Archive for the ‘ Om invandring ’ Category

Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

De intellektuella måste ta första steget till ett vårdat samtalsklimat

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Reaktionen på terrordådet i Stockholm flyttade fokus från viktiga frågor till flower power-flum

♦ ♦ ♦ Reaktionen på terrordådet i Stockholm sjunde april detta år väckte naturligtvis bestörtning. Men efter bara några timmar dominerades media av något typiskt svenskt; vi uppmanades att inte vara rädda, att inte hemfalla åt hat, vi varnades för polarisering och främlingsfientlighet, att inte låta terroristen ”få rätt”. Som Ann Heberlein skriver i sin bok Den banala godheten:

Post it-lappar med kärleksbudskap på Drottninggatan efter dådet.

»Ett genomgående tema i reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan är alltså inte, som man skulle kunna föreställa sig, fördömande av terrorn och sympati med de drabbade. Nej det genomgående temat är istället varningar för polarisering och att tänka i termer av ”vi och dom” samt ett varnande finger för rädsla. Bevekelsegrunderna är i vanlig ordning ”antirasism”. Den svenska offentlighetens patologiska behov av att framställa sig själva som goda är nästintill parodiskt.«

Biskop Eva Brunne skriver i Aftonbladet att ”terroratacker göder polariseringen. Ställer människor mot människor, religioner mot religioner, åskådning mot åskådning”. Vi uppmanas att ”välja kärleken istället för rädslan”, skriver en annan. Vi måste välja vilka vi vill vara – ”människor som hatar eller människor som älskar”. Man kunde uppleva sig förflyttad till hippieerans flummiga ”make love not war”.  Snart var också platsen för dådet översållad med blommor och skrivna lappar som uppmanade till kärlek. Det var som om man glömt vad man borde tala om.

»Den banala godhetens förkämpar fördunklar diskussionen och förflyttar fokus från de viktiga frågor som Sverige måste diskutera. Överst på agendan just nu står inte antirasism. Den frågan har haft företräde i åratal nu, vilket har omöjliggjort flera viktiga diskussioner, exempelvis den om terrorbekämpning. Den viktigaste frågan i terrordådets efterdyningar handlar om säkerhet: vilka åtgärder bör och kan vidtas för att minimera risken för fler terroristdåd?«

Polisen rönte uppskattning för sin insats. Polisbilen stod så här flera dagar, översållad av blommor.

Begreppet ”vi och dom” har i svensk debatt länge varit ett uttryck för exkludering. I ett land där vi alla vill se oss som jämlika, en enhet, är detta begrepp förhatligt. Det har blivit ett av integrationens viktigaste begrepp – ve den som betraktar invandrarna som ”dom”. De är ”vi”, möjligen ”nysvenskar”. Detta uttryck för banal godhet ifrågasätts av Heberlein:

»Vi måste tala och tänka i termer av ”vi” och ”dom”. Jag är inte, och kommer aldrig att vara ”vi” med terrorister, alldeles oavsett om de hämtar näring ur islamistisk ideologi, högerextremism eller vänsterextremism. De har ingen plats i mitt ”vi”. Vi som respekterar varandras värde, varandras rättigheter och friheter måste ta avstånd från dom som vill förstöra, förinta och förhindra oss att vara fria. (…) Varningar för polarisering och vi och dom-tänkande i det här sammanhanget är både okunnigt och respektlöst.«

Det finns så mycket vi måste tala om med anledning av terrordådet. Kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer, övervakningskameror, skärpt lagstiftning och liknande. Ann Heberleins bok bringar reda i den stora oredan.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

”Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, äventyrar det svenska trygghetssamhället”

♦ ♦ ♦ »I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet.«

Med denna salva summerar författaren Ann Heberlein sin bok Den banala godheten som just kommit ut. Det är en sammanfattning av den komplexa problembild vi alla känner till men etablissemang och media ständigt förnekar. Boken formulerar de väsentliga frågeställningarna utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren där sveket mot svenska folket blir tydligt.

Vad menar då författaren med uttrycket banal godhet? Det är den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser, menar hon. En gränslös välvilja som tar sig lika banala som oreflekterade uttryck.

Den monokultur som präglat Sverige under århundraden har på ett par decennier ersatts av en mångkultur. Det är en omställning politiker, opinionsbildare och kändisar bagatelliserar, vi ska inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro, ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man – trots att många av oss upplever motsatsen i vår vardag.

»Den oro jag, och, enligt Aftonbladet/Inzios undersökning 81% av svenskarna hyser, kretsar kring problem som uppkommit i kölvattnet på en ökad segregering i samhället. Vår oro hänger samman med invandring, mångkultur och bristfällig integration. Därför tas den inte på allvar utan avfärdas som uttryck för främlingsfientlighet.«

Ann Heberlein

Ann Heberlein vill, nej kräver, att den oro hon känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar. Hennes rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som är besvärande (läs: ”leder till ökad rasism”) genom att dölja polisanmälningar relaterade till nyanlända, media mörkar våldsverkares etnicitet, man ljuger om kostnader för invandringen, nyanländas yrkeskompetens, utbildningsnivå och förekomsten av brottslighet i utanförskapsområden.

»Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner i samma takt som oro och rädsla ökar. (…) Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar.«

Det har hittills varit svårt att komma med liknande uttalanden utan att betraktas som SD, rasist eller främlingsfientlig. Men sådana etiketter passar inte in på Ann Heberlein som sedan länge varit en välkänd debattör och opinionsbildare. Hon har varit opolitisk tills nyligen då hon meddelat att hon ställer upp för M i valet 2018. Det är svårt att tro att hon riskerar sitt politiska oberoende om hon där inte känt ett stöd för sin samhällskritik.

»Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.«

Ett tydligt exempel på en banal godhet är det s k ”Juluppropet” 2016 där Svenska kyrkan och andra förordade en återgång till tidigare migrationspolitik. Detta kan te sig gott vid en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna skulle blivit för landet vid ett sådant scenario kan vi omöjligt betrakta det som en god handling. Det är inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det handlar istället om en grov ansvarslöshet.

I en kommande krönika skall vi ta fram en del av Heberleins synpunkter på problemområden som kulturrelativism, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, papperslösa, mångkultur och svenska värderingar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Lotta Gröning om de politiska problemen i Sverige

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Exotiska kulturer är bättre än vår svenska, menar vänsterintellektuella

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Ann Heberlein

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Göran Adamsson

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den svenska konsensuskulturen en tröghetsfaktor i debattklimatet

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Ett multikulturellt samhälle försvårar integration

♦ ♦ ♦ Den ökande invandringen under ett decennium avbröts hösten 2015 då Sverige tagit emot drygt 162 000 asylsökande. Det vill säga 3 000 i veckan. En hårt trängd regering tvingades till slut ta sitt förnuft till fånga. Denna ansvarslöshet hade då länge kritiserats liksom den mediacensur à la forna öststaterna som omöjliggjorde öppen debatt. Fega politiker samspelade med en närmast enig journalistkår med att mörka vad som var på gång. Ingen debatt tilläts, och de som ändå lyckades komma till tals hånades.

Regeringens helomvändning öppnade emellertid de mediala slussarna och vi har fått en ketchupeffekt där allt nu får sägas. Både journalister och politiker står i kö för att be om ursäkt för vad de gjort och de flesta utom Miljöpartiet inser att den gränslösa invandringen inte längre är en realistisk tanke. Men hur kunde det bli så här tokigt?

Lorentz Lyttkens

Lorentz Lyttkens

Därför att Sverige har en ”moraliserande överideologi med godhetsambitioner”, som samhällsvetaren Lorentz Lyttkens uttrycker det. Regeringen talar pretentiöst om Sverige som en humanitär stormakt där man säger sig ha världens enda feministiska utrikespolitik. Man vill se sig som De Goda som bekämpar världens orättvisor. Men till slut fick den humanitära stormakten rätta mun efter matsäcken. Lorentz Lyttkens:

»Migrationsspektaklet kanske är det tydligaste exemplet. Fram till hösten förra året fanns det ingen hejd på hur välkomna migranter från hela världen var till Sverige. Alla var välkomna. Sedan kom alla. Då var det inte så kul längre och vi fick ändra oss.«

Eli Göndör

Eli Göndör

I sina godhetsambitioner hade regeringen inte räknat med att det skulle bli problem med integrationen. Man trodde att möten mellan olika kulturer, föreställningar och idéer skulle gå smidigt, man var inte beredd på att detta kunde leda till motsättningar. Men dessa migranter har andra föreställningar om hur ett samhälle skall fungera än det som är normerande i Sverige, menar Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria. Men han ser ingen förståelse för detta hos ansvariga.

»Man har inga som helst uttryckta förväntningar på vad människor som kommer hit ska anpassa sig till. (…) Därtill tar man ingen som helst hänsyn till vad människor har för bakgrund och erfarenheter som majoritetskulturer eller minoritetskulturer, och som grädde på moset så betalar man människor för att upprätthålla sin identitet på heltid. Det vill säga man betalar egentligen människor för att inte integreras, för att bevara sin särart och ställa sig vid sidan av samhället.«

Detta, menar Göndör, gör integration omöjlig. I en artikel i Fokus med rubriken De kom, vi såg, vi segregerade, talar han om att de som kommer från minoritetskulturer (som t ex judar, libaneser, armenier och kineser) under århundraden hittat funktioner i samhället som inte kontrolleras av majoriteter, de är anpassningsvilliga och därför lättintegrerade.

»De har skapat ett kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.«

Annorlunda är det för de som kommer från majoritetskulturer där man är van vid en dominansposition. Europa i allmänhet består av kristna majoritetssamhällen, som länge haft tydliga och självklara dominanspositioner. I synnerhet Sverige är ett sådant majoritetssamhälle där normer utvecklats som en konsekvens av detta. Det gör att normerna inte är särskilt anpassningsbara. Det gör också att den svenska särarten aldrig behövt definiera sig mot andra grupper.

Och när en identitet som sällan utmanats ändå blir utmanad – som den svenska när invandringen ökar – får den svårt att hävda sig. Lika svårt som andra kulturer.

»För sunnimuslimer från Mellanöstern är mötet med den sekulära fria demokratin en lika ny erfarenhet som att vara i minoritet. Och det är en erfarenhet som kräver att en ny identitet skapas. Gamla föreställningar måste bytas ut. Nya motbilder krävs. Den religiösa sunniarabiska politiserade positionen, måste för första gången förhålla sig till att omgärdas av en europeisk kristen majoritetsposition.«

Från andra hållet har den kristna majoritetspositionen förstärkts i mötet med islam. Den kristna värdegrundsgemenskapen beskrivs som något andra måste anpassa sig till. Allt oftare också som en mer moralisk och bättre gemenskap än andra.

»Frankrikes förbud mot heltäckande slöja 2011 var resultatet av att två majoritetskulturer med dominansposition krockade. Å ena sidan den sunniarabiska, som med små symboliska åtgärder försöker flytta fram sin position. Å andra sidan den kristna franska, som vägrar släppa sin majoritetsstatus.«

I Sverige har liknande konflikter uppstått, tydligast när muslimska företrädare vägrat skaka hand med det motsatta könet. Eller då muslimska intressen vill ha skilda badtider för män och kvinnor. En liten gest har rubbat majoritetssamhällets dominansposition. Varje beslut stärker eller formar de inblandades identiteter och förhållningssätt till varandra. Den importerade hederskulturen förstärks i det nya landet.

»Hederskulturen riskerar att intensifieras av män vars status hotas. Därför kan hederskultur utövas intensivare bland människor som invandrat till friare och öppnare länder, från länder där patriarkal maktordning upprätthålls som en naturlig norm i samhället.«

Det pågående mötet mellan två majoritetskulturer i Europa har fått allt fler forskare att ifrågasätta idén om det multikulturella samhället. Länder som bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik, har lyckats bättre med integrationen. Menar alltså Eli Göndör. Hans artikel är den första djupgående analys av migrantproblemet jag sett i det här landet. Hoppas politiker läser den – och media.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

»Det är vår skuld att migrationspolitiken havererat.«

♦ ♦ ♦ Under flera år fanns en stark kritik av den svenska invandrings- och migrationspolitiken. Men den tystades ned eller hånades, tills förra hösten då allt plötsligt ändrades. Medieetablissemanget började långsamt visa förståelse för det de förut avvisat. Idag är kritiken av den hejdlösa invandringen före hösten 2015 allmän och de flesta inser att vi tagit oss vatten över huvudet då det gäller integrationen.

I raden av bekännelser fogas nu en verklig tungviktare – Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, som i tidskriften Kvartal talar om de misstag de gjorde i migrationsfrågan.

Mikael Sandström

Mikael Sandström

»Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.«

Vi ska se att Alice Teodorescu är kritisk till att denna bekännelse kommit först nu när den är okontroversiell, men det är ändå en anmärkningsvärd bekännelse från en av dem som var ansvariga för migrationspolitiken. Och han är vad jag vet den förste som verkligen visar ånger över mobbningen av kritikerna.

»De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.«

Den bekännelsen har vi väntat på länge. Och svaret på varför mobbningen utövades av alla ledande organ lär vi få vänta ännu längre på. Sandström går sen in på vilka skador massinvandringen åstadkommit.

migration»Den situation som uppstod efter flera års mycket stor migrationsinvandring gjorde att humaniteten i den svenska migrationspolitiken bröt samman. Antalet migranter blev många gånger större än vad systemet var anpassat för och vad Sverige kan hantera. Nästan alla som sökte asyl förra hösten väntar fortfarande på att få sin ansökan prövad. Värst är situationen för de ensamkommande barnen.

Det kanske mest inhumana är att människor lockats till Sverige i föreställningen att det är lätt att få stanna här och att skaffa utbildning och jobb. Sanningen är att många av de asylsökande kommer att få avslag. Många av dem som får bifall kommer att hamna i långvarigt utanförskap.«

Han berör också problemet med de kriminella gängen från Marocko.

»Så länge det är ekonomiskt bättre att leva som tillståndslös i Sverige än som fattig i Marocko kommer fattiga marockaner att vilja söka sig hit. Om vi inte vill acceptera att det skuggsamhälle som redan finns ytterligare växer, måste vi vidta åtgärder för att hindra människor från fattiga länder att komma hit. Det är inte cynism att påpeka detta. Det som är cyniskt är att låtsas att det inte finns ett dilemma.«

Och det många av oss förutsåg för länge sedan – hur man ska ordna bostadsfrågan för denna tsunamivåg av människor utifrån.

»När kommun efter kommun meddelar att de inte klarar av det mottagningsuppdrag som staten lagt på dem är det inte ett skenargument. Det går inte att få fram den mängd bostäder som behövs, trots att byggandet nu ökat kraftigt. Det stora problemet framöver kommer heller inte att vara pengar, utan att få tillräckligt många händer, fötter och maskiner som behövs för att bygga hus. Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel.«

Artikeln har kommenterats, bl a av Ledarsidorna och Alice Teodorescu i ett Facebook-inlägg. Men Alice är inte bara glad för erkännandet, hon är också upprörd:

»Jättebra att AKB, Billström och Reinfeldts statssekreterare medger att de hade fel. Men allvarligt talat, det har gått två år sen valet, M ligger illa till i mätningarna och migrationstabut bröts av S förra året. Det finns ingen trovärdighet i att komma nu, när det är totalt riskfritt, och säga det uppenbara. I min värld är det enda hederliga som kan återuppbygga förtroendet att de som piskade folk till lydnad under Reinfeldt (och som nu plötsligt sett ljuset när det gynnar karriären, liksom det då gynnade karriären att förneka) lämnar sina platser till förfogande. Om M ska ha minsta chans är det just vad som måste ske. Omläggningen av politiken blir annars bara platt.

Vi som sade något offentligt, oftast med invandrarbakgrund, har fått betala ett mycket högt pris. Jag har fått dödshot. Om inte jag hade haft en chef med ryggrad på GP hade jag förlorat jobbet och fått karriären förstörd av alla smutskastningskampanjer som riktats mot mig senaste åren. Jag är så less på ryggradslösheten och lismandet. Det är för fan ett lands framtid ni leker med.«

Även om Alice Teodorescu har en poäng visar detta erkännande att det ändå finns de som inser vilka fegisar de varit – och att de till slut faktiskt vågar tillstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)