Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Mellan flum och skarpsinne – åren bland antroposoferna i Järna

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

-Kulturhuset_i_YtterjärnaJag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

lusthusetHellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur Patientrummunnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 4 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Strömlinjeformade abstraktioner i nya numret av Forum Antroposofi

♦ ♦ ♦ Det antroposofiska medlemsbladet Forum antroposofi strävar vidare. Med en ekonomi i nedförsbacke och en redaktör som nu lämnar ”det operativa ansvaret”, ämnar man införa en ”förnyad kollegialitet” genom att en ”projektledare” kommer att ”åta sig ett arbete med renodlad redaktion av text och bild på en ideell basis”.

ForumÄr en ”renodlad redaktion” bättre än en vanlig? Och  betyder text och bild på ideell basis ett mer amatörmässigt material? Genom detta ”lättas det nödvändiga ansvaret” och ”ökas rörelsemöjligheten”. Riktigt hur är oklart, liksom innebörden i den avslutande summeringen.

»Det framstår som inte obetydligt att mitt bland dagens åsiktsmaskiner och journalistiska etiketteringar kan en särskild autenticitet göra sig gällande genom en rörelse som den antroposofiska.«

Att den antroposofiska rörelsen har ”en särskild autenticitet” är något läsaren får grubbla över. Annars är det trots den påtagna tagelskjortan ett välmatat nummer. Och jodå, det kommer mer från den antroposofiska språklådan. I en reseskildring får man sig till livs kloka antroposofismer.

»Under vandringen uppstod ärliga samtal som bara skogen kunde avlyssna. Vid sången på kvällen vid lägerelden utkristalliserade sig olika relationskonstellationer ur gruppen.«

Till skillnad från samtal i allmänhet var alltså dessa ärliga. Och det antroposofiska favoritordet konstellationer har här förstärkts med relation så att man inte ska missa poängen.

I en innehållsrik tillbakablick på den berömde Järnaarkitekten Abbi Asmussens livsgärning får vi veta att han hade ett förflutet som målande konstnär med verk som köpts av bl a Nationalmuseum. Och i en välskriven nekrolog över konstnären Karl Schultz-Köln upplyses vi om att han 1943 som tysk soldat (telegrafist) på östfronten i kyla och bombregn gör en ”ateljé” i sitt tält med ett takfönster av en pansarvagns vindruta. Och i sin dagbok på östfronten beklagar han att han inte har tillräcklig tid att fördjupa sig i brevväxlingen mellan Goethe och Schiller. I krigets slutskede deserterade han till de amerikanska linjerna där han i krigsfångenskap ett tag arbetade som jazzgitarrist! En sällsam man som småningom emigrerade till Sverige där han i många år var medarbetare i Antroposofiska bokförlaget.

Randie Remland har också fått några rader med anledning av sin död i november, då vår nyfunna vänskap avbröts. I långa telefonsamtal och mejlkorrespondens diskuterade vi ofta den antroposofiska rörelsens kris som bekymrade henne mycket, mej allt mindre. Men hennes engagemang och allvar var djupt inspirerande och hennes skarpa kritik av slappheten i antroposofiska sammanhang ständigt närvarande. Att ha fått lära känna Karl Schultz-Köln och Randie Remland har varit ett privilegium. De var stora andar.

Rubriken ”Den omvända barndomen” över en artikel om antroposofisk äldrevård väcker förväntningar. Men efterhand vänds de i besvikelse då nästan halva artikeln handlar om – maskrosens växtprocess. Vanligt i antroposofiska sammanhang att med en överpedagogisk nit strössla med analogier för att göra ämnet levande. Maskrosens levnadslopp är alltså likt människans.  

Ålderdomen som den omvända barndomen är ett intressant begrepp, liksom att åldringen ”kan vandra omkring i sitt livs minneslandskap” – men dessa tillstånd förklaras inte. Istället får vi strömlinjeformade abstraktioner som inte säger något konkret. Också typiskt för antroposofisk retorik.

»Den kroppsliga utvecklingen ger individuella förutsättningar i varje människas biografi. Själen präglas mer eller mindre av dessa förutsättningar och för individen och människans andliga kraft kan de vara drivkraft i utvecklingen.«

Här beskrivs ingenting av antroposofisk särart. Förutom begrepp som andligt och själsligt kunde texten vara en beskrivning av ett vanligt äldreboende.

»Tanken på åldrandet som den omvända barndomen kan ge inspiration till en fördjupad syn på livet, men den kan även ge nya insikter och riktlinjer till en förnyelse av senior- och äldreboende, samt nya aspekter på äldrevård, palliativ vård och demensboende.«

Kan ja – men hur? Vad har de åstadkommit konkret? Vad tycker vårdtagarna? Hur förhåller sig denna vårdform till andra? Det berättar inte artikelförfattaren. Allt vi får är intetsägande förmodanden och floskler.

I en text om mysteriedramerna omnämns de entusiastiskt som ett ”oumbärligt inslag i antroposofin”. Författaren Colin Wilson som i sin bok om Rudolf Steiner är välvillig till antroposofin, betraktar mysteriedramerna som urtråkiga. Här hade Steiner chansen att levandegöra antroposofin, säger han, men istället är texterna ”torra som franskbröd”. Och den som har sett inledningsscenerna med skådespelare som står uppställda på rad och pratar med varandra förstår honom. Dialogen är stel och skådespeleriet under all kritik. Ändå talas det alltid panegyriskt om dessa blodfattiga teaterföreställningar.

I verksamhetsberättelsen där förra året summeras har Antroposofiska sällskapets ordförande Dick Tibbling upptäckt att det finns en allmän tendens av ”en fragmentering av det antroposofiska arbetet”. Därför har en grupp medlemmar klurat på varför. Men de har inte kommit på några svar (vad trodde ni), bara de vanliga frågorna vi hört upprepas i decennier:

»Hur ser relationen ut mellan de antroposofiskt orienterade verksamheterna och Antroposofiska sällskapet i Sverige? Hur ser relationen ut mellan verksamheterna och de olika sektionerna inom den ”Fria Högskolan för Antroposofi”? Hur ser relationen ut mellan sektionerna i Högskolan? Vad innebär det att Antroposofiska sällskapet ska ”bära” en fri högskola för antroposofi?«

Hur förhållandet mellan en förenings olika enheter fungerar brukar normalt inte vara något problem. Men den antroposofiska rörelsen har efter mer än hundra år ännu inte kommit till klarhet i frågan.

Allt är med andra ord som vanligt.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

”Dolda huvudmän” och informellt ledarskap styr många waldorfskolor

♦ ♦ ♦ Waldorflärarhögskolans blogg Waldorf Agora har nyligen publicerat en tysk studie som redovisar hur waldorflärarna upplever sin arbetssituation. 1 807 lärare från 105 waldorfskolor i Tyskland har tillfrågats. Fler lärare än i det övriga skolväsendet ansåg sig vara nöjda med sin arbetssituation, men det fanns naturligtvis också kritiska synpunkter.

Waldorf i UppsalaEn sådan är att ledningsorganisationen i skolorna ofta präglas av informellt ledarskap och otydlighet. Detta är allmänt omvittnat, inte bara inom waldorfrörelsen utan i hela den antroposofiska rörelsen och hänger samman med den ideologiska övertygelsen att all central ledning är av ondo. Men eftersom en verksamhet måste ledas uppstår istället informella beslutsgångar med korridorbeslut tagna i mindre grupperingar med ”dolda huvudmän”. Som en direkt följd av detta uppstår ”ineffektivt beslutsfattande och bristande information, slutenhet”, som man säger i rapporten.

Många har vittnat om att beslut tagna i kollegiet senare ändras av andra utanför kollegiet, eller att informella beslut tagna i andra sammanhang inte senare meddelas i kollegiet – men gäller ändå. Man glömmer att meddela informella beslut, eller så anser man de vara av mindre vikt. Att beslut tagna i kollegiet inte verkställs är också vanligt. Uppföljning är det si och så med. Och så finns de som över huvud taget inte deltar.

Denna ineffektivitet präglar även andra antroposofiska verksamheter.

Alla ser baksidorna av detta arbetssätt, men har svårt att komma med realistiska alternativ – för det är ju så här man vill jobba. Även om fler och fler waldorfskolor numer har en rektorsfunktion är förhållningssättet ändå utpräglat antiauktoritärt – för att inte säga anarkistiskt. Det informella ses som mer ”levande” och ”mänskligt”, man vill inte underordna sig ”byråkrati” och ”formalism”.

Den svenska antroposofiska rörelsens stora inspirator Arne Klingborg talade ofta för detta förhållningssätt. Han menade att det viktiga som åstadkommits inte uppstått genom att man ”organiserat fram det”. Det uppstod som ett resultat av ”mänskliga konstellationer”. Poängen var det brinnande engagemanget för saken, han avskydde beskäftigt strukturerande. Formfrågor var meningslösa om det inte fanns ett levande innehåll. Fanns detta uppstod strukturen av sig själv, menade han.

Detta fungerade bra de decennier han var motorn i den idérika Järna-antroposofin. Med sin enastående visionära initiativkraft entusiasmerade han otaliga som bidrog med att sätta Järna på kartan. Den glädje och verksamhetslust som då rådde räckte som det ofta gör i en pionjärfas. Men en nutida mer förvaltningspräglad fas kräver helt andra åtgärder. Att detta ofta inte uppnås kan vi ana i den tyska rapportens mer kritiska synpunkter.

Här uppmärksammas också bristen på erkännande från både kollegor och elever avseende särskilt eurytmilärare men även lärare i bild, musik och hantverk. Detta är ju lite paradoxalt då waldorfmetoden så tydligt profilerar att den inte inte bara är ”en skola för huvudet”. Men knappast överraskande, speciellt då det gäller eurytmin. Dess berättigande har alltid ifrågasatts, framför allt från elevhåll.

I de flesta mänskliga sammanhang bildas läger av traditionalister och reformister, så också i waldorfskolorna, beskriver rapporten. Vi har tidigare beskrivit ett svenskt exempel på detta. Det är också en stor omsättning av yngre lärare, men utan närmare analys av möjliga orsaker. Vilket är synd, det skulle säga en del om dagens waldorfskolor. Lämnar man för att man är besviken för att man inte förstått egenarten då man anställdes? Kräver skolan för mycket arbete till för liten lön?

Brister i lärarutbildningen påpekas också. Här har man inte i tillräcklig grad integrerat nya kunskaper i kursplanen. Detta har gjort att en vidareutveckling av waldorfpedagogiken knappast varit märkbar.

Men huvudbudskapet i rapporten är ändå att waldorflärarna trivs med sin arbetssituation.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kritiken mot FC är ytlig och saknar trovärdighet

♦ ♦ ♦ Misstron mot FC-metoden (som vi beskrivit här och här) är utbredd. En rad svenska och internationella organisationer uttrycker tveksamhet eller rent avståndstagande, inklusive Sahlgrenska. En typisk representant för denna skepticism skriver:

»Det är sorgligt att FC fortsätter att överleva trots den överväldigande vetenskapliga bevis för att det inte är en legitim metod för kommunikation, utan snarare en utarbetad övning i självbedrägeri. Det är ett bra exempel på hur kraftfull och subtil självbedrägeri kan vara, och även om de sätt på vilka vetenskapliga bevis kan manipuleras för att ge ett önskat resultat.«

Subtiliteten i metoden – som det tar tid att lära sig, och möjligheten för oseriösa att ”fuska” – är det kritikerna riktar in sig på. För även om stödpersonen är ärligt syftande, menar man, kan vederbörande inte märka sin omedvetna styrning. Även Ingrid Liljeroth, auktoriteten inom FC-metoden, förstår skeptikerna:

»Det är tillåtet att vara tvivlande. Det tror jag nästan alla har varit, även FC-skrivare. För min del vände det först när jag verkligen upplevde i verkligheten vad det handlade om och fick kontakt med FC-skrivare.«

För Alicia Hamberg är det solklart – hon anser metoden vara ”ren bullshit”. Hos henne finns ingen tvekan. Autisten Erik Osikas budskap om sin tidigare inkarnation är inte hans – utan hans mammas. Och detta menar hon visar på den roll FC fått inom antroposofiska kretsar:

»Det är inte antroposofin som tjänar autisterna här, utan de som tjänar antroposofin. De lanseras som högre vetande och bekräftar antroposofiska sanningar. Om autister verkligen vore högre vetande — i andlig mening — skulle antroposofer ha skaffat sig tillgång till en kommunikationskanal till högre världar. Det är annars inte helt lätt, ens för antroposofer, att upprätta sådana förbindelser.«

Och hon är skoningslös i sin karakteristik av en förmodad antroposofisk inbillskhet:

»Ett budskap som kommer från ett förment högre vetande är oantastligt — och ännu fiffigare är det om personen är funktionshindrad och därmed samtidigt kan befinna sig i kategorin av personer med outgrundlig och mystiskt härledd kunskap (som inte kan konfronteras med direkta frågor, då de inte kan kommunicera) och i kategorin som det är synd om (och som man därför bör lämna i fred, och inte vara ‘taskig’ och ifrågasättande mot). Rent krasst är det en perfekt situation för den helt normale vuxne som känner att omvärlden kanske inte helt respekterar hans eller hennes budskap. Budskapet får iklä sig en annan aura.«

Så krasst kan man se på FC – och antroposofiska strävanden. Det är bara ruffel och båg, för att inte säga rent klandervärt: ”det är fel att utnyttja en annan, försvarslös människas namn och psykiatriska tillstånd för att framföra tankar som inte är hans eller hennes egna”, som Alicia summerar sitt synsätt. Vetenskap-och-Folkbildning-VoFOch det blir inte bättre när man lyssnar på skeptikerorganisationen Vetenskap & folkbildning. (NewsVoice utsåg 2011 föreningen till Årets Förvillare, se bilden. Vetenskap & folkbildning har gjort sig känd för sina försök att sabotera rykten för individer och organisationer som de anser har fel åsikter). Hos ”voffarna” finns ingen pardon med FC-metoden. Den hånas och skämtas med. Flera är direkt arga då de menar att autisterna är oskyldiga offer för stödpersonernas medvetna eller omedvetna önskedrömmar. Här ett exempel från en debatt på Facebook:

»Det är djupt tragiskt att religion och vetenskap sammanblandas på ovanstående vis. Att utnyttja sina barn som inte kan tala för sig själva för att sälja sin religion är fruktansvärt, medvetet eller ej. Skattemedel ska inte finansiera kränkande metoder som är svartlistade av den etablerade vetenskapen. (…) Det är möjligt att de som ovan försvarar FC har någon form av ursäkt som hindrar dem från att ta till sig hur smärtsamt fel de har och hur skamligt deras beteende är. (…) Att dessa människor kränker försvarslösa och sedan legitimerar det med hänvisning till sin religion är inte något jag vill ha med att göra. (…) Jag är bokstavligen helt yr av hur vansinnigt och upprörande detta är. Jag skriver min examensuppsats om negativa effekter av psykologisk behandling och FC bär en av de rödaste av varningsflaggor jag hittills stött på. Eftersom detta utövas med skattemedel borde det gå att initiera någon typ av juridisk intervention, kanske anmälan till socialstyrelsen.«

Personen som uttalat ovanstående strök tidigare inlägg som var ännu mer tvärsäkra och betydligt skarpare där han menade att de som försvarade FC-metoden ”borde skämmas”. Kanske han själv började skämmas, vem vet. Denna typ av brösttoner är inte ovanliga i en förening vars primära uppgift är att fungera som åsiktspolis. Grunden för Vetenskap & folkbildning är nämligen en ängslan att saker och ting inte är vetenskapligt korrekta. Hade de ett valspråk skulle det vara det finns inget värre än att bli lurad.

Efter att ha läst Liljeroths undersökning är det svårt att se att dessa kritiker har något på fötterna. Det är uppenbart att man talar mot bättre vetande. Man har inte läst rapporten, vilket märks i argumentationen som inskränker sig till påståenden om lärarens medvetna/omedvetna manipulation. Det noggranna arbete som utförts av flera lärare med 17 olika elever under lång tid ger knappast utrymme för det lurendrejeri voffarna förutsätter. Deras och Alicia Hambergs konspirationsteori saknar därför trovärdighet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.3/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

♦ ♦ ♦ En tillbakablick på livet visar en rad händelser och beslut tagna i olika situationer. Bedömningar färgade av personligheten. Man har gått sin väg – I did it my way. Personliga avtryck som bildat ett livsmönster – en biografi.

Så kunde Jörgen Smit börja ett föredrag på Rudolf Steinerseminariet. Han talade ofta om livet ur ett fenomenologiskt perspektiv som här i ett föredrag från 1981. Och som så ofta förr försökte han komma åt det antroposofin är så upptagen av – människans jag. Vad är det? Vad är det som under livet verkar helt omedvetet men som i slutet av levnaden ändå bildar ett bestämt mönster? Hur kommer det sig att det man i stunden knappt ens märker senare i livet kommer framstå som viktiga steg?

Jörgen SmitJagbegreppet är ett närmast outtömligt ämnesområde. Den egna upplevelsen är att jag är världens centrum. Men det betyder inte att andra människor är betydelselösa statister. De påverkar en ständigt känslomässigt, idémässigt, i tankar och omdömesbildning, vilket gör att man måste betrakta dem som ”bidragsgivare” till den egna jagupplevelsen. Leverantörer av medvetande. Vem har inte varit med om att en god vän säger sig har tagit intryck av något man en gång sagt eller gjort. Själv har man glömt det.

Vårt jag är på det sättet betraktat också ett vi. Utan de andra hade jag inte blivit den jag är. Samtidigt känns det egna jaget otvetydigt som personlighetens herre. En fast punkt. Men ändå rörlig. Och uppenbarligen stadd i långsam förvandling. Inte bara på grund av intryck utifrån, utan också av något så märkligt som en inre rådgivare – samvetet. Och skammen. Nog är det märkligt att något inom mej kan tala moraliskt till mej. Och att till exempel psykopater saknar denna förmåga.

Samvetet, menade Jörgen, är något som säger mig vad som skall vara eller inte vara. Utan diskussion. Kan man tvivla på samvetet? Är man fri om man följer samvetets röst?

Det var de spännande frågeställningarna mer än svaren som gjorde Jörgen till den folkpedagog han var. Att väcka frågeställningar är ofta intressantare än att servera svar. Det fungerar lite som en inbjudan att delta som medaktör istället för att vara en passiv mottagare. Man får en kreativ stimulans.

För mycket länge sedan existerade samvetet utanför människan, menade Jörgen. Detta kan vi ta del av i mytologiska berättelser och gamla gudasagor. Och han berättade om det antroposofiska perspektivet på samvetet som en konsekvens av erfarenheter i tidigare liv.

Något annat som kännetecknar ett jag är osäkerheten, något man inte känner hos djuren. ”Det är något majestätiskt över en koflock. De oroar sig inte över vad de ska göra om en halvtimme. Katten har inga samvetsbetänkligheter inför fångandet av råttan”, menade Jörgen. I det mänskliga jaget finns hela tiden problem och osäkerheter. Jörgen kunde till och med uppmana oss att ”vila i osäkerheten” tills omdömesprocessen klarnat. Förhastade slutsatser ger inget moget intryck.

Jörgen var en mästerlig föredragshållare. Hans föreläsningar på Steinerseminariets allmänna linje var alltid fullsatta. Alla på området deltog, även medarbetarna på Robygge som stängde affären nån timme på förmiddagen för att lyssna.

För att lätta upp allvarliga teman kunde han ibland berätta en anekdot. En sådan var den vikt Rudolf Steiner lade vid medvetandet om värdet av hans föredrag. Inför en föredragsserie kunde han fråga arrangören vad de gav för arvode. Då denne förvånat stammade fram att de nog inte hade råd att betala så mycket, svarade han att han visste det. Det viktiga var att de skulle nämna den summa de ansåg att hans föredrag var värt – hur mycket de skulle vilja betala. Sen skulle han efterskänka summan.

För att tydliggöra poängen berättade han om vad en annan föredragshållaren sa då han fick reda på att han skulle få ett mycket blygsamt arvode: ”Så dåligt kan jag inte tala!”

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Ett präktigt avslöjande – den antroposofiska rörelsens enda chans till förnyelse?

♦ ♦ ♦ Att Mummel i kön under drygt fyra år kritiserat interna förhållanden inom den antroposofiska rörelsen är möjligen ägnat att förvåna en och annan. Kanske inte så mycket människor utanför – här ser man ju öppenhet och åsiktsfrihet som en självklar del av en demokrati – utan mer internt. Den fromma förhoppningen att dessa krönikor skulle stimulera en intern idédebatt framstår idag som naiv. Men det var i alla händelser intentionen.

Jag hade föreställt mig att de frågor som under åren dryftats bland antroposofer på tu man hand, eller vid lunchsamtal, om styrelsens funktion, bristen på en formulering av antroposofins särart, att en så stor del av medlemsavgiften går till Dornach, bekymret att allt färre ungdomar vill bli medlemmar och liknande – skulle kunna luftas i Mummel i köns hägn. Att denna diskussion skulle kunna äga rum mer allmänt. Så att vi kunde komma vidare en liten bit.

Seminariet 026Men icke. Debatt har det blivit, även om bidragen mest verkar ha kommit från människor utanför rörelsen. Och just detta är nog vad människor ”innanför” fruktat, vilket jag förstått då jag samtalat med en av mina vänner.

För det är uppenbart att min kritik ses som ett svek inom rörelsen. Inte för att detta förvånar mig, jag har ju själv varit en del av denna protektionistiska attityd där all kritik ses som ”angrepp” som måste försvaras. Jag har under flera år skrivit otaliga insändare där jag försvarat antroposofin mot pingströrelsen och human-etiker. Där var det berättigat att tala om angrepp eftersom dessa rörelser är uttalade motståndare till allt vad antroposofin står för.

Det handlade här inte om kritik, eller ”granskning” som är human-etikers och likasinnades älsklingsutryck, här var intentionen att skandalisera och misstänkliggöra den antroposofiska rörelsen i det uttalade syftet att marginalisera den. Genom dessa förtalskampanjer profilerade man samtidigt den egna rörelsen både inåt och utåt. ”Det handlar om mission”, som pingströrelseprofilen Sigvard Swärd en gång uttryckte det. Två flugor i en smäll alltså. Att svara på detta kändes därför lite som en strid på liv och död. Och skulle den typen av angrepp uppstå idag skulle jag inte tveka att gå ut i strid igen.

Men Mummel i köns kritik av företeelser inom den antroposofiska rörelsen är inte ute efter att skada – den vill istället vara ett konstruktivt bidrag till en självsyn. Jag är ju fortfarande en del av rörelsen. Så bakom alla krönikor i ämnet ligger intentionen att få till stånd en diskussion kring uppenbara missförhållanden. Kan då inte denna debatt skötas internt, kan man fråga sig. Tyvärr, det är inte så det fungerar, och jag ska förklara varför.

En idealistisk rörelse består av människor som tillsammans osjälviskt arbetar för Saken. Det är det viktiga. Oförmåga, brist på begåvning och allehanda ofullkomligheter – allt är underställt den gemensamma upplevelsen att vi alla arbetar för samma sak efter bästa förmåga. Detta föder en stark solidariet. Vetskapen att alla gör sitt bästa, dessutom för det mesta oavlönade, gör det därför i praktiken omöjligt att kritisera ansträngningarna. Tvärtom röner medelmåttiga insatser uppskattning för att vederbörande ändå gör ett uppoffrande arbete.

KultanDetta gör att problemen kvarstår. Visioner är sällsynta och fokus saknas. Rörelsen är inte bättre än de människor den består av eftersom en kraftfull och initiativrik ledning saknas.

Att föra fram kritik i en sån atmosfär låter sig inte göras. Det är ofint och anses vara ett tecken på dåligt omdöme. Man ses som okänslig och aggressiv och riskerar att inte tas på allvar. För att inte tala om det oerhörda i att man i sin kritik ifrågasätter andras omdöme och ”fria viljebeslut”. Att föra fram kritik av styrelsen för Antroposofiska sällskapet som jag gjort i Mummel i kön skulle vara otänkbart. Och det är knappast svårt inse att min kritik av fikonspråket i Forum skulle avvisas av redaktören. Han är naturligtvis övertygad om att det han publicerar är jättefint!

Att föra fram kritik internt, eller föreslå förändringar, leder ingen vart. Det saknas former för debatt inom rörelsen. Ett offentliggörande av problematiken är enda möjligheten. Intentionen är att i första hand antroposofer i förskingringen ska ha möjlighet att ta del av väsentliga frågeställningar som inte tas upp inom sammanhangen. Om en och annan utomstående blir intresserad, so what? Vad har vi att dölja? Jag förstår inte rädslan härvidlag. Antingen tycker man att allt är bra inom rörelsen, och då finns ju ingen anledning att förtiga detta, eller också är man missnöjd med sakernas tillstånd och då är det ju bra att det kommer upp i ljuset.

För skulle det till äventyrs vara något man vill hålla tyst om – då är det verkligen viktigt att det kommer ut! Med tanke på att problem aldrig ventileras kan man till och med anta att ett präktigt avslöjande skulle vara rörelsens enda chans till förnyelse. Dessutom: Steiner var noga med att sällskapet skulle vara ”fullt offentligt”, som han uttryckte det. Det är i det ljuset jag ser Mummel i köns roll. Att hemlighålla våra problem är sekteristiskt.

Jag är helt enig med Steiner – därför är Mummel i kön fullt offentlig.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hitlers mordkomplott mot Rudolf Steiner

»Utan ett visst mått av ockult insikt är det inte troligt att Hitler, som steg till maktens tinnar i Tyskland och nästan erövrade världen, skulle ha betraktat en nästan okänd österrikisk filosof vid namn Rudolf Steiner som sin värste fiende.«

Så skriver Trevor Ravenscroft i sin bok Ödets spjut, som vi skrivit om tidigare. Den luciferiska ande som bemäktigat sig Hitlers själ, skriver han, ”försökte leda mänskligheten bort från ett inre erkännande av den individuella mänskliga anden”. Och det faktum att Steiner i Kristi anda verkade för motsatsen förklarar führerns vrede. Hitler rasade mot Steiner vid politiska möten under nazisternas första år för att generalsekreteraren i Antroposofiska sällskapet genom sin vänskap med generalen von Moltke hade påverkat krigsskeendet för Tyskland i negativ riktning. Hitler kände sig därför tvungen att vidta mått och steg. Och här börjar intrigen tätna i bästa Da Vincikoden-stil.

»Dietrich Eckart hade identifierat Steiner som ledarfiguren i en krets Graalinvigda, som upptäckt Thulesällskapets sataniska natur och övervakade alla dess möten och invigningsriter på astralplanet. Eckart var övertygad om att ingenting gick att dölja för Steiners genomträngande ockulta förmågor. Och eftersom Steiner öppet varnade Tyskland för nazistpartiets hemliga syften hade han hamnat högst upp på listan över de offer som snarast möjligt skulle likvideras av Thulemördarna.«

Man planerade att mörda Steiner i en järnvägsvagn på stationen i München genom att på kort håll fyra av båda piporna på ett avsågat hagelgevär i hans ansikte. Och Ravenscroft fortsätter:

Walter Johannes Stein»Steiner anlände punktligt till järnvägsstationen för att ta middagståget till Basel. Han medgav senare att han visste att han skulle utsättas för ett attentat samma morgon, men han vägrade inställa sin resa eftersom det endast var hans ockulta förmåga som förvarnat honom om mordplanen. Enligt hans etik skulle det vara svart magi att försöka undvika kommande händelser med ockulta medel. Han vidtog därför inga åtgärder för att skydda sig.

Han skulle säkerligen ha gått en snabb och blodig död till mötes denna vårmorgon 1922 om inte Walter Johannes Stein (bilden) och några vänner kommit precis i rätt tid. Stein hade infiltrerat Thulesällskapet och avslöjat detaljerna i mordkomplotten. Steiner ansåg nu att han var moraliskt berättigad att lämna platsen så fort han kunde, och hans vänner omgav honom på alla sidor när han skyndade från stationen. Samma kväll kördes han över gränsen till Schweiz och satte aldrig mer sin fot i München.«

1933 hade Walter Johannes Stein blivit den största auktoriteten på nazistpartiets ockultism. Då han fick reda på att Heinrich Himmler tänkte arrestera honom för att tvångsrekrytera honom till SS ockulta byrå Ahnenerbe, flydde han till England där han sedan kom att fungera som hemlig rådgivare till Churchill då det gällde de ledande nazisternas tankar och motiv.

Longinus spjutStrax efter de tyska truppernas inmarsch i Österrike genom Anschluss besökte Hitler skattkammaren i Hofburg i Wien där Longinus spjut förvarades. Han var exalterad och vistades en timme ensam med spjutet. Vid Nürnbergrättegången kom det fram att det var i denna veva Hitler fattade sitt beslut att genomföra den slutgiltiga lösningen. Spjutet fördes sedan under bepansrad transport till Nürnberg där medlemmar av Thulegruppen var de första att avlägga ett besök i Mästersångarnas sal där det kom att förvaras.

Steins planer strax efter kriget att skriva en bok i ämnet kritiserades från alla håll, inte minst av Churchill själv som var ytterligt mån om att allmänheten ingenting skulle få veta om nazistpartiets ockultism. Och när Nürnbergsrättegången sedan inte lyckades klargöra vilka onda krafter som verkade bakom nationalsocialismens yttre fasad insåg Stein själv att det måste förflyta lång tid innan en bred publik skulle förstå de invigningsriter och den svarta magi som utövades i de ledande nazisternas innersta krets.

»Han såg med sorg i hjärtat hur de allierade åklagarna i dessa rättegångar saknade moralisk fantasi att förstå att den civilisation som uppstått i Tyskland under mellankrigstiden – en civilisation som byggde på en magisk Weltanshauung som ersatt korset med hakkorset – var av apokalyptisk karaktär. (…) Om domarna ens för ett ögonblick erkänt vilka deras besegrade fiender egentligen var, lyft på slöjan och röjt de verkliga motiven bakom denna förbluffande omkastning av alla värden, skulle det ha utsatt miljoner människor för risken av en total sedlig förvildning.«

För Stein stod det klart att man på högsta politiska nivå därför bestämt sig för att förklara de ohyggligaste brotten i mänsklighetens historia som följden av mentala rubbningar och systematisk pervertering. Man trodde det var bättre att tala i torra psykoanalytiska termer när det gällde att förklara motiven till att man spärrat in miljoner människor i gaskammare, istället för att avslöja att detta var ett resultat av ett hängivet tjänande av onda makter.

RavenscroftMenar alltså Ravenscroft i Ödets spjut. Läsningen av boken då den kom ut i början på 70-talet gav blandade känslor – å ena sidan verkade den mycket initierad, å andra sidan var en rad uppgifter så fantasifulla att man kände sig klentrogen. Varför hade man inte hört talas om detta förr? Numera har man facit.

Det visar sig nämligen att Ravenscroft (bilden) aldrig träffat Stein och att han skrev Ödets spjut avsedd som fiction, men att förläggaren övertalade honom att publicera den som en dokumentär, för att den då skulle sälja bättre, och då Ravenscroft var alkoholist och behövde pengarna föll han till föga. Att Stein skulle haft ett vänskapsförhållande till Hitler avvisas också av experter. Stein ska själv ha sagt att den enda gången han såg Hitler var på ett hotell 1932 och att han aldrig talat med honom.

Och skulle Hitler organiserat en sammansvärjning mot Steiner är det svårt att tänka sig att detta inte skulle ha avslöjats i den omfattande litterära produktion antroposofer åstadkommit. Men det är fortfarande en bra story. Det är märkligt att den ännu inte filmatiserats.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om Hitler och nazistpartiets ockulta bakgrund

♦ ♦ ♦ Då den romerske soldaten Gaius Cassius stack sitt spjut i Kristus högra sida föddes en legend. Gaius Cassius blev känd som Longinus Spjutbäraren och spjutet, som kom att kallas Longinus spjut, sades sedan ha vandrat genom världshistorien där det kom att spela en egenartad roll enligt vad författaren Trevor Ravenscroft berättar i sin bok Ödets spjut, en bok som kom att skaka om ockulta kretsar i början på 1970-talet. Legenden säger att den som ägde Longinus spjut, och insåg vilka makter det tjänade, höll världens öde i sina händer.

ThulesällskapetMycket som stod i boken hade man inte hört om förut och perspektiven var djärva, för att inte säga sensationella. Den österrikiske filosofen Walter Johannes Stein, nära vän till Rudolf Steiner och en av pionjärerna inom antroposofin, hade enligt Ravenscroft känt Hitler då denne ännu var okänd och levde som fattiglapp i Wien. De hade förenats i ett lidelsefullt intresse för den heliga Graal och Longinus spjut som Hitler drömde att en dag få ”göra anspråk på” som en talisman för sin världserövring.

Detta och mycket annat berättade Stein för Ravenscroft. Enligt Stein var Hitler intresserad av medeltida ockultism och rituell magi och nådde allt högre medvetandenivåer med hjälp av narkotika. Ravenscroft:

»Att Hitler vid denna tid uppnådde trancendent medvetande och formulerade sin Weltanschauung med hjälp av narkotika, blev faktiskt en av de bäst bevarade hemligheterna i hans liv. Men han berättade tillräckligt om sina upplevelser för Stein för att denne skulle kunna få en föreställning om de slag av medvetande han nådde med hjälp av peyotl.«

EckartInga småsaker alltså. Och det kommer mer. Stein påstår att han på nära håll följde nazistpartiets bildande och Hitlers umgänge med de tre personer som hjälpte honom till makten – Dietrich Eckart, Houston Stewart Chamberlain och Karl Haushofer. Eckart (bilden) var en av dem som grundade nazistpartiet. Han var poet, historiker – och en hängiven satanist. Han hade nått den högsta invigningen i den svarta magins konst och var centralgestalt i en mäktig och bred krets av ockultister som kallade sig Thulesällskapet.

»Thulegruppens hemliga verksamhet sträckte ut sina tentakler bakom allt i Bayern, särskilt den politiska scenen, där den bar ansvaret för mycket av den terroristiska verksamheten och rashatet, och de flesta av de kallblodiga mord som skedde så gott som dagligen.«

Engelskfödde Houston Stewart Chamberlain (bilden nedan t v) var den man som smälte samman Wagners rasistiska läror med Nietsches idé Chamberlainom övermänniskan och därmed skapade drömmen om den ariska rasens överhöghet. Han var en av de första intellektuella i Tyskland som insåg att Hitler hade en stor framtid – och som såg nya möjligheter för tyskarna om de följde honom. Han skrev den nazistiska rörelsens evangelium Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts.

Karl Haushofer (nedan t h) var professor i geopolitik, general och den som skapade begreppet Lebensraum. Han förordade den tyska nationens utbredning österut, en idé som spred sig i det tyska riket efter kapitulationen i första världskriget, en propagandaidé inte ens Goebbels kunde överträffa. Haushofer var dessutom Rudolf Hess lärare vid geopolitiska institutionen i München. Haushofer invigde Hitler i den hemliga läran om världens och mänsklighetens utveckling. Detta ägde rum i Landsbergsfängelset som han besökte många gånger under den tid Hitler skrev sin bok Mein Kampf.

Haushofer 2Hitlers omvittnade fascination för Wagners musik förstärktes av vetskapen att tonsättaren spunnit hela tematiken i sin opera Parsifal kring Longinus spjut. I de samtal Stein hade med Hitler dessa ungdomsår intog hans studier av spjutets ockulta betydelse en särställning. Enligt Ravenscroft var Hitler väl förtrogen med både reinkarnationstanken, det tredje ögat och den kosmiska krönikan, Akashakrönikan.

Var fick Ravenscroft dessa sensationella uppgifter ifrån? Han framhåller själv i boken att Haushofer & Hessdet var från Walter Johannes Stein, som hade tänkt publicera sina erfarenheter i en bok. Men eftersom Stein hann avlida innan han börjat skriva boken beslutade sig Ravenscroft att ta över projektet. (Bilden t v: Karl Haushofer och Rudolf Hess).

Efter invigningen i Landsbergsfängelset blev Hitler ledargestalt i ett hemligt sällskap som kallades Vril, eller Lysande logen som grundades i Berlin och som kom att inrymma invigda från ockulta rörelser i Europa och stora delar av världen. Här ingick också svartmagikern Aleister Crowleys Ordo Templi Orientis. Lysande logens syfte var att bedriva forskning kring den ariska rasens ursprung och hur de förmågor som slumrade i det ariska blodet skulle kunna reaktiveras för att bli övermänskliga krafters redskap. Ledningen för Lysande Logen skulle senare övertas av Himmler och införlivas i Ahnenerbe, nazistpartiets ockulta byrå.

Men innan detta måste en viktig motståndare röjas ur vägen – Rudolf Steiner. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)