 hade antalet ökat till 6 620. 2015 hade Sverige världens högsta antal våldtäkter efter Lesotho. Men svensk press underlät att avslöja nationsbeteckningar på förövarna. En gangrape av en flicka på en Ålandsfärja rapporterades utförda av ”svenska män” när de i själva verket var somalier. Situationen var liknande i omgivande länder. En undersökning i Danmark visade att somaliska män var  tjugosex gånger mer benägna att begå våldtäkt än danska män. Men svensk press förteg detta tills Köln-övergreppen fick stor uppmärksamhet i Europa.

1990 var den utomeuropeiska invandringen bara 3% av den svenska befolkningen. 2016 hade den ökat till 13-14% och växer nu med mellan en och två procent om året. I landets tredje största stad Malmö består hälften av befolkningen av icke-etniska svenskar.

»Demografiska studier visar att de flesta unga etniska svenskar kommer att bli i minoritet under sin livstid, vilket reser den fascinerande frågan om huruvida det finns en chans att den svenska identiteten kommer att överleva denna generation.« 

Hur kommer vi i framtiden att uppfatta oss själva? Vad och vilka är ”vi”? Det kristna inflytandet har under århundraden varit del i formandet av vår kulturella identitet men idag har den svenska kyrkans inflytande marginaliserats till ett socialistiskt välfärdsprojekt utan folklig förankring. Och frågan är vad som kommit i dess ställe. För många är tillvaron meningslös och få politiker har några djupare vision om vad ett meningsfullt liv kan vara. Eller som den sekuläre missionären Richard Dawkins säger:

»Vår existens har setts som det största av alla mysterier, men det är inget mysterium längre för för det är löst.«

Den europeiska kulturen, speciellt den svenska, saknar en stark identitet och känsla av meningsfullhet som är jämförbar med den muslimska världsbilden där identitet och meningsfullhet är lika stark som självklar. Där ser inte anhängarna tillvaron som meningslös, tvärtom. Islam har ett svar. Douglas Murray konstaterar att situationen är helt annorlunda i Europa.

»Det nya är att nästan ingenting i den moderna europeiska kulturen kan erbjuda ett svar. Ingenting säger `här är ett arv av tänkande och kultur och filosofi och religion som har fostrat människor i tusentals år som  du också kan dela´. Istället sägs `finn din egen mening´. I värsta fall hörs den nihilistiska trosbekännelsen: `Tillvaron är meningslös i ett meningslöst universum´.«

Det är knappast ett evangelium som kan övertyga människor som funnit trygghet i sin religion. Européer som trodde striden om evolutionen var avslutad tar nu emot människor som menar att evolutionsidén är fel. De som trodde att mänskliga rättigheter inklusive rättigheter för kvinnor, homosexuella och religiösa minoriteter var `självklara´, ser plötsligen ett ökande antal människor som ser detta som långtifrån självklart.

De västeuropéer som i åratal företrätt kvinnorätt och homosexuellas rättigheter är de samma som velat ta in miljoner motståndare till just dessa rättigheter. Och de som var kritiska till denna massinvandring betraktades som kallhjärtade rasister. Etablissemanget ställde sig aldrig frågan: skall Europa vara ett ställe dit vem som helst kan flytta och känna sig som hemma?

»Skall Europa vara en tillflyktsort för vem som helst som flyr från ett krig? Är det Europas uppgift att förse vem som helst i världen som önskar det en bättre levnadsstandard? (…) Hade de västeuropéiska ledarna på femtiotalet sagt att syftet med migrationen var att i grunden förändra det européiska konceptet till att bli ett hem för världen, skulle europas befolkning med största säkerhet störtat sina regeringar. «

Vad är Europa till för? Europa är hemmet för européer, vi är lika berättigade att vara ”hemcentrerade” som amerikaner, indier, pakistaner, japanare och andra folk. Europa kan inte `lösa´ situationen i Syrien. Ännu mindre att samtidigt höja levnadsstandarden i Nordafrikanska länder och lösa alla världskonflikter. Dessutom skulle kostnaden för tillfälliga bostäder för 3 000 immigranter i Sverige räcka till 100 000 i flyktingläger i Jordanien.

Den europeiska befolkningen har aldrig varit emot immigration, menar Douglas Murray, det är massinvandringen som mött motstånd. De visste att en invandring i den skalan i grunden skulle förändra deras länder. De visste att nittonhundratalets kamp för mänskliga rättigheter skulle behövas återerövras och att islam skulle vara sämst i klassen. Inte minst då det gäller självklarheter som separationen mellan religion å den ena sidan och politik och lag å den andra. Långt innan politikerna förstod det visste folk att en kontinent som importerar världens folk också importerar världens problem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

AB läxar upp finansministern för att hon inte ljuger

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Bildresultat för karin pettersson aftonbladet

Karin Pettersson

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.9/10 (15 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 10 votes)

De intellektuella måste ta första steget till ett vårdat samtalsklimat

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.7/10 (19 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 9 votes)