Antroposofiska sällskapet är en förening med problem. Den saknar tydlig identitet, har fortfarande inte lyckats formulera vad antroposofi är, har vikande medlemstillströmning och en handlingsförlamad styrelse. Detta är grundläggande problem som existerat  i årtionden. Att medlemmarna ändå givit styrelsen ansvarsfrihet alla dessa år hänger ihop med en väldigt speciell tankekultur som råder i sammanhangen.

Här löser man nämligen inte problem – man lever med dem. Vilket innebär att det räcker med att man förstått problemet rent filosofiskt. Att formulera en kvalificerad frågeställning innebär att man förstått hur viktig den är. Och att man är framtidsorienterad. Genom att inte förespråka en lösning ger man dessutom intrycket av att vara anspråkslös. Att komma med konkreta lösningar anses nämligen vara både pretentiöst och banalt. Sånt gör bara politiker.

Att formulera problemet – men inte lösa det – visar att man är vuxen situationen. Detta ger status i alla de ”framtidsgrupper” som bildats under åren. En av de mer spektakulära ansatserna var det så kallade Visionsmötet, en luftpastej som i slutändan egentligen inte ledde till någon förändring alls. Vilket var all according to plan – redan i förberedelsearbetet formulerades att alla ambitiösa programpunkter som syftade till förändringar var underställda syftet att få till stånd ”människomöten”. Ambitionen att förändra var bara en sällskapslek.

Ärendena dras i långbänk. Inte ett eller ett par år – utan ofta i årtionden.  För drygt ett år sedan skickade sällskapets styrelse ut en rad frågor till alla antroposofiskt orienterade verksamheter. En av dem lyder “Ser vi att Antroposofiska sällskapet och verksamheterna kan betyda något för varandra?”. Frågeställningen är egentligen sensationell. Den indikerar ju att denna betydelse ännu inte etablerats – efter snart ett århundrade.

Med antroposofiskt fikonspråk är dylika frågor bara ett annat sätt att säga att man ännu inte löst problemen. Formuleringen “Har vi (sällskapet och verksamheterna) något som vi kan utveckla tillsammans, ser vi gemensamma samhällsuppgifter?” från samma utskick, innebär följaktligen att man ännu inte kommit till skott i denna under årtionden söndertröskade fråga.

Då förra skattmästaren i sällskapet för några år sedan önskade “ett medvetet arbete för att göra Antroposofiska sällskapet till en fullt offentlig mötesplats för alla intresserade” innebar det att detta ännu inte uppnåtts. Trots alla fagra föresatser sedan Steiners dagar. Kan misslyckandet vara större?

Men medlemmarna reagerar inte. De är nämligen också en del av denna mycket speciella tankekultur som råder i den svenska antroposofins hägn. Man kan därför inte lasta bara styrelsen för den. Medlemmarna har den styrelse de förtjänar. Och det är detta förhållningssätt som ligger bakom stillaståendet inom sällskapet. Ett förhållningssätt som dödar viljan.

Med alla skarpa tänkare inom världssällskapet borde man annars för längesen skapat tankesmedjor där rörelsens grundläggande problem analyserats och besvarats med åtgärdsförslag. Var finns det levande tänkande vi ständigt talar om! Hur levande är det egentligen? I frågor som gäller sällskapets existens ser det mer dött än levande ut. Som om man trivdes med detta istället för att våndas. Som om allt vore bra som det är.

Detta är ovärdigt rörelsen och skapar inte det förtroende som är nödvändigt för både medlemstillströmning och respekt i omvärlden.

Frågor kring djurhantering är alltmer uppmärksammade, vare sig det är  djurtransporter, otäcka bilder från slakterier eller  pälsdjur i minimala stålburar. Hur ser en antroposofisk djuretik ut i det sammanhanget? I en intervju i Forum för antroposofi i mars 2003 talar veterinär Wilbert Beyer i Järna om den tacksamhet människan är skyldig djuren.

- Vi har integrerat husdjuren i vår livsföring genom att vi sen årtusenden berövat dem deras naturliga plats i naturen. Det ger oss naturligtvis ett speciellt ansvar att vårda och kommunicera med dem.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 15

Vi känner släktskap med djuren, menar han. De påminner oss om vår mänsklighet. Den stora skillnaden är att de är helt underställda sina instinkter och drifter medan vi med vår jag-funktion kan förhålla oss fritt till dem, höja oss över dem.

- Men detta möjliggör ju också att vi kan sänka oss lägre än djuren, vi kan till exempel vara grymma, vilket djuren inte kan utifrån sina förutsättningar. Djuret kan inte vara ”snällt” eller ”elakt”, det kan bara agera utifrån sitt artbestämda beteende som är ändamålsenligt och värderingsfritt. Djur har ingen moral. De kan inte handla etiskt – bara människan. Moral och etik kan bara utvecklas av jag-väsen.

En antroposofisk djuretik kännetecknas av respekt, tacksamhet och intresse – och i den mån vi använder oss av djuren har vi dessutom ett ansvar för deras livsbetingelser genom att vi formar deras livsmiljö. Där har vi en ledarroll som innebär att vi ger dem vård när de är sjuka och avlivar dem då det är nödvändigt.

Den moderna tidens köttfabriker där djuren enbart behandlas som produktionsfaktorer har fått många framförallt unga människor att reagera. Vi har fått lära oss nya ord som vegan och djurrättsaktivist. Vår tid har fått se organiserade former av medkänsla med djuren; man talar om djurens rätt, att alla levande väsen kan känna smärta, man kallar slakt för mord. En del aktivister utför rena terrorhandlingar som att släppa ut bur-minkar. Men stordrift och biodynamik går inte ihop, menar Wilbert Beyer.

- Ju större en gård blir desto svårare blir det att driva den biodynamiskt. Ingen biodynamiker har tusentals höns eller vad vi kan beteckna som köttfabriker. Det ligger  inte i husdjurens natur att proppas ihop i tusental. Biodynamiker som står inför stordrift slutar hellre än att behandla djur som produktionsenheter.

Men många veganer och djurrättsaktivister menar att all husdjurshantering är att betrakta som ett övergrepp, oavsett om den kan anses vara human eller ej. Det enda rätta enligt deras synsätt är att vi skall lämna djuren ifred, inte lägga oss i deras liv. Släpp ut alla hundar, katter, kor, får, hästar, höns och grisar! Mot detta invänder Wilbert.

- Domesticerade djur (tamdjur) kan man inte förutsätta skall klara sig i ett vilt tillstånd. Vi kan inte springa ifrån vårt ansvar därvidlag. Ju mer domesticerat djuret är, desto större ansvar. Man kan inte säga att skötsel av kor och hästar på t ex en biodynamisk gård är djurplågeri.

Hur ser du som antroposof på att äta djurkött?

- I den mån man som bonde håller djur och livnär sig på dem faller det under ens ansvar att avliva dem när tiden är kommen. Jag ser inget hinder i detta, förutsatt att det sker inom värdiga former. Sen är det upp till var och en att äta kött eller ej. Men frågan om vår rätt att avliva djur är inte enkel, den är väl värd att begrunda.

Det beror ju på sammanhanget, menar Wilbert. Att ”skjuta av” älgar som annars skulle skada balansen i våra marker är en annan sak än att upplåta mark för nöjesjakt. Att hålla höns på en gård för att ta vara på matavfall är en annan sak än broileruppfödning där hönsen avlivas efter 35 dagar. Att ta hand om kohudar som blir över vid slakt är en annan sak än att föda upp minkar industriellt bara för deras päls. Men djurrättsaktivisternas är många gånger verklighetsfrämmande.

- Man kan inte bara släppa iväg får. Ullen skulle snart tova ihop och förorsaka djuret klåda och parasiter. Får skulle snart gå under som art om de inte togs om hand av människan. Det goda djurrättsaktivisterna åstadkommit är en uppmärksamhet kring djurhanteringen. Djur är levande, kännande väsen, inte produktionsfaktorer.

Det måste gå snabbare att föra in fungerande och beprövade metoder än vad det gör idag, skriver landstingsrådet Jessica Rydell (MP) i ett inlägg 11 januari i Oskarshamns-Tidningen. Vi har en sjukvård som har väldigt svårt att ge bot och även lindring inom ett antal sjukdomsgrupper som t ex smärta och fibromyalgi. Det finns vetenskapligt dokumenterat att   t ex antroposofisk medicin fungerar för dessa grupper, skriver hon. Varför då inte använda dessa metoder?

Men vetenskapsfundisarna på Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) håller i ett genmäle inte med landstingsrådet utan riktar istället som vanligt in sig på att räkna upp en lista på egendomligheter i den antroposofiska läran. Att folk inte känner till alla enskildheter i den antroposofiska världsbilden är själva poängen. Genom detta vill man misstänkliggöra bevekelsegrunderna. Eftersom antroposofin är ”konstig”, måste medicinen vara dålig:

Det vore förödande för framförallt patienter, men även sjukvårdspersonal, om pseudovetenskapen fick in foten i ett sådant viktigt rum som sjukrummet, där respekt, värdighet och tillit är centrala begrepp.

VoF vill att antroposofisk medicin skall utvärderas på samma sätt som alla mediciner. Nu är deras synpunkter inte tungt vägande på något sätt, men de representerar en övertro på det skolmedicinska monopolet som fortfarande är allmän i landet.

Mina norska vänner  är förundrade över den myndighetsstyrda medicinen i Sverige.  Är preparatet inte testat till skyhöga kostnader blir det inte godkänt. Även om utbildade läkare vill skriva ut dem – och de har en omvittnat bättre effekt. I Norge kan en läkare skriva ut vad han vill eftersom man litar på att en utbildad yrkesman vet vad han gör. Man har helt enkelt förtroende för läkarens kompetens. Om patienten inte tycker läkaren är bra går han till en annan läkare. Sånt reglerar sig självt.

VoF tror att ”respekt, värdighet och tillit” bara finns för mediciner producerade av de stora läkemedelsbolagen. Men så ser det ju inte ut. I själva verket börjar förtroendet för skolmedicinen alltmer naggas i kanten. Och det av goda  skäl: I USA är läkemedelsbiverkningar den fjärde vanligaste dödsorsaken – efter hjärtsjukdom, cancer och stroke. Inte undra på att patienter söker alternativa behandlingar. Att de förvägras detta är en rättsskandal.

Att låta läkare ordinera fritt enligt den norska modellen skulle vara en självklarhet om det inte vore för den i Sverige seglivade föreställningen att verkan måste bevisas enligt vetenskapliga kriterier. Läkaretik och lång beprövad erfarenhet räcker inte. Vidarkliniken har länge överlevt på en dispens, eftersom det skulle vara politiskt omöjligt att förbjuda den antroposofiska medicinen. Men varför kan man då inte genomgå de tester som krävs och få saken överstökad?

Därför att kostnaderna är astronomiska. I en kompromiss förra året har läkemedelstillverkaren Weleda på politikernas anmodan testat fem läkemedel till priset av en miljon kronor per läkemedel. Så mycket kostar det att registrera ett läkemedel i Sverige. Problemet är att företaget tillverkar över tusen mediciner. Det skulle bli en ansenlig summa även för ett multinationellt läkemedelsföretag. Och det lilla läkemedelsföretaget Weleda har inte dom pengarna. Ska Weleda tvingas registrera sina mediciner enligt gängse regelmall får de lägga ned verksamheten. Och Vidarkliniken får stänga.

Skulle det inträffa hamnar vi i den absurda situationen att en biverkningsfri medicin – som legitimerade läkare vill ordinera sina patienter – konkurreras ut av en medicinsk skola vars biverkningar förorsakar hög dödlighet. Till skillnad från antroposofisk medicin – som inte har några kända biverkningar – har snart sagt varje ”vanligt” läkemedel mer eller mindre allvarliga biverkningar. Det är för dessa biverkningar den rigida läkemedelstestningen skapats. Den är meningslös som testmetod för antroposofisk medicin.

Ingen av de inblandade parterna önskar denna situation. Varken antroposofiska läkare och läkemedelsföretag, Vidarkliniken med sina patienter – eller politikerna. Problemet gäller i hela EU.

I dagsläget är frågan ännu inte avgjord. Men det enda rimliga på sikt måste vara någon form av särlagstiftning för den integrativa medicin* antroposofisk medicin är en del av. På förpackningen skulle då lämpligen redovisas att preparatet inte är testat på gängse sätt, bara att det är ofarligt. Och att det bara kan fås mot läkarrecept.

Svårare behöver det faktiskt inte vara.

*Integrativ medicin syftar till att främja hälsa och motverka sjukdom genom utveckling och integration av evidensbaserad kunskap från olika discipliner och traditioner för att komplettera den etablerade medicinen.

Den biodynamiska odlaren Marjorie Spock stämde i början på 1960-talet New York City för att de sprutat hormoslyr in i hennes trädgård. Vid den påföljande rättegången inkallades expertvittnet Rachel Carson som i samband med detta kunde gräva fram underlaget till boken Tyst vår som kom att bli startskottet för miljörörelsen. På den tiden var den biodynamiska odlingsmetoden – grundad av Rudolf Steiner redan på 20-talet – det dominerande alternativet till kemikaliejordbruket.

Idag har en urvattnad variant – den ekologiska odlingsmetoden – i stort sett tagit över. Den biodynamiska särarten marginaliseras alltmer. Varför? I två nummer av Forum för antroposofi juni och oktober 2000 analyserar Hans von Essen detta under rubriken ”Varför har den biodynamiska rörelsen i Sverige stagnerat?”.

Till skillnad från ”vanlig” ekologisk odling – som förutom att den är giftfri ofta tillämpar samma stordriftstänkande som kemikaliejordbruket – eftersträvar man i den biodynamiska odlingen att vara så självförsörjande som möjligt med allt det som gården behöver.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 13

Man har djur – så många som gården kan försörja med eget foder. Detta kräver en balanserad växtföljd som samtidigt ger marken den kvävefixering som den behöver. För att tillvarata gårdens resurser på bästa sätt behövs flera djurslag, egna avelsdjur, eget gödsel, eget utsäde. Allt detta kräver sitt speciella kunnande. För den biodynamiska bonden blir därför umgänget med gården en kunskapsväg som leder till en förståelse för naturens intimaste sammanhang. I en sorts helhetsupplevelse utvecklas ett samarbete med naturen som blir en hel livsstil.

Men det rådande stordriftstänkandet premierar inte denna existensform. Att som biodynamiker ta ett hundraprocentigt ansvar för jorden och gården ger inte samma lönsamhet som den konventionella odlingens industrikoncept där miljökostnader lastas över på skattebetalarna – eller skjuts på framtiden. Den biodynamiska gården är ett individuellt forskningsprojekt grundat i ett moraliskt-etiskt förhållningssätt.

Naturligtvis är ett sådant förhållningssätt krävande på alla sätt. Lägger man därtill existensen av de i odlingsprocessen nödvändiga biodynamiska preparaten är det lätt att inse att denna odlingsform kan väcka skepsis hos intresserade odlare. Bättre då att bara odla giftfritt rakt av, kan man tycka.

Nu råder inget motsatsförhållande mellan ekologisk odling och den biodynamiska metoden, vilket är viktigt att understryka. Ekologisk odling är ett samlande begrepp för flera odlarrörelser som förutom den biodynamiska odlingsmetoden även innefattar organisk-biologisk odling, naturenlig odling och permakultur. Dessa odlingsmetoder har kunnat behålla sina respektive särarter, eftersom de är ”strängare”. Den ekologiska odlingen har vidare ramar.

Det finns studier som visar att biodynamisk odling på många sätt är överlägsen inte bara den konventionella utan även den ekologiska odlingen. Om odlingsresultaten är bättre  – spelar det då någon roll om preparatframställningen kan verka egendomlig?

Men dessa studier kommuniceras dåligt från biodynamiskt håll. Smart marknadsföring har aldrig varit framträdande inom detta område. Med ett undantag – Saltå Kvarn, som betalar biodynamiska odlare mer för deras spannmål än någon annan kvarn. Under Saltås vingar håller därför biodynamisk odling ställningarna i folks medvetande. Än så länge.

”Att kalla sig antroposof kan verka förmätet då begreppet tycks innehålla värderingar om mänsklig godhet”, är en av slutsatserna i en undersökning om den antroposofiska särarten som utfördes av Torekällbergets museum i Södertälje 1997.

Undersökarna noterar att begreppet antroposof  ”inte är något som kommer till användning i den sociala samvaron inom rörelsen utan mer används av omgivningen”. Och man förmodar att försiktigheten med begreppet också åtminstone delvis kan hänföras till omgivningens fördomar.

SVENSK ANTROPOSOFI I BACKSPEGELN 11

Museet dokumenterade ett antroposofiskt hem i Järna för att rörelsen är ”en samhällsyttring med sitt viktigaste svenska centra i Södertälje, samt att det saknas studier om hur den enskilda antroposofiska familjen lever”. Man ville se om den undersökta familjen levde efter sina antroposofiska värderingar och om man ”signalerar dessa värderingar utåt till omgivningen”.

Och man gick grundligt tillväga. Under en längre tid följde man livet i ett hem, listade alla föremål och förde kontinuerligt samtal med alla familjemedlemmar. Och för säkerhets skull intervjuade man parallellt tre andra ”referensfamiljer”.

Undersökningen visar att familjerna lever ett liv i antroposofins hägn. Yrke, bostad, ekonomi, mathållning, uppfostran, religion, vissa seder, fritid och umgänge, kulturutövning, skola och sjukvård bestäms och är beroende av livsåskådningen. Tjänstebostaden uppfattas inte som något otryggt, som man kan vänta sig. Det antroposofiska arbetet är ett kall. Att utföra sitt yrkesarbete är att bidra.

”Antroposofin är en holistisk åskådning som slår igenom på alla plan”, framhålls det. ”Genom yrke och hemliv synliggörs det antroposofiska intresset i en komplicerad struktur där delarna länkar in i varandra. ”Barnens inställning tilldrog sig ett stort intresse eftersom de inte ”ska påverkas att bli antroposofer”. Inte oväntat värjer de sig också: ”Jag är inte antroposof, men mamma är det.” Men det går inte att ta fel på att de känner både uppskattning och stolthet över hemmiljön och sin skola.

Alla föremål i hemmet gicks igenom. Man hade tillgång till nycklar så att man kunde komma in när familjen var ute. Innehåll i lådor, garderober och till och med sopor (!) dokumenterades noggrant. Och man säger i rapporten: ”Familjens sopor under en vecka har överförts till museets samlingar och vi planerar ett föremålsförvärv från hemmet.”

Vad har man då dragit för slutsatser? Man menar att ”den antroposofiska livsföringen har konsekvenser för hemmets materiella utrustning” och att detta kan delas upp i två kategorier – det subtila och det mer i ögonenfallande. Den senare kategorin är föremål som tillverkas och säljs av antroposofiskt drivna verksamheter. ”Antroposofin handlar om att använda och utveckla sina sinnen och de föremål rörelsen har frambringat är sinnliga, mjuka, milda.”

Det i ögonenfallande svarar även mot direkta funktionella behov som t ex mediciner och matvaror. Detta är lätt att upptäcka för en utomstående, och även om det inte alltid kan förstås tjänar det dock som en signal. Här nämns t ex Goetheglas, klangspel, ull- och sidenkläder, vissa möbler och alternativa mediciner.

”Dessa saker synliggör vad antroposofer anser stå för skönhet, kvalitet, själslighet och funktionalitet. Omvärldens uppmärksamhet och uppskattning av de antroposofiska arkitekterna och konstnärerna blir en bekräftelse på idéernas riktighet.”