Archive for the ‘ Om invandring ’ Category

Häv hemligstämpeln på invandringspolitiken!

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

RasiststämpelAnna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

NordiskInvandringDet krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

AsylsökandeFrågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Ingen anständig människa i det här landet vågar debattera invandringen

♦ ♦ ♦ Opinioner är ett uttryck för det sociala klimatet i ett land, men även av massmedias beskrivning av detta. Och den allmänna opinionen betecknar en hel befolknings inställning till en specifik fråga. En sådan fråga är invandringen, och den är starkt laddad i det här landet. Så stark att sansade människor agerar märkligt irrationellt, som nu senast då det gällde en annons i DN för en bok med statistik om invandringen i Sverige.

Denna annons åstadkom nämligen ett medialt oväsen. Journalister kastade sig över författarna som, trots att de inte tillhör något politiskt läger, ändå automatiskt betraktades som tillhörande Sverigedemokraterna. Även chefredaktören för DN fick sina fiskar varma. Han ställdes till svars både i pappersmedia, på webben och i tv på bästa sändningstid. Hur kunde han publicera en sån annons? Bloggar skrevs och motannonser knåpades ihop.

Pigge AB-krönikören Johan Hakelius hade svårt att förstå upprördheten. Han läste annonsen om och om igen, skakade på huvudet och summerade budskapet.

    1. Sverige tar emot fler invandrare och asylsökande än grannländerna.
    2. Invandrare och flyktingar som grupp har högre arbetslöshet och är mer bidragsberoende än genomsnittet.
    3. Vi har börjat få problematiska förortsområden, precis som i resten av Europa.
    4. Folk litar inte på journalister, särskilt när de behandlar invandring.

Han konstaterade förundrat att detta inte var några nyheter och att annonsen inte innehöll några lögner eller förtal. Tvärtom, det är så här det ser ut. Detta kan var och en ta del av i en offentlig rapport från Statistiska centralbyrån. Men få läser denna rapport, man förväntar sig nämligen att sånt här meddelas i media. Så är det ju alltid annars. Men kruxet är att media inte vågar ta i ämnet med tång. Här existerar beröringsskräck, eftersom det är Sverigedemokraternas inmutade område. Ingen anständig människa vågar därför debattera invandring i Sverige. I detta fall existerar ingen åsiktsfrihet.

Det var därför annonsen upplevdes som chockerande. För folk kände inte till dessa saker – de har censurerats bort av en hel journalistkår.

Då utländska vänner ber mig förklara denna beröringsskräck brukar jag säga att man måste förstå svenskars starkt upplevda känslor av solidaritet med lidande människor på flykt från svåra förhållanden i yttervärlden. Man vill därför välkomna dem hit. Man vi vill hjälpa dem. Man känner en stark moralisk impuls som inte tål något ifrågasättande. Inte en tillstymmelse. 

Därför väckte annonsen en sådan harm. För den bröt mot den outtalade regeln att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det ses som närmast omoraliskt. Den människa som gör det kan inte tas på allvar, han har diskvalificerat sig själv. Och detta gäller i hög grad journalister, vilket är fatalt då de riskerar sina jobb.

InvandringsbokEn som vill diskutera invandringspolitiken misstänks vara antingen främlingsfientlig, Sverigedemokrat eller rasist. För det mesta alltihop på en gång, förklarar jag för mina förvånade vänner. Och detta är en stor skam. Men hur kan det komma sig att man anser att myndigheternas beslut om kvoter skulle vara helt invändningsfria? Frågar de. Varför denna totala samstämmighet med myndighetsbeslut? Det måste vara ovanligt i ett land där kritiken mot regeringen tillhör vardagen. Johan Hakelius igen:

»Kan det då verkligen vara så stötande att argumentera för att reglera fram en något mindre ­invandring än den vi reglerat fram just i dag? Går den absoluta ­moraliska gränsen, av en lycklig slump, just här och nu?«

Det kan man fråga sig. Liksom hur det kan komma sig att en rapartist härförleden i en låt anser att man borde slå en namngiven politiker ”gul och blå och hissa upp honom i en flaggstång” och få både pris och ett folkligt stöd för detta. Det var ingen som kom på den befängda idén att istället avkräva honom en ursäkt. Den namngivna politikern var ju Sverigedemokrat.

Mina utländska vänner ler klentroget för att dölja att de inte förstår. Men de kommer nog i sinom tid att förstå – bara de får tid på sig. De sliter just nu med frågan.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.4/10 (11 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)