Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Nymoralisternas svårigheter att förstå främlingsrädslans orsaker

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Orsakerna till främlingsfientlighet och rasism negligeras

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den islamska högkulturens uppgång och fall

Den negativt laddade bilden av islam i väst handlar i mycket om dess konservativa sidor. Religionen och samhällssynen domineras av en svunnen tids ideal som på olika sätt står i motsättning till moderniteten i västländerna. Bristen på utveckling i många muslimskt präglade länder på södra halvklotet ger ett efterblivet intryck. Åtminstone enligt media som gjort lite för att nyansera den bilden. För sanningen är ju att islam en gång haft en högkultur som inspirerat västerlandet. Utan landvinningarna under denna islamska kulturepok hade vi knappast varit där vi är idag.

Hade media upplyst om detta kanske bilden av islam varit mer förståelig. För de som är intresserade finns en utmärkt bok i ämnet – Vems islam av Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Förutom historien redogörs där om den interna debatten inom islam; parallellt med fundamentalistiska och traditionalistiska tolkningar av islam finns nämligen ett utbrett stöd för ett modernt islam. Inte heller något media har ansträngt sig att förmedla.

Början på högkulturen inleds år 711 då en morisk/islamisk armé invaderar det kristna Spanien från Nordafrika. Under de följande åtta åren hamnar större delen av halvön under muslimsk överhöghet och blir en del av det expanderande riket som kallades al-Andalus. Muslimerna lyckades här utveckla en kulturellt och materiellt framgångsrik civilisation där judar, muslimer och kristna levde i fredlig samexistens. Regionen dominerades av politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.

Muslimska lärde utnyttjade andra kulturers bildningsarv. En rad muslimska teologer och filosofer framträdde som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades, vilket kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg under guldåldern mellan 800 till 1200-talet tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande.

Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, Mellanöstern och Egypten möttes i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan även bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Detta var början till den intellektuella omdaning av Europa som startade redan vid 1000-talet.

Européerna införlivade muslimernas kunskaper inom arkitektur, astronomi, fysik, kemi, geografi etc och vidareutvecklade dem på ett sätt som lade grunden för den vetenskapliga och filosofiska revolutionen under 1600-talet. Européerna byggde upp en ny världsbild med kritiska och experimentella metoder vars förebilder hämtades från denna muslimska kunskapstradition. Men vid det laget hade den islamska kulturimpulsen degenererat.

Med tiden märktes nämligen en begynnande stagnation i den muslimska högkulturen. Det stora islamiska riket splittrades alltmer i sinsemellan rivaliserande maktcentra. Situationen förvärrades till följd av utländsk invasion i form av korstågen och en rad invasioner, bland annat den mongoliska. Den politiska splittringen följdes i sin tur av en ekonomisk nedgång och spänning mellan olika sociala grupperingar och religiösa riktningar ökade. På allt fler områden gav de skriftlärda uttryck för traditionalism, konservatism och ortodoxi och ett motarbetande av alla rationalistiska tolkningar.

Följden blev en allt större misstro mot den vetenskapliga nyfikenheten och den experimentella forskningen. Även språklig splittring spelade in då det gemensamma språket arabiska ersattes av lokala språk. I Europa blev latinet det lärda språket, vilket bara det marginaliserade inflytandet från den muslimska världen. Ännu en faktor som försämrade det intellektuella klimatet var sufismens utbredning, vilket kan förvåna inte minst antroposofer där man uppfattar denna islams mystiska kärna som intellektuellt oförvitlig.

Men i själva verket utsatte sufisterna filosofin och det rationalistiska och kritiska perspektivet för hårda angrepp. Sufisterna strävade efter inre insikt och en högre sanning och de ansåg att denna inte kunde uppnås med hjälp av förnuftet, bara genom individuellt upplevda andliga erfarenheter och likgiltighet för världslig vinning. Uppfattningen om den islamska lärans anspråk på att vara den sanna, kompletta och ursprungliga religionen växte sig också allt starkare, vilket ställde förhållandet till andra religioner på sin spets.

Det definitiva slutet för det andalusiska fenomenet kom när de muslimska makthavarna i slutet på 1400-talet besegrades av de katolska arméerna som visade en resolut intolerans mot såväl judar som muslimer. 1502 förbjöds islam i Spanien och muslimer erbjöds att låta sig tvångsdöpas till kristendomen – annars skulle de deporteras. En stor grupp muslimer och judar emigrerade, men av dem som valde att stanna anklagades ett stort antal för att vara så kallade ”låtsaskristna” av den spanska inkvisitionen och närmare två tusen personer brändes på bål.

Så gick det med den islamska storhetstiden. Religionen vann över upplysningen – i väst blev det tvärtom. Den islamska kulturen var på sin tid världsledande, vilket gav väst den inspiration som ledde en makalös utveckling. Men den islamska kulturen tillbakabildades. Denna smärtsamma diskrepans påminns vi om idag då alla tecken tyder på att en återförening har inletts. Det finns mycket att ta igen, och mycket att reparera.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Islam är ett negativt laddat varumärke

Volvo är ett namn som väcker speciella associationer – ”säkerhet”, ”trygghet”, ”stabilitet” och liknande. Ett halvt århundrades umgänge med bilmärket har skapat det speciella värde som är alla marknadsförares våta dröm – förtroendet för att detta är en bra och attraktiv produkt. Vi behöver inte längre  övertygas med argument. Vi vet att Volvo är en bra bil. En effektiv marknadsföring, s k branding har sett till att vi har insett detta.

Skulle man fråga varför vi har detta förtroende skulle vi ha svårt att i detalj redogöra för det. Varumärket sammanfattar mer en känsla. Som i sin tur är ett resultat av skicklig marknadsföring, egna erfarenheter, rykten, upplysningar vi fått via massmedia och liknande. Men orsaken till känslan är ofta omedveten för oss.

Det finns naturligtvis andra bilar som är lika bra – men inte många har ett så starkt varumärke. Skulle en bil skapas idag som är lika bra skulle det behöva decennier innan dess varumärke är lika laddat med positiva innebörder som Volvo. Ett varumärke består av förväntningar. Det har ett immateriellt värde. IKEA är ett annat exempel på ett märke mättat med liknande värdefulla innebörder.

Men varumärken kan naturligtvis också ge oss negativa ”vibbar”. I vissa fall kan förtroendet för ett märke vara utraderat över en natt. Miljökämpen Björn Gillberg blev rikskändis på att han tvättade en skjorta i gräddpulvret Prädd i början på 70-talet. Efter det störtdök försäljningen och företaget fick läggas ned. Enligt marknadsföringsexperten Dan Porsfelt skulle detta betecknas som ett exempel på ”oavsiktliga varumärken”. Det vill säga ”ett renommé, ett rykte om, en attityd till ett visst fenomen som etableras utan att så är önskat”.

Ett sådant ”oavsiktligt varumärke” är begreppet islam. Det är laddat med negativa känslor som kommer från en massiv mediaström under en rad år. Här ingår oräkneliga rapporter i tidningar, radio, böcker och tv från olika länder i världen om självmordsbombning i islams namn, tvångsgiftermål, hedersmord, heltäckande slöja, dödsdomar för de som lämnar islam, stening av kvinnor som varit otrogna, talibanernas fanatism, terrordåd, Muhammedteckningar och rondellhundar. Etcetera.

Ingen har kunnat vara opåverkad av detta, vilket gör islam till ett synnerligen negativt laddat varumärke. Den världsomfattande, långvariga ”kampanj” (om uttrycket tillåts) som världssamfundet utsatts för är en ”marknadsföring” som påverkat oss minst lika mycket som Coca Cola, Ford, Disney, Mac Donalds och andra världsledande varumärken har gjort. En mycket effektiv branding av ett ”oavsiktligt varumärke”. Att det inte varit meningen spelar ingen roll. Här råder samma obönhörliga psykologiska lagbundenhet som i Volvo-reklamen. Skillnaden är att ”reklamen” för islam är negativt laddad.

Ansträngningar att särskilja den fridsamma och fredsälskande religionen islam från islamisternas trångsynta elände spelar mycket liten roll i vår upplevelse av varumärket islam. Det negativa är så monstruöst att det med råge överskuggar det positiva. Vi kan – som de politiskt korrekta gör – intellektuellt ta fasta på den positiva bilden av islam, förtränga eller inte ”godkänna” de dåliga sidorna. Men den övergripande känslan varumärket ger finns där oavsett. Medvetet eller omedvetet.

Medierna har med sin rapportering varit synnerligen aktiva i skapandet av det islamska varumärket. Under decennier ger man islam en negativ mediaimage – för att sedan förvånas över den växande islamofobin! Liksom tyckareliten – som istället för att markera förståelse för hur varumärket skapats – hånar och fryser ut de som tagit intryck av denna massiva kampanj. Vilket är lika lönlöst som att försöka övertyga folk om att Volvo är en usel bil.

I en understreckare i SvD signalerar Göran Rosenberg ett mer realistiskt förhållningssätt i en anmälan av Paul Scheffers bok Immigrant nations:

Om Europas demokratier inte kan föra en civiliserad diskussion om invandringens kostnader och integrationens problem kommer de att få en ociviliserad diskussion på halsen – i sista hand riktad mot demokratin själv. ”Hur kan någon sätta värde på en demokrati som förklarar sig impotent att råda över frågor som djupast griper in i medborgarnas dagliga liv?”, frågar Scheffer retoriskt.

Rosenberg är inte okritisk till Scheffers slutsatser, men håller med om hans ”beskrivning av de djupgående förändringar som på kort tid ritat om det sociala och kulturella landskapet i Europas länder”.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Tyckarfrälset idiotförklarar motståndarna

Förutom föregående krönika har vi tidigare behandlat begreppet politisk korrekthet här på Mummel: http://blogg.ljungquist.org/archives/2054 . Det finns några till aspekter värda att reflektera över. Jan Guillous ironiserande  i tv-programmet Babel nyligen http://svtplay.se/t/102834/babel (i slutet av programmet) över de politiskt inkorrektas argumentation i islamdebatten visar på något grundläggande hos tyckareliten – diskvalificeringen av debattmotståndarnas argument. I kraft av sin upphöjda ställning behöver inte de som har tolkningsföreträdet riskera nederlag genom sakdebatt. Man tar till något mycket effektivare – idiotförklaring. Genom sarkasmer och skämt visar man hur orimliga argument de inkorrekta har. De är så orimliga att var och en inser att de inte kan tas på allvar.

Men det är inte argumentationen PK:arna i första hand vänder sig emot hos dem de mobbar – det är inställningen. För dem är det obegripligt att det kan existera människor som inte har den rätta inställningen. Utlänningar förvånas ofta över denna brist på åsiktsmångfald i Sverige som insiktsfulla kallar för enfald. Men rättänkarnas till synes uppriktiga fråga till oss som står utanför den enda rätta tron verkar vara: Hur är det överhuvudtaget möjligt att man kan vara emot mångkulturalism som är så fint och visar oss svenskar från den fördomsfria sidan? Att alla kulturer har ett likaberättigande är ju den enda anständiga ståndpunkten!

Med samma logik skulle maffiakulturen i Italien och USA godkännas av de rättrådiga. Eller den korrupta kultur som råder i Somalia eller Zimbabwe. Eller varför inte den skattesmitarkultur som genomsyrar Grekland? Kultur som kultur! Men det handlar inte om logik här. Det handlar om känslor. Eller egentligen feghet. Politiskt korrekt är bara en finare benämning på en som är feg. En som inte vågar stå emot grupptrycket och säga att kejsaren är naken.

Men inte bara feghet. Utan en kanske inte alltid medveten önskan att se saker som de borde vara – en mentalitet som genomsyrade vänsterrörelsen på 60- och 70-talet där de kommunistiska utopierna skymde det som verkligen ägde rum i Sovjet, Kina och Kambodja. Man ville så gärna att utopierna skulle förverkligas att man inte uppfattade hur de faktiskt såg ut i verkligheten. Detta är några decennier senare ännu något av ett trauma inom intellektuella kretsar. Hur kunde man vara så blind för verkligheten!

Jag ser ingen skillnad i mentalitet hos tyckarfrälset idag då det gäller islam-kulturens inbrytning i det svenska samhället. Om min inställning inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten, är attityden. Detta brukade Steiner kalla för att vara svärmisk, vilket märks ibland i kommentarerna här på Mummel. En skribent menar att jag upprepar saker ”som alla vet” utan att tillföra något som är ”värt att jobba med”.

Vederbörande har uppenbarligen inte följt Mummels över 20 texter  i ämnet islam. Hade ”alla” vetat skulle jag aldrig skrivit dem. Och de förståsigpåare som styr mentalitetsklimatet i landet vet fortfarande inte – eller vill inte förstå. Det kan jag inte acceptera och argumenterar därför i frågan. Om signaturen ”Jesus” inte hittar något som är ”värt att jobba med” kan han ju jobba  med dessa texter. Men frågeställningarna i förra krönikan räcker annars långt:

  1. Skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans?
  2. Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden?
  3. Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

För det är dessa frågeställningar som är centrala. Och de har inte besvarats här i alla fall. I den allmänna debatten har jag heller inte sett de politiskt korrekta svara på dessa frågeställningar.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring

En främmande världsbild har det senaste decenniet trängt in i vårt föreställningsliv och vardag, nämligen islam. Det är i första hand en religion – och som sådan värd samma respekt som andra religioner. Problemet uppstår i dess unika koppling till en teokratisk 1400-årig samhällsmodell och familjelagstiftning förverkligad i länder som t ex Iran, Somalia, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, talibanernas Afganistan och (på förslag i) Irak – samt allehanda terroristgrupperingar som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Konsekvenserna känner vi alltför väl – en groteskt otidsenlig lag (sharia) med straff som avhuggna händer för tjuvar, stening till döds för äktenskapsbrott, en stock-konservativ kvinnosyn, etc. Krav på särlagstiftning enligt sharia har också framförts i vårt land. Detta är chockerande för de flesta.

Men de som tänker rätt i det här landet bestämde sig tidigt för att betrakta islam som enbart en religion och avvisa rädslan för islamisternas spektakulära terrorhandlingar som obefogad skrämselpropaganda (”det har inget med islam att göra”). Den känsla hos många av bestörtning inför sådana fenomen som patriarkalt kvinnoförtryck med hedersmord, tvångsgiftermål och märkliga ansiktsmaskeringar, diskvalificerades därför av de rättänkande som homofobi. Klandervärda fördomar, helt enkelt.

Så istället för att diskutera detta från början främmande fenomen där man belyste och nyanserade en i vissa fall kanske överdriven ängslan – stigmatiserades de som inte tänkte rätt som homofober. Detta förvisade dem från det offentliga samtalet. Men det löste inte problemet. Tvärtom – det förvärrades. Genom att på detta sätt lägga locket på skapade de som tänkte rätt en grogrund för Sverigedemokraternas framväxt och debut som riksdagsparti.

Huvudproblemet i den infekterade debatt som detta resulterat i kan sammanfattas i frågeställningen skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden? Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Eller för att säga det på ett annat sätt: Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn?

För rättänkarna är svaret ja på alla dessa frågor. De anser inte att vi kan sätta oss till doms över urgamla traditioner, vare sig det är religiösa, sociala eller rättsliga. Även i vårt land.

Vi andra accepterar inte detta svar. Vi anser att det är befängt. Jag ville därför argumentera i saken här på Mummel i kön – men även här, i kommentarerna, bannlyses en som inte tänker rätt. Istället för argument misstänkliggörs mina motiv. Istället för sakdebatt kommer känslostormar och grumliga resonemang. Sådana som jag mobbas och placeras i skamvrån. Våra argument godkänns inte.

Istället använder man demagogi. Förutom att vi kallas för homofober och rasister(!) bemödar man sig inte att argumentera för sin sak, man ”visar sin avsky”. Och då behöver man inga argument. De tycks tänka: Varför riskera något – vi har ju ändå rätt!  Hux flux förvandlar man ett bekymmer över rättänkarnas kulturrelativism till ”näthat”, även använt av Marika Lindholm i sin kommentar till Nazifieringen av islam här på Mummel i kön:

”Kan bara inte se att ditt och andras näthat leder nån vettig stans. Undrar som Gine, vart du vill komma?” (…) ”Det rasistiska språkspelet ska inte ÅTER tillåtas forma det offentliga samtalet!”

Gemensamt för de rättänkande är att de inte låtsas förstå. En minoritet skulle aldrig lyckas med ett sådant trick, men för politiskt korrekta är det ett elegant sätt att komma undan besvärliga frågeställningar. I kommentaren till Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för? görs jag av Marika Lindholm dessutom ansvarig för uppvigling:

”Dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (framför allt genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet.”

Men Mummel i kön har råkat ut för värre saker. Signaturen ”M” har i skydd av sin anonymitet tillåtit sig så grova tillmälen att några av dem var tvungna att plockas bort. Kvar står ännu några repliker som visar vilken nivå rättänkarna kan sänka sig till:

”Jag står helt på muslimernas sida. Det finns nascister inom alla samhällsgrupper, judehatare inom alla religioner. Det här är manipulativt trams och borde polisanmälas. Hitler tyckte också att han var objektiv och såg världen klart. Passa er noga, gubbar, så ni inte kommer till helvetet när ni dör… (…) Är ni helt bortom sans och förnuft? Borde anmälas, detta är helt enkelt inte acceptabelt.”

Tonen i samtalet har blivit otrevlig och utbytet ofruktbart. Sakfrågan skyms av känslor och aggressioner. Och jag har sagt det jag har haft på hjärtat i detta ämne. Det är bara att konstatera att tiden inte är mogen. Tills de som tänker rätt kommer till ett mer nyanserat synsätt ska jag skriva om andra saker.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

”Slöjan ett sätt att befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

”Islam kräver att kvinnor ska bära huvudsjalar eller slöjor för att främja deras självständighet. Sjalarna och slöjorna, de separata entréerna och sittsektionerna, det generella förbudet mot umgänge mellan könen och andra sådana traditionella islamiska regler och seder är inte alls avsedda att förtrycka kvinnor eller påtvinga dem en lägre status än män. Syftet är att upprätthålla en anda av sexuell blygsamhet och på så sätt befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

Detta säger Tariq Ramadan, dotterson till islamismens grundare Hassan al-Banna. Han är en europeisk intellektuell vars syfte är att anpassa islamismens traditioner till modern tid. Och han gör det på ett sätt som talar till ledande intellektuella i västvärlden.

”Med detta sätt att se är blygsamhet frigörelse. Separation skapar jämlikhet. Det är rätten att välja sin egen väg, oberoende av en förtryckande majoritets tyranniska åsikter.”

Detta är formuleringar som smakar fågel för politiskt korrekta kulturrelativister i Väst. Burkan som skydd mot det manliga perspektivets förtryck! Islam som ett feministiskt föredöme för västvärlden! Inte förtryck – utan frigörelse! Denna skickliga orwellska retorik exponerades inte minst i en tv-debatt i Frankrike 2003 mot dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Ministern frågade hur Ramadan ställde sig till kravet från den islamistiska rörelsen om att stena äktenskapsbrytare till döds.

Ramadan sa då att han förespråkade ett moratorium (ett fördröjande av verkställighet). ”Ett moratorium… Menar ni allvar”, utbrister Sarkozy. ”Det vill säga att vi bör avstå ett tag från att stena kvinnor?”. Ramadan svarade då att man borde upphöra med alla dessa straff för att få ”en sann debatt”. Då brister det för Sarkozy:

”Bara en sak. Jag förstår er, men muslimer är människor som lever i Frankrike 2003, eftersom vi talar om det franska samhället, och ni har just sagt något alldeles otroligt, nämligen att stenandet av kvinnor, ja stenandet är en smula chockerande, men vi bör bara utlysa ett moratorium och sedan ska vi tänka på saken för att bestämma oss för om det är bra… Men det är ju monstruöst – att stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott! Det måste fördömas!”

Paul Berman kommenterar debatten i sin bok De intellektuellas flykt:

Plötsligt hade 600-talet dykt upp, slumrande under den moderna retoriken om feminism och rättigheter. Ett ögonblick av barbari. En rysning. Hela panoramat av förtryck mot muslimska kvinnor låg plötsligt utbrett över de franska teveskärmarna – ett panorama av våld som tolereras, helgas och till och med beordras av de högsta religiösa auktoriteterna som vördas av den islamistiska rörelsen.

Vad svarar man på denna rättmätiga indignation? Här hade Sarkozy hela det västerländska kulturarvet med sin mödosamt erövrade demokratisyn i ryggen med sina grundläggande krav på mänskliga rättigheter och kvinnoemancipation. Men Tariq Ramadans svar var ett retoriskt mästerstycke:

”Vad jag säger, min egen ståndpunkt, är att lagen inte är tillämplig – det står klart. Men idag talar jag till muslimer världen över – och jag är delaktig, även i USA, i den muslimska världen… Man bör inta en pedagogisk hållning som får människor att diskutera saker. Man kan inte bestämma sig helt på egen hand för att vara progressiv i sitt samfund. Det är för enkelt. Idag är min ståndpunkt således – `vi bör upphöra´.”

I svaret uppnår han fyra saker. 1. Han klargör sin personliga ståndpunkt – vilket var det Sarkozy efterlyste. 2. Men han visar samtidigt respekt för de skaror av konservativa muslimer för vilka denna ståndpunkt inte är självklar. 3. Samtidigt som hans påpekande är en uppmaning till diskussion i frågan i den muslimska världen. 4. Och ger i förbifarten Sarkozy (och västvärlden) en känga genom att inte föregripa en demokratisk beslutsgång – helt i linje med västerländsk demokratisk kultur. Detta imponerar på politiskt korrekta i väst.

Tariq Ramadan bekänner sig till den salafiska reformismen, vilket kort sagt är den filosofiska underbyggnaden för det som allmänt kallas politisk islamism, det vill säga den bokstavstrogna lära som ligger bakom den islamska terrorn. Hur han lyckats uppnå acceptans och respekt bland västvärldens ledande intellektuella är den gåta Paul Berman velat undersöka med sin bok De intellektuellas flykt. Inte minst med tanke på den njugghet med vilken Ayaan Hirsi Ali behandlas.

Tariq Ramadan och Ayaan Hirsi Ali har två diametralt olika förhållningssätt till islam. Hirsi Ali kritiserar islam från ett utifrånperspektiv, som en som lämnat – och tar avstånd från islam och den muslimska kulturen, medan Ramadan – trots att han är född och uppvuxen i väst – betraktar sig som stående innanför den muslimska värdegemenskapen. Detta är den avgörande skillnaden som troligtvis förklarar kulturrelativisternas snåla attityd gentemot Hirsi Ali. Detta ska vi behandla i den fjärde och sista delen av denna artikelserie.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nazifieringen av islam

Säkert höjde många på ögonbrynen då Irans ledare Ahmadinejad bara några månader efter sin installation 2005  förnekade Förintelsen. Och Hamas påstående 2009 att Förintelsen ”är en lögn som är ett påhitt av sionisterna”. Redan 1944 säger stormuftin* av Jerusalem Haj Amin al-Husseini i ett radiotal: ”Araber, res er som en man och slåss för era heliga rättigheter. Döda judarna var ni än finner dem. Detta uppskattar Gud, historien och religionen. Detta räddar er heder. Gud är med er.”

De påtagligt antisemitiska strömningarna i dagens islam har en historisk bakgrund.

Tidigare har vi antytt att Muslimska brödraskapets grundare al-Banna beundrade Hitler. En central auktoritet inom den islamistiska idealbildningen idag är Yusuf al-Qaradawi. Han vördas för sin lojalitet mot al-Banna och dennes politiska tradition och har mer än en gång erbjudits posten som högste ledare av Muslimska brödraskapet. Vid ett teveframträdande 2009 kom han in på ämnet judar:

”Genom hela historien har Allah utsatt judarna för folk som försöker bestraffa dem för deras fördärv. Den sista bestraffningen utfördes av Hitler. Genom allt som han gjorde mot dem – även om de överdrivit på denna punkt – lyckades han sätta dem på plats.”

Dessa  formuleringar var ett eko av det som under 1940-talet sändes ut över arabvärlden via kortvågsradio. Jerusalems stormufti Amin al-Husseini träffade Hitler 1941 där den tyske ledaren förklarade att kriget mot britterna och ryssarna i själva verket var ett krig mot judarna. Muftin såg likadant på saken, de fann varandra via detta apokalyptiska fantasifoster, som Paul Berman skriver i sin bok De intellektuellas flykt. Denna paranoida tolkning av världshändelserna sändes sedan flera år ut via radio dag efter dag i arabvärlden.

Radiostationen Den fria arabismens röst förkunnade bland annat:

”Måste vi inte förbanna en tid som har tillåtit denna låga ras att förverkliga sina önskningar genom sådana länder som Storbritannien, USA och Ryssland? Judarna lade grunden till detta krig i sionismens intresse. Judarna är ansvariga för det blod som utgjutits. Trots detta har den judiska fräckheten växt så till den grad att de ensamma säger sig vara offren för detta krig och att endast de får känna på dess bitterhet. Världen kommer aldrig att finna frid förrän den judiska rasen är utrotad.”

Arabvärldens antisemitism hade stor strategisk betydelse för Hitler – så stor att nazisterna hade långt framskridna funderingar på att ytterligare förstärka banden. Kunde inte Hitler rentav framställas som en ny profet som överträffade Muhammed? Tänk om man för Irans shiiter skulle framställa Hitler som en shiitisk mahdi? Hitler som den tolfte imamen?

För stormufti al-Husseini framstod ett naziststött jihad som en god idé. Han listade sju värderingar nazismen och islam hade gemensamt:

  1. Islams monoteism, som svarade mot den nazistiska ledarskapsprincipen;
  2. En gemensam känsla för lydnad och disciplin;
  3. En gemensam vördnad för strid och äran att dö i strid;
  4. En gemensam vördnad för gemenskapen och gemenskapens företräde framför individen;
  5. En gemensam respekt för moderskapet och förkastande av abort
  6. Ett gemensamt förhärligande av arbete och kreativitet;
  7. En gemensam teori om judarna

I sitt möte med muftin avslöjade Hitler att när han väl besegrat Röda armén skulle tyska styrkor gå genom Kaukasus in i Mellanöstern. Avsikten var att ankomsten av segerrika tyska trupper skulle ge signalen till ett arabiskt uppror mot axelmakterna. En nazistisk seger och al-Husseinis planerade uppror skulle ha inneburit – det vet vi nu – en generell utrotning av arabvärldens judar, det vill säga en miljon människor.

Men Tyskland förlorade kriget och planerna sattes aldrig i verket. Man kunde ha förväntat sig att Amin al-Husseini efter kriget skulle ha ställts inför rätta för krigsförbrytelser. Men det blev ingen rättegång, det var för politiskt känsligt menade USA. Istället återvände Jerusalems mufti till arabvärlden i triumf från sin vistelse i Frankrike, hälsad som en hjälte. Inte minst av al-Banna som talade om ”denne hjälte som utmanade ett imperium och bekämpade sionismen, med hjälp av Hitler och Tyskland”.

Så kom det sig att det arabiska området blev den enda region på hela jorden där en förbrytare på den fascistiska sidan i kriget återvände hem höljd i ära istället för i skam. Detta är den bidragande orsaken till att det i denna enda region i världen ännu de gamla fantasierna om den stora judiska sammansvärjningen lever kvar inom stora och mäktiga politiska rörelser – som till exempel Muslimska brödraskapet. Och Iran. Och Hamas.

 

* En mufti är expert på islamisk lag, sharia
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)