♦ ♦ ♦ Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten – som är finansierad av Nordiska ministerrådet – står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Att rapporten är problematisk på flera sätt vittnar den kritik den mött av namnkunniga debattörer, bland andra Ann Heberlein, liberal feminist och teologie doktor i etik vid Lunds universitet:

»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«

Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.

Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin – är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.

Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.

Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.

1. Vi är för full jämlikhet mellan könen.
2. Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
3. Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
4. Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
5. Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
6. Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
7. Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.

Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av  den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.

Vi är nog rätt många som väntat att den radikalfeministiska fasaden förr eller senare skulle krackelera. Det är inte möjligt att i längden upprätthålla en enighet när det är extremister som håller i taktpinnen. Men nu har det alltså hänt, och den som är orsak till sprickbildningen är inte oväntat en av de mest renodlade sekteristerna inom feministrörelsen – Maria Sveland. Mummel har tidigare haft anledning att kommentera hennes göranden och låtanden.

På internationella kvinnodagen 8 mars släpptes hennes bok Hatet. Men redan dagen innan recenserades boken i socialisttidningen Flamman. Socialismen är väl den politiska riktning som tillsammans med Feministiskt initiativ står närmast feminismen. Tidningen hette förr Norrskensflamman och var då organ för SKP, Sveriges Kommunistiska Parti. Det var därför en självklarhet att man skulle anmäla Svelands bok.

Det sensationella var att boken sågades.

Tidningens litteraturkritiker Ann Charlott Altstadt skriver att Hatet är ”en djupt problematisk bok”. Hon känner sympati för Svelands kamp mot näthat och antifeminism. Men hon tar kraftfullt avstånd från Svelands krav på rättning i ledet.

»Hatet är, som Maria Sveland hävdar, ett demokratiproblem då rädsla föder tystnad, men det paradoxala är att hennes resonemang och slutsatser riskerar att få liknande självcensurerande konsekvenser på det offentliga samtalet. (…) Frågan är om kritik mot Maria Sveland och hennes variant av feminism ens är möjlig. Omedvetet åskådliggör hon därmed den rådande feminismens stora problem – kravet på åsiktskonformitet.«

Eller med andra ord – man måste hålla med henne, annars är man emot henne. Att Flamman på detta sätt fronderar mot en av landets feministiska fixstjärnor är både anmärkningsvärt och oväntat. Man kritiserar inte en av de sina om man inte har mycket goda skäl. Argumenten blir därför blytunga.

Ann Charlott Altstadt kritiserar Svelands förhållningssätt till män-är-djur-dokumentären Könskriget 2005, som hon i boken beskriver som ”en orättfärdig megaatack” mot feminismen. Men detta teveprogram skulle aldrig ha upplevts som ”feminismens största backlash i modern tid” om feministrörelsen varit pluralistisk och städat framför egen dörr. Sveland låtsas inte om att det faktiskt fanns feministisk kritik mot ROKS och den kontroversiella professorn Eva Lundgrens forskning, som av granskare från Uppsala universitet sågats ”jäms med fotknölarna”.

»Det är fullkomligt barockt att Maria Sveland förbigår att Eva Lundgren hävdar att hon intervjuat hundratals barn som blivit offer för pedofila nätverk som utförde bestialiskt satanistiskt rituellt sexuellt våld. Denna okritiska hållning är antiintellektuell och skadar feminismen.«

Skriver alltså Ann Charlott Altstadt i Flamman. Väletablerade skribenter som Yrsa Stenius och Susanna Popova görs i boken ansvariga för kvinnohatet, och tre kvinnliga kritiker av Svelands tidigare bok får kommentaren ”det blir allt mer tillåtet att uttrycka sig förlöjligande, förminskande, och ibland rent hatiskt om feminister och feministiska frågeställningar”.

»Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet. När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.«

Annars har boken i stort mottagits väl av media som ju normalt är vänligt sinnad till feminismen. Det anmärkningsvärda är att Sveland för första gången får svidande kritik från sina egna. Texten i Flamman kan därför inte bara bedömas som en traditionell bokrecension. Den är en ideologisk reprimand i något som nästan kan betraktas som ett feministiskt linjetal.

Nu kan det bara bli bättre. Efter detta finns fog att hoppas på en feminism med ett mänskligt ansikte.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

”Var solidarisk och bekämpa heteronormen”, skrev Ida Maria Gunnarsson nyligen på Newsmill. ”En öppen hbqt-person* får vänja sig vid äcklade blickar, glåpord som skriks efter en på stan och en ständigt närvarande rädsla för våld. Ingen normperson kan föreställa sig hur det är. Hur det är att vara ständigt beroende av andras tolerans.” Artikeln är tankeväckande och viktig i den jämlikhetsprocess som påbörjats för bara några decennier sedan. För homosexualitet och andra avvikande könsidentiteter har under historien ständigt fördömts.

Med några undantag dock. Under antiken var grekernas manliga homosexualitet, precis som i Japan och Kina, fokuserad kring relationen mellan vuxna män och ynglingar. Kärlek mellan män ansågs som något högt skattat, inte minst av Platon. I vikingasamhället var inte homosexualitet förbjudet och under senmedeltiden i Frankrike kunde två personer av samma kön skriva ett kontrakt under överinseende av vittnen och en notarie där man lovade varandra att dela liv och tillgångar i ett juridiskt giltigt dokument.

Med renässansen blev dock homosexuella handlingar strikt förbjudna, men det fanns en möjlighet att skriva homoerotiskt. I bland annat Shakespeares sonetter finner man dubbelbottnade referenser till kärleken till en ung man. Även i Sverige finner man under frihetstiden homoerotiska dikter. Homosexualitet var dock fortfarande förbjudet; visserligen var attityden under sjuttonhundratalet åtminstone inom överklassen mycket tillåtande, men det rådde fortfarande dödsstraff. I till exempel Nederländerna avrättades sjuttio homosexuella män mellan 1730 och 1732.

Under 1800-talet och början av 1900-talet var det i de flesta länder fortsatt förbjudet att idka homosexuella handlingar, som kallades sodomi eller onaturlig otukt. Den vanligaste påföljden var fängelse eller straffarbete. Överallt var homosexuella på olika sätt trakasserade och de tvingades ofta leva i det fördolda. Men runt sekelskiftet 1800/1900 framträdde flera öppet homosexuella personer och världens första tidning för homosexuella Der Eigene kom ut 1896 i Berlin samt senare flera andra tidningar. Berlin blev en samlingsplats för homosexuella redan från början av 1900-talet. Under 1920-talet i stora städer som Berlin och Paris kunde homosexuella leva mer öppet.

Men i Sverige kunde homosexuella handlingar fram till 1934 fortfarande ge straffarbete i upp till två år – en fullständig avkriminalisering skedde inte förrän 1944. Och fram till 1979 betraktades homosexualitet faktiskt som en sjukdom. Internationellt klassificerades homosexualitet fram till 1990 av WHO som en sinnessjukdom. Världens alla homosexuella sågs fram till dess som sinnessjuka. Sedan slutet av 1980-talet har homosexuella i Sverige gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009). Vi har idag en diskrimineringslag som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

Delvis parallellt med denna utveckling löper den kvinnliga kampen för jämlikhet med mannen. Här finns några centrala begrepp som uttryck för detta. Feminism är en samling rörelser som syftar till att definiera, upprätta, och försvara kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, som Wikipedia så kortfattat uttrycker det. Radikalfeminism är en gren inom feminismen vars huvudsakliga tes är att kvinnors underordnade ställning i samhället beror på att vi lever i ett patriarkat. Patriarkatet är från början ett västerländskt religiöst begrepp, där ledarskapet i kyrka och familj utgick från det manliga prästerskapets organisation med påven högst i hierarkin. Patriarkatet är den mest grundläggande strukturen i samhället, menar feminister, något som skär över ålders-, klass- och etnicitetsgränser.

Könsmaktsordning är ett begrepp inom flera olika feministiska inriktningar och syftar på att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Ordet könsmaktsordning används kanske främst inom svensk politik och samhällsdebatt. Inom akademisk forskning förekommer de liknande begreppen genusordning och genussystem. Män i alla samhällen är fostrade att inneha den ekonomiska och beslutande makten i familj och samhälle och samhällets regler är utformade så att denna ordning kan upprätthållas. Eftersom män är i majoritet i beslutande församlingar fördelas ägandet oftast så att kvinnor får en mindre andel, samt att kvinnors insatser och egenskaper nedvärderas.

Centralt för teorin om könsmaktsordningen är att kvinnor hålls borta från makten genom så kallade härskartekniker, ett begrepp man menar kan observeras i varje grupp där det existerar någon typ av hierarki. Härskarteknikerna används för att utestänga, nedvärdera och förringa det som kvinnor är och gör, vilket innebär att kvinnor stängs ute från maktutövning.

Detta för oss fram till ett begrepp som på sätt och vis i sig förenar sexuella jämlikhetssträvanden med feminism, nämligen queerfeminism.

Queerfeminismen är en teori som uppstod i början av 1990. Den kritiserar den så kallade heteronormativiteten – alltså att heterosexualitet utgör normen för sexuell läggning, familjebildning och socialt umgänge. Centralt för queerteorin är att betrakta sexuell läggning som socialt, historiskt och geografiskt konstruerad. Den heterokulturella dominansen ses därför som en förtrycksmekanism, vilket Ida Maria Gunnarsson här ovan i sin artikel syftar på. Enligt qeerfeministiskt synsätt existerar ingen ”naturlig” sexualitet eller könstillhörighet och till synes oproblematiska begrepp som ”man” och ”kvinna” ifrågasätts följaktligen.

Logiken är tydlig, men så långt driven att den har tippat över i det absurda. Kan man tycka. Att driva jämlikhetssträvandet så långt känns knappast realistiskt. I vilket fall lär denna föreställning behöva avsevärd tid innan den är förankrad i folkdjupet.

Men även jagbegreppet bakom detta synsätt är radikalt. Vår självbild, det vi upplever att vi ÄR – är ett resultat av rådande normer, menar etnologen Pia Lundahl i sin bok Lesbisk identitet. Upplevelsen av identitet är tydligt förankrad i samhället och det sociala livet. Vår känsla av identitet är mindre avhängig av oss själva än den är av relationen till andra individer, grupper och institutioner. Definieringen av vårt jag går genom ”den andre”. Självet är en produkt av sociala processer, inte de sociala processernas upphov.

För en antroposof framstår detta naturligtvis vid första anblick som något ytterst suspekt. Jaget är ju något högst individuellt och unikt. Men man får inte förväxla jagets objektiva existens med vår upplevelse av det. Och denna upplevelse är beroende av omvärlden. Detta är queerteorins jagbegrepp som den förs fram i boken Queerfeministisk agenda, författad av Tiina Rosenberg, en av grundarna av Feministiskt initiativ (FI).

Heterosexualiteten är inte något naturligt eller fritt valt alternativ utan en mångfacetterad väv av normer, menar Rosenberg. Tack vare dess privilegierade ställning lyckas den upprätthålla sin status som något naturligt och självklart. Och eftersom den är att betrakta som en form av förtryck, måste den ses som en politisk institution – som alltid använt våld för att skydda sig. Samhället gör ”en gigantisk investering i heterosexualiteten”, menar hon.

Den heterosexuella genusordningen har uteslutningen av homosexualitet som sin främsta uppgift. Ledande feminister använder begrepp som det heterosexuella kontraktet, den obligatoriska heterosexualiteten och det heterosexuella paradigmet. Att vara queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt till denna vedertagna norm. Som outsiderposition innebär queer allt från genusvariationer till olika identitetsstilar, helt enkelt en uppfattning om individens rätt att skapa sig själv.

Ida Maria Gunnarssons artikel beskriver en vardag där hon är ”ständigt beroende av andras tolerans”. Den verklighet hon beskriver är på många sätt beklagansvärd, även om den är betydligt bättre än förr. Men frågan är förstås hur radikalt majoritetssamhället kan förändra sitt förhållningssätt till något som så länge varit så skuldbelagt.

 *HBTQ är en förkortning av begreppen Homo, Bi, Trans och Queer.

SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) är ett radikalfeministiskt manifest publicerat första gången 1968. Det är en text som argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning. Texten, som aktualiserats genom att Turteatern framförde den i höstas, har livligt debatterats och anses av många som grunden till våra dagars gryende ifrågasättande av feminismen.

Vilket är på tiden, kanske man vågar tillägga. Manifestet hävdar nämligen att mänsklighetens alla problem kan reduceras till problemet med män. Män ses som ofullständiga kvinnor, eftersom mannens y-kromosom är en ofullständig variant av kvinnans x-kromosom. Mannen framställs som ”en biologisk” olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter. Transsexuella kvinnor framställs som män som kommit till insikt om den manliga underlägsenheten och öppet erkänner den strävan som alla män innerst inne anses ha att vilja bli kvinnor.

Författaren till manifestet, Valerie Solanas (bilden), menar att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och endast har förmågan till negativa känslor. Medan kvinnan drivs av kärlek, medmänsklighet, oberoende och självförverkligande så drivs mannen av ett undflyende från sina känslor av hat, svartsjuka, förakt, äckel, skuld, skam och tvivel. Solanas menar att mannen i sitt undflyende av dessa försöker framställa sig själv som osårbar och märkvärdig genom ”Stor Konst” och ”Djupa Grejer”. Solana håller männen som grupp ansvariga för alla krig och våldsdåd .

Männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet. En stor del av manifestet ägnas åt att avslöja och angripa de tekniker som används för att upprätthålla patriarkatet som duperat miljontals kvinnor att socialt anta sin underordnade roll.

”När kritikerna problematiserade Scummanifestets hatiska budskap mot en grupp i samhället, män, försvarades detsamma med att motsvarande hat i alla tider har riktats mot en annan grupp: kvinnorna”, skriver Maria Ludvigsson i senaste numret av Axess (1/2-12). Argumentationen är naturligtvis orimlig. Ett övergrepp kan inte rättfärdiga ett annat övergrepp. ”Feminismen har förlorat greppet”, skriver Kajsa Ekis Ekman i DN (7/1-12), ”den debatt som finns agerar ofta utifrån ryggmärgsreflexer över svunna tiders orättvisa”.

Något förvånande är att denna extrema vänsterfeminism vunnit gehör även inom borgerligheten. ”I brist på intresse och egen idéutveckling på området har borgerligheten fullständigt accepterat vänsterns idéer om vad jämställdhet är. (…) Från att vara vänsterns negativ har man blivit dess borgerliga uttolkare”, skriver Ekman. Samtidigt har den klassiska feminismen ändrat fokus – kravet på lika rättigheter har glidit över i krav på särbehandling.

”När en kvinna innehar en post benämns hon så gott som alltid som en kvinnlig representant. (…) Aldrig någonsin representerar en manlig riksdagsman andra män och lika lite representerar hans kvinnliga kollega alla svenska kvinnor. (…) Visst finns olikheter mellan könen, men utöver de uppenbara fysiska olikheterna är skillnaderna individer emellan större än skillnaderna mellan könen.”

Medan kvinnor alltid förväntas tillföra ett specifikt kvinnligt perspektiv i sin yrkesroll, finns inte alls samma förväntan på att män ska tillföra ett manligt perspektiv, skriver Maria Eriksson i samma nummer. Det manliga är i stor utsträckning det neutrala, det kvinnliga det avvikande, det som syns.

Under rubriken Män som hatar män frågar hon sig hur män ska förhålla sig till att de själva är problemet. Det är nämligen en grundläggande frågeställning i avhandlingen IngenMansLand av sociologen Linn Egeberg Holmgren. Hon har intervjuat 28 män som kallar sig feminister. Flera av dessa har uppfattningen att det är en motsägelse att forma män som goda män, eftersom det inte finns något gott i manligheten. Också den radikale feministen John Stoltenberg vänder sig mot idén om en god manlighet.

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

Schablonbilden av mannen som människa ersätts i Holmgrens radikalfeministiska avhandling av att det snarare är kvinnan som är människa och mannen ett djur. Eller som det sägs i Scummanifestet: ”Att kalla en man för ett djur är att smickra honom.” De feministiska männen trasslar in sig alltmer, menar Maria Eriksson. De vill avskaffa sig själva, men kan ändå inte fullt ut lita på sig själva i den feministiska ansatsen och fastnar i en självdestruktiv labyrint. Som män utgör de per definition en del av problemet, inte av lösningen.

1968, samma år som hon skrev Scummanifestet, sköt Valerie Solanas  Andy Warhol med flera skott. Antagligen en logisk handling sett ur Valerie Solanas synvinkel. Han överlevde, men hämtade sig aldrig.

”Jag är inte höger”, säger Ayaan Hirsi Ali i en intervju i The Guardian. ”Det är de människor som betraktar sig själva som tillhörande vänstern – och som försvarar företrädarna för islam i namn av tolerans och kultur – som i själva verket representerar högeråsikter. Och inte bara höger. Ultrahöger. Jag förstår inte hur de kan vara så upprörda över den  kristna högern och samtidigt ignorera den muslimska högern.”

Dagligen sker brott mot de mänskliga rättigheterna som feminister och kulturrelativister blundar för. Inte för att de inte känner till dem utan för att dessa brott inte passar dem ideologiskt – och ur ett in absurdum drivet hänsynstagande mot ett stamrelaterat religiöst förtryck.

En av de stora feministiska trendsättarna – Germaine Greer – fick 2007 en fråga från en journalist om varför västerländska feminister verkar så motvilliga att säga vad de tycker om hedersmord. ”Det är väldigt klurigt”, sade Greer, ”folk ber mig ständigt att åka till Darfur och prata med våldtäktsoffer. Men jag kan prata med våldtäktsoffer här. Varför skulle jag åka till Darfur för att prata med våldtäktsoffer?”

”För att det är så mycket värre där”, svarade journalisten. ”Säger vem?”, sa Greer.

”Det är skandalöst, säger Ayaan Hirsi Ali, ”att hon avstår från att tala ut om hedersmord för att hon anser att det är `klurigt´att motsätta sig en kultur som tolererar sådant.” Journalisten kommenterar: ”Bakom uttalandet låg den tröttsamma kulturrelativism som präglar tänkandet hos så många av dem som en gång beskrevs som vänster. Vi är inte bättre än de. Vi ska inte pracka på dem våra värderingar. Vi kan bara kritisera våra egna…”.

I USAs medborgarrättsrörelse stod feministerna på afroamerikanernas sida då de förnekades sina rättigheter på grund av hudfärg. Men de menade att det var lika fel att diskriminera på grund av kön. I den komplexa utveckling feministrörelsen genomgick, bland annat med kampen mot apartheid, uppstod med tiden en vanföreställning att de enda som kan förtrycka svarta, kvinnor och koloniserade folk är vita män.

Så uppstod det som någon kallat ”den förbittrade feminismen”. Det är en uppfattning att vårt samhälle (läs det västerländska) bäst beskrivs som ett `patriarkat´, en `könsmaktsordning´ där det dominanta könet (läs vita män) ser till att kvinnor kryper ihop och fogar sig. Dessa förbittrade feminister vägrar att erkänna framstegen som kvinnor i västerlandet gjort – från rätten att gå och rösta till bestraffningen av sextrakasserier på arbetsplatserna.

Istället ser de bara den vite mannens orättfärdighet. Och rätten att få uttrycka sig fritt och välja sitt eget öde som bara ett västerländskt särdrag. Därmed ger de färgade män en flyktväg. Om någon ifrågasätter hur Saudiarabiens lagar behandlar kvinnor – och får till svar att de kräver respekt för sin tro, kultur och överhöghet – räcker dessa argument för feministerna.

Eftersom västerländska feminister visar prov på en närmast neurotisk rädsla att stöta sig med minoritetskulturer blir de muslimska kvinnornas situation ett gigantiskt filosofiskt problem för dem. De tvingas stillatigande åse den muslimska slöjan, niqaben eller burkan som olika grader av mentalt slaveri som särskiljer kvinnor som privat egendom och icke-personer. De kan som de flesta andra konstatera att slöjan begränsar, fängslar och hjälper kvinnorna att foga sig. Att den markerar ett slags apartheid som uttrycker det ena könets dominans över det andra.

Och detta förtryck tolereras – rentav uppmanas – av många västerländska samhällen. Detta trots att deras lagar innefattar jämlikhet mellan könen. Ayaan Hirsi Alis uppmaning är att vi tvärtom måste utmana och besegra den stamrelaterade heders- och skamkultur som kodats in i islam. Uppgiften för feministerna formulerar hon så här:

Feminister i väst borde uppmärksamma de muslimska kvinnornas situation och göra deras sak till sin. Med all den erfarenhet och de resurser de har till sitt förfogande borde de sträva efter att hjälpa muslimska kvinnor att göra sig hörda. Det är tre mål som de måste försöka uppfylla: Det första är att se till att muslimska flickor får möjlighet att avsluta sina utbildningar. Det andra är att hjälpa dem att ta kontrollen över sina egna kroppar och därmed sin sexualitet. Och det tredje är att se till att muslimska kvinnor får chansen att inte bara komma ut i arbetslivet, utan också att få stanna kvar där.