Archive for the ‘ Om islam ’ Category

”Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting”

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat_CondellPat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

De politiskt korrekta polariserar debatten om islam

♦ ♦ ♦ En del bekanta undrar varför jag är ”så upptagen” av islam. Varför jag är så kritiskt inställd till något så oförargligt som en religion. Det är ju en fredens religion, menar de samtidigt som de förtrytsamt avvisar uppgifter om muslimska illgärningar som de menar är orsakade av enstaka fanatiska fundamentalister – och sådana finns ju i alla religioner. Då man frågar efter vilka religioner de jämför med nämner de några enstaka dåd utförda av kristna fundamentalister i USA. De verkar inte förstå att jämförelsen haltar.

Solnabron 004Ytterligare argument är att de känner muslimer. De menar att bara man lär känna muslimer personligen kommer man att förstå islam på rätt sätt. Deras slutsats är att problemet med islam kommer av brist på umgänge med muslimer. Vad tidningar säger ska man inte bry sig om. Bara man umgås med trevliga muslimer kommer man förstå att islam är en trevlig religion. (Bilden: Islambroschyrer delas ut på Sergels torg.)

På den nivån rör sig ofta debatten i Sverige. Man skiljer inte på människor och ideologi. Dessa bekanta är del av en stor åsiktsgemenskap som i en naiv trosvisshet kräver respekt för ett religiöst system som inte visar någon respekt tillbaka. Framför allt inte för mänskliga rättigheter. I själva verket bryter det mot all anständighet. Detta kan vi följa dagligdags i nyhetsförmedlingen.

För det är ju inte fredligt sinnade muslimer som är orsak till att islam ständigt är på tapeten. Det är inte de kultiverade yttringarna av modernt sinnade företrädare som ligger bakom denna religions dåliga rykte. Visst vore det bra om det vore så. Men de tongivande i den islamska världen är de som agerar omänskligt. Som dominerar nyhetsbilden och som gjort världen till en spelplats för en våldsvåg av sällan skådat slag.

Man säger att islam är en fredsreligion. Men det är inte det vi ser. Här bara några av de problematiska sidorna.

  1. En patriarkal kvinnosyn. Muslimska kvinnor kvinnor nekas rätten att bestämma över sina egna kroppar med bl a hedersmord, tvångsgifte och könsstympning som konsekvens. Kvinnan anses mindre värd, enligt sharialagen bara hälften av mannens värde. I många muslimska länder är det den våldtagna kvinnan, inte gärningsmannen som bestraffas.
  2. En religion som hotar vår säkerhet. Våldet som religiös metod. Elfte septembers spektakulära terrordåd var bara början på den terrorodyssé runt världen vi under många år kunnat följa. Även Sverige har som bekant drabbats.
  3. En religion som bryter mot mänskliga rättigheter. Bland annat press- och yttrandefrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen, homosexuellas existensberättigande.
  4. En religion som vill införa urgammal lagstiftning. Sharialagens anspråk på att etablera och vidmakthålla 1400-åriga värderingar ses som en självklarhet bland hundratals miljoner muslimer i  ett femtiotal länder.
  5. En religion som utfärdar dödsstraff. Kritik av religionen resulterar i dödshot och dödsdomar. En av de mest kända av de dödsdömda är islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, och länge hängde en dödsdom över författaren Salman Rushdie för en bok han skrivit. Men även karikatyrteckningar kan resultera i dödsdomar (Jyllandsposten, Lars Vilks) och  film, där den holländske regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata. Avhoppare och homosexuella straffas med döden i länder där sharialagar gäller.
  6. Den muslimska attityden. Lättkränkthet och brist på respekt för andra livsåskådningar. Icke-muslimer betraktas som ”otrogna”. Dessutom är man en uttalad motståndare till den västerländska moderniteten.

Nu handlar islamdebatten i vårt land mera sällan om hur vi skall förhålla oss till detta problemkomplex, och vad vi borde göra. Den handlar nästan uteslutande om att övertyga den politiskt korrekta klassen att dessa problem faktiskt föreligger. För de tror inte på dem. Man kan undra om de alls läser tidningar, lyssnar på radio eller tv, för de bedyrar att de aldrig hört talas om dessa saker. Och skulle dessa problem existera så kan de i alla fall inte vara värre än i andra religioner, menar de med bestämdhet.

De anser att islamkritiker överdriver och kallar dem för islamofober, och får det nästan låta som vore det en psykisk sjukdom. Istället för att diskutera problemen denna världsbild åstadkommit, tvingas islamkritikerna lägga ned kraft på ett ovärdigt spel där deras ärliga avsikter ständigt ifrågasätts. Men detta kattrakande drabbar även islamkramarna som aldrig lämnas ifred med sin idealiserade islambild.

Denna polarisering är olycklig. Skulle oron för detta tidsfenomen från början tagits på allvar hade vi inte haft detta problem. En önskan att ta fasta på det positiva är säkert bakgrunden till förnekandet av det islamrelaterade problemkomplexet. Denna önskan är helt legitim, men knappast förnekandet som väcker ont blod.

Islam omfattar en miljard människor vilket gör frågan till en global angelägenhet. Även för svenskar. Att ta fasta på det positiva i islam är inget fel, men samtidigt kan detta urtida värderingspaket inte undgå att dömas efter sina förhållningssätt och gärningar. Även i Sverige. Mycket inom islam är problematiskt och vi måste därför tala om det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.8/10 (11 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Om när ärliga avsikter misstolkas som onda och felaktiga

♦ ♦ ♦ Precis som i modevärlden finns det moden inom tänkandet, en sorts idékluster eller värderingspaket som växer fram och företräds av kretsar som präglar den aktuella debatten. I vårt land minns vi idén om socialismen som genomsyrade debatter och synsätt från mitten av sextiotalet några decennier framåt. Den socialistiska – en del skulle säga kommunistiska – ideologin levde i en självklar stämning av en konsensus som idag är svår att förstå. Att rader av intellektuella sedan dess gjort avbön och tagit avstånd till sina verklighetsfrämmande förhållningssätt då gör inte perioden mer förståelig så här i efterhand. Det var som en kollektiv förtrollning.

Ska man försöka komma åt grundorsaken till denna kollektiva idealistiska samhällssyn tror jag det handlar om hänförelsen i upptäckten av hur ett samhälle borde vara. Och som med alla utopier bortsåg man ifrån hur det faktiskt såg ut och svårigheterna att förverkliga utopin. Man förträngde också utfallet av de socialistiska experimenten i Sovjet och Kina, för att inte tala om masslakten i Kambodja. Man ville inte ta in det som störde idealbilden av den socialistiska idealstaten.

Kännetecknande för ett tankemode är att det inte låter sig ruckas på. Oavsett intellektuell möda är motståndet mot idéklustret dömt att misslyckas. En attitydförändring kan ske först över tid då magin långsamt klingar av i takt med att relevansen i de parametrar som byggt upp värderingspaketet avtar. Idag är det lätt att avfärda fanatismen under ”den socialistiska perioden”.

Att avfärda de två tankemoden som i dag präglar kulturdebatten är däremot knappast möjligt: det islamrelaterade problemkomplexet och feminismen. Mummel i kön har i en rad krönikor gjort tappra försök att hyfsa debatten, men skändligen misslyckats. Visst finns en och annan som nickar gillande men de flesta av vännerna på Facebook undrar vad sjutton vi håller på med. Och det är här det stora problemet inträder för den som opponerar sig mot tankemodet. Dina ärliga avsikter – oavsett hur välformulerade de än är – misstolkas som onda och felaktiga, i bästa fall som naiva. I alla händelser inte politiskt korrekta.

The religion of peaceEn som idag kritiserar islam blir närmast automatiskt betraktad som islamofob. Ofta som allmänt främlingsfientlig, eller helt enkelt rasist. Dina synpunkter väcker harm som resulterar i en skur av beskäftiga tillrättavisningar och beläranden. Du ses helt enkelt som en som har fel åsikter och därför måste undervisas i den rätta läran. Tankemodet för dagen dikterar att islam är en religion som alla andra – varken sämre eller bättre. Terrorism? Talibanernas härjningar? Ja men herregud, det handlar om extremister – och såna finns i alla religioner. Ja men kvinnosynen då? Sharialagarna? Hedersmorden?

Du kan ta hur många exempel som helst – hur du än argumenterar blir du betraktad som islamofob. Det betraktas som att du ”demoniserar” en religion. Islam är en fredsreligion, basta!

Och hur många gånger har vi här på Mummel i kön inte påpekat de orimligheter som radikalfeminismen framför! Att företräda idén om ökad jämställdhet mellan könen räcker inte, som vi alla vet. Jämställdister är mesar. De som inte omfattar den feministiska ideologin ligger illa till i debatten. Ideologin framstår alltmer som en hämndlysten kamprörelse där mannen är villebrådet.

Feminism 3Den radikala feministiska kampideologin flyttar hela tiden fram sina positioner. En företrädare för kvinnoföreningen ROKS säger att ”män är djur”, med anledning av den vidriga våldtäkten i Steubenville menar Aftonbladet att alla män är att betrakta som skyldiga, en teater i Stockholm sätter upp en pjäs baserad på SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), man lämnar in en rapport till norska regeringen med förslag om att kriminalisera ”antifeminism” och omskola feminismkritikerna (!).

Radikalfeminismen, som i huvudsak är politiskt vänsterorienterad, har utvecklat avancerade teorier som kan sammanfattas i uttrycket könet är en konstruktion. Våra könsroller är ett resultat av konvention och felaktiga föreställningar. Och även här känner vi igen de utopiska borde-vara-argumenten, till exempel ”att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en”, som författaren Nina Björk skriver i ett debattinlägg.

Kungstanken är att våra könsroller grundläggs i tidig barndom. Att vi växer upp till man respektive kvinna beror på hur vi uppfostras av våra föräldrar, inte av hur vi ser ut mellan bena. Denna extrema yttring av ett tankemode skall vi titta lite närmare på i nästa krönika med hjälp av några experter på området.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Dansk öppenhet inför det islamrelaterade problemkomplexet

♦ ♦ ♦ På Malmötåget till Stockholm nyligen läser jag den danska morgontidningen Berlingske som jag hittar i tidningshyllan. I ledaren på sidan 2 kommenteras det som visar sig vara temat för dagen – det islamrelaterade problemkomplexet. Och redan här upplever man tydligt skillnaden mot den ängsliga svenska PK-hållningen. Här hymlar man inte med att islam är ett problem – men stannar heller inte vid detta konstaterande, utan är redan i full färd med en analys av orsakerna. Och utgångspunkten är given.

»Föreställningen om ett alltigenom tolerant multikulturellt samhälle – där alla umgås oavsett religion, kultur, historia, geografi och social status – är en illusion. Vi har alla våra rötter, men det är betänkligt när några håller fast vid normer och traditioner som hör medeltiden till.«

Nu är ju islam inte en medeltida företeelse, den är mycket äldre än så. Islam debuterade på 600-talet, vilket innebär att religionen idag har 1400-åriga anor. Och det handlar inte om bara en religion. Som alla vet har vi snarare att göra med ett helt värderingspaket avsett att reglera allt från livsföring till juridiska och politiska angelägenheter. Att detta leder till värderingskollisioner med en västerländsk modernitet är därför självklart. Frågan är bara hur man hanterar dem på ett civiliserat sätt. Denna bearbetning av problemen förutsätter en öppen debatt.

Det är detta artiklarna i Berlingske är ett uttryck för. För det är flera artiklar i ämnet jag hittar i detta nummer av en av Danmarks största och mest respekterade tidningar. Här finns en stor intervju med en muslimsk ung kvinna som talar om det omöjliga i att gifta sig med en icke-muslim. Hennes marockanska familj skulle aldrig tillåta det. Hon var en period kär i en sekulariserad dansk, men det var i hemlighet. Skulle släkten fått veta att de träffades hade det gått ”helt galet”. Det många muslimska familjer i Danmark mest fasar för är att deras barn skall gifta sig med ”vanliga” danskar, menar hon. För såvitt de inte konverterar till islam förstås.

Nu har de brutit förhållandet, att leva med en lögn är inte möjligt i längden, anser hon. Men de håller kontakten – och han funderar på om han är beredd att konvertera. Idag skulle hon redan från början av en bekantskap ställa kravet att han måste konvertera innan förhållandet kan gå vidare. Om han inte gick med på det skulle hon avbryta.

Längre fram i tidningen förutspås i en politisk krönika att debatten om invandring och integration ånyo kommer att ”placera sig i centrum” av dansk politik. Skribenten menar att ”många danskar är trötta på att man skall skapa särregler” för invandrare med muslimsk bakgrund. ”Värderingskampen är på väg in på Christiansborg (danska riksdagen) igen”, som skribenten uttrycker det.

På ytterligare ett ställe i tidningen skriver en muslimsk kvinna, studerande på CBH Business Academy, om svårigheten med att ha ”ett ben i två kulturer”. Det har en deprimerande verkan på henne som individ, menar hon.

»I den danska kulturen läggs särskilt stor vikt vid självständighet och autonomi. Dessa två nyckelord är receptet för hur man bör leva sitt liv. Omvänt är dessa två nyckelord i en arabisk kontext recept på hur man inte ska leva sitt liv.«

I den arabiska kulturen präglas livet av religiösa normer och traditioner, berättar hon. Som ogift uppfattas hon som satt under förmyndarskap av sina föräldrar. Och hennes invändning att hon fyllt 18 och därför är att betrakta som myndig och fri att göra som hon vill, bemöts med ”högljudda och hånfulla skratt” av familjen. Men att gifta sig till mer frihet, eller att ljuga sig till den, stämmer inte överens med hur hon vill leva sitt liv.

»Jag önskar leva livet som en fri individ där jag har rätten att vara utan restriktioner och bekymmer. Jag önskar kunna vara i stånd till detta utan att först gå igenom en stor uppgörelse, som jag på förhand vet kommer att vara omöjlig att hantera både fysiskt och psykiskt.«

Jag lägger ifrån mig Berlingske berikad av dessa inblickar i en muslimsk vardag jag inte kände till. Såna inblickar ökar förståelsen och inlevelsen i ett främmande kulturklimat. Tänk att svenska tabuföreställningar förmenar oss liknande insikter för att man inte ser att det finns ett islamrelaterat problemkomplex. Istället för att analysera och diskutera problemen förnekar man att de existerar. Och kallar budbärarna för islamofober.

Utan att erkänna islam som ett problem får vi ett efterblivet debattklimat som ingen tjänar på.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Dansk-iransk kvinnlig konstnär dömd för rasism

♦ ♦ ♦ »Jag är övertygad om att muslimska män i mycket stor skala världen över både våldtar, misshandlar och slår ihjäl sina döttrar. Detta är enligt min mening som dansk-iranska beroende på en defekt människofientlig kultur – om det över huvud taget kan betraktas som en kultur. Men jag menar att man kan tala om en defekt människofientlig religion vars lärobok Koranen är om möjligt än mer omoralisk, förkastlig och galen än de andra två världsreligionernas manualer tillsammans.«

För detta uttalande blev den danska konstnären Firoozeh Bazrafkan nyligen dömd för rasism. Rätten menade att uttalandet var ett förolämpning och nedvärdering av en etnisk-religiös gruppering. Firoozehs föräldrar kommer från Iran, men själv är hon född och uppvuxen i Danmark. I en intervju i danska Berlingske tillbakavisar hon domslutet. ”Jag har generaliserat, men det gör vi ju alla dagligen.” Hon har ju därmed inte anklagat alla muslimska män, menar hon. Och frågan är ju om man över huvud taget ens kan kalla det en generalisering.

»Från en FN-rapport, som släpptes i år om mäns behandling av kvinnor i bland annat muslimska länder, vet vi att det är ett utbrett fenomen att pappor och män misshandlar och våldtar kvinnor. Jag talar om muslimska män i världen generellt, och det handlar om över 1 miljard människor, så hur rätten kan uppfatta det som en minoritet är för mig en gåta. Om jag kan dömas för ett sådant uttalande, tystar det den fria debatten om fasorna i muslimska miljöer.«

På intervjuarens fråga om hon är ute efter muslimska män, eller om det är islam som sådan hon är kritisk till, svarar hon:

»I den iranska strafflagens artikel 220 står det att en far eller en manlig familjemedlem kan döda sina barn utan att ställas till svars för mord. Och ser man vad som står i sharialagen är det ju ett stort problem att muslimer efterlever dessa lagar och regler. Jag är väldigt engagerad i kvinnors rättigheter och vad som sker i muslimska länder är en mänsklig katastrof.«

Hon understryker att hon inte anklagar alla muslimska män, bara de som förtjänar det. Hon vill skapa debatt ”som alla andra konstnärer”. Alla människor generaliserar, och förbjuder man detta tystar man all debatt. Firoozeh Bazrafkan dömdes efter en paragraf i den danska lagen som skall förhindra kränkningar. Paragrafen är omstridd.

»Statsmakten borde inte förhindra uppfattningar och yttranden. Jag och andra får ju inte en annan åsikt bara för att vi blir dömda. Tvärtom skulle ett förbud främja mer hat. Alla åsikter skall vara tillåtna eftersom det gagnar samhället och debatten.«

Firoozeh medger att hennes föräldrars flykt från Irans ”människofientliga styre” spelat en stor roll för hennes uppfattning. Hon menar att präststyret där och i andra muslimska länder bekrigar västlandets yttrandefrihet och beklagar att vi böjer oss för detta. Hon tror inte att hon kommer att dömas även i högsta domstolen, ”men oavsett vad har min sak satt fokus på misshandlandet av kvinnor i den muslimska världen och detta kan bara vara av godo”.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har länge försökt förstå tyckar-etablissemangets likgiltighet inför uttryck för muslimsk fundamentalism. Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen? En kvinna med hijab blir attackerad, en affärsföreståndare avskedar en kvinna med hijab, andra kvinnor med samma plagg känner sig uttittade och diskriminerade, kvinnor blir tvingade att bära hijab. Och så vidare.

Varför betraktar så många trots detta plaggen som oproblematiska? Många kvinnor i det här landet tvingas bära slöja – varför debatteras inte detta? Och de som av fri vilja väljer att bära en hijab – hur kommer det sig att de inte inser att de dömer sig själva till utanförskap? De politiskt korrektas harm över intoleransen mot slöjan hjälper här föga. Man kan inte resonera bort känslor hos människor. De som känner sig provocerade gör det oavsett om de blir brännmärkta och skambelagda av de upplysta.

Hijab 2En kommentar på Facebook med anledning av att en hijabbeslöjad kvinna nyligen nekats anställning i en chokladbutik resulterade i en het debatt med närmare hundra inlägg. Debatten var intressant för att den uppvisar en provkarta på hur de politiskt korrekta tänker och resonerar. Jag har därför valt att publicera autentiska repliker i denna retorik, eftersom det här blir så tydligt hur man istället för att diskutera problemet lägger locket på genom att hävda att vi alla är lika oavsett klädsel. För att klara detta blir argumentationen ibland halsbrytande ologisk. Trots det ringa antalet deltagare i denna debatt är åsikterna ändå representativa för tongivande grupperingar i samhället. Jag har för enkelhetens skull delat in argumentationen i teman. Men citaten är autentiska och inte redigerade.

1. Den kanske vanligaste argumentationslinjen är diskvalificeringen av problemet som sådant. Det är ett missförstånd. Problemet existerar inte.

»Något så oskyldigt som en bit tyg på huvudet – inom sjukvården är det här inget problem – sjuksköterskor, läkare och lekterapeuter bär hijab och ingen bryr sig.«

»Jag har expedierats av kvinna i hijab på en klädaffär – ingen brydde sig – hon hade ett bra bemötande nämligen«

»Folk i storstäderna – där de flesta bor – har ofta slutat se hijab, brun hud, tatueringar, blått hår, kors runt halsen o s v eftersom det är normalt att vara olika – chokladbutiksägaren är fel ute t o m i ett affärsperspektiv«

»Få människor i min generation reagerar ens över slöjan, den är ett mycket vanligt och odramatiskt inslag i samhället. Jag håller inte med de stränga islamisterna. Däremot har jag fantastiska vänner och kollegor som utövar islam och därmed bär slöja. Det finns en stor skillnad där.«

»Skrämmande slöja – puh, lägg av – det är väl bra om man enkelt och naturligt träffar kvinnor med slöja och märker att man har en människa framför sig – de kan väl själva få definiera vad slöjan står för…«

2. Om det trots allt skulle finnas ett problem ska vi inte tala om det…

»Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret…«

3. De som upplever muslimsk slöja som ett problem är fördomsfulla, omdömeslösa och obalanserade.

»Om man har sådana problem med en religiös yttring som slöjan, är man trångsynt. Jag kan bara inte tycka något annat. Robygge skulle mycket väl kunna ha en beslöjad kvinna som anställd, endast inskränkta och Sverigedemokrater skulle lyfta på ögonbrynen!«

»Företrädare för sans och vett behöver inte jaga upp sig över oväsentligheter – låt folk vara som de är, prata med dem, vänd dem inte ryggen.«

»Du är en klok man Johannes, men i det här fallet kan jag bara beklaga!«

4. Troligtvis är de också rasister

»Jag kan bara inte förstå den upprördhet ni känner över att en medmänniska vill bli lika behandlad oavsett hudfärg, åsikter eller klädsel.«

5. Eller också finns andra underliggande motiv

»Om det är just slöjan som upprör er för att den då genom sin existens skulle objektifiera och sexualisera kvinnan…«

6. Vi (ursprungssvenskar) är minsann inte bättre

»Så snälla förklara för mig på vilket sätt ”vi” är bättre?!«

»Förresten har vi inte så mycket att malla oss över om man lyssnar på dem som jobbar på en ungdomsmottagning till exempel Unga kvinnor känner en stark press att ställa upp på saker de inte vill, bland annat sex…«

7. Feministperspektivet: Den här debatten handlar helt enkelt om kvinnoförtryck

»Å så oerhört ni förenklar detta! Min lojalitet finns hos ALLA kvinnor som på något sätt upplever förtryck! (…) Kvinnoförtryck finns på så många nivåer, inom alla samhällen, klasser, religioner och kulturer. Bekvämt att gömma sig på det sätt ni gör i era inlägg här.«

»Vita privilegierade män: vad är det som skrämmer er så?«

8. Inte vår sak att ”tvinga” kvinnor att ta av sig hijaben

»Det finns heller ingenting som rättfärdigar åsikten att ”de” borde anpassa sig om ”de” nu ska få ”vår” välsignelse att få vara en del av ”oss”! Varför vill ni ha en sådan värld?!«

»… inte vår sak att tvinga någon ta av sin huvudbonad men att mötas som människa, det är min kristna tro.«

9. En vädjan att jag ska ta mitt förnuft till fånga  

»Johannes, skulle du personligen bli illa berörd av att köpa choklad eller en dator av en hijab-försedd kvinna? Eller gör du dig till talesperson för andra människor, i tron att de skräms av den speciella kvinnan?«

10. Jag är ute och cyklar och borde skärpa mig

»Jag börjar undra om du är mer intresserad av att ha rätt än av en saklig diskussion.«

»Däremot undrar jag fortfarande över varför du driver detta med sådan emfas.«

11. Ifrågasättande av diskussionen eftersom den är meningslös

»Jag är beredd på ett samtal in real life om du har lust. I annat fall ser jag inget fruktbart i det här sättet att utbyta tankar. I själva verket drog jag mig för att ge mig in i den här debatten en gång till. Ses som sagt gärna över en kopp kaffe någon gång istället!«

12. All you need is love-argumentet – vi är ju alla människor

»Ni vet mycket väl att ingen tror att hijab är en tygbit utan betydelse – men jag menar att bäraren själv ska få berätta vad den betyder för henne (och det är olika) istället för att vi hela tiden ser henne som ”den andre” en främling – det är farligt att polarisera – vi är alla människor…«

En som uppfattar hijaben som problematisk blir alltså tillbakavisad på alla sätt och vis. I det här fallet i 12 punkter. Nog är det märkligt hur man vrider sig som en mask för att slippa tala om problemet. Flodhästen står där fullt synlig i vardagsrummet men nej då, slöjan är det inget fel på. Felet ligger hos de som blir provocerade, inte de som provocerar. Det existerar inget problem, därför är diskussionen meningslös, menar man.

Och ändå finns problemet där. Varje dag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att bli stämplad som främlingsfientlig av de politiskt korrekta

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hijabupproret löser inte det bakomliggande problemet – bejakandet av den religiösa separatismen i landet

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Hijab

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Här är fjorton argument så att du ska slippa oroa dig för islam

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar. Därför förstår man inte konsekvenserna som kommer till uttryck som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism.

Jag beslutade att testa hur mina vänner uppfattar denna problematik. Jag lade ut en liten text på Facebook, vilket ledde till en intensiv debatt med över 80 inlägg. Här är texten som inledde debatten:

»Jag slutar aldrig att förvånas över de intellektuellas svek mot den helt naturliga oron människor känner inför de fasor det muslimska kriget mot moderniteten åstadkommer runt världen. Det är som om det inte existerar. Ständigt pekas istället på hur normala stora muslimska grupperingar är. Men det är ju inte de som är problemet! Hur länge kommer det dröja innan det svenska etablissemanget kan erkänna det muslimska problemet? Och sluta kalla en normal oro för islamofobi?«

För den handfull som deltog i debatten framstod texten som nästintill obegriplig. Eller som en missuppfattning som borde korrigeras. Man betraktar uppenbarligen den islamska kulturimpulsen som en normalitet och vill inte diskutera konsekvenserna för den svenska självbilden. Istället framhölls en rad orsaker att inte ta oron på allvar. Debatten visar hur långt vi har till en djupare förståelse för problematiken. Här följer de 14 väsentligaste argumenten i sammandrag.

  1. Den kristna fundamentalismen. Den är minst lika farlig. Vilket slags samhälle väntar oss om vi tar efter USA?
  2. Rasistiska vindar blåser. Att uppmärksamma denna oro skulle bara förstärka dem.
  3. Vi riskerar en polarisering. Detta skulle bara bidra till en växande intolerans, egoism och hjärtlöshet. Det kan vi lära av historien.
  4. Det handlar bara om myter och okunskap. Därför bra att tyckaretablissemanget framhåller detta  – vilka skulle annars göra det?
  5. Byt ut ”islamproblemet” mot ”judeproblemet”. Så förstår du hur illa det låter.
  6. Röstade du på Sverigedemokraterna?
  7. Man diskuterar visst detta! Det är en SD-myt att så inte sker. Det är en del av den islamofoba retoriken att hävda att ingen talar om saken.
  8. Det är fanatismen som bör bekämpas. ”Oavsett kulör”. Man bör inte särskilja fanatikerna.
  9. Muslimerna har det minsann inte lätt. Vilken fasa har inte muslimerna känt då USA har invaderat det ena efter det andra muslimska landet.
  10. Muslimerna i Sverige har det jobbigt. De har flytt från sina hemländer och många förtrycks här av sina landsmän.
  11. Varför anklaga majoriteten av muslimerna för enstaka illdåd? Om det ungerska extremistpartiets krav på att räkna landets judar är att betrakta som ett kristet illdåd – är du själv som kristen då ansvarig för det?
  12. Illgärningar är aldrig bra, men varför särskilt uppmärksamma de muslimska? Eller är det finare med de attentat SD-toppen gjorde mot Soran Ismail?
  13. Det skulle verka stigmatiserande att tala om islam som det största problemet. Håller annars med, men inte bra att erkänna det öppet.
  14. Du använder samma retorik som judehatarna gjorde förr.

Det hela slutade med en diskussion om diskussionen där man moraliserade över att ”du står fast i dina åsikter” – det ska man tydligen inte göra i en ”kreativ” diskussion. Helt tydligt var att förståelse för oron inte finns. Istället blir man blir misstänkt för att vara Sverigedemokrat, sprida myter och använda samma retorik som antisemiter. Framträdande är det ursvenska förhållningssättet att alla är lika goda kålsupare. Ingen gruppering är sämre än någon annan. Och är den det ska man inte säga det. Att jämföra det muslimska problemet med de kristna fundamentalisterna i USA är ett uttryck för detta. Det spelar ingen roll att jämförelsen saknar logik på flera punkter. En svensk vill ha jämvikt.

Väldigt starkt lever också de politiska hänsynstagandena. Det viktigaste är inte att uppmärksamma ett problem – det skulle bara leda till en polarisering, eller bidra till att ”de rasistiska vindarna” skulle blåsa ännu starkare. Man bör inte tala om flodhästen i vardagsrummet, och förresten – muslimerna har det minsann inte lätt!

Polarisering mellan muslimer och muslimkritiska är uppenbar. Men också mellan de som känner oro för konsekvenserna av den muslimska kulturimpulsen och de som saknar förståelse för denna oro. De senare ser bara ”rasister” och ”islamofober” – och inte sin egen inblandning i att detta synsätt har uppstått. Hade oron tagits på allvar och erkänts som ett allmänt, gemensamt problem hade vi knappast haft denna polarisering.

Man kunde tro att antroposofer med sitt intresse för djupare orsakssammanhang hade genomskådat de vanligaste fallgroparna i islamproblematiken. Av vår lilla Facebook-enkät att döma verkar det inte vara så.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.9/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Nymoralisternas svårigheter att förstå främlingsrädslans orsaker

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)