Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Steiner som seriefigur

♦ ♦ ♦ »Mina föräldrar älskade det land de föddes i och när de talade om sina erfarenheter där kunde man förnimma att deras själar aldrig hade lämnat detta lilla land (Österrike), trots att deras öde blivit att leva huvuddelen av sina liv långt därifrån.»

2014-11-05 11.02.38Så skriver Rudolf Steiner i sin självbiografi Mitt liv om sina föräldrar Johann Steiner och Franziska Blie. Även andra har skrivit om Steiners liv, kanske inte alltid tillgängligt för den breda allmänheten. Detta ville ett amerikanskt bokförlag råda bot på då man 2001 i sin serie Beginners Documentary Comic Books gav ut Rudolf Steiner and Anthroposophy For Beginners.

Det är något i antroposofiska sammanhang så ovanligt som en biografi i serieform. Här framträder en tecknad Rudolf Steiner uttalandes klokheter i pratbubblor. Hans anletsdrag är tecknade av en argentinsk serietecknare efter kända foton, och texten är författad av Lia Tummer, en amerikansk antroposof och waldorflärare.

Denna typ av publikation lever på att dramatisera torra faktauppgifter. Då pappa Johann Steiner som telegrafist vid järnvägen möter Franziska uppstår ljuv musik. Det måste visualiseras – liksom naturligtvis också lille Rudolfs födelse. Här kan till och 2014-11-05 11.00.54med erfarna antroposofer överraskas av att tilltalsnamnet Rudolf också ledsagades av Joseph och Lorenz.

Boken behandlar naturligtvis de olika praktiska utflödena av antroposofin, också de i dramatisk form, som när doktorn i en monolog till en flaska uttalar några grundläggande reflektioner om farmacevtiska substansers egenart.

2014-11-05 10.57.15Eller det centrala då Steiner uttalar sig om att det talade ordet inte lämpar sig för trycket och att han därför inte såg det som lämpligt med avskrifter. Här har man iscensatt det som en dialog mellan honom och Marie Steiner.

2014-11-05 10.59.25

I denna antroposofi för nybörjare väjer man inte för det komplicerade – även om det blir väldigt kortfattat, som när han i en tankebubbla yttrar sig över sin nyss utkomna bok Frihetens filosofi: ”I denna bok ligger fröet till det som skall bli min `andliga vetenskap´ eller `antroposofi´”.

Så har då Steiner fogats till raden av kända gestalter i For Beginners Books – Foucault, Sartre, Shakespeare, Dante, Buddha, Platon och Che Guevara, för att nämna några. Vem hade trott det!

                                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det var bättre förr är antroposofins budskap 2014

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi - en sekelgammal konstform

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Då Robygge var Sveriges mest missförstådda namn

♦ ♦ ♦ Då den växande skaran av studenter på Rudolf Steinerseminariet i slutet av 60-talet började fråga efter antroposofiska produkter, började Urban Forsén köpa in de vanligaste Weleda- och Stockmarprodukterna som han förvarade i en garderob. När folk ville ha en tandkräm eller lite färg sa man till Urban som då öppnade garderoben.

Försäljningen ökade och snart var det uppenbart att hanteringen måste formaliseras till en regelrätt affär. 1972 grundades därför Robygge i stiftelseform. Namnet är ett dialektalt småländskt uttryck för egentillverkad leksak, hemslöjd helt enkelt. Men varför då ge den nystartade affären i Järna ett sånt namn?

Robyggehuset i Järna

Robyggehuset i Järna

Anledningen var att Arne Klingborg på 40-talet slöjdat fiskar av trä som han målat och sålt till Svenskt Tenn för att dryga ut den knappa konstnärslönen. Detta konsthantverk kallade gode vännen och smålänningen Karl Engqvist för robygge (Karl hade grundat Kristet Samfund, nuvarande Kristensamfundet). Grundarna tyckte därför att Robygge skulle vara ett lämpligt namn på affären. Stiftelsen Robygge.

Affärsidén var att tillhandahålla antroposofiska produkter helt enkelt, kanske i första hand antroposofisk litteratur. Men namnet! Hade grundarna vetat vilka problem detta okända namn skulle innebära hade de kanske valt något annat.

Svårigheten att uppfatta namnet yttrade sig främst i att man alltid fick upprepa det, i värsta fall bokstavera det. Folk trodde att de hört fel. Så var det hela tiden. Då jag värvades av Urban för att ansvara för postorderhanteringen på Robygge blev vidden av svårigheterna med detta aviga namn tydligt. Förfärande tydligt. Till slut gjorde vi en lista på alla missförstånd.

Att brev och försändelser till affären adresserats till Robygget eller Robyggen var knappast förvånande. Avsändarna trodde naturligtvis att det var en byggfirma. Säkert också de som skrivit Riksbygge, Stiftelsen Bygg och Råbygge. Är inte råbygge begreppet för ”grundskelettet” i ett bygge? Råbyggelaget kändes därför följdriktigt, liksom Stiftelsen Robyggarna. Vi var ju i byggbranschen trodde man. Därför var inte heller namnet Brobygge svårt att förstå logiken i, bara mer specialiserat liksom.

Robygge 2Sen hade vi försändelser med adresser som kunde härledas till enkla hörfel som till exempel Rodbygge, Robuggfe, Robjgge, Roboge, Röbygge, Roggeby, Robrugge, Stiftelsen Ro, Robbye, Robyegge, Pobygge, Firma Rosygge, Rygbye, Robyggen och Robyggo. Den självklara favoriten var här Rovbygge.

Direkta missförstånd listade vi också. Robergahemmets bokförlag var uppenbarligen en sammanblandning av Solbergahemmets läkepedagogiska institut och något av de antroposofiska bokförlagen. Robyggehemmet var en variant på detta. Siifielsen Robygge får anses vara en från utlandet kommande försändelse. Men själva namnet var ju rätt uppfattat. Den verkliga höjdaren Stiftelsen Rudolf kunde ha varit namnet på vilken som helst av våra verksamheter. Rudolf Robygge var inte dåligt det heller, även om man vid det här laget började undra om folk drev med oss.

Försändelserna till Robigge BockimportStüstelsen Robigge och Roby Buchhandlung var säkert från tyska bokförlag i början, liksom Rohygge Verkstädet och Herrn Robygge. Varianten från ett engelskt bokförlag blev Mr Robygge. Då affären flyttade in i det nya Robyggehuset var det inte så konstigt att man trodde affären hette Robingehuset eller Roby Huset.

Sist hade vi resultatet från svårartade hörfel som Rorbrygga och Roewygge där Tobgge nog får anses ta priset.

I takt med att firman efter hand blev mera känd försvann missförstånden. Idag är Robygge för många ett självklart begrepp. Men som sagt, vägen dit var lång.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur mycket av storhetstiden i Järna var ett resultat av inre skolning?

♦ ♦ ♦ Krönikan Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare väckte en debatt där flera frågeställningar aktualiserades. En del inlägg finns i krönikans kommentarsfält, men huvudsakligen ägde diskussionen rum på facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant. Här vill jag sammanfatta och diskutera en intressant aspekt.

Jostein Saether

Jostein Saether

Jostein Sæter, skapare av facebooksidan, menar att de ledande personligheterna under storhetstiden i Järna individualiserade sig själva genom meditativt arbete. Det skulle vara den verkliga orsaken till fenomenet i Järna. Men är den slutsatsen självklar? Redan som mycket ung (och oskolad) beskrev Arne Klingborg i en skoluppsats sin vision av den pedagogiska provins han många år senare skulle komma att förverkliga i en krets av likasinnade på järnaslätten. Hans sociala begåvning och breda bildning skulle i alla andra sammanhang räcka som förklaring till framgångarna.

Och visserligen försökte alla vi andra jobba med vårt inre, men jag skulle inte hålla för troligt att det var detta knaggliga arbete som var den direkta orsaken bakom järnafenomenet. Det var framför allt entusiasmen och dådkraften Arne genererade som inspirerade oss alla. Resten läste vi oss till genom Steiners böcker som fungerade som något av receptsamlingar med sina detaljerade beskrivningar av praxis inom jordbruk, pedagogik, omsorgsvård och annat.

Säkert fanns en och annan som nådde längre på skolningsvägen än vi andra men är detta en trolig förklaring till framgångarna i Järna?

Arne Klingborg

Arne Klingborg

Visst utvecklades självständighet och nyskapande som till exempel Solvikskolans intuitiva pedagogik och Fritz Fuchs lasyrmetod, men huruvida detta åstadkommits genom meditation kan naturligtvis diskuteras. Det görs ju inga utvärderingar av sånt här. Men då måste också begåvningsprofil, erfarenhet och förvärvad yrkesskicklighet vägas in i bedömningen. För de flesta följde bara de manualer Steiner givit. Allt var uppbyggt på detta, det var inte tal om annat.

Dessutom har många vittnat om bristen på resultat trots mångåriga ansträngningar att meditera. Detta var en så allmän erfarenhet att man gjort en dygd av nödvändigheten genom att framhålla själva ansträngningen som huvudsaken med den antroposofiska skolningsvägen. Det framhölls till och med att resultat inte var att räkna med förrän nästa inkarnation! Det är svårt att tro att en så uppgiven inställning legat bakom framgångarna i Järna.

Detta om de förmodade orsakerna till järnaantroposofins uppgång. Vad kan då tilläggas vad gäller tillbakagången? Här menar Jostein att ledande företrädare inte tillräckligt uppmärksammade den inre skolningen av individen utan istället kom att koncentrera sig på att utveckla en gruppmentalitet i den antroposofiska rörelsen. Detta har skapat ett pseudo-vi som idag förlamar den antroposofiska drivkraften, menar han.

»Under årtionden fanns en stark önskan att den antroposofiska saken skulle nå ut i världen. Man önskade att den antroposofiska rörelsen skulle bli en slags folkrörelse, en NGO. Man ville att antroposofin borde bli mer tillgänglig. Man önskade en popularisering. Hur berättigat är detta?«

Ja det kan ju alltid diskuteras, fast ledande företrädare skulle inte hålla med om den analysen. Man hävdade alltid att båda intentionerna var lika viktiga. Men det ligger säkert en del i Josteins syn på det hela.

Men hur man skiljer på en personlighets medfödda förmågor före och efter antroposofins påverkan blir för Jostein en icke-fråga.

»När du ställer en sådan fråga menar du att det kunde finnas en skillnad. För mig ligger det till så att vi är påverkade av antroposofi (det vill säga andliga väsens välvilja med oss människor) före födelsen. Sen börjar vi leta efter det som kan bekräfta det inre vetande vi redan har.«

Det ligger i karmat att man ska bli antroposof, meditationen bara förstärker. En fin tanke man gärna tror är sann. Men då framstår inte den antroposofiska skolningsvägen som den direkta orsaken till järnaantroposofins framgångar. Utan det blotta faktum att en hoper antroposofer utvecklade ett karmiskt samarbete på en plats. Och då är det inte heller meningsfullt att framhålla Arne Klingborgs inre skolning som en förklaring till hans begåvning. Den låg redan i korten då han föddes.

Och därmed också miraklet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nystartad tankesmedja försöker sammanfatta antroposofin

♦ ♦ ♦ Trogna läsare minns kanske Mummel i köns artikel för tre år sedan med förslag att Antroposofiska sällskapet skulle upprätta en tankesmedja centralt för den antroposofiska rörelsen i världen. Detta för att vitalisera en stagnerande rörelse och ånyo placera den in i samhällsdebatten. Uppdraget är inte orealistiskt. Det finns många skarpsinniga tänkare i den internationella rörelsen som skriver böcker och artiklar om antroposofin och sällskapet. Problemet är att detta aldrig lett till förändringsimpulser.

Förekomsten av en tankesmedja skulle därför ge mer tyngd då själva uppdraget i första hand skulle vara att ta fram idéer för en förnyelse av Sällskapet och Högskolan. 

Och här finns saker att åtgärda, inte minst antroposofins och Antroposofiska sällskapets otydliga identitet som är ett gammalt problem. Egenarten måste bli tydligt formulerad så att antroposofin kan få en plats i människors föreställningsvärld och inte som nu uppfattas som svårbegriplig och vag. Detta är av stor vikt för den antroposofiska rörelsens representation i samhället.

En värdegrund borde också utarbetas för att ytterligare tydliggöra allmänna antroposofiska förhållningssätt. Det vikande medlemsantalet och den höga medlemsavgiften, vidareutveckling av Högskolan och en modernisering av grupparbetet är andra frågeställningar som anmäler sig.

Man kan tycka att dessa förslag är naiva i ett läge där få inom rörelsen ens uppfattat problemen, något som undertecknad snart insåg. Jag skulle därför i dagsläget inte hoppas på någon förändringsvilja, bristen på självsyn inom rörelsen är alltför uppenbar. Vilket inte hindrar att ett lovvärt initiativ sen en tid uppenbarat sig. Jag tänker på Trialog Tankesmedja.

Pär GranstedtTill skillnad från förslaget från tre år sedan som förutsatte en internationell bas är Trialog enbart en svensk angelägenhet. Och intentionen syftar knappast till en förnyelse, snarare till en konsolidering och sammanfattning av vad som redan uppnåtts. Men seriositeten går inte att ta miste på eftersom man utsett Pär Granstedt som ordförande. Med ett förflutet som högt uppsatt politiker inom centern (utrikespolitisk rådgivare till Karin Söder) har han erfarenhet av hur man omsätter idéer i praktisk handling.

Att ändamålet för Trialog är ”att erbjuda ett forum för idéutveckling och samtal om samhälle, vetenskap och kultur utifrån en tregrenad samhällsanalys” kan kännas gammaldags – Steiners tregreningsmodell var säkert relevant då den lanserades, men har efter snart hundra år alltmer fått karaktär av orealistisk utopi. Icke desto mindre verkar ambitionerna bitvis överraskande ambitiösa.

Även om innehållet i de hittills publicerade artiklarna på hemsidan innehåller både högt och lågt verkar tyngdpunkten ligga på kunskapsteoretiska betraktelser där Pär Granstedt inleder med en utmärkt sammanfattning av Rudolf Steiners kunskapsteori. Här finns fler bra formuleringar:

»Den antroposofiska uppfattningen ansluter till synsättet att
världens uppbyggnad och naturlagarna är uttryck för en intention som går
utöver sinnevärlden. Sinnevärlden präglas av naturlagar och kausalitet, men
människan är unik bland sinnevärldens företeelser genom att inte bara ha vad
man kan kalla en reaktiv utan också en kreativ, självständig och fri vilja.«

Även om tonen är modern dras intrycket ned av gamla obearbetade antroposofismer som ”andevetenskap” och ”den Fria Högskolan för Andevetenskap”, men annars är vissa sammanfattningar lysande:

»Enligt Steiners uppfattning står människan liksom andra
varelser i en utvecklingsprocess, en evolution. Inkarnationen är nödvändig för
att människan skall kunna göra vissa erfarenheter som förutsätter den
begränsning av upplevelseförmågan som inkarnationen medför. Begreppet
”livets skola” är konkret realitet i Steiners andliga evolutionslära.«

TrialogDen traditionella bristen på självsyn inom rörelsen korrigeras åtminstone på en punkt i det att Granstedt konstaterar att ”under de snart 90 år som gått sedan hans (Rudolf Steiners) död kan man inte tala om några vetenskapliga genombrott på detta (andevetenskapens) område”. Mer än så kanske man inte kan begära. Men han är noga med att understryka den grundläggande skillnaden mellan den gängse världsbilden och antroposofins:

»Till skillnad från den mekanistiska naturvetenskapliga hypotesen, som
förutsätter att den avancerade funktionaliteten i världsalltet ytterst beror på
slumpen, bygger den antroposofiska hypotesen på intention. För
naturvetenskapen är själva syftet att kartlägga och beskriva hur världen är
uppbyggd och fungerar. Utmaningen som antroposofin tar sig an är att genom
en bättre förståelse av ”hur” också närma sig en förståelse av ”varför”, d v s att
identifiera intentionen och meningen i världsutvecklingen.«

Granstedts uppsats – som utgör ett kapitel i en kommande bok – är det bästa jag sett på svenska i ämnet. Författarens bror – docenten i ekologiskt lantbruk Artur Granstedt – skriver om forskning i det levande, arkitekten Eleanor Hill Edwards presenterar professor emeritus Arthur Zajoncs  kontemplativa forskning, och docenten i pedagogik Ingrid Liljeroth skriver om kunskapsteori och kunskapsbildning. För att nämna de tyngsta artiklarna.

Men frågan blir ändå vilken praktisk betydelse Trialogs ambitioner kommer att ha i samhällsdebatten. I synnerhet då man inte tagit tag i det mest grundläggande – en mer folkpedagogisk formulering av antroposofins identitet, intentioner och värdegrund. Hur kan en aldrig så skickligt formulerad kunskapsteori spela någon roll i dagens samhälle om man inte gör antroposofins egenart, syfte och positionering begriplig?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Antroposofin framstår mer som en princip än en andlig utvecklingsmetod

♦ ♦ ♦ Då jag kom till Järna i mitten av 70-talet trodde jag att där fanns många andligt utvecklade, kanske till och med invigda, en förmodan jag delade med många. Mitt antagande kan idag verka naivt, men jag vet att det då var allmänt förekommande hos nytillkomna. Med tiden förstod jag bättre. Bakom min förmodan låg en djup respekt för antroposofin och  föreställningen att de som representerar den också var värdiga dess ambitioner.

Den gryende insikten att antroposofer var vanliga människor ändrade egentligen inte mitt förhållande till antroposofin, jag insåg bara att jag haft fel föreställningar om antroposoferna. Men för en del förändrade denna insikt allt.

»Jag stötte på antroposofin i dryga tjugoårsåldern och tog till mig den stenhårt. Läste nästan allt som fanns att läsa av Steiner och dem runtomkring. Sysslade med Steiners andliga övningar som skulle leda till ”klarseende”. Drog till Järna med fru och småbarn och gick på seminariet där. Mitt naiva antagande var att de som agerade som lärare i antroposofiska ämnen talade utifrån eget ”skådande”. Vad jag märkte efter hand i Järna var att ingen hade nåt mer att komma med än vad de läst i Steiners böcker. Detta gjorde mig mycket besviken och jag insåg att det bara var auktoritestro som rörelsen vilade på. Så jag lämnade det hela.«

Ovanstående är en replik på facebook från en medlem i Vetenskap och folkbildning (V&F), den förening som kanske mest av alla är kritiska till det antroposofin står för. Hans reaktion är Konstterapiutbildningensymptomatisk för ett helt annat sätt att betrakta antroposofer på. Nämligen som identiska med de antroposofiska idealen – åtminstone tills man upptäcker att så inte är fallet och dömer ut hela antroposofin som en bluff. Jag tror inte detta missförstånd är ovanligt.

Naturligtvis var hans förväntningar orealistiska – men samtidigt smickrande för antroposofin. Att tro att ett år på dåvarande allmänna linjen skulle ge axess till andligt skådande visar på ett stort förtroende för antroposofin – och en längtan till den andliga världen, varför skulle man annars flytta till Järna ett år med fru och barn? Det var läsåret 81-82 ”med Arne Klingborg och Frans Carlgren i sin krafts dagar”, skriver han. (Bilden: Deltagare i konstterapiutbildningen på Steinerseminariet)

Det är visserligen sant att antroposofin vilar på en auktoritetstro som han påstår – men intentionen med seminariet i Järna var inte att tillbedja antroposofins grundare, det var att visa på möjligheter till andlig utveckling. Även om de som lärde ut detta inte själva kommit särskilt långt på den antroposofiska skolningsvägen. Som det verkade i alla fall. De var budbärare för en väg de själva var dåliga att gå på. Och då kunde man inte göra annat än att falla tillbaka på grundarens texter.

Men om kravet på antroposoferna skulle vara att de var andligt utvecklade och med egna översinnliga upplevelser hade antroposofin inte kommit särskilt långt. Och det finns trots allt en och annan som färdats en avsevärd del av den där vägen, även om den är krångligare än man kan tro.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Antroposofiskt inspirerad arkitektur i Dornach, Schweiz.

Inriktningen har därför från början varit att beskriva invigningen som en principiell möjlighet. Och ska man vara ärlig framstår också själva antroposofin mer som en princip än en andlig utvecklingsmetodBetecknande är att man betraktar centralgestalten i den antroposofiska världsåskådningen inte som Kristus, utan Kristusprincipen.

Det visade sig att V&F-medlemmen här ovan köpt antroposofisk litteratur på Robygge då han gick på seminariet. Han var med på speciella medicinkurser där han fick ”skaka vatten”. Han upplevde Arne Klingborg som ”en mycket karismatisk person”, och när hans fru blev deprimerad blev hon ordinerad flädersaft och eurytmi. ”Det hjälpte inte så bra”, som hans lakoniska kommentar idag lyder. Bitter återvände han till civilisationen som nybliven antroposofkritiker där han sedermera stämde in i ”Voffarnas” ständigt återkommande klagan att antroposofiska verksamheter har ”en dold agenda”.

Denna förening kräver nämligen att den antroposofiska världsåskådningen tydligt skall redovisas för allmänheten, underförstått: för då förstår folk hur konstig antroposofin är – och därmed dess verksamheter.

Men detta skulle bryta mot något grundläggande. Man kan inte gå in i en detaljbeskrivning av antroposofin då man presenterar en antroposofisk verksamhet, det skulle uppfattas som att man tar tillfället i akt att missionera för en världsåskådning. Att verksamheten bara skulle vara en fasad för det verkliga skälet – att värva själar. Och det går emot allt vad antroposofin står för. Där är nämligen A och O att lämna människor fria. Gillar folk verksamheten ska de inte belastas med föreställningar om en märklig världsåskådning. När förtroendet väckts för verksamheten kan man OM MAN ÄR INTRESSERAD titta in i vad antroposofin är. Annars går det utmärkt ändå. Det är tanken.

Att basunera ut en tydlig världsåskådningstillhörighet vid presentation av en verksamhet var också främmande för ledande antroposofer på den tiden. Jag minns tydligt hur t ex Arne Klingborg enträget framhöll detta antireligiösa förhållningssätt. Det praktiska skulle tala för sig själv. Men kom frågor svarade man naturligtvis. Det viktiga var att inte pracka på folk något de inte bett om.

Men annars måste man ju hålla med våra kritiker – visst är det synd att många antroposofer inte lever som de lär utan bara rabblar en utantilläxa.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Det moraliska livet i Järna

♦ ♦ ♦ Det finns många orsaker till varför en antroposofisk enklav bildades i Järna i mitten på 60-talet som sedan under några decennier kom att spela en inte obetydlig roll i svenskt kulturliv. Människor som idag lever i en tid med diametralt motsatt idealbildning kanske har svårt att föreställa sig det som drev dåtidens så kallade gröna våg där unga människor flyttade från storstäderna ut på landet i avsikt att leva ett enkelt och naturnära liv.

De som då flyttade till Järna delade i viss mån denna avsikt men drivkrafterna var mer sofistikerade. Tillbaka-till-naturen-tänket beledsagades av mer djupgående existentiella intentioner där antroposofin intog en ställning som lite av en exklusivitet inom tidens religiöst orienterade riktningar. Långt innan begreppet New Age kom med sitt smörgåsbord av andliga läror intog antroposofin en särställning.

Samhällskritiken och det moraliska levnadssättet som var betecknande för gröna vågen var också antroposofins, även om man här förde det mycket längre. På vissa områden var man till och med ”marknadsledande” – många gröna vågen-kollektiv använde sig av den antroposofiska metoden biodynamisk odling, man mjölksyrade grönsaker, en gammal konserveringsmetod återlanserad av antroposofen Annelies Schöneck och man satte sina barn i waldorfskolor som då i stort sett var den enda alternativa skolformen.

Flygbild YtterMen till skillnad från sådana hippiekollektiv som till exempel Skogsnäskollektivet odlade man i Järna en striktare stil och en mer traditionellt borgerlig livsföring. Här existerade till exempel inga boendekollektiv, vilket många utanför trodde, och folk gick inte omkring med peace and love-banderoller rökandes brass. I Järna-antroposofin utvecklades i stället ett romantiskt bildningsideal  grundat i Steiners filosofiska skrifter från början av seklet. Och man både rökte och åt kött, vilket också bröt mot allmänhetens föreställning.

Den grundläggande livshållningen var starkt moralisk. Vad är en sann och önskvärd livshållning var den fråga som ständigt var aktuell. Att ha brutit med sitt tidigare liv för att i en gemenskap förverkliga dessa ideal gav styrka och riktning för alla inblandade. Man sökte ett rätt levt liv, vilket innebar att man levde enkelt i en vardag utan extravaganser. Därför var det naturligt att lärarna på en waldorfskola under en period fick en del av sin lön utbetalad i grönsaker. Alla var fattiga, men knappheten var en självklar del av ett meningsfullt livsval.

På Saltå Kvarn utvecklades ett system med lön efter behov, andra försökte förverkliga ekonomiska gemenskaper där vars och ens lön lades i en pott som sedan disponerades fritt inom gruppen. Detta gav intressanta erfarenheter där relevansen i de egna behoven vägdes mot gruppens. Avgörandet låg i den individuella omdömesbildningen. Denna övning i moraliskt tänkande var en utmaning som tilltalade deltagarna. Nu skulle man ge den egna egoismen en match! Altruism som vardagsprincip.

I Järna förverkligades aldrig modellen, skattelagstiftningen satte käppar i hjulet, men på kontinenten funkade det. Där visade det sig att modellen intressant nog alltid gav ett överskott som man sedan gemensamt kunde finansiera behjärtansvärda projekt med. I förlängningen såg man hur många sådana gemenskaper skulle kunna bli en ekonomisk faktor i samhället.

Men så långt kom man inte. Den här gången.

Moraltänkandet försvagades i takt med den förändrade tidsandan, vi blev äldre och klokare. Den politiskt röda färg som då allmänt rådde i Järna byttes till grön när MP kom. Även om den färgen troligtvis fortfarande dominerar finns idag alla politiska schatteringar bland antroposofer, till och med SD. Det moraliska livet i Järna existerar säkert fortfarande i viss mån, men har tynat bort i samhällsmaskineriets alla regelsystem.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Mellan flum och skarpsinne – åren bland antroposoferna i Järna

♦ ♦ ♦ Mötet med antroposoferna i Järna i mitten på sjuttiotalet var omvälvande. Det var som att komma till en ny världsordning jämfört med den krassa och cyniska tillvaro jag var van vid. Här rådde en varm generositet, häpnadsväckande fördomsfrihet och en tro på de stora idealen – och möjligheterna att förverkliga dem. Livets meningsfullhet var självklar liksom den gemensamma världsbilden. Känslan att kunna diskutera allt mellan himmel och jord med främlingar utifrån gemensamma referensramar var överväldigande.

-Kulturhuset_i_YtterjärnaJag minns att jag den första tiden var fascinerad av att de steinerska begreppen användes i det dagliga umgänget. En människa i bekantskapskretsen kunde betecknas som luciferisk (svärmisk), en annan för ahrimansk (förstelnad, filiströs), begrepp vars innebörder var mångtydiga och också betecknade urprinciper i tillvaron. Man kunde säga om en känslomänniska att h*n hade en stark astralitet och en som hade svag verklighetsanknytning som att h*n var exkarnerad. Att vara del av det man kallade en kulturimpuls där i lilla Järna kändes privilegierat, som att vara en av de utvalda. Detta underströks av omvärldens växande uppmärksamhet över antroposofins originella bidrag till samhällsbygget inom vård, skola, omsorg, jordbruk och arkitektur.

I den ständigt utökade bekantskapskretsen utkristalliserades småningom speciella kategorier av människor.

Jag tänker då i förstone på långpratarna. Såna fanns det gott om. De var vänliga och sällskapliga och kunde prata om allt möjligt hur länge som helst – utan att andra fick en syl i vädret. Någon klipsk har kallat det för asocialt prat. Och så var det. För man hade ju själv lite synpunkter, men det var lügens att få en ingångsreplik. Långpratarna höll en i ett järngrepp. Till slut var man sprickfärdig och fick avbryta för att komma till tals. Vilket man sedan fick dåligt samvete för medan långprataren obekymrat spann vidare på ens blygsamma – och rumphuggna – inlägg. Nä, långpratarna var ett problem.

lusthusetHellre då pionjärerna, de hade i alla fall åstadkommit något. Och det var många i lilla Järna. Allt från de äldre som startat läkepedagogiska hem och skolor på den tiden man inte fick bidrag, till jordbruksforskare, läkare, arkitekter, präster (ja faktiskt!), fabrikörer av ull-underkläder, grundare av grossistföretag, skyddade verkstäder, butiker och bokförlag. En äldre dam hade som barn suttit i Rudolf Steiners knä. För att nämna några i högen. Och störst av dem alla var naturligtvis Arne Klingborg förutan vilken mycket lite hade åstadkommits i trakten.

Detta var de sanna idealisterna som inte bangade ur för offrad bekvämlighet, bråk med myndigheter och mager plånbok. För de flesta var fattiga, få hade sinne för affärer.

Motsatsen till dessa var flummarna som trodde att allt skulle bli verklighet av sig självt bara för att de tänkt det. Det var bara en tidsfråga. I denna kategori levde föreställningen att alla var delaktiga i det antroposofiska framgångskonceptet  – även de som inte gjort ett dugg. De föraktade begreppet ledarskap, ”det är omodernt” menade man, ”vi är alla kollegor”. Man förstod inte att få skulle ha flyttat till Järna om det inte vore för Arne Klingborgs inspirerande ledarskap.

En besvärande stor gruppering var testuggarna som levde sina liv med steinercitat forsande ur Patientrummunnen. Allt de gjorde och allt de sa beledsagades av tänkvärdheter der Doktor en gång formulerat. I början var jag imponerad av deras beläsenhet. Jag bevistade tallösa föredragsaftnar som i princip var baserade på Rudolfs böcker. Och visst är det en fascinerande värld – för vilken jag fortfarande är tacksam att jag fått tillträde till  – men med tiden blev jag beklämd över testuggarnas osjälvständiga förhållningssätt till antroposofin. Som om allt handlade om en utantilläxa.

Sen hade vi naturligtvis originalen, en beteckning som gällde väldigt många. För alla hade gjort ett aktivt val att lämna den svenska konformismen, vilket i sig visade på en individuell självständighet utöver det vanliga. Järna kom med tiden att vimla av särlingar. En åkte flera gånger i veckan till ICA med häst och vagn, en före detta skattejurist hade sadlat om till mjölkbonde som varje dag pratade med sina kor, en hade bytt kön, många hämtade sitt dricksvatten i en källa i skogen, några var klarseende, en var fenomenal sagoberättare, och så vidare.

I denna illustra samling fanns också de skärpta. En hel del faktiskt. Kombinationen med ett alternativt tänkande gjorde dem till intressanta personligheter. De hade tyngd och integritet och hade ofta ledande befattningar (ursäkta). Här återfinns bland annat det äkta paret som bröt upp från finansvärlden där den ene sen länge förvaltar en rad läkepedagogiska hem och den andra är chef för Ekobanken. Bland lärarna märktes framförallt den storartade Jörgen Smit som höll tusentals föredrag inom olika kunskapsområden utan manus. Litteratur- och musikhistorikern Göran Fant, Erik Asmussen som ritat de flesta husen, Åke Kumlander som med sin ekonomiska fingerfärdighet möjliggjorde de flesta av de stora projekten och hans son Anders som sedan dess hållit den ekonomiska skutan i gång på området.

Åren i Järna var en berikande tid som jag är tacksam för idag. De som var med då har sina minnen. De andra får nöja sig med husen och den vackra platsen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Trettiotre år i antroposofins tjänst

♦ ♦ ♦ Med ett förflutet i tidningsbranschen hyste jag ett naturligt intresse för rörelsens tidskrifter då jag trädde in i de antroposofiska sammanhangen i mitten på sjuttiotalet. Mina erfarenheter inom tidningslayout nyttjades först av redaktören för den numera avsomnade tidskriften Antropos, Anders Kumlander. Ungefär en gång i månaden kom jag med tåg ifrån Stockholm och klippte och klistrade de korrektur Anders hade arbetat fram.

Antropos 2Sen gick vi upp till Antroposofiska sällskapets ordförande Arne Klingborg på Rudolf Steinerseminariet som fick se och godkänna. Arne – då själv redaktör för waldorforganet På väg – ville också städsla mig för layouthjälp. Vi kröp omkring på golvet på Kristofferskolans kansli och klistrade i hop textremsor på A4-ark till nästa nummer av På väg. Men då det var uppenbart att han själv var mer än kvalificerad för uppgiften, vände jag intresset mot den nystartade tidningen Balder i Järna.

Vid det laget hade jag flyttat till Järna där jag tog kontakt med Balder 2tidningens grundare Antonius Zeiher (som handtextat de två första numren, ett lika fräscht som ovanligt grepp tyckte jag då). På den tiden var tidskriften inriktad på tregrening, den politiska samhällsmodell Steiner skapat. Våra radikala ambitioner – detta var under det röda sjuttiotalet – drog snart till sig flera medarbetare; Sune Nordwall, Daniel Håkanson, Jenny Olsson, Stephan Lindsenhoff, Ragnar Lundin, Moniq Rogberg, Ulrik Hofsö och Nina Armelius.

I sann sjuttiotalsanda var det mycket snack men lite verkstad. Men ambitionen var tydlig: vi ville frälsa världen, vilket vi bevisligen misslyckades med, men jag gifte mig med en i redaktionen – Nina. Småningom kom en kille som inte sa så mycket. Han satt mest i ett hörn medan vi andra pratade. Det var Mats Ahlberg som idag är den enda kvarvarande redaktören. Det visade sig sedermera att han var den utan jämförelse skickligaste skribenten. Idag har Balder för längesen glömt sina tregreningsambitioner till förmån för en smal litterär profil.

Det fanns en annan tidskrift i Järna på den tiden som jag också erbjöd mina tjänster – Biodynamisk odling som den då hette. Den kom att byta namn till först Biodynamisk tidskrift och sedermera Kultura. Redaktör var Berit Löfström, tidigare gift med Expressenjournalisten Bengt Löfström, sedermera med den biodynamiske pionjären Kjell Arman. Redaktionen var i den gamla magasinsbyggnaden vid Saltå Kvarn. Berits proffessionalitet som skribent imponerade, den stod ut i förhållande till de hav av svårgenomträngliga antroposofiska texter jag vanligtvis umgicks med. Och Kjell var en stillsam och vänlig själ med den där sällsynta förmågan att kunna formulera komplicerade saker på ett enkelt sätt. En stor skribent och talare.

Forum AntroposofiMitt intresse för de dynamiska skeenden inom den antroposofiska rörelsen dessa år ledde till starten av Medlemsbladet, senare omdöpt till Forum för antroposofi. Det kom att ersätta det tidigare bladet Brev till antroposofiska sällskapets medlemmar, en sorts newsletter i A5-format. Idag är det svårt att föreställa sig den spännande tiden under Arne Klingborgs ledarskap. Det hände saker hela tiden – hus byggdes, skolor startade, spännande idéer dryftades, politiskt och religiöst motstånd måste hanteras, myndigheter bearbetas, utställningar på riksnivå förberedas, och detta krävde en mer nyhetsbaserad tidskrift som kontinuerligt rapporterade om rörelsens framväxt. Jag drev sedan tidskriften i 23 år, 1988 – 2011, då en annan redaktör tog över med en mer esoterisk-filosofiskt präglad agenda, omdöpt till Forum Antroposofi.

Tron på betydelsen av det som ägde rum dessa år ledde till en satsning på en tidning som vände sig till en bred offentlighet – Forum Järna. Göran Rosenberg, vän till sammanhangen, var tilltänkt som chefredaktör men avböjde då han just stod i begrepp att starta Moderna Tider, ett Stenbeckfinansierat magasin med hög svansföring. Då städslades en annan Göran, med efternamnet Fant, från våra egna led. Undertecknad höll i formgivning på deltid (jobbade också på Robygge och Medlemsbladet). Detta var i början på nittiotalet. Sex nummer kom ut som distribuerades till Pressbyrån innan projektet avslutades efter ett år. Den klena försäljningen omöjliggjorde vidare utgivning.

Vid det laget hade jag sedan länge arbetat med två bokförlag som jag varit med om att starta  – Telleby Bokförlag och Kristensamfundets Bokförlag. Det senare kom i huvudsak till på prästinitiativ, man ville få ut en bok på svenska som förklarade Kristensamfundets sakrament, Den nya gudstjänsten hette den. I styrelsen ingick förutom ett par-tre präster Urban Forsén, chef för Robygge, översättare och språkmänniska. Han hade tidigare översatt Hemlebens Rudolf Steiner för Larsons förlag.

Att utvecklas som vuxenInitiativet till bildandet av Telleby Bokförlag togs av herrskapet Astrid och Geert Mulder. Astrid var då föreståndare för det läkepedagogiska institutet Mora Park, där vi i början hade våra redaktionsmöten. Geert var chef för Telleby Verkstäder, en läkepedagogisk skyddad verkstad som tillverkade musikinstrument, där den pentatoniska flöjten kanske var mest uppmärksammad. Även detta förlag uppstod som resultat av önskan att ge ut en bok – Sociala gestaltningar i arbetslivet av Bernard Lievegoed. Telleby Bokförlag – som i styrelsen förutom herrskapet Mulder, Urban och mig även räknade bland andra dåvarande hovrättsrådet Sverker Vidmark – hade en livaktig utgivning. Vi gav ut en rad Lievegoed-böcker,  bland annat vår bäst säljande Att utvecklas som vuxen, men koncentrerade oss i första hand på utgivningen av Steiners grundläggande pedagogiska verk. Mot slutet av sitt liv ville Geert också ge ut arbetarföredragen som de allmänt kallades. Det var föredrag Steiner höll för arbetarna på den första Goetheanum-byggnaden och hade en enkel och rak ton med efterföljande frågestunder. En särdeles okomplicerad introduktion till antroposofin, menade Geert. Det handlade om åtta band.

MjölksyrejäsningDet var här jag för första gången konfronterades med Steiners rasistiska uttalanden. Chocken detta innebar och vad den ledde till i den fortsatta utgivningen av arbetarföredragen har jag beskrivit i en tidigare krönika (kommentarerna ger också en inblick i reaktionerna). Geert, som var en skicklig ekonom, möjliggjorde en generös utgivning. Det var roligt att ge ut det vi ville ge ut, utan att fråga någon om lov, även om den klena försäljningen borde ha föranlett en mer kritisk hållning till motiven bakom utgivningen.

Dessa hektiska år var Urban och jag också involverade i utgivningen av flera titlar på Syrans förlag, ett förlag startat av Annelies Schöneck för utgivning av hennes böcker om mat och näring, framför allt kanske Mjölksyrejäsning av grönsaker och Dagligt bröd som trycktes i flera upplagor. Det kändes som ett privilegium att få hjälpa denna storartade personlighet och pionjär.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)