Archive for the ‘ Om feminism ’ Category

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Även jag tvingas rösta på SD

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Johannes Ljungquists foto.Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Johannes Ljungquists foto.Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Lisbeth Elmlunds foto.Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.9/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

SD är svaret på den svenska gränslösheten

♦ ♦ ♦ Inget kunde vara mer politiskt korrekt i dag än att fördöma Sverigedemokraterna. De har ju varit nazister. Att Jimmie Åkesson rensade ut nazism och rasism då han 2005 tog över ledarskapet hjälper inte, en rad uteslutningar av omdömeslösa i partiet visar att rasismen lever kvar. En vanlig uppfattning är att SD inte går att lita på.

Att partiet trots detta dåliga rykte förmått växa till landets tredje största parti blir därför svårt att förklara. Skulle svenskar plötsligt blivit rasister och främlingsfientliga islamofober? Eller beror det på att partiet är ”populistiskt”? Men det är en meningslös beteckning eftersom alla partier är populistiska, det är ju själva definitionen av ett politiskt parti. Det måste vara andra orsaker bakom SD:s framgångar.

Jag tror att framväxten av detta parti visar på sidor av den svenska folksjälen som länge hukat under en konsensuspräglad tankementalitet av beskäftig  självgodhet som säger att vi är bra, förnuftiga och i grunden goda människor som vill visa upp vår förträfflighet för världen. Och vi besitter en gränslös generositet som vi älskar att spegla oss i.

För många av oss är denna mentalitet provocerande.

Vi tycker att migrationspolitiken fram till 2015 uppvisade en gränslöshet som var närmast chockerande. En bred allmänhet med regering och media var helt uppfyllda av att öppna sina hjärtan och bjuda stora famnen för nödlidande människor från när och fjärran, oavsett om de var flyktingar från krig eller bara ville njuta frukterna av ett modernt lands förmånliga livsstil.

Och detta utan att man visade upp en integrationsplan. Som om man trodde att allt skulle ordna sig när folk kommit hit.

Bakom detta naiva förhållningssätt ligger en annan gränslöshet, nämligen en föreställning om att våra nationsgränser inte borde finnas. Vi är inte begränsade av den svenska nationalstatens gränser, det är något förlegat, vi är i första hand världsmedborgare, var uppfattningen.

Detta synsätt är i sin tur en konsekvens av en svag uppfattning av det svenska, många förnekar vår nationella särart, den norska kärleken till Norge har ingen motsvarighet i vårt land. Att älska Sverige anses löjeväckande och förknippas med nazism och högerextremism. Sverige är inget särskilt, bara en droppe i det internationella havet.

Bildresultat för islamOm man saknar förståelse för Sverige är däremot förståelsen för islam  gränslös. Det spelar ingen roll att  media dagligen matar oss med terror, kvinnoförakt, homofobi, hedersvåld och nattståndna värderingar som utgår från denna religion som samtidigt är en missionerande världsmakt med politiska ambitioner. Det finns alltid ursäkter. Kritik av islam uppfattas som islamofobi, acceptansen är gränslös.

Man kan till och med fråga sig om kärleken till islam övertrumfar kärleken till Sverige.

Relaterad bildFörtigandet av den patriarkala kulturen inom islam är kanske starkast inom radikalfeminismen – som däremot ständigt skäller på den svenske mannen  som  internationellt anses vara den mest jämställda i världen. Denna paradox är inte den enda. Radikalfeminismens gränslöshet är närmast sanslös. Förutom att uppenbara fenomen som hedersproblematik förnekas, kritiseras den svenske mannen ständigt. Kvinnliga popstjärnor säger att de hatar män, vilket applåderas av de politiskt korrekta. ”Genusvetenskap”, ”normkritiska” dagis och ifrågasättande av könsroller – toleransen för radikalfeminismen är gränslös.

Jag tror det är denna gränslöshet inom migrationspolitik, islam, radikalfeminism och nationalism som har väckt frustration hos de människor som sökt sig till SD. Gränslösheten har blivit en vattendelare där många känner sig förrådda av partietablissemang och media, som svikit sin kritiska uppgift och stöder makten genom att förmedla de politiskt korrekta åsikterna för dagen.

Normalt hade sveket bara resulterat i röstskolk och ett ökande politikerförakt. Men då det finns ett parti som förstår vad de svikna söker blir SD:s framgångar lättbegripliga. Politisk frustration behöver inte längre vara hemlös. SD är ett kvitto på den gränslöshet som länge grasserat inom etablissemanget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag

♦ ♦ Jag och min kompis startade ett rockband i början på sextiotalet med två andra killar. Att någon tjej skulle vara med var inte ens påtänkt, det sågs som en absurditet på den tiden, inte minst för att det inte fanns någon kvinnlig rockmusiker vi kände till. Begreppet ”band” var en sammanslutning av män, något annat var okänt. Det var killarna som lirade – kvinnor var fans, inte utövande musiker. Varför? Troligtvis för att rockmusik hade en utpräglad machostämpel, den uppfattades som en ”manlig” sak där killarna hade hjältestatus. Och tjejerna visade inget intresse att spela.

Honey Lantree, en av de första kvinnliga rocktrummisarna, med sina medmusiker i The Honeycombs.

Det var först några år senare som ett engelskt band väckte sensation med att ha en kvinnlig trummis (Honey Lantree i The Honeycombs). Det var väldigt exotiskt. Även om rockbranschen fortfarande domineras av män består branschen idag av många kvinnliga musiker. Men fortfarande är det ovanligt med rockband som enbart består av kvinnor och kallas då följaktligen för tjejband, en saklig benämning på en kuriositet.

Men benämningen tjejband irriterar Lena Lind Palicki i SvD 20/1 som ser normkritiskt på begreppet. Vänsterfeminister vill ju omvärdera mycket som anses självklart. Hennes argusögon ser nyanser vi andra missat i det att hon upplever en förminskning i begreppet tjejband jämfört med ”vanliga” band:

»Tjejband används om band med tjejer, medan ett band består av killar, fotboll spelas av män, damfotboll av kvinnor, särskilda pappadagar och pappamånader används om pappors föräldraledighet medan ordet mammalmånader knappast används. Så har mönstret sett ut. Det har bidragit till att ett kön ses som norm och andra som avvikare.«

Plötsligen ser jag hela normhysterin i ett förklarat sken. Det ligger ingen värdering i begrepp som tjejband eller damfotboll. Begreppen har uppstått spontant för att benämna fenomen som är förhållandevis nya, ovanliga. En neutral upplysning om en ovanlighet som är intressant, ja till och med glädjande. Va kul att tjejer också lirar ungefär.

Normer uppstår efter mångårig praxis. Att vara ”normkritisk” blir därför en poänglös kvasiintellektuell lek med ord, en beskäftig önskan att saker vore annorlunda i enlighet med radikalfeministiska flumteorier. Autentiska normskiften uppstår ur ny praxis. Det är verkligheten. När förekomsten av kvinnor inom rockmusiken blivit vanlig kommer begreppet tjejband försvinna eftersom det blir irrelevant. Likaså begreppet tjejfotboll då kvinnor ingår som en naturlig del i manliga fotbollslag.

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag. Dess karaktär av intellektuell feberdröm som saknar förankring hos en bred allmänhet framstår kanske tydligast i frågan om könsidentiteter. Att en minoritet av befolkningen har oklar könsidentitet har resulterat i att radikalfeministerna har förkastat ”tvåkönsnormen” och menar nu att det finns 70 könsidentiteter! I USA har man kommit fram till ”bara” 58. Ivar Arpi skriver i ledaren 20/1 i SvD.

»Innan man började ifrågasätta könsroller skulle beteendet följa med den kropp man hade, nu ska i stället kroppen anpassas till det beteende man har. Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt.«

I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Och detta sagt om en uppfattning som 99 procent av befolkningen har.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (20 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -4 (from 8 votes)

Den svenska konsensuskulturen en tröghetsfaktor i debattklimatet

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

»Feminister drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker«

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

feminism 6Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

feminism 5Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Feminismens omdömeslösa näbbgäddor

Marwa Karim

 

♦ ♦ ♦ Ovanstående uppträdde på Facebook häromdagen. Så långt har det alltså gått, tänkte jag. Som feminist, backad av ett etablerat ungdomsförbund (där hon sitter i styrelsen), kan man uppenbarligen nu helt öppet smäda det manliga släktet. I en artikel på nättidningen Nyheter 24 förtydligar Marwa Karim sig:

»Kommenterar du att ”INTE ALLA MÄN ÄR SÅ”, så kan du bara gå ta fram servetter och gråta i ensamhet because you guys are disgusting och jag orkar verkligen inte bry mig om era krokodiltårar. Jag vet att inte alla män är så, men om du nu blir upprörd och inte kan inse faktan vad jag menar med texten, så är det inte mitt fel.«

Jag associerar till fenomenet Donald Trump i USA vars framgångar är en logisk följd av en väg republikanerna för längesedan valt. Fördomar hyllas, vulgariteter är norm, obildning rättfärdigas, komplexitet misstänkliggörs. Och nu uppmanar han till att slå folk på käften. Trump är visserligen en pinsamhet för USA men egentligen bara den yttersta konsekvensen av en politisk kultur som funnits länge inom det republikanska partiet.

På samma sätt har feminismen i åratal skapat en mental kultur av fientlighet mot män där man drar alla över en kam. Det finns män som misshandlar kvinnor. Det finns män som våldtar kvinnor. I krig deltar nästan uteslutande män. För radikala feminister innebär detta att alla män är skyldiga. Och radikalfeminismens primära uppgift blir därför att ständigt påpeka detta. Marwa Karim är långtifrån ensam om denna urskiljningslösa häxjakt på det manliga släktet.

Zara Larsson

Zara Larsson

Sångerskan Zara Larsson sa i somras att hon hatade det patriarkala samhället vi lever i. ”Vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.” Hon fick naturligtvis reaktioner på detta och förtydligade sig: »Jag hatar inte ALLA män. Jag älskar min pojkvän, min pappa, mina fina och omtänksamma killkompisar, dom manliga producenterna jag jobbar med, men jag hatar män i grupp.« Hon var irriterad över alla korkade som inte fattade detta med en gång.

Denna högprofilerade feminist slungar först ut grova anklagelser mot män i allmänhet för att sedan undanta dem hon känner.

Nu visade det sig att Marwa Karims uttalande var för starkt för SSU. I helahälsingland.se tar de avstånd från hennes uttalande. Det är ”olämpligt att uttrycka sig så”, anser de. Elin Pöllä, distriktsordförande för SSU Gävleborg, menar att ”det är klart att det är problematiskt. Vi måste ta en diskussion om hur vi för fram våra värderingar på ett sätt som kan tas emot av folk”.

Och precis som Zara Larsson vill Marwa Karim precisera sitt ställningstagande. I sin blogg säger hon:

»Jag skrev också att jag är en stolt manshatare. Ja det är jag. Men manshat handlar inte om att HATA män, jag älskar min manager, min lillebror, mina samarbetspartner i Aftonbladet svenska hjältar och UR och mina killkompisar. Manshat är att hata manskollektivet som våldtar, förtrycker och minskar kvinnor. Så kan ni sluta sprida falska lögner om mig? Kan ni sluta känna er så kränkta och istället försöka förstå innebörden av själva inlägget? Eller åtminstone fråga vad det är jag menar istället för att sprida falsk information? Och kan ni sluta skriva att ni ska våldta och mörda mig? Antar att min text har rätt när ni MÄN I GRUPP beter er på det viset.«

Ödmjukhet verkar inte vara Marwas främsta egenskap. Hennes ”ursäkt” för sin svepande karakteristik lägger istället ytterligare anklagelser mot de som inte ”förstår vad hon menar” och ”sprider lögner” om henne. Det är tydligt att hon inte ser något problem med sitt första uttalande. Det är vi som är problemet. Läs sista stycket i hennes blogg och se nivån. Detta är en företrädare för feminismen idag. Som dessutom sitter i styrelsen för SSU.

Marwa och Zara är inga undantag, dessa feministiska näbbgäddor är en naturlig konsekvens av en feminism som i åratal vårdat ett manshat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Sverige har fått SD för sina synders skull

♦ ♦ ♦ Så har då SD fått rätt igen. Media och politiker har nu nödgats tillstå att de tafsande ungdomarna kommer från Nordafrika och Mellanöstern trots att polisen försökt mörka nationaliteten i enlighet med vad den politiska korrektheten krävt. Uppgifter om härkomst har ingen relevans har det ju hetat, för alla kulturer är lika mycket värda. Denna dogm är nu skjuten i sank. Självklarheter som att kulturer och handlingsmönster skiljer sig mellan länder börjar nu bli en sanning inte bara för SD.

Själv ser jag inga problem med invandring, är det väl bäst att tillägga, jag tycker att det är berikande med människor som flyttar till vårt land från världens alla hörn. Men jag är förvånad över den allmänna bristen på inlevelse i vad en så omfattande invandring måste innebära för många andra, speciellt nu då de stora integrationsproblemen är uppenbara för var och en.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Ett exempel på demoniseringen av SD.

Hur kan det vara så svårt förstå att många är skrämda av den allt ymnigare förekomsten av annorlunda utseenden, främmande språk, underliga kläder och maskeringar, muslimskt kvinnoförakt och patriarkala sedvänjor, moskéer, hederskultur och hot om terror? Att svenskar i gemen har ett öppet och fördomsfritt sinnelag är nog sant. Men inte alla. En del behöver mer tid att smälta de dramatiska förändringar samhället går igenom nu.

Bristen på inlevelse i detta är häpnadsväckande. Man fattar inte grejen. Samtidigt grubblar man över SD:s stora framgång i valet men har fortfarande svårt att begripa det uppenbara – att SD är det enda parti som tagit denna skrämda grupp på allvar. Hos SD möter man den förståelse andra partier saknar. Det är klart man då röstar på SD. Den ständigt pågående demoniseringen av partiet förstärker bara sammanhållningen.

Etablissemanget har trott att denna del av väljarkåren helt plötsligt och oförklarligt skulle ha drabbats av främlingsfientlighet, rasism och fascism. Som en blixt från klar himmel. Jag tror det är mycket enklare. Jag tror det handlar om det som ett äldre par i Nederländerna yttrade som sin upplevelse inför invandringen: ”Vi känner inte igen oss längre”. Den ökande invandringen innebär en otrygghet genom att den invanda verkligheten på kort tid förändrats.

Att detta har provocerat fram en markerad värdekonservatism har etablissemanget inte förstått. Så man hånar och skandaliserar denna avvikelse från den partipolitiska normen.

Till detta fogar sig ett annat tidsfenomen som politiker och media inte heller insett sprängkraften i – feminismen. Med sin arroganta framtoning, där män skuldbeläggs och märkliga idéer lanseras, har väckt en omfattande irritation hos många. Återigen står man frågande. Alla svenskar ska ju vara feminister, det har vi ju kommit överens om, inte sant? Så även här blir frustrationen överkörd och kommer bara till uttryck i ett undertryckt ”näthat”. Där de etablerade partierna tävlar i att kalla sig feminister är det bara SD som visar förståelse för reaktionen på feminismens överdrifter.

Det är klart att folk är för jämlikhet mellan könen – vem är inte det? Men det är långt ifrån den mansföraktande ideologi feminismen står för. Att feminismen kollektivt skuldbelägger svenska män – men inte det muslimska patriarkala kvinnoföraktet – är ett hyckleri som ytterligare belastar feminismens rykte hos en stor allmänhet. Men inte heller detta fattar etablissemanget. Det gör bara SD.

SD har givit röst åt en befolkningsgruppering som tidigare inte fått rum i det politiska landskapet i landet. De står för ett nytt förhållningssätt snarare än traditionella partipolitiska frågeställningar. I mycket handlar det om en reaktion på det hyckleri de uppfattar politiker och media har i fråga om invandring, islam och feminism. Ett förhållningssätt dikterat av politisk korrekthet där meningsyttringar undertrycks för att man inte ska dabba sig.

Och en sak till. Att SD är uttalat nationalistiska är en naturlig reaktion på det allmänt omfattade föraktet för Sverige. Antinationalismen har varit en långlivad trend där begrepp som svenskhet ständigt förlöjligas och ifrågasätts. Våra seder och bruk förminskas till och med av namnkunniga politiker som Mona Sahlin som skäms över vårt midsommarfirande. Till exempel.

Etablissemanget har stirrat sig blint på SD:s tidigare främlingsfientlighet och nazistiska ursprung som om partiet fortfarande stod för detta. Som om alla som röstar på partiet plötsligt skulle ha blivit nazister. Denna katastrofala felbedömning skymmer det faktum att landet fått en ny politisk klass som i sina väsentliga drag är en konsekvens av en blind fläck i det politiska och mediala tänket.

Landet har fått SD för sina synders skull. Men det har man inte förstått än.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)