Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Vilks har aldrig avbildat Muhammed

Man får inte avbilda Muhammed. Men vem avbildar? För att avbilda krävs en förlaga att avbilda, men vem har sett Muhammed? Ja knappast de som gjorde de s k Muhammedkarikatyrerna i alla fall. Dessa karikatyrer var ju bara schablonbilder av araber med turban. Men eftersom bilden försetts med bildtext som säger att araberna hette Muhammed uppfattades dessa teckningar plötsligt som sanna utsagor. Utan minsta tvekan. Islams fiender hade uppenbarligen fått se Muhammed i en uppenbarelse – och snabbt tecknat av honom!

Logiken är halsbrytande. Och den gäller också rondellhunden. Lars Vilks har tydligen också fått en uppenbarelse. Den här gången i en sällsam skepnad – som han flyhänt tecknade av. Man ser ju att det gick snabbt, det är ju lite hafsigt gjort, som om han haft väldigt bråttom. Han har alltså sett, avbildat och måste därför dö. Att detta framstår som horribelt intresserar inte fanatiker. Dom har ju facit.

Men det känns som opinionen nu börjar skilja agnarna från vetet. Extremisternas bild av islam är inte samma sak som seriösa muslimers bild. Man börjar se tendenser till marginalisering av dessa fanatiker. Och vi flata svenskar börjar inse det orimliga i att vara förstående på det där ansträngda sättet som ska markera vår fördomsfrihet. Som där i början när det på allvar diskuterades om att vi borde visa hänsyn till islamisternas känslor och idka självcensur. Vi var verkligen uppskrämda.

Och minns feministernas politiska korrekthet som de första åren inte erkände existensen av hederskulturen. Vi diskriminerade minsann kvinnor också i det här landet, sa man. Sociologen Masoud Kamali ”kallade hedersfrågan för ett marginellt problem som skapats av några flickor som ville ha egen lägenhet”, som Dilsa Demirbag-Sten skriver i Expressen 8 mars.

Internationellt är det speciellt en kvinna som tidigt väckt oss och introducerat den islamska problematiken. Oförsonlig, orädd och mycket modig: Ayaan Hirsi Ali. För henne leder förtrycket av kvinnorna i den islamska kulturen i mellanösternregionen till en mental stagnation som inte kan hävas förrän kvinnovärdet kraftfullt uppvärderats. Och integrationen i västvärlden är rimligen på lång sikt en början på denna process, kan man tycka.

Åter till Vilks. Ovanlig upplevelse att känna tacksamhet för att underättelsetjänsten i landet gör sitt jobb. Säpo klandras ju oftast. Men nu kan man ju fråga sig hur det är möjligt att alls få informationer om dessa kretsar av fanatiker. Det är ju knappast som i Bourne Ultimatums närmast översinnliga kapacitet att få informationer från varsomhelst i världen.

Men, som sagt, fortfarande väntar vi på att svenska feminister äntligen ska agera till förmån för sina muslimska medsystrar…

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

Islam – en förvirrande blandning av fromhet och brutalitet

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)