Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

Första gången jag fattade att något särskilt var på gång i Järna var utställningen Miljö som ger liv 1975 om waldorfpedagogik på Liljevalchs i Stockholm. Alla talade om den och när man kom dit ringlade köerna långt utanför konsthallen. Utställningen var producerad av konstnären Arne Klingborg, centralfiguren i det kreativa flöde som gjorde en sömnig liten sörmlandsort till ett begrepp i landet. Utställningen hade kommit till med hjälp av en massa människor. För så var det med Arne. Han lyckades alltid entusiasmera människor att förverkliga hans spännande idéer.

Den som besökte Järna på sjuttiotalet slogs av idérikedomen. Förutom de unikt formade och färgsatta husen på Rudolf Steinerseminariet fanns där ett system med biologiska dammar med så kallade vattentrappor (bilden) som renade områdets avlopp. På den tiden var anläggningen unik i landet. Och affären Robygge sålde ullunderkläder för vuxna och barn. Över huvudtaget kom allehanda ullplagg att på den tiden bli något av ett särmärke för den antroposofiska identiteten. Det var också i Järna som tygblöjor för första gången nylanserades efter decennier av pappersblöjor.

I området fanns biodynamiska gårdar, läkepedagogiska institut, tre waldorfskolor och ett sjukhus, Vidarkliniken, med tillgång till antroposofiska läkemedel. Så småningom bildades också en bank – Ekobanken, efter ett mångårigt studium av Rudolf Steiners nationalekonomiska kurs. En stark motivation var en önskan att erbjuda ett alternativ till den gängse kasino-ekonomin som ju senare lett till allehanda bankkriser.

I början på sjuttiotalet etablerades i centrala Järna Telleby Verkstäder, en skyddad verkstad som var världens enda tillverkare av pentatoniska flöjter och klangspel. Senare grundades instrumentverkstan Auris som tillverkade  även lyror som var pentatoniska. Den pentatoniska skalan, som man exempelvis finner i pianots svarta tangenter, säjs vara barnets ”egen” skala och är grundläggande för de musikaliska aktiviteterna i waldorfförskolor.

På seminarieområdet utvecklades också en ny sångskola, werbecksången, inspirerad av den svenska operasångerskan Valborg Werbeck-Svärdström (1879-1972). Hon ansåg att den gängse operatekniken skadade rösten och skapade ett sångsätt med mild, innerlig klang. Nästan alla på seminariet deltog förr eller senare i kurser i werbecksång. Det hölls också konserter i denna sångstil.

Seminariets trädgårdspark blev med tiden alltmer uppmärksammad, inte bara för de biologiska dammarna, utan också för sin medicinalträdgård. Så när sedan en förfrågan kom från slottsförvaltningen om seminariet kunde ”ta över” Rosendals trädgård, tackade man ja. Lars Krantz och Pål Borg, som länge hade skött seminarieparken, flyttade till Stockholm och tog sig an den nya uppgiften. Resten är historia.

Under sjuttio- och åttiotalet fortsatte utställningsverksamheten. Miljö som ger liv turnerade runt landet, och snart var det dags igen på Liljevalchs: arkitektur-utställningen Den ofullbordade funktionalismen,  kompletterad av seminarieområdets hus ”i skala 1/1″. Ytterligare en utställning producerades parallellt Järna-Stockholm: Trädgård till nöje och nytta. Förberedelsearbetet drog till sig en mängd människor som ville hjälpa till.

Som vi tidigare skrivit spelade Nibbleskolan en viktig roll i livet på platsen. Deras radikala idéer om förnyelsen av waldorfpedagogiken och attityden till antroposofin inspirerade många och skapade något av en alternativkultur inom alternativkulturen. En avknoppning var projektet, ett högstadieprojekt där eleverna själva valde både kursplan och lärare. Detta mynnade småningom i den särpräglade Slavateatern som kom att turnera både nationellt och internationellt. En av deltagarna var Tilde Björnfors som senare startade Cirkus Cirkör.

Målaren Fritz Fuchs var en av de många människor Arne tog till Järna. Han kom att utveckla den unika metoden för lasyrmålning som hus med framför allt antroposofisk arkitektur är färgsatta med. Han startade sedan färgtillverkningen Färgbygge som tillhandahöll bivaxlasyr och pigment för lasyrmålning. På Nordisk Forskningsring utvecklade Magda Engqvist kristallisations- och stigbildsmetoden, som var tekniker att mäta grönsakers kvalitet.

I den smältdegel av idéer som fanns i Järna på den tiden märktes förutom Saltåbrödet också Saltå Kvarns lönesystem där medarbetarna bestämde sina egna löner, Annelies Schönecks nylansering av mjölksyrejäsningsmetoden, honungsjäsmedlet och skrädmjölet som hon skrev böcker om som fick riksspridning, och lerhusbygge som praktiserades på Solviksskolan (bilden) och en rad andra byggnader i Järna, bland annat Kristensamfundets kyrka. Här finns i dag för övrigt den största ansamlingen av lerhus i landet.

Även om inte alla verksamheter kunde härledas ur antroposofin fanns alltid ett intresse för det alternativt innovativa. Som till exempel Viktor Schaubergers idéer kring belivandet av vatten, Alice Millers uppfostringsidéer och Johannes Kloss mångåriga arbete med att framställa plagg av torvfibrer. Kontakt fanns också med Skogsnäskollektivet, Capellagården, Kvarteret Mullvaden och kooperativet Marken i Småland.

Till Ytterjärnas kulturö kom under dessa år en strid ström av studiebesök, inte minst ministrar och politiker som ville informera sig om denna miljö, genomsyrad av idéer och alternativa förhållningssätt. Idag återstår mycket av det som gjorde ”antroposoferna i Järna” riksbekant, även om det som skapade suget under storhetstiden – idéerna och kreativiteten – inte längre finns kvar i samma utsträckning.

Då jag flyttade ut till Järna i mitten på sjuttitalet kommer jag ihåg att jag blev imponerad av de antroposofiska uttryck man svängde sig med då man talade med varann. Som till exempel att all teknik och maktstrukturer genomgående benämndes som ahrimanska, en term Steiner använde för förstelning och en sorts motsats till skapande liv. Medan en person som  i dagligt tal skulle betecknas som flummig  i dessa kretsar kallades för luciferisk, det vill säga en person med en svärmisk läggning. Där det levande på sätt och vis ”gått till överdrift”.

Båda dessa begrepp är centrala inom antroposofin, en sorts grundprinciper som betecknar upplösande respektive förstelnade (andliga) krafter (eller väsen) i världen. De markerar de ensidigheter som människan hela tiden balanserar emellan. En sorts livsprinciper.

Andra lika grundläggande begrepp är astralkropp och eterkropp, beteckningar för själens respektive kroppens formkrafter. En människa som till exempel är vredgad eller starkt utåtagerande visar en stark astralitet, medan en sjuk och svag människa har problem med det eteriska.

På Järna-slätten tänker man inte, man gör sig tankar om, ett uttryck jag inte hört någon annan stans. Och saker och ting förvandlas inte, de metamorfoseras. Begreppet kommer ifrån de formförvandlingar i det levande man kan iaktta hos t ex en växt, ett blad. Tankar kring bladmetamorfosen utvecklades ursprungligen av Goethe, som är husgud i varje antroposofiskt hem. Det påtagliga Goethe-intresset inom antroposofin kommer sig av att Steiner i ungdomen var Goetheforskare och ständigt återkommer till Goethes idealbildning.

Att antroposofin inte är en religion eller ”bara” en världsåskådning utan en kulturimpuls har väl knappast undgått den uppmärksamme. Ibland ersatt med uttrycket framtidsimpuls. En och annan antroposof  kan i dessa kretsar respektfullt omnämnas som en spirituell människa – och då inte i den gängse betydelsen kvick, fyndig utan i betydelsen andlig. Denna betydelse gäller också i uttrycket en spirituell ekonomi. Helt enkelt en andligt inspirerad ekonomi.

Ett annat ofta använt ord i antroposofiska sammanhang är ”princip” som används i olika sammansättningar. Särskilt Kristusprincipen, som avser det för mänskligheten förebildliga i Kristus livsgärning. Detta är den stora skillnaden i synsätt jämfört med det traditionella kyrkoreligiösa förhållningssättet som mer uttrycker den personliga relationen till Kristus. Förnekandet av antroposofin som religion blir genom genom denna fundamentala attitydskillnad mer gripbar. Ett annat ofta använt uttryck är det för utomstående obegripliga initiationsprincip blir civilisationsprincip. Med detta menas den omfattande verkan antroposofin (initiationsprincipen) har på människorna, för att i en (avlägsen) framtid prägla hela vår civilisation (civilisationsprincipen). Antroposofin omvandlar på sikt hela civilisationens förhållningssätt, typ.

Karma och reinkarnation är naturligtvis också centrala. I vardagsspråk kan man säga hon är inte riktigt inkarnerad, vilket i dagligt tal betyder ungefär utflippad. ”Hon måste ner i det fysiska”, kan man då säga i det man skisserar den principiella lösningen på problemet. En typisk kommentar till ett komplicerat relationsdrama blir på antroposofiska ”det måste vara något karmiskt” .

En utbredd uppfattning är att det finns antroposofer som inte vet att de är antroposofer(!). Det är människor som har hög moralisk svansföring och ett sinne för framtidsinriktade uppgifter. Men eminenta personligheter som till exempel Dag Hammarskjöld, Nelson Mandela, Vaclav Havel och Dalai Lama är något mer än bara omedvetna antroposofer, de betecknas som mikaeliter* – människor som för mänsklighetsutvecklingen framåt. Deras gärningar är mikaeliska.

Fröet är en mycket vanlig metafor då en antroposof vill ge känslan av något med utvecklingspotential. Man har lagt ett frö till något. En vagare variant är begreppet fröartad som mer uttrycker en intention. ”Verksamheten har något fröartat över sig”. Väsensartad  är också ett ofta använt begrepp som uttrycker inte bara det immateriella ”väsen”, i betydelsen andlig entitet, utan mer den andliga tendensen. På samma sätt uttrycker det vätskeartade mer en principiell kvalitet än en konkret vätska.

Liknande subtiliteter förekommer ofta i antroposofiskt språkbruk. De fyra elementen (jord, luft, vatten, eld) från antikens begreppsbildning lever här fortfarande i högönsklig välmåga. Man talar allmänt om luftelementet och vattenelementet som uttryck för en sorts kvalitéer. Klassisk är historien om läraren på Rudolf Steinerseminariet som på detta sätt ville komma åt det andligt-kvalitativa i begreppet värme som han karakteriserade som värmeelementet. Det dröjde några sekunder innan publikens fnissningar avbröt framställningen. Men han kunde också ha använt det lika förekommande begreppet  värmekvalitén.

Åtskilligt återstår i detta säregna fackspråk, men ovanstående torde ändå vara de viktigaste begreppen.

* Efter ärkeängeln Mikael som enligt antroposofisk uppfattning nu är tidsande.

Antroposofin är en oerhört komplex världsåskådning. Mindre känd är kanske dess historiesyn. Den ansluter till en esoterisk historieuppfattning om en forntida guldålder, en paradismyt om att den urtida människan i sin oskuldsfullhet levde i ett medvetenhetstillstånd öppet för tillvarons andliga dimensioner. Under historiens gång förlorade hon alltmer den andliga kunskapsförmågan till förmån för ett mer sinnesbaserat medvetande.

De nutida religiösa och esoteriska traditionerna kan ses som en sorts ”minne” från den tiden. Rudolf Steiner såg sin egen samtid som en mörk epok som var en motpol till denna guldålder, men också som en frihetsperiod där människan kunde göra sig fri från religiösa och kulturella traditioner och välja sin egen individuella bildningsväg.

Steiner anknyter i sin historiesyn till gamla föreställningar om det platonska världsåret som är 25.920 år långt. Det vill säga den tid det tar för solen att passera genom zodiakens alla tolv stjärnbilder. Delar man det platonska världsåret i tolv delar omfattar varje epok 2.160 år. En sådan tolftedel omfattade enligt Steiner en kulturepok, vilket han såg som ett historiskt basintervall. Dessa kulturepoker benämnde han efter de områden på jorden som haft/har/skall få en högkultur:

1. Urindiska kulturepoken  (7.227 – 5.067 f. Kr.)
2. Urpersiska kulturepoken  (5.067 – 2.907 f. Kr)
3. Egyptisk-kaldeiska kulturepoken  (2.907 – 747 f. Kr.)
4. Grekisk-romerska kulturepoken  (747 f. Kr. – 1413 e. Kr.)
5. Nuvarande kulturepoken  (1413 – 3.573 e. Kr.)
6. Rysk-slaviska kulturepoken  (3.573 – 7.573 e. Kr.)
7. Amerikanska kulturepoken (under 8:e och 9:e årtusendet)

Denna esoteriska historieindelning föregås (precis som i gängse historiesyn) av förmänskliga epoker. Men planeten jorden är i sig en del av ett ännu större utvecklingssammanhang, de så kallade planettillstånden, som kommer att efterträdas av fler.

Genom att människan inkarnerar i varje kulturepok är hon en aktiv medaktör i världshistorien. Och detta mäktiga skeende speglas i den enskilda människans liv. Om man delar världsåret (25.920 år) med 360 får man 72 år – en ungefärlig mansålder. Var och en av dagarna i världsåret motsvarar alltså ett människoliv.  Man kan också säga att en människas levnad utgör en världsårsdag.

Antalet andetag för en människa i vila är cirka 18  i minuten. Tar man detta gånger 60 blir det 1.080 andetag i timmen. Och detta multiplicerat med 24 timmar blir 25.920 andetag per dygn, det vill säga samma summa som antalet år i världsåret.

Om detta kan man läsa i Historien om den antroposofiska humanismen – den antroposofiska bildningsidén i idéhistoriskt perspektiv 1880 – 1980, skriven av Håkan Leijon. Boken, som är en akademisk avhandling för filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet 1997, är mycket läsvärd. Inte svårläst som många andra doktorsavhandlingar. Här får man en inblick i hur Rudolf Steiner konstruerade antroposofin från kunskapsteori till bildningsrörelse. Slutet av boken behandlar den svenska antroposofins utveckling fram till 1985.

Boken, som är sorgligt negligerad i den antroposofiska rörelsen, är sedan länge utgången på förlaget. Med sina drygt trehundra sidor är den en lysande sammanfattning av de väsentliga dragen i denna komplicerade världsåskådning. Vi lär återkomma i ämnet.

”Jag var inne i en bokhandel i Basel nyligen. Där fann jag ett program om senaste nytt: en negerroman. Negrerna kommer på det hela taget in i Europas civilisation just nu. Negerdanser visas på scen överallt, och det skuttas negerdanser i danslokalerna. Och så har vi denna negerroman. Den är urtrist, gräsligt dålig, men folk slukar den. Jag är för min del övertygad om att om vi skulle få flera i samma stil och om vi skulle rekommendera nygravida kvinnor att läsa dem, då behöver det inte ens komma några negrer till Europa för att skapa mulatter; enbart genom att läsa sådana romaner skulle det födas en hel rad barn som skulle vara alldeles gråa och ha mulatthår, de skulle få ett mulattliknande ansikte.”

Ovanstående passus uttalades av Rudolf Steiner i ett av de föredrag han höll för arbetarna vid det första Goetheanum-bygget 1922.  Medarbetarna i det lilla Järna-förlaget Telleby Bokförlag, som 1990 stod i begrepp att  publicera texten på svenska i en bok, blev överraskade och betänksamma. Texten skulle ingå i en serie utgåvor betitlad Arbetarföredragen, där första delen redan var utgiven. För flera av oss var texten chockerande. Hade han verkligen sagt så? Research visade att den åsyftade bokens undertitel faktiskt var En negerroman, vilket mildrade intrycket något, liksom att begreppet neger då naturligtvis var helt okontroversiellt och saknade den laddning det har idag.  Men det övriga? Hur skulle vi förhålla oss?

Texten hade i många år funnits på tyska i Gesamtausgabe – och uppenbarligen inte uppfattats som problematisk där, trots att första publicering skett så sent som 1983. Hur man där resonerat visste vi inte – kanske såg man att uppgiften låg i att dokumentera all kvarlåtenskap oavsett innehåll.  För framtida forskning. Vår uppgift var en annan. Vi ville ge ut denna samling föredrag för att de gav en bred orientering inom många antroposofiska ämnesområden på ett för Steiner ovanligt lättillgängligt språk.

Hur man resonerat i Schweiz var en sak, vi hade att ta ställning till den svenska marknaden. Att ge ut boken är samma sak som att förlaget säger: det här står vi bakom – vilket, om vi behöll textavsnittet, samtidigt skulle betyda att vi var rasister. Efter flera möten blev vi överens att vi inte kunde publicera textavsnittet med den betydelse det med tiden kommit att få. Skulle vi då avstå från att ge ut boken? Man redigerar ju inte Steiner hade vi fått lära oss. Det han sagt är ristat i sten. Samtidigt beror det ju på vad man menar med redigering. Ett konkurrerande litet förlag hade just givit ut en samling Steinertexter på temat döden. Det om något var ju en redigering – man hade helt enkelt lyft ut texter ur ett sammanhang och infogat dem in i en tematik förlaget skapat. Men detta uppfattades inte som kontroversiellt.

Dessutom hade avsnittet inget esoteriskt värde och gjorde i övrigt varken till eller från sakligt sett. Så OK, om vi lyfter ut textavsnittet, sa vi oss – borde vi då inte i ett förord tala om att vi lyft ut detsamma? Här talade vår stränga antroposofiska moral. Sanningen framför allt! Men det föll på sin egen orimlighet. Om vi talat om att vi lyft ut ett avsnitt vill läsaren veta varför, och oavsett om vi skulle beskriva olämpligheten med egna ord eller till och med publicera textavsnittet in extenso, skulle vår ursprungsintention totalt förfelas. Dessutom skulle vi ha väckt den björn som sover – på flera sätt.

Auktoriteter inom rörelsen kontaktades. De tillstyrkte strykning, eftersom en publicering inte bara skulle skada antroposofin i landet – utan även Rudolf Steiner personligen, som man sa. Så vi publicerade boken med en neutral formulering i förordet att utgåvan redigerats något.

Trots detta kom snart rykten i svang efter publiceringen. Pietister var upprörda över att vi skulle ha ”censurerat”, ”förskönat” eller ”gömt undan” en viktig text. Några menade till och med att textavsnittet var oproblematiskt, en brist på omdöme som gjorde att vi på förlaget ändå tog lätt på kritiken eftersom vi var övertygade att Steiner själv hade varit den förste att förorda strykning. Att tro något annat vore en skymf mot hans minne. Hans avsikt var aldrig att företräda rasistiska åsikter – tvärtom, hela hans livsgärning genomsyrades av ett långt drivet jämlikhetsideal. Ingen människa är förmer än någon annan.

Därför är ”mulattcitatet” gåtfullt. Rudolf Steiner var en extraordinär personlighet – men också en människa med fel och brister. Kanske lät han sig ibland dras med i den allmänna tidsandans fördomsfulla uppfattningar. För det är ju så det ser ut i detta fall. Detta förtar dock inte hans storhet. Hans uttalanden om ”raser” spelar trots allt en marginell roll i det mäktiga projekt han kallade antroposofi. Därför är den steineristiska hållning orimlig som säger att det Steiner sagt är kungsord som alltid kommer att äga samma giltighet som då de uttalades. Det är en hållning som binder antroposofin i tiden. Det Steiner sa då bar han det fulla ansvaret för – men nu kommer det an på hur vi handskas med detta. Det är vi som bär ansvaret för vår tid. Det är våra omdömen som avgör hur antroposofin skall leva vidare.

Så anklagelser mot antroposofin som rasistisk framstår trots allt som både överdriven och perifer. Att det inte är det antroposofin handlar om visar om inte annat antroposofernas yrvakenhet i ämnet. Det är ju inte frågan om raser som gör folk intresserade av antroposofi. Eller som givit antroposofin dess ställning i samhällslivet.