Archive for the ‘ Okategoriserade ’ Category

Då datageniet Steve Jobs skapade historiens bästa reklamfilm

Framgångssagan Steve Jobs började i slutet på 70-talet då hans gode vän datanörden Stephen Wozniak skapade ett kretskort med tillhörande operativsystem som var revolutionerande. Wozniak ville göra detta tillgängligt för alla  hemmabyggande nördar till ett billigt pris. Men Steve Jobs insåg den enorma potentialen och skapade ett företag kring den fantastiska maskinen Apple II. Med ett coolt yttre, ett pris i överkant och god marknadsföring väckte den uppseende på datamässor. ”Hade det inte varit för Steve Jobs hade den stått och drällt i hobbyaffärerna idag”, som någon sa. Detta berättas i boken Steve Jobs – en biografi som utkom i höstas.

Steve Jobs och Stephen Wozniak 1975

Men det var efter ett besök på kopieringsföretaget Rank Xerox som den stora inspirationen tog fart. Idéstölden av den teknik de utvecklat där, lite vid sidan om så att säga, kom att leda till en av de största stötarna i näringslivets historia. Macintosh-projektet var den direkta följden – och det var här Jobs skulle skriva historia. Drivkraften var inte att tjäna pengar utan att skapa en fantastisk produkt. Här föddes en glödande passion att skapa banbrytande datorer.

Hos Steve Jobs föddes tidigt ett starkt intresse för modern design inspirerad av modernismens ideal av uttrycksfull enkelhet, rena linjer och former. Han höll föredrag om Bauhausrörelsens nyckelbegrepp som Gud bor i detaljerna och less is more. Han sa: ”Det här är alltså vårt upplägg: väldigt enkelt, och med sikte på en konstnärlig kvalitet som skulle platsa på Museum of Modern Art.” Apples mantra blev tidigt ”enkelhet är den yttersta förfiningen” och att ”se till att saker och ting blir intuitivt uppenbara”.

1981 var Macintosh-teamet fullt sysselsdatta med designen. Designavdelningen kom med förslag som Jobs hade synpunkter på. Den senaste gipsmodellen avtäcktes under dramatiska former och alla tidigare försök stod uppradade intill den. På detta sätt kunde man följa hur projektet framskred. Till slut godkände Jobs ytterhöljet. Sen ägnades tiden åt att utveckla det förfinade typsnittsprogram som sedan kom att bli standard i datavärlden. Och skärmikonerna. Varje detalj var avgörande för att Macintoshen skulle kännas lika fantastisk som den var.

1981 lanserade IBM sin PC. På Apple upplevde man den som ”ett halvdant, trött försök”. Och nu började också Apples attityd till storföretaget IBM bli tydligt i annonseringen inför lanseringen: Det lilla modiga, rebelliska Apple mot det stora, trögrörliga, etablissemangstyngda IBM. Men 1983 hade IBM 29 procent av marknaden och pressen på Apple var kollossal. Macen bara måste rädda Apple från att krossas.

Då Jobs under våren 1983 planerade lanseringen av Macintoshen ville han skapa en reklamfilm som var lika revolutionär  och enastående som den produkt de skapat. ”Jag vill ha något som får folk att tappa hakan”, sa han. Copywritern och Art Directorn på annonsbyrån som anlitades hade redan bollat lite med en slutkläm som anspelade på George Orwells framtidsroman 1984: ”Därför blir 1984 inte som 1984”, vilket tände Steve Jobs. Det var utgångspunkten för den reklamfilm – regisserad av filmgiganten Ridley Scott – som skulle bli en klassiker. Det såg ut som något ur en science fictionfilm där en rebellisk ung kvinna sprang ifrån den orwellska tankepolisen och kastade en slägga rakt in i en TV-skärm som visade ett av Storebrors hjärntvättande tal.

http://youtu.be/OYecfV3ubP8

Filmen var revolutionerande även för Apples styrelse då Jobs först visade den. Ingen produktupplysning! Inte ens en bild på produkten! Efter visningen i styrelserummet var de flesta chockade. Någon sa: ”Vilka håller med om att vi ska byta reklambyrå?” De flesta tyckte att det var den värsta reklamfilm de sett. Men Jobs tog strid och så kom det sig att 96 miljoner runt om i USA fick se filmen på TV i början på januari 1984. Samma kväll fyllde de tre stora TV-bolagen och femtio olika lokalstationer sina nyhetssändningar med inslag om reklamfilmen. Senare skulle den utses till historiens bästa reklamfilm.

Filmen innehöll varken bild eller upplysning om produkten. Den skapade något mycket angelägnare – en efterfrågan. Och den planterade en stark känsla hos tittarna av en underdog som besegrar etablissemanget. Denna David mot Goliat-mytologi skulle skapa den image som skulle komma att dela datavärlden i två läger. Redan med denna film visade Steve Jobs att han var produktlanseringarnas obestridde mästare. Mer om detta i nästa krönika.

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Så förvandlades vanliga, hyggliga unga män till massmördare

I dessa dagar då Raoul Wallenbergs 100-årsdag firas kan man göra sig en och annan fundering över hur det kunde bli som det blev. Hur var det möjligt att Hitler kunde göra det han gjorde? I en anmälan 18 januari 2008 i DN skriver Lars Linder om boken Gärningsmän av Harald Welzer som handlar om hur en del unga, i stort sett hyggliga, tyska män som nyss tagit värvning som poliser snabbt utvecklades till högeffektiva mördarförband som likviderade judar bakom de tyska frontlinjerna i Östeuropa under kriget.

Ingen tvingade dem att utrota judar. De enstaka som vägrade fick helt enkelt göra något annat, skriver författaren.

Nu är det inte helt uteslutet att fler satt sig på tvären om de från början förstått vidden av vad de satts att göra. Men en av de avgörande faktorerna var just att ögonblicket då de möjligen hade kunnat sätta ned foten gled snabbt, nästan omärkligt förbi. Situationen inför det första likvideringsuppdraget var inte sällan förvirrad och orderna oklara. Man förväntades göra sig av med ihopsamlade fångar, tillvägagångssättet fick improviseras.

När reglerna är okända gör människor som gruppen gör, och för var och en av soldaterna föreföll det som om de andra i stort sett var med på noterna. Långt efteråt berättade männen gärna om inre reservationer, men där och då var det få eller ingen som visade dem. Allt skedde ungefär lika gradvis och oförutsett, och när poliskompanierna snart vadade och halkade fram som slaktare bland blodiga likhögar var det för sent.

Morden på judar i närheten av Ivangorod i Ukraina 1942. En kvinna försöker skydda sitt barn med sin kropp precis innan de  blir skjutna på nära håll av en medlem ur Einsatzgruppe C. Källa: Wikipedia

En avrättning är ”definierande”, skriver Waltzer, den undanröjer tvivel och berättigar handlingen retroaktivt eftersom den slutgiltigt drar gränsen mellan offer och bödel. Redan efter de första morden kände sig männen säkrare på sitt uppdrag, och grupplojaliteten slöt sig. Mer och mer kom hanteringen istället att kretsa kring ett slags professionella problem männen emellan. De kunde minska det obehagliga i hanteringen genom små förbättringar som gjorde det hela enklare, snabbare och mindre fysiskt påfrestande – en successiv rationalisering som slutade med gaskamrarna.

Men för att få ovana människor att döda så kallt och urskillningslöst bör offren uppfattas som hotfulla, knappt mänskliga varelser. Detta hade de raslagar som instiftats förberett. Det var som ett slags snabbverkande gift som i ett slag gjorde 80 miljoner tyskar delaktiga. De som sedan valdes ut för den blodigare delen av hantverket kunde utföra det utan större förvåning och protester, eftersom brottet i princip redan var påbjudet i lag och det personliga ansvaret avskaffat.

Socialpsykologins bild av den ensamma människan är rätt dyster. Hon framstår som ett fegt och självupptaget djur, ängsligt förskönande sina egna dygder men svag inför auktoriteter och grupptryck och i slutna sällskap i stånd till i stort sett vilka vidrigheter som helst. Ett mönster som går igen från skolgårdsmobbning och gängvåld över sekter och byråkratier till diktaturer. Å andra sidan behövs rätt lite för att locka fram hennes bättre sidor. Minsta stöd från omgivningen, en förstulen blick, kan ge upphov till en hel vägrarfront.

Filosofiskt sett finns ondskan helt enkelt för att viljan är fri. Vilket omvänt betyder att om alla människor kan bli gärningsmän så kan alla också låta bli att bli det. För att nå dit gäller det främst att stärka människors moraliska autonomi – och att backa upp den med kollektiva insikter och en kraftfull, universell lagstiftning.

”Det är inte lätt första gången man dödar en människa. Men man vänjer sig och driver det till professionell fulländning”, säger en av krigsförbrytarna under Bosnienkriget som svar på frågan hur man är funtad om man kallblodigt kan mörda oskyldiga män, kvinnor och barn på löpande band. Hans svar är lika chockerande banalt som många andras före honom.

Det finns tyvärr inget alls som skiljer en massmördare från helt vanliga människor.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Uppringd på jobbet om att ett inbrott pågick i hennes hus

Grannen ringde min vän på jobbet – det pågick ett inbrott i hennes hus. Han såg en obekant bil på hennes tomt och ett fönster som stod öppet. Min vän kastade sig i bilen och körde hem. Under tiden såg grannen fyra män klättra ut från fönstret, hoppa in i bilen och köra iväg.

Grannen antecknade bilnumret och meddelade polisen som fick tag på rånarna samma dag – och   tjuvgodset blev återlämnat av polisen. Det visade sig vara en internationell liga från Chile, en förstasidesnyhet i lokaltidningen som betecknade det som rena solskenshistorien. Ett av dessa fåtal mängdbrott som faktiskt blev uppklarade. Det fanns vittnen, teknisk bevisning och man fick tag på bovarna tämligen omgående.

Efter en knapp månad blev det rättegång och min vän var kallad att närvara. Hon beskrev hur märkligt det kändes att sitta i samma rum som de som gjort inbrottet. Att möta deras blickar. Hon stirrade stint på dem utan att flacka med blicken – hon kände sig arg och kränkt. ”Jag ville att de skulle känna det.”

Det var overkligt att se de som brutit sig in i hennes hus. En känsla som förstärktes då hon på utvägen från förhandlingarna  i trängseln snuddade vid en av tjuvarna. Väl utanför rättssalen satt hon bara några meter ifrån dem. De väntade en bra stund på domslutet. ”Det tar så lång tid för att du yrkat på ersättning”, sa hennes advokat.

Hon förvånades över att straffet blev så milt. Tjuvarna fick nämligen gå. Häktningstiden på en knapp månad ansågs vara ett tillräckligt straff – plus att de var ostraffade. I Sverige vill säga. Det kom fram att två av tjuvarna  straffats flera gånger i hemlandet. Men det här var ju Sverige. De försattes alltså på fri fot – skickades inte tillbaka till hemlandet som hon i sin naivitet hade trott var praxis.

Efteråt sa hon till damen i expeditionen att hon inte hört domaren uttala summan hon skulle kompenseras med för den åverkan tjuvarna åstadkommit (uppbrutet fönster, skrapmärken på parketten, förlorad arbetsinkomst). Då ringde receptionisten domaren som kom ned i vestibulen och frågade vad hon ansåg var skäligt. Han samtyckte till hennes yrkande, så då var det klart. Överraskande smidigt och okonventionellt.

Ägaren till rånarbilen visade sig vara en kvinna boende i en stockholmsförort. Hon hade inte anmält bilen stulen, en omständighet man kan tycka var graverande. Det skulle ju tyda på att hon var inblandat på något sätt. Men hon slapp straffpåföljd ”för att en sådan inblandning inte ansågs bevisad” (!).

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Till debatten om att tillåta omskärelse först vid vuxen ålder

Här fortsätter vi tillbakablicken på 2011 speglat i våra Facebook-kommentarer.

16 oktober. Polisen ska nu få kameraövervaka Stureplan på natten för att stävja brott. Det har nämligen Justitiekanslern tidigare velat förhindra. Han menar att ”integritetsintresset väger tyngre än övervakningsintresset”. Varför definieras aldrig vad integritetsintresset består av? För oss spelar det ingen roll om vi syns promenerandes på deras övervakningsskärmar. Vem kan skadas (utom brottslingar förstås)? Och vad består skadan i? Är det kanske brottslingarnas integritet Justitiekanslern vill skydda?

7 december 2011. Humanisterna menar att omskärelse av pojkar, som varit praxis i sekler inom framförallt judendomen och islam, strider mot barnkonventionen. Borde inte den smälla högre än religionsfriheten? Barnet utsätts oförskyllt för ett avsevärt lidande. Att tillåta omskärelse först i vuxen ålder skulle vara ett sätt att bekräfta det skydd alla barn har rätt att åtnjuta. Då kan de välja själva.

Detta åstadkom debatt i media – och även på sociala medier. Alicia ansåg att vore det inte för traditionen, skulle 18-årsgräns vara en sådan självklarhet att vi skulle finna diskussionen fullkomligt absurd. Helena vet berätta att hos judarna har detta diskuterats mycket och att vissa faktiskt avstår. Dock var detta inte tänkbart när hennes bror föddes fast hennes föräldrar led och inte ville… Möjligen skulle ett förbud vara en hjälp för alla de föräldrar som egentligen inte vill, men ändå gör det.

7 december. En forskningsrapport visar att det inte finns trovärdiga bevis för att dataspelsvåld föder verkligt våld (SvD). Äntligen har man satt ned foten i denna segdragna tematik. Alla som i ungdomen läste spökhistorier och allt möjligt annat gräsligt har därmed fått svaret på gåtan varför de inte blev våldsverkare och mördare. Skildringar av våld är naturligt att man förvärvar i ungdomen. Som man mäter sig emot. En utveckling handlar inte om söndagsskole-tillrättavisningar. Ointressant för en ung människa med moraliserande. Man måste förstå världen.

”Man utvecklar fler färdigheter än att trycka på en knapp när man spelar dator och tv-spel, sen må vi inte gilla att det handlar om dödande. Det är en annan sak”, skriver  Carina. ”Mina ungdomar har både spelat/spelar och gör annat. Det går att göra både och. Jag tycker inte att det är skit faktiskt. Jag gillar också att spela, dock har jag inget nöje av att spela krigsspel.” ”Det rimmar illa att man i skola och förskola hela tiden försöker få barn att ta hänsyn till varandra när de sen går hem och roar sig med att skjuta på fiktiva figurer rakt i ansiktet eller hjärtat”, skriver Annika.

Men är det inte snarare så att majoriteten av våldsspelare är inåtvända nördar som i sin sociala oförmåga väljer att leva i sin egen värld, undrar vi. Där hittar de kravlösa sammanhang där de har full kontroll. Ligger inte det reala problemet i att dessa barn inte upprättar normala sociala kontakter? Spelen blir som en drog som de missbrukar. ”Min erfarenhet är att det snarare handlar om sociala, känslomässiga och kommunikativa problem hos de unga som tar till våld”, skriver Kristina.

8 december. Alla Stockholms gatumusiker är numera utbytta mot dilettanter, har vi iakttagit. Förr kunde det vara slitna fyllon, men de kunde i alla fall dra Hammarforsens brus med schwung. Nu är det nån utrikesifrån som står och slirar på melodin (som aldrig är svensk) i otakt ofta utan att använda vänsterhandens kompknappar. Falskt är bara förnamnet. De verkar ha fått sitt första dragspel samma morgon. I bästa fall lyckas de tråckla ihop melodistämman hjälpligt – men pauseringen är märklig och vänsterhanden tafsar ibland omotiverat på kompknapparna som aldrig samspelar med melodin.  I dagspress meddelas att dessa ”musiker” spelar för gangstersyndikat.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Du blir bra lärare först fem år efter utbildningen

2011 var ett händelserikt år. En del av Mummel i köns krönikor har speglat detta, men mycket mer har kommenterats på Facebook. Och eftersom de flesta av Mummels läsare runt om i världen inte har tillgång till dessa texter kunde kanske en viss rekapitulation vara på sin plats.

Socialdemokraternas kris – till exempel – upptog oss en del.

13 januari. Sossarna lever fortfarande i den tid då arbetarklassen var hälften av folket. Idag är det en fjärdedel. Förnyelse? Ja men då måste man ju komma med något intressant utöver de gamla slagorden. Studera Tony Blair. Till detta anmärkte Helena att man tappat kontakten med sitt ursprung och inte vet vad solidaritet är. Alliansen monterar ner sjukförsäkringen som i dag är sämre än i hela övriga Europa, man drar in på utbildningsplatser på Komvux m.m. Lyckat för den som har jobb och inte blir sjuk…

Vi invänder att analys saknas. Tecknen säger att sossarna inte begriper ett skvatt. Snarare att de vill förstärka klassidentiteten och andra gamla profilfrågor, d v s det de förlorade valet på. Det är synd om dem. Deras bästa profilfrågor har stulits från dem av skickliga retoriker som pratar tvärtomspråk, menar Helena. Den gamla generationen förstod och det gör inte den nya, de som flutit omkring på en räkmacka vad gäller grundläggande behov.

Detta skrivet innan man senare under året bytte partiledare – och allt blev etter värre.

5 februari. ”Multiculturalism has failed”, säger Englands premiärminister David Cameron i ett uppmärksammat tv-tal. Men man måste väl ändå anse att det vore härligt om folk oavsett ras och kultur kunde umgås som goda vänner och grannar, menar Thomas. Kanske det är en grundläggande förståelse för avvikelser som är grundbulten ? Alls icke svarar Mark. Att kunna ”umgås som vänner och grannar” är väl i sig knappast någon som vill ifrågasätta. Problemet uppstår när politiker plädera för ”multi-kulti” med syfte att välkomna annan kultur på vår bekostnad.

Redan 2002 förklarade DN-skribenten Nathan Sachar vad det handlade om i en beskrivning av hur man efter svåra kravaller i Birmingham där han bodde ville införa den multikulturella principen.

”Förr hade sikher, hinduer, muslimer och karibier bott vägg i vägg och agerat i samma politiska organisationer i frågor som angick dem alla. Men när bidrag och stöd plötsligt fördelades enligt kulturella principer föll de gemensamma organen sönder. Under åttiotalet segregerades skolsystemen. Detta skedde av sig självt när det hela tiden var särarten, inte gemenskapen, som utgjorde underlaget för resursfördelningen. Under 90-talet splittrades också bostadsområdena upp och i dag är förstörelseverket komplett: till och med affärsområdena har fragmenterats, så att varje ”kultur” har sitt shoppingkvarter.”

10 februari. Ett tv-program om en lågpresterande niondeklass som successivt leds till bättre betyg genom en handfull proffspedagoger rör om i skolsverige. ”Skolministern oroar sig för den låga kunskapsnivån – varför oroar sig aldrig någon över den låga kvalitén på pedagoger”, skriver vi. ”Vad är det för folk lärarhögskolorna släpper ut – machokillar och rädda, osäkra tjejer? Klass 9 A är ett skakande tv-program. En bra pedagog gör barnen intresserade av sitt ämne. Så enkelt är det.”

Carina menar att det är enkelt att säga men svårare att göra. Man är inte en bra pedagog när man kommer nykläckt från utbildning. Det tar minst fem år i arbetet innan man ens kan tänka på att titulera sig bra pedagog. Så var det i alla fall för henne. Kommunerna använder skolan som budget-gummiband och väljarna/föräldrarna bryr sig inte, ansåg Christer. 25-40 % av eleverna behöver extra stöd men det finns inte ”resurser”. Min sambo fick vänta 9 månader på att vaktmästaren bytte lysrören över tavlan. Signalerna är tydliga. Barn är oviktiga.

Marie instämmer att det svenska skolsystemet är ett stort problem. Detta märker hon nu sen hennes son börjat i skola i USA. ”I Sverige var det omöjligt att få respons från skolan eller lärare om jag hade frågor angående min sons skolgång. Här i Arizona får jag svar för det mesta samma dag och om något är ett problem så försöker de lösa det, vilket aldrig hände i Sverige.”

Man kan undra över hur det är möjligt att det ska ta fem år efter lärarutbildningen innan man blir en bra lärare. Är inte detta snudd på lurendrejeri?

Fortsättning följer.

 

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Mummel i kön har läsare över hela jorden

Varför bloggar folk? Handlar det om att skriva dagbok för offentligheten? I början var det svårt att förstå vitsen. Samtidigt snackade alla om Facebook. Man borde vara med, sades det. Varför det? Vännerna hade svårt att förklara egenarten. Efter viss research framgick att det var ett nytt sätt att umgås med sina vänner där man delade tankar och tips med varandra. Ja, det var ju gratis – och det fanns ju saker man skulle vilja skriva.

Men på Facebook kunde man inte skriva längre texter än några meningar. Jag måste ha en blogg, menade den IT-begåvade sonen, som raskt ordnade en sådan. Så föddes Mummel i kön. Namnet kommer från en avdelning i legendariska tidningen Se som jag hade förmånen att arbeta med på sextiotalet. Med detta tämligen anspråkslösa anslag öppnade sig så möjligheten att formulera synpunkter på antroposofer och Antroposofiska sällskapet som inte varit möjligt tidigare.

Tanken var att länka dessa krönikor till Facebook där en växande skara antroposofiska vänner för första gången kunde ta del av ocensurerade synpunkter på det antroposofiska arbetet. Så att ett idéutbyte kunde äga rum som på sikt kanske kunde leda till en vitalisering av en stelnad rörelse, var tanken. En väl naiv förhoppning, skulle det visa sig. Men det fanns ju andra ämnen. Och när drygt två år har gått sedan starten har det blivit 135 krönikor.

Detta skrivande är naturligtvis oavlönat, lusten att skriva är drivkraften – och förhoppningen om ett hyggligt antal läsare. Och läsarna kom. Med besked. En IT-guru sa en gång på en kurs: ”Börja blogga – var lugn, läsarna kommer. Ju bättre texter, ju fler läsare”. Och det är sant. Men att det skulle vara SÅ MÅNGA hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Sen starten har nämligen exakt 11. 681 unika personer tagit del av dessa texter.  Bloggprogrammet WordPress noterar detta fortlöpande. Och eftersom det också noterat  47. 583 hits, innebär det att dessa elva tusen människor har läst i genomsnitt 4 artiklar var. Aldrig i mitt skrivande liv har jag haft så många läsare (även om det inte är någonting i jämförelse med sådana som Blondinbellas modeblogg med 100 000 besökare om dan).

En annan konsekvens av bloggformatet är att en publicerad texter ligger ute så länge man vill – för ständigt nya läsare att upptäcka. Förr var det ju så att om man lyckades få en artikel publicerad i en tidning så var den aktuell en dag – efter det försvann läsarna. Många som stött på Mummel i kön på nätet läser också fler äldre artiklar samtidigt . Om texten är ny eller gammal har bara en marginell betydelse.

Programmet redovisar antal läsare för varje artikel som läggs ut på nätet. Baserat på den statistiken har man snart en tio i topp-lista  på Mummel i köns mest lästa texter (antal läsare i parentes):

  1. Varför blir man antroposof? (2 385)
  2. Allt du vill veta om antroposofi – men varit för rädd att fråga om (2 302)
  3. Hur ser den svenska mentaliteten ut? (2 058)
  4. Har antroposoferna förstått antroposofin? (1 970)
  5. Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter (1 448)
  6. Antroposofiska sällskapet är inne i en dödsprocess (1 395)
  7. Antroposofer har ett religiöst förhållningssätt till antroposofin (1 302)
  8. Nibbleskolan delade Järna-antroposofin i två läger (1 246)
  9. Eurytmi – finkulturell underhållning för en svunnen bourgeoisie? (1 171)
  10. Problemen i den antroposofiska rörelsen (2) (980)

Frånsett två är alla på topplistan relaterade till antroposofi, även om andra ämnesområden dominerar bland de 135 texterna. Den största överraskningen var nog att läsandet av Mummel i kön inte begränsas till Sverige. Bloggen har naturligtvis flest läsare här – men vem hade trott att bloggen skulle läsas också utomlands. Och inte bara här och där i våra grannländer. Statistiken visar att det finns läsare över hela jorden! Bara sen i maj – ett halvår tillbaka – har människor på fem kontinenter – alla utom Antarktis – läst Mummel i kön. Närmare bestämt 72 länder och 340 städer. Det är mycket inspirerande och en stor utmaning.

Ni ser dem närmare specificerade här nedan. Ibland redovisas ingen stad, bara landet. Och respektive stad har inte sällan mer än en Mummel-läsare. Så börja blogga, gott folk – läsarna kommer att hitta er!

Albanien: Tirana, Argentina: Rosario, Australien: Adelaide, Mount Martha, Warrawee, Sidney, Bahrain, Bangladesh: Dhaka, Belgien: Vorst, Bryssel, Kapellen, Dendermonde, Louvain, Brasilien: Sao Paulo, Rio de Janeiro, Curitiba, Salvador, Bulgarien: Sofia, Chile: Santiago, Colombia: Bogotá, Danmark: Rönnede, Rödkärsbro, Hellebaek, Rödekro, Aarhus, Farum, Bjæverskov, Esbjerg, Glostrup, Otterup, Slangerup, Köpenhamn, Sabro, Bagsværd, Fredriksberg, England: Chichester, Manchester, Wolverhampton, Macclesfield, Arnold, Luton, Guildford, Oxford, London, Cambridge, Estland: Tallinn, Saue, Filippinerna, Finland: Kimito, Oulu, Helsingfors, Kokkola, Turku, Parainen, Tammisaari, Suonenjoki, Siuntio, Tammerfors, Närpes, Yttermark, Jakobstad, Vasa, Lahti, Frankrike: Caen, Mirande, Épieds-en-Beauce, Sémoy, Paris, Toulouse, Saint-Germain-en-Laye, La Trinité,  Fleury-les-Aubrais,  Lunay,  Chailly, Ermenonville, Issus, Georgien: Tbilisi, Grekland: Aten, Iráklion, Holland: Utrecht, Group, Utrecht, Purmerend, Haarlemmermeer, Amsterdam, Arnhem, Leiden, Haren, Kaatsheuvel, Hong Kong: Central District, Tuen Mun, A Kung Ngam, Kowloon, Kwai Chung, Indien: Dehli, Kaul, Bangalore, Indonesien: Bogor, Djakarta, Iran: Azad, Zabol, Teheran, Irland, Island: Reykjavik, Israel: Ashod, Ramat Gan, Tel Aviv, Rehovot, Kfar Saba, Italien: Marco, Salerno, Castellamonte, Japan: Tokyo, Jemen, Kazakstan, Kanada: Montreal, Toronto, Victoria, Burnaby, Lower Sackville, Dollard-des-ormeaux, Kenya: Nairobi, Kina: Shenzhen, Peking, Guangzhuo, Fuzhou, Harbin, Shanghai, Nanjing, Hefei, Chaoyang, Putian, Shenyan, Korea: Seoul, Kroatien: Perusic, Lettland: Riga, Ogre, Litauen: Vilnius, Luxemburg: Bertrange, Boulaide, Itzig, Mamer, Dudelange, Malaysia: Kuala Lumpur, Macao, Moldavien, Namibia: Windhoek, Nicaragua: Managua, Norge: Brönnöysund, Stavanger, Kolbotn, Rakkestad, Bergen, Oslo, Dokka, Tofte, Florvåg, Hamar, Haugesund, Dale, Trondheim, Moss, Lillehammer, Sandnes, Stange, Arendal, Vestby, Drammen, Andenes, Svavelvik, Panama, Peru: Lima, Polen: Warzava, Wroclaw, Wloclawek, Koszalin, Smolec, Portugal: Nelas, Puerto Rico, Rumänien: Arad, Bukarest, Iasi, Alba Iulia, Voronezh, Ploiesti, Ryssland: Moskva, S:t Petersburg, Zhirkov, Samara, Kazan, Stavropol, Belgorod, Togliatti, Inko, Orsk, Saratov, Orenburg, Pyshma, Chelyabinsk, Volgodonsk, Korolev, Schweiz: Luzern, Zürich, Tuggen, Senegal, Singapore, Slovakien: Bratislava, Slovenien, Spanien: Barcelona, Madrid, Valencia, El Prat De Llobregat, Bailén, Cebreros, Getafe, Málaga, Córdoba, Valladolid, Pontevedra, Reus, Marbella,  Torremolinos, Sydafrika: Rivonia, Thailand: Bangkok, Taiwan: Tainan, Taipei, Tjeckien: Stare Mesto, Prag, Turkiet: Ankara, Mugla, Istanbul, Tyskland: Hamburg, Düsseldorf, Pinneberg, Dresden, Leipzig, Freiburg, Bremen, Point, Hornbach, Wiesbaden, Nürnberg, Böhl-Iggelheim, Wedel, Berlin, Heidelberg, Fürstenau, Aachen, Paderborn, Freiburg, Zingst, Potsdam, Bobenheim-Roxheim, Frankfurt Am Main, Ludwigshafen, Wellen, Zorneding, Pforzheim, Kabel, Vorwerk, Osterwick, Tönisvorst, Uganda, Ukraina: Kiev, Kiselëv, Rivne, Obolon, Odessa, Kharkov, Sivash, Dnepropetrovsk, Lviv,  Kherson, Ungern: Debrecen, Uruguay: Montevideo, USA: San Diego, Rochester, Dallas, Scranton, Sunnyvale, Cupertino, Fort Worth, Seattle, Saint Louis, San Luis Obispo, Memphis, Schwenksville, Redmond, Elisabethtown, Clarks Summit, Los Angeles, Kansas City, Glassboro, Bellingham, Rush City, Wallington, New York, White Plains, Kirkland, Phoenix,Tucson, South San Francisco, Santa Clara, Mountain View, Chicago, Rancho Cucamonga, Farmingdale, Menlo Park, Brooklyn, West Hollywood, Houston, Plano, Milpitas, Mechanicsburg, Portland, Leesburg, Apo, Cambridge, Atlanta, Scottsdale, Summerville, Albany, Oceanside, Denver, Canyon Country, Bronx, Brooklyn, San Antonio, Wharton, Walnut, Baltimore, Santa Ana, Boston, San Jose, Lakeland, Woodstock, Missoula, Albany, Tampa, Daly City, Vietnam: Hanoi, Vitryssland: Minsk, Zambia: Lusaka, Åland: Mariehamn, Österrike: Wien, Wels.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Rätten att få hångla på stan

Polisen är orolig för att hatbrotten ska öka när Stockholm Pride flyttar till Kungsträdgården. ”Vi måste kunna hångla och hålla hand även inne i stan”, säger Pride-ordföranden Pär Wiktorsson.

Citatet är från SvD 30 juni i år. Synen på homosexualitet har radikalt förändrats på ett halvsekel. Det sexuella umgänget mellan vuxna personer av samma kön blev helt legaliserat 1944, medan den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning kvarstod fram till 1979. Sedan slutet av 1980-talet har svenska homosexuella gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009).

Pridefestivalen firas på flera platser världen över till minne av polisprovocerade upplopp bland homosexuella i New York hösten 1969. I Sverige hölls den första pride-demonstrationen i Örebro 1971 av en lokal förening (Gay Power Club) där ett av kraven var ”att två av samma kön skall få gifta sig med varandra”. Sedan startade demonstrationer under namnet frigörelsedagen 1977, som blev frigörelseveckan 1979. Frigörelseveckan bytte senare återigen namn till homoveckan, och övergick under 1980-talet till att bli en bredare folkfest.

I Europa startades Europride som firades i olika länder varje år. 1998 firades Europride i Stockholm, och året efter fortsatte man med ett liknande arrangemang lokalt, under benämningen Stockholm Pride, som sedan dess växt i omfattning år efter år.

Denna utveckling är glädjande. Vi inser att de gamla förhållningssätten gentemot homosexuella har varit skamliga och inte värdiga en upplyst demokrati. Samtidigt kan ett minimum av självsyn visa att orsaken till detta fördomsfulla förhållningssätt ligger i en oreflekterad men stark känsla av obehag vid tanken på en erotisk samvaro med personer av samma kön. För många har denna obehagskänsla stegrats till panik då de själva blivit utsatta för ett närmande från en HBTQ- person. För de som varit med om detta är det en traumatisk upplevelse av en sådan emotionell kraft att de aldrig glömmer det.

Och denna känsla av obehag hos en majoritet – som varit så stark att den varit normerande både moraliskt och rättsligt – finns naturligtvis kvar. Numera visserligen ordentligt tuktad av den egna insikten om HBTQ-människors likaberättigande. Men den finns där likafullt. En känsla går inte att byta lika geschwint som man byter åsikt. Det tar tid.

Därför är det knappast förvånande att Pridefestivaler upplevs som kontroversiella på många håll i världen. Och säkert även här hemma – fast naturligtvis dolt under tjocka lager av politisk korrekthet. Inte för att Stockholm Pride-paraden i sig skulle vara problematisk. Att en i sekler förtryckt minoritet nu öppet kan paradera och visa sin stolthet bejakar säkert de flesta. Om det är något som provocerar är det formen. Tänk bara tvärtom:

Ett tåg genom Stockholm med heterosexuella där man ”hånglar”  och agerar erotiskt utmanande. Det skulle ses som både otillständigt och vulgärt. Helt enkelt pinsamt. Som reklam för en strip- eller porrklubb. Att HBTQ-personer paraderar på detta sätt accepteras däremot rakt av. Så till den grad att politiker tävlar med varandra i att delta i både parad och som talare.

Man kan undra varför man i dessa parader lägger tyngdpunkten på en visualisering av den sexuella särarten. Hur kan man tro att man kan provocera fram en växande tolerans hos allmänheten? HBTQ-personers självklara rätt att bli respekterade som fullvärdiga medlemmar av samhällsgemenskapen riskerar att fördunklas av erotiskt färgade happenings. Det är svårt att förstå att detta kan underlätta deras strävanden om en bred acceptans.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kontinuiteten är det som gör monarkin unik

Att kungafunktionen går i arv är både odemokratiskt och ojämlikt – men samtidigt själva poängen i en monarki. Alla känner kungafamiljen. Det har varit Sveriges kungafamilj i hundratals år. På gott och ont, vilket även här är en poäng, nämligen kontinuiteten. Kungadömet hyser landets modellfamilj vars öden och äventyr uppmärksamt följs av folket genom historien. Far- och morförädrarna berättar om sin generations kungafamilj, släktkrönikan är genomskinlig. Karaktärer, snedsprång, oförmågor och begåvningar är var mans egendom. Och historien skrivs hela tiden.

Det är som om den kungliga familjen utgör en sorts pedagogisk idé, själva arketypen för familjen som institution. Den ger oss ständigt stoff  för våra samtal vid fikabord och groggverandor. Victoria och Daniels bröllop engagerade en hel nation. Att intresset var hysteriskt är naturligt. Detta var  en flicka som vi alla följt i vått och torrt sen hon föddes, inte på nära håll som våra egna döttrar, men på ett mer principiellt plan. Hon är vårt lands prinsessa – därför var bröllopet så stort för svenskarna, precis som bröllop är i alla familjer.

En vald president kommer in i maktens boning som en okänd och finns med oss i kanske fyra år innan någon annan tar hans plats. Han kan aldrig upplevas som en familjemedlem jämförbar med kungafamiljen. Hans historia är inte folkets. Och om presidentens dotter gifter sig kan det aldrig mäta sig med ett kungligt bröllop som Victoria och Daniels eftersom hon är ännu mindre känd för oss än presidenten. Vårt förhållande till henne har ingen historia. Svenska folket har inte följt henne från barnsben. Detta är den avgörande emotionella skillnaden  jämfört med kungamakten – nämligen bristen på kontinuitet. Upplevelsen av landets representation blir mer ytlig och svår att engagera i sig med en demokratiskt vald statschef. Det blir bara bara en i raden av politiska reträttposter. Som en landshövding med lite mer glans.

Kungadömet är odemokratiskt. Det är fel att ärva makt. Varför ska skattebetalarna göda en priviligierad elit? Det är omodernt med monarki. Det är lätt inse att republikanerna har rätt här, det är oavvisliga argument. Men väger de trots allt inte lätt mot kontinuitetsargumentet? Är det inte kontinuiteten som är det som gör kungahuset till vad det är? Sverige är en kontinuerlig process och kungamakten är den enda instans som kan representera den processen på ett trovärdigt sätt. Beaktas det unika i denna position tillräckligt?

Och prakten inte att förglömma. Vår kungafamilj har möjlighet att ha de vackraste kläderna och de mest överdådiga middagarna, de representerar landet i världen och ger oss samtidigt en chans via massmedia att på något sätt vara med  i de fina salongerna. Minns vårt kungabröllop där Silvia Sommerlath blev drottning med en sån charm, stil, skönhet och representativitet att det tog år innan vi riktigt hämtat oss. Hon blev en verklig tillgång för landet, kändes det som. Hon gav Sverige ett mervärde.

Den kungliga familjen är en sorts svenskarnas egendom, oavsett politisk tillhörighet. Som uppfyller våra drömmar om en glansfull tillvaro. Ett tittskåp in i svenskhetens allra finaste gemak där kung, drottning, prins och prinsessor lever ett teaterliv vi älskar att ta del av. Vi undrar hur det är att vara ständigt påpassad, frågar oss hur de lever när de är alldeles för sig själva. Kokar kungen själv en enkel spaghettilunch för familjen en dag när de är lediga? Lyssnar han på Elvis i hemlighet på Drottningholm? Frågor som engagerar hög som låg.

De är vanliga människor, javisst – men insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga  den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en  nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet.

Kungahuset är en levande förbindelse med landets historia. Det representerar vårt urarv, vår grund. Med kung, drottning, prinsar och prinsessor blir detta arv konkret. Kungligheterna kliver ut ur historieböckerna och in i tv-rutan. I en ständigt föränderlig värld där regeringar kommer och går är kungadömet den institution som består som en grundmurat oföränderlig nationalsymbol för Sverige.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Bilder från Stockholm när det lackar mot jul

Humlegårdens lekplats: en rad barn med varsin trehjuling utan pedaler (man sparkar sig fram) står förväntansfulla i kö framför en vattenpöl. Plötsligt sätter man igång och under glada skratt och plask kör man igenom lervällingen. Sist i kön stannar en, går av och börjar skyffla upp lervatten på den breda bakaxelns små fördjupningar. Tydligen anses försöket misslyckat, för pojken ansluter sig skyndsamt till de andra. Och så upprepas proceduren under skrik och skratt. Och sen igen. Och igen.

I höjd med KB kommer en dam på permobil i god fart med två kopplade knähundar efter sig som har fullt sjå att hänga med. De små benen går som trumpinnar. Plötsligt ringer damens mobil. Hon stannar och pratar medan hundarna pustar ut. Sen iväg med full fart släpandes på hundarna.

På Stureplan ett flott designat svart skåp en knapp meter högt med blinkande blåa ljus. Det visar sig vara en tryckluftspump för cyklar. Stockholmarna är nämligen numer ett cyklande släkte.

Dundrande koffertar dras på små hjul utmed trottoaren av energiska kvinnor på resande fot. På väg hem från Centralen?

Framför mondäna biografen Rigoletto står en bullrande, skitig och stinkande sopbil i full aktion. Den ser nästan skamsen ut. Men föraren kör snart iväg. Den sura soplukten skingras.

På Hötorget energiskt och högljutt hojtande försäljare av grönsaker, frukt och blommor: ”Hej,hej, välkommen! Trattkantareller halva priset! Vill du ha kantareller som är gula också? Oj va billigt, oj va bra!”

Utanför Mac Donalds en håglös kö på 9 personer tvärsöver trottoaren till en bankomat. Folk får gå ut i gatan för att komma förbi. Utan knot. Folk som ska ta ut pengar respekteras. Tålmodig stillhet mitt i livet och rörelsen på gatan. Här bidas tiden.

Ung dam på cykel far förbi med ett högljutt gnisslande trampande som väcker uppmärksamhet. Men hon har viktigare saker i tankarna. Har kanske inte ens märkt problemet. Vet kanske inte hur man smörjer cykelkedjan.

Repliker i vimlet i Hötorgshallen: ”Hur gick det igår?” ”Det gick åt helvete”.

På Sergels torg, strax under rondellen ett hav av vilande duvor på ett område befriat från gångtrafikanter, knarklangare eller butiksstånd. Nedsjunkna med fötterna under sig. Flera ligger lite snett, som kantrande båtar på stranden vid ebb.

Vid foten av Observatoriekullen en lekhage med några baracker. Uppifrån slänten ser man texten på taket: They said ”SIT DOWN”. I stood up.

På Birger Jarlsgatan ett skyltfönster med texten Welcome stupid, art directors and anyone who cares.

I NK:s nya julskyltning djur som rör sig mekaniskt i naturmiljöer. Folksamling framför varje fönster. Små barn leds varsamt fram där de förundrade står och tittar medan deras små näsor andas imma mot fönstren. Menande och ömsinta leenden mellan de vuxna bakom barnen.

Från ett litet duschliknande munstycke i toppen av stammen precis ovanför granen i Buttericks skyltfönster hälls små frigolitflingor ned över grenarna. Längst ned sugs de upp i stammen och åker upp igen. Stadens första självsnöande julgran!

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Vår tid är avförtrollad

På medeltiden kände sig människan förbunden med världen på ett annat sätt än idag. Dels genom Bibeln, dels genom naturen. Genom studium av dessa båda kunde man i begrundan och reflektion komma till insikt om världens beskaffenhet och tillvarons mening. Men när denna uppfattning ersattes av den vetenskapliga världsbilden tystnade naturen.

Den tidigare kunskapen erkändes inte längre som riktig, vilket mer och mer förde med sig en känsla av meningsförlust. ”Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig”, som matematikern Pascal uttryckte det. Det fanns inte längre någon skillnad mellan de himmelska rymderna och jorden – överallt rådde samma mekaniska och matematiska lagar. Himlens röster hade tystnat; människan var ensam i ett gränslöst universum. Den vetenskapliga världsbilden förvandlade gradvis frågan om livets mening till något rent subjektivt. Världen hade blivit avförtrollad.

Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet avförtrollning då han talade om den västerländska kulturutvecklingen de senaste århundradena. Tillvarons gåtfullhet hade ersatts av en allmän uppfattning att bara man ville och gav sig tid skulle man kunna förklara allting på ett rationellt sätt.

Medan människor i förtrollningens tid levde i en övertygelse och beroende av andra världar än den jordiska, vänder nutidsmänniskan sig till denna världens bestyr, söker information om vad som händer just nu. Något evighetsperspektiv på vår tillvaro är det knappast tal om. I avförtrollningens livsform ligger tonvikten på det vetbara, på fakta eller information. På den ”yttre” verkligheten. Vetenskaplig kunskap har hög status och uppfattas som säker och objektiv. Den ”inre” världen tenderar att bli förstummad.

Vår tid kännetecknas av en strävan att kontrollera den yttre världen och av att den inre världen nästan helt och hållet glömts bort. Detta gör att religionernas skapelsemyter och poetiska symbolspråk ses som konkurrerande alternativ till de vetenskapliga förklaringsmodellerna.

Längtan efter att glömma sig själv och gå upp i något större har varit grunden för människors religiösa strävanden efter frälsning eller salighet. I ett samhälle där sådana strävanden inte tas på allvar utan ses som uttryck för verklighetsfrämmande svärmeri, riskerar sådana spontana inre impulser att inriktas mot artificiella medel för självförglömmelse; droger eller olika former av massextas i vilka individen kan känna sig som ett med gruppen eller kollektivet.

Medan de äkta religionerna alltid syftat till att leda människan till en vidare, djupare och rikare verklighet, leder dessa artificiella medel till motsatsen – illusioner och verklighetsflykt.

Men det finns de som menar att själva avförtrollningen håller på att avförtrollas. ”Det moderna projektets livsform” ifrågasätts alltmer. Man frågar sig: vilken är ”den rätta” livsformen? En grundläggande osäkerhet kring normer och värderingar märks alltmer. Ska man straffa olydiga barn? Hur hård ska man vara för att upprätthålla regler? Sådana frågor ställdes knappast i början av förra seklet. De vuxnas auktoritet och rätt att bestraffa var självklara, regler och normer likaså.

Och varför skulle just vår västerländska vetenskap vara mer förnuftig än andra folks och kulturers kunskap om världen och livet? Är det inte bara en föreställning tjänande som täckmantel för européernas erövring och kolonisering av andra folk?

Den tilltro till förnuft och vetenskap som inträdde i den västerländska kulturen på 1600- och 1700-talet saknar motstycke i andra kulturer. Den har medfört ökad frihet och autonomi inom det individuella, sociala och politiska livet som varit en förutsättning för demokratins framväxt. Men måste man ändå inte erkänna att de former som förnuftet tagit sig i vår kultur under de senaste två århundradena är alltför ensidiga?

Vår föreställning om vad förnuftet är, är i sig själv oförnuftig. Den utesluter former av förnuft som likväl är viktiga för människan: känslans förnuft, konstens förnuft, religionens förnuft. Vi behöver en ”utvidgad rationalitet”, d v s ett förnuft som i sig inbegriper de estetiska upplevelserna, känslorna, moralen och fantasin.

/Denna text är en sammanfattning av inledningen av boken Om undran inför livet av Bo Dahlin (Studentlitteratur 2004)/

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)