Archive for the ‘ Om konst ’ Category

Den offentliga konsten bidrar till ett konstförakt

♦ ♦ ♦ På Östermalmstorg står en man staty med erigerad penis framför en kvinna som ligger med skrevande ben framför honom, Raoul Wallenbergmonumentet på Nybroplan liknar en samling hundlortar på marken, Nyköpings kommun ville ha en väggmålning till sin skola och fick en jättevagina uppmålad av konstnären, och nu senast väcker en rosa jeep ställd på nosen i en rondell upprörda känslor i Gävle. Detta är några exempel från den ständiga debatten om konst på offentliga platser. 2014-03-30 15.05.57

Konsten på gator och torg upplevs av allmänheten ibland som obegriplig, stötande och allmänt provocerande och förorsakar därför högljudda protester (som exempelvis Willy Gordons ”Möte” här t v). Mot en liten elit av förståsigpåare och konstexperter står en bred allmänhet. Det bestämmande konstetablissemanget åberopar konstnärlig frihet – och allmänheten ifrågasätter konstnärens rätt att göra vad som helst. Vem vill ha ett könsorgan på en skolvägg? Har allmänheten ingenting att säga till om frågar man sig – det är ju vanligt folk som har att dras med konstverket eftersom det står på allmän plats.

Men denna frågeställning sopas under mattan för luddiga kulturpolitiska principresonemang. Inte trampa in på konstelitens område! Att en kulturpolitiker ville måla över skolans jättevagina och en annan erbjuder sig lyfta bort den rosa jeepen sägs vara ett övergrepp på konstverket och konstnärens integritet. Konstnärens omdömeslöshet är okränkbar. Konsten måste stå fri gentemot politiken.

Men offentlig konst och gallerikonst är två olika saker. De har olika publik och borde därför bedömas utifrån olika premisser. Konstintresserade går på gallerier och utställningar. De är beredda på allt och förväntar sig att bli överraskade och har inget emot att bli förargade. Det är så det ska vara, konsten ska balansera på gränser, kanske ibland gå över. Grundkriteriet måste vara ett fritt ocensurerat uttryck på konstnärens villkor. De konstverk som väcker aggressioner på offentliga platser skulle på ett galleri uppfattas som en normalitet.

Situationen i det offentliga rummet är helt annorlunda. Konst på gator, torg och parker möter en publik som inte är där för konstens skull. Här möter verket en oförberedd allmänhet som går förbi i andra ärenden. Det är en helt annan situation jämfört med galleriscenen.

Wallenbergmonumentet är ett exempel på att man inte förstått detta. Man  har givit konstnären carte blanche precis som vore det en utställning på ett galleri för en kräsen och kunnig publik. Men att en internationellt hyllad nationalhjälte associeras till hudlortar på ett 2014-03-30 14.57.15offentligt torg är inte bara stötande som en vagina på en skolvägg eller en skabrös skapelse på Östermalmstorg, det är en kränkning av en nationalikon. (T h Kirsten Ortweds monument ”Till Raoul Wallenberg”.)

Reaktionerna har därför varit starka. Som Carl Hamilton säger i Aftonbladet:

»Wallenbergmonumentet påminde om tolv stycken halvtuggade lakritsbitar, alternativt om frusen hundskit. Kritiken tog fart samma stund monumentet kom på plats. Därefter har den tilltagit. – Det är en seger, förklarar arkitekt Aleksander Wolodarski som är ansvarig för torget med lakritsbitarna. Människor stannar och samtalar med varandra. Men trots framgången har kulturförvaltningen den senaste tiden suttit i krismöten. Efter vågen av upprörda insändare i tidningarna har kansliet kommit fram till att många människor upplever att det finns ett glapp mellan mannen och konstverket.

Till och med en medlem av juryn som valde konstverket har avslöjat att hon inte riktigt förstår. – Jag frågar mig i likhet med många andra vart Raoul Wallenberg tog vägen, deklarerar konstnären Cajsa Holmstrand.«

Visst är det omdömeslöst av den konstelit som bär ansvaret att tillåta något sådant. Men framför allt är det uttryck för ett systemfel. Genom att ignorera en publik med ett osofistikerat sinne för konst åstadkommer man upprörda känslor som i förlängningen skapar ett konstförakt. Det kan knappast vara syftet. Inte tjänar det konsten i alla fall.

Borde inte det övergripande uppdraget istället handla om att göra konsten njutbar? Att i en folkpedagogisk anda istället skapa förutsättningar för ett växande konstintresse? Att göra konsten lockande och sevärd? Den fria konsten skulle inte lida av detta, tvärtom.

Det konstnärliga uppdraget för konst på allmän plats behöver bara preciseras. Att verket skall förhöja upplevelsen av platsen och ge ett mervärde för förbipasserande kunde vara ett rimligt kriterium. Inte upplevas som stötande, utan ge en skönhetsupplevelse. Ett sådant uppdrag skulle vara en utmaning för de flesta konstnärer.

En verklig win-win-situation.

Att på detta sätt säkerställa konstverkets relevans i det offentliga rummet kräver förutom konstexperter att även representanter för allmänheten ingår i de kommittéer som bedömer förarbetena. Borde inte detta vara en självklarhet i den viktiga strävan att höja konstens status i allmänhetens medvetande?  

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Alla dessa filmschabloner!

♦ ♦ ♦ Jag har ibland funderat på hur många filmer jag sett under årens lopp. Det måste röra sig om mellan tio och femton tusen. Och eftersom de flesta varit amerikanska plågas man av ständigt återkommande schabloner. I varje film ändlöst bilåkande, cigarettrökande, hur en man räddar världen, korrupta poliser, seriemördare som lämnar tecken efter sig, drinkupphällande, försäkrandet att it´s gonna be allright när alla vet att det kommer att gå åt helvete. Och så vidare. Det är verkligen en industri med länge invanda stilgrepp.

Kanske den mest plågsamma schablonen är skildringen av amerikanskt familjeliv. Dessa ständiga mornar där familjefadern står med kaffekoppen i handen på väg till jobbet och stressad rutinpratar med barnen vid frukostbordet, I love you när han kysser frun på väg ut till bilen. Denna scen dras ut ordentligt i thrillers och skräckfilmer där det är viktigt att etablera en känsla av tryggt familjemys så att kontrasten till det senare eländet ska bli maximal. Scenen upprepas vid flera tillfällen och är lika tråkig varje gång.

Breaking BadMan förstår att dramaturgin kräver detta, problemet är bara att man sällan gör inslagen intressanta. De är bara transportsträckor.

Ett annat ofta förekommande inslag är duschscenen. I vissa fall är den nödvändig för handlingen, till exempel för att visa en kvinnas utsatta läge innan en våldsverkare ska slå till – och då fungerar det. Men för det mesta är duschandet bara en utfyllnad där man ser hur vattnet skvalar över huvudet. Länge – utan att tillföra något till handlingen.

Men den kanske mest meningslösa scenen är det ständiga speglandet i toalettrummet. Personen tittar sig själv i ögonen. Står kvar länge. Om det är en man petar han sig kanske i håret som om han just upptäckt misstänkt House of cardshåravfall. En annan drar ned undre ögonlocket för att titta hur det ser ut där. Kvinnor kladdar med läppstiftet. Det är som om vi beskådar en autentisk paus i själva filmandet, för spegel- och duschscenerna är oftast helt fristående från handlingen i övrigt.

En av få spegelscener som har med handlingen att göra finns i mästerverket Pulp Fiction där underhuggaren, som djupt skakad just räddat gangsterchefens kvinna från en överdos, talar med sig själv om vad han nu måste göra. I samma film visas också vad man kan göra för att få en annan schablon, bilåkandet, att bli en levande del av filmen – man förser den med en intressant dialog där två hitmen på väg till ett morduppdrag talar om skillnaden mellan olika länders benämning av Big Mac.

HomelandMen i och med streamingtjänsternas intåg (Netflix, HBO) har branschen överraskande skärpt till sig. Nu har det plötsligen ställts krav på goda manus. Och eftersom en serie publiceras i sin helhet slipper man det begränsade långfilmsformatet med inledning, mellanspel och avslut. Nu kan man göra vad som helst – bara det är bra. Och kända skådespelare strömmar till. Sopranos banade vägen för detta nya kvalitetsmedvetande redan innan streaming var ett faktum.

House of Cards är ett utmärkt exempel på det nya kvalitetsmedvetna filmandet. Här finns inga schabloner alls, utan spänstig dialog, initierad inifrånstory, utmärkt skådespeleri och överraskande vändningar. Och Breaking Bad är så stark att man måste se minst tre-fyra avsnitt varje kväll innan man kan slita sig för att få lite sömn. Och varje gång är man skakad och full av frågor. Man känner ett engagemang som aldrig med en vanlig långfilm. Homeland är ett annat exempel på denna höga klass.

Breaking Bad är dessvärre oåterkalleligt slut, men House of Cards och Homeland förbereder nya säsonger. Vi tröstar oss under tiden med Lost, även om den inte är lika bra. Vi har sett första säsongens 22 avsnitt – och det finns 6 säsonger. Det borde räcka ett tag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Bör verkligen åverkan på allmän egendom straffriförklaras?

Debatten om graffitins laglighet eller olaglighet är märklig. Enligt vissa kretsar är åverkan på allmän egendom helt okay om den av förståsigpåare kan anses vara konst.

Enligt Wikipedia är definitionen på graffiti ”texter, bilder eller en kombination av dessa som ristas, skrivs eller målas, oftast olovligen på offentliga platser eller annans egendom”.

Annans egendom. Oftast olovligen.

En kompletterande formulering lyder ”bilder som i konstnärligt syfte uppförts på ytor i det offentliga rummet av privatpersoner”. Termen avser oftast den graffiti som ”från 1970-talets början utvecklats av ungdomar i USA under subkulturella och oftast illegala former”.

Illegala former.

Som vi tidigare påpekat handlar graffitin sällan eller aldrig om en intention att försköna det underlag den appliceras på – som är den självklara utgångspunkten för all annan offentlig konst. Graffitin söker inget samförstånd med underlaget eller miljön. Tvärtom. Den självklara utgångspunkten är en konfrontation driven av ett egoistiskt hävdelsebehov utan intresse för underlaget och omgivningen. Snarare ett förakt, en demonstrativ likgiltighet.

Att viktig konst ofta är provocerande är som det ska vara. Men graffitin har anspråk på existensberättigande utanför lagen. Vilket är en helt annan sak. Konstnären anser sig ha en exklusiv rätt att våldföra sig på vilket underlag som helst i det offentliga rummet.

Normalt hade detta varit ett rutinärende bland andra mängdbrott om det inte vore för att delar av det tongivande konstetablissemanget tagit graffitin som konstform till sitt hjärta. För dem verkar lagbrottet snarast vara ett pikanteri. Företrädare för detta etablissemang vill därför att graffitin skall förklaras laglig.

För att sätta ned foten i denna förvirring har Stockholms kommun antagit en nolltolerans-policy gentemot allt ”som på något sätt kan väcka intresse för” olaglig graffiti. I detta har man varit så nitisk att även fullt lagliga reklamskyltar för Riksteaterns utställning av ”gatukonst” i somras stoppades. Och kännaren av ”gatukonst” Tobias Barenthin Lindblad fick sluta som konstvandrare på Stockholms stadsmuseum när han anmälde stadens nolltolerans-policy till Justitiekanslern.

Nu vill oppositionspartierna i stadshuset att nolltoleransen skall avskaffas. Och Kulturhuset i Stockholm skall i sommar arrangera ”gatukonstutställningen” Street smart. Producenten Mia Zeeck menar nämligen att ”gatukonst är en konstform som engagerar väldigt många människor, både förespråkare och motståndare, och är dessutom ett mycket samtida uttryck.”

Det är en märklig debatt vi bevittnar. Bör verkligen åverkan på allmän egendom straffriförklaras?

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Graffitin är en krigsförklaring mot skönhet och helhetsgestaltning

”Jag tror man kan säga att Järna har varit jävligt framstående inom graffitin”, säger en av de undomar Ruben Wätte talar med i sin bok Visit Norrtuna.  ”Det är intressant att graffitin har så många skikt”, skriver han; ”konstnärliga ambitioner, aggressioner eller spänning.” Han samtalar med en erfaren graffitimålare som vandaliserat Järna station, bl a täckt hela gångtunneln under stationen med tags, från ände till ände och golv till tak. Han har också krossat fönstren med glashammare.

Ruben säger beundrande till honom: ”Jag gick förbi någon gång när färgen fortfarande rann på alla väggar och du stod kvar där i tunneln medan alla kvällströtta pendlare kom ner från tåget. Det var riktigt kaxigt och väldigt kul att se.” De går tillsammans till Järna station och Ruben fotar när killen fyller kakelväggen med svarta bokstäver. Ruben har själv varit aktiv och sprayat färg på olika offentliga underlag, tills han fick kemisk lunginflammation och var tvungen att sluta. Det är ingen tvekan om att Ruben Wätte ser graffiti som något berättigat.

Graffiti är född och utvecklad i amerikansk storstadstristess av ungdomar upphetsade av spänning och egotrippar. Pojkstrecket skruvat några varv till en perverterad tävlingskultur. De nattliga räderna på svåråtkomliga platser, kicken då prestationen beundras av de sakkunniga i gänget. Den alltmer drivna skickligheten och känslan att erövra talrika områden och utrymmen. Att publicera sig på en förbjuden arena.

Det är inte svårt föreställa sig tjusningen i detta. Problemet är det visuella resultatet. Och – till viss del – hållningen hos delar av kulturetablissemanget. Det uppenbart problematiska i att förfula offentliga platser idealiseras. Man åberopar både yttrandefrihet och konstnärlig frihet och talar om det konstnärliga värdet som om lagbrottet egentligen inte existerade och de miljoner som går åt varje år för att sanera var helt i sin ordning.

Med graffiti går konsten över gränsen från provokation till kriminell handling. Fast konst – är det inte mer att betrakta som en serietidningsestetik av enkelt slag? Visst är många utövare skickliga, men det handlar till övervägande del om grovt karikerande och grällt och klatschigt färgsatta motiv.

Graffiti är en ”konstart” som inte bryr sig om den miljö den appliceras i. Traditionell konstnärlig gestaltning i offentlig miljö har alltid syftat till att försköna omgivningen, lyfta upp det redan givna. Man målar för att fräscha upp ett annars gammalt och slitet hus, man anlägger blomrabatter, gestaltar parker, färgsätter bussar och tunnelbanor i aptitliga färger. Kanske man i hemlighet skulle kunna ha en viss fördragsamhet med det olagliga om graffitiutövarna haft intentionen att försköna fula miljöer. Tänk om en armé drog ut på nätterna för att i lönndom försköna allt det fula – vilka sympatier de skulle få!

Men graffitin struntar i omgivningen. Den är ett uttryck för en ego-kultur som använder konstnärliga medel till att visuellt våldta omgivningen. Det viktiga är den egna kicken. Graffitin både bekräftar och skapar förslumning. Och förfular alltid. Man tar över en offentlig fasad i en visuell ockupation som visar förakt för det offentliga rummet. Graffitin är en krigsförklaring mot skönhet och helhetsgestaltning och en förfallets logotype. Att konstetablissemanget inte fördömer klottret är en ynkedom – och en sorg för en uppgiven allmänhet.

Sen ska ingen skugga falla över Ruben Wättes bok, som är en beskrivning av ett glåmigt förortsområde i utkanten av Järna, som han undersöker historiskt och socialt med insprängda självbiografiska betraktelser kring sin uppväxt i området. Ett originellt och imponerande arbete som fått en uppskattande anmälan i DN och på andra ställen.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)