Archive for the ‘ Okategoriserade ’ Category

Till debatten om att tillåta omskärelse först vid vuxen ålder

Här fortsätter vi tillbakablicken på 2011 speglat i våra Facebook-kommentarer.

16 oktober. Polisen ska nu få kameraövervaka Stureplan på natten för att stävja brott. Det har nämligen Justitiekanslern tidigare velat förhindra. Han menar att ”integritetsintresset väger tyngre än övervakningsintresset”. Varför definieras aldrig vad integritetsintresset består av? För oss spelar det ingen roll om vi syns promenerandes på deras övervakningsskärmar. Vem kan skadas (utom brottslingar förstås)? Och vad består skadan i? Är det kanske brottslingarnas integritet Justitiekanslern vill skydda?

7 december 2011. Humanisterna menar att omskärelse av pojkar, som varit praxis i sekler inom framförallt judendomen och islam, strider mot barnkonventionen. Borde inte den smälla högre än religionsfriheten? Barnet utsätts oförskyllt för ett avsevärt lidande. Att tillåta omskärelse först i vuxen ålder skulle vara ett sätt att bekräfta det skydd alla barn har rätt att åtnjuta. Då kan de välja själva.

Detta åstadkom debatt i media – och även på sociala medier. Alicia ansåg att vore det inte för traditionen, skulle 18-årsgräns vara en sådan självklarhet att vi skulle finna diskussionen fullkomligt absurd. Helena vet berätta att hos judarna har detta diskuterats mycket och att vissa faktiskt avstår. Dock var detta inte tänkbart när hennes bror föddes fast hennes föräldrar led och inte ville… Möjligen skulle ett förbud vara en hjälp för alla de föräldrar som egentligen inte vill, men ändå gör det.

7 december. En forskningsrapport visar att det inte finns trovärdiga bevis för att dataspelsvåld föder verkligt våld (SvD). Äntligen har man satt ned foten i denna segdragna tematik. Alla som i ungdomen läste spökhistorier och allt möjligt annat gräsligt har därmed fått svaret på gåtan varför de inte blev våldsverkare och mördare. Skildringar av våld är naturligt att man förvärvar i ungdomen. Som man mäter sig emot. En utveckling handlar inte om söndagsskole-tillrättavisningar. Ointressant för en ung människa med moraliserande. Man måste förstå världen.

”Man utvecklar fler färdigheter än att trycka på en knapp när man spelar dator och tv-spel, sen må vi inte gilla att det handlar om dödande. Det är en annan sak”, skriver  Carina. ”Mina ungdomar har både spelat/spelar och gör annat. Det går att göra både och. Jag tycker inte att det är skit faktiskt. Jag gillar också att spela, dock har jag inget nöje av att spela krigsspel.” ”Det rimmar illa att man i skola och förskola hela tiden försöker få barn att ta hänsyn till varandra när de sen går hem och roar sig med att skjuta på fiktiva figurer rakt i ansiktet eller hjärtat”, skriver Annika.

Men är det inte snarare så att majoriteten av våldsspelare är inåtvända nördar som i sin sociala oförmåga väljer att leva i sin egen värld, undrar vi. Där hittar de kravlösa sammanhang där de har full kontroll. Ligger inte det reala problemet i att dessa barn inte upprättar normala sociala kontakter? Spelen blir som en drog som de missbrukar. ”Min erfarenhet är att det snarare handlar om sociala, känslomässiga och kommunikativa problem hos de unga som tar till våld”, skriver Kristina.

8 december. Alla Stockholms gatumusiker är numera utbytta mot dilettanter, har vi iakttagit. Förr kunde det vara slitna fyllon, men de kunde i alla fall dra Hammarforsens brus med schwung. Nu är det nån utrikesifrån som står och slirar på melodin (som aldrig är svensk) i otakt ofta utan att använda vänsterhandens kompknappar. Falskt är bara förnamnet. De verkar ha fått sitt första dragspel samma morgon. I bästa fall lyckas de tråckla ihop melodistämman hjälpligt – men pauseringen är märklig och vänsterhanden tafsar ibland omotiverat på kompknapparna som aldrig samspelar med melodin.  I dagspress meddelas att dessa ”musiker” spelar för gangstersyndikat.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Du blir bra lärare först fem år efter utbildningen

2011 var ett händelserikt år. En del av Mummel i köns krönikor har speglat detta, men mycket mer har kommenterats på Facebook. Och eftersom de flesta av Mummels läsare runt om i världen inte har tillgång till dessa texter kunde kanske en viss rekapitulation vara på sin plats.

Socialdemokraternas kris – till exempel – upptog oss en del.

13 januari. Sossarna lever fortfarande i den tid då arbetarklassen var hälften av folket. Idag är det en fjärdedel. Förnyelse? Ja men då måste man ju komma med något intressant utöver de gamla slagorden. Studera Tony Blair. Till detta anmärkte Helena att man tappat kontakten med sitt ursprung och inte vet vad solidaritet är. Alliansen monterar ner sjukförsäkringen som i dag är sämre än i hela övriga Europa, man drar in på utbildningsplatser på Komvux m.m. Lyckat för den som har jobb och inte blir sjuk…

Vi invänder att analys saknas. Tecknen säger att sossarna inte begriper ett skvatt. Snarare att de vill förstärka klassidentiteten och andra gamla profilfrågor, d v s det de förlorade valet på. Det är synd om dem. Deras bästa profilfrågor har stulits från dem av skickliga retoriker som pratar tvärtomspråk, menar Helena. Den gamla generationen förstod och det gör inte den nya, de som flutit omkring på en räkmacka vad gäller grundläggande behov.

Detta skrivet innan man senare under året bytte partiledare – och allt blev etter värre.

5 februari. ”Multiculturalism has failed”, säger Englands premiärminister David Cameron i ett uppmärksammat tv-tal. Men man måste väl ändå anse att det vore härligt om folk oavsett ras och kultur kunde umgås som goda vänner och grannar, menar Thomas. Kanske det är en grundläggande förståelse för avvikelser som är grundbulten ? Alls icke svarar Mark. Att kunna ”umgås som vänner och grannar” är väl i sig knappast någon som vill ifrågasätta. Problemet uppstår när politiker plädera för ”multi-kulti” med syfte att välkomna annan kultur på vår bekostnad.

Redan 2002 förklarade DN-skribenten Nathan Sachar vad det handlade om i en beskrivning av hur man efter svåra kravaller i Birmingham där han bodde ville införa den multikulturella principen.

”Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

10 februari. Ett tv-program om en lågpresterande niondeklass som successivt leds till bättre betyg genom en handfull proffspedagoger rör om i skolsverige. ”Skolministern oroar sig för den låga kunskapsnivån – varför oroar sig aldrig någon över den låga kvalitén på pedagoger”, skriver vi. ”Vad är det för folk lärarhögskolorna släpper ut – machokillar och rädda, osäkra tjejer? Klass 9 A är ett skakande tv-program. En bra pedagog gör barnen intresserade av sitt ämne. Så enkelt är det.”

Carina menar att det är enkelt att säga men svårare att göra. Man är inte en bra pedagog när man kommer nykläckt från utbildning. Det tar minst fem år i arbetet innan man ens kan tänka på att titulera sig bra pedagog. Så var det i alla fall för henne. Kommunerna använder skolan som budget-gummiband och väljarna/föräldrarna bryr sig inte, ansåg Christer. 25-40 % av eleverna behöver extra stöd men det finns inte ”resurser”. Min sambo fick vänta 9 månader på att vaktmästaren bytte lysrören över tavlan. Signalerna är tydliga. Barn är oviktiga.

Marie instämmer att det svenska skolsystemet är ett stort problem. Detta märker hon nu sen hennes son börjat i skola i USA. ”I Sverige var det omöjligt att få respons från skolan eller lärare om jag hade frågor angående min sons skolgång. Här i Arizona får jag svar för det mesta samma dag och om något är ett problem så försöker de lösa det, vilket aldrig hände i Sverige.”

Man kan undra över hur det är möjligt att det ska ta fem år efter lärarutbildningen innan man blir en bra lärare. Är inte detta snudd på lurendrejeri?

Fortsättning följer.

 

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Mummel i kön har läsare över hela jorden

Varför bloggar folk? Handlar det om att skriva dagbok för offentligheten? I början var det svårt att förstå vitsen. Samtidigt snackade alla om Facebook. Man borde vara med, sades det. Varför det? Vännerna hade svårt att förklara egenarten. Efter viss research framgick att det var ett nytt sätt att umgås med sina vänner där man delade tankar och tips med varandra. Ja, det var ju gratis – och det fanns ju saker man skulle vilja skriva.

Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

  1. Varför blir man antroposof? (2 385)
  2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
  3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
  4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
  5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
  6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
  7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
  8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
  9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
  10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Rätten att få hångla på stan

Polisen är orolig för att hatbrotten ska öka när Stockholm Pride flyttar till Kungsträdgården. ”Vi måste kunna hångla och hålla hand även inne i stan”, säger Pride-ordföranden Pär Wiktorsson.

Citatet är från SvD 30 juni i år. Synen på homosexualitet har radikalt förändrats på ett halvsekel. Det sexuella umgänget mellan vuxna personer av samma kön blev helt legaliserat 1944, medan den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning kvarstod fram till 1979. Sedan slutet av 1980-talet har svenska homosexuella gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009).

Pridefestivalen firas på flera platser världen över till minne av polisprovocerade upplopp bland homosexuella i New York hösten 1969. I Sverige hölls den första pride-demonstrationen i Örebro 1971 av en lokal förening (Gay Power Club) där ett av kraven var ”att två av samma kön skall få gifta sig med varandra”. Sedan startade demonstrationer under namnet frigörelsedagen 1977, som blev frigörelseveckan 1979. Frigörelseveckan bytte senare återigen namn till homoveckan, och övergick under 1980-talet till att bli en bredare folkfest.

I Europa startades Europride som firades i olika länder varje år. 1998 firades Europride i Stockholm, och året efter fortsatte man med ett liknande arrangemang lokalt, under benämningen Stockholm Pride, som sedan dess växt i omfattning år efter år.

Denna utveckling är glädjande. Vi inser att de gamla förhållningssätten gentemot homosexuella har varit skamliga och inte värdiga en upplyst demokrati. Samtidigt kan ett minimum av självsyn visa att orsaken till detta fördomsfulla förhållningssätt ligger i en oreflekterad men stark känsla av obehag vid tanken på en erotisk samvaro med personer av samma kön. För många har denna obehagskänsla stegrats till panik då de själva blivit utsatta för ett närmande från en HBTQ- person. För de som varit med om detta är det en traumatisk upplevelse av en sådan emotionell kraft att de aldrig glömmer det.

Och denna känsla av obehag hos en majoritet – som varit så stark att den varit normerande både moraliskt och rättsligt – finns naturligtvis kvar. Numera visserligen ordentligt tuktad av den egna insikten om HBTQ-människors likaberättigande. Men den finns där likafullt. En känsla går inte att byta lika geschwint som man byter åsikt. Det tar tid.

Därför är det knappast förvånande att Pridefestivaler upplevs som kontroversiella på många håll i världen. Och säkert även här hemma – fast naturligtvis dolt under tjocka lager av politisk korrekthet. Inte för att Stockholm Pride-paraden i sig skulle vara problematisk. Att en i sekler förtryckt minoritet nu öppet kan paradera och visa sin stolthet bejakar säkert de flesta. Om det är något som provocerar är det formen. Tänk bara tvärtom:

Ett tåg genom Stockholm med heterosexuella där man ”hånglar”  och agerar erotiskt utmanande. Det skulle ses som både otillständigt och vulgärt. Helt enkelt pinsamt. Som reklam för en strip- eller porrklubb. Att HBTQ-personer paraderar på detta sätt accepteras däremot rakt av. Så till den grad att politiker tävlar med varandra i att delta i både parad och som talare.

Man kan undra varför man i dessa parader lägger tyngdpunkten på en visualisering av den sexuella särarten. Hur kan man tro att man kan provocera fram en växande tolerans hos allmänheten? HBTQ-personers självklara rätt att bli respekterade som fullvärdiga medlemmar av samhällsgemenskapen riskerar att fördunklas av erotiskt färgade happenings. Det är svårt att förstå att detta kan underlätta deras strävanden om en bred acceptans.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kontinuiteten är det som gör monarkin unik

Att kungafunktionen går i arv är både odemokratiskt och ojämlikt – men samtidigt själva poängen i en monarki. Alla känner kungafamiljen. Det har varit Sveriges kungafamilj i hundratals år. På gott och ont, vilket även här är en poäng, nämligen kontinuiteten. Kungadömet hyser landets modellfamilj vars öden och äventyr uppmärksamt följs av folket genom historien. Far- och morförädrarna berättar om sin generations kungafamilj, släktkrönikan är genomskinlig. Karaktärer, snedsprång, oförmågor och begåvningar är var mans egendom. Och historien skrivs hela tiden.

Det är som om den kungliga familjen utgör en sorts pedagogisk idé, själva arketypen för familjen som institution. Den ger oss ständigt stoff  för våra samtal vid fikabord och groggverandor. Victoria och Daniels bröllop engagerade en hel nation. Att intresset var hysteriskt är naturligt. Detta var  en flicka som vi alla följt i vått och torrt sen hon föddes, inte på nära håll som våra egna döttrar, men på ett mer principiellt plan. Hon är vårt lands prinsessa – därför var bröllopet så stort för svenskarna, precis som bröllop är i alla familjer.

En vald president kommer in i maktens boning som en okänd och finns med oss i kanske fyra år innan någon annan tar hans plats. Han kan aldrig upplevas som en familjemedlem jämförbar med kungafamiljen. Hans historia är inte folkets. Och om presidentens dotter gifter sig kan det aldrig mäta sig med ett kungligt bröllop som Victoria och Daniels eftersom hon är ännu mindre känd för oss än presidenten. Vårt förhållande till henne har ingen historia. Svenska folket har inte följt henne från barnsben. Detta är den avgörande emotionella skillnaden  jämfört med kungamakten – nämligen bristen på kontinuitet. Upplevelsen av landets representation blir mer ytlig och svår att engagera i sig med en demokratiskt vald statschef. Det blir bara bara en i raden av politiska reträttposter. Som en landshövding med lite mer glans.

Kungadömet är odemokratiskt. Det är fel att ärva makt. Varför ska skattebetalarna göda en priviligierad elit? Det är omodernt med monarki. Det är lätt inse att republikanerna har rätt här, det är oavvisliga argument. Men väger de trots allt inte lätt mot kontinuitetsargumentet? Är det inte kontinuiteten som är det som gör kungahuset till vad det är? Sverige är en kontinuerlig process och kungamakten är den enda instans som kan representera den processen på ett trovärdigt sätt. Beaktas det unika i denna position tillräckligt?

Och prakten inte att förglömma. Vår kungafamilj har möjlighet att ha de vackraste kläderna och de mest överdådiga middagarna, de representerar landet i världen och ger oss samtidigt en chans via massmedia att på något sätt vara med  i de fina salongerna. Minns vårt kungabröllop där Silvia Sommerlath blev drottning med en sån charm, stil, skönhet och representativitet att det tog år innan vi riktigt hämtat oss. Hon blev en verklig tillgång för landet, kändes det som. Hon gav Sverige ett mervärde.

Den kungliga familjen är en sorts svenskarnas egendom, oavsett politisk tillhörighet. Som uppfyller våra drömmar om en glansfull tillvaro. Ett tittskåp in i svenskhetens allra finaste gemak där kung, drottning, prins och prinsessor lever ett teaterliv vi älskar att ta del av. Vi undrar hur det är att vara ständigt påpassad, frågar oss hur de lever när de är alldeles för sig själva. Kokar kungen själv en enkel spaghettilunch för familjen en dag när de är lediga? Lyssnar han på Elvis i hemlighet på Drottningholm? Frågor som engagerar hög som låg.

De är vanliga människor, javisst – men insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga  den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en  nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet.

Kungahuset är en levande förbindelse med landets historia. Det representerar vårt urarv, vår grund. Med kung, drottning, prinsar och prinsessor blir detta arv konkret. Kungligheterna kliver ut ur historieböckerna och in i tv-rutan. I en ständigt föränderlig värld där regeringar kommer och går är kungadömet den institution som består som en grundmurat oföränderlig nationalsymbol för Sverige.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Bilder från Stockholm när det lackar mot jul

Humlegårdens lekplats: en rad barn med varsin trehjuling utan pedaler (man sparkar sig fram) står förväntansfulla i kö framför en vattenpöl. Plötsligt sätter man igång och under glada skratt och plask kör man igenom lervällingen. Sist i kön stannar en, går av och börjar skyffla upp lervatten på den breda bakaxelns små fördjupningar. Tydligen anses försöket misslyckat, för pojken ansluter sig skyndsamt till de andra. Och så upprepas proceduren under skrik och skratt. Och sen igen. Och igen.

I höjd med KB kommer en dam på permobil i god fart med två kopplade knähundar efter sig som har fullt sjå att hänga med. De små benen går som trumpinnar. Plötsligt ringer damens mobil. Hon stannar och pratar medan hundarna pustar ut. Sen iväg med full fart släpandes på hundarna.

På Stureplan ett flott designat svart skåp en knapp meter högt med blinkande blåa ljus. Det visar sig vara en tryckluftspump för cyklar. Stockholmarna är nämligen numer ett cyklande släkte.

Dundrande koffertar dras på små hjul utmed trottoaren av energiska kvinnor på resande fot. På väg hem från Centralen?

Framför mondäna biografen Rigoletto står en bullrande, skitig och stinkande sopbil i full aktion. Den ser nästan skamsen ut. Men föraren kör snart iväg. Den sura soplukten skingras.

På Hötorget energiskt och högljutt hojtande försäljare av grönsaker, frukt och blommor: ”Hej,hej, välkommen! Trattkantareller halva priset! Vill du ha kantareller som är gula också? Oj va billigt, oj va bra!”

Utanför Mac Donalds en håglös kö på 9 personer tvärsöver trottoaren till en bankomat. Folk får gå ut i gatan för att komma förbi. Utan knot. Folk som ska ta ut pengar respekteras. Tålmodig stillhet mitt i livet och rörelsen på gatan. Här bidas tiden.

Ung dam på cykel far förbi med ett högljutt gnisslande trampande som väcker uppmärksamhet. Men hon har viktigare saker i tankarna. Har kanske inte ens märkt problemet. Vet kanske inte hur man smörjer cykelkedjan.

Repliker i vimlet i Hötorgshallen: ”Hur gick det igår?” ”Det gick åt helvete”.

På Sergels torg, strax under rondellen ett hav av vilande duvor på ett område befriat från gångtrafikanter, knarklangare eller butiksstånd. Nedsjunkna med fötterna under sig. Flera ligger lite snett, som kantrande båtar på stranden vid ebb.

Vid foten av Observatoriekullen en lekhage med några baracker. Uppifrån slänten ser man texten på taket: They said ”SIT DOWN”. I stood up.

På Birger Jarlsgatan ett skyltfönster med texten Welcome stupid, art directors and anyone who cares.

I NK:s nya julskyltning djur som rör sig mekaniskt i naturmiljöer. Folksamling framför varje fönster. Små barn leds varsamt fram där de förundrade står och tittar medan deras små näsor andas imma mot fönstren. Menande och ömsinta leenden mellan de vuxna bakom barnen.

Från ett litet duschliknande munstycke i toppen av stammen precis ovanför granen i Buttericks skyltfönster hälls små frigolitflingor ned över grenarna. Längst ned sugs de upp i stammen och åker upp igen. Stadens första självsnöande julgran!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Vår tid är avförtrollad

På medeltiden kände sig människan förbunden med världen på ett annat sätt än idag. Dels genom Bibeln, dels genom naturen. Genom studium av dessa båda kunde man i begrundan och reflektion komma till insikt om världens beskaffenhet och tillvarons mening. Men när denna uppfattning ersattes av den vetenskapliga världsbilden tystnade naturen.

Den tidigare kunskapen erkändes inte längre som riktig, vilket mer och mer förde med sig en känsla av meningsförlust. ”Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig”, som matematikern Pascal uttryckte det. Det fanns inte längre någon skillnad mellan de himmelska rymderna och jorden – överallt rådde samma mekaniska och matematiska lagar. Himlens röster hade tystnat; människan var ensam i ett gränslöst universum. Den vetenskapliga världsbilden förvandlade gradvis frågan om livets mening till något rent subjektivt. Världen hade blivit avförtrollad.

Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Tillvarons gåtfullhet hade ersatts av en allmän uppfattning att bara man ville och gav sig tid skulle man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.

Medan människor i förtrollningens tid levde i en övertygelse och beroende av andra världar än den jordiska, vänder nutidsmänniskan sig till denna världens bestyr, söker information om vad som händer just nu. Något evighetsperspektiv på vår tillvaro är det knappast tal om. I avförtrollningens livsform ligger tonvikten på det vetbara, på fakta eller information. På den ”yttre” verkligheten. Vetenskaplig kunskap har hög status och uppfattas som säker och objektiv. Den ”inre” världen tenderar att bli förstummad.

Vår tid kännetecknas av en strävan att kontrollera den yttre världen och av att den inre världen nästan helt och hållet glömts bort. Detta gör att religionernas skapelsemyter och poetiska symbolspråk ses som konkurrerande alternativ till de vetenskapliga förklaringsmodellerna.

Längtan efter att glömma sig själv och gå upp i något större har varit grunden för människors religiösa strävanden efter frälsning eller salighet. I ett samhälle där sådana strävanden inte tas på allvar utan ses som uttryck för verklighetsfrämmande svärmeri, riskerar sådana spontana inre impulser att inriktas mot artificiella medel för självförglömmelse; droger eller olika former av massextas i vilka individen kan känna sig som ett med gruppen eller kollektivet.

Medan de äkta religionerna alltid syftat till att leda människan till en vidare, djupare och rikare verklighet, leder dessa artificiella medel till motsatsen – illusioner och verklighetsflykt.

Men det finns de som menar att själva avförtrollningen håller på att avförtrollas. ”Det moderna projektets livsform” ifrågasätts alltmer. Man frågar sig: vilken är ”den rätta” livsformen? En grundläggande osäkerhet kring normer och värderingar märks alltmer. Ska man straffa olydiga barn? Hur hård ska man vara för att upprätthålla regler? Sådana frågor ställdes knappast i början av förra seklet. De vuxnas auktoritet och rätt att bestraffa var självklara, regler och normer likaså.

Och varför skulle just vår västerländska vetenskap vara mer förnuftig än andra folks och kulturers kunskap om världen och livet? Är det inte bara en föreställning tjänande som täckmantel för européernas erövring och kolonisering av andra folk?

Den tilltro till förnuft och vetenskap som inträdde i den västerländska kulturen på 1600- och 1700-talet saknar motstycke i andra kulturer. Den har medfört ökad frihet och autonomi inom det individuella, sociala och politiska livet som varit en förutsättning för demokratins framväxt. Men måste man ändå inte erkänna att de former som förnuftet tagit sig i vår kultur under de senaste två århundradena är alltför ensidiga?

Vår föreställning om vad förnuftet är, är i sig själv oförnuftig. Den utesluter former av förnuft som likväl är viktiga för människan: känslans förnuft, konstens förnuft, religionens förnuft. Vi behöver en ”utvidgad rationalitet”, d v s ett förnuft som i sig inbegriper de estetiska upplevelserna, känslorna, moralen och fantasin.

/Denna text är en sammanfattning av inledningen av boken Om undran inför livet av Bo Dahlin (Studentlitteratur 2004)/

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nazisternas kvinnor

Ständigt denne Hitler. Det är som om vi ännu inte kunnat hämtat oss från chocken över hur hans sjuka ideal kunde bli verklighet. Som om vi hela tiden måste dammsuga alla vrår i detta mardrömsrike för att försöka förstå hur allt detta var möjligt.

En pusselbit är de två volymer som kom ut för några år sedan om de kvinnor i ledande positioner som var hängivna nazister. Den nationalsocialistiska scenen i Berlin var full av fanatism, brutalitet och brådska. På den kultiverade Magda Goebbels hade den samma obestämda dragningskraft som en tjurfäktningsarena. Där fanns det ”verkliga livet”, nu gällde det att delta. Som det tredje rikets första dam reste hon med sin man på partimöten och berusades av den spänningsmättade, brutala atmosfären som härskade i de till bristningsgränsen fyllda salarna där Goebbels utvecklade hela sin demagogiska talang.

Och inte visste vi att fru Himmler, en allvarlig, avvisande kvinna, behandlade sin man illa. Jag har aldrig sett en man som stod så mycket under toffeln som Heinrich Himmler, berättade en god vän. Han rann över av älskvärdhet, men ju älskvärdare han var desto sämre behandlades han. Hemma var den fruktade härskaren över alla koncentrationsläger en nolla som hela tiden måste ge med sig.

Att Gestapochefen Reinhard Heydrich och hans hustru Lina var illa omtyckta var knappast en överdrift, mer anmärkningsvärt var att de var parias även i det interna nazistiska sällskapslivet. Vid ett tillfälle tog Heydrich Linas huvud i sina händer, tittade henne i ögonen och sa: ”Behöver vi över huvud taget vänner? Du är ju min bästa vän! Vi behöver inte andra. Vi fortsätter som förut!” Paret Heydrich tröstade sig med att det inte fanns någon vänskap ”i ett så pass negativt yrke” och att man därför var beroende av varandra.

I den nazistiska parnassen rörde sig också en engelsk lady, Unity Mitford. Hon var personlig vän till Hitler som utnyttjade hennes vänskap i sina envisa försök att få till en allians med England, något hon också ivrade för. Då det blev klart att det inte kunde bli en engelsk-tysk förbrödning, utan tvärtom krig, rasade hennes värld samman. Hon sköt sig i huvudet, men överlevde med kulan kvar i bakhuvudet. Hon led av minnesstörningar, mindes bara Hitler diffust och visste ingenting om andra världskrigets utbrott. Hon dog flera år senare i sviterna av skottet.

Men den kanske mest excentriska kvinnan i den närmaste kretsen kring Führern var kanske Gerda Bormann, gift med Hitlers sekreterare och mäktiga chef för partikansliet, Martin Bormann. Hans ständiga amorösa äventyr utanför äktenskapet uppmuntrades av Gerda. Tillsammans pratar de om hans erövringar och hon önskar att han gör älskarinnorna med barn så att Tyskland får soldater. Ju fler desto bättre. Hon hade till och med planer på att verka för en lagstiftning om polygami. Här sade hon sig vara inspirerad av Muhammed.

I sitt andra äktenskap med Emmy levde Herrmann Göring ett lyxliv. Bland annat födde de upp sammanlagt 7 lejonungar. När ungarna blev vuxna lämnades de till en djurpark. Då de en gång några dagar bodde i ett palats placerade de sin lejonunge i källaren. En natt vaknade paret Göring av att dörren öppnades till deras sovrum. Det var lejonet. Han hade tryckt ned åtta dörrhandtag med sina tassar och öppnat varenda dörr på väg från källaren. ”När han upptäckte oss blev han alldeles ifrån sig”, berättade Emmy. ”Vi hade inte hjärta att fösa tillbaka honom. Därför fick han tillbringa natten hos oss…”

Hitlers kvinnobild var ambivalent. Han kunde säga ”när en kvinna börjar grubbla över varat – då är det illa” – men gynnade samtidigt kvinnliga karriärer. I Eva Brauns närvaro sade han en gång: ”Mycket intelligenta människor borde ta sig en dum kvinna. Tänk er om jag dessutom skulle ha en kvinna som hade synpunkter på mitt arbete! På min fritid vill jag ha lugn och ro… jag skulle aldrig kunna gifta mig!”

(Källa: Nazisternas kvinnor 1 & 2, Tiedlund förlag)

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Begreppet frihet är en schablon

Det sägs att vi har en fri vilja. Vi gör våra val i frihet. Vi är fria individer som skapar vårt liv genom medvetna val. Men hur fria är vi egentligen? Och hur medvetna är våra livsval?

För ligger inte väldigt mycket redan i korten? Vår mentalitet är vårt öde. Hur vi är och förhåller oss präglar våra liv genom att vi har ett karmiskt bagage som utgör grunden i vår personlighet och mentalitet. Detta bagage består av böjelser, drifter, förmågor, temperament, arvsanlag, utstrålning och yttre framtoning. Till detta kommer de sociala förhållanden som formar vår uppväxt.

Hur fria val kan vi göra med det bagaget? Hur fri är en koleriker som inte kan stilla sin upprördhet? Och dina böjelser? Du vet vad du är intresserad av, men knappast varför du är intresserad, vilket kan vara avgörande för ditt livsval. Dina förmågor – är du medelmåttigt begåvad eller rena geniet? Också avgörande. Detta är något du fått dig tilldelat, liksom arv, miljö, hur du ser ut och vilken framtoning du har.

Allt detta är parametrar att räkna med i din omdömesbildning. Du handlar i mycket som du är präglad. Din mentalitet gör dig därför till viss del förutsägbar. Med hänsyn taget till detta – hur fri är egentligen din frihet på en skala? 95, 50 eller 25 procent av valet? Eller bara 10%? Din frihet är nämligen relativ. Den står alltid i relation till din karmiska prägling. En omedveten och oluttrad människa agerar mest på instinkt. En mer utvecklad människa har större frihetsutrymme.

Naturligtvis säger vi oss alltid att vi gjorde ett fritt val, eftersom vi tror det för att vi inte gjort oss klara över hur djupt vi är formade av vårt karma. Detta karma som är designat för att vi ska gå den livsväg vi är predestinerade för. Är då inte våra val mer en produkt av detta livsbagage än vår fria vilja? De flesta har ett ytligt förhållande till friheten, varför detta sällan dryftas. Begreppet frihet är en schablon.

Till din karmiskt präglade personlighet fogar sig så en verkligt kraftfull inverkan som ytterligare ingriper i frihetsutrymmet: Alla människomöten och yttre händelser. Här regerar bagaget många gånger helt oinskränkt, speciellt om mötet eller händelsen överraskar. Att man ”reagerar med ryggmärgen” är en vanlig metafor för detta.

Mötena och händelserna formar dig ytterligare, för de är ju också karmiskt betingade. Så formas din livsväg – där ditt frihetsutrymme är olika beroende på medvetenhetsgrad. Och här talar vi naturligtvis om ”dagsmedvetandejaget”. Den medvetandeform där vi är utestängda från de stora livsperspektiven hos vårt högre jag.

Vi fråntas denna överblick då vi inkarnerar, annars skulle vi inte kunna utveckla friheten ur oss själva. Som vi trots allt ändå gör med vårt begränsade medvetande. Med myrsteg. Det går långsamt fram, men det går ändå fram. Och jämfört med djurvärldens behovs- och instinktsstyrda verklighet är vår frihetsmöjlighet naturligtvis oändligt mer utvecklad.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Alla människor är egoister

Alla människor är egoister, sa min arbetskamrat. Ja men det finns ju goda människor som hjälper andra, menade jag. Det bara ser ut så, fortsatte han, och det är just det som är grejen. Det är meningen att det ska se ut som en osjälvisk handling, så att andra skall uppfatta det så. För avsikten med den osjälviska handlingen är att utövaren gör det av själviska skäl. Alla människor är nämligen egoister, vare sig de vet om det eller ej. När det kommer till kritan handlar alla i egenintresse.

Detta samtal ägde rum för många år sedan, men jag grubblade länge över det. Jag återkom flera gånger till honom med nya argument, men de föll på hans orubbliga doktrin – människan är i sin djupaste grundval egoist. Ja men, försökte jag – och nu tog jag till storsläggan – en människa som går i döden för en annan är väl ändå inte egoist! Jodå, samma där. Den handlingen är bara en raffinerad sublimering av egoismen; nämligen vetskapen att minnet av honom som hjälte kvarstår hos efterlevande för långa tidsrymder. Den egoistiska avsikten bakom handlingen är ändå tydlig.

För mig som ung idealist, svärmande för idén om altruismen, den osjälviska människokärleken, kändes arbetskamratens krassa konstaterande som ett slag i ansiktet. Inte för att han sa emot mig, utan för att hans argument föreföll mig så oväntat tunga. Som om jag var rädd att han skulle få rätt bara jag tänkte igenom det hela ordentligt.

Nånstans anade jag halvt medvetet att om han hade rätt skulle jag förlora tron på en meningsfull tillvaro. Då skulle människan bara vara ett högre djur på något sätt och alla fantasilösa förnekare av en översinnlig dimension skulle till sist ha rätt. Världen saknar mening! Detta lilla samtal på betald arbetstid hade fått något apokalyptiskt över sig. Jag var djupt skakad.

Åren gick och vårt samtal föll i glömska tills häromdan då radioprogrammet Ring P1 ånyo aktualiserade frågeställningen för mig. Det var en frikyrkligt sinnad som talade om att Gud och Jesus minsann kunde bota genom helbrägdagörelse, vilket fick programledaren och ateisten Täppas Fogelberg att i andanom gnugga händerna. Hans sarkasmer visste inga gränser. Och poängen var kristallklar även om han aldrig sa det rent ut: Folk som säger att de kan bota människor genom att åkalla Gud, Jesus och andra andeväsen är helt enkelt bedragare. Punkt slut. Mirakel existerar inte.

Att människor i gott syfte verkligen tror att de kan hjälpa andra genom böner och handpåläggning är egentligen bara en show för att förhärliga dem själva, menade han. Och att kristna volontärer åkte till Afrika för att ”göra skillnad” var en handling som Täppas bara kunde förstå som något de gjorde för att stilla sitt dåliga samvete. Man märkte att det irriterade honom att de ville ge sken av några andra, tjusigare skäl. Han resonerade precis som min gamla arbetskamrat.

Och plötsligt gick det upp för mig. Doktrinen att alla människor är egoister stämmer ju inte. Den faller med förståelsen av begreppet mening. En människa som upplever mening i en självuppoffrande handling är inte egoist. Upplevelsen av begreppet mening gör att man känner sig delaktig i något högre. Något höjt över den egna personen. Egot är inte längre med. Det är sant att en självuppoffrande handling ibland drivs av en egoism man inte helt och fullt genomskådar. Men drivs inte självuppoffringen oftare av en ärlig och medveten längtan efter att handla oegennyttigt?

Så är jag då slutligen övertygad. Arbetskamraten hade fel, alla människor är inte egoister. Sen kvarstår frågan om han skulle hålla med mig.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 6 votes)