Archive for the ‘ Om feminism ’ Category

Zara Larsson, den nya företrädaren för plakatfeminismen

♦ ♦ ♦ Det svenska debattklimatet har blivit överhettat. Känslor svallar och överdrifter ersätter sansade analyser. En rappare menar på fullt allvar att rasismen genomsyrar samhället, synpunkter på invandring och integration ses som ”främlingsfientlighet” och plakatfeministerna går på i ullstrumporna i sina sedvanliga överdrifter. Senast i raden är sångerskan Zara Larsson som blivit näthatad för sina feministiska uttalanden.

Zara Larsson

Zara Larsson

”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i”, skriver hon på sin blogg, ”vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Uttalandena är föga originella, bara upprepningar av de feministiska klyschor vi hört i åratal. Varför väcker då detta en sådan upprördhet?

Därför att överdrifter tenderar att göra det. Att extremfeministiska synsätt ständigt upprepas gör dem inte till sanningar. De är provokationer. Den feministiska rörelsen har knappast gjort sig känd för lugnt resonerande och intellektuell hederlighet, man har istället valt konfrontationens väg. Man vill chocka, man vill såra, för man tror att detta ger bäst resultat. Även om det gäller hälften av landets befolkning.

Och taktiken är effektiv, metoden fungerar – många män blir förbannade. Och Zaras valhänta försök att nyansera efter kritikstormen på nätet hjälper knappast.

»Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.«

Undantagen är alltså få, vilket bara gör saken värre. Men Zara kan säga detta i lugn förvissning om att hon har hela feministrörelsen och tyckareliten bakom sig. För denna könsapartheid är sedan länge förankrad i samhället. Att män är djur betraktas nästan som en sanning numer. Och Zara hyllas därför allmänt för att hon är ”modig” för att hon ”vågar” säga ”sanningar”. I själva verket exponerar hon sin naivitet och kaxighet i kraft av sitt kändisskap. I en SvD-intervju 19/7 säger hon:

»Jag tror att kvinnohatet och rasismen är så impregnerat i samhället att man inte tänker på hur vidrigt det är.«

Att Sverige skulle vara ett rasistiskt land är ett lika absurt som verklighetsfrämmande påstående. Rasism är särbehandling av människor med avvikande hudfärg eller etnicitet. Visst förekommer det, men att stämpla ett helt folk som rasistiskt är naturligtvis en grov överdrift. Men detta slappa synsätt är så vanligt att Zara tror på det. Hon är ett barn av sin tid.

Zara kallar sig feminist, ett slitet ersättningsord för kvinnors rättigheter. Begreppet feminism används av politiskt korrekta som vill känna sig hippa. Men det är idag bara uttryck för en självklarhet som få ifrågasätter. För vem är idag inte för kvinnors jämlikhet i en situation då till och med politiska partier tävlar om att vara feminister? En minoritet. Eftersom de flesta förespråkar kvinnlig jämställdhet förlorar begreppet feminism sin radikala nyans.

Förutsatt att man med feminism inte avser extrema synsätt som den aggressiva könsapartheid plakatfeminismen företräder som idag är lekstuga för feministetablissemangets bisarra utopier. För det är denna extremfeminism många reagerar på. Inte att Zara är för kvinnlig jämställdhet. Man måste skilja på feminism och extremfeminism. Men eftersom det sällan görs uppstår missförstånd.

Män ”hatar” inte kvinnor. Naturligtvis inte, uttalandet är obalanserat och osakligt, för att inte säga extremt. Liksom att Zara ”hatar män i grupp”. Det finns inget ”modigt” i att yttra sådana häpnadsväckande generaliseringar utan snarare en tonårings naturliga behov av bekräftelse. För hon vet att hon får applåder av många i kultursverige som håller med henne. Även män, i en sorts oreflekterad självspäkning orsakad av ett dåligt samvete över hur kvinnor behandlats historiskt. Det är rätt åt oss, tänker de. Vi måste gottgöra det män gjort mot kvinnor i alla tider. Kör hårt Zara!

Och plakatfeministerna jublar naturligtvis. Men för att förstå de häftiga reaktionerna på Zaras aningslösa beskäftigheter må man betänka ett och annat.

Mannens etnicitet är ständigt under attack, speciellt i vårt land. Här kan man verkligen tala om rasism. Mannen förväntas stillatigande ta emot de senaste uttrycken för den könsapartheid som idag ses som så självklar. Att Mannen ska hånas, häcklas och skämmas i största allmänhet är inget man ifrågasätter. Vi är primitiva djur. Det vet ju alla.

Naturligtvis brister det för somliga män som i raseri förolämpar tillbaka, vilket Zara upprört berättat om. Hon har nämligen inte förstått den andra sidan av myntet. Och hon är i gott sällskap av de som hyllar hennes ”mod” i ”kampen mot patriarkatet”.

I radioprogrammet Sommar uttrycker hon förvåning över attackerna mot sin person, samtidigt som hon i ordrika vändningar hävdar sin rätt att provocera män. Det verkar inte ha slagit henne att provokationer bara kan väcka ont blod. Som om hennes ”hat” mot ”machosamhället” och ”patriarkatet” skulle vara ett konstruktivt bidrag till att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor.

Feminismens aggressiva könsapartheid är ovärdig en utvecklad demokrati. Att feminismen fortsätter sitt råskäll och förolämpningar gör dem till en del av problemet. Tids nog kommer Zara kanske att förstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.6/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Fyra anledningar att inte kalla sig feminist

♦ ♦ ♦ Att komma ut som bekännande feminist har idag blivit så vanligt att de som inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring, eller som författaren och journalisten Katarina Wennstam formulerar det i en krönika i SvD:

»2014 framstår det som så urbota korkat och otidsenligt att inte vara feminist. Som att man sitter och klipper med ögonen i mörkret inne i en grotta så långt från den verklighet som alla mammor, döttrar, mormödrar och systrar lever i.«

Katarina Wennstam

Katarina Wennstam

Att jag vägrar kalla mig feminist gör jag av goda skäl. Wennstam sätter likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Som om det vore samma sak. Hon menar att om du inte är feminist är du emot jämställdhet mellan könen. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan.

Att flertalet feminister verkar ovetande om denna feltolkning är det mindre problemet. Man kanske inte tycker distinktionen är så kinkig i en rörelse som kämpar för kvinnans rättigheter. Det är därför inte heller den tyngst vägande orsaken till att jag aldrig skulle kalla mig feminist. Det finns större problem för oss som vägrar kalla oss feminister. Eller närmare bestämt fyra.

1. Mannen är kvinnans motståndare 

Vill du ha status som feminist kan du inte bara stanna vid åsikten att kvinnan bör vara mannens jämlike – du måste se honom som en motståndare. Även om en del feminister inte ser det så ligger det implicit i hela den feministiska rörelsens attityd. Du förväntas bekämpa allt du tycker är fel i hans beteende, synsätt, privilegier och sätt att förhålla sig. Det är det viktiga. Feminismen är i första hand en intresseförening för kvinnor men har med åren utvecklats till en aggressiv kampideologi där män betraktas som orsak till det mesta som är dåligt i världen.

Nu vet ju var och en – även feminister – att detta inte är en sanning i vanlig mening. Det är i bästa fall en grov överdrift gränsande till ren lögn. Men i sin tendensiösa avsikt tjänar denna hållning ett högre syfte – att tydliggöra kvinnornas långvariga underläge. Och en feminist blygs inte tillstå att det också ligger en klar revanschlusta och inte så lite hämndinstinkt bakom. Liksom att trendkänsliga manliga feminister i sin tur upplever ett betydande skuldkomplex. Deras feministiska engagemang är en form av senkommen botgörelse.

Att manipulera sanningen har därför blivit själva utgångspunkten för feminismen, vilket gjort den till överdrifternas och förvanskningarnas ideologi.

2. Feminismen demoniserar män

Alla krig börjar med en demonisering av motståndaren där lögn och överdrifter är en förutsättning för att vinna över tvehågsna. Detta visar exemplet Putins agerande i Ukraina. I den feministiska ideologin gäller därför att etablera uppfattningen att mannen – det vill säga alla män – är ett problem. Uttalandet ”män är djur” av en militant feminist har redan blivit klassiskt. Lögnen att mannen till sin natur är ond är själva grundbulten inom feminismen.

Exemplen på demoniseringen av män är flera. För ett par år sedan menade en kvällstidning att ”alla män” är skyldiga till den brutala våldtäkten i Steubenville i USA, en teater i Stockholm satte upp SCUM-manifestet av manshataren Valerie Solana som uppmanar till lemlästning av män, och norska och svenska radikalfeminister föreslog i en skrivelse till den norska regeringen att kriminalisera det de kallade för ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, för att ta några exempel.

3. Omdefiniering av könsbegreppet

Feminismen har lanserat ett begrepp – könsmaktsordning – som betyder att män innehar makten i familj och samhälle, vilket innebär att ägandet fördelas så att kvinnor får en mindre andel och att deras insatser och egenskaper nedvärderas. Men det är inte bara kvinnan som är förtryckt, de sexuella minoriteterna är det i ännu högre utsträckning. Att uppvärdera HBTQ-personers status är en nödvändighet i en modern demokrati och har därför ett brett stöd.

Denna analys känns invändningsfri. Men feministerna driver frågan längre, och nu blir det komplicerat.

GenusvetenskapMan vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. De har till och med lanserat begreppet genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion. Det vill säga en föreställning att känslan av könstillhörighet inte alltid stämmer med den fysiska verkligheten. Många män känner sig som kvinnor och tvärtom och könsbyten är numera ingen ovanlighet. Tanken är att det borde vara upp till var och en att kalla sig vad man vill. Könet är det man vill att det ska vara.

Denna hållning hos en minoritet kan möjligtvis på sikt accepteras av en majoritet. För att hjälpa till har de feministiska genusteoretikerna därför lanserat en teori som är illa underbyggd. Om könet är en konstruktion måste det innebära att könsrollsmönstret präglas i barndomen av föräldrar och omgivning, säger de. Könsidentiteten är därför inte biologiskt utan kulturellt betingad. Man uttalar därför som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Könstillhörigheten är inlärd.

Genusvetenskapen anser därför att man bör behandla barn könsneutralt. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. På vissa håll har detta drivits långt. Paulina Neuding kommenterar i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

Denna genusvetenskapliga teori tillbakavisas av en medicinsk expert. Det problematiska med genusvetenskapen är nämligen att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapliga teorier går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Men denna förmodan har inte gått att bevisa, det är bara en idé grundad i en ideologi.

Detta visades med önskvärd tydlighet i en norsk tv-dokumentär. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv.

Att genusvetenskapen är oseriös är naturligtvis pinsamt – inte minst för feminismens rykte. Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Trots att man haft lång tid att utveckla sig på är dagens feminism paradoxalt nog en omogen rörelse.

4. Feminismens svek mot muslimska kvinnor 

Feminismen vill tydliggöra och bekämpa patriarkatet. Detta är säkert en viktig uppgift, men det märkliga är att de struntar i de patriarkala mönstren i stora delar av islam och andra hederskulturer – både utomlands och nationellt. Detta är tragiskt men framför allt obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara.

Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som  kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Denna hållning är oförlåtlig och en stor black om foten för en seriös feminism.

Ayaan Hirsi Ali

Ayaan Hirsi Ali

Den muslimska kvinnorättskämpen Ayaan Hirsi Ali uppmanar oss att utmana och bekämpa den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

»Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.«

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

Feminismen uppfattas idag bara som ett namn på jämställdhet mellan könen. Det är okunnigt. Man borde ta feminismen på större allvar. Det gör jag. Därför Katarina Wennstam kan jag omöjligt kalla mig feminist. Det är ett för belastat begrepp. Men jag är givetvis för kvinnans jämställdhet med mannen – det räcker gott tycker jag.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Näthatet har begripliga orsaker – det är de bortsorterades röst

♦ ♦ ♦ Det är inte näthatarna som är det demokratiska ­problemet, det är ”den medelklassiga identitetsvänstern”, skriver Jonas Thente i en artikel i DN som väckte ett visst rabalder häromveckan. Han försvarar inte näthatarna men ser dem som ”de bortsorterades röst”, ett symptom på en samhällskris. Sanna Rayman i SvD håller med honom.

»Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.«

Tyckareliten lider brist på självinsikt, menar Sakine Madon i Expressen.

”När journalister, i sina försök att övertyga varandra om sin egen förträffliga tolerans, sparkar nedåt och hyser förakt mot den som saknar plattform är det kanske inte så konstigt att nätets kommentarsfält fylls av frustrerat hat”. 

Thentes artikel blev naturligtvis motsagd av skribenter i en rad tidningar, men faktum kvarstår. En gryende självsyn har börjat göra sig gällande bland journalister. En aning om att näthatet faktiskt har begripliga orsaker, kanske främst en nedtystad debatt. Här på Mummel i kön har det länge varit uppenbart.

Vi har hela tiden menat att den huvudsakliga grunden för frustrationen hos de bortsorterade är att extrema förhållanden betraktas som normala. Som icke existerande. Att betrakta feminism, invandring och islam som problem är inte OK, trots att det rör sig om stora samhällsförändringar som ägt rum bara under de senaste decennierna.

Det är märkligt att man inte förstått att detta väcker harm och främlingskap.

Då det till exempel gäller motståndet mot invandringen skriver Leo Kramár i SvD om den sociala otrygghet som människor upplever vid snabba samhällsförändringar och den osäkerhet de känner när samhällets värderingar inte stämmer överens med deras upplevda verklighet. De högutbildade blir bäst integrerade i samhället och har lättast att anpassa sig till förändringar. Och de är också de som slår an tonen i samhällsdebatten.

»Lågutbildade, underprivilegierade och de grupper som är starkt beroende av traditionella värden har det svårast. Det är dessa som ofta söker sig till nationalismen, en ideologi som erbjuder individen en självklar grupptillhörighet och som framstår som en försvarare av traditionella värden. (…) Sverige har under några få årtionden haft en invandring som omskapat den demografiska strukturen på sätt som saknar motstycke i historien.«

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar. Man kallar det främlingsfientlighet, men handlar det egentligen inte om att folk helt enkelt känner sig ovana vid den nya situationen? Och hånet de utsätts för förstärker antagligen alienationen.

Under dessa årtionden har också en av världsreligionerna debuterat i vårt land i stor skala. Man beräknar att vi nu har en halv miljon muslimer i Sverige. Den större delen gör inget väsen av sig, men tillräckligt många exponerar sin tro på sätt vi inte varit vana vid tidigare. I gatubilden syns ofta beslöjade kvinnor, ibland helklädda i svart med bara en lucka för ögonen, vi hör att häpnadsväckande patriarkala familjemönster med kvinnoförtryck är vanliga, och det förut okända begreppet hedersmord är numera ett välkänt begrepp. Vi hör dagligen om terrordåd i islams namn och ett har också ägt rum i vårt land.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Då det gäller feminismen kommer förfrämligandet så att säga inifrån. Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som inte ser skillnad mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism.

Det betraktas som helt normalt att feppla med könsidentiteten och ifrågasätta de mest fundamentala könsrollsmönster. Vi har till och med fått begrepp som genusvetenskap vars främsta teori är att könet är en konstruktion, det vill säga att om man är man kan man ändå kalla sig kvinna om man känner för det. I enlighet med detta har man uttalat som sanning att det inte finns någon biologisk skillnad mellan man och kvinna (förutom det uppenbara). Att denna teori inte stämmer med medicinsk vetenskap är inget som uppmärksammas.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men den ideologiska feminismen stannar inte vid detta. Man lanserar begreppet hen som hjälp för nyblivna föräldrar att inte påverka sitt barns ”val” av könsidentitet, man anställer ”normkritiska” feministideologer på dagis – ”genuspedagoger” – för att motarbeta att pojkar upplever sig som pojkar och flickor som flickor. Detta som alltså strider mot etablerad medicinsk forskning. Syftet är att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Dessa tokerier får pågå opåtalat.

Och så tycker man det är konstigt att folk reagerar.

Men demoniseringen av män som roten till allt ont är säkert det som retar näthatarna mest. Hardcorefeminister betraktar män som fiender. ”Män är djur” säger en representant i ett uppmärksammat tv-program, norska och svenska radikalfeminister föreslår den norska regeringen att kriminalisera ”antifeminismen” och införa omskolning av feministkritiker, en reporter anser att ”alla män” är skyldiga till våldtäkten i Steubenville, en teater i Stockholm sätter upp SCUM-manifestet som uppmanar till lemlästning av män. Och så vidare.

Extrema feministidéer rycker man i början på axlarna åt. Men när dessa idéer glider in i att bli norm, som skett de senaste decennierna, måste irritationen hos vissa ha övergått till häpen vrede. Man känner sig förrådd. Som om det skett en statskupp. Som ett försåtligt maktövertagande. Och där ses de politiskt korrekta som fega medlöpare, som kollaboratörer i sitt företrädande av åsiktsetablissemangets ståndpunkter.

Jag har inga som helst svårigheter att förstå detta. Tvärtom slutar jag aldrig förvånas över att man inte för länge sedan insett det uppenbara. Som Leo Kramár formulerar det:

I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias, borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Näthatet är obehagligt och kan inte försvaras, men som en reaktion på extrema yttringar i samhällsutvecklingen är det till viss del begripligt. Vad annat kan de bortsorterade göra – förutom att rösta på det enda parti som förstår dem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Hatar arabiska män kvinnor?

♦ ♦ ♦ Mummel i kön har vid ett flertal tillfällen ställt frågan varför det muslimska kvinnoförtrycket inte finns på dagordningen hos den svenska feminismen. Hur kan det komma sig att feminister här hemma ägnar all kraft åt frågor om könskvotering, analyserar genusfrågor och utbildar normkritiska kvinnor för dagismiljön som om brotten mot muslimska kvinnors rätt i MENA-länderna* inte existerade?

EltahawyI en nätdebattAljazeera framträdde den egyptisk-amerikanska journalisten, feministen och muslimen Mona Eltahawy och talade om förtrycket av kvinnor i dessa länder. Efter att hon blev sexuellt trakasserad i Egypten av säkerhetsstyrkor på Tahrirtorget och fått sin arm bruten, skrev hon en mycket omtalad artikel i tidskriften Foreign Policy där hon ställde frågan: Hatar arabiska män kvinnor? Denna artikel diskuterades i tv-programmet där programledaren ber henne utveckla en del frågeställningar. Är det verkligen så illa som hon säger? Och Mona svarar.

− Är det ett krig mot kvinnan i arabvärlden? Absolut. När 12-åriga flickor dör av barnafödande i Jemen, när 91% av egyptiska flickor och kvinnor har blivit könsstympade, när 16-åriga flickor i Marocko är tvungna att gifta sig med de som våldtagit dem så att våldtäktsmännen kan undvika fällande dom − det kan inte kallas för något annat än ett krig. Det är ett kvinnofientligt samhälle.

Mona Eltahawy har för många kommit att ge röst åt det egyptiska folket. Hon är också en röst för kvinnor, arbetare, barn, afrikaner, palestinier, de fattiga, de behövande, de hungriga, de ledsna, och andra som upplever någon form av negativt socialt tryck. Kvinnorna i Mellanöstern och Nordafrika hatas oavsett om de är rika eller fattiga, menar hon. Lagar och synsätt i de 22 arabiska länder det handlar om är präglade av kvinnofientlighet. Och även om kvinnorna i överklassen har det bättre ställt än de fattiga är de utsatta för samma synsätt. Hatet mot kvinnorna är detsamma − och detta förenar dem över klassgränserna.

Hon ironiserar över att den förra amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde en stor sak av att hon är feminist, men när hon var i Saudiarabien ställde hon aldrig i utsikt att deras kvinnoförtryck kunde äventyra USA:s och Saudiarabiens allians. Naturligtvis gjorde hon inte det, hon hycklade, allt handlar ju om olja, menar Eltahawy.

− Den revolution som nu sveper över den arabiska världen kommer inte att lyckas om den inte tar itu med den sociala och sexuella diskrimineringen av kvinnorna. Jag upplever mig väldigt priviligierad i det att jag är utbildad, jag kan resa fritt, arbeta, jag skriver och jag menar att det privilegiet förpliktar mig att arbeta tio gånger mer än de kvinnor som inte har dessa fördelar. När jag blev attackerad på Tahrirtorget fanns det tolv andra kvinnor som också blev det. Men ingen av dem hade möjlighet att yttra sig av olika skäl. En del av dem blev tystade av sina familjer, en del av dem var för skamsna att säga något. Arabiska samhällen uppmuntrar inte kvinnor att tala om sina rättigheter. Jag kan – och därför måste jag göra det.

Den idag 43-åriga Mona flyttade till Egypten när hon var 15 år. Och att flytta dit som tonåring var som att ljuset släcktes, säger hon. Och jag förstod då att jag som kvinna hade två alternativ ”lose my mind or become a feminist”. Hennes förhållningssätt till ansiktsslöjan är också kristallklar – den bör förbjudas.

− Jag vet inte vilken kvinna som finns under den där niqaben. Ansiktet är en förutsättning för mänsklig interaktion, niqaben är därför ”a dehumanisation of women”. Den är till för att osynliggöra kvinnan. Och när man tittar på den ideologi som ligger bakom niqaben är den motsatsen till feminismen. Den tror inte på en kvinnas rätt att göra någonting förutom att dölja sitt ansikte. Sen vill en del feminister försvara denna rätt! Det är minst sagt motsägelsefullt. Om någon väljer att vara slav ska jag då stödja det beslutet?

I den filmade debatt med programledare och publik (både med och utan slöja) invänder en muslimsk kvinna med sjal – Dr Shuroq Naguib från Lancaster University, att Mona dikterar vad muslimska kvinnor ska ha på sig. Mona Eltahawy svarar:

− Om du hade niqab där du sitter just nu skulle vårt samtal vara väldigt annorlunda. Som mänskliga varelser spelar den icke-verbala kommunikationen en stor roll. Det handlar inte bara om mig och min antipati emot plagget, det handlar om mänsklig kommunikation.

En annan i publiken, Dr Taj Hargey, Muslim Educational Centre i Oxford säger:

− Jag kallar inte niqaben för en slöja, jag kallar den för en ansiktsmask och önskan att ha denna mask kommer inte från kvinnor, den kommer från män. Niqab och burka finns inte ens nämnda i Koranen. Ja jag skulle förbjuda den för den visar på en ojämlikhet. Varför ska enbart kvinnor dölja sin identitet i offentligheten och inte män? Har kvinnor slöja borde män ha det också.

Se debatten vi länkat här ovan. Tempot är högt uppskruvat liksom den intellektuella kvalitén. Sånt förekommer aldrig i det här landet. Här är liknande diskussioner bannlysta. I det ängsligt kulturrelativistiska Sverige talar man bara om kvinnors rätt att ha på sig slöjan. Man bortser helt från de problem som tas upp i Aljazeera-debatten. Och trots att niqaben bevisligen förorsakat trakasserier och problem vid anställningar betraktar man plagget som ett oproblematiskt uttryck för religionsfrihet. Kommunikationsproblemet har över huvud taget aldrig diskuterats.

Och igen: när kommer Gudrun Schyman säga att den arabiska feminismens kamp även är en angelägenhet för svensk feminism? Idag framstår de svenska feministernas ”kamp” som lyxproblem i jämförelse.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share

*MENA är en förkortning av Middle East North Africa.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 7 votes)

Genusteoretikerna hade alltså fel – vad innebär det för deras trovärdighet?

♦ ♦ ♦ Så har vi då fått svart på vitt att könsfundamentalisterna hade fel. Deras kanske viktigaste doktrin – att könet är en konstruktion – tillbakavisas av en medicinsk expert. Att 98 procent av alla förskollärare är kvinnor och 90 procent av alla våldsbrott begås av män har inte bekymrat de feministiska genusteoretikerna. De tror fortfarande att orsaken ligger i att barnet tidigt präglas av föräldrar och lärare. De har nämligen andra bevekelsegrunder än att bry sig om sanningen – deras teori är viktigare.

Att de har talat mot bättre vetande har vi förstått länge, men vad gör det, menar fundamentalisterna – så mycket värre för verkligheten.

Att denna svärmiska dogmatism fått ett sånt grepp om tankeklimatet i landet söker sina orsaker i den svenska solidaritetstanken. Att bry sig om de som har det svårt är något som ligger djupt i den svenska folksjälen. Att vi solidariserar oss med arbetarklassen, sjuka, fattiga (som till exempel de rumänska tiggarna nu senast) har blivit något av ett svenskt adelsmärke. Något vi har rätt att vara stolta över.

genderqueerMen kan solidariteten drivas för långt? Kan den överdrivas? Svaret är ja, vi såg detta i den kommunistiska vurmen på 70-talet och vi ser det i dagens genusteorier.

Att det föds 10 barn per år med oklar könsidentitet är naturligtvis problematiskt på många sätt. Läkarna strävar därför att så snart som möjligt fastställa barnets kön, d v s vilken könstillhörighet barnet ska växa upp med. Det finns också människor högre upp i åldrarna som är osäkra över sin könsidentitet oavsett fysiska förutsättningar. En del känner att deras fysiska kön inte motsvarar deras identitetsupplevelse och byter därför kön genom operation. Man kan bara ana de besvärligheter sådana människor har att kämpa med.

Men dessbättre är de en försvinnande minoritet.

Men denna minoritets prekära läge har utlöst något av en ideologisk ångest hos genusteoretikerna som lett till den vildvuxna begreppsvärld som brukar sammanfattas med slagordet könet är en konstruktion. Här har de feministiska teoretikerna drivit sin solidaritet med en minoritet så långt att de skapat en ny standard för majoriteten. Denna säger att traditionell könsidentitet inte längre är något självklart.

Trendkänsliga föräldrar kallar sina barn för ”hen” och sätter dem i ”normkritiska” förskolor. Norska genusteoretiker tillbakavisar bevisade biologiska skillnader mellan könen. Så kallade qeerfeminister menar att det inte existerar någon ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och de ifrågasätter därför normalt oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna”.

Här har solidaritetstanken drivits in absurdum. Den har blivit till en karikatyr som saknar folklig förankring och ger ett löjes skimmer internationellt. Könsidentiteten är ingen konstruktion, det är en påtaglig verklighet för de flesta av oss. Och det kan ingen ideologi ändra på.

Hur är det med genusteoretikernas trovärdighet egentligen?
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Belinda Olssons tv-program ger hopp om en mer vuxen feminism

♦ ♦ ♦ Belinda Olssons tre teveprogram om tillståndet inom feminismen gav anledning att måla kors i taket. Det var det första mediaförsöket att se hur det faktiskt förhåller sig inom denna ideologiskt präglade jämlikhetsdisciplin – framför allt sättet man fört sin ”kamp” på. En direkt hyllning till feminismen hade känts som ytterligare en i raden, och en dissning hade varit ett alltför djärvt grepp i ett kulturklimat där feminismen trots sina överdrifter fortfarande åtnjuter respekt.

Belinda OlssonNej, Belinda Olsson är klokare än så. Hennes ärende som mångårig feminist var inte att ifrågasätta feminismen som sådan, hon ville skapa en diskussion om dess former. Och vinklingen var säker. Genom att söka upp och samtala med förgrundsfigurer inom rörelsen visade hon för tittarna att så här ser det ut. Så här tycker den och den. Från de mest extrema till de som ifrågasatte läran. Det geniala låg i att hon aldrig var kritisk, hon bara exponerade sin tveksamhet. Hon sade sig inte längre känna igen feminismen, och undrade vart den var på väg.

Genom detta grepp kom hon att framstå som en seriös aktör i en annars inflammerad debatt. Hon tog inte avstånd till feminismen, vilket av rörelsen skulle upplevas som ett svek och automatiskt diskvalificera hennes omdöme. Men hennes program var heller ingen hyllning till feminismen, vilket skulle upplevas som hyckleri av många som länge provocerats av dess avarter och extremism.

Programmens lågmäldhet gav tillfälle till reflektion. Nu fick tittarna själva avgöra och komma till ett rimligt förhållningssätt. Evin Rubars tv-reportage Könskriget 2005 med sina famösa uttalanden om att ”män är djur” och bisarra teorier om att barn offrades i rituella ceremonier, chockade allmänheten, och även den feministiska rörelsen, men föranledde knappast någon omvärdering internt. Belinda Olssons tre program tror jag kommer att göra det. Det skulle inte förvåna om de i framtiden kommer att betraktas som något av en milstolpe.

Under tiden fortsätter traditionalisterna med att inte låtsas förstå skillnaden mellan jämlikhet/rättvisa och feminism. I en artikel i Aftonbladet 3/3, som är en replik på Olssons tv-program, citerar vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Claes Borgström hennes fråga om feminismen gått för långt med svaret ”feminism handlar om rättvisa. Kan rättvisa gå för långt?” Genom denna retoriska fint i inledningen styr de undan diskussionen om feminismens framtoning och sätt att föra fram sitt budskap till en fråga om orättvisor mellan könen. Genom att på detta sätt slå in öppna dörrar undviker de den centrala frågeställningen.

De missförstår medvetet att Belinda Olssons ärende aldrig var att ifrågasätta det självklara i att kvinnorna ännu inte uppnått full jämställdhet med mannen. Detta var uppenbart för alla och envar. Här var hon aldrig tveksam. Hennes program handlade uteslutande om feminismens metoder och sätt att arbeta.

Som att till exempel uppfattningen att mannen ses som en fiende, vilket länge varit en ledande tanke inom plakatfeminismen. Den monumentala naivitet att betrakta hälften av befolkningen som en fiende har i sin absurditet omöjliggjort all seriös diskussion, vilket stillsamt påpekades av PR-konsulten i tv-programmet. Det går naturligtvis inte att få en folklig förankring med ett sådant verklighetsfrämmande betraktelsesätt.

Fanatiska överdrifter som att vägra könsbestämma sina barn med allt vad det innebär av mobbning på dagis, förskola och skolgång – och oförmågan till ställningstagande inför det gammalfeodala kvinnoförtrycket inom hederskulturen är andra direkt kontraproduktiva förhållningssätt som givit feminismen ett dåligt rykte. För att inte tala om att kalla det frasideologiska genustramset för ”vetenskap”.

Kvinnorörelsens seriösa ansatser i slutet på sextiotalet då sådana som Ebba-Witt Brattström förde hemliga förhandlingar med partierna som resulterade i konkreta förbättringar – har förvaltats dåligt. Istället för ett resultatorienterat arbete har man valt en konfrontativ linje med provokationer som arbetsmetod. Dagens feminism är en omogen rörelse.

Belinda Olssons tv-program var därför en frisk fläkt som på sikt ger hopp om en mer vuxen feminism.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Social ingenjörskonst på våra förskolor kallas numer för ”normkritisk pedagogik”

♦ ♦ ♦ Norge har lagt ned sin genusforskning, men Sverige fortsätter som om ingenting hänt med både fristående genusvetenskapliga institutioner och påbud att alla andra vetenskapsområden ska ha ett genusperspektiv. Vetenskapsrådet delade nyligen ut 67 miljoner till genusforskning.

Det problematiska med genusvetenskapen, som är en underavdelning av den feministiska ideologin, är att den mer är att betrakta som en ideologi än en vetenskap. Vetenskapen söker svar på frågor och ställer upp hypoteser som går att kontrollera om de stämmer med verkligheten, medan den ideologiskt färgade genusvetenskapen utgår från en förmodan att könsskillnader konstrueras socialt och kulturellt. Man påstår att det inte finns några medfödda eller ”naturliga” skillnader mellan könen. Men det är fel, det finns visst skillnader. Deras teori håller inte.

Den könsvetenskapliga teorin tillbakavisades av den norska tv-filmen Hjernevask som vi tidigare uppmärksammat. Men trots att ett flertal experter där visade att det finns medfödda skillnader mellan könen ignoreras detta i vårt land. Här fortsätter man på den inslagna linjen. Och eftersom könsskillnaderna enligt genusvetenskaparna är något vi konstruerar måste man ta det från början. Det är i umgänget med barnen könsrollerna grundläggs säger deras teori. Barnen måste påverkas genom att man ger dem godkända impulser. Så nu har vi fått en kader genuspedagoger som utövar så kallad normkritisk pedagogik på landets förskolor.

Med begreppet ”norm” menas underförstådda förväntningar och regler. Normer finns i privat umgänge (i till exempel våra hälsningsceremonier och hur vi klär oss) och i samhället (till exempel trafikregler och våra lagar). Man kan säga att då tillräckligt många människor har liknande uppfattning i en fråga uppstår en norm. Så är det i allra högsta grad också då det gäller vårt kön. Vi skiljer på pojke-flicka och man-kvinna, det är kanske en av våra mest grundläggande normer.

Men denna norm är idag ifrågasatt. Från framför allt feministiskt håll menar man att detta är en felaktig norm. Vi är alla människor, man ska inte låsa sig vid könstillhörighet är den nya sanningen. Men att feministerna vet det är en sak – men vet barnen det? Naturligtvis inte. Och trots att förändringar av normer normalt är något mycket tids- och arbetskrävande har man därför bestämt sig att ändra på detta. Så man utbildar normkritiska pedagoger för att städa upp i barnens föreställningsvärldar.

Något mer beskäftigt projekt får man leta efter. Man vill ge barnen nya värderingar trots att de vid hemkomsten varje dag återvänder till ett hem där normen man-kvinna fortfarande råder oinskränkt. Det är svårt att skönja någon realism i detta företag.

Paulina Neuding i SvD:

»Genuspedagogiken sägs syfta till att ge barnen fler möjligheter, men ofta handlar det tvärtom om att ta ifrån barnen allt som inte leder till rätt beteende. Det stannar inte vid dockor och bilar. På genusförskolan Egalia på Södermalm används inte ”könsbestämmande ord” som pojke och flicka, utan ”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig könsstereotypt. I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”, enligt forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér.«

 Genuspedagogen Aisha Lundgren berättar i SvD om sin ”normkritiska checklista” där barnen får göra både ”flicksaker” och ”pojksaker”. Det gäller att förändra lekstrukturen så att inga könsstereotyper uppstår. På en förskola har man diskuterat ”om det är bra att fira födelsedagar, när vi samtidigt jobbar så hårt med att utmana åldersmaktsordningen”. Man vill inte ”koppla inkompetens till att vara liten, och mycket makt och kompetens till att vara stor. Men samtidigt hyllar vi detta att någon blivit äldre som något fantastiskt”, menar den normkritiska genuspedagogen.

Det gäller att ha tungan rätt i mun när man skall följa senaste modeflugan inom barnuppfostran.

Så nu har man bestämt sig. Man firar inte längre barnens födelsedagar på förskolan. Detta måste givetvis diskuteras menar genuspedagogen, men ”just för att ålder är en så stark norm behöver vi inte vara rädda för att ta i”, bara man är normmedveten.

I det genuspedagogiska arbetet i svenska förskolor har man haft två strategier – könsneutralitet och kompensatorisk pedagogik. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Slående är den närmast religiösa övertygelse företrädare för sådana här tankevurmer visar upp. Ibland gränsande till samma slags fanatism som rådde på det röda 70-talet då alla invändningar mot en marxistisk världsförklaring viftades bort som borgerlig förvillelse. För precis som rättänkande feminister vill att genusvetenskapen skall betraktas som just en vetenskap vill den marxistiska ideologin att man betraktar den som en vetenskap.

Men hur trovärdig är den genusvetenskapliga religionen när traditionella könsroller hos vuxna samtidigt lever i högönsklig välmåga? Ett exempel är en förälder som ville se mer genuspedagogik på förskolan. Själv uttryckte hon sitt kön på ett ganska traditionellt sätt med smink och högklackat, men blev bekymrad när sonen också var könsmedveten.

Nu är det inte lätt som en plätt att genomföra denna sociala ingenjörskonst fullt ut. Barnen protesterar ibland, vilket noterats av Klara Dolk som studerat genuspedagogiken på en förskola i Stockholm under ett år.

»Frågan om barns delaktighet har inte diskuterats mycket inom genuspedagogiken. Man har utgått från en traditionell syn på kunskap där vuxna ska överföra de goda och rätta normerna till barnen.«

Varför är vi så svaga för verklighetsfrämmande ideologier i det här landet? Vi älskar tankemodeller, ena dagen skall barnen uppfostras si och den andra så. Och de som inte hänger med är hopplöst ute. Det hjälper då föga med förnuftsstyrda argument, eftersom debatten är känslostyrd och mest handlar om att markera  grupplojaliteter. Att vara med i det godkända laget och bekämpa the bad guys. Med sådana premisser blir diskussionen förutsägbar.

Tingsten sa på 50-talet att ideologierna är döda. Men det är fel, de lever i högönsklig välmåga – vare sig det handlar om multikulti, socialism, feminism, genusvetenskap eller värderelativism. Vad passar just dig? Pick your choice – och strunta i verkligheten.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.3/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Könsidentiteten är inte en konstruktion – den har biologiska orsaker

♦ ♦ ♦ Enligt ny forskning är Norge världens mest jämställda land. Tätt följt av Sverige och Finland. Detta är ju både glädjande och smickrande för de skandinaviska länderna, men det väcker också frågor. För om män och kvinnor  i stort sett har samma förutsättningar, hur kommer det sig då att det finns så få manliga sjuksköterskor? Och varför utgör kvinnliga ingenjörer bara en liten minoritet jämfört med män? Detta är bara några exempel på ett utbrett fenomen som talar för att det ändå är en skillnad på män och kvinnor. Vad består då skillnaden i?

I ett norskt tv-program beslutade man att undersöka saken. Man ställde frågan till några experter – är skillnaden mellan man och kvinna biologiskt betingad?

Genusforskare Cathrine Egeland på Arbeidsforskningsinstituttet som gjort undersökningar om mäns och kvinnors yrkesval, förnekar att skillnaden är biologiskt betingad och anser att forskning som säger detta är ”ointressant”. Genusforskare Jörgen Lorentzen vid Oslo universitet är på samma linje. Han menar att påståenden om att könsskillnader är medfödda är att betrakta som ”gammaldags forskning”. Förutom de uppenbara kroppsliga särarterna finns inga skillnader mellan könen, ”de flesta talar inte så längre”.

Känslor, intressen och intelligens är lika. Flickor och pojkar tar upp vuxnas förväntningar ”systematiskt från dag ett”. Det är detta som skapar könsrollerna – även om man inte tror det, menar Lorentzen. Leksaker och kläder är könsprofilerade, liksom omgivningen i uppväxtmiljön. Hade pojkar och flickor blivit behandlade lika hade könsskillnaderna inte uppstått.

Men Trond Diseth, professor på barnkliniken vid Rikshospitalet i Oslo, har andra erfarenheter. Tester på niomånaders barn där de får välja mellan könsspecifika leksaker visar att barn är födda med en klar biologisk disposition i förhållande till könsidentitet och könsroller. ”Miljö, kultur, värderingar och förväntningar runt oss förstärker eller modererar detta”, men är inte avgörande för könsrollen, menar han. Detta är inte ”gammaldags forskning”, utan befinner sig i forskningsfronten.

I en stor undersökning på 200 000 kvinnor och män i 53 länder rörande vad de hade lust att arbeta med visade en klar skillnad i preferenser. Detta visar professorn i psykologi Richard Lippa i Kalifornien. En stor majoritet av männen valde sak-orienterade yrken och kvinnorna människo-orienterade. Man kunde tro att de skilda kulturerna skulle spelat en roll men så var det inte. Detta är en klar indikation om att skillnaden mellan män och kvinnor i huvudsak är biologisk.

Inte mindre tydlig är psykolog Simon Baron-Cohens undersökningar. Han arbetar vid Trinity College I England där han gjorde undersökningar på 1 dag gamla spädbarn där man helt kunde utesluta yttre påverkan. De fick titta på mekaniska objekt och ansikten och så mätte man tiden de fäste blicken på dessa. Det visade sig att pojkarna tittade längre på de mekaniska objekten och flickorna längre på ansiktena.

Baron-Cohen visar att pojkar producerar två gånger så mycket testosteron som flickor, vilket påverkar hur hjärnan utvecklas. Flickor som av genetiska orsaker utvecklar mer testosteron uppvisar mer manliga egenskaper som svårigheter med empati och känslor men ett starkare intresse för system och för hur saker fungerar.

Professorn i evolutionsbiologi Anne Lampbell i Durham i England menar att det är en rad faktorer som utvecklat skillnaderna mellan män och kvinnor under evolutionens gång. Och att eftersom denna skillnad är så stor är det svårt att tro att hur man talar med barnen, vilken sorts leksaker man ger dem eller vilka kläder de har på sig, kan spela annat än en marginell roll i deras utvecklande av en könsidentitet.

Då Katrine Ekeland får ta del av Baron-Cohens och Trond Dixeths forskningsrön, som är på kollisionskurs med hennes egen, säger hon ”då han gör sina observationer ser han det han är ute efter” och hon förundras över ”hur mycket energi man lägger ned på att visa att könstillhörigheten är biologiskt betingad”. Då intervjuaren frågar vad hon grundar sin vetenskapligt uppfattning på att biologin inte spelar någon roll i könstillhörigheten, svarar hon: ”Jag har en teoretisk utgångspunkt att biologin inte har en plats där.”

Jörgen Lorentzen får också ta del av intervjuerna med forskarna som menar att det finns biologiska orsaker till könsidentiteten. Och han svarar: ”Varför är de så upptagna att finna upphovet till könet i det biologiska? Varför är de så upptagna av könsskillnaderna?” På frågan hur han kan veta att det inte är så, svarar han att det är hans hypotes att biologin inte spelar någon roll, och han avvisar deras forskning ”tills han blir motbevisad”. Han tycker fortfarande att det är en ”svag forskning”.

Det denna enkla undersökning visar är hur oavvisliga fakta möts med klentrogenhet och ointresse. Man vill inte tro på vetenskapligt verifierade fakta. Orsaken till detta är att man företräder ett synsätt med en annan teoribildning. Att dessa forskare mot allt förnuft företräder sådana verklighetsfrämmande idéer beror på att de surfar på ett tankemode. Deras idéer har tidens öra. Att idéerna inte stämmer med verkligheten – så mycket värre för verkligheten.

Feminismens teoribygge om könet som en konstruktion, som vi exponerat här, existerar på grund av ett tankemode, precis som PK-dogmen om islam som en fredlig religion. Tankemoden har en tendens att existera i en parallell tillvaro där verkligheten är en alltför sällsynt gäst.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.1/10 (10 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)

Om när ärliga avsikter misstolkas som onda och felaktiga

♦ ♦ ♦ Precis som i modevärlden finns det moden inom tänkandet, en sorts idékluster eller värderingspaket som växer fram och företräds av kretsar som präglar den aktuella debatten. I vårt land minns vi idén om socialismen som genomsyrade debatter och synsätt från mitten av sextiotalet några decennier framåt. Den socialistiska – en del skulle säga kommunistiska – ideologin levde i en självklar stämning av en konsensus som idag är svår att förstå. Att rader av intellektuella sedan dess gjort avbön och tagit avstånd till sina verklighetsfrämmande förhållningssätt då gör inte perioden mer förståelig så här i efterhand. Det var som en kollektiv förtrollning.

Ska man försöka komma åt grundorsaken till denna kollektiva idealistiska samhällssyn tror jag det handlar om hänförelsen i upptäckten av hur ett samhälle borde vara. Och som med alla utopier bortsåg man ifrån hur det faktiskt såg ut och svårigheterna att förverkliga utopin. Man förträngde också utfallet av de socialistiska experimenten i Sovjet och Kina, för att inte tala om masslakten i Kambodja. Man ville inte ta in det som störde idealbilden av den socialistiska idealstaten.

Kännetecknande för ett tankemode är att det inte låter sig ruckas på. Oavsett intellektuell möda är motståndet mot idéklustret dömt att misslyckas. En attitydförändring kan ske först över tid då magin långsamt klingar av i takt med att relevansen i de parametrar som byggt upp värderingspaketet avtar. Idag är det lätt att avfärda fanatismen under ”den socialistiska perioden”.

Att avfärda de två tankemoden som i dag präglar kulturdebatten är däremot knappast möjligt: det islamrelaterade problemkomplexet och feminismen. Mummel i kön har i en rad krönikor gjort tappra försök att hyfsa debatten, men skändligen misslyckats. Visst finns en och annan som nickar gillande men de flesta av vännerna på Facebook undrar vad sjutton vi håller på med. Och det är här det stora problemet inträder för den som opponerar sig mot tankemodet. Dina ärliga avsikter – oavsett hur välformulerade de än är – misstolkas som onda och felaktiga, i bästa fall som naiva. I alla händelser inte politiskt korrekta.

The religion of peaceEn som idag kritiserar islam blir närmast automatiskt betraktad som islamofob. Ofta som allmänt främlingsfientlig, eller helt enkelt rasist. Dina synpunkter väcker harm som resulterar i en skur av beskäftiga tillrättavisningar och beläranden. Du ses helt enkelt som en som har fel åsikter och därför måste undervisas i den rätta läran. Tankemodet för dagen dikterar att islam är en religion som alla andra – varken sämre eller bättre. Terrorism? Talibanernas härjningar? Ja men herregud, det handlar om extremister – och såna finns i alla religioner. Ja men kvinnosynen då? Sharialagarna? Hedersmorden?

Du kan ta hur många exempel som helst – hur du än argumenterar blir du betraktad som islamofob. Det betraktas som att du ”demoniserar” en religion. Islam är en fredsreligion, basta!

Och hur många gånger har vi här på Mummel i kön inte påpekat de orimligheter som radikalfeminismen framför! Att företräda idén om ökad jämställdhet mellan könen räcker inte, som vi alla vet. Jämställdister är mesar. De som inte omfattar den feministiska ideologin ligger illa till i debatten. Ideologin framstår alltmer som en hämndlysten kamprörelse där mannen är villebrådet.

Feminism 3Den radikala feministiska kampideologin flyttar hela tiden fram sina positioner. En företrädare för kvinnoföreningen ROKS säger att ”män är djur”, med anledning av den vidriga våldtäkten i Steubenville menar Aftonbladet att alla män är att betrakta som skyldiga, en teater i Stockholm sätter upp en pjäs baserad på SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), man lämnar in en rapport till norska regeringen med förslag om att kriminalisera ”antifeminism” och omskola feminismkritikerna (!).

Radikalfeminismen, som i huvudsak är politiskt vänsterorienterad, har utvecklat avancerade teorier som kan sammanfattas i uttrycket könet är en konstruktion. Våra könsroller är ett resultat av konvention och felaktiga föreställningar. Och även här känner vi igen de utopiska borde-vara-argumenten, till exempel ”att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en”, som författaren Nina Björk skriver i ett debattinlägg.

Kungstanken är att våra könsroller grundläggs i tidig barndom. Att vi växer upp till man respektive kvinna beror på hur vi uppfostras av våra föräldrar, inte av hur vi ser ut mellan bena. Denna extrema yttring av ett tankemode skall vi titta lite närmare på i nästa krönika med hjälp av några experter på området.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Danmark ser skillnad mellan könen, det feministiska Sverige förnekar den

Danskarna tycker om att reta Sverige. Ofta gör de sig lustiga över vår flathet inför auktoriteter och vårt naivt beskäftiga förhållningssätt inför regelsystem. För att inte tala om vårt försiktiga tassande kring fenomenet islam som får danskarna att himla med ögonen för att vi är så politiskt korrekta. Deras poäng är att vi låter vår idealbildning och goda vilja skymma vad som faktiskt föreligger. Våra föreställningar står i vägen för realiteterna.

Kanske vår ängsliga korrekthetssträvan syns tydligast i vår långt drivna feminism, vilket nu senast påtalades i en artikel i DN där den danske antropologen Dennis Nørmark tog bladet från munnen. Han menade att könskampen ”är hela jämställdhetens pest och grunden till att Sveriges på ytan `progressiva´ nyfeminism är både osympatisk och dömd att misslyckas”.

»Ni i Sverige har rört er från ett land med sexuellt frisinne och öppenhet till det som Julian Assange har kallat ett `feminismens svar på Saudarabien´, då hans sexuella samvaro med två svenska kvinnor plötsligt rubricerades som våldtäkt i en affär som för mig låter som kulmen på en förföljelsemani som en aggressiv och mansfientlig svensk feminism har inpräglat i mängder av nationens kvinnor.«

För Nørmark tycks det som att danskarna ”på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål”. Han noterar att svenska förskolors experiment med könsneutrala termer [”hen”] i Danmark möts ”med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta”.

Han ifrågasätter det svenska ”könskriget” och menar att ojämlikheten i arbetslivet är ett samhällsproblem, inte ett problem isolerat till kön. I ett aggressivt tonläge jagas män i Sverige utifrån deras sexualitet där vi skapat ett samhälle på kvinnors premisser. Men ”på så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör”.

»Svenska kvinnor, ni har vunnit så in i helvete och idag är det ni som är förtryckarna. Ni har lyckats avgränsa mäns sexualitet som farlig, sämre och mer primitiv än kvinnors genom att reducera dem till förhistoriska neanderthalare till den grad att ni själva tror på det.«

Nørmarks vilda angrepp bemöttes dagen efter av författaren Nina Björk under rubriken ”Vi tolererar inte dansk sexism”. En rubrik helt i linje med den svenska feminismens hållning där man automatiskt ser onda avsikter bakom en problematisering av könskampen.

Man kan tycka att Nørmarks kritik är ett retoriskt mästerstycke, men hans generaliseringar är svepande och oprecisa. Detta riktar Nina Björk in sig på i sitt svar. Hon frågar sig vad han menar med att ”bejaka könsskillnaderna”. Det måste innebära att individen ”smiter ifrån sitt eget ansvar att tänka, känna och värdera”, att individen inte tar ställning till vad som är rätt utan i stället svarar ”detta är rätt eftersom jag har ett visst kön”. Hennes egen utgångspunkt är den motsatta:

»Feminism är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.«

Hennes uppfattning är att man ska stå för ”den världsbild” man finner vara den riktiga ”oavsett hur hen ser ut mellan benen”. Här missförstår hon avsiktligt Nørmark som aldrig talade om världsbild utan om kvinnans egenart. Men sådana skillnader godkänner inte Björk. I ett feministiskt indignationsnummer drar hon upp alla orättvisor kvinnor utsatts för i historien och har nu helt glömt att Nørmark betraktar detta som samhällsproblem, inte problem isolerade till kön. Eller som hon säger:

»Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller. Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga `vi vet redan vem du är´.«

Här kan man ana dånande applåder från de feministiska barrikaderna. Skillnad mellan könen eller inte är den fråga kring vilken striden står. Tänk jag som alltid tyckt att skillnaderna är intressanta, att man borde undersöka dem mer!

Bara för att ta ett ynka litet exempel. Då en populär tv-serie härom dagen avslutades med att flera av seriens huvudpersoner dödades hade reaktionen inför detta hos en rad familjer filmats. Alla kvinnor skrek och höll händerna framför munnen/ansiktet inför det oväntade slutet. Ingen av männen hade sådana gester, de flesta bara stirrade med öppen mun. Varför är det så? Vad orsakar skillnaden? Jag tror inte det är inlärda könsrollsbeteenden. I ett sånt spontant ögonblick reagerar man med ryggmärgen.

Men sådant intresserar knappast Nina Björk som ser kvinnan bara som en feministisk soldat i en politisk kamp om resurser och makt:

»Feminister kräver sin rätt. Sin ekonomiska och politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: ”Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?”«

Nina Björk förstår inte Nørmarks uttalande om att feministerna ”har vunnit så in i helvete” och att det är de som numera är förtryckarna. För Nina Björk kan uppenbarligen bara uppfatta problematiken i politiska termer. Hon förstår inte att Nørmark menar att feministerna vunnit problemformuleringsprivilegiet, för att använda ett fint ord. Radikalfeminismen ses inte som det ytterlighetsfenomen det är i andra länder, i Sverige är den helt accepterad av det intellektuella etablissemanget. Det är det han menar.

Nørmarks ifrågasättande av den svenska feminismen är ett uttryck för en frustration som i grunden är en reaktion på den feministiska beskäftigheten och testuggandet som på närmast diktatoriskt vis gör anspråk på allmän acceptans. Alla med avvikande synsätt mobbas. Det är bara att böja sig för diktatet och gilla läget. Manlig respektive kvinnlig egenart existerar inte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)