Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Islamofobi-fobins intellektuella svek

Vi har de senaste decennierna sett hur en religiös kultur landat i vår vardag med buller och bång på ett sätt som saknar motstycke sen landet blev kristnat. Den islamska kulturens inträde har varit spektakulärt och på många sätt svårförståeligt för vårt sekulära synsätt. Man har i islams namn kapat passagerarplan och kört dem rätt in i skyskrapor. Man hyllar medeltida värderingar stadsfästa i något man kallar sharialagar – som vissa auktoriteter på fullt allvar vill ska gälla i vårt land. Man företräder en skrämmande kvinnosyn och dess konsekvenser i groteska kroppsmaskeringar, dotter- eller systermord, tvångsgiften eller könsstympningar. Oskyldiga teckningar och skönlitterära romaner förorsakar mordhot – allt i islams namn. Och så vidare.

Detta är inte småsaker för en sekulär europeisk demokrati. Inget man bara skakar av sig för att gå vidare som om inget har hänt. Det är en kulturchock som det tar tid att vänja sig vid. Något vi dagligen måste förhålla oss till vare sig vi vill eller inte.

Men det finns de som inte tillåter att det tar den tid det tar – nämligen kulturrelativisterna. De hånar dig för att du inte redan nu förstår. De spelar upp ett helt indignationsnummer där de ger dig ett namn – islamofob*. Att du inte skäms. Islams kultur är minsann inte sämre än vår och allt det där med elfte september, burkor, hedersmord och steningar av oskyldiga kvinnor är bara undantag. Den sanna och riktiga islam är from och de allra flesta muslimer är som du och jag. Allt det andra är verk av extremister – och såna finns i alla religioner.

I andra sammanhang kallas detta för förträngning. Det är som om dessa kulturrelativister inte ser skogen för bara trän. Det är som om terrordåd, hedersmord, kroppsmaskering och feodal kvinnosyn skulle vara det naturligaste i världen. De är förvånade att vi bryr oss. Allt är ju som det ska vara.

Det senaste exemplet på denna förträngning visas i boken Islamofobi av Mattias Gardell, professor i religionshistoria. Enligt en anmälan i SvD 20/11 betraktar Gardell islamofobin som ett utslag av växande fascism i Europa. Han menar att islamofobernas föreställningsvärld är en del av en islamofobisk kunskapsregim, det vill säga en uppsättning systematiserade fördomar.

Den modiga islamkritikern Ayaan Hirsi Ali blir i Gardells ögon bara en simpel karriärist som tagit sig fram i världen genom sitt islamhat. Och vår egen skarptänkare Dilsa Demirbag-Sten ser han som kanske den främsta företrädaren för landets islamofober (trots att hon betraktar sig själv som muslim!). Analysen verkar minst sagt tunn. Hur kommer det sig att islamofobin uppstått sådär helt plötsligt bara?

Den som tror att en intellektuell står för modig oavhängighet och tankereda får här se hur Gardell bara ylar med vargarna. Istället för att kraftfullt ta avstånd från de horribla värderingar som vidlåder den islamska kulturen tävlar han med de politiskt korrekta i förståelse och försvar för alla dessa groteskerier. Som om upplysningen aldrig existerat. Istället för att reda ut de verkliga orsakerna odlar han bara sin islamofobi-fobi.

Detta är ett intellektuellt svek.

*Islamofobi=omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.9/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den naiva multikulturalismen

Det multikulturella samhället är ett begrepp jag tror de flesta uppfattar som något positivt, grundat i en generös och tillåtande hållning. Man respekterar varandras kulturella och etniska särart. Vi är inte bättre än dom. Men enligt en bok som recenseras i SvD 23/9 kan begreppet också uppfattas som problematiskt. Författarna, Per Brauhn och Dilsa Demirbag-Sten menar till och med att multikulturalismen som ideal måste bekämpas, eftersom det innebär att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Och – inte minst viktigt –  att inhemsk kultur skjuts tillbaka och förnekas till uthemsk kulturs fördel.

Redan för två år sedan skrev Nathan Shachar i DN en starkt kritisk krönika över multikulturalismens  skadeverkningar i England under rubriken Multikulturalism leder till elände. För trettio år sedan efter svåra kravaller i invandrartäta områden i Birmingham och Bradford övertalades ett par kommuner  av sociologer och kriminologer att anamma en ny ideologi, den så kallade multikulturalismen, för att lösa problemen. I stället för individens värdighet och rättigheter lärde multikulturalismen att det var de olika kulturerna som var det centrala. Det var de, inte du och jag, som skulle jämställas.

”Inga invandrare eller invandrarorganisationer hade framfört några krav på multikulturella reformer. De applicerades ovanifrån, av vita intellektuella. Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

I det nya systemet krossades den sekulära islamiska kulturen, som spelat en central roll i de äldre, politiska organisationerna. Multikulturalismen blev den fanatiska islamismens hävstång. De mest ”muslimska” muslimerna tog hand om gruppens skolbudget. De som skulle begå terrordåd mot sina egna landsmän hade inte lärt sig det i Pakistan, de hade uppfostrats till det tack vare en blåögd och artificiell ­modeideologi som inte hade något med islam att göra.

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser, menar alltså Nathan Shachar, utrikeskorre på DN. Mauricios Rojas, riksdagsledamot 2002-08, skriver i en artikel på Newsmill före valet:

”Under decennier har det talats vitt och brett om mångfald, men mycket lite om det som ska hålla mångfalden ihop. Det berikande i den mångfald som invandringen för med sig har betonats, men det har sällan nämnts att det är utifrån svenska förutsättningar denna mångfald ska utvecklas. Det har lett till förvirring och försvårat invandrarnas integration. Därför behöver vi en integrationspolitik, som tydligt bejakar mångfalden men som lika bestämt utgår från det arv av erfarenheter, kultur och språk som svensk historia gett oss.”

I Sverige har dessa svårigheter existerat i decennier i våra invandrartäta områden där svenska språket är ett undantag. Vi upplever att vår toleranta hållning möts av intoleranta strukturer med klantänkande, kvinnoförtryck och önskan om särlagstiftning. Detta är multikulti så det stänker om det. Men inte var det detta vi ville? Vi ville ju bara visa vår generösa och världsberömda jämlikhet. Vår tolerans och respekt för andras särart. Vår antirasism. Men det visar sig som så ofta förr att vi varit naiva.

Det är klart att det är smärtsamt. Och att SD skulle skriva oss detta på näsan gör inte saken bättre.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den politiskt korrekte vill vara del av ett upplyst frälse

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.” (Janne Josefsson)

”Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten.” (Birger Schlaug)

Ovanstående citat är hämtade från en diskussion på Facebook med utgångspunkt i Jesús Alcalás artikel i SvD om slöjdebatten. Varför sviker journalisterna i problematiken kring det multikulturella samhället – och varför ljuger politikerna? Och varför låtsas feministerna att den feodala kvinnosynen inom islamska grupperingar inte existerar?

Därför att de är politiskt korrekta.

Wikipedia ger två definitioner på politisk korrekthet. Den ena lyder att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper. Den andra säger att politiskt korrekt är den som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Är det inte så här: Den rättframma och naiva säger vad han tycker. Kanske förstår han att det i vissa lägen inte är klädsamt. Men han skäms egentligen inte, utan står för sina åsikter. Den politiskt korrekte har samma uppfattning – men skäms för den och godkänner den därför inte. Antingen för att han vill vara just politiskt korrekt – eller helt enkelt för att hans idealbildning säger honom det. I båda fallen kan det vara en medveten process. Fast antagligen mera sällan. Att vara politiskt korrekt är troligtvis mer en ryggmärgsreflex än ett övervägande.

Den burka- och niqabförsedda gestalten – denna svarta ansiktsmaskering lika grotesk som Ku Klux Klan-kåpan – ger ett skrämmande intryck hos både den politiskt inkorrekte som den politiskt korrekte västerlänningen. Den förre formulerar öppet sin avsky, den senare undertrycker och kamouflerar den  i en strävan att passa in i den hippa mentalitetskulturen. Den politiskt korrekte vill för liv och pina inte skylta med sin upplevelse. Så han attackerar ”fördomarna” och ”främlingsfientligheten” – och naturligtvis Sverigedemokraternas rädsla för islam. Trots att han i själva verket förstår dem.

Är denna hållning feg? Inte nödvändigtvis – man vill bara smälta in. Känna sig vara en del av ett upplyst frälse. Det finns dolda kameran-klipp som visar hur en människa i ett rum snart börjar göra samma konstiga saker som de andra i rummet. De flesta är nog politiskt korrekta i något sammanhang. Men burka-kramarnas förvåning över andras ”intoleranta” hållning  kring den heltäckande slöjan känns krystad och föga trovärdig.

Den politiska korrektheten är ett spöke som går genom många debatter. Ett exempel är det hedersrelaterade våldet som kvinnorörelsen förnekar för att det förminskar deras kritiska hållning till det svenska manssamhället. I antroposofiska sammanhang är det inte politiskt korrekt att problematisera antroposofin i en idédebatt. Det stör den politiskt korrekta konsensuskulturen. Och öppen kritik är i dessa kretsar inte bara politiskt inkorrekt – det är tabubelagt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Varför inte införa månggifte i Sverige?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Härom dagen i radioprogrammet Ring P1 fick Göran Hägglund svara på frågor från lyssnarna. Den första fråga han fick var varför han inte kunde införa månggifte i landet. Mannen menade allvar – och han pratade så bra svenska att han säkert bott här ett bra tag. Göran svarade artigt avvisande. Men ni tillåter ju samkönade äktenskap, vidhåller mannen, och han har inget emot det, men då borde det ju i konsekvensens namn också vara tillåtet att en man har fler fruar SÅ LÄNGE DET ÄR FRIVILLIGT.

Nja, menade Göran, det är inget som hindrar att en man lever med flera kvinnor – eller för den delen en kvinna med flera män – men jag som politiker måste ju se till att äktenskapet juridiskt sett är jämlikt. Och det är det ju inte om en man gifter sig med flera kvinnor. För du menar väl inte att en kvinna ska få gifta sig med flera män? Nej, det var ju inte avsikten, menade mannen.

Där befinner vi oss alltså i dagsläget 2010. En invandrad muslim debatterar med socialministern i landets regering om lämpligheten i att införa månggifte i Sverige. På fullt allvar. Trots flera år i landet har han inte förstått det absurda i frågeställningen. Eller insett att en sådan fråga är omöjlig att driva i Sverige. Historielöshet är bara förnamnet. Modernitet – vad är det?

Hans religion påbjuder månggifte, säger han ovetandes hur han spelar islamofoberna i händerna. Här är inte tal om reflektion och självständigt tänkande. Man lyder sin religion, punkt. Kristendomens tidiga texter består också av absurditeter som t ex stening (Gamla testamentet). Men den västerländska utvecklingen har förpassat detta till historiens skräphög för längesen. Man börjar ana vidden av problemet. Det här handlar inte om harmlösa religiösa idéer. Det handlar om en mentalitet som inte förstår själva begreppet utveckling.

Signaturen Pappan hade i sina kommentarer till Västerlandet erbjuder en moralisk kloak en intressant teori kring detta.

”En tribal kultur bygger på principen att det var bättre förr. Pappa är klokare än jag och farfar är klokare än pappa. Alla strukturella förändringar, allt nytänkande och allt ifrågasättande av det hävdvunna är principiellt av ondo. Målet är att upprätthålla status quo. Den är klanbaserad, kollektivistisk. En progressiv kultur bygger på principen att det var sämre förr. Att det bättre är det som skall komma. Att vi är klokare än våra fäder och att våra barn kommer att bli klokare än oss. En progressiv kultur räds därför inte förändringar. Den är karriärbaserad, individualistisk.”

Med tribala kulturer menas alltså de muslimska länder i exempelvis Mellanöstern där en svag statsbildning kräver starkt konservativa familje- och klanstyrda samhällen. Den progressiva kulturprincipen råder i västerländska demokratier.

” `Erövring’ är inte av ondo i ett tribalt tänkande. `Förändring av den andre’ är inte av ondo. Det är förändring av det egna som är av ondo. Klankultur och kollektivism skapar jagsvaghet men gruppstyrka — en mer solid och historiskt beprövad form för samhällsbygge än modernitetens potenta men labila konstruktioner med individualism, valfrihet, förändringsiver och framtidshopp. En del INDIVIDER kommer möjligen att kunna slå sig fria från tribalismen. Men GRUPPEN kan aldrig göra det. Marx har fel: Det FINNS ingen `befrielse’ för kollektiv! En grupp kan inte vara fri. Bara en individ, som bottnar i sitt jag, kan då och då vara fri.”

Det är detta vi måste ta med i beräkningen när vi förordar ett multikulturellt samhälle, menar signaturen. Han tror inte vi förstått vad vi gett oss in på. Fundamentalistiska kulturmönster assimileras inte då de överförs till ett annat land, tvärtom – de cementeras. Att hans fortsatta argumentation till slut hamnar i ett förordande av SD behöver ju inte diskvalificera analysen. Den är intressant – men om den omöjliggör multikulturalismen som eftersträvansvärd idé är jag inte säker på.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Varför mördar man sin dotter?

”De uppmuntrade henne att gå ut i media. Jag satt och såg på hur min dotter pratade skit om mig”, säger Rahmi Sahindal, Fadimes pappa då han intervjuas i fängelset, där han räknar med att få sitta resten av sitt liv. Det var inte att Fadime var ihop med en kille som var anledningen, menar han. Det var hur hon offentligt skandaliserade honom som gjorde att han sköt henne. Men trots detta ”illdåd” hade han till nöds kunnat acceptera det – bara hon hade hållit sig på avstånd. Då hon sökte upp familjen brast det. Idag är han mycket ångerfull. ”Jag vet inte varför jag gjorde denna barbariska handling.” Jag har aldrig sett någon så ångerfull i hela mitt liv, berättar intervjuaren om sitt samtal med Fadimes far.

Varför mördar man sin dotter? heter en bok som kom ut förra året. Där har författarna Emre Güngör och Nima Dervish sökt svaret på denna fråga som så många ställt sig. Förutom Fadimes pappa har man intervjuat två andra förövare – Pelas pappa och Saras kusin. Pela mördades på semester i Irak 1979 av sin far och hennes två farbröder. Farbröderna fick livstid i Sverige, fadern fick ett års fängelse i Irak. Sara Abed Ali mördades i Umeå 1996 av sin bror och kusin som båda sedan länge avtjänat sina straff.

Förutom intervjuerna klargör boken mycket bakgrundsfakta, bland annat utbredningen av hederskulturen. Den förekommer i många olika länder och folkgrupperna som ofta nämns i diskussionen kring hedersrelaterat våld är afganer, albaner, araber, bengaler, bosnier, eritreaner, indier, kurder, nordafrikaner, pakistanier, romer, somalier, syrianer och turkar. Enligt en FN-rapport år 2000 sker cirka 5 000 hedersmord varje år, men mörkertalet är stort. I vårt land får 16 procent av invandrarna inte själva välja sin livspartner, vilket ju innebär att den stora majoriteten 84 procent faktiskt får det. Men bara i Stockholm lever uppskattningsvis        4 000 ungdomar i en hederskultur som bryter mot svensk lag.

Enligt mycket preliminära siffror lever 400 000 etniska muslimer i Sverige. 150 000 av dessa tillhör något av trossamfunden, men majoriteten är kulturella eller sekulära muslimer. Och den absoluta majoriteten ser brott som hedersmord och stening som lika avskyvärda som en västerlänning. Enligt författarna finns inget stöd i Koranen (eller haditherna) för hedersmord. ”Blodet av en muslim”, säger Koranen, får bara utgjutas  i tre fall: Som hämnd för mord, en gift som är otrogen och den som lämnar islam.

I Fadime, Pela och Saras fall dödades dottern av sin egen familj. Vissa familjer dödar både pojken och flickan. Men också män hedersmördas, som i fallet med afganen Abbas Rezai i Högsby som 2005 mördades genom att flickans familj först hällde kokande olja över honom, misshandlade honom med ett bollträ och avslutade med 10 knivhugg. Han hade ”vanhedrat” familjen.

I de samhällen där hederskulturen existerar är systemet allmänt omtyckt. ”Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider”, som Fadime sammanfattade det i sitt tal till riksdagen 2001. Men när ett hedersmord begås upplevs det som sjukt och ingen tycker egentligen om det. Det existerar som ett extremt avvikande beteende i tillämpningen av heder.

Vad kan vi i Sverige nu göra för att förebygga hederskulturen? Författarna förordar att det finns fler socialarbetare/handläggare med ursprung i länder med hederskultur. Om en kontrollerande far bemöts av en socialarbetare från sitt eget land vet han att personen i fråga förstår hans synsätt, även om han eller hon inte håller med. Denna förståelse skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en förändring av faderns inställning och en plattform att basera framtida samtal på.

Kulturrelativisternas hållning har fått ett eget kapitel i boken. Gudrun Schyman menade ju (2009) att ”idén om hedersvåld är rasistisk”. ”Könsnormer och patriarkalt våld finns överallt i samhället, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund”. Detta är okunnigt, menar författarna. Flickorna kuvas inte bara av bröder och fäder. Mammornas psykiska förtryck är inte lika uppmärksammat. Nalin Pekgul menar att ”tusentals flickor hålls på mattan av mammors svaga hjärtan och sina egna dåliga samveten: `Alla pratar. Jag får skämmas. Du driver mig i döden. Hur kan du göra så mot mig?´ Och kanske är det svårare att trotsa en mamma som gråter än en pappa som slår.”

Våld mot kvinnor är vanligtvis ”spontant”, medan hedersmord planeras i förväg. Hur ofta försvaras ”vanliga” kvinnomord i Sverige av släkten? Hur ofta är släktingarna inblandade – och t o m planerar dådet? Advokaten Elisabeth Fritz har företrätt många svenska kvinnor och hon har aldrig stött på ett enda fall. Hur vanligt är det att familjen i ett svenskt hem får problem med hur flickan klär sig, sminkar sig, går på diskotek eller skaffar pojkvän, eller rentav kräver att flickan skall vara oskuld när hon gifter sig? Vem har hört talas om att en svensk flicka gifts bort mot sin vilja?

Att Gudrun Schyman och andra feminister påstår att det inte är skillnad på ”vanligt” kvinnovåld och hedersrelaterat sådant är naturligtvis nonsens. Men varför påstås då detta mot bättre vetande?

Svenskar är rädda att verka rasistiska eller överlägsna. Detta ligger bakom att många svenskar, särskilt i höga positioner, hemfaller åt kulturrelativism. Schyman och andra vill göra troligt att hela världen är ett patriarkalt helvete där inga gradskillnader existerar. Inte för att de inte ser dessa skillnader, utan för att debatten om hedersförtryck stjäl uppmärksamhet från feministernas fokus på traditionellt kvinnoförtryck i Sverige. Därav kvinnorörelsens märkliga tystnad i hedersdebatten där det väntade starka stödet för kvinnor i hederskulturen möts av likgiltighet. Den självklara uppgiften sviks av taktiska skäl som döljs i en retorisk dimma av politisk korrekthet.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Västerlandet erbjuder muslimer en moralisk kloak

Vi lever i en period av ideologisk utmattning. De stora sekulära religionerna (ideologierna) har förlorat sin lockelse. I deras ställe har vi fått   åskådningar som inte bjuder till förpliktelser gentemot tidigare generationer eller uppoffringar för kommande. Därför står vi inför ett gryende ”kulturkrig” mellan fundamentalister av alla trosriktningar och dem som vill hålla fast vid ett sekulärt status quo.

Detta säger den liberale statsvetaren Eric Kaufmann i en artikel i Expressen (Trons svärd, 26/7). Han tror att fundamentalisterna kommer  att vinna denna kamp eftersom deras motivation är avsevärt större än sekularisternas (de som önskar minska religionens betydelse i samhället).

I vår moderna tid har sekularister funnit det allt svårare att ”konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla”, säger han. ”Religionens återkomst” de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning – önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.

Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den ”islamska erövringen av väst” men har paradoxalt nog ändå en stor respekt och djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat ”en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse”. Muslimer ”har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak”, säger Phillips. ”Är det då så konstigt att de vänder sig från det?”

Financial Times krönikör Christopher Caldwell tycker att islam har ”tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst”. Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot – den sekulära humanismens värderingar – väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda islams frammarsch.

Man kan ju vända på det hela. Är det islamska hotet i själva verket en utmaning? Visar islams starka religiositet på något viktigt?

Jag tror det. Upplysningen* har visserligen givit oss frihet från religiöst förtryck. Men den frihet vi uppnått har i sin avsaknad av moral och övergripande mening gjort egoismen till den primära drivkraften. Detta präglar den västerländska utvecklingen i hög grad.

Så nu står vi här, upplysta och framgångsrika. Emot oss nalkas en religiös mentalitet från det förflutna som i nitisk målmedvetenhet liknar den som en gång varit vår egen. Minns bara häxbränningarna och inkvisitionen för att ta några exempel. Vi möter på sätt och vis vårt forntida medvetande. Det   är ett unikt möte där vi ”utvärderas” av en gammal religiös världsbild. Vad har vi vunnit, tycks den fråga, hur ser resultatet ut? Det vi själva är stolta över – den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och levnadsstandarden – imponerar säkert. Men på det rent mänskliga planet?

Det är uppenbart vad som sticker det gamla medvetandet i ögonen. Sedeslöshet, grov egoism, fullt utvecklad girighet i den kasino-ekonomi som styr världen, eroderad familjestruktur, utbredd kriminalitet, en galopperande nöjesindustri, omfattande miljöförstöring som hotar mänsklighetens existens. Och naturligtvis den allestädes förhärskande gudlösheten. Detta kan knappast upplevas som en förädling av människosläktet. Snarare som en grotesk karikatyr av vad människan borde vara.

Det är därför inte svårt att föreställa sig den retoriska frågan från muslimen: Skulle detta vara bättre än ett gudfruktigt liv?

Av lätt insedda skäl kan  en muslimsk fundamentalist inte svara ja på den frågan. Eller för all del andra religiösa fundamentalister. Och det är här det börjar brännas. För det är klart att även vi – delansvariga för denna utveckling som vi är – ser problemen som oönskade. Frågan är i hur hög grad de är ett resultat av vår ensidigt materialistiska världsåskådning. Detta kan naturligtvis diskuteras i all oändlighet. Men det torde vara odiskutabelt att bestämda tankeriktningar och synsätt får konsekvenser.

Vi har sluppit religionens förtryck. Men med tanke på det historiska utfallet – har vi inte sålt vår själ? Det är den fråga det islamska medvetandet ställer. Det är en fråga jag tror vi kan vara tacksamma för.

* Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa  vid mitten och slutet av 1700-talet. Den hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud  givna ordningen”. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den förvirrade slöjdebatten

Debatten kring burka och niqab bara växer. ”Europa är på god väg att `avslöjas´”, som en skribent uttryckte det. Förbud mot denna maskering har införts i Belgien, Frankrike, Tunisien, Italien, Singapore och Turkiet. I Spanien har man nyss röstat emot ett förbud, men frågan där är fortfarande varm, liksom i Tyskland, Schweiz (där man numer har förbud mot minareter), Holland, Österrike, Syrien, Danmark och Norge. Och Sverige – även om statsminister Reinfeldt ännu menar att ”det inte är rätt väg att gå”.

Troligtvis uttrycker han en allmän mening i landet idag. Kanske har han en majoritet bakom sig där. Men säkert är det inte, frågan verkar växa i angelägenhet och hans försiktiga formulering öppnar för ett förändrat förhållningssätt framgent.

Slöjdebatten är vildvuxen. Många kolumnister och tidningsskribenter har inte förstått laddningen i den heltäckande slöjan. De ser den bara som ett exotiskt sätt att klä sig och ondgör sig därför över att debatten alls existerar. Vem som helst ska väl för sjutton få klä sig hur dom vill!  Varför ska man förbjuda ett klädesplagg?

En besläktad ståndpunkt är de som säger ”idag är det heltäckande slöja som förbjuds, i morgon sikhernas turbaner och sedan är det kanske kortkorta kjolar”. Det är en ologisk argumentation. Varken turbaner eller kortkort har varit föremål för allmän debatt. Det västerländska modet är idag så extremt att ingen bryr sig. Det provocerande och hotfulla i att täcka ansiktet är anledningen till debatten – inte den fotsida dräkten som sådan.

En docent i civilrätt menar att man inte kan förbjuda burkan för att kvinnan förtrycks (SvD 22/7). Man borde istället göra något åt förtrycket. Visst, men den heltäckande slöjan är både en symbol för förtrycket och ett förtryck i sig, så det borde rimligtvis börja där.

Kulturrelativisterna och de politiskt korrekta förstår inte heller upprördheten över den heltäckande slöjan. De menar att den är en del av muslimernas kulturtradition. Vilka är vi att ifrågasätta den? frågar de. Med vilken rätt sätter vi oss till doms över dem? Är vår kultur på något sätt bättre än deras? Nej de har samma rätt att klä sig på sitt sätt som vi har på vårt sätt, säger företrädare för detta synsätt.

Sen har vi alla de som diskvalificerar slöjförbuden i Europa för att bärarna är så få (!): ”Burkan är en skenfråga och helt betydelselös”, säger islamologen Jan Hjärpe med anledning av Belgiens nyss införda slöjförbud. ”Landet har bara 200 burkabärare.” Men just detta visar ju laddningen! Lagen är inte mindre berättigad för att det nu bara finns ett par hundra som drabbas av den. Med tiden kommer  fler.

De starkaste argumenten för förbudet mot heltäckande slöja – som också åberopats då förbudslagarna tagits – är att den försvårar identifiering. Man vet inte vem personen är, kan inte se den man har framför sig. Detta är problematiskt i normalt arbets- och vardagsliv. Vissa anför att den heltäckande klädseln kan utnyttjas av manliga terrorister som kan röra sig fritt tungt beväpnade utan att det märks.

Här några argument som anförts i förbudslagstiftningen i några länder:

  • Frankrike: ”Staten har en skyldighet att skydda kvinnor då de utsätts för tvång eller övertalas att bära heltäckande slöja. Detta kan göras genom att motarbeta stereotypa könsroller och diskriminering”.
  • Holland: ”Lagen är ett förbud mot kläder eller huvuddukar som gör att den som bär dem inte helt kan identifieras”.
  • En kanton i Schweiz: ”Heltäckande slöja symboliserar mäns makt över kvinnor, samt hindrar beslöjade kvinnor från att integreras i det schweiziska samhället. Burka och niqab är inte förenligt med våra lokala traditioner och en kvinna med heltäckande slöja `lever i ett fängelse´”.
  • Singapore: Förbjudet att bära slöja i skolan, även om många kvinnor bär den utomhus.
  • Turkiet: Här finns en rädsla att sharialagar skall införas och slöjan är där en symbol för detta. Den förknippas starkt med förbud och tvång. Slöjförbudet har därför en bred folklig förankring.
  • Belgien: ”Alla människor på allmänna platser ska visa sitt ansikte”, sägs i lagtexten. Böter eller i värsta fall fängelse kan bli straffet för de som väljer att bära heltäckande slöja på allmän plats.

Amnesty säger att slöjförbudet är ett brott  mot rätten till yttrande-och religionsfrihet, det kan försvåra integrationen och få en stigmatiserande effekt för muslimer. Yttrandefriheten? Vad har slöjan med rätten att tala fritt? Och bruket att bära slöja finns inte stipulerat i Koranen säger de som vet. Att det skulle försvåra integrationen är också ett märkligt påstående – om något är stigmatiserande är det slöjan.

Även bland europeiska muslimer finns ett motstånd mot heltäckande slöja. Shaaz Mahboob från organisationen Brittiska muslimer för en sekulär demokrati säger att burka och niqab ”varken har en plats i islam eller i västliga samhällen”.

– Den gör personen helt anonym under samtal med andra och förolämpar män som inte tros kunna se en kvinna utan att bli attraherad. Heltäckande slöja har heller ingen religiös grund.

Ett svenskt slöjförbud är en politisk fråga som bara kan bli aktuell om det finns en stark opinion. Det skulle inte förvåna om en sådan finns. Valet kan bli en fingervisning.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om mordet i Amsterdam

”Jag hörde Theo van Gogh be för sitt liv. `Skjut inte! Skjut inte!´ ropade han. Jag såg honom falla omkull på cykelbanan. Mördaren var helt lugn. Det var verkligen chockerande att se. Hur kan man mörda en människa så kallblodigt, på öppen gata?”

Händelsen ägde rum i juli 2005 och finns beskriven i Mordet i Amsterdam, en bok som kom ut i Holland året därpå. Författaren Ian Buruma var som alla andra förskräckt över mordets nästan rituella karaktär (mördaren sköt flera gånger, skar sen halsen av offret med en stor machete, borrade sedan in den djupt i bröstet på den avlidne, skrev något på en papperslapp, vek lappen prydligt och stack fast den på kroppen med en annan kniv).

Buruma beslutade sig för att skriva en bok om mordet och de händelser som ledde fram till det. Ta pulsen på stämningarna i landet kring fenomenet islam. För mördaren, Mohammed Bouyeri, var muslim. Och rädslan för islam hade länge varit ett ständigt pågående ämne i debatten i Holland. Fördomar och provokationer frodades – och en av de kanske mest spektakulära provokatörerna av dem alla var just Theo van Gogh, en filmregissör som gjort en uppmärksammad film baserad på ett manus av islamkritikern Ayaan Hirsi Ali innan han mördades.

Liksom i Sverige fick Holland uppleva det avvisade handslaget. En ortodox imam vägrade vid ett möte med den kvinnliga integrationsministern skaka hand med henne. Han sa sig hysa respekt för henne, men hans religion förbjöd honom att ha fysisk kontakt med andra kvinnor.  Bilden på den skäggige imamen och ministern ansikte mot ansikte blev förstasidesnyhet och så småningom huvudsymbolen för mångkulturalismens kollaps och slutet på drömmen om tolerans i Europas mest progressiva land.

Mordet utlöste en högröstad samhällsdebatt. Somliga menade att skulden låg hos den generation av arroganta socialdemokrater som inte hade sett ”det mångkulturella dramat” ta form och avfärdat sina kritiker som rasister. En iransk universitetslärare menade att en liberal demokrati  inte kan överleva när en del av befolkningen menar att Guds lagar står över människans. Frukterna av den europeiska upplysningen måste försvaras, med våld om så krävs. Det var ett uttalande som tvingade honom att ha livvakt.

En islamolog menade att islam blivit en europeisk religion helt enkelt för att de kristna kyrkorna i allt större utsträckning har förvandlats till turistattraktioner, bostadshus, teatrar och nöjesetablissemang. Den kontroversielle homosexuelle missnöjespolitikern Pim Fortuyn var starkt kritisk till islam.  Han sa i en intervju ”jag hatar inte islam. Jag tycker det är en bakåtsträvande kultur. Jag har rest i många delar av världen. Överallt där islam råder är det helt enkelt förfärligt. All denna dubbelmoral. Jag har ingen lust att gå igenom kvinnornas och de homosexuellas frigörelse en gång till”.

Känslan många hade var att man i Europa med stor möda lyckats vränga av sig sin egen religions restriktioner. Och så kom de här människorna och förde in religionen i samhället igen.

Ayaan Hirsi Ali, tidigare djupt troende muslim,  gjorde sig tidigt bemärkt som den kanske hårdaste kritikern av islam. Hon talade om de intellektuellas svek: ”de västerländska kulturrelativisterna menar att om du är kritisk mot islam är du rasist eller islamofob. Eller: `det är en del av deras kultur, så det får man inte ta ifrån dem´. På det här sättet kommer buren aldrig att slås sönder. Västerlänningar som lever på att dela ut bidrag eller bistånd, eller på att representera minoriteters intressen, har slutit en satanisk pakt med muslimer som har intresse av att bevara buren.”

”Vad den muslimska kulturen behöver”, skrev Hirsi Ali, ”är böcker, tv-serier, dikter och sånger som visar vad som är vad och driver med de religiösa reglerna.” Vad som behövdes, enligt henne, var en film som Life of Brian, den brittiska komedin om Jesus. Det som behövdes var en film om profeten Muhammed regisserad av en arabisk Theo van Gogh.

”Det var tron som drev mig”, sa mördaren Mohammed Bouyeri på rättegången. ”Och jag är säker på om det hade varit min egen pappa, eller min lillebror, skulle jag ha gjort samma sak.” Han försäkrade domstolen att ”om jag någonsin skulle släppas skulle jag göra exakt samma sak, exakt samma sak”. Till poliserna som hade gripit honom sa han att han hade skjutit mot dem ”i avsikt att döda, och att bli dödad”.

Domaren hade inget val. Det var bara att döma Mohammed Bouyeri till livstids fängelse.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kan hundra miljoner muslimer ha fel?

Den iranska tvåbarnsmamman Sakineh Mohammadi Ashtiani påstods ha haft en ”otillåten relation” med två män. Hon dömdes och straffades i maj 2006 med 99 piskrapp.  2007 dömdes hon ytterligare en gång för en påstådd ”otrohet i äktenskapet”. Hon är nu dömd att stenas till döds.

Hon kommer att grävas ned till midjan i marken. Sen börjar folk kasta sten på henne tills hon avlider.

Dessa avskyvärda handlingar sker i islams namn, inte av en liten extremistgrupp. Utan av ett land. Ett stort land. Straffen utdömes enligt vad som förordas i Koranen. Det är domare som dömer, allt görs enligt urgamla värdesystem som varit accepterade sen urminnes tider. Prästerskapet som styr landet tycker detta är helt i sin ordning. Kanske de efter protester världen över ändrar på domen. Det hoppas vi alla.

Vi har ett nytt begrepp i Sverige som heter islamofobi. Det definieras av Wikipedia som ”en omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer, dels på kampanjer mot islam och muslimer som motiveras av denna fientlighet”.

Omotiverad rädsla. Motvilja mot islam och muslimer. Fientlighet. Den som tar dessa fruktansvärda handlingar på allvar ifrågasätts till och med i en neutral definition. Så ser vi på detta i Sverige.

I det politiskt korrekta Sverige är en islamofob beklagansvärd, ja till och med betraktad som rasist. Programledare i radio och tv spelar förvånade då intervjuade uttalar en reservation mot islam generellt. ”Varför är du kritisk mot islam?” Vanliga människor som reagerar på dessa förfärliga förhållningssätt ställs till svars för sina reaktioner.

En världsvid kulturyttring med brott mot mänskliga rättigheter på programmet – förankrat hos hundratals miljoner anhängare – betraktas som något som man kan debattera! Och undertexten är alltid nu tar vi det lite lugnt här, man kan se det här på olika sätt, det finns ingen anledning att hetsa upp sig.

Problemet är inte berättigade yttringar av avsky inför dessa hemskheter, problemet är att inte sansade muslimer – man kan utgå från att de är i majoritet – tar kraftigt avstånd. Här krävs inte enskilda uttalanden, här krävs en rejäl upplysningskampanj i rikstäckande media för att rädda bilden av islam. Få den att bli så anständig som man hela tiden vill göra gällande. Den anständigheten är i fara.

För svenskar kan debattera och försöka ”sansa” debatten hur länge som helst, den outtalade frågan finns ändå där hela tiden: kan hundra miljoner muslimer verkligen ha fel?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Slöjan signalerar kvinnoförtryck

Det talas om att Belgien och Frankrike ska lagstifta om att förbjuda burka (och Belgien även niqab).  Kommentarerna i media är kritiska till detta, med mer politiskt korrekta än tungt vägande skäl. Man menar att det blir svårt att lagföra de beslöjade och att avgöra hur stor springan på niqaben ska vara (!), och att ett förbud skulle innebära brott mot demokratiska rättigheter och religionsfrihet, att det bara handlar om ett par hundra i Belgien och att det därför är inte är ett stort samhällsproblem.

Det beror på hur man definierar samhällsproblem. För täckta kvinnoansikten väcker starka känslor. Jag kan se främst fyra invändningar emot dessa klädespersedlar.

  1. De är ett väldigt påtagligt uttryck för kvinnoförtryck som väcker obehag hos många. Visserligen finns kvinnor som själva valt att bära slöjan – men det vet inte betraktaren. Och någon mer påtaglig symbol för diskriminering av kvinnan finns knappast.
  2. En slöjbärande kvinna är maskerad, vilket ger ett hotfullt intryck. Maskering på offentlig plats används av kriminella. Stenkastande anarkister är t ex maskerade. Det är obehagligt när en maskerad iakttar dig och man inte kan möta en människa ansikte mot ansikte.
  3. Med slöjan tvingar bäraren på omgivningen vetskapen att här går en muslim.  Även sikher med sina turbaner och ortodoxa judar med sina hattar och skruvlockar signalerar religiös särart, men dessa implicerar inte samtidigt patriarkalt kvinnoförakt. Slöjans spektakulära intryck skapar ett främlingsskap som dramatiskt försvårar muslimsk integration.
  4. Det täckta ansiktet är en påminnelse om en svunnen tids brutalt patriarkala synsätt. Länge har den västerländska kvinnan kämpat för likställdhet. För många upplevs därför slöjan som något av ett hån. Att ett sådant synsätt manifesteras i ett modernt Europa väcker därför stark motvilja. Man kan inte acceptera det synsättet och vill därför avvisa det.

Att Belgien och Frankrike står i begrepp att lagstifta mot dessa starkt vädeladdade ansiktsmaskeringar är knappast politiskt korrekt – men fullt förståeligt. Förbudet är inte riktat mot islam. Lagstiftning måste   uppfattas som ett ställningstagande mot den degradering av kvinnan burkan/niqaben alltid varit. Ett ställningstagande mot könsapartheid.

De politiskt korrekta menar att denna lagstiftning ingriper i religionsfriheten och att den stigmatiserar islam. I själva verket kommer lagen att bidra till en nödvändig avdramatisering av uppfattningen om islam som en västfientlig religion.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)