Archive for the ‘ Om invandring ’ Category

De politiskt korrekta perverterade invandringsfrågan

♦ ♦ ♦ I många år kunde svensk invandringspolitik inte ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det sågs som närmast omoraliskt. Den människa som gjorde det togs inte på allvar utan diskvalificerade sig själv. Och detta gällde i hög grad journalister som riskerade sina jobb om de gjorde det. Detta säregna uttryck för den politiskt korrekta perverteringen av det offentliga samtalet fick ett eget namn – åsiktskorridor.  Under åtminstone 15 år pågick detta hysch-hysch tills det hösten 2015 visade sig ohållbart med världens mest generösa invandring och regeringen slog till bromsarna. I ett slag blev invandringsfrågan det alla talade om. Nu var det tillåtet.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Och då visade sig också att en del journalister haft dåligt samvete. ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skrev Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta pågick under flera år. I början på förra året – ett halvår innan regeringens kovändning – ångrade hon sig.

Och hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som redan ett år innan vågade utmana PK-maffian: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Naturligtvis var det beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom yppandeförbudet. De som ville diskutera denna viktiga samhällsfråga blev hånade och tagna för att gå Sverigedemokraternas ärende. Inte bara diskvalificerade utan också demoniserade. Så kan det gå till i Sverige då den politiskt korrekta moralpaniken slår till. Marteus beskriver tekniken:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfaldigt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Och visst var det så, vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick. Svenska folket fick ingen insyn.

Tankefiguren bakom var: man kan inte avvisa nödlidande – och Sverige har massor av plats. Varje propå om att diskutera denna viktiga samhällsfråga avvisades därför eftersom den betraktades som ett icke-problem. Eller som en god vän uttryckte det – varje diskussion avser att begränsa invandringen. Därför ska vi tiga. För vi har plats, vi har viljan att härbärgera de nödlidande. Detta var uppfattningen hos det politiska etablissemanget och media – stödda av en bred opinion.

En häpnadsväckande ansvarslöshet. Om man inte talar om det försvinner problemet, var inställningen. Situationen upplevdes uppenbarligen som övermäktigt, man behövde tid för eftertanke. Det viktiga offentliga samtalet avvisades.

Men till slut förändrades det hela drastiskt då regeringen hösten 2015 begränsade invandringen radikalt och de politiskt korrekta var tvungna inse att deras svärmiska föreställningar om en obegränsad invandring varit en orealistisk önskedröm. Något som framförallt drabbade MP, det mest PK-sinnade partiet, med en minister som kom att gråta offentligt när insikten drabbade henne. Det seriösa människor vetat i åratal blev nu en svidande insikt även för de styrande.

Redan åtskilliga år tidigare hade den grävande journalisten Janne Josefsson kommenterat medias skuld i mörkandet.

»Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.«

Det offentliga samtalet kring invandringsfrågan pausades av den styrande PK-eliten under många år. De var inte mogna att ta upp frågan, därför skulle ingen annan göra det heller. En totalitär inställning ovärdig en demokrati. Idag är det tydligt att agerandet var klandervärt. Lärdomen vi kan dra är att politisk korrekthet inte är att lita på.

I nästa krönika ska vi ta upp de politiskt korrektas problematiska förhållande till integration och det multikulturella samhället.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Sverige har fått SD för sina synders skull

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Då idealen visar att verkligheten har fel

♦ ♦ ♦ Dessa dagar är vi tvungna att hantera frågor som uppstår i kölvattnet på invandringen. Ett folk som berömmer sig av att vara fördomsfritt och tillåtande försöker därför varje dag anpassa sig till en verklighet som bara för några decennier sedan inte fanns. Och det är långtifrån lätt alla gånger då idealen krockar med verkligheten.

En räddningsplanka är borde-mentaliteten. Man är övertygad att ens ideal borde omfattas av alla och man vill därför föregå med gott exempel. Sverige är ju en ”moralisk stormakt” som en svensk politiker uttryckte det. Så man drar ut i världen för att kämpa för det goda. Och blir ofelbart besviken.

För det visar sig nämligen att alla inte fattat galoppen än. Att en del kvinnor konverterar till islam märks knappt, det är ju en privatsak. För de som däremot vill exponera sin tro offentligt med att bära slöja är det däremot inte lika enkelt. Folk glor på dem då de är ute och handlar, en del får ta emot glåpord. För något år sedan blev en niqab-försedd kvinna slagen.

Visst är det beklagligt – men är det överraskande? Vi blir knappast heller förvånade då en arbetsgivare vägrar att anställa en kvinna som är beslöjad. Eller då vi får veta att en invandrad turk med ett osedvanligt svåruttalat efternamn inte lyckats komma till en jobbintervju trots tusen(!) ansökningar. Visst är det tråkigt – det borde ju inte vara så – men så är verkligheten. Dessvärre.

En mer pragmatiskt lagd person kunde kanske tycka att den muslimska kvinnan kunde behålla religionen men skippa slöjan, och att mannen med krångliga efternamnet kunde ändra det till något mer svenskklingande. Men icke. Istället visar man upp förvåning och harm: ger jag mig betyder det ju att de har fått rätt! 

Hijab

Hijab

Så man framhärdar. Och börjar istället moralisera över de som inte förstår, vilket innebär en stor del av befolkningen. Den har inte hängt med. Människor borde nämligen veta bättre. Så istället för att inse sin del i problemet skuldbelägger man majoriteten. Denna borde-mentalitet är i högsta grad kännetecknande även för det politiska livet där alla tillkortakommanden ursäktas med hur det borde vara.

Man överraskas ständigt av inbilskheten hos borde-folket. I en intervju får vi veta att svenskfödda Anna gift sig med en muslim och själv konverterat till islam.

»Hennes svenskhet hade aldrig tidigare ifrågasatts men sedan hon bär hijab (muslimsk sjal) blir hon ofta tilltalad på engelska.«

Hon är överraskad. Det borde ju inte vara så här. Och hon funderar hur majoritetssamhället kommer att reagera då de får reda på att hennes ettårige son heter Ubaidah. Som konvertit ville hon nämligen att sonen skulle ha ”ett starkt islamiskt namn”, trots de eventuella följder det skulle få för sonen.

»Visst kan jag tänka att det kanske blir svårare för honom att få jobb. Men samtidigt, ska vi anpassa oss till att samhället ser ut så?«

De flesta skulle svara ett tveklöst ja på den frågan. Men Anna vill uppfostra majoritetssamhället: ”Jag vill inte vara med och säga att det här namnet inte passar in här.”. Även om det alltså riskerar att ge hennes son svårigheter i livet. Vilken mamma vill krångla till det för sin avkomma? Men för en borde-mamma är idealen viktigare.

Verkligheten har helt enkelt fel.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle

♦ ♦ ♦ 1988 började den stora invandringen från Somalia till Sverige med anledningen av statskollapsen där. Idag finns 50 000 somalier i landet plus 20 000 som är födda i Sverige av en eller två somaliska föräldrar. Men vad vet vi om deras bakgrund? Att deras liv inte längre är i fara innebär inte att de saknar svårigheter i det nya landet. För de flesta är det i själva verket nu som problemen börjar.

Per Brinkemo

Per Brinkemo

De är invandrare från ett klansamhälle, en kollektivkultur som möter världens mest individualiserade majoritetsbefolkning. De har flytt från ett land utan fungerande stat till ett land där staten förväntas lösa det mesta i livet. Det är som om svenskar från det medeltida ättesamhället skulle flytta hit, skriver författaren Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat – somalier i Sverige.

I ett land utan fungerande stat står klanen för tryggheten.

»När en del av klanen har det svårt är det de mer lyckligt lottades skyldighet att komma till undsättning. Ingen äger något eget, man delar på resurserna och tillgångar flyttas ständigt inom gruppen. Ett tydligt exempel är hur somalier i diasporan, även om de själva har det knapert, skickar pengar varje månad till behövande släktingar i Somalia eller någon annan del av världen.«

Att avsäga sig sin lojalitet eller sitt klanmedlemskap är en oerhört drastisk handling, som hotar hela systemet. Det finns också en rent självisk aspekt. Om man sviker har man inget skydd när man själv behöver det. Om de biologiska föräldrarna är döda är det en självklarhet att man tar hand om sina släktingars barn, inte av plikt, utan för att de ingår i den somaliska kärnfamiljen.

Det är självklart att två så olika kulturer förorsakar problem.

Somaliland är en del av Östafrika

Somaliland är en del av Östafrika

»Att gå från att vara en oupplöslig del av en släkt till att placera tillit och respekt hos den sociala konstruktionen ”stat” är en utdragen process. Att vänja sig vid den känslomässiga förlusten har tagit oss generationer och det är inte förvånande att saknaden och otryggheten dröjer kvar hos människor som just tvingats lämna klansamhället.«

Enligt klanlogiken kan rättigheter och skyldigheter inte vara individuella. I det somaliska klansamhället regleras därför oförrätter kollektivt av brottslingens släktingar, vilket också leder till en omfattande social kontroll. I Västerlandet anser vi oss inte behöva den lilla gruppens beskydd då den stora gruppen (staten) blivit ens egen alldeles opersonlige vän, som författaren Tomas Lappalainen uttrycker det. Vår vinst är individuell självständighet, rättvisa och effektivitet, som vi uppenbarligen anser väger tyngre än priset på starka allmänmänskliga relationer.

Vi är individuella – och ensamma.

En annan grundläggande skillnad mellan dessa två samhällssystem är att i Somalia råder ännu en talspråkskultur, det somaliska skriftspråket skapades först 1972. Detta innebär att människor hamnar i en beroendeställning till den som förmedlar kunskap.

»I skriftkulturen behöver man inte träffa den kloke för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren – död eller levande – har skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig. Därför har det skrivna ordet varit viktig för individualiseringen av människan. När det blev möjligt för människan att lagra kunskap utanför hjärnan förlorade minneskonstnärerna i status. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand.«

Men det muntliga samhällets hierarkier dröjer sig ibland kvar långt efter flytten till det nya landet vilket kan förorsaka en maktkamp mellan barn, som lär sig läsa och skriva, och föräldrarna. Talspråkskulturen innebär att då man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. När en sådan person säger att det skall hållas ett viktigt möte på Somalilandföreningen, då kommer man. Däremot mer sällan då man bara får en skriftlig kallelse.

»I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformation, istället är det själva informationen som är viktig. Tilliten tillkommer systemet, inte enskilda personer. Däremot förekommer det att människor med liten eller ingen erfarenhet av en stat inte litar på den sortens ansiktslösa information. Det krävs att den kanaliseras genom någon man litar på och då krävs också att den personen har erfarenhet av myndigheten.«

Sen har vi det där med hederskulturen. Somalikulturen är patriarkal där kvinnan förtrycks och hennes sexualitet kontrolleras. Men inom klanen är män och kvinnor lika delaktiga i övervakningen, vilket historiskt sett varit nödvändigt. I en klan måste man veta vem som är far till barnet, inte för mannens heders skull utan för hela samhällets skull. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är en förutsättning för klanens fortbestånd. Liksom tvångsäktenskap.

»I debatten om tvångsäktenskap nämns enbart kvinnan som ett offer, men kvinnan gifter sig med en man som kanske inte heller vill ingå äktenskapet. Och även om kontrollen av unga kvinnor är långt hårdare än för män uppfattas också en manlig klanmedlem som en säkerhetsrisk om hans sexuella aktiviteter leder till graviditet.«

Vi tycker det låter främmande, men en gång i tiden fungerade det likadant i Sverige. Vad innebär det om en kvinna avvisar den av klanen valda äktenskapspartnern? För det första att släkten går miste om en stor summa pengar, för det andra går klanen miste om det beskydd och den säkerhet som äktenskapet inneburit. Klanäktenskap ingås av sociala, politiska och ekonomiska skäl.

»Skälet till att släktingar kränker självständiga döttrar är att de anar en upplösning av normer som på sikt försvagar klanens möjlighet till överlevnad. Ur ett strikt klanperspektiv begår en flicka som vägrar ett arrangerat äktenskap ett brott som kan jämställas med landsförräderi.«

Skulle en kvinna få barn utanför klanens kontroll kan det inte föras in i släktledet och då krackelerar det skyddsnät som utvecklats för klanens säkerhet och skydd. Kvinnan är bäraren av framtida klanmedlemmar och måste till varje pris undvika att använda sin attraktion och sexualitet på ett sätt som hotar klanens existens. Egendomar skulle splittras, successionsordningen haverera och den kulturella, etniska och religiösa identiteten rubbas. Hedersmord är dock inte accepterat inom den somaliska kulturen.

Att problem uppstår i kontakten med en modern kultur är självklart. Att eleverna får lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel uppfattas av somaliska föräldrar som en provokation och ett angrepp på klansamhällets värderingar. En familjerådgivare berättar hur han uppsökts av föräldrar som undrat om de var utsatta för en konspiration från den svenska skolan: ”De utbildar medvetet rebeller och upprorsmakare.” Att som elev komma från en sträng kadaverdisciplinär skola med allehanda bestraffningsmetoder till en svensk motsvarighet är en total kontrast:

»Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.«

Brinkemos bok är den första i sitt slag som ger oss möjlighet att förstå synsättet hos en stor invandrargrupp. Det är en kultursyn som en seriös integration måste ta hänsyn till.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Det kallas främlingsfientlighet, men handlar det inte snarare om främlingsovana?

♦ ♦ ♦ Ännu råder en häpnadsväckande brist på inlevelseförmåga hos tongivande inför den oro invandringen väcker hos stora grupperingar i landet. Hur svårt kan det vara? Man kan tycka att media vid det här laget skulle ha mognat in i problematiken och agerat mer ansvarsfullt. Men icke. Roland Poirier Martinsson, kolumnist i SvD är en av de få som formulerat det den svenska presskåren har så svårt att förstå.

»En nedärvd hembygd som hastigt förändras är ett irreversibelt, känslomässigt fenomen; oron implicerar inte alls främlingsfientlighet eller ovilja att hjälpa flyktingar, utan uttrycker ett vemod inför förändringen av något som förknippas med generationers avtryck i ett skeende man själv är del av.«

Roland Poirier Martinsson

Roland Poirier Martinsson

Det är en allomfattande upplevelse av förlust av förut självklara värden. En del har säkert blivit vad man kallar främlingsfientliga i denna process, fast för de flesta skulle troligtvis begreppet främlingsovana vara mer adekvat. Och ovana är en känsla som är genuin. Att vara ovan är inget man kan anklaga någon för, det bara är så. Med tiden förändras denna upplevelse. Med förståelse för detta följer andra förhållningssätt än dagens hårda fördömanden som polariserar och gräver skyttegravar. Som till exempel Po Tidholms mästrande i Sundsvalls Tidning:

»Det ironiska med att skriva om migration i en dagstidning är att de som skriker allra mest högljutt om att man inte får prata om invandringen i det här jävla landet har slutat ta del av etablerade medier. De sitter i stället och surar framför Avpixlat eller ett Facebookflöde fullt av vardagsrasism. Där odlar de myten om åsiktkorridoren och vänstervridningen av medierna. I denna lilla värld är rasismen normaliserad och världen spegelvänd.«

Po Tidholm

Po Tidholm

Po Tidholm betraktar sig själv som Den Upplyste Som Vet Hur Man Skall Tycka. Så han hånar. Det tycker han är den bästa metoden att komma till rätta med problemet. I själva verket har han inget förstått. Bristen på förståelse för främlingskapet inför en radikalt förändrad nation är anmärkningsvärd. Det äldre paret som lakoniskt yttrade ”vi känner inte längre igen oss” skulle Po Tidholm göra narr av. Han har nämligen en egen teori som han i sin upphöjda tidningstribun luftar: Folks problem med invandringen existerar egentligen inte, de har bara inte förstått att det är andra orsaker bakom oron.

»Det är inte invandringens fel att det bulldoftande folkhemmet – så som vi minns det – förändrades. Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.«

Detta är en analys under all kritik som bara visar att han inte förstått främlingsovanan. Vilket är märkligt när den är så enkel att förstå, det är ju inget obegripligt fenomen. Det som är avvikande, det som sticker ut, det som känns ovant – det väcker misstro. Krångligare än så är det inte. Och så har det alltid varit. Det finns de som döljer sin misstro bakom en tillkämpad fördomsfrihet, men många saknar denna sofistikerade attitydsfernissa. De kan – eller vill inte – låtsas. De vill vara ärliga.

Det är då utstötningsmekanismen inträder. De osofistikerade får på moppe i ett samhällsklimat som fördömer deras attityd. De blir kallade främlingsfientliga, rasister och allt möjligt nedsättande. Poirier Martinsson undrar ”hur kan man inte se att flyktinginvandringen också för med sig problem som uttrycks i legitim oro?”. Hur kan man avfärda och till och med fördöma den oron? Det är en sorts blindhet som framförallt journalister inte borde ha. De har en mediaplattform där de skulle kunna nyansera debatten. Istället skäller de som bandhundar.

I det klimatet efterlyser Roland Poirier Martinsson förståelse.

»Varför får då inte mannen i Bergslagen ha sådana känslor för bygden han och pappa och mormor och hennes mamma och hennes farfar formades av och formade? Det andra löser vi, men inget går att göra åt en kultur som förändrats för fort, ytterst av externa, onda, okontrollerbara krafter (inte flyktingarna, utan det som tvingar dem att fly).«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Vi har fått en ny politisk kast – de oberörbara

♦ ♦ ♦ Våra politiska partier kan traditionellt delas in i två huvudgrupper – de som koncentrerar sig på hur det ser ut, och de som fokuserar på hur det borde vara. Pragmatikerna och idealisterna. Men vi har också fått en ny politisk klass – de oberörbara.

M, FP, C och KD har en pragmatisk hållning som säger:

`så här är människan, det vet vi, och därför koncentrerar vi oss på det. Oavsett ideal är vi alla egoister när det kommer till kritan. Därför har vi inte direkt nya idéer, vi ser oss mer som förvaltare av traditioner. Framför allt moraliserar vi inte, människor får vara som de är. Vår spelplan är det beprövade och inkörda. Vi anser att det var bättre förr, vi har en konservativ livssyn, vilket inte betyder att vi är emot förändringar – bara de tar tid så att vi och våra väljare har chans att hänga med.´

S, V, MP och FI däremot sätter moralen i högsätet, ja de har  upphöjt den till politisk idé. Deras förhållningssätt säger:

`idealen är viktiga och vi vill leva upp till dem. Det ser illa ut i världen, men vi har idéer på hur den skulle kunna vara. Vi vill visa hur man bör tänka och agera, för vi är stolta över vårt förhållningssätt. De som inte gillar detta har inte förstått vad det är som gäller. Vi tror att politiska slagord som jämlikhet, solidaritet och liknande är viktiga i politiken. Visserligen vet vi att absolut jämlikhet aldrig kommer att inträffa, men begreppet är viktigt för att tydliggöra vår politiska ståndpunkt´

De borgerligas förhållningssätt är traditionellt och tråkigt och inte mycket att orda om, de är en anonym klump där bara nyanser skiljer. Världsförbättrarpartiernas ambitioner är mer tacksamma att betrakta, särskilt då de svävar iväg i naiva utopier.

Här intar FI ett närmast ointagligt försprång med sina uttalanden om att krig – och därmed försvar – är omodernt, ”man kan ju prata med varann”. Man inte bara politiserar jämställdhetssträvandena mellan könen utan ifrågasätter också traditionella könsroller ända ned på dagisnivå. Normkritik, könsmaktsordning och härskartekniker är bara några av de begrepp FI är ideologisk sponsor för. Alla förväntas vara radikalfeminister och ställa upp på de senaste buden från Schymans gäng. Utopierna är den nya verkligheten.

MP ägnar sig också åt politiskt svärmeri. Helst önskar man att både bil och flyg upphörde genast, att vi skulle ha mycket mer fritid och ett ekologiskt hållbart samhälle. MP är partiet som tagit flummet in i de politiska salongerna. Världsförbättrarambitionerna omfattar friår med full lön, förbud mot fimpar, att ersätta banker med ett konto för allmänheten, och att ”göra nöjesflygandet tråkigare”, för att ta några exempel. Tillsammans med FI leder man PK-ligan där man med kraft marknadsför korrekta förhållningssätt som vi alla förväntas följa.

S värnar fortfarande föreställningen om arbetaren trots att begreppet luckrats upp betydligt de senaste decennierna. Och V är fortfarande ett klasskampsparti där förre ordföranden såg sig som kommunist tills för bara några år sedan då han offentligt var tvungen att avsvära sig läran. S är ideologiskt mindre stelbent än V men anser sig fortfarande veta bäst då det gäller välfärdsfrågor, och man vårdar sin moraliska tradition där uttalandet ”Sverige är en moralisk stormakt” nog får anses ta priset i pretentiös självbild.

Gemensamt för de åtta etablerade partierna är den ständiga smutskastningen av SD, även om de vid det här laget nog börjar förstå att det är kontraproduktivt. Men vad ska de göra, frågar de sig, behandla SD som ett normalt riksdagsparti? Aldrig! För här är både pragmatiker och idealister rörande eniga – man BÖR nämligen inte vara kritisk mot islam, det är FÖRKASTLIGT att ironisera över radikalfeminismen, det är INTE TILLÅTET i det här landet att ifrågasätta invandringen och det är LÖJLIGT att älska sitt land eftersom man därmed menar att Sverige är bättre än andra länder.

Och så går den självuppfyllande profetian långsamt mot sin fullbordan. En politiskt intresserad vän tror att SD kommer upp i 25% vid nästa val. Och han tror att S kommer att gå tillbaka ytterligare, försvagade av idélöshet och tom retorik. Då skulle SD bli största parti. Ja tre år är en lång tid så mycket kan hända.

De åttas oförmåga att engagera väljarna står i bjärt kontrast till SD:s idéprofil som är radikalt ny i svensk politik. Om de två dominerande riktningarna är pragmatiker och idealister företräder SD de marginaliserade som utgör den lägsta politiska kasten som givit röst åt stora väljargruppers engagemang i politiska tabun. SD har fått status som de icke berörbara eftersom man tänker de förbjudna tankarna. Den oro som förklarar SD:s framgångar har man ännu inte förstått.

Därför smutskastar man SD på olika sätt, utestänger dem från politiskt inflytande, förödmjukar dem med att vägra hälsa och liknande. Problemet är att de knappast vinner röster på detta. De får inte tillbaka de som flytt till SD. Och de väljare som funderar på att rösta på SD får bara den spark i baken som gör att de slutligen hoppar över. Man blir förbannad över denna ständiga förödmjukelse. Mobbade väcker alltid sympati.

SD utestängs från den politiska scenen för att de helt enkelt har olämpliga åsikter. Det är så det fungerar. Man kan inte tycka vad som helst i det här landet. Man blir bestraffad, etablissemanget tillåter det inte.

I Sverige har man demokrati, men den är villkorad.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

En av de ansvariga för moralpaniken kring invandringen ångrar sig

♦ ♦ ♦ ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta har pågått under flera år. Nu ångrar hon sig.

Hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som vågade ha en avvikande mening: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon så sent som i augusti förra året, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Vi har varit många som blivit tystade så fort vi ville ta upp denna samhällsfråga. Vi visste att det var beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom. Vi blev hånade, bespottade, ifråntagna vår heder, diskvalificerade i det offentliga samtalet och alltid tagna för att tillhöra Sverigedemokraterna. Kort sagt: demoniserade. För så är det i Sverige då den kollektiva moralpaniken slår till.

Men demoniseringen blev en självuppfyllande profetia – eftersom SD var det enda partiet som tog oron på allvar växte de vid varje val och är nu tredje största partiet i landet.

Det var uppenbart för envar att moralpaniken berodde på Sverigedemokraternas ständigt ökande opinionssiffror. Men istället för att analysera orsakerna, nämligen en utbredd oro för invandringens stora omfattning, agerade man som om partiet inte fanns. Verkligheten blev fienden. Vi visste detta, det är ingen nyhet Ann-Charlotte Marteus kommer med, det är hennes erkännande som är uppseendeväckande. Och formuleringarna varför hon ylade med vargarna.

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Vi visste det, för vi konfronterades med detta varje dag. För vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick.

Men det var inte bara det politiska etablissemanget som agerade ansvarslöst, media var deras lakejer – och en ansenlig opinion stödde tanken på obegränsad invandring. Tankefiguren var: man kan inte avvisa nödlidande. Och när det gällde integrationsfrågan var till och med förre statsministern lättsinnig då han vid en flygtur konstaterade att ”landet har gott om plats”. Vilket ingen har ifrågasatt. Den springande punkten är ju hur mycket boende som kunde ordnas. Och jobb.

Sveriges häpnadsväckande brist på ansvar har förvånat omvärlden. Men så sent som för några veckor sedan verkar förtrollningen vara bruten då flera borgerliga partier kom med olika förslag för integrationen, så nu är den debatten igång, även om regeringen som vanligt tiger som muren. Det tog flera år innan vi kom hit. Men ännu har ingen vågat ta i invandringsfrågan. Där går gränsen än så länge.

Det passar SD utmärkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Häv hemligstämpeln på invandringspolitiken!

♦ ♦ ♦ ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skriver Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti. Sent omsider börjar nu enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal. Och politiker har inte sagt flasklock – undantagandes SD – förrän Reinfeldts vädjan häromdagen till svenska folket om solidaritet inför den ökande invandringen.

RasiststämpelAnna Dahlbergs fråga är självklar: Hur ser planeringen ut för denna omfattande invandring? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år framöver – 80 000 har nämnts för nästa år – krävs en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknar motstycke i historien – berör oss alla. Ändå får vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skriver redan för två år sedan, den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det är förvånande hur oskickligt makten hittills skött invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten har man mörkat det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – har spelat med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt har ärendet tystats ned och skambelagts. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta har stigmatiserats och deras heder ifrågasatts.

Kritik av invandringspolitiken uppfattas som kritik av invandrarna, vilket per automatik ses som främlingsfientlighet och rasism.

Argumentationen har varit undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan har det inte varit tal om, ämnet är tabubelagt.

Detta kan knappast kallas åsiktsfrihet. Och tillåts inte fri åsiktsbildning och debatt i en viktig samhällsangelägenhet är demokratin hotad.

NordiskInvandringDet krävs ingen Einstein för att räkna ut att SD:s inträde i riksdagen i mycket är ett resultat av denna mörkläggning som uppfattas som ett svek av många. Men istället för att diskutera detta skuldbeläggs all kritik av den förda invandringspolitiken. Som om kvoterna är heliga och inte kan ifrågasättas (ordet ”massinvandring” är t ex bannlyst), som om det inte existerade en integrationsproblematik. Och den nödvändiga diskussionen i ämnet omöjliggörs.

Ett uttryck för detta är den värderelativism som godkänner det mesta bara det kommer utifrån. Som DN-skribenten Lena Andersson uttrycker det:

»Anhängarna dekonstruerar (påvisar ofullkomligheter) allt på hemmaplan men ingenting på bortaplan. Stringtrosan som symbol för kvinnans ofrihet och sexualisering undersöks ned till minsta fiber, liksom plastkirurgin, heteronormativiteten, underklädesreklamen och hela det neurotiska uppvisandet av kvinnokroppen. Det är utmärkt. Men när dekonstruktionen utsträcks till de likartade men spegelvända fenomenen slöja, niqab, hedersnormer, könsstympning, tvångsäktenskap och hela det neurotiska döljandet av kvinnokroppen, heter det islamofobi, främlingsfientlighet och påtvingade västerländska normer.«

I statsmaktens informella överenskommelse med media ingår också att kriminellas invandrarbakgrund ska mörkas. Redan år 2000 skrev AB:s Yrsa Stenius om en oskriven pressetisk regel: ”När du skriver om brott, nämn aldrig – antyd inte ens – att det är en invandrare som begått det även om det är så det ligger till”. Den höga andelen utlänningar i brottsstatistiken skulle öka främlingsfientligheten om allmänheten visste, menade man. Media döljer därför uppgifterna som vore de statshemligheter. Varför upplysa om brottslingen är invandrare, är den retoriska frågan. Svaret är självklart: varför förtiga? Det är en lika viktig upplysning som ålder, kön och yrke. Och det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Inte minst i efterlysningar. Nyligen fick polisen i en norrländsk ort sina fiskar varma då de efterlyste två brottslingar, en med ”ett zigenskt” och en med ”ett baltiskt” utseende. Med ens fick de kritik för att de talat om ”stereotyper”. De hade brutit mot den svenska dogmen att alla är lika oavsett ursprung. Samtidigt förstår var och en att dessa särtecken var en väsentlig hjälp i sökandet. Att inte lämna dessa uppgifter skulle försvåra utredningen.

AsylsökandeFrågan är om inte mörkandet av brottslingens ursprungsland är kontraproduktivt. Folk är inte dumma, de kan räkna ut saker. För statistik som visar att cirka hälften av landets fångar har invandrarbakgrund talar sitt tydliga språk. Att man döljer detta föder bara ryktesspridning och konspirationsteorier. Som i slutändan gynnar SD.

Istället skulle detta faktum debatteras öppet som allt annat som är problematiskt i landet. Vi är ju en demokrati med åsikts- och yttrandefrihet. We are in this together. Eller? Experter kunde ge förklaringar så att vi förstår och blir delaktiga i en gemensam angelägenhet. Istället behandlas vi som barn som ska skyddas från verkligheten.

Landet har på några decennier påtagligt förändrats. Idag är runt 20 procent av befolkningen utrikes född eller inrikes född med två utrikesfödda föräldrar. Inget fel i det, men med detta följer en rad konsekvenser som vi alla är berörda av.

Svenska folket borde få vara med i omdömesbildningen kring invandring och integration. Det är en för komplicerad fråga att avgöras enbart av politiker. Låt oss hoppas att Reinfeldts solidaritetsvädjande om att ”öppna våra hjärtan för flyktingarna” är en senkommen insikt om att häva hemligstämpeln på invandringspolitiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.4/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)