Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Varför mördar man sin dotter?

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Västerlandet erbjuder muslimer en moralisk kloak

Vi lever i en period av ideologisk utmattning. De stora sekulära religionerna (ideologierna) har förlorat sin lockelse. I deras ställe har vi fått   åskådningar som inte bjuder till förpliktelser gentemot tidigare generationer eller uppoffringar för kommande. Därför står vi inför ett gryende ”kulturkrig” mellan fundamentalister av alla trosriktningar och dem som vill hålla fast vid ett sekulärt status quo.

Detta säger den liberale statsvetaren Eric Kaufmann i en artikel i Expressen (Trons svärd, 26/7). Han tror att fundamentalisterna kommer  att vinna denna kamp eftersom deras motivation är avsevärt större än sekularisternas (de som önskar minska religionens betydelse i samhället).

I vår moderna tid har sekularister funnit det allt svårare att ”konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla”, säger han. ”Religionens återkomst” de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning – önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.

Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den ”islamska erövringen av väst” men har paradoxalt nog ändå en stor respekt och djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat ”en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse”. Muslimer ”har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak”, säger Phillips. ”Är det då så konstigt att de vänder sig från det?”

Financial Times krönikör Christopher Caldwell tycker att islam har ”tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst”. Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot – den sekulära humanismens värderingar – väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda islams frammarsch.

Man kan ju vända på det hela. Är det islamska hotet i själva verket en utmaning? Visar islams starka religiositet på något viktigt?

Jag tror det. Upplysningen* har visserligen givit oss frihet från religiöst förtryck. Men den frihet vi uppnått har i sin avsaknad av moral och övergripande mening gjort egoismen till den primära drivkraften. Detta präglar den västerländska utvecklingen i hög grad.

Så nu står vi här, upplysta och framgångsrika. Emot oss nalkas en religiös mentalitet från det förflutna som i nitisk målmedvetenhet liknar den som en gång varit vår egen. Minns bara häxbränningarna och inkvisitionen för att ta några exempel. Vi möter på sätt och vis vårt forntida medvetande. Det   är ett unikt möte där vi ”utvärderas” av en gammal religiös världsbild. Vad har vi vunnit, tycks den fråga, hur ser resultatet ut? Det vi själva är stolta över – den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och levnadsstandarden – imponerar säkert. Men på det rent mänskliga planet?

Det är uppenbart vad som sticker det gamla medvetandet i ögonen. Sedeslöshet, grov egoism, fullt utvecklad girighet i den kasino-ekonomi som styr världen, eroderad familjestruktur, utbredd kriminalitet, en galopperande nöjesindustri, omfattande miljöförstöring som hotar mänsklighetens existens. Och naturligtvis den allestädes förhärskande gudlösheten. Detta kan knappast upplevas som en förädling av människosläktet. Snarare som en grotesk karikatyr av vad människan borde vara.

Det är därför inte svårt att föreställa sig den retoriska frågan från muslimen: Skulle detta vara bättre än ett gudfruktigt liv?

Av lätt insedda skäl kan  en muslimsk fundamentalist inte svara ja på den frågan. Eller för all del andra religiösa fundamentalister. Och det är här det börjar brännas. För det är klart att även vi – delansvariga för denna utveckling som vi är – ser problemen som oönskade. Frågan är i hur hög grad de är ett resultat av vår ensidigt materialistiska världsåskådning. Detta kan naturligtvis diskuteras i all oändlighet. Men det torde vara odiskutabelt att bestämda tankeriktningar och synsätt får konsekvenser.

Vi har sluppit religionens förtryck. Men med tanke på det historiska utfallet – har vi inte sålt vår själ? Det är den fråga det islamska medvetandet ställer. Det är en fråga jag tror vi kan vara tacksamma för.

* Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa  vid mitten och slutet av 1700-talet. Den hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud  givna ordningen”. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den förvirrade slöjdebatten

Debatten kring burka och niqab bara växer. ”Europa är på god väg att `avslöjas´”, som en skribent uttryckte det. Förbud mot denna maskering har införts i Belgien, Frankrike, Tunisien, Italien, Singapore och Turkiet. I Spanien har man nyss röstat emot ett förbud, men frågan där är fortfarande varm, liksom i Tyskland, Schweiz (där man numer har förbud mot minareter), Holland, Österrike, Syrien, Danmark och Norge. Och Sverige – även om statsminister Reinfeldt ännu menar att ”det inte är rätt väg att gå”.

Troligtvis uttrycker han en allmän mening i landet idag. Kanske har han en majoritet bakom sig där. Men säkert är det inte, frågan verkar växa i angelägenhet och hans försiktiga formulering öppnar för ett förändrat förhållningssätt framgent.

Slöjdebatten är vildvuxen. Många kolumnister och tidningsskribenter har inte förstått laddningen i den heltäckande slöjan. De ser den bara som ett exotiskt sätt att klä sig och ondgör sig därför över att debatten alls existerar. Vem som helst ska väl för sjutton få klä sig hur dom vill!  Varför ska man förbjuda ett klädesplagg?

En besläktad ståndpunkt är de som säger ”idag är det heltäckande slöja som förbjuds, i morgon sikhernas turbaner och sedan är det kanske kortkorta kjolar”. Det är en ologisk argumentation. Varken turbaner eller kortkort har varit föremål för allmän debatt. Det västerländska modet är idag så extremt att ingen bryr sig. Det provocerande och hotfulla i att täcka ansiktet är anledningen till debatten – inte den fotsida dräkten som sådan.

En docent i civilrätt menar att man inte kan förbjuda burkan för att kvinnan förtrycks (SvD 22/7). Man borde istället göra något åt förtrycket. Visst, men den heltäckande slöjan är både en symbol för förtrycket och ett förtryck i sig, så det borde rimligtvis börja där.

Kulturrelativisterna och de politiskt korrekta förstår inte heller upprördheten över den heltäckande slöjan. De menar att den är en del av muslimernas kulturtradition. Vilka är vi att ifrågasätta den? frågar de. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över dem? Är vår kultur på något sätt bättre än deras? Nej de har samma rätt att klä sig på sitt sätt som vi har på vårt sätt, säger företrädare för detta synsätt.

Sen har vi alla de som diskvalificerar slöjförbuden i Europa för att bärarna är så få (!): ”Burkan är en skenfråga och helt betydelselös”, säger islamologen Jan Hjärpe med anledning av Belgiens nyss införda slöjförbud. ”Landet har bara 200 burkabärare.” Men just detta visar ju laddningen! Lagen är inte mindre berättigad för att det nu bara finns ett par hundra som drabbas av den. Med tiden kommer  fler.

De starkaste argumenten för förbudet mot heltäckande slöja – som också åberopats då förbudslagarna tagits – är att den försvårar identifiering. Man vet inte vem personen är, kan inte se den man har framför sig. Detta är problematiskt i normalt arbets- och vardagsliv. Vissa anför att den heltäckande klädseln kan utnyttjas av manliga terrorister som kan röra sig fritt tungt beväpnade utan att det märks.

Här några argument som anförts i förbudslagstiftningen i några länder:

  • Frankrike: ”Staten har en skyldighet att skydda kvinnor då de utsätts för tvång eller övertalas att bära heltäckande slöja. Detta kan göras genom att motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering”.
  • Holland: ”Lagen är ett förbud mot kläder eller huvuddukar som gör att den som bär dem inte helt kan identifieras”.
  • En kanton i Schweiz: ”Heltäckande slöja symboliserar mäns makt över kvinnor, samt hindrar beslöjade kvinnor från att integreras i det schweiziska samhället. Burka och niqab är inte förenligt med våra lokala traditioner och en kvinna med heltäckande slöja `lever i ett fängelse´”.
  • Singapore: Förbjudet att bära slöja i skolan, även om många kvinnor bär den utomhus.
  • Turkiet: Här finns en rädsla att sharialagar skall införas och slöjan är där en symbol för detta. Den förknippas starkt med förbud och tvång. Slöjförbudet har därför en bred folklig förankring.
  • Belgien: ”Alla människor på allmänna platser ska visa sitt ansikte”, sägs i lagtexten. Böter eller i värsta fall fängelse kan bli straffet för de som väljer att bära heltäckande slöja på allmän plats.

Amnesty säger att slöjförbudet är ett brott  mot rätten till yttrande-och religionsfrihet, det kan försvåra integrationen och få en stigmatiserande effekt för muslimer. Yttrandefriheten? Vad har slöjan med rätten att tala fritt? Och bruket att bära slöja finns inte stipulerat i Koranen säger de som vet. Att det skulle försvåra integrationen är också ett märkligt påstående – om något är stigmatiserande är det slöjan.

Även bland europeiska muslimer finns ett motstånd mot heltäckande slöja. Shaaz Mahboob från organisationen Brittiska muslimer för en sekulär demokrati säger att burka och niqab ”varken har en plats i islam eller i västliga samhällen”.

– Den gör personen helt anonym under samtal med andra och förolämpar män som inte tros kunna se en kvinna utan att bli attraherad. Heltäckande slöja har heller ingen religiös grund.

Ett svenskt slöjförbud är en politisk fråga som bara kan bli aktuell om det finns en stark opinion. Det skulle inte förvåna om en sådan finns. Valet kan bli en fingervisning.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om mordet i Amsterdam

”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. `Skjut inte! Skjut inte!´ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?”

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kan hundra miljoner muslimer ha fel?

Den iranska tvåbarnsmamman Sakineh Mohammadi Ashtiani påstods ha haft en ”otillåten relation” med två män. Hon dömdes och straffades i maj 2006 med 99 piskrapp.  2007 dömdes hon ytterligare en gång för en påstådd ”otrohet i äktenskapet”. Hon är nu dömd att stenas till döds.

Hon kommer att grävas ned till midjan i marken. Sen börjar folk kasta sten på henne tills hon avlider.

Dessa avskyvärda handlingar sker i islams namn, inte av en liten extremistgrupp. Utan av ett land. Ett stort land. Straffen utdömes enligt vad som förordas i Koranen. Det är domare som dömer, allt görs enligt urgamla värdesystem som varit accepterade sen urminnes tider. Prästerskapet som styr landet tycker detta är helt i sin ordning. Kanske de efter protester världen över ändrar på domen. Det hoppas vi alla.

Vi har ett nytt begrepp i Sverige som heter islamofobi. Det definieras av Wikipedia som ”en omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer, dels på kampanjer mot islam och muslimer som motiveras av denna fientlighet”.

Omotiverad rädsla. Motvilja mot islam och muslimer. Fientlighet. Den som tar dessa fruktansvärda handlingar på allvar ifrågasätts till och med i en neutral definition. Så ser vi på detta i Sverige.

I det politiskt korrekta Sverige är en islamofob beklagansvärd, ja till och med betraktad som rasist. Programledare i radio och tv spelar förvånade då intervjuade uttalar en reservation mot islam generellt. ”Varför är du kritisk mot islam?” Vanliga människor som reagerar på dessa förfärliga förhållningssätt ställs till svars för sina reaktioner.

En världsvid kulturyttring med brott mot mänskliga rättigheter på programmet – förankrat hos hundratals miljoner anhängare – betraktas som något som man kan debattera! Och undertexten är alltid nu tar vi det lite lugnt här, man kan se det här på olika sätt, det finns ingen anledning att hetsa upp sig.

Problemet är inte berättigade yttringar av avsky inför dessa hemskheter, problemet är att inte sansade muslimer – man kan utgå från att de är i majoritet – tar kraftigt avstånd. Här krävs inte enskilda uttalanden, här krävs en rejäl upplysningskampanj i rikstäckande media för att rädda bilden av islam. Få den att bli så anständig som man hela tiden vill göra gällande. Den anständigheten är i fara.

För svenskar kan debattera och försöka ”sansa” debatten hur länge som helst, den outtalade frågan finns ändå där hela tiden: kan hundra miljoner muslimer verkligen ha fel?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Slöjan signalerar kvinnoförtryck

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

  1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
  2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
  3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
  4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vilks har aldrig avbildat Muhammed

Man får inte avbilda Muhammed. Men vem avbildar? För att avbilda krävs en förlaga att avbilda, men vem har sett Muhammed? Ja knappast de som gjorde de s k Muhammedkarikatyrerna i alla fall. Dessa karikatyrer var ju bara schablonbilder av araber med turban. Men eftersom bilden försetts med bildtext som säger att araberna hette Muhammed uppfattades dessa teckningar plötsligt som sanna utsagor. Utan minsta tvekan. Islams fiender hade uppenbarligen fått se Muhammed i en uppenbarelse – och snabbt tecknat av honom!

Logiken är halsbrytande. Och den gäller också rondellhunden. Lars Vilks har tydligen också fått en uppenbarelse. Den här gången i en sällsam skepnad – som han flyhänt tecknade av. Man ser ju att det gick snabbt, det är ju lite hafsigt gjort, som om han haft väldigt bråttom. Han har alltså sett, avbildat och måste därför dö. Att detta framstår som horribelt intresserar inte fanatiker. Dom har ju facit.

Men det känns som opinionen nu börjar skilja agnarna från vetet. Extremisternas bild av islam är inte samma sak som seriösa muslimers bild. Man börjar se tendenser till marginalisering av dessa fanatiker. Och vi flata svenskar börjar inse det orimliga i att vara förstående på det där ansträngda sättet som ska markera vår fördomsfrihet. Som där i början när det på allvar diskuterades om att vi borde visa hänsyn till islamisternas känslor och idka självcensur. Vi var verkligen uppskrämda.

Och minns feministernas politiska korrekthet som de första åren inte erkände existensen av hederskulturen. Vi diskriminerade minsann kvinnor också i det här landet, sa man. Sociologen Masoud Kamali ”kallade hedersfrågan för ett marginellt problem som skapats av några flickor som ville ha egen lägenhet”, som Dilsa Demirbag-Sten skriver i Expressen 8 mars.

Internationellt är det speciellt en kvinna som tidigt väckt oss och introducerat den islamska problematiken. Oförsonlig, orädd och mycket modig: Ayaan Hirsi Ali. För henne leder förtrycket av kvinnorna i den islamska kulturen i mellanösternregionen till en mental stagnation som inte kan hävas förrän kvinnovärdet kraftfullt uppvärderats. Och integrationen i västvärlden är rimligen på lång sikt en början på denna process, kan man tycka.

Åter till Vilks. Ovanlig upplevelse att känna tacksamhet för att underättelsetjänsten i landet gör sitt jobb. Säpo klandras ju oftast. Men nu kan man ju fråga sig hur det är möjligt att alls få informationer om dessa kretsar av fanatiker. Det är ju knappast som i Bourne Ultimatums närmast översinnliga kapacitet att få informationer från varsomhelst i världen.

Men, som sagt, fortfarande väntar vi på att svenska feminister äntligen ska agera till förmån för sina muslimska medsystrar…

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Politikerna tar inte oron för islam på allvar

Att schweizarna inte vill ha minareter chockar det politiska etablissemanget. Man kan ju undra hur de har kunnat vara så blinda för tecknen i skyn. Det är ju knappast tornen det är fel på, det är vad de signalerar som väljarna uppenbarligen reagerar mot. Och signalerna har ju varit massiva, inte bara i Schweiz.

Vi här hemma har ju hört om muslimska länder med dödsstraff för avfällingar, händer som huggs av på tjuvar, att otrogna kvinnor stenas. Vi glömmer aldrig världs-chocken elfte september, Muhammed-teckningarna, burkor och slöjor, pappor som dödar sina döttrar och män som motar bort flickor på väg till danslokalen. Och ständigt detta med att muslimer känner sig kränkta. ”Genom att åberopa en kränkt etnisk och religiös autenticitet kan man göra anspråk på kollektiva rättigheter” skriver Dilsa Demirbag-Sten i DN 24 september.

Vem hade hört om något sådant förut i det här landet? En religiös kultur som profilerar sig på detta sätt är inga småsaker, men så fort detta diskuteras skyndar sig politiker och muslimer att förneka problemen. Islam är en fredlig religion. Allt är egentligen i sin ordning. Sansade och omdömesgilla människor kanske kan tycka det, men många människor upplever säkert medvetet eller omedvetet obehag inför begreppet islam. För mycket elände är associerat med begreppet. Och det håller på att få politiska konsekvenser.

Men – politikerna låtsas som om det regnar. Är det inte underligt att man vare sig från politiskt eller muslimskt håll gör något för att räta ut alla frågetecknen? Vad är sant, vad är osant? Vad är verklighet och vad är förtal? Hur kan man säga att islam är världens fredligaste religion när den behandlar kvinnor som djur? Varför utkrävs inte ansvar i en kraftfull lagstiftning?

Det verkar saknas vilja från både politiskt och muslimskt håll att reda ut begreppen. Man verkar inte förstå att islamofobin är en konsekvens av den mängd problematiska fenomen som associeras med läran. Som om de inte existerar. Som om man tror att så mycket bad publicity inte har haft någon effekt alls.

Istället ser man på SD-anhängare som något katten släpat in på mattan. Som om det är något konstigt med att de är offer för fördomar, lösa rykten och inte inser att islam är något alldeles förträffligt. Som om de fått allt om bakfoten.

Istället angriper man SD och Jimmie Åkesson. Skjuter budbäraren.

I en naivitet som är häpnadsväckande tror man att man därmed löst problemet – och ger honom därmed den plats på den politiska arenan han så hett eftersträvat. Han kan nu fortsätta hetsa mot islam i den trygga förvissningen att hans parti är det enda som tar oron för islam på allvar.

För nu skäller hela etablissemanget på honom och man tävlar i att visa hur många fel han har i sin argumentation. Man anar att han ler i sitt högkvarter. Han kan nu inhösta sympatier från alla de som upplever islam som problematisk. Alla de som har en rad frågor kring ett för dem svårbegripligt samhällsfenomen. Som upplever sig svikna av sina partier i denna fråga.

Det politiska etablissemanget har ett tungt ansvar för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen nästa höst.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +6 (from 6 votes)

Islam – en förvirrande blandning av fromhet och brutalitet

Den islamska kulturens etablering i Sverige de senaste 10-15 åren har väckt uppseende och väckt många frågor. Inte kanske religionen i sig, mer den samhällssyn och familjekultur som är en konsekvens av den. Det islamska förhållningssättet.

Hur förstå tänkesätt och livspraxis som levt kvar i över tusen år? Har en modern människa ens en möjlighet? Hur förhålla sig till en kvinnosyn vi upplever som problematisk? Borde man inte protestera? Och hur kan vi i ett samhälle som sätter friheten så högt förstå en mentalitet så reglerad av dogmer, påbud och förbud?

Vi svenskar sätter en ära i att vara fördomsfria. Vi vill gärna ta hänsyn till olika aspekter innan vi bildar oss ett omdöme. Hellre fria än fälla. ”Det är väl inte så farligt”, säger vi. Men den islamska kulturen är en tuff uppgift. Den ställer mycket på huvudet i ett sekulariserat modernt samhälle.

Den islamska kulturen tog svenskarna på sängen. Yttringar av en urgammal hederskultur chockerade oss med sin patriarkala tradition. Ett land med världens kanske mest emanciperade kvinnorörelse stod plötsligt öga mot öga med uråldriga familjestrukturer där kvinnan ses som familjens och mannens ägodel.

Långsamt gick det upp för oss att föräldrar och släkt i många muslimska familjer bestämmer äktenskapspartner till döttrarna. Bröder vaktar som hökar över att systrarna är orörda före bröllopsnatten. Brott mot detta straffas i bästa fall med misshandel, i sämsta med döden. Pela och Fadime, två unga kvinnor som dödats av dessa skäl blir ikoner i kampen mot hederskulturen i landet.

I början trodde vi inte riktigt att detta var sant.Utsatta döttrar och systrar som gick till polisen och berättade om dödshot från familjen fick rådet att gå hem igen och ”tala ut”. Det är först de sista åren polisen fått utbildning i hur allvarligt menade dessa dödshot i verkligheten är.

Andra spektakulära incidenter inträffar efter hand. Skolflickor uppträder i klassen med burka. De säger att deras religion kräver det. Läraren vägrar eftersom hon inte anser sig kunna kommunicera utan ögonkontakt och minspel. Den pedagogiska uppgiften försvåras.

En muslimsk kvinnlig programledare i svensk TV vill inte ta en manlig deltagare i hand av religiösa skäl. Gesten upplevs som kränkande och debatteras livligt i media. I en förskollärarutbildning bär en kvinnlig muslim ansiktsslöja som bara visar ögonen. Hennes avsikt är att fortsätta med det i umgänget med barnen när hon är färdigutbildad. Lämpligheten i detta ifrågasätts av hennes lärare.

Men det är utan tvivel intoleransen och våldsbenägenheten som kommit att prägla bilden av islam här hemma. Dödsdomen mot Salman Rushdie chockade en hel värld. Att det kunde vara förenat med livsfara att utmana muslimska dogmer fick också författaren Taslima Nasrin erfara då hon var tvungen att fly till Sverige från Bangladesh efter dödshot för att ha skrivit olämpligt om islam.

De överdrivna reaktionerna på Muhammedteckningarna skrämde liksom det spektakulära mordet på öppen gata i Holland där en regissör fick sätta livet till för att han misshagat muslimska fundamentalister. Elfte september liksom oräkneliga terrorattentat, självmordsbombare, al Quaida och prästväldet i Iran är andra exempel på extrema företeelser med islamska förtecken.

Upplysta människor upprepar ideligen att islam är en fredlig religion. Säkert är det så. Och säkert strävar de flesta muslimer i västvärlden att integreras i det moderna samhället. Men lika uppenbart är att inslag i den islamska kulturen har djupt problematiska drag.

Det är inte konstigt att breda folklager hyser misstro mot islam efter vad som hänt. Har seriösa företrädare för islam råd med detta? Man kan inte gärna skylla denna misstro på en okunnig befolkning. Bevisbördan ligger på landets muslimer. De vet hur saker ligger till. De kan bringa klarhet i denna förvirrande blandning av fromhet och brutalitet.

Många har länge undrat varför man inte på centralt muslimskt håll gått ut med en deklaration om vad majoriteten av landets muslimer står för – och vad de tar avstånd ifrån. Hur förhåller sig moderata muslimer till fundamentalisternas misskreditering av islam? Pågår det över huvudtaget en interndebatt?

Klargörs inte detta cementeras missförstånd och fördomar vilket bara faller tillbaka på landets muslimer. Varför har inte muslimska organisationer och förbund bekantgjort hur man står till extrema yttringar och händelser som uppmärksammats? Är det inte snart dags att ta bladet från munnen och börja bygga upp ett förtroende som på sikt kan grundlägga en respekt för islam?

Eller ska man lämna walkover till Sverigedemokraterna?

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)