Archive for the ‘ Om antroposofi ’ Category

Att vara läst av 50 000 människor känns overkligt

♦ ♦ ♦ Vetskapen att texter man skriver läses av så många som ofattbara 50 000 är omtumlande. Sen Mummel i kön startade för fem år sedan har läsarsiffrorna ständigt ökat. De tio mest lästa krönikorna har haft mellan tio och tjugotusen läsare. I topp ligger två texter som lästs av drygt 50 000, en svindlande siffra för en gammal redaktör för antroposofernas medlemsblad som bara nådde blygsamma 1 500 läsare då det begav sig.

Man kan fråga sig vad som gjorde så många som 54 179 läsare intresserade av krönikan Då Sverige kallades fosterland och man var stolt att vara svensk. Jag tror dessvärre att det berodde på ett missförstånd. Rubrikens formulering kan uppfattas som ett försvar av nationalismen. Vilket troligtvis lockade en hel skrälldus Sverigedemokrater och nationalister. Men krönikan är i själva verket en ironisk betraktelse över den nationalism som var vanlig för hundra år sedan. De blev säkert besvikna.

Avsikten var inte att luras. Verkligen inte. Men att författa en rubrik kan vara knepigt. Den ska sammanfatta essensen av artikeln och samtidigt locka till läsning. För de flesta är den ironiska tonen tydlig i rubriken eftersom det inte är på modet att vara fosterländsk. Men en del har naturligtvis fortfarande gammaldags fosterländska ideal.

Att 50 528 klickade på Har antroposoferna förstått antroposofin?  kan däremot knappast skyllas på ett missförstånd. En omläsning av artikeln visar att rubriken håller vad den lovar. Artikeln problematiserar antroposofins motsägelsefulla framtoning och svårigheterna för antroposofer att formulera vad antroposofi är. Den är också ett första försök att summera Arne Klingborgs betydelse för den svenska antroposofin.

Det stora antalet läsare av denna krönika tyder på att Mummels röst upplevs som angelägen för antroposofer, kanske också allmänintresserade.

Nummer tre på läsartoppen har ”bara” knappt hälften så många klick. 23 486 läste De politiskt korrekta kör med dubbel bokföring. Här diskuteras tyckarelitens problematiska relativism sammanfattat i frågeställningen har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? Relevansen i denna frågeställning 2011 då krönikan skrevs gäller fortfarande – möjligen i något mindre grad.

Vilken rätt har waldorfrörelsen att inte analyseras? lästes av 22 445, vilket renderade denna krönika en fjärdeplats. Den tar upp kritiken mot waldorfpedagogiken som av antroposofer uppfattas som angrepp, men som inte sällan faktiskt kan ses som berättigad. Inte minst av de som grundar sin kritik på egna negativa erfarenheter av skolformen. Rubriken är en ordagrann formulering av Alicia Hamberg, den mest profilerade waldorfkritikern i landet. Säkert har många av hennes vänner läst texten, vilket kan förklara den höga tittarsiffran.

Mummel i kön har ofta kritiskt granskat extremfeminismen. Men eftersom feminism i allmänhet uppfattas som enbart en fråga om kvinnliga rättigheter hamnar sådana texter långt ned på vår läsartopp. Dock inte artikeln betitlad Flammans sågning av Maria Svelands bok banar väg för en feminism med ett mänskligt ansikte. Här redogörs för en kritik från vänsterhåll mot en förgrundsgestalt inom svensk extremfeminism. Att texten skrevs så tätt inpå publiceringen av den omtalade boken – och rubrikens formulering – är den rimliga förklaringen att denna krönika hamnade som nummer 5 på vår lista med sina 20 498 läsare.

Den sjätte krönikan på denna läsartopp hade rubriken ”Bakom waldorfpedagogiken ligger en systematisk indoktrinering”. Det är ett citat från den franske före detta waldorfeleven och waldorfläraren Grégoire Perras uppsats om waldorfpedagogiken som han menar är ett sätt att indoktrinera barnen i antroposofi. Detta är ju ett känt förhållningssätt hos waldorfkritiker. Krönikan lockade 13 783 läsare.

Något av en överraskning var att krönikan Hellre Kristensamfundet än den kristna trosbekännelsen placerade sig så högt som på sjunde plats med sina 12 581 läsare. Kanske upplevdes rubriken som lite sådär lagomt kontroversiell för att antroposofer skulle klicka. Annars är det väl knappast troligt att traditionellt kristna skulle intressera sig.

I väntan på döden med sprängd hälkudde och punkterat knä var den spektakulära rubriken på en krönika där undertecknad redogjorde för mitt högst privata hälsotillstånd. Tonen, som är lätt kåserande, skulle kanske inte fått placeringen 8 på listan med 12 545 läsare om inte rubriken varit så dramatisk. Men den var med sanningen överensstämmande!

Nummer nio på listan över mest lästa Mummel-krönikor berör en intressant tematik, nämligen Antroposofiska sällskapets brist på ansvar för rörelsens tillbakagång. Enskilda medlemmar förväntas vända den antroposofiska rörelsens nedgångsspiral. Inte ledningen, är rubriken som intresserade 11 911 läsare. Att en förening vars styrelse under årtionden ständigt frågat efter sina uppgifter inte heller kan ta ansvar för dem verkar lika logiskt som tragiskt.

Att krönikan Kan du tala antroposofiska? fick en tiondeplacering är inte helt överraskande. Den tar upp många av de centrala begrepp som präglar det antroposofiska språkbruket. 11 364 sökte sig till denna text, månntro i avsikt att tillägna sig begreppen för att vara orienterade i samtal med antroposofer?

Av de till dags dato 295 krönikor som publicerats på Mummel i kön rör en tredjedel antroposofiska spörsmål. Det motsvarar ursprungsintentionen. Den primära uppgiften som jag såg då jag startade i september 2009 var att lyfta upp angelägna frågeställningar bakom den officiella hållningen inom antroposofiska kretsar.

Jag kunde då inte drömma om att dessa texter skulle komma att läsas av så många människor. Och till skillnad från en tidning som läses av en eller ett par och sedan glöms når dessa krönikor ständigt nya läsare. Under den vecka sen listan gjordes har vissa poster på listan fått flera hundra nya läsare. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Vill du nå ut med ett angeläget ärende, börja blogga. Du kommer att få läsare.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Tidigare waldorfelev kritiserar sin skola – men vill inte namnge den

»Generellt fanns det ett motstånd mot kritiskt tänkande. Om man någon gång hade invändningar mot undervisningen eller hade kritiska frågor blev lärarna ofta väldigt arga. Under låg- och mellanstadiet fanns det mycket regler kring hur man skulle klä sig. Man fick till exempel inte ha svarta kläder, man fick inte ha kläder med tryck eller text på och man fick inte ha nagellack eller smink. Dök man någon gång upp till skolan med nagellack fick man tvätta bort det direkt.«

Agnes_scott♦ ♦ ♦ Känns denna bild av waldorfskolan igen? Vilken waldorfskola gäller det, frågar ni säkert. ”Det vill jag inte svara på”, säger socionomen Agnes Scott med anledning av en intervju med henne gjord av föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF). Intervjun grundar sig på hennes erfarenheter av att ha gått i en waldorfskola under åren 1998-2007.

Läs den. Hennes upplevelser är speciella. Kan det verkligen vara så här i en waldorfskola i dag? Om så är fallet borde skolan få svara för sig, kan man tycka. Men det vill inte Agnes Scott, ”det var ett medvetet val jag gjorde att inte nämna skolan vid namn eftersom jag tänkte att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”, säger hon i en debatt på Facebook.

Att hon i intervjun ondgör sig över det waldorfska fotbollsförbudet är i och för sig inte konstigt. Det måste erkännas. Denna antikverade kvarleva från annu dazumal är svår att förstå för de flesta. Likaså kan man känna igen beröringsskräcken till ”världen utanför”, speciellt andra skolor. Detta främlingskap är ett arv från det utanförskap waldorfrörelsen befann sig i framför allt de första decennierna. Att Agnes har svårt att förstå sig på eurytmi delar hon dessutom med många waldorfelever. Och de religiöst laddade verserna i morgonspråk och bordsböner kan ju kännas magstarkt för sekulära hardliners. Men andra av Agnes utsagor är svårare att förstå.

»Vi fick inte ha någon form av elektronik. Vi fick inte ha mobiltelefoner eller mp3-spelare i skolan. Lärarna kallade det ”maskiner” och sa att vi inte fick ha med oss ”musikmaskiner”. När vi åkte på klassresor fick vi inte heller ha med oss läsk eller serietidningar. Man fick aldrig någon förklaring till varför. Generellt så fick man ingen förklaring. Det fanns bara en massa regler och ville man veta varför reglerna fanns kändes det ofta som om lärarna inte visste vad de skulle svara. Ofta sa de att vi skulle få veta det när vi blev äldre.«

Dessutom påstår hon att elevernas egna kunskapsinhämtande inte sågs med blida ögon, liksom bristen på insikt hos lärarna om vad kreativitet innebär i det konstnärliga övandet. Detta är allvarligt, speciellt för en waldorfskola. Likaså verkar den strikta uppdelningen mellan pojkar och flickor lite udda. Sammantaget skulle dessa synpunkter vara värdefulla att ventilera med den berörda skolan. Men det vill inte Agnes Scott.

Hon vill inte nämna namnet på sin skola ”för att de då skulle känna sig utpekade eller påhoppade”. Varför går hon då ut i en intervju på nätet? För att hon inte vill kritisera en enskild waldorfskola, hon vill kritisera waldorfpedagogiken som sådan. Annars skulle man tro att hennes skola är ett undantag, inte ett exempel på att hela waldorfsystemet är problematiskt, menar hon. I Facebookdebatten säger hon:

»Jag tror dessutom inte att det är viktigt exakt vilken skola jag gick i, problematiken ligger i Waldorfpedagogiken, den tar sig lite olika uttryck på olika skolor men det är fortfarande inte en viss skola det handlar om utan pedagogiken – Waldorf-strukturen.«

Detta är den traditionella hållningen från VoF och andra waldorfkritiker. De är systemkritiska. Waldorf och framför allt den bakomliggande antroposofin är oacceptabel i deras ögon. Därför gör Agnes i denna intervju gemensam sak med VoFs ständigt pågående kampanj mot den antroposofiska världsåskådningen. Men Agnes Scott nämner också ett annat skäl att hon avstår från att namnge sin skola.

»När jag gick på waldorfskola straffades man ganska hårt om man uttryckte kritik. Jag blev t ex hotad att sparkas ur klassen och waldorf-förespråkare jag stött på blir aggressiva när man uttrycker kritik, använder sig av personangrepp etc. Dessutom vet jag människor som uttryckt kritik mot waldorf och blivit förföljda av någon arg antroposof. Jag vill undvika det om jag kan.«

Detta är en känd hållning från waldorfkritiker. De säger sig bli mobbade av waldorfanhängarna. Man kritiserar waldorf och då någon skyndar till försvar spelar man förorättad och ägnar sig åt självömkan. Det är rätt att kritisera waldorf (även om det gränsar till förtal), men gement och ”orättvist” att få svar på tal från dem man angripit. Ett exempel på detta är waldorfkritikern Alicia Hambergs försvar av Agnes-intervjun på Facebook:

»Man kan ju känna, ibland, att det är orättvist. Att det ska vara på det här viset. Waldorffolk kan påstå vad som helst, och ingen ska ifrågasätta det, minsann (för det kan ingen heller göra trovärdigt!). De få som vågar gå ut och sätta sitt namn på sin kritik, de ska sågas så till den grad att man inte ens kan erkänna att de existerar. Det är faktiskt orättvist.«

Eftersom Agnes Scott inte vill namnge sin skola brister hennes ärende i konkretion och tyngd. Vad har vi för garantier att hennes erfarenheter är som hon säger – speciellt som hennes uttalanden passar VoFs kampanj som hand i handske? Ska vi tro henne på hennes vackra blå ögon? Allvaret i hennes kritik kräver noggrann redovisning för att få tyngd och trovärdighet – en självklarhet i andra sammanhang. Men det får vi inte av Agnes. Och vad värre är – även systemkritiken har hon svårt att belägga. Man frågar sig var hennes kunskaper om waldorfsystemet i stort finns. Att missförhållandena i hennes gamla skola skulle vara typiska för alla waldorfskolor faller på sin egen orimlighet.

En offentlig debatt om waldorf behövs. Saklig kritik skulle hjälpa waldorfrörelsen få perspektiv på sig själv och stävja tendenser till självgodhet och bristande kommunikation med omvärlden. Agnes Scotts erfarenheter är viktiga för en sån debatt men måste självklart ta sin början i den skola hon kritiserar. Annars blir den bara en angelägenhet för de närmast sörjande i VoF.

I den debatt som redan börjat i kommentarsfältet under intervjun är i skrivande stund ungefär hälften av inläggen positiva till waldorf. En tillfällighet?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (7 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 7 votes)

Antroposofin gav mig dåligt samvete

♦ ♦ ♦ Jag flyttade till Järna i mitten på sjuttiotalet när den antroposofiska högkulturen stod i full blom och den lilla orten utanför Södertälje av många upplevdes som världens medelpunkt. Det var en berusande tid. Här hade de andligt upplysta samlats. Och jag fick vara med! Man kände sig privilegierad att få röra sig bland invigda. För det var övertygelsen jag delade med andra nytillkomna. Antroposoferna var invigda, eller i alla fall högt utvecklade. Det var ställt utom allt tvivel.

Antroposofi-en-sammanfattniOch eftersom man själv inte var det, rivstartade man med de meditationer som ansågs nödvändiga för att gå Den Antroposofiska Skolningsvägen. Men som antroposof-rookie var man rädd att bli genomskådad som den nybörjare man var. Dessa människor var ju klarseende! Skuldmedvetet försökte man dölja sin belägenhet genom att ständigt svänga sig med flotta antroposofiska begrepp, för att ge intryck av att vara mer medveten än man i själva verket var.

Man övade och övade. Gick med i olika studiegrupper för att bli orienterad. Men det visade sig vara svårt att få tag på lämpliga meditationer. I själva verket jättekrångligt. Alla sa att Steiners bok Hur uppnår man kunskap om de högre världarna (populärt benämnd Hur uppnås), was the shit, men där stod i princip bara att man skulle meditera över ett frö. Jag ville ha rejälare grejer att sätta tänderna i. Jag var helt inställd att meditera mig blå bara jag fick nån sorts bekräftelse att jag var på väg mot ett andligt uppvaknande.

Jag ville leva upp till föreställningen om att vara en riktig esoteriker. Eller ockultist.

Inspirerad avMen det var naturligtvis inte så enkelt visade det sig. Visserligen fick man efter mycket letande i föredrag och skrifter tag på ”rätt” meditationer som Grundläggande övningar (också kallade biövningarna) och Rosenkorsmeditationen och liknande, men själva övandet visade sig vara knepigare än man hade trott. Man somnade. Vaknade förskräckt och började igen. Och somnade. Efter en tid började man tappa greppet och gjorde längre och längre uppehåll.

Utåt sett låtsades man som om det regnade. Men man hade dåligt samvete. Inför andra och inför sig själv. Var jag inte värdig? Hade jag missförstått något? Känslan av otillräcklighet var ständigt närvarande. Var jag helt enkelt oärlig? En hycklare?

I det här läget blev jag uppmärksam på att flera auktoriteter i föredrag och anföranden sa att det är helt normalt att misslyckas med sina meditationer. ”Det gör vi alla, en del kanske inte `lyckas´ detta liv, men det man gör nu har man tillgodo nästa inkarnation”. Skönt att andra har samma problem, tänkte man först. Sen började man undra över meningsfullheten i att öva och se resultaten först i nästa inkarnation.

Och ständigt detta dåliga samvete.

Yrkets-karmaEfter många år inser man att det inte blir bättre än så här. Insikten är befriande. Det är så här jag är. Mina misslyckanden visar att jag inte är en esoteriker. Seriösa undersökningar i Norge visar också på stora problem med den antroposofiska skolningsvägen. För att komma några myrsteg framåt måste man lägga ned avsevärd tid och möda. Varje dag. Och jag var inte beredd att låta mitt liv domineras av detta ständiga mediterande där resultaten är ringa eller helt uteblir. Jag nödgades konstatera att jag inte var den esoteriska typen helt enkelt.

Men att jag dög ändå.

Jag upptäckte andra förhållningssätt. Livet man lever är det viktiga, inte huruvida man lyckas med den ena eller andra förädlingsmetoden eller ej. Livsuppgiften är att leva. DÄR ligger övningen. I den meningen övar man varje dag. Ibland är det tuffa utmaningar som kommer alldeles av sig självt. Dessa MÅSTE man förhålla sig till. Då är det ingen risk att man somnar. Den primära uppgiften med inkarnationen är att få jordiska erfarenheter. Erfarenheter man skisserat förutsättningarna för innan födelsen. En inkarnation kan därför inte anses vara förfelad. Man har genomfört inkarnationen – det var uppgiften. Och DET är meningsfullt.

Och jag upptäcker plötsligt att jag inte längre lider av dåligt samvete.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Giftermålet med Harry Brandelius blev hennes fjärde – och sista

♦ ♦ ♦ I de krönikor om hur släkten Ljungquist blev antroposofer som vi skrivit om här, här och här, (med ett tillägg här) har vi nu kommit till en avslutning.

I ett brev med anledning av min 8-åriga födelsedag 1952 rapporterar Walter Ljungquist från det lantliga livet i Åsbärby gård i Knivsta-trakten där Gerda och han nu bor. Här ett kort avsnitt av brevet som är så typiskt för honom. Han har nu börjat kalla sin unga fru Gerda vid hennes gamla efternamn Antti.

»Antti har satt gräslök och reseda. Just nu kommer en regnskur med hagel och jag är förbannad för att jag är hård i magen och för att skrivarbetet är motigt idag och för att dom släppt ut hästarna innan vi fått någon grind och för att jag inte tycker om mig själv och för att jag har så helvetes många brev att besvara och för att jag avskyr att skriva brev. För övrigt är jag inte ledsen: jag har tagit ricinolja i kaffet och fått ett stipendium och bor på en underbar plats. Jag har skrivit fem noveller, varav tre redan är placerade, och totat ihop åtta kapitel på ett första utkast till en ny roman som kanske kommer att heta `Våren är en zigenerska´.«

Romanen kom senare att heta något annat, oklart vad. Men för att återknyta till fortsättningen på förra krönikan. Mor Eva hade 1953 skiljt sig från sina andra man, fotografen Lars Cassel, och redan i december fick hon sitt tredje barn Daniel med Björn Håkanson som hon snart gifte sig med. Det skulle komma att bli ett stormigt äktenskap. Björn var charmerande och livlig, begåvad och bildad (han hade tagit studenten med högsta betyg i alla ämnen). Han var svensk men hade växt upp i Helsingfors och arbetade nu som lärare i Stockholm. Han var antroposof liksom sin far.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Daniel som vuxen med sin far Björn Håkanson. Björn undervisade på Steinerskolan i Helsingfors, och hoppade även in periodvis på Solvikskolan i Järna.

Evas strävan att upprätthålla goda förbindelser med sina exmän ledde även denna gång till att den förra mannen Lars blev gudfar till barnet i hennes följande äktenskap, Daniel. På sommaren 1954 tänker sig Eva och Björn ut på ”liftturné” och försöker placera sin halvårsgamla baby hos sin första man, författaren Walter Ljungquist. Men han är nödgad att avböja. I ett brev motiverar han varför.

»Vi är mycket ledsna, men tyvärr kan vi inte ta emot den lille Daniel i sommar. Vi har egentligen ingenting emot förslaget i och för sig, men sommaren är min bästa arbetstid, vi har mycket gäster, Johannes och Lena kommer, trädgården ger Antti mycket att sköta, likaså skördearbetet på gården under den för lantfolk bråda tiden etc. Dessutom har vi en tanke på att resa till Öland när Bibbi [hans konstnärsbror Birger] fyller sextio år i juli. Allt det där gör att det blir oroligt nog ändå och jag är en känslig och folkilsken persedel när jag skriver hårt och koncentrerat – trancen får inte störas. (…) Vi har avböjt flera sådana här erbjudanden, för folk i stan tror att vi på landet lever ett sysslolöst och behagligt liv med kaffe i gröngräset vareviga dag. I fjol var det ett rent elände: mänskor kom rännande mitt i mitt ömtåliga arbete med Kammarorgel, kom med sina skrikiga bråkiga ungar och annekterade huset med blöjor och leksaker och allt, så att man till slut inte visste vart man skulle ta vägen.«

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan  med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog).

6:e klass i Kristofferskolan i rivningskåk på Malmskillnadsgatan med Margaretha Lundmark som klasslärare. Längst t v Egil Bergström (segelskeppare), t v om Margaretha står Hans Bartos, snett t h bakom Johannes står Waltraut Neuschütz, t h om henne Sigrid Wegner (senare gift Wiedersheim-Paul), längst t h Ingrid Hüneberg (som startade Bulleribock). Sittande fr v Eva-Lotta Virke (senare eurytmist), i mitten med ljus kjol Suzanne Osten (senare teaterregissör) och tredje från höger Christhild Ritter (senare läkepedagog). Sjuk den dagen var Björn von Schoultz. (Foto Lars Cassel)

Då mor Eva lämnade familjen Cassel för sitt nya äktenskap med Björn Håkanson stannade jag och min syster Lena hos Lars i Årsta. Det visade sig nämligen vara mest praktiskt, för i samma veva gifte sig Lars med ett av våra mest älskade hembiträden Maj Öhman. Ett för oss barn mycket gott parti! Vid det här laget hade jag redan gått flera år i Kristofferskolan, den enda waldorfskola som då fanns i landet. Min klasslärare hette Margareta Lundmark – som liksom Gerda Antti också arbetat som fotoelev hos Lars Cassel. Då hon kom till huvudstaden från någon ort i norra Sverige var hon glödande kommunist, men blev ”omvänd” till ett lika glödande engagemang för antroposofin av mamma Eva.

Realen i Katrineholm (med B? i matte), här med syster Lena.

Med syster Lena efter att jag med nöd och näppe tagit realen.

Vi flyttade snart till Vällingby där Lena och jag varje dag tunnelbanependlade till Hötorget (som då hette Kungsgatan). Kristofferskolan var på den tiden inhyst i en rivningskåk på Malmskillnadsgatan intill ett av Kungstornen. Mamma Eva fick en pojke till med Björn – Andreas, och Lars och Maj fick med tiden en pojke och en flicka, Lars-Magnus och Stephanie som jag upplevde som syskon.

Efter några år upplöstes äktenskapet med Björn och Eva flyttade till Katrineholm. Jag och Lena följde efter (jag slutade i Kristofferskolans åttonde klass på grund av skoltrötthet och

Harrys version av When I´m sixtyfour. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

 En av Harrys otaliga inspelningar. Baksidan en vals av mig med text av mamma.

började i Katrineholms högre allmänna läroverk). Alla fyra barnen var nu samlade på ett ställe och Eva försörjde familjen som frilansande journalist för Husmodern, senare Femina. Hon gjorde ofta reportageresor, bland annat till Indien och Skottland. Hon fick vända på slantarna, men det var hon ju van vid sen tidigare.

I en reportageserie hon kallade Vad livet lärt mig för Femina kom hon att intervjua olika kändisar, bland andra sin första man Walter Ljungquist och den folkkäre sångaren Harry Brandelius – som senare kom att bli hennes fjärde man. Eva blev med åren alltmer intresserad av det som så småningom kom att kallas New Age. Hon intervjuade häxor i Skottland, spådde i kort och händer, gjorde egna horoskop, lärde oss barn anden i glaset och hur man får tunga stenbord att lätta från golvet. Mot slutet av sitt liv blev hon medlem i judiska församlingen i Växjö trots att hon inte var judinna. Då jag frågade henne om hon fortfarande betraktade sig som antroposof, svarade hon: ”jag är antroposof, men det är så tråkigt, det andra intresserar mig mycket mer!”

Herr och fru Brandelius.

Herr och fru Brandelius.

Äktenskapet med Harry, som blev hennes längsta, varade i över tjugo år. Det var nog hennes lyckligaste. På en resa i Europa ville Eva visa Harry antroposofborgen Goetheanum i Schweiz. Harry Brandelius i Goetheanum! Han var vederbörligen imponerad men då jag frågade honom om hans intryck svarade han bara: ”Det måste vara en rik sekt!”

Eva avled 1987, 67 år gammal. Harry skulle leva lite längre. Walter dog 1974, vid en ålder av 74 år.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om mörkrum i köket och hembiträdet som band min syster vid ett träd *

♦ ♦ ♦ Med ett så upptaget äkta par som Eva och Lars krävdes hembiträde, en vanlig lösning på den tiden – även för mindre bemedlade. Eva hjälper Lars i hans arbete och upplever sig själv som en misslyckad hemmafru. I ett brev tillfrågar hon därför en väninna om hon känner någon flicka som skulle kunna vara intresserad av att arbeta som hembiträde, och hon beskriver villkoren.

»Busspengar till och från Årsta betalar vi, hon skulle börja kl 8 och sluta kl 7 [19], ha varannan söndag ledig och varannan vecka en vardag från kl 2. Maten har hon hos oss, bostaden håller vi, likaså lakan, handdukar m m, lön 100 kronor i månaden (i början, är hon bra får hon småningom mer). Om hon efter 14 dagars uppsägningstid vill sluta innan hon varit ett år, så drar jag av respengarna på lönen. Efter det hon varit ett år får hon sluta utan avdrag. Hon behöver inte alls veta någonting om matlagning, jag ska vara hemma och sätta henne in i allting och skriva upp hur allting görs när jag är borta. 14 dagars semester får hon nästa sommar om hon är kvar då, då kan hon ju resa hem och vila sig och berätta om sina upplevelser.«

I fotoateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

I ateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

Dessa villkor upplevdes på den tiden troligtvis som rimliga. Både Eva och Lars var hedersmänniskor som hellre bjöd till lite än snålade. Men det viktiga är att hembiträdet ”har hjärta för mina barn”, skriver hon. Och hon tillägger om Johannes: ”Om man behandlar honom utan förtroende, inte låter honom hjälpa till och följa med så är han så känslig att han gråter för allting man sedan vill att han ska göra.” Hon kan i nödfall tänka sig ett hembiträde med åtföljande barn, ”men då måste naturligtvis lönen bli mindre”. Mamma Florence har hittills hjälpt henne sköta barnen, men bara ”ett par dar i stöten” så hon kunnat arbeta i stan.

Syster Lena och jag hade våra sängar i barnkammaren. Vi hade ritat på tapeterna vilket jag skämdes för, och man talade strängt med mig då jag hoppat från skåpet vid fotändan ner i min säng så att botten gick ur den. Det lästes sagor, men mest sjöng mamma Eva med oss vid läggdags då hon bidrog med en andrastämma. Jag sög på tummen och både Lena och jag plockade ludd ur filtarna att ha i ögonvrån då vi skulle sova. Filtarna blev därför med tiden väldigt tunna.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

Vårt hus i Årsta låg vid en flack backe i ett lugnt förortsområde. Backen var perfekt för kälkåkning på vintern. Mitt emot huset låg mjölkaffären, en kanske 15 kvadratmeter liten butik med disk och vid väggen ett stålkar med mjölk som slevades upp och hälldes i de emaljerade mjölkkrukor man kom för att få fyllda. Ibland kom isbilen med sina isblock på det övertäckta flaket. Chauffören satte på sig en tjock läderbit som täckte den axel isblocket skulle bäras på. Isblocket togs från flaket med en stor saxliknande gripklo. Blocket måste ha vägt åtskilligt, säkert åtminstone 20-30 kilo. Isen var nödvändig för att kyla mjölken i mjölkaffären, det fanns inga kylskåp då ännu. Ibland fick vi veta att grädden som kommit in till affären var så färsk att den var varm. Det älskade mamma Eva. Då sprang hon ned med oss för att köpa ett mått som vi sedan andaktsfullt läppjade i oss hemma.

Dessa barndomsår hade vi en lång rad av hembiträden, de flesta snälla och rara, flera var tyska, men så fick vi en ungerska som inte kunde tala svenska och som medförde ett litet barn. Hon betedde sig oacceptabelt skulle det visa sig, och Eva beklagar sig inför en väninna.

»Ni förstår, det är verkligen synd om mina barn för närvarande – det värsta är inte att ungerskan ingenting kan och ingenting lär sig utan att hon binder Lena vid ett träd istället för att gå ut med henne och att hon skriker åt ungarna med zigenareröst, som får en att hoppa högt varje gång. (…) Tänk er nu Lena bunden med ett snöre vid ett träd – hon snor in snöret kring benen och en vacker dag runt halsen, och portvakten och andra människor i huset får gå ner och hjälpa henne då och då. Jag förbjöd henne att binda Lena och då lät hon henne sitta i vagnen utanför porten, men Lena vill ju röra sig och springa omkring, så hon hoppade sönder den. Och sen binds hon igen!«

Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

 Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

Jag har svaga minnen av detta. Hon lär inte ha blivit långlivad hos oss. I ett handskrivet brev till Eva i Skanör 25 juni 1949 meddelar Walter att hans far Josef avlidit samma dag.

»När han kom hem från lasarettet trodde han ibland att han redan var död, men när han sista natten före medvetslösheten steg upp och [dottern] Vera sa åt honom att gå till sängs, svarade han: `Ska jag lägga mig och dö då?´ Och han steg inte upp mer. Dagen därpå ropade han [Walters] mammas namn Edla, en hel timme i sträck. När Vera sa åt honom att tänka på grannarna sa han: Ska inte en hustru vara vid sin mans dödsbädd?«

Edla hade då varit borta i över trettio år, hon dog 1912, året då Titanic gick under. I samma brev berättar Walter att Josef ”aldrig brytt sig om Samfundet eller Sällskapet” och aldrig intresserat sig för något kyrkligt. Och bror Bernts förhållande till Kristet Samfund var ansträngt sen Karl Engqvist vid något tillfälle sårat honom. Och han berättar om två väninnor som ”blivit tokiga”.

»Summan av allt detta gör att man känner ångest själv och tycker att stan blivit infekterad och sjuk, vilket gör att man inte kan skriva. Upplevelsen av pappas dödskamp och död var också för stark för att man genast ska kunna skriva: skrivstämningen är bruten på något sätt. Och ändå fortsätter jag att skriva, men det går långsamt och ibland avbryter jag arbetet och ger mig mållöst ut i buss eller spårvagn och kliver av någon stans och går och går och går (eller står och stirrar på ett gammalt hus eller ett öde vatten) och är rädd för att själv bli tokig. Och när man själv är rädd att hamna i neuros tycker man allt omkring en verkar neurotiskt. Så undra inte på att Lars och jag som ett slags oskyldig avkoppling sätter oss i Victorias trädgård och tar ett par huttar mot högsommarensamhetens smygande ångest.«

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära den alla sina levnadsår.

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära en sådan huvudbonad alla sina levnadsår.

I december berättar Eva att Lars haft ett provisoriskt lab på Strömsholm, men att lokalerna var illa anpassade, så han flyttade verksamheten hem till Storsjövägen i Årsta.

»Så nu gör vi om köket till mörkrum när barnen läggs om kvällarna och arbetar där halva nätterna, sköljer i badrummet och framkallar rullar och plåtar där. På dagarna retuscherar vi och klistrar i vårt stora rum, det blir ju litet rörigt och trångt men det går ju bra ändå och är trevligt att slippa åka in till stan.«

Hon berättar att Walter och Gerda firar jul hos Gerdas föräldrar. Det är första gången Walter är i Övertorneå. Till hösten kommer hans nya bok ut: Nycklar till okänt rum. Eva skriver i ett brev till dem 28 december att hon saknar julsamvaron med dem.

»Gerdas glada bakansikte och Walters pysslande med de fördömda äpplena utan stjälkar som han skulle binda trådar om. Sen fortsatte jag att sakna er på julafton när vi klädde gran, då skulle Walter varit här och svurit så saftigt som ingen annan och slagit huvet i klöverkrukan och tubbat Lars till att öppna glöggflaskan, och Gerda skulle ha haft allvarligt sakliga samtal med ungarna och med sitt väsens mossdoft fått en att vädra hemstämning…«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
* Innan vi går vidare med Evas tredje äktenskap har jag blivit ombedd av flera läsare att dröja kvar lite vid livet på den tiden.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Walter Ljungquist skiljer sig – och gifter sig med Gerda Antti

♦ ♦ ♦ 3 september 1945 lämnar Walter Ljungquist in en ansökan om skilsmässa från Eva (se föregående krönika). I hans ansökan till Stockholms rådhusrätt om äktenskapsskillnad betecknas orsaken som att hans hustru ”brutit äktenskapet med hor” – en rent juridisk beteckning som var nödvändig i sammanhanget, Walter skulle aldrig ha formulerat sig så krasst. Evas syn på det hela formulerar hon i ett brev några år senare.

»Jag var inte olycklig med Walter för att det var något fel på Walter, utan för att det var fel på mig själv och för att våra respektive sidor inte kunde fogas lyckligt ihop.«

Här visar Eva, denna femme fatale i den stockholmska antroposofin, att hon vårdade sig om ett gott förhållande till sin exman. Redan på våren skriver Eva till fader Berhard att hon ska semestra på Ven med Lars Cassel, ”min fotograf”, om det går att ordna med att Walter kan ta hand om Johannes under tiden. Det hela hänger på att han har råd. ”Det är ju besvärligt att äta på pang med ett ettårsbarn”, som hon konstaterar. Hon vill att Berhard skall besöka dem för att ”titta på fotografen” som då var 35 år, ”han är lika mycket eller lika litet antroposof som jag”.

Lars Cassel

Lars Cassel

»Lång och trevligt ful, mycket snälla ögon och mycket blyg. Han vill gärna gifta sig med mig och det vore roligt höra om du tror att det vore lämpligt. Du har väl inga moraliska betänkligheter emot att vi hyr bara ett rum? Det där med giftermålet tål att tänka på. Han skulle bli en idealisk pappa åt Johannes.«

Vilket skulle visa sig stämma. Och umgänget med Walter är otvunget: ”Nu promenerar jag varje morgon till Klingborgs i Gamla stan med barnvagnen och Johannes och där möter Walter och bär upp honom och sen promenerar jag till kontoret. På eftermiddagen detsamma omvänt”. 22 januari gifter sig Eva och Lars i Stockholms rådhus och efteråt i Kristet Samfund, vittnen var Karin Ruths-Hoffman och Arne Klingborg, ”varefter vi ansåg oss tillräckligt gifta för ganska lång tid”, som hon skriver i ett brev. Eva är då höggravid med sitt andra barn. Paret tillönskas all lycka av Walter.

Walter med sonen.

Walter med sonen.

»Jag hoppas ni båda kommer att lära mycket av varandra och att ni kommer era vänners tvivel på skam. Jag skulle inte alls känna mig triumfatorisk om det gick galet för er båda.«

17 februari föds Lena på Pro Patria och önskas välkommen ”som halvsyster åt Johannes och hennes gudfar och Johannes pappa”. Att städsla Walter som gudfar åt sitt andra barn var ett drag av en skicklig strateg mån om fungerande relationer. Direkt efter födelsen flyttar familjen till Storsjövägen 37 i Årsta.

Lars hade fotoateljé på Regeringsgatan 22. Ett par år tidigare hade han ingått ett så kallat samvetsäktenskap med Lisel Funck, en tysk judinna som flytt undan Hitler. Avsikten med äktenskapet var att rädda henne kvar i Sverige. Då Lisel också var fotograf deltog hon under en period i ateljén med porträtt- och reportagefotografering. I den antroposofiska miljön i Stockholm träffade hon snart en ung konststuderande vid namn Jens Björneboe som hon senare gifte sig med ”på riktigt”.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Eva med barnen Johannes och Lena, fotograferade av Lars.

Lars fotograferade genrebilder och Eva började gå runt på tidningsredaktionerna för att avyttra bilderna. Snart ville redaktörerna ha bildtexter och hon började skriva små artiklar. Det blev sedermera början på ett liv som journalist inom veckopressen, främst på Husmodern och Femina. Hon blev inte författare, men väl en skicklig journalist.

I ett brev till en väninna i januari 1948 beskriver Eva sitt och Lars nyårsfirande hos Gertrud och Arne Klingborg, vilket ger en inblick i den tidens antroposofiska traditioner.

»Nyårsaftonen var vi enligt gammal tradition först på Kristet Samfund kl 8 på kultisk predikan och sedan traskade vi iväg till Arne Klingborgs ateljé på Järntorget, där vi hade knytkalas med te och kaffe och bullar och pepparkakor. Han hade gjort en sån tjusig anordning i taket, grankvistar som hängde i osynliga trådar på olika höjd över långbordet med levande ljus i. Sen läste vi igenom Kristi födelsespel och sjöng de s k kompanisångerna och Josefs och Marias sånger som en förberedelse till det kommande arbetet med julspelsgruppen. Vi var 14 personer. Och sedan stöpte vi bly och åt stekta äpplen och kastade en toffel över huvudet i dörren för att se om spetsen kom ut eller in, om den kom ut så fick man förmodligen resa utomlands i år. Min pekade inåt, så det ser inte ut att bli någon Englandsresa heller i år! Med förbundna ögon fick vi i tur och ordning välja en av fyra assietter, på vilken låg en tvål = arbete, en blomma = glädjens blomster, salt = pengar, en ring = kärlek. Och ett nyförälskat ungt par tog mycket riktigt ringen bägge två, och Lars tog saltet och jag tog tvålen. Jag arbetar och han får pengarna under det kommande året! Och granen var tänd, dekorerad på antroposofiskt vis med Alfa och Omega, äpplen och 33 röda pappersrosor och 33 ljus.«

Walter hälsar ofta på hos familjen Cassel, åtminstone en gång i veckan då han umgås med barnen. Då Eva sommaren 1949 reser till sin fars sommarviste i Skanör med barnen delar Lars och Walter ensamheten i stan. I ett brev frågar Eva Walter hur de har det, och han svarar:

»Hur det är med Lars? Det är väl med honom som med mej: han har arbetat hårt i sommar och levt för ensam. Hjälplös när han tärt alkohol? Det har jag inte märkt. Dessutom får man ju så litet (och groggar har vi inte råd med) på en restaurang att man är nykter igen när man reser sig från bordet.«

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Nyförälskade: Walter och Gerda Antti.

Eva bryr sig om hur det ska gå vidare för Walter och lanserar därför en idé. Hon frågar Lars om de inte kan bjuda hem en ung elev i hans ateljé nästa gång Walter kommer på middag. Hon är visserligen 30 år yngre än Walter, men Eva tror ändå de skulle passa varandra. Och mycket riktigt, det blir kärlek vid första ögonkastet. Eleven hette Gerda Antti. De gifte sig året därpå, fem år efter Walters skilsmässa, och flyttade till Åsbärby Gård i Knivsta. Gerda skulle med tiden även hon bli en betydande författare.

29 april 1953 lämnas en stämningsansökan in till Stockholms rådhusrätt av Lars Cassels juridiska ombud Per Gyllensvärd med lydelsen:

»Enär svaranden [fru Claire Eva Edla Cassel, född Neuman] brutit äktenskapet genom intimt umgänge med annan man, får jag härmed såsom ombud för käranden vördsamt anhålla om stämning å henne med yrkande att rätten måtte dels döma till skillnad i äktenskapet, dels ock tillerkänna käranden vårdnaden om makarnas dotter Eva Lena Gabriella, född 17 februari 1946.«

Den ”andra mannen” hade Eva träffat på Kristet Samfund. Han hette Björn Håkanson och snart stundade hennes tredje bröllop.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Walter Ljungquist gifte sig med beundrarinnan – men de var urfattiga

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Walter Ljungquist-beundraren Claire Neuman, 19 år

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Evas föräldrar, konstnären Bernhard Neuman med fru Florence

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Johannes Ljungquist i en tidig fas av inkarnationen

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

Aristokraten Bernhard Neuman på äldre dar med lila jaquette på hästkapplöpningarna på Jägersro. Med är sista frun Gulli och dottern Lill-Eva från ett tidigare äktenskap.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hur släkten Ljungquist blev antroposofer

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

Köpman Josef Ljungquist var också amatörmålare.

♦ ♦ ♦ Det började redan med farfar Josef Ljungquist. Han var köpman i Kisa, söder om Linköping och drev en butik vid Skvallertorget där man sålde matvaror och allt möjligt annat. Han deltog också i det lokala brandförsvaret, var passionerad fotograf – både ovanligt och märkvärdigt så där i början av 1900-talet – spelade kornett i mässingsorkestern, drev ett tryckeri och var dessutom en skicklig amatörmålare. Som ”fritänkare” upptäckte han tidigt teosofin och var en av dem som gick över till Antroposofiska sällskapet då det bildades 1913.

Med sin hustru Edla hade han fem barn – Birger, konstnär; Walter författare; Bernt statskyrkopräst; Folke tryckeriägare och Vera sömmerska. Alla anammade antroposofin i växlande grad.

Bernt kanske mest helhjärtat. Redan under prästutbildningen (där han till sin bestörtning fick klart för sig att det fanns studiekamrater som inte trodde på Gud) betraktade han sig som rosenkreuzare. Då han 1920 åkte till Dornach för att fråga Rudolf Steiner om det var OK att vara statskyrkopräst och samtidigt antroposof fick han svaret ”ja i Sverige går det bra”. I Tyskland hade det av olika orsaker varit mer problematiskt.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Syskonen Ljungquist på en bild från 60-talet, från vänster Folke, Bernt, Walter, Vera och Birger.

Bernt passade på att skriva en artikel för Dagens Nyheter där han introducerade antroposofin och Rudolf Steiner för en svensk publik. Hans reportage fick en helsida i tidningen med stor bild på Goetheanum.

Äldste brodern, konstnären Birger, var också entusiastisk antroposof även om hans engagemang med tiden svalnade något. Men även han åkte för att lyssna på Steiner, men inte till Dornach utan till Ståthöga i Norrköping tillsammans med pappa Josef där de bevistade ett föredrag av Steiner. Han läste med intresse Goethes färglära tills han slutade av rädsla att Goethes (och Steiners) analytiska förhållande till färgerna skulle döda hans egen intuitiva upplevelse. Han såg omedvetenheten som en förutsättning för sitt konstnärliga skapande.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg.

Författaren Walter var i början skeptisk till antroposofin och besvärad av Bernts ständiga pratande i ämnet. Till slut läste han en bok av Steiner ”för att överbevisa honom” – och föll som en mogen frukt. Antroposofin förändrade inte hans författarskap utan kom snarare att bilda en osynlig fond bakom hans komplexa personskildringar och existentiella skeenden.

Tryckeriägaren Folke, som också var en skicklig amatörskulptör, och syster Vera stannade båda i Kisa hela livet. Och deras antroposofiska världsbild var kanske inte lika passionerad som Walters och Bernts men i alla fall en del av den ljungquistska antroposofiska gruppsjälen som måste ha framstått som apart i den lilla landsortshålan i Östergötland.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist gjorde flera av omslagen till brodern Walters böcker.

Birger Ljungquist åkte till Paris och studerade konst och bosatte sig senare i Stockholm där han blev framgångsrik konstnär. Bernt Ljungquist flyttade till Norrköping där han verkade som statskyrkopräst samtidigt som han ledde en rosenkreuzer-grupp där ”Janssönerna”, en annan antroposofsläkt, också deltog.

Efter att ha tagit över faderns tryckeri och drivit det i tio år flyttade Walter Ljungquist också till Stockholm för att kunna ägna sig på heltid åt sitt författarskap. Han publicerade noveller i litterära tidskrifter, men trots att han vann en romanpristävlan 1933 och blev uppmärksammad i de litterära kretsarna var han fattig. Han lärde sig att dämpa hungern med att dricka vatten. Då han blev bjuden på flotta förlagsmiddagar på Djurgården hade han inte ens råd till en spårvagnsbiljett utan fick gå ett par timmar för att komma fram. Men han fick då i alla fall chansen att äta upp sig!

Walter Ljungquist

Walter Ljungquist

För att överleva skrev han periodvis filmmanus för den tidens store filmregissör Hasse Ekman. Hans styrka var dialogen. Flera av hans egna böcker skrev han filmmanus till, framförallt kanske Ombyte av tåg och Vandring med månen som blev stora framgångar på biograferna.

Han kom snart in i de antroposofiska kretsarna kring Kristet Samfund på Västmannagatan i Stockholm där han lärde känna Arne Klingborg, Karl Engqvist, Helmut Giese och andra som rörde sig i detta kristologiskt färgade antroposofiska centrum. I början hade man vissa förhoppningar på honom som `antroposofisk författare´, något han med viss möda fick värja sig emot för att kunna behålla sin konstnärliga integritet.

Men den 22 november 1939 fick han ett brev som kom att förändra hans liv. Ett brev som i förlängningen skulle bli min biljett in i jordelivet. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Antroposofin är en religion – i praktiken

♦ ♦ ♦ Interngranskning av den antroposofiska rörelsen sker mycket sällan. Kritiska tongångar över sakernas tillstånd kan i och för sig luftas mellan skål och vägg – men stannar alltid där. Att antroposofer inte debatterar rörelsen offentligt ses närmast som en självklarhet. Ett lysande undantag var den norske waldorfläraren Arve Mathisen som i en artikel i Balder 2004 skisserade nya förhållningssätt till Rudolf Steiner och antroposofin. Detta var något helt nytt inom nordisk antroposofi.

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Cato Schiøtz, advokat och antroposof

Ett annat undantag vi tidigare uppmärksammat är stjärnadvokaten Cato Schiøtz, en av de ledande antroposoferna i Norge. I en Balder-artikel 2011 gör han något mycket ovanligt – han kritiserar Högskolan för antroposofi, den centrala instansen inom rörelsen. Huvuddragen i denna kritik tog vi upp i en krönika för två år sedan. Men redan i en Balder-artikel 2005 diskuterar han, inspirerad av Mathisen, de eviga frågorna om antroposofins särart – handlar det om en vetenskap, lära, tro, religion, metod eller konst?

»Situationen i dag är att antroposofin har ett underskott i förhållande till offentligheten i det avseendet att antroposofin generellt lider under en oklar och tvetydig offentlig profil. Vi ger kort och gott inte adekvata svar på de frågor och de utmaningar som är helt naturliga. Det här gäller särskilt med hänsyn till antroposofins anspråk på att vara vetenskaplig.«

Schiøtz menar att man får ett ”gult kort” om man påstår att antroposofin är en lära. Ändå är det ju så den i allmänhet uppfattas. Man säger reinkarnationsläran, varför är det då fel att kalla antroposofin för en lära där reinkarnationen är ett så centralt inslag? Och så har vi läran om änglahierarkier, väsensled, kulturepoker, synen på de två Jesusbarnen, för att nämna annat av läromässig karaktär. Dessutom uppfattas Steiner som en lärare och han använde ibland själv benämningen  ”lära” om antroposofin.

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Arve Mathisen, antroposof, eurytmist och waldorflärare

Däremot var han sträng då det gällde begreppet tro. Han såg antroposofin som ett incitament till kunskap och självförändring. Men hur är det med den här saken i praktiken, frågar sig Schiøtz. Är det inte så att vi har svårt att komma bort från troselement när det gäller vårt förhållande till antroposofin?

»För min egen del måste jag bara medge att jag är en troende. Jag tror. Jag har självfallet mycket goda grunder för min tro. Bevare mig – jag är ju medlem av Antroposofiska sällskapet. Men jag tror. Jag har ju också lärt mig att när jag blir pressad på det här kan jag säga att det inte är någon tro – det är arbetshypoteser. Det låter åtminstone bra. Men realiteten är densamma. Jag tror på reinkarnation. Jag tror på eter- och astralkroppar. Jag tror, död och pina, till och med på skyddsänglar. Jag vet att det inte borde vara så, och att jag är en eländig elev till Steiner som borde vara svartlistad. Men så är det alltså. Dessvärre.

Det är med andra ord inte konstigt att folk betraktar antroposofin som en lära. Och en tro – av den enkla anledningen att den framstår som det. Men den kanske vanligaste föreställningen är att antroposofin uppfattas som en religion. Detta förorsakar alltid en viss irritation i antroposofiska kretsar.

För varje antroposof vet att antroposofin inte är en religion, det handlar om esoterik. Och ockultism, även om man numer ligger lite lågt med detta begrepp då det med tiden fått en lite dålig klang. Problemet är att Steiner lägger stor uppmärksamhet på Kristus, treenigheten, skapelseberättelsen, Kristi återkomst, evangelierna, för att nämna något av de traditionellt religiösa ämnesområdena. För att inte tala om att Kristus ses som jordinkarnationens högsta väsen. Håller det därför att hävda att antroposofin inte är en religion, frågar sig Schiøtz. Hans svar är nekande.

»Antroposofin framträder ofta som ett rent religionssurrogat, som den `stora´ berättelsen som ger svar på alla de frågor man kan ställa. Antroposofin är därför till sin art i kvalificerad grad ägnad att tillfredsställa ett religiöst behov på samma sätt som marxism-leninismen för 40 år sedan.«

Men i Sverige betraktas antroposofin som enbart en metod. Begreppet den antroposofiska skolningsvägen har närmast ikonisk status där utveckling av personligheten ses som prio ett i ett arbete med grundövningarna. Att tala om antroposofin som en metod ser också bättre ut i offentlighetens ögon. Ungefär som yoga. Ingen mysticism som riskerar ge ett tvivelaktigt rykte.

Problemet är snacket om metodens vetenskaplighet. Det är nu det blir komplicerat. Här måste man för det första skilja på den meditativa metoden och den fenomenologiska – goetheanismen. I båda fallen uppstår problem med intersubjektiviteten, det vill säga att resultatet kan bedömas lika oavsett vem som undersöker dess riktighet, vilket är grunddogmen inom vetenskapen. Det kravet kan knappast tillfredsställas inom antroposofins översinnliga ”forskning”.

»En helt avgörande fråga är naturligtvis om de anvisningar Steiner ger fungerar. Brist på resultat har ställt antroposoferna i förlägenhet i tre generationer. Hur förklarar man de magra resultaten på ett trovärdigt sätt? Är det inte så att om man på andra områden skulle ha argumenterat för en metod som gav så magra resultat, skulle man ha förkastat metoden?«

Delar av Steiners verk låter sig knappast kontrolleras, menar Schiøtz, varken på det ena eller andra sättet. Varför envisas man då att kalla det för vetenskap? Det ligger i själva vetenskapsbegreppet att den ska kunna kontrolleras. Vetenskapen utvecklas ständigt – men inte den antroposofiska motsvarigheten som stått stilla sen Steiner dog. Till råga på allt råder det på område efter område en väsentlig motsägelse mellan det Steiner lade fram och den världsbild som idag framträder som ett resultat av just forskning.

Cato Schiøtz är noga med att framhålla att hans ärende inte är att kritisera Steiner, bara att peka på de frågor Steiners livsverk aktualiserar i förhållande till samhällslivet och den akademiska världen. Det handlar om trovärdighet, menar han. ”Man kan inte låtsas som om dessa frågor inte existerar eller låtsas som om de inte är berättigade”. Och man löser inte frågan om antroposofins vetenskaplighet genom att lyfta över det hela in i det konstnärliga som Arve Mathisen gör i sin uppsats. Han subjektiviserar därmed hela Steiners livsverk, menar Schiøtz, och då tar vi inte Steiners intentioner på allvar.

Så svaret på den eviga frågan om antroposofin är en religion skulle då kanske vara – nej inte i teorin, men i praktiken.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om hur krig ska stoppas med esoterik och förnuftsresonemang

♦ ♦ ♦ En antroposofisk idealbildning drar till sig speciella tankeriktningar och förhållningssätt. Till exempel sådana som att egoism är dåligt, materialism är ännu värre, Rudolf Steiner var ofelbar, klarseende är visserligen intressant men skall misstros, och att om tregreningen genomfördes skulle samhällsproblemen upphöra. Alla inom rörelsen tycker inte så här, naturligtvis – men det är vanliga förhållningssätt i antroposofiska kretsar. Pacifismens idé är också omhuldad, trots att dess utopiska karaktär ställer höga krav på konkretion och trovärdighet. På Facebooksidan Hva antroposofer skriver iblant fördes nyligen ett typiskt resonemang i saken.

Gandhi»Kobane. Att bidra med flera soldater, intensivare flygbombning, gör inte situationen bättre, bara mycket värre. Snart finns inte ett hus kvar i Kobane. Vad finns då att erövra? Bara ett hundratal utbrända militära fordon och förvridna kanonrör i ett utbränt ökenlandskap står kvar då operationen är avslutad och alla är döda. Vilken seger skulle detta vara? Jag menar att det är bättre och långt mera verkningsfullt med icke-militärt motstånd. Västvärldens krigföring kommer bara leda till att IS får flera medlemmar.«

Krig är dåligt, alltså bör vi sluta med det. Den krigförande parten skall stoppas med förnuftsresonemang. Brotten mot mänskligheten, halshuggningarna, våldtäkterna och terrorismen kommer att upphöra i och med att fanatikerna i förhandlingar blir övertygade om att de gör fel. För att sätta verklig tyngd bakom orden åberopa vår pacifistiske antroposof den esoteriska traditionen.

»Du glömmer att IS-medlemmarna är människor som du och jag. Islam angrips inifrån som en kräftsvulst av IS. På samma vis angrips den västerländska esoteriska traditionen som blir smittad och perverterad av den militära ideologi som menar att allt handlar om militära lösningar, om destruktion och eldkraft. Detta är också en kräftsvulst.«

Oklart är varför den esoteriska traditionen skulle bli perverterad av militärens krigiska sinnelag bara för att man anser att IS-mördandet måste stoppas med vapenmakt. En övergripande tidlös dimension sammanblandas här med handfast slagfältslogik. Med ett darrande pekfinger undervisas vi.

»Jag är realist, och jag påpekar att det finns vissa andliga lagbundenheter. Ser du inte att den nuvarande strategin förstärker lidandet?«

PacifismVi är visserligen medvetna om att det finns andliga lagbundenheter men ser fortfarande inte vad de har i resonemanget att göra. Att stoppa IS med vapenmakt skulle säkert ”förstärka” lidandet – men då framförallt för IS. Att det skulle innebära ett slut på lidandet hos deras motståndare får inte plats i den ensidiga pacifistiska idealbilden. Hur menar han egentligen?

»Att det yttre inte bara kan bekämpas med yttre och ytliga medel.«

Vid det här laget anar vi vad som komma skall, och mycket riktigt:

»Det som du nu ser manifesterat i världen som ett problem (läs: IS), har det inget att göra med din egen uppfattning? Alltså menar du att detta bara är ett resultat förorsakat av ”de andra” (läs: de mörkhyade muslimernas)?«

IS härjningar är alltså mitt fel. Åtminstone delvis. Och nu kommer ett resonemang som går ut på att IS krigföring är en konsekvens av det första Irakkriget 1991, vilket säkert har en del för sig – även om konklusionen är egendomlig.

»Har inte ditt tänkande en rent repetitiv karaktär baserat på ideologin från 1991 och det dåvarande kriget mot terrorismen?«

Vid det här laget har vår pacifist trasslat in sig i ett kvasifilosofiskt resonemang som börjar bli svårt att följa. Han frågar sig om det inte finns en bättre lösning än att ”alla dessa unga män skall dödas”.

»Är vi så förblindade att vi anammar den offentliga uppfattningen i tron att vi kommit fram till denna hållning genom självständigt tänkande?«

Att bekriga IS kommer bara leda till att de får flera medlemmar, menar han. Detta är hans argument att inte ingripa i kriget. Inte i ifrågasättandet av IS fruktansvärda våldsdåd. Det är en pacifism som stöder förövarna och struntar i offren. En argumentation som hade lett till att Hitler ostört hade kunnat förverkliga det tredje riket. Det är en pacifism som lever på förenklingar. I konsekvens med detta sammanfattar vår pacifist debatten:

»Du vill att vi skall handla, inte tänka.«

Så var det med den saken. Han verkar inte förstå att hans ”lösningar” ger pacifismen dåligt rykte. Av detta behöver man inte nödvändigtvis dra slutsatsen att alla pacifistiska antroposofer saknar verklighetsanknytning. Fast jag måste tillstå att jag ännu inte hört talas om en pacifism som är realistisk. Jo Gandhi, han var det lysande undantaget.

Nu är inte vår pacifistiske antroposof ensam om att vara verklighetsfrämmande. Gudrun Schyman, partiledare för flumpartiet Feministiskt initiativ, menar att orsaken till krig beror på mäns våld mot kvinnor. Hon menar att krig är att betrakta som ”julafton för patriarkala försvarsromantiker”.

»Våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.«

Att vuxna människor på allvar tror att krigförande parter som till exempel IS kan övertygas att lägga ned vapnen genom diplomati, esoterik och ”konfliktlösande arbete” är en gåta. Men man måste konstatera att Gudrun Schymans ”lösning” är mer verklighetsfrämmande än vissa antroposofers pacifism. För hon har makt. Hennes parti var en hårsmån från att komma in i riksdagen senaste valet. Lyckas de nästa gång får vi problem.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)