Archive for the ‘ Om islam ’ Category

Vi har fått en ny politisk kast – de oberörbara

♦ ♦ ♦ Våra politiska partier kan traditionellt delas in i två huvudgrupper – de som koncentrerar sig på hur det ser ut, och de som fokuserar på hur det borde vara. Pragmatikerna och idealisterna. Men vi har också fått en ny politisk klass – de oberörbara.

M, FP, C och KD har en pragmatisk hållning som säger:

`så här är människan, det vet vi, och därför koncentrerar vi oss på det. Oavsett ideal är vi alla egoister när det kommer till kritan. Därför har vi inte direkt nya idéer, vi ser oss mer som förvaltare av traditioner. Framför allt moraliserar vi inte, människor får vara som de är. Vår spelplan är det beprövade och inkörda. Vi anser att det var bättre förr, vi har en konservativ livssyn, vilket inte betyder att vi är emot förändringar – bara de tar tid så att vi och våra väljare har chans att hänga med.´

S, V, MP och FI däremot sätter moralen i högsätet, ja de har  upphöjt den till politisk idé. Deras förhållningssätt säger:

`idealen är viktiga och vi vill leva upp till dem. Det ser illa ut i världen, men vi har idéer på hur den skulle kunna vara. Vi vill visa hur man bör tänka och agera, för vi är stolta över vårt förhållningssätt. De som inte gillar detta har inte förstått vad det är som gäller. Vi tror att politiska slagord som jämlikhet, solidaritet och liknande är viktiga i politiken. Visserligen vet vi att absolut jämlikhet aldrig kommer att inträffa, men begreppet är viktigt för att tydliggöra vår politiska ståndpunkt´

De borgerligas förhållningssätt är traditionellt och tråkigt och inte mycket att orda om, de är en anonym klump där bara nyanser skiljer. Världsförbättrarpartiernas ambitioner är mer tacksamma att betrakta, särskilt då de svävar iväg i naiva utopier.

Här intar FI ett närmast ointagligt försprång med sina uttalanden om att krig – och därmed försvar – är omodernt, ”man kan ju prata med varann”. Man inte bara politiserar jämställdhetssträvandena mellan könen utan ifrågasätter också traditionella könsroller ända ned på dagisnivå. Normkritik, könsmaktsordning och härskartekniker är bara några av de begrepp FI är ideologisk sponsor för. Alla förväntas vara radikalfeminister och ställa upp på de senaste buden från Schymans gäng. Utopierna är den nya verkligheten.

MP ägnar sig också åt politiskt svärmeri. Helst önskar man att både bil och flyg upphörde genast, att vi skulle ha mycket mer fritid och ett ekologiskt hållbart samhälle. MP är partiet som tagit flummet in i de politiska salongerna. Världsförbättrarambitionerna omfattar friår med full lön, förbud mot fimpar, att ersätta banker med ett konto för allmänheten, och att ”göra nöjesflygandet tråkigare”, för att ta några exempel. Tillsammans med FI leder man PK-ligan där man med kraft marknadsför korrekta förhållningssätt som vi alla förväntas följa.

S värnar fortfarande föreställningen om arbetaren trots att begreppet luckrats upp betydligt de senaste decennierna. Och V är fortfarande ett klasskampsparti där förre ordföranden såg sig som kommunist tills för bara några år sedan då han offentligt var tvungen att avsvära sig läran. S är ideologiskt mindre stelbent än V men anser sig fortfarande veta bäst då det gäller välfärdsfrågor, och man vårdar sin moraliska tradition där uttalandet ”Sverige är en moralisk stormakt” nog får anses ta priset i pretentiös självbild.

Gemensamt för de åtta etablerade partierna är den ständiga smutskastningen av SD, även om de vid det här laget nog börjar förstå att det är kontraproduktivt. Men vad ska de göra, frågar de sig, behandla SD som ett normalt riksdagsparti? Aldrig! För här är både pragmatiker och idealister rörande eniga – man BÖR nämligen inte vara kritisk mot islam, det är FÖRKASTLIGT att ironisera över radikalfeminismen, det är INTE TILLÅTET i det här landet att ifrågasätta invandringen och det är LÖJLIGT att älska sitt land eftersom man därmed menar att Sverige är bättre än andra länder.

Och så går den självuppfyllande profetian långsamt mot sin fullbordan. En politiskt intresserad vän tror att SD kommer upp i 25% vid nästa val. Och han tror att S kommer att gå tillbaka ytterligare, försvagade av idélöshet och tom retorik. Då skulle SD bli största parti. Ja tre år är en lång tid så mycket kan hända.

De åttas oförmåga att engagera väljarna står i bjärt kontrast till SD:s idéprofil som är radikalt ny i svensk politik. Om de två dominerande riktningarna är pragmatiker och idealister företräder SD de marginaliserade som utgör den lägsta politiska kasten som givit röst åt stora väljargruppers engagemang i politiska tabun. SD har fått status som de icke berörbara eftersom man tänker de förbjudna tankarna. Den oro som förklarar SD:s framgångar har man ännu inte förstått.

Därför smutskastar man SD på olika sätt, utestänger dem från politiskt inflytande, förödmjukar dem med att vägra hälsa och liknande. Problemet är att de knappast vinner röster på detta. De får inte tillbaka de som flytt till SD. Och de väljare som funderar på att rösta på SD får bara den spark i baken som gör att de slutligen hoppar över. Man blir förbannad över denna ständiga förödmjukelse. Mobbade väcker alltid sympati.

SD utestängs från den politiska scenen för att de helt enkelt har olämpliga åsikter. Det är så det fungerar. Man kan inte tycka vad som helst i det här landet. Man blir bestraffad, etablissemanget tillåter det inte.

I Sverige har man demokrati, men den är villkorad.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Är det så svårt att förstå SD:s rädsla för islam?

♦ ♦ ♦ SD skrämmer människor på djupet, skrev Niklas Orrenius nyligen i en DN-krönika där han ondgör sig över deras syn på islam. ”Många Sverigedemokrater ser muslimer som djupt annorlunda främlingar som vill skada det svenska samhället”, menar han. Det är ”konstigt att många inte tycks förstå hur djupt SD och Åkesson skrämmer människor”.

Alltså: Islam skrämmer Sverigedemokraterna, vilket i sin tur skrämmer människor för SD. Hänger ni med?

jihad231Men är det verkligen så svårt att förstå att en företeelse som dagligen exponerar terror, kvinnoförakt och medeltida tänkesätt kan skrämma folk? Att upplysta kan skilja på sunni och shia, på wahabism och fredlig islam, på sekulär islam och fanatiska islamister är en sak. Men alla andra? Jag tror deras varningsflaggor visar sig så fort de hör ordet islam.

Vad som är svårt att förstå är att inte Orrenius förstår det.

Han förstår inte rädslan för islam. För honom är det istället SD som är problemet. Det är som om Orrenius tror att Åkesson hittat på att islam är problematiskt. Som om islam skulle vara vilken religion som helst. Som skribent i Sveriges största dagstidning är denna okunnighet häpnadsväckande. För honom är islam enbart from och oskyldig. Helt problemfri.

islam-on-tourNiklas Orrenius har tydligen inte hört om människor som spränger sig i luften i människoträngsel i islams namn, inga terrorister som skär halsen av folk i islams namn. Han verkar ha missat att två flygplan störtade in i Twin Tower och dödade över 3 000 människor. I islams namn, på order av en muslimsk ledare. Den dagen stora delar av en tidningsredaktion blev ihjälskjutna i Paris kanske han hade glömt att läsa tidningen, vad vet jag.

Och jag som trodde att tidningsmänniskor visste såna här saker.

Han ryser över SD:s berömda valfilm för några år sedan där muslimerna utmålas som ett hot:

»Det var svårt att inte associera till gamla tyska nazistiska filmer. Då var det judar som utmålades som utsugare och samhällsförstörare. Nu i SD:s film var det muslimer.«

muslimerOrrenius ser inte skillnaden. Judarna var inga terrorister som skar halsen av folk, de var fredliga. Orsaken att de förföljdes var av ideologiska skäl. Men de övergrepp som dagligen sker i islams namn över stora delar av världen är högst reella. Att många är skrämda av detta förstår inte Orrenius. Det är väl inget farligt! Hur kan man uppleva islam som ett hot, det är ju en fredlig religion!

Visst är SD:s syn på islam ensidig. I rädslan för islam ger de intrycket att alla muslimer är suspekta.

Men Orrenius syn är också ensidig – och okunnig. Han känner uppenbarligen inte till vad människor ställt till med i islams namn. För då skulle han inse det enkla faktum att det finns folk som upplever islam som ett hot. Inget konstigt med det. Människor kan bli fördomsfulla för mindre. Snarast skulle det vara konstigt om ingen reagerade på allt elände som utförs i islams namn.

Jag delar inte SD:s synsätt, inte heller deras politiska uppfattning i stort. Men jag har inte svårt att förstå deras rädsla för islam. Vad jag däremot inte begriper är att så många har så svårt att förstå detta.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

I Sverige anses islamofobin vara värre än islamismen

♦ ♦ ♦ Mänskliga rättigheter är en skymf mot radikal islam. Att piska någon enligt sharialagen är helt i sin ordning enligt många muslimer. ”Sverige provocerar inte bara Saudiarabien, utan muslimer över hela världen eftersom kungadömet Saudiarabien följer sharialagarna”, säjer en arabisk expert, med anledning av utrikesministerns protest i saken nyligen. Att det inte var hennes mening att kritisera islam spelar knappast någon roll. Denna kollision mellan två världsbilder visar hur omöjlig fundamentalistisk islam är i ett modernt samhälle.

IsIslam är ett motsägelsefullt fenomen. Om det vore så enkelt att det bara handlade om en religion som andra. Men det rör sig snarare om ett förmedeltida tankeklimat där politik, sociala påbud och lagstiftning har religiös status. Där Gud bestämmer allt. Tänka fritt? Glöm det. Eftersom detta religiösa system stannat kvar i 600-talet vet man inte vad tankefrihet är. Än mindre demokrati. Det gäller att lyda en högre makts order. Osjälvständighet är premierad.

Då islam för några decennier sedan införlivades med det svenska kulturklimatet var det denna bild som trädde fram. Den var chockerande. Media byggde på genom rapporter om hemska övergrepp på mänskliga rättigheter i länder där sharialagar råder.

IslamofobiDet var tydligt att islam långtifrån bara var en religion, snarare en sorts mental fornlämning som saknar förståelse för den moderna tiden. Dessutom krävde man respekt för sin världsåskådning. Även av de som inte förstod varför. Själva respekterade de islamistiska bakåtsträvarna inga andra religioner eller sekulära uppfattningar. Detta klargjordes i media med önskvärd tydlighet.

De politiskt korrekta i landet  gav dessvärre ingen hjälp till nyansering. De förnekade mediabilden. Genom att beskäftigt brännmärka all kritik av islam bidrog de istället till en polarisering. Kritiker bestraffades med hån och offentlig vanära. Islam är bara en religion bland andra var budskapet – en kärlekens religion. De som säger något annat är islamofober. Länge utgjorde detta diktat den mentala järnridå som omöjliggjorde öppenhet och debatt kring det nya religiösa systemet.

Trots järnridån framkom småningom mer sansade förhållningssätt. En majoritet av muslimerna i vårt land visade sig vara ”vanligt” religiösa, eller till och med sekulära. Men uppenbart är att skräckbilden av islam stannat kvar hos många – för även om de flesta muslimer i väst har integrerats in i ett demokratiskt synsätt är det en extremistisk minoritet som fortfarande dominerar rapporteringen i media.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Först i dagarna kom en omdömesgill kommentar (i SvD 9 mars) från Per Wästberg, en av våra stora författare.

»I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell.«

Detta är en kommentar som i all sin enkelhet ställer skåpet där det ska stå. Äntligen. Hade detta varit ett allmänt synsätt hos etablissemanget från början hade mycket lidande kunnat undvikas. Men regeringen däremot fortsätter på den inslagna vägen. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar.

Den mediarapportering som skrämmer folk förnekas av samhällsföreträdare. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att tala om, problemet är istället de som är rädda för den. För Mattias och Jan är islamofobin det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

För att få synpunkter på integration bjuder regeringen in muslimska organisationer till samråd, vilket får en djupt troende muslim att reagera. Zulmay Afzali skriver i SvD 15.3.15 att han inte vill företrädas av muslimska organisationer med för honom diskutabla synsätt.

»De flesta av oss muslimer som har fått en fristad i Sverige vill bidra i vårt nya hemland efter våra förmågor och kunskaper. De flesta av oss vill inte representeras av mer eller mindre slumpmässigt utvalda muslimer utan behandlas som jämlikar och medlemmar av det svenska samhället. På samma villkor som alla andra.«

En muslim som vill betraktas som vem som helst. Han är naturligtvis inte ensam, det är sådana som han som gör att man liksom Per Wästberg kan hoppas att islam så småningom kan stiga ned från sina höga hästar och ta sin plats som en bland andra religioner i vårt land. Varken mer eller mindre.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

”Muslimska terrorister är inte muslimer – är du rasist eller?”

♦ ♦ ♦ Islam är en komplex företeelse. Det är visserligen en religion. Men också ett samhällssystem med politiska ambitioner som vi ser i exempelvis Iran och Saudiarabien. Det är ett juridiskt system med egna lagar (sharia). Här finns familjerådgivning präglad av en urgammal patriarkal kvinnosyn. Man har en kultursyn som i sin extrema form kännetecknas av långtgående förbud mot det mesta som inte passar religionens syften. Ingen annan religiös rörelse i världen har så allomfattande ambitioner. Och ingen annan religion förespråkar dödsstraff för utträde.

Islams många sidor förvirrar många. Ska inte en religion vara snäll och trevlig, frågar sig tyckar-eliten i väst och bestämde sig därför tidigt för att islam bara är en religion, det var enklast så, för då kan man hävda att den är fullt jämförbar med vilken annan religion som helst. Att den är lika snäll liksom.

När så islamister flyger in i två skyskrapor och dödar tusentals oskyldiga, när författare, konstnärer och intellektuella lever under islamistiskt dödshot, när IS skär halsen av folk och säljer kvinnor som slavar, och självmordsbombare dagligen spränger sig själva och oskyldiga i luften, och när nu sist 12 medarbetare på en skämttidning massakreras till döds.

Då har det följaktligen ingenting att göra med islam. Inget alls. De som dödar och lemlästar i islams namn är inga ”riktiga” muslimer. Bara vanliga kriminella. Även om de är inspirerade av islam – och säger att de är muslimer –  är de inga muslimer. Säger alltså förståsigpåarna.

Dessa både orimliga och ologiska påståenden har stått oemotsagda länge. Men nu börjar dessa utsagor ifrågasättas. Teologie doktor Annika Borg skriver i SvD att det beror på missuppfattningen att all sann religion är god. ”Det är en antiintellektuell hållning”, menar hon. ”I alla religiösa urkunder finns destruktiva, farliga uppmaningar och tankespår. Koranen är inget undantag.” I nyhetssändningar från politiker, kulturdebattörer och proffstyckare kommer uttalanden som att

»det som hänt i Paris och det som händer runt om i terrordrabbade områden i världen, inte har med islam att göra. Det är ett okvalificerat påstående och en tankefigur som gör att vi inte kommer att kunna möta hoten, eftersom vi inte tar terrorutövarnas självbild och självdefinition på allvar. Det är också ett paternalistiskt drag i samtidens debatt att inte ta religiösa anspråk seriöst när dessa får negativa konsekvenser.«

Men detta är svårt för hippa kändisar och proffstyckare att förstå. All religion är ju god! Destruktiva dåd betyder därför att utövarna inte är religiösa. Eller som skådisen Ben Affleck så temperamentsfullt i en tv-debatt nyligen hävdade – den stora majoriteten av muslimer i världen är fredliga.

Och visst, större delen av islams anhängare är fredliga, men om ett par tre hundra miljoner i tysthet sympatiserar med sharialagar och terror – är de då att betrakta som fredliga? Är då inte detta förhållningssätt själva förutsättningen för våldet? Grogrunden? Nå detta kan naturligtvis diskuteras. Synen på islam är förvirrande. Islam kräver att vi ska visa respekt för religionens alla yttringar samtidigt som man själv brister i respekt gentemot andra synsätt. Eller som Jackie Jakubowski skrev i DN 14 januari.

»Den respekt som muslimer – både i Sverige och i arabvärlden – har rätt att kräva av andra måste vara ömsesidig. Protesterna mot Muhammedteckningar eller mot satir skulle vara mera förståeliga om reaktionerna var lika starka mot den intolerans som råder i stora delar av den muslimska världen mot judar, kristna och andra grupper.«

Tyckar-eliten vill se islam som en fredens religion. Oavsett om avhoppade muslimer säger motsatsen – som till exempel denna, som av naturliga skäl vill vara anonym:

https://www.facebook.com/video.php?v=866859839993359&set=vb.823700294309314&type=2&theater

De flesta muslimer i väst är fredliga och fromma (de har ju många gånger flytt från ett religiöst förtryck), men en del av deras barn lever i tristess och arbetslöshet och lockas därför av radikala uttolkare. En del så långt att de vänder sig emot värdlandet med terror. Och Ayaan Hirsi Ali, avhoppad muslim och den kanske främsta islamkritikern, menar att vi inte får glömma att även de radikala islamisterna i terrordådet i Paris agerar utifrån islam.

»Hur vi svarar på denna attack är av stor betydelse. Om vi intar positionen att vi har att göra med en handfull mördarligister utan koppling till vad de så högljutt hävdar, då har vi inte besvarat dem. Vi måste erkänna att dagens islamister drivs av en politisk ideologi som är inbäddad i grundläggande texter i islam. Vi kan inte längre låtsas att det är möjligt att skilja åtgärder från de ideal som inspirerar dem.«

 ”Religionen som inget har att göra med sig själv” är en replik i en satir över de förvirrade föreställningar om vad som är islam och vad som inte är islam i dessa dagar då vi får veta att islamistisk terror inget har att göra med islam. Detta är en monolog av Pat Condell i högform. Det märks att han har ett förflutet som ståuppare.

En företrädare för svenska muslimer uttryckte sin förvåning i radio för en tid sedan över att folk inte verkar kunna skilja på seriösa muslimer och jihadister. Man kan tycka att det var på tiden att ledande företrädare inser detta. Jag har aldrig trott att en bred allmänhet är så sofistikerad att de ser sådana skillnader. Eller kunna sortera alla motsägande budskap i rätt fack.

Här föreligger en i svenska ögon ännu rätt okänd exotisk religion med märkliga och långtgående samhälleliga ambitioner som är följd av en massa rykten om avhuggna händer för tjuvar, att de som lämnar tron ska dödas och en kvinnosyn som är obegriplig i vårt jämställda land. Sen begärs att man skall kunna skilja på det ena och det andra i denna bisarra världsåskådning – som dessutom har företrädare som terroriserar världen. Det är knappast svårt att förstå sekulära svenskars förvirring, deras islamofobi och reservationer inför denna svårförståeliga yttring med rötterna i Mellanöstern.

Därför måste vi börja prata om islams dåliga sidor. Inte för att smutskasta fredliga muslimer, som rätt-tänkarna tror, utan för att lära känna problematiska aspekter av denna ”fredens religion”. Det finns ett utbrett behov av att bilda sig sanna omdömen i ett komplicerat ärende. Och det gör man knappast om man blundar för problem som är allt för uppenbara i världen idag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Vad är det för fel på dagens islam?

♦ ♦ ♦ Det finns 1,6 miljarder muslimer globalt. Det är var fjärde människa på jorden. Det sägs att islam är en fredens religion, men islam har ett imageproblem. Muslimska kvinnor ses som förtryckta, sharialagar upplevs som barbariska. Sekteristiska konflikter dominerar rubrikerna. Och sen är det terrorismen.

ManjiSå inleder Mehdi Hassan en intervju på Aljazeeras program Head to Head med den kanadensiska författaren och muslimen Irshad Manji som skrivit boken The Trouble with Islam Today (Finns på svenska: Det muslimska problemet). I sin uppriktiga saklighet skulle denna intervju varit omöjlig i ett svenskt kulturklimat som fortfarande domineras av ängslig kulturrelativism och politisk korrekthet. I Sverige betraktas det som klandervärt att beröra problemen kring denna kontroversiella religion. Lyckligtvis inte i England där programmet spelats in. Här behandlas de frågeställningar de flesta har då det gäller islam. Tonen är ärlig och direkt. Och intervjuaren Mehdi Hassan går rakt på.

Vad är felet med islam idag?

Och Irshad Manji svarar lika prompt.

– Muslimer. Vi är problemet med islam idag. Vi har tillåt en stamkultur kolonisera den islamska tron. Men vi är också källan till förnyelse. Islam är ingen teori, det är ett sätt att leva och det är vi muslimer som definierar detta. Om vi hindrar mångfalden av uppfattningar sänder vi budskapet till varandra – inte bara till resten av världen – att detta är islam. Jag köper inte det. Stamkultur är inte islam men vi har gjort oss själva till ett problem inom islam.

Men vad är då meningen med en helig bok?

– Det är en guide. Men det är hur muslimer representerar islam som definierar vad islam är.

Du säger att ”moderata” muslimer inte är en del av lösningen, de är en del av problemet.

– Ja, jag betraktar mig själv som en muslimsk reformist, inte bara en moderat sådan. Moderata muslimer fördömer visserligen våld utövat inom islam men de förnekar att religionen är en del i detta våld. Varje gång ett våldsdåd äger rum i islams namn säger de: Snälla missförstå inte detta, det har inte något att göra med islam.

– Men detta är ju inte sant! De som utövar våldet säger sig vara inspirerade av islam. Vad reformisterna menar är att det finns passager i Koranen som uppmanar till våld. När muslimer är tysta inför sådana våldsdåd signalerar de – vi har något att dölja. Och stärker därmed islamofobin. Istället för att i lugn och ro debattera detta blir de arga.

– De moderata muslimerna som förnekar att våldsdåden har något att göra med islam citerar ofta en passage i Koranen som säger ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten”. Men det är inte sant! Vad texten säger är ”om du dödar en människa är det som att döda hela mänskligheten SÅVIDA du inte dödar denna människa som straff för våld eller mord eller andra brott i landet”. Så vad jag menar är att moderata muslimer borde inte försköna det som faktiskt står i Koranen. Vi måste vara sanna och ärliga och vi måste erbjuda modiga och kompletterande omtolkningar. Och det måste vara möjligt att säga att detta är fel.

Muslimska problemetIrshad Manji menar att orsaken till att hon fortfarande respekterar Koranen är att det finns gott om ställen där som uppmanar till självständigt tänkande, att analysera och tolka. Inte bara lyda blint.

Skulle du då vilja göra dig av med alla mullor och skriftlärda?

– Jag skulle vilja hjälpa till att utrusta en ny generation muslimer med självförtroendet att upptäcka att de får tänka själva.

På frågan varför hon anklagar muslimer för det armeniska folkmordet – inte turkarna som är den gängse uppfattningen – svarar hon.

– När ett brott är begånget i namn av en speciell religion, en speciell gud, det är då jag menar att det är berättigat att associera denna religion till det brottet. Det ögonblick folk på allvar tror att Koranen inget har att göra med detta våld är det ögonblick terrorister som utfört dådet i Allahs namn inte längre kommer undan ansvaret.

Irshad Manji menar inte att islam nödvändigtvis måste anamma den västerländska kritiska tanketraditionen – ett sånt krav skulle inte vara acceptabelt för den muslimska världen. Det hon vill är att man igen tar upp den egna traditionen av kritiskt tänkande som en gång utmärkte islam. Muslimer förtrycker sig själva genom att inte tillåta mångfald. Och den allmänna tron på islamisk överhöghet – att islam är den enda sanna tron – är ett högmod som inte finner stöd inom Koranen som istället uppmanar till ödmjukhet, menar hon. Detta är en dogmatisk hållning hon inte kan ursäkta.

Det är såna här uppriktiga diskussioner vi behövt i det här landet (se också intervjun med den feministiska muslimen Mona Eltahawy). Men de komplexa problem som omgärdar islam har tagit svenskarna på sängen. Och reaktionen har blivit att problemen förtigits och tabubelagts av ett beskäftigt etablissemang som i brist på kunskap i ärendet predikat villkorslös tolerans – eller låtsas som om det är en religion vilken som helst. De som protesterat har stämplats som islamofober. Intervjun med Irshad Manji är en typ av intervju svensk massmedia skulle ha visat för länge sedan. Se hela intervjun!

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Hatar arabiska män kvinnor?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har vid ett flertal tillfällen ställt frågan varför det muslimska kvinnoförtrycket inte finns på dagordningen hos den svenska feminismen. Hur kan det komma sig att feminister här hemma ägnar all kraft åt frågor om könskvotering, analyserar genusfrågor och utbildar normkritiska kvinnor för dagismiljön som om brotten mot muslimska kvinnors rätt i MENA-länderna* inte existerade?

EltahawyI en nätdebattAljazeera framträdde den egyptisk-amerikanska journalisten, feministen och muslimen Mona Eltahawy och talade om förtrycket av kvinnor i dessa länder. Efter att hon blev sexuellt trakasserad i Egypten av säkerhetsstyrkor på Tahrirtorget och fått sin arm bruten, skrev hon en mycket omtalad artikel i tidskriften Foreign Policy där hon ställde frågan: Hatar arabiska män kvinnor? Denna artikel diskuterades i tv-programmet där programledaren ber henne utveckla en del frågeställningar. Är det verkligen så illa som hon säger? Och Mona svarar.

− Är det ett krig mot kvinnan i arabvärlden? Absolut. När 12-åriga flickor dör av barnafödande i Jemen, när 91% av egyptiska flickor och kvinnor har blivit könsstympade, när 16-åriga flickor i Marocko är tvungna att gifta sig med de som våldtagit dem så att våldtäktsmännen kan undvika fällande dom − det kan inte kallas för något annat än ett krig. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Mona Eltahawy har för många kommit att ge röst åt det egyptiska folket. Hon är också en röst för kvinnor, arbetare, barn, afrikaner, palestinier, de fattiga, de behövande, de hungriga, de ledsna, och andra som upplever någon form av negativt socialt tryck. Kvinnorna i Mellanöstern och Nordafrika hatas oavsett om de är rika eller fattiga, menar hon. Lagar och synsätt i de 22 arabiska länder det handlar om är präglade av kvinnofientlighet. Och även om kvinnorna i överklassen har det bättre ställt än de fattiga är de utsatta för samma synsätt. Hatet mot kvinnorna är detsamma − och detta förenar dem över klassgränserna.

Hon ironiserar över att den förra amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde en stor sak av att hon är feminist, men när hon var i Saudiarabien ställde hon aldrig i utsikt att deras kvinnoförtryck kunde äventyra USA:s och Saudiarabiens allians. Naturligtvis gjorde hon inte det, hon hycklade, allt handlar ju om olja, menar Eltahawy.

− Den revolution som nu sveper över den arabiska världen kommer inte att lyckas om den inte tar itu med den sociala och sexuella diskrimineringen av kvinnorna. Jag upplever mig väldigt priviligierad i det att jag är utbildad, jag kan resa fritt, arbeta, jag skriver och jag menar att det privilegiet förpliktar mig att arbeta tio gånger mer än de kvinnor som inte har dessa fördelar. När jag blev attackerad på Tahrirtorget fanns det tolv andra kvinnor som också blev det. Men ingen av dem hade möjlighet att yttra sig av olika skäl. En del av dem blev tystade av sina familjer, en del av dem var för skamsna att säga något. Arabiska samhällen uppmuntrar inte kvinnor att tala om sina rättigheter. Jag kan – och därför måste jag göra det.

Den idag 43-åriga Mona flyttade till Egypten när hon var 15 år. Och att flytta dit som tonåring var som att ljuset släcktes, säger hon. Och jag förstod då att jag som kvinna hade två alternativ ”lose my mind or become a feminist”. Hennes förhållningssätt till ansiktsslöjan är också kristallklar – den bör förbjudas.

− Jag vet inte vilken kvinna som finns under den där niqaben. Ansiktet är en förutsättning för mänsklig interaktion, niqaben är därför ”a dehumanisation of women”. Den är till för att osynliggöra kvinnan. Och när man tittar på den ideologi som ligger bakom niqaben är den motsatsen till feminismen. Den tror inte på en kvinnas rätt att göra någonting förutom att dölja sitt ansikte. Sen vill en del feminister försvara denna rätt! Det är minst sagt motsägelsefullt. Om någon väljer att vara slav ska jag då stödja det beslutet?

I den filmade debatt med programledare och publik (både med och utan slöja) invänder en muslimsk kvinna med sjal – Dr Shuroq Naguib från Lancaster University, att Mona dikterar vad muslimska kvinnor ska ha på sig. Mona Eltahawy svarar:

− Om du hade niqab där du sitter just nu skulle vårt samtal vara väldigt annorlunda. Som mänskliga varelser spelar den icke-verbala kommunikationen en stor roll. Det handlar inte bara om mig och min antipati emot plagget, det handlar om mänsklig kommunikation.

En annan i publiken, Dr Taj Hargey, Muslim Educational Centre i Oxford säger:

− Jag kallar inte niqaben för en slöja, jag kallar den för en ansiktsmask och önskan att ha denna mask kommer inte från kvinnor, den kommer från män. Niqab och burka finns inte ens nämnda i Koranen. Ja jag skulle förbjuda den för den visar på en ojämlikhet. Varför ska enbart kvinnor dölja sin identitet i offentligheten och inte män? Har kvinnor slöja borde män ha det också.

Se debatten vi länkat här ovan. Tempot är högt uppskruvat liksom den intellektuella kvalitén. Sånt förekommer aldrig i det här landet. Här är liknande diskussioner bannlysta. I det ängsligt kulturrelativistiska Sverige talar man bara om kvinnors rätt att ha på sig slöjan. Man bortser helt från de problem som tas upp i Aljazeera-debatten. Och trots att niqaben bevisligen förorsakat trakasserier och problem vid anställningar betraktar man plagget som ett oproblematiskt uttryck för religionsfrihet. Kommunikationsproblemet har över huvud taget aldrig diskuterats.

Och igen: när kommer Gudrun Schyman säga att den arabiska feminismens kamp även är en angelägenhet för svensk feminism? Idag framstår de svenska feministernas ”kamp” som lyxproblem i jämförelse.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*MENA är en förkortning av Middle East North Africa.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 7 votes)

Islams inträde på den politiska arenan har försvagat demokratin

♦ ♦ ♦ Fatwan mot Salman Rushdie 1989 markerade det ögonblick då ett nytt islam dramatiskt utropade sig till en viktig politisk fråga för samhällena i väst, skriver Kenan Malik i sin bok Från fatwa till jihad. Det var en kontrovers som inte liknade något västerlandet tidigare upplevt. Orsaken handlade varken om trakasserier, diskriminering eller fattigdom utan om ett raseri kommet ur en känsla av att vara sårad och kränkt i sina djupaste övertygelser av en författares ord.

Detta hände samma år som muren föll och det världskommunistiska maktblocket upplöstes. Många skulle i efterhand komma att betrakta detta som en sorts vaktavlösning där det kommunistiska hotet efterträddes av det islamska. Khomeinis fatwa löd ordagrant:

»I Hans, den Högstes namn. Det finns endast en Gud, till vilken vi ska återvända. Jag meddelar alla nitälskande muslimer i världen att författaren till boken med titeln Satansverserna – som har sammanställts, tryckts och publicerats i motstånd mot islam, Profeten och Koranen – och alla de inblandade i publiceringen av den som var medvetna om innehållet, är dömda till döden. Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt varhelst de påträffas på det att ingen annan ska drista sig att kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är vem som helst som dödas på denna väg en martyr. Dessutom: Den som har tillgång till författaren till denna bok, men inte äger styrkan att avrätta honom, skall anmäla honom till folket så att han kan straffas för sina gärningar.«

Detta var en chock för ett västerländskt tänkande. En internationell dödsdom att utföras av vem som helst som kände sig manad var oerhört och obegripligt. En demokratisk tradition fick för första gången uppleva hur en minoritet tog sig rätten att påtvinga majoriteten sin vilja.

RushdieVäst togs på sängen av fatwan och det politiska etablissemangets reaktion var därför i början lamt avvaktande. Den brittiske utrikesministern Geoffrey Howe uttryckte ”sin djupa sympati med muslimerna rörande utgivningen av boken” och lovade att närmare undersöka de lagliga möjligheterna att undanröja problemen boken hade orsakat. Det enda den amerikanske utrikesministern James Baker kunde säga var att fatwan var ”beklaglig”. Västvärldens politiker hade helt tappat konceptet. Däremot lämnade två medlemmar Svenska akademien som de ansåg borde ha agerat i ärendet.

Rushdieaffären förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Upplysningsidealet om sekulär universalism och rationalism förbyttes nu till multikulturalism. Man bytte helt enkelt fot och började fördöma upplysningen som ett ”eurocentriskt” projekt. Där vänstern en gång hade hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Snart muterade islamismen från ett mindre störningsmoment till ett allvarligt hot mot väst. Islamistiska partier flyttade fram sina positioner i Turkiet och Palestina, i Algeriet startade ett blodigt inbördeskrig mellan Groupe Islamique Armé (GIA) och den sekulära militärledningen, och talibanerna införde sitt medeltida styre i Afganistan. Skapandet av Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon ökade spänningen i Mellanöstern och terrorismen blev en del av det politiska landskapet med självmordsbombningar och det spektakulära elfte september-dådet i New York 2001.

Publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2005 förorsakade först inga omedelbara reaktioner från muslimskt håll. Inte förrän några journalister uppmärksammat ett antal imamer i saken insåg islamisterna vilket tillfälle som bjöds. Ledaren för det Islamska trossamfundet i Danmark, Ahmad Abu Laban, gjorde sig till talesman för landets 185 000 muslimer då han krävde en ursäkt inte bara från tidningen utan också från landets statsminister.

Men inte särskilt mycket hände förrän Abu Laban fyra månader senare rest runt i Mellanöstern och visat upp teckningarna för imamer i flera länder, med kravaller och internationella protester som följd. Striden om karikatyrerna handlade mindre om Muhammed än om vem som skulle företräda muslimerna.

Det problematiska var att journalister och politiker betraktade fundamentalisterna som de verkliga muslimerna, menar Naser Khader, riksdagsledamot och grundare av Demokratiske muslimer i Danmark. Han lämnade sitt parti Radikale venstre då de beslutade att Jyllands-Postens publicering av karikatyrerna var fel och tidningen borde be om ursäkt för det. ”Jag kunde inte acceptera det”.

Radikale venstres inställning är typisk, menar Khader. Vänstern har ingått en ohelig allians med islamisterna. Reaktionerna på de danska karikatyrerna visade i vilken utsträckning yttrandefrihetens landskap hade omgestaltats. En gång i tiden ansågs yttrandefrihet vara en självklar rättighet i ett demokratiskt samhälle. I världen efter Rushdieaffären har denna rättighet blivit mindre självklar.

Politikerna har varit villigare att föreläsa för muslimer om vikten av frihet och demokrati än att försvara dessa värden i praktiken, menar Kenan Malik. Fatwan mot Rushdie med efterföljande jihad har därmed urholkat yttrandefriheten och försvagat demokratin.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting”

«»En av mina videor censurerades av You Tube och min webbsida stängdes ned av hackare. Vad smickrande. Vad uppmuntrande. Det är tydligt att jag gör något rätt.«

Orden är Pat Condells i en av sina många videomonologer (Who´s afraid of free speech?) som blivit kända på You Tube där han regelbundet levererar kritik av aktuella samhällsfenomen, som enligt uppgift följs av 70 miljoner. Han är kanske mest känd för sin kritik av islam där han med sina mästerliga sammanfattningar och karakteriseringar häcklar den utbredda fundamentalismen inom denna världsreligion. Och han skräder inte orden, som till exempel här i monologen  A Word to Rioting Muslims:

»Vi förväntas vara toleranta och visa respekt för en religion som inte förstår innebörden av någondera av dessa begrepp. Vi förväntas anpassa våra värderingar till en religion som inte anpassar sig till någonting. Detta kommer vi aldrig göra eftersom islam alltid varit en enkelriktad gata. Det är en läxa vi har fått lära oss den hårda vägen. Vi har inte råd med mer tolerans och respekt. Vi har fått nog. Vi har tröttnat på fabricerade islamska klagosånger. Vi orkar inte bry oss när någon skäggig pajas eller någon beslöjad bimbo berättar för oss hur kränkta de är, vi orkar inte ens skratta längre. Inte ens när den turkiska premiärministern kräver att islamofobi ska uppfattas som ett brott mot mänskligheten, när det med facit i hand finns mycket större orsak att uppfatta islam som ett brott mot mänskligheten.«

Pat_CondellPat Condells monologer är kontroversiella. Den som länkar en Condell-monolog till Facebook får räkna med att få stå till svars inför vännerna, för monologerna är långtifrån politiskt korrekta. Tvärtom får de politiskt korrekta ständigt sina fiskar varma, inte minst de som inte förstår varför han fokuserar på just islam av alla religioner. Han menar att svaret är enkelt:

»Andra religioner förtjänar inte samma uppmärksamhet därför att andra religioner inte uppmanar till våldsam jihad, andra religioner kräver inte död åt avfällingar och homosexuella eller förespråkar massakrer på judar, andra religioner betraktar inte icke-troende som mindre värda som borde underkuvas eller dödas, och andra religioner ylar inte ständigt om hur de en dag skall behärska världen.«

Pat Condell föddes på Irland men växte upp i London och har jobbat som bland annat diskplockare, skogsarbetare i Kanada, trädgårdsmästare, byggnadsarbetare, arbetare på bilfabrik och på kibbutz i Israel, som han skriver i sin bok Freedom is my religion. Så småningom inledde han en karriär som ståuppare på olika scener i London.

Då Rushdie-affären exploderade 1989 var han redan etablerad. Och han blev chockad av landets elit som istället för att försvara Salman Rushdie, fördömde hans handlande.

»De sa att det är fel att han blivit dömd till döden, men han får skylla sig själv eftersom han förolämpat en av världens stora religioner. Jag kunde inte tro min öron, och jag hörde det hela tiden.«

Då började han inkludera skämt om mullor och deras ”korkade” religion i sina ståupp-monologer. Men på radio och TV var sådana skämt inte tillåtna. Det är de fortfarande inte. Och och på BBC som just hade värvat honom fick han problem. Efter att redigerarna slaktat hans manus (”BBC är verkligen skräckslagna för islam”) slutade han och gjorde en ståuppshow på en teater istället som gick för utsålda hus. Så upptäckte han internet och såg nya möjligheter öppnas.

»Är det verkligen sant? En publik plattform utan redigerare, advokater eller kommittéer att förhandla med, inga dörrvaktare eller censorer att forcera, inga godkännande av manuskript? Bara en kamera och en stor käft.«

Så var han igång. Hans kompromisslöst ironiskt bitska kritik av islam väckte anklang hos miljoner You Tube-tittare över hela världen. Naturligtvis blev han samtidigt hårt angripen av kritiker. En vanlig invändning var att han var lika intolerant som de han kritiserade, vilket han besvarade i monologen Aggressive Atheism:

»Det finns saker jag är intolerant emot, det går inte att förneka. Få se nu, det är kvinnohat och sexism. Det är jag extremt intolerant emot. Jag hoppas detta inte förolämpar någon. Rasism? Antisemitism? Nej, ingen tolerans där över huvud taget är jag rädd. Ni får ursäkta mig. Homofobi kanske? Här finns inte en gnutta tolerans. Jösses, jag har verkligen ståndpunkter, inte sant. Hur är det med djurplågeri? Igen, absolut ingen tolerans över huvud taget.

Men inte nog med att jag är öppet och skamlöst intolerant mot allt detta – om en religion används som en ursäkt för någon av dem, är jag rädd att jag blir aggressivt fientlig. Och inte nog med det – jag ber inte om ursäkt för detta eftersom jag inte har någon anledning att be om ursäkt. Vilket inte ni har heller.«

En lika vanlig kritik av Pat Condells monologer är att hans kunskaper om islam är bristfälliga. I monologen What I Know about Islam håller han med om detta men framhåller att han vet mer än han hade önskat:

»Jag vet till exempel att islam tillåter en man att slå sin fru, och att man på internet kan hitta mängder av videor där muslimska ”skriftlärda” förklarar exakt hur detta skall utföras. Detta är samma ”skriftlärda” vars tolkning av islam har förvandlat Saudiarabien till ett ställe där en människa kan bli avrättad för häxeri, eller där en far kan sälja sin förpubertala dotter till en pedofil utan att skämmas.

Jag vet att islam uppmuntrar till våld mot avfällingar, judar och homosexuella. Och jag vet att den som vågar kritisera detta nakna barbari kommer att utsättas för fysisk vedergällning och dödshot. Jag vet att i västvärlden är våldtäkt ett brott mot kvinnor utförda av män, men i den muslimska världen ses det som ett brott utfört av kvinnor att bestraffas av gissa vilka. Män. Jag vet detta om islam eftersom alla vet detta.«

Pat Condells förakt för radikal feminism är känd. Som så många andra slutar han aldrig förvånas över feministernas svek mot muslimska kvinnor. I monologen ”The curse of ”progressive” feminism når hans ironi nya höjder.

»Man säger att det mest sällsynta ljudet i naturen är rösten av en radikal västlig feminist som förbehållslöst fördömer muslimskt kvinnohat. Jag har hört ryktas att någon en gång hörde det men att det snabbt drunknade i en gäll kör av ”islamofob”! och ”rasism”! för att aldrig höras igen. Trots att jag är ateist blir jag ofta frestad att bli religiös, bara så att jag kan be Gud att reservera en plats i helvetet för radikala feminister som ursäktar eller ignorerar muslimskt kvinnohat av ”kulturella” skäl. Dessa kvinnor som varje dag kaxigt fördömer vardags-sexism men som plötslig blir döva och stumma inför muslimskt kvinnohat och inte inser att detta i sig själv är ett uttryck för kvinnohat. Och att det ger feminismen ett dåligt rykte.«

Han har ingen misskund med den kulturrelativism som ligger bakom feministernas kvinnofientliga (!) hållning eller för den delen den politiska korrektheten i stort då det till exempel gäller de ”mest” muslimska länderna Saudiarabien och Pakistan. Och han är inte lite ironisk.

»Ja OK, dessa länder må behandla kvinnor som hundar, men hallå, det är ju deras kultur, inte sant? Och den måste vi respektera, eller hur? Vilka är vi att döma? Allt är ju relativt, eller? Bara för att nånting är vansinne och barbariskt och ren ondska gör det väl inte nödvändigtvis till något som är fel? Vi kan ju inte vara så arroganta att förmoda att våra värderingar är bättre bara för att de är mer civiliserade, eller att deras värderingar på något sätt skulle vara mindre värda bara för att vi har stränga lagar mot dem? Det skulle ju vara respektlöst, intolerant och säkert också rasistiskt.« (Från monologen Human Rights Travesty).

PK-folkets favoritbegrepp islamofobi existerade inte för bara några år sedan, menar Condell. Det var avsiktligt skapat av muslimska ledare och deras vänstersympatisörer som ett sätt att tysta ”kritiker av islams brutalitet, intolerans, kvinnofientlighet, homofobi, och för att stigmatisera de som opponerar emot religiös fascism genom att antyda att de är psykiskt störda”. ”Människor som opponerar mot islam är inte islamofober, de är islamorealister.”

Ordet multikulturalism existerar bara på grund av islam. Det uppfanns för att dölja det faktum att islam dominerar – inte integrerar. Säger alltså Pat Condell. Att en del av hans utsagor får tas med en nypa salt är nog nödvändigt. Men hans dräpande formuleringar i denna så inflammerade tidsfråga söker sin like. Tankarna går osökt till giganten Lenny Bruce. För han är många gånger mycket rolig. Modig är han hela tiden. Unna er nöjet att höra på någon av alla hans monologer på hemsidan http://www.patcondell.net/.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

De politiskt korrekta polariserar debatten om islam

♦ ♦ ♦ En del bekanta undrar varför jag är ”så upptagen” av islam. Varför jag är så kritiskt inställd till något så oförargligt som en religion. Det är ju en fredens religion, menar de samtidigt som de förtrytsamt avvisar uppgifter om muslimska illgärningar som de menar är orsakade av enstaka fanatiska fundamentalister – och sådana finns ju i alla religioner. Då man frågar efter vilka religioner de jämför med nämner de några enstaka dåd utförda av kristna fundamentalister i USA. De verkar inte förstå att jämförelsen haltar.

Solnabron 004Ytterligare argument är att de känner muslimer. De menar att bara man lär känna muslimer personligen kommer man att förstå islam på rätt sätt. Deras slutsats är att problemet med islam kommer av brist på umgänge med muslimer. Vad tidningar säger ska man inte bry sig om. Bara man umgås med trevliga muslimer kommer man förstå att islam är en trevlig religion. (Bilden: Islambroschyrer delas ut på Sergels torg.)

På den nivån rör sig ofta debatten i Sverige. Man skiljer inte på människor och ideologi. Dessa bekanta är del av en stor åsiktsgemenskap som i en naiv trosvisshet kräver respekt för ett religiöst system som inte visar någon respekt tillbaka. Framför allt inte för mänskliga rättigheter. I själva verket bryter det mot all anständighet. Detta kan vi följa dagligdags i nyhetsförmedlingen.

För det är ju inte fredligt sinnade muslimer som är orsak till att islam ständigt är på tapeten. Det är inte de kultiverade yttringarna av modernt sinnade företrädare som ligger bakom denna religions dåliga rykte. Visst vore det bra om det vore så. Men de tongivande i den islamska världen är de som agerar omänskligt. Som dominerar nyhetsbilden och som gjort världen till en spelplats för en våldsvåg av sällan skådat slag.

Man säger att islam är en fredsreligion. Men det är inte det vi ser. Här bara några av de problematiska sidorna.

  1. En patriarkal kvinnosyn. Muslimska kvinnor kvinnor nekas rätten att bestämma över sina egna kroppar med bl a hedersmord, tvångsgifte och könsstympning som konsekvens. Kvinnan anses mindre värd, enligt sharialagen bara hälften av mannens värde. I många muslimska länder är det den våldtagna kvinnan, inte gärningsmannen som bestraffas.
  2. En religion som hotar vår säkerhet. Våldet som religiös metod. Elfte septembers spektakulära terrordåd var bara början på den terrorodyssé runt världen vi under många år kunnat följa. Även Sverige har som bekant drabbats.
  3. En religion som bryter mot mänskliga rättigheter. Bland annat press- och yttrandefrihet, religionsfrihet, jämlikhet mellan könen, homosexuellas existensberättigande.
  4. En religion som vill införa urgammal lagstiftning. Sharialagens anspråk på att etablera och vidmakthålla 1400-åriga värderingar ses som en självklarhet bland hundratals miljoner muslimer i  ett femtiotal länder.
  5. En religion som utfärdar dödsstraff. Kritik av religionen resulterar i dödshot och dödsdomar. En av de mest kända av de dödsdömda är islamkritikern Ayaan Hirsi Ali, och länge hängde en dödsdom över författaren Salman Rushdie för en bok han skrivit. Men även karikatyrteckningar kan resultera i dödsdomar (Jyllandsposten, Lars Vilks) och  film, där den holländske regissören Theo van Gogh mördades på öppen gata. Avhoppare och homosexuella straffas med döden i länder där sharialagar gäller.
  6. Den muslimska attityden. Lättkränkthet och brist på respekt för andra livsåskådningar. Icke-muslimer betraktas som ”otrogna”. Dessutom är man en uttalad motståndare till den västerländska moderniteten.

Nu handlar islamdebatten i vårt land mera sällan om hur vi skall förhålla oss till detta problemkomplex, och vad vi borde göra. Den handlar nästan uteslutande om att övertyga den politiskt korrekta klassen att dessa problem faktiskt föreligger. För de tror inte på dem. Man kan undra om de alls läser tidningar, lyssnar på radio eller tv, för de bedyrar att de aldrig hört talas om dessa saker. Och skulle dessa problem existera så kan de i alla fall inte vara värre än i andra religioner, menar de med bestämdhet.

De anser att islamkritiker överdriver och kallar dem för islamofober, och får det nästan låta som vore det en psykisk sjukdom. Istället för att diskutera problemen denna världsbild åstadkommit, tvingas islamkritikerna lägga ned kraft på ett ovärdigt spel där deras ärliga avsikter ständigt ifrågasätts. Men detta kattrakande drabbar även islamkramarna som aldrig lämnas ifred med sin idealiserade islambild.

Denna polarisering är olycklig. Skulle oron för detta tidsfenomen från början tagits på allvar hade vi inte haft detta problem. En önskan att ta fasta på det positiva är säkert bakgrunden till förnekandet av det islamrelaterade problemkomplexet. Denna önskan är helt legitim, men knappast förnekandet som väcker ont blod.

Islam omfattar en miljard människor vilket gör frågan till en global angelägenhet. Även för svenskar. Att ta fasta på det positiva i islam är inget fel, men samtidigt kan detta urtida värderingspaket inte undgå att dömas efter sina förhållningssätt och gärningar. Även i Sverige. Mycket inom islam är problematiskt och vi måste därför tala om det.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.8/10 (11 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)