Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har länge försökt förstå tyckar-etablissemangets likgiltighet inför uttryck för muslimsk fundamentalism. Hur kan man hävda att det är oproblematiskt med muslimsk slöjbeklädnad när media nästan dagligen rapporterar om motsatsen? En kvinna med hijab blir attackerad, en affärsföreståndare avskedar en kvinna med hijab, andra kvinnor med samma plagg känner sig uttittade och diskriminerade, kvinnor blir tvingade att bära hijab. Och så vidare.

Varför betraktar så många trots detta plaggen som oproblematiska? Många kvinnor i det här landet tvingas bära slöja – varför debatteras inte detta? Och de som av fri vilja väljer att bära en hijab – hur kommer det sig att de inte inser att de dömer sig själva till utanförskap? De politiskt korrektas harm över intoleransen mot slöjan hjälper här föga. Man kan inte resonera bort känslor hos människor. De som känner sig provocerade gör det oavsett om de blir brännmärkta och skambelagda av de upplysta.

Hijab 2En kommentar på Facebook med anledning av att en hijabbeslöjad kvinna nyligen nekats anställning i en chokladbutik resulterade i en het debatt med närmare hundra inlägg. Debatten var intressant för att den uppvisar en provkarta på hur de politiskt korrekta tänker och resonerar. Jag har därför valt att publicera autentiska repliker i denna retorik, eftersom det här blir så tydligt hur man istället för att diskutera problemet lägger locket på genom att hävda att vi alla är lika oavsett klädsel. För att klara detta blir argumentationen ibland halsbrytande ologisk. Trots det ringa antalet deltagare i denna debatt är åsikterna ändå representativa för tongivande grupperingar i samhället. Jag har för enkelhetens skull delat in argumentationen i teman. Men citaten är autentiska och inte redigerade.

1. Den kanske vanligaste argumentationslinjen är diskvalificeringen av problemet som sådant. Det är ett missförstånd. Problemet existerar inte.

»Något så oskyldigt som en bit tyg på huvudet – inom sjukvården är det här inget problem – sjuksköterskor, läkare och lekterapeuter bär hijab och ingen bryr sig.«

»Jag har expedierats av kvinna i hijab på en klädaffär – ingen brydde sig – hon hade ett bra bemötande nämligen«

»Folk i storstäderna – där de flesta bor – har ofta slutat se hijab, brun hud, tatueringar, blått hår, kors runt halsen o s v eftersom det är normalt att vara olika – chokladbutiksägaren är fel ute t o m i ett affärsperspektiv«

»Få människor i min generation reagerar ens över slöjan, den är ett mycket vanligt och odramatiskt inslag i samhället. Jag håller inte med de stränga islamisterna. Däremot har jag fantastiska vänner och kollegor som utövar islam och därmed bär slöja. Det finns en stor skillnad där.«

»Skrämmande slöja – puh, lägg av – det är väl bra om man enkelt och naturligt träffar kvinnor med slöja och märker att man har en människa framför sig – de kan väl själva få definiera vad slöjan står för…«

2. Om det trots allt skulle finnas ett problem ska vi inte tala om det…

»Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret…«

3. De som upplever muslimsk slöja som ett problem är fördomsfulla, omdömeslösa och obalanserade.

»Om man har sådana problem med en religiös yttring som slöjan, är man trångsynt. Jag kan bara inte tycka något annat. Robygge skulle mycket väl kunna ha en beslöjad kvinna som anställd, endast inskränkta och Sverigedemokrater skulle lyfta på ögonbrynen!«

»Företrädare för sans och vett behöver inte jaga upp sig över oväsentligheter – låt folk vara som de är, prata med dem, vänd dem inte ryggen.«

»Du är en klok man Johannes, men i det här fallet kan jag bara beklaga!«

4. Troligtvis är de också rasister

»Jag kan bara inte förstå den upprördhet ni känner över att en medmänniska vill bli lika behandlad oavsett hudfärg, åsikter eller klädsel.«

5. Eller också finns andra underliggande motiv

»Om det är just slöjan som upprör er för att den då genom sin existens skulle objektifiera och sexualisera kvinnan…«

6. Vi (ursprungssvenskar) är minsann inte bättre

»Så snälla förklara för mig på vilket sätt ”vi” är bättre?!«

»Förresten har vi inte så mycket att malla oss över om man lyssnar på dem som jobbar på en ungdomsmottagning till exempel Unga kvinnor känner en stark press att ställa upp på saker de inte vill, bland annat sex…«

7. Feministperspektivet: Den här debatten handlar helt enkelt om kvinnoförtryck

»Å så oerhört ni förenklar detta! Min lojalitet finns hos ALLA kvinnor som på något sätt upplever förtryck! (…) Kvinnoförtryck finns på så många nivåer, inom alla samhällen, klasser, religioner och kulturer. Bekvämt att gömma sig på det sätt ni gör i era inlägg här.«

»Vita privilegierade män: vad är det som skrämmer er så?«

8. Inte vår sak att ”tvinga” kvinnor att ta av sig hijaben

»Det finns heller ingenting som rättfärdigar åsikten att ”de” borde anpassa sig om ”de” nu ska få ”vår” välsignelse att få vara en del av ”oss”! Varför vill ni ha en sådan värld?!«

»… inte vår sak att tvinga någon ta av sin huvudbonad men att mötas som människa, det är min kristna tro.«

9. En vädjan att jag ska ta mitt förnuft till fånga  

»Johannes, skulle du personligen bli illa berörd av att köpa choklad eller en dator av en hijab-försedd kvinna? Eller gör du dig till talesperson för andra människor, i tron att de skräms av den speciella kvinnan?«

10. Jag är ute och cyklar och borde skärpa mig

»Jag börjar undra om du är mer intresserad av att ha rätt än av en saklig diskussion.«

»Däremot undrar jag fortfarande över varför du driver detta med sådan emfas.«

11. Ifrågasättande av diskussionen eftersom den är meningslös

»Jag är beredd på ett samtal in real life om du har lust. I annat fall ser jag inget fruktbart i det här sättet att utbyta tankar. I själva verket drog jag mig för att ge mig in i den här debatten en gång till. Ses som sagt gärna över en kopp kaffe någon gång istället!«

12. All you need is love-argumentet – vi är ju alla människor

»Ni vet mycket väl att ingen tror att hijab är en tygbit utan betydelse – men jag menar att bäraren själv ska få berätta vad den betyder för henne (och det är olika) istället för att vi hela tiden ser henne som ”den andre” en främling – det är farligt att polarisera – vi är alla människor…«

En som uppfattar hijaben som problematisk blir alltså tillbakavisad på alla sätt och vis. I det här fallet i 12 punkter. Nog är det märkligt hur man vrider sig som en mask för att slippa tala om problemet. Flodhästen står där fullt synlig i vardagsrummet men nej då, slöjan är det inget fel på. Felet ligger hos de som blir provocerade, inte de som provocerar. Det existerar inget problem, därför är diskussionen meningslös, menar man.

Och ändå finns problemet där. Varje dag.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att bli stämplad som främlingsfientlig av de politiskt korrekta

♦ ♦ ♦ Senaste krönikans påstående att en muslimsk klädedräkt är ett religiöst-politiskt manifest, kommenterades på Facebook av en bekant:

»Du menar det där med att det är för många muslimer i Sverige och att det vore bättre om de löste sina problem hemma i Långtbortistan?«

Han var sarkastisk. Enligt Nationalencyklopedin är sarkasm ett yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik – en extra bitsk och nedvärderande form av ironi. Wikipedia betecknar begreppet som ett yttrande där något sägs på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på.

Sarkasmer är en effektiv metod att tysta motståndare – eftersom man inte behöver sakskäl. Däremot förutsätts ett visst överläge för att fungera optimalt, som här att åsikten överensstämmer med den politiskt korrekta klassens hållning i frågan. Då är man på säker mark, min väns brist på argument blir då knappast ifrågasatt. Och budskapet är tydligt: Johannes är en av de där främlingsfientliga. Att detta antagande inte stämmer med verkligheten gör ingenting – ingen kan syna hans kort.

Problematiseringen av hijaben räcker nämligen för denna slutsats. Enligt denna logik har jag diskvalificerat mig själv. Jag har fel attityd. För att understryka detta publicerar han en illustration på Facebook bestående av två bilder, den ena som visar kristna som bildar ring till skydd för muslimer som ber på Tahrir-torget under den egyptiska revolutionen, den andra som visar muslimer som gör det samma till skydd utanför en kristen kyrka. Med åtföljande text:

»Peace is the truth they’re trying to hide from you. We could all live in peace. For real. Let the world know that you’re aware of the real truth. Let others know the truth.«

Som om inte detta flummiga new agebudskap skulle räcka lägger han till en personlig kommentar:

»Detta sker också och det är möjligt om vi vill se det ske

Eller med andra ord: Man bör inte analysera hijab-plagget. Det är tabu. Det är inte comme il faut att diskutera möjliga orsaker till de reaktioner på hijab-klädsel som aktualiserats i debatten just nu. Han lägger locket på. Istället jamsar han på temat visioner om en bättre värld där alla lever i endräkt. Och hans argumentation är i stort sett all you need is love. Med detta goddag yxskaft-argument förtiger han att det finns några problem.

Men att tala flum istället för fakta döljer inte att vi har en flodhäst i vardagsrummet. Alla känner till problemet men ingen talar talar om det. Ingen vågar, för de som gör det kan vänta sig efterräkningar från de politiskt korrekta.

Johan Akelius, kolumnist i Aftonbladet, intervjuas i den norska nättidningen Minerva om bakgrunden till denna svenska mentalitet.

»En del av denna politiska korrekthet består av en rädsla för att de spänningar som skapas av invandring skall bli mer inflammerad och ge värre utslag än de gör idag. Det kan jag förstå. Men jag tror inte det är en bra idé att vara rädd för att beskriva känsliga fenomen, inkluderat etnicitet, för ett problem försvinner sällan om man förtiger det, bara om man lär känna det.«

Hakelius menar att vi i Sverige har ett extremt behov av att inte vara oeniga. Djup oenighet upplevs som smärtsam. Man kan inte riktigt släppa det och acceptera existensen av oenigheten. Man vill hitta en kompromiss som alla accepterar – för att sen frysa ut de som bryter mot denna konsensus. Vilket i sin tur förstärker samhörigheten mellan dem som är införstådda med hur allt fungerar.

Det är så det ser ut. Den som inte anpassar sig till spelets regler mobbas. Hakelius igen:

»I Sverige har vi ingen strategi för att hantera ojämlikhet. Vi har aldrig behövt det, eller trott att vi behövde det. Men nu är vi ett samhälle där vi måste ta itu med skillnader hela tiden. Det handlar inte bara om invandringen, utan många andra områden i kulturdebatten – kön, sexualitet, och andra områden. Man kan inte längre säga ”HBT”-personer, man måste säga ”HBTQ”-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer-människor), och säger man inte så blir man betraktad som lite suspekt för att man inte har tagit hänsyn till ”Q”. Detta känner vi igen från andra länder men det är värre i ett land som Sverige där man lyfter dylika ganska perifera frågor in i centrum av den politiska debatten medan man förpassar de centrala frågorna till periferin. Vi diskuterar om en glass som heter ”Nogger” är rasistisk och använder pronomenet ”hen” för att inte framstå som könsdiskriminerande, och ingen vågar påpeka att detta är dumma och oviktiga frågor.«

Vill man diskutera detta offentligt blir man missförstådd, för mottagarna är blockerade av den rådande konsensuskulturen, vilket gör att det man säger uppfattas som något annat. Problematiserar du hijabslöjan uppfattas du som främlingsfientlig och rasist. Det är bara att hacka i sig.

Eva Cooper, ledarskribent och kulturvetare, har också kommenterat den starka konsensuskulturen i Sverige. ”[Man] säger inte emot. Man väljer hellre att vara tyst. Eller så spyr man ut etter och galla på nätsidor som Avpixlat.”

Sverige har blivit ett delat land. Vi har fått en polarisering mellan eliten och allmänheten. Ledarskribenten Ivar Arpi skrev i SvD häromdan att en undersökning har visat att så många som 64 procent av befolkningen tror att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.

Det är ett allvarligt förtroendetapp. Men dessvärre en naturlig reaktion på ett hycklande etablissemang som inte låtsas om problem de har framför näsan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hijabupproret löser inte det bakomliggande problemet – bejakandet av den religiösa separatismen i landet

♦ ♦ ♦ Hatbrottet mot en hijabbeslöjad kvinna har väckt berättigad bestörtning. Kändisar har klätt sig i hijab för att visa solidaritet i något som kommit att kallas hijabuppropet. Med anledning av detta intervjuas en annan ung kvinna som då hon började bära hijab genast märkte en attitydförändring hos folk. ”Hon har en känsla av att många förnekar att det finns ett hat mot muslimska kvinnor”, skriver SvD. Hon berättar att hon har vänner som nekats jobb i matbutiker och klädaffärer för att de burit slöja.

Att utsättas för ett hatbrott är naturligtvis oacceptabelt oavsett orsaken. Att märka en ”attitydförändring” för att man bär slöja är däremot en naturlig reaktion. Att vänta sig något annat är naivt. Att bära en hijab är fortfarande att betrakta som en ovanlighet i det här landet – speciellt om den kombineras med en svart fotsid klädnad. Inför liknande yttringar förhåller sig visserligen de flesta på ett civiliserat sätt; man låtsas som det regnar. Men det finns de som blir provocerade. Så är det bara. Det är snarare förvånande att en som sätter på sig en hijab tror att detta skulle upplevas som oproblematiskt i ett land som Sverige. Som om det bara var en vanlig sjal.

Hijab

Därför känns hennes slutledning att reaktionerna hänger ihop med ett ”hat mot muslimska kvinnor” som en förhastad slutsats. Det är ju knappast kvinnornas religiösa tro folk reagerar emot i första hand, det är den ovanliga klädseln. Och framför allt vad den ger för signaler.

Hijaben och liknande offentliga uttryck för islam är laddad med innebörder av kvinnoförtryck och religiös trångsynthet. Och denna laddning finns där oavsett bärarens intentioner. Den som sätter på sig ett sådant plagg meddelar med detta omgivningen att hon är muslim och därmed avvisar det sekulära (och kristna) samhällets värderingar, att hon vill bekantgöra för alla i det offentliga rummet att hon är underställd mannen, att islam är den rätta läran, och att hon är kritisk till vårt ”gudlösa” samhälle som hon anser bör styras av sharialagar. Detta är signalen den som bär en hijab sänder ut. Naturligtvis är det provocerande.

Hijabuppropet vill ”värna individers rätt” att bära hijab. Men den rätten har aldrig varit ifrågasatt. Vem har hört förslag på att hijab skulle förbjudas? Däremot måste de som bär den vara klara över de känslor beklädnaden väcker. Och inte bara det, författaren Qaisar Mahmood vill i en debattartikel gå ett steg längre: ”Vi måste få uttrycka ogillanden mot vissa symboler utan att det uppfattas som kritik mot objektets ägare”. Att frivilligt exponera sin trostillhörighet offentligt inbjuder till olika synpunkter och motreaktioner. Vilket är en grundlagsfäst rättighet i ett land med åsikts- och religionsfrihet. Att bära hijab är ett aktivt ställningstagande i en religiöst-politisk kontext som är inflammerad.

Hijabbeklädningen uppfattas av de flesta icke-muslimer som en demonstration mot moderniteten och respekten för religionsfriheten, som ju inte bara innebär att man får tro på vad som helst, utan också rätten att slippa tro över huvud taget. Där inskränker hijabbeklädnaden denna rätt genom att propsa på vår uppmärksamhet i det offentliga rummet. I Sverige är religiös övertygelse vars och ens ensak – så länge man håller den för sig själv. Hijabkulturen exponerar tron och ställer sig därmed i vägen för det neutrala medborgarbegrepp vi är vana vid.

Att hijabförsedda kvinnor har nekats jobb i affärer är fullt förståeligt. Vilken affärsföreståndare vill ha ett biträde som i den dagliga kundkontakten med sin religiösa klädkod propagerar för en religion – och en religion som dessutom är så belastad som islam? Troligtvis inte många.

För att ta ett exempel. Undertecknad har arbetat över trettio år i den antroposofiska Robygge-affären ute i Järna och inser med en gång det problematiska i om en hijabförsedd kvinna skulle stå i kassan där. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen hos kunder som förväntar sig uttryck för den antroposofiska kulturen och istället möts av en fundamentalistisk representant för islam! Naturligtvis är det ogörligt att anställa en människa som är klädd i en sådan religiös uniform på ett ställe som står för något helt annat. Det förstår var och en. Den chef som säger nej till en dylik arbetssökande har inget att skämmas för, han tackar nej på grund av klädseln –  inte för att han har fördomar mot islam – utan för att han inte ser denna religiösa manifestation som förenligt med affärsverksamheten.

Den som sätter på sig en religiös uniform säger i praktiken `jag har den här religiösa övertygelsen och jag vill därmed att alla jag möter ska veta detta´. Men det känns paradoxalt att hijabförsedda kvinnor som kräver respekt för sin tro, i sin tur visar brist på respekt för människors rätt att slippa religiös propaganda.

Hijabuppropet ser i förstone ut som en berättigad solidaritetshandling med en kvinna utsatt för misshandel. Inget fel i det. Men det löser inte det bakomliggande problemet – den politiska korrekthetens oreserverade bejakande av den religiösa separatismen i landet. Muslimsk klädedräkt kan inte reduceras till enbart yttringar av en kulturell särart. Det är ett religiöst-politiskt manifest – och som sådant nödvändigt att debattera.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Här är fjorton argument så att du ska slippa oroa dig för islam

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar. Därför förstår man inte konsekvenserna som kommer till uttryck som främlingsfientlighet, islamofobi och rasism.

Jag beslutade att testa hur mina vänner uppfattar denna problematik. Jag lade ut en liten text på Facebook, vilket ledde till en intensiv debatt med över 80 inlägg. Här är texten som inledde debatten:

»Jag slutar aldrig att förvånas över de intellektuellas svek mot den helt naturliga oron människor känner inför de fasor det muslimska kriget mot moderniteten åstadkommer runt världen. Det är som om det inte existerar. Ständigt pekas istället på hur normala stora muslimska grupperingar är. Men det är ju inte de som är problemet! Hur länge kommer det dröja innan det svenska etablissemanget kan erkänna det muslimska problemet? Och sluta kalla en normal oro för islamofobi?«

För den handfull som deltog i debatten framstod texten som nästintill obegriplig. Eller som en missuppfattning som borde korrigeras. Man betraktar uppenbarligen den islamska kulturimpulsen som en normalitet och vill inte diskutera konsekvenserna för den svenska självbilden. Istället framhölls en rad orsaker att inte ta oron på allvar. Debatten visar hur långt vi har till en djupare förståelse för problematiken. Här följer de 14 väsentligaste argumenten i sammandrag.

  1. Den kristna fundamentalismen. Den är minst lika farlig. Vilket slags samhälle väntar oss om vi tar efter USA?
  2. Rasistiska vindar blåser. Att uppmärksamma denna oro skulle bara förstärka dem.
  3. Vi riskerar en polarisering. Detta skulle bara bidra till en växande intolerans, egoism och hjärtlöshet. Det kan vi lära av historien.
  4. Det handlar bara om myter och okunskap. Därför bra att tyckaretablissemanget framhåller detta  – vilka skulle annars göra det?
  5. Byt ut ”islamproblemet” mot ”judeproblemet”. Så förstår du hur illa det låter.
  6. Röstade du på Sverigedemokraterna?
  7. Man diskuterar visst detta! Det är en SD-myt att så inte sker. Det är en del av den islamofoba retoriken att hävda att ingen talar om saken.
  8. Det är fanatismen som bör bekämpas. ”Oavsett kulör”. Man bör inte särskilja fanatikerna.
  9. Muslimerna har det minsann inte lätt. Vilken fasa har inte muslimerna känt då USA har invaderat det ena efter det andra muslimska landet.
  10. Muslimerna i Sverige har det jobbigt. De har flytt från sina hemländer och många förtrycks här av sina landsmän.
  11. Varför anklaga majoriteten av muslimerna för enstaka illdåd? Om det ungerska extremistpartiets krav på att räkna landets judar är att betrakta som ett kristet illdåd – är du själv som kristen då ansvarig för det?
  12. Illgärningar är aldrig bra, men varför särskilt uppmärksamma de muslimska? Eller är det finare med de attentat SD-toppen gjorde mot Soran Ismail?
  13. Det skulle verka stigmatiserande att tala om islam som det största problemet. Håller annars med, men inte bra att erkänna det öppet.
  14. Du använder samma retorik som judehatarna gjorde förr.

Det hela slutade med en diskussion om diskussionen där man moraliserade över att ”du står fast i dina åsikter” – det ska man tydligen inte göra i en ”kreativ” diskussion. Helt tydligt var att förståelse för oron inte finns. Istället blir man blir misstänkt för att vara Sverigedemokrat, sprida myter och använda samma retorik som antisemiter. Framträdande är det ursvenska förhållningssättet att alla är lika goda kålsupare. Ingen gruppering är sämre än någon annan. Och är den det ska man inte säga det. Att jämföra det muslimska problemet med de kristna fundamentalisterna i USA är ett uttryck för detta. Det spelar ingen roll att jämförelsen saknar logik på flera punkter. En svensk vill ha jämvikt.

Väldigt starkt lever också de politiska hänsynstagandena. Det viktigaste är inte att uppmärksamma ett problem – det skulle bara leda till en polarisering, eller bidra till att ”de rasistiska vindarna” skulle blåsa ännu starkare. Man bör inte tala om flodhästen i vardagsrummet, och förresten – muslimerna har det minsann inte lätt!

Polarisering mellan muslimer och muslimkritiska är uppenbar. Men också mellan de som känner oro för konsekvenserna av den muslimska kulturimpulsen och de som saknar förståelse för denna oro. De senare ser bara ”rasister” och ”islamofober” – och inte sin egen inblandning i att detta synsätt har uppstått. Hade oron tagits på allvar och erkänts som ett allmänt, gemensamt problem hade vi knappast haft denna polarisering.

Man kunde tro att antroposofer med sitt intresse för djupare orsakssammanhang hade genomskådat de vanligaste fallgroparna i islamproblematiken. Av vår lilla Facebook-enkät att döma verkar det inte vara så.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.9/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)

Nymoralisternas svårigheter att förstå främlingsrädslans orsaker

”Vad skulle hända om all aggression mot islam plötsligt upphörde”, frågar sig Marcus Priftis i en nyutkommen bok som recenserades av Johanna Mo i SvD häromveckan. Frågan är typisk för det intellektuella skiktet i landet som i sin nit att skuldbelägga rasister och främlingsfientliga slår knut på sig själva i pedagogiska överdrifter. ”Ja varför kan vi inte bara behandla varandra som människor”, utropar recensenten beskäftigt. Man är så upptagen av främlingsfientligheten att man glömt vad som orsakat den – nämligen medias negativa bild av islam. Under decennier har vi matats med förskräckligheter associerade med islam. Hur kan man då förvånas över den växande islamofobin?

Det är i huvudsak från TV och dagstidningar vi hämtar den information som ligger till grund för vår omdömesbildning. Tankeexperimentet ovan är därför poänglöst. En omformulering borde vara vad skulle hända om all islamsk aggression i världen plötsligt upphörde? För det skulle åtminstone på sikt ha en inverkan på främlingsfientligheten. Eller främlingsrädslan, som nog är en bättre benämning. Att den religiösa fanatismen skrämmer är inte svårt att förstå. Men istället för att inse detta skjuter man budbärarna. Tyckareliten moraliserar över den oro fanatismen orsakar, inte fanatismen som sådan.

Detta förhållningssätt till massinvandringen har skapat en ny klass – nymoralisterna. De finns i alla samhällsskikt och kännetecknas av en långt driven politisk korrekthet. Nymoralisterna ser som sin primära uppgift att förneka att det finns problem med invandringen. Och man gör det utifrån ett kraftfullt moraliskt patos.

Intimt förknippat med nymoralisternas harm över främlingsrädslan är deras oförstående för det specifikt svenska. De tycks tro att svenskhet är ett retoriskt begrepp uppfunnet av Sverigedemokraterna. ”Vadå typiskt svenskt? Alla försök att definiera det blir lätt löjliga”, utbrister recensenten. ”Det finns inget vi och dom”.

I ansträngningarna att komma åt rasismens orsaker ifrågasätter Johanna Mo självklarheter. För är det inte uppenbart att så länge det finns nationer finns det ett vi och dom? Sverige är ett land bland andra länder. Länderna har olika namn och placering på världskartan. Seder och bruk skiftar, liksom mentalitet och historik. I naiv frälsarnit förnekas att det finns nationella särarter. Säg det till företag som låter sina medarbetare gå på kurs för att lära sig de nationella koderna i det land man avser etablera sig i. Vi och dom-perspektivet är en realitet – inte en fördom.

Nymoralisterna försöker etablera en parallell verklighetsuppfattning i orwellsk anda genom att ändra betydelsen i kända begrepp. Att tala om nationella särarter innebär i deras nyspråk att du är fördomsfull. Du är rasist om du har synpunkter på invandring och integration. Svenskhet och nationalism är helt oacceptabla ord. Nymoralisten ersätter dessa begrepp med   internationalist och multikulturell. Feminism betyder idag att du bekämpar det svenska patriarkatet men betraktar det muslimska som OK.

Islam betraktas av nymoralisten som en religion bland andra. Varken mer eller mindre. Och elfte september som ett attentat utfört av kriminella. Att de var muslimer har inget med saken att göra. Då man talar om religiös fundamentalism tror nymoralisten man menar den kristna högern i USA. Mångkulturalism innebär för nymoralisten att värderingarna i ett medeltida klansamhälle är minst lika bra som västerländska värderingar. Kanske till och med bättre! Och i begreppet tolerans innefattar nymoralisten även fundamentalistisk intolerans.

Den som inte är nymoralist vet att varje land och kultur har sin egen atmosfär som är högst påtaglig. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Naturligtvis finns mycket som är typiskt svenskt, fråga folklivsforskare som Åke Daun till exempel, som skrivit standardverket Svensk mentalitet. Hur vi ser på saker och ting skiljer sig till och med från våra grannländers synsätt, det vet alla som varit där. Dessa skillnader är ofta en källa till förnöjsamma överraskningar. Det är en självklar upplevelse av vi och dom. Och en berikande sådan.

Länder längre bort har vi naturligtvis ett mer diffust förhållande till. Vårt omdöme blir här beroende av massmedias rapportering. Svenska mediers förmodan i det inledande skedet att gärningsmannen på Utøya var muslimsk terrorist var därför naturlig eftersom terrorhandlingar numera är vardagsmat internationellt. För nymoralisten Johanna Mo var detta emellertid ett typiskt uttryck för svensk vardagsrasism. ”För terrorist, det kan man ju bara vara om man är muslim”, utbrister hon hånfullt.

Nej kanske inte efter Breivik då vi har facit. Men fanns inga sådana exempel. Då fanns bara erfarenhet av islamistisk terrorism. Johanna Mos ironiska släng är typisk för nymoralisterna – du som trodde det var en muslimsk terrorist ska skämmas. Din reaktion visar att du är rasist innerst inne! Sådana slutledningar gagnar knappast bekämpandet av främlingsrädslan.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Orsakerna till främlingsfientlighet och rasism negligeras

”Efter tragedin på Utøya förväntade vi oss att attityden mot människor från andra länder skulle förändras”, skriver Anna Ardin på One Sweden och sex andra undertecknare på Brännpunkt i SvD 21 juli. Det är en häpnadsväckande önskan med tanke på de senaste decenniernas folkvandringar som saknar motstycke i historien. Hur kan man tro att ett massmord på en norsk ö i ett slag skulle upphäva känslan av rädsla och misstro i breda folklager inför de stora och snabba folklivsförändringarna i landet?

En skickligt genomförd integrationspolitik hade naturligtvis dämpat oron över de problem massinvandringen fört med sig av främlingskap, arbetslöshet, sysslolöshet, bostadsbrist, svårförståeliga religions- och kulturmönster och kriminalitet.  Istället uttrycker tyckareliten förvåning och förtrytsamhet över de fördomar och rasism oron givit upphov till. Och de oroliga hånas för att de inte håller med om dogmen att det inte existerar några problem.

Ardin är upprörd över att ”dessa krafter får fritt spelrum och tillåts bestämma vad vi pratar om”. Som om invandringsrelaterade frågor är så betydelselösa att man inte behöver tala om dem. Som om hon inte  inser de implikationer det starka inslaget av främmande kulturer fört med sig i det svenska folkhemmet. Här intar fenomenet islam givetvis en särställning.

Inte i mannaminne har en religiöst och politiskt färgad världsåskådning spridit en sån skräck och förödelse som den islamska i många länder, vilket massmedia rapporterar om så gott som dagligen. Det är ständiga terrorhandlingar, religiös trångsynthet, kvinnoförtryck, hedersmord (enligt Ayaan Hirsi Ali begås merparten i islams namn) och för en västerlänning obegripliga medeltida lagar som styr ända in i privatlivet. Tyckareliten vill få oss att tro att detta inte lämnar några som helst spår i människors föreställningsvärldar. Att inga problem existerar.

Det är en märkligt naiv hållning. Fördomsfritt lagda människor kan naturligtvis skilja på islamistisk terror och fromheten i den muslimska religionen. Men även en stor del av de fredliga anhängarna av islam ansluter sig till ett i våra ögon helt osannolikt uråldrigt patriarkalt moralsystem. Detta har numer blivit vardag i vårt land. Och med  attentatet på Drottninggatan, mordförsöken mot Lars Vilks och allehanda hot mot svenska tidningar i samband med Muhammedteckningarna har även terrorn kommit till Sverige. Varför viftas detta problemkomplex ständigt bort som irrelevant? Hur kan man tycka att det är konstigt att detta leder till räddhågsenhet och fördomar?

Att de flesta har långt kvar till den fördomsfrihet Ardin med flera tar som självklar visade den från Etiopien adopterade komikern Marika Carlsson. I radioprogrammet Sommar nyligen ironiserade hon över de ständiga frågorna om hennes ursprung. ”Från Lund”, svarar hon sanningsenligt på frågan varifrån hon kommer. ”Jamen jag menar URSPRUNGLIGEN” är då standardsvaret. Är man svart är man utlänning, är signalen. Vilket visar att mörkare hudfärger ännu inte finns med i den svenska självbilden. Och hur skulle de kunna vara det? För bara ett halvt århundrade sedan var andra hudfärger än den vita mycket ovanliga i vårt land. Sånt här tar tid. Men Ardin är otålig:

»I Sverige har rasismen funnits länge. Trots att staten tagit avstånd från rasismen lever den kvar i vardagen, i obetänksamma uttalanden om hur invandare är, eller om vad muslimer tycker.«

I sin förtrytsamhet över existensen av fördomar förväxlar Ardin politiskt korrekta deklarationer från statsmakten med en konkret verklighet. Men man upphäver inte främlingsfientlighet och rasism genom att fördöma den. Man bara skuldbelägger och förstärker den. Och vem tjänar på detta? Inte de som mobbas i alla fall. Och knappast heller de politiskt korrekta som bara ökar klyftan till de som känner oro inför de stora förändringarna landet befinner sig i.

Visst kan man tycka att rasister och främlingsfientliga överdriver problemen med invandringen. Men lika sant är att tyckareliten underskattar samma problem eftersom man inte tar hänsyn till grunderna för främlingsfientlighetens uppkomst. Det är oseriöst. Att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet är viktigt, men det minsta man kunde begära av organisationer som One Sweden, Unga humanister, Ungdom mot rasism, Svenska muslimer och andra undertecknare av artikeln, är att de grundar sitt arbete på en korrekt analys.

Först genom att visa förståelse för rädslan – inte förkasta den – kan vi på sikt förändra den.

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den islamska högkulturens uppgång och fall

Den negativt laddade bilden av islam i väst handlar i mycket om dess konservativa sidor. Religionen och samhällssynen domineras av en svunnen tids ideal som på olika sätt står i motsättning till moderniteten i västländerna. Bristen på utveckling i många muslimskt präglade länder på södra halvklotet ger ett efterblivet intryck. Åtminstone enligt media som gjort lite för att nyansera den bilden. För sanningen är ju att islam en gång haft en högkultur som inspirerat västerlandet. Utan landvinningarna under denna islamska kulturepok hade vi knappast varit där vi är idag.

Hade media upplyst om detta kanske bilden av islam varit mer förståelig. För de som är intresserade finns en utmärkt bok i ämnet – Vems islam av Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Förutom historien redogörs där om den interna debatten inom islam; parallellt med fundamentalistiska och traditionalistiska tolkningar av islam finns nämligen ett utbrett stöd för ett modernt islam. Inte heller något media har ansträngt sig att förmedla.

Början på högkulturen inleds år 711 då en morisk/islamisk armé invaderar det kristna Spanien från Nordafrika. Under de följande åtta åren hamnar större delen av halvön under muslimsk överhöghet och blir en del av det expanderande riket som kallades al-Andalus. Muslimerna lyckades här utveckla en kulturellt och materiellt framgångsrik civilisation där judar, muslimer och kristna levde i fredlig samexistens. Regionen dominerades av politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.

Muslimska lärde utnyttjade andra kulturers bildningsarv. En rad muslimska teologer och filosofer framträdde som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades, vilket kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg under guldåldern mellan 800 till 1200-talet tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande.

Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, Mellanöstern och Egypten möttes i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan även bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Detta var början till den intellektuella omdaning av Europa som startade redan vid 1000-talet.

Européerna införlivade muslimernas kunskaper inom arkitektur, astronomi, fysik, kemi, geografi etc och vidareutvecklade dem på ett sätt som lade grunden för den vetenskapliga och filosofiska revolutionen under 1600-talet. Européerna byggde upp en ny världsbild med kritiska och experimentella metoder vars förebilder hämtades från denna muslimska kunskapstradition. Men vid det laget hade den islamska kulturimpulsen degenererat.

Med tiden märktes nämligen en begynnande stagnation i den muslimska högkulturen. Det stora islamiska riket splittrades alltmer i sinsemellan rivaliserande maktcentra. Situationen förvärrades till följd av utländsk invasion i form av korstågen och en rad invasioner, bland annat den mongoliska. Den politiska splittringen följdes i sin tur av en ekonomisk nedgång och spänning mellan olika sociala grupperingar och religiösa riktningar ökade. På allt fler områden gav de skriftlärda uttryck för traditionalism, konservatism och ortodoxi och ett motarbetande av alla rationalistiska tolkningar.

Följden blev en allt större misstro mot den vetenskapliga nyfikenheten och den experimentella forskningen. Även språklig splittring spelade in då det gemensamma språket arabiska ersattes av lokala språk. I Europa blev latinet det lärda språket, vilket bara det marginaliserade inflytandet från den muslimska världen. Ännu en faktor som försämrade det intellektuella klimatet var sufismens utbredning, vilket kan förvåna inte minst antroposofer där man uppfattar denna islams mystiska kärna som intellektuellt oförvitlig.

Men i själva verket utsatte sufisterna filosofin och det rationalistiska och kritiska perspektivet för hårda angrepp. Sufisterna strävade efter inre insikt och en högre sanning och de ansåg att denna inte kunde uppnås med hjälp av förnuftet, bara genom individuellt upplevda andliga erfarenheter och likgiltighet för världslig vinning. Uppfattningen om den islamska lärans anspråk på att vara den sanna, kompletta och ursprungliga religionen växte sig också allt starkare, vilket ställde förhållandet till andra religioner på sin spets.

Det definitiva slutet för det andalusiska fenomenet kom när de muslimska makthavarna i slutet på 1400-talet besegrades av de katolska arméerna som visade en resolut intolerans mot såväl judar som muslimer. 1502 förbjöds islam i Spanien och muslimer erbjöds att låta sig tvångsdöpas till kristendomen – annars skulle de deporteras. En stor grupp muslimer och judar emigrerade, men av dem som valde att stanna anklagades ett stort antal för att vara så kallade ”låtsaskristna” av den spanska inkvisitionen och närmare två tusen personer brändes på bål.

Så gick det med den islamska storhetstiden. Religionen vann över upplysningen – i väst blev det tvärtom. Den islamska kulturen var på sin tid världsledande, vilket gav väst den inspiration som ledde en makalös utveckling. Men den islamska kulturen tillbakabildades. Denna smärtsamma diskrepans påminns vi om idag då alla tecken tyder på att en återförening har inletts. Det finns mycket att ta igen, och mycket att reparera.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Islam är ett negativt laddat varumärke

Volvo är ett namn som väcker speciella associationer – ”säkerhet”, ”trygghet”, ”stabilitet” och liknande. Ett halvt århundrades umgänge med bilmärket har skapat det speciella värde som är alla marknadsförares våta dröm – förtroendet för att detta är en bra och attraktiv produkt. Vi behöver inte längre  övertygas med argument. Vi vet att Volvo är en bra bil. En effektiv marknadsföring, s k branding har sett till att vi har insett detta.

Skulle man fråga varför vi har detta förtroende skulle vi ha svårt att i detalj redogöra för det. Varumärket sammanfattar mer en känsla. Som i sin tur är ett resultat av skicklig marknadsföring, egna erfarenheter, rykten, upplysningar vi fått via massmedia och liknande. Men orsaken till känslan är ofta omedveten för oss.

Det finns naturligtvis andra bilar som är lika bra – men inte många har ett så starkt varumärke. Skulle en bil skapas idag som är lika bra skulle det behöva decennier innan dess varumärke är lika laddat med positiva innebörder som Volvo. Ett varumärke består av förväntningar. Det har ett immateriellt värde. IKEA är ett annat exempel på ett märke mättat med liknande värdefulla innebörder.

Men varumärken kan naturligtvis också ge oss negativa ”vibbar”. I vissa fall kan förtroendet för ett märke vara utraderat över en natt. Miljökämpen Björn Gillberg blev rikskändis på att han tvättade en skjorta i gräddpulvret Prädd i början på 70-talet. Efter det störtdök försäljningen och företaget fick läggas ned. Enligt marknadsföringsexperten Dan Porsfelt skulle detta betecknas som ett exempel på ”oavsiktliga varumärken”. Det vill säga ”ett renommé, ett rykte om, en attityd till ett visst fenomen som etableras utan att så är önskat”.

Ett sådant ”oavsiktligt varumärke” är begreppet islam. Det är laddat med negativa känslor som kommer från en massiv mediaström under en rad år. Här ingår oräkneliga rapporter i tidningar, radio, böcker och tv från olika länder i världen om självmordsbombning i islams namn, tvångsgiftermål, hedersmord, heltäckande slöja, dödsdomar för de som lämnar islam, stening av kvinnor som varit otrogna, talibanernas fanatism, terrordåd, Muhammedteckningar och rondellhundar. Etcetera.

Ingen har kunnat vara opåverkad av detta, vilket gör islam till ett synnerligen negativt laddat varumärke. Den världsomfattande, långvariga ”kampanj” (om uttrycket tillåts) som världssamfundet utsatts för är en ”marknadsföring” som påverkat oss minst lika mycket som Coca Cola, Ford, Disney, Mac Donalds och andra världsledande varumärken har gjort. En mycket effektiv branding av ett ”oavsiktligt varumärke”. Att det inte varit meningen spelar ingen roll. Här råder samma obönhörliga psykologiska lagbundenhet som i Volvo-reklamen. Skillnaden är att ”reklamen” för islam är negativt laddad.

Ansträngningar att särskilja den fridsamma och fredsälskande religionen islam från islamisternas trångsynta elände spelar mycket liten roll i vår upplevelse av varumärket islam. Det negativa är så monstruöst att det med råge överskuggar det positiva. Vi kan – som de politiskt korrekta gör – intellektuellt ta fasta på den positiva bilden av islam, förtränga eller inte ”godkänna” de dåliga sidorna. Men den övergripande känslan varumärket ger finns där oavsett. Medvetet eller omedvetet.

Medierna har med sin rapportering varit synnerligen aktiva i skapandet av det islamska varumärket. Under decennier ger man islam en negativ mediaimage – för att sedan förvånas över den växande islamofobin! Liksom tyckareliten – som istället för att markera förståelse för hur varumärket skapats – hånar och fryser ut de som tagit intryck av denna massiva kampanj. Vilket är lika lönlöst som att försöka övertyga folk om att Volvo är en usel bil.

I en understreckare i SvD signalerar Göran Rosenberg ett mer realistiskt förhållningssätt i en anmälan av Paul Scheffers bok Immigrant nations:

Om Europas demokratier inte kan föra en civiliserad diskussion om invandringens kostnader och integrationens problem kommer de att få en ociviliserad diskussion på halsen – i sista hand riktad mot demokratin själv. ”Hur kan någon sätta värde på en demokrati som förklarar sig impotent att råda över frågor som djupast griper in i medborgarnas dagliga liv?”, frågar Scheffer retoriskt.

Rosenberg är inte okritisk till Scheffers slutsatser, men håller med om hans ”beskrivning av de djupgående förändringar som på kort tid ritat om det sociala och kulturella landskapet i Europas länder”.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Tyckarfrälset idiotförklarar motståndarna

Förutom föregående krönika har vi tidigare behandlat begreppet politisk korrekthet här på Mummel: http://blogg.ljungquist.org/archives/2054 . Det finns några till aspekter värda att reflektera över. Jan Guillous ironiserande  i tv-programmet Babel nyligen http://svtplay.se/t/102834/babel (i slutet av programmet) över de politiskt inkorrektas argumentation i islamdebatten visar på något grundläggande hos tyckareliten – diskvalificeringen av debattmotståndarnas argument. I kraft av sin upphöjda ställning behöver inte de som har tolkningsföreträdet riskera nederlag genom sakdebatt. Man tar till något mycket effektivare – idiotförklaring. Genom sarkasmer och skämt visar man hur orimliga argument de inkorrekta har. De är så orimliga att var och en inser att de inte kan tas på allvar.

Men det är inte argumentationen PK:arna i första hand vänder sig emot hos dem de mobbar – det är inställningen. För dem är det obegripligt att det kan existera människor som inte har den rätta inställningen. Utlänningar förvånas ofta över denna brist på åsiktsmångfald i Sverige som insiktsfulla kallar för enfald. Men rättänkarnas till synes uppriktiga fråga till oss som står utanför den enda rätta tron verkar vara: Hur är det överhuvudtaget möjligt att man kan vara emot mångkulturalism som är så fint och visar oss svenskar från den fördomsfria sidan? Att alla kulturer har ett likaberättigande är ju den enda anständiga ståndpunkten!

Med samma logik skulle maffiakulturen i Italien och USA godkännas av de rättrådiga. Eller den korrupta kultur som råder i Somalia eller Zimbabwe. Eller varför inte den skattesmitarkultur som genomsyrar Grekland? Kultur som kultur! Men det handlar inte om logik här. Det handlar om känslor. Eller egentligen feghet. Politiskt korrekt är bara en finare benämning på en som är feg. En som inte vågar stå emot grupptrycket och säga att kejsaren är naken.

Men inte bara feghet. Utan en kanske inte alltid medveten önskan att se saker som de borde vara – en mentalitet som genomsyrade vänsterrörelsen på 60- och 70-talet där de kommunistiska utopierna skymde det som verkligen ägde rum i Sovjet, Kina och Kambodja. Man ville så gärna att utopierna skulle förverkligas att man inte uppfattade hur de faktiskt såg ut i verkligheten. Detta är några decennier senare ännu något av ett trauma inom intellektuella kretsar. Hur kunde man vara så blind för verkligheten!

Jag ser ingen skillnad i mentalitet hos tyckarfrälset idag då det gäller islam-kulturens inbrytning i det svenska samhället. Om min inställning inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten, är attityden. Detta brukade Steiner kalla för att vara svärmisk, vilket märks ibland i kommentarerna här på Mummel. En skribent menar att jag upprepar saker ”som alla vet” utan att tillföra något som är ”värt att jobba med”.

Vederbörande har uppenbarligen inte följt Mummels över 20 texter  i ämnet islam. Hade ”alla” vetat skulle jag aldrig skrivit dem. Och de förståsigpåare som styr mentalitetsklimatet i landet vet fortfarande inte – eller vill inte förstå. Det kan jag inte acceptera och argumenterar därför i frågan. Om signaturen ”Jesus” inte hittar något som är ”värt att jobba med” kan han ju jobba  med dessa texter. Men frågeställningarna i förra krönikan räcker annars långt:

  1. Skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans?
  2. Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden?
  3. Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

För det är dessa frågeställningar som är centrala. Och de har inte besvarats här i alla fall. I den allmänna debatten har jag heller inte sett de politiskt korrekta svara på dessa frågeställningar.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring

En främmande världsbild har det senaste decenniet trängt in i vårt föreställningsliv och vardag, nämligen islam. Det är i första hand en religion – och som sådan värd samma respekt som andra religioner. Problemet uppstår i dess unika koppling till en teokratisk 1400-årig samhällsmodell och familjelagstiftning förverkligad i länder som t ex Iran, Somalia, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, talibanernas Afganistan och (på förslag i) Irak – samt allehanda terroristgrupperingar som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Konsekvenserna känner vi alltför väl – en groteskt otidsenlig lag (sharia) med straff som avhuggna händer för tjuvar, stening till döds för äktenskapsbrott, en stock-konservativ kvinnosyn, etc. Krav på särlagstiftning enligt sharia har också framförts i vårt land. Detta är chockerande för de flesta.

Men de som tänker rätt i det här landet bestämde sig tidigt för att betrakta islam som enbart en religion och avvisa rädslan för islamisternas spektakulära terrorhandlingar som obefogad skrämselpropaganda (”det har inget med islam att göra”). Den känsla hos många av bestörtning inför sådana fenomen som patriarkalt kvinnoförtryck med hedersmord, tvångsgiftermål och märkliga ansiktsmaskeringar, diskvalificerades därför av de rättänkande som homofobi. Klandervärda fördomar, helt enkelt.

Så istället för att diskutera detta från början främmande fenomen där man belyste och nyanserade en i vissa fall kanske överdriven ängslan – stigmatiserades de som inte tänkte rätt som homofober. Detta förvisade dem från det offentliga samtalet. Men det löste inte problemet. Tvärtom – det förvärrades. Genom att på detta sätt lägga locket på skapade de som tänkte rätt en grogrund för Sverigedemokraternas framväxt och debut som riksdagsparti.

Huvudproblemet i den infekterade debatt som detta resulterat i kan sammanfattas i frågeställningen skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden? Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Eller för att säga det på ett annat sätt: Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn?

För rättänkarna är svaret ja på alla dessa frågor. De anser inte att vi kan sätta oss till doms över urgamla traditioner, vare sig det är religiösa, sociala eller rättsliga. Även i vårt land.

Vi andra accepterar inte detta svar. Vi anser att det är befängt. Jag ville därför argumentera i saken här på Mummel i kön – men även här, i kommentarerna, bannlyses en som inte tänker rätt. Istället för argument misstänkliggörs mina motiv. Istället för sakdebatt kommer känslostormar och grumliga resonemang. Sådana som jag mobbas och placeras i skamvrån. Våra argument godkänns inte.

Istället använder man demagogi. Förutom att vi kallas för homofober och rasister(!) bemödar man sig inte att argumentera för sin sak, man ”visar sin avsky”. Och då behöver man inga argument. De tycks tänka: Varför riskera något – vi har ju ändå rätt!  Hux flux förvandlar man ett bekymmer över rättänkarnas kulturrelativism till ”näthat”, även använt av Marika Lindholm i sin kommentar till Nazifieringen av islam här på Mummel i kön:

”Kan bara inte se att ditt och andras näthat leder nån vettig stans. Undrar som Gine, vart du vill komma?” (…) ”Det rasistiska språkspelet ska inte ÅTER tillåtas forma det offentliga samtalet!”

Gemensamt för de rättänkande är att de inte låtsas förstå. En minoritet skulle aldrig lyckas med ett sådant trick, men för politiskt korrekta är det ett elegant sätt att komma undan besvärliga frågeställningar. I kommentaren till Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för? görs jag av Marika Lindholm dessutom ansvarig för uppvigling:

”Dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (framför allt genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet.”

Men Mummel i kön har råkat ut för värre saker. Signaturen ”M” har i skydd av sin anonymitet tillåtit sig så grova tillmälen att några av dem var tvungna att plockas bort. Kvar står ännu några repliker som visar vilken nivå rättänkarna kan sänka sig till:

”Jag står helt på muslimernas sida. Det finns nascister inom alla samhällsgrupper, judehatare inom alla religioner. Det här är manipulativt trams och borde polisanmälas. Hitler tyckte också att han var objektiv och såg världen klart. Passa er noga, gubbar, så ni inte kommer till helvetet när ni dör… (…) Är ni helt bortom sans och förnuft? Borde anmälas, detta är helt enkelt inte acceptabelt.”

Tonen i samtalet har blivit otrevlig och utbytet ofruktbart. Sakfrågan skyms av känslor och aggressioner. Och jag har sagt det jag har haft på hjärtat i detta ämne. Det är bara att konstatera att tiden inte är mogen. Tills de som tänker rätt kommer till ett mer nyanserat synsätt ska jag skriva om andra saker.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)