Det finns ingenting i waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt
En av de största utmaningarna för Rudolf Steiners efterföljare är hans kontroversiella och för vår tid problematiska uttalanden om raser. Många kritiker har tacksamt utnyttjat dessa för att misskreditera Steiner och misstänkliggöra hela hans livsgärning. En av kritikerna har gått så långt att han menar att dessa uttalanden är centrala för antroposofin och att den antroposofiska rörelsen var oupplösligt förbunden med den tyska nationalism som banade väg för Hitler (Staudenmaier, 2009)*. Dessutom har ett fåtal personer påstått sig ha mött öppen rasism i waldorfskolor.
Detta skriver Daisy Jane Powell i sin avhandling som vi tidigare skrivit om (här, här och här). Hon förnekar inte att dessa citat visar att Steiner faktiskt trodde att människor utvecklats genom en successiv hierarki av raser. Men hur grundläggande denna tro är för den antroposofiska världsbilden är en annan fråga. Klart är att bara en bråkdel av Steiners omfattande samlade verk behandlar detta ämne, och det är ganska troligt att detta material inte var avsett för en bred offentlighet.
För en svensk antroposof är påståendet att rasismen intar en central plats i antroposofin fullständigt barockt. Då jag själv gick in i rörelsen i början av sjuttiotalet var dessa obskyra textpassager okända för mig. Och begreppet rotraser i Steiners bok Ur Akashakrönikan uppfattade jag mer som en gammaldags beteckning på stadier i mänsklighetsutvecklingen. Under de trettio år jag befunnit mig i Järna har jag aldrig stött på något som kan kallas rasism. Tvärtom. Det är knappast troligt att folk blivit antroposofer om de uppfattat läran som rasistisk.
Daisy Jane Powell förvånades över hur lite de waldorflärare som deltog i hennes undersökning visste om Steiners famösa uttalanden. Och så är det nog med de flesta antroposofer. Det är som om man inte kan föreställa sig att antroposofin är rasistisk. Att dess djupt kristna humanistiska människosyn inte är förenlig med en primitiv rasism. Om Steiner sagt saker som motsäger detta är det helt enkelt svårt att ta in. Man förstår inte varför han har sagt det. Det stämmer inte, och kan bara uppfattas som en absurditet som inte har en relevans i våra dagar.
I alla händelser finns inget i de föredrag som ligger till grund för waldorfpedagogiken som kan betecknas som rasistiskt, menar Daisy Jane Powell. Eller som sajten Defending Steiner skriver: ”Om och hur Steiner bör betraktas som en `rasist´ är en akademisk fråga, det har nästan ingenting att göra med moderna waldorfskolor.” En gammal waldorfelev instämmer:
»Jag gick i en waldorfskola i Sydafrika på apartheid-tiden. Då var det den enda skola som hade barn med olika raser och trosbekännelser där man blev undervisade tillsammans i samma klassrum. … Jag har alltid varit tacksam att ha haft detta möjlighet till lärande och jag tror att det har färgat min livserfarenhet så att rasism är något jag inte kan tolerera.«
I Daisy Jane Powells undersökning fanns ingen som påstod sig ha mött rasism i en waldorfskola. Rasistiska läror är irrelevanta i lärarnas arbete, och det faktum att Steiner uttryckte några bedrövliga idéer om ras utesluter inte att hans uppslag för utbildning – eller andra mänskliga strävanden för den delen – är användbara, skriver hon. Rasismen strider mot antroposofins själva idé.
* Sune Nordwall har i ett flertal texter på nätet tillbakavisat Peter Staudenmaiers hypoteser.
Dessa innovationer kom från Steve Jobs framsynta idéverkstad. Men snart hade Bill Gates på Microsoft utvecklat Windows, som var en direkt kopia av Macens fönster med ikoner. Fast bara i princip. Hela upplägget var fult. Steve Jobs (bilden t v) uppfattade detta som en ren stöld och ett förräderi och kallade upp Gates till Apples kontor där han blev utskälld av Jobs. Problemet vara bara att eftersom Microsoft också utvecklade Apples programvara kunde han inte riskera leveranserna med direkta krigshandlingar. Det stannade vid en skorpiondans. Men han förlät aldrig Gates.
”Jag skulle ha gett mycket för att ha Steves sinne för smak”, sa Bill Gates (t h) en gång då han blev tillfrågad vad han hade lärt sig av Apples framgångar. Han menade att Jobs besatt ”en naturlig känsla för intuitiv smak, både när det gäller människor och produkter. Sättet han gör saker på är bara annorlunda och jag tycker det är magiskt”.
hemmabyggande nördar till ett billigt pris. Men Steve Jobs insåg den enorma potentialen och skapade ett företag kring den fantastiska maskinen Apple II. Med ett coolt yttre, ett pris i överkant och god marknadsföring väckte den uppseende på datamässor. ”Hade det inte varit för Steve Jobs hade den stått och drällt i hobbyaffärerna idag”, som någon sa. Detta berättas i boken Steve Jobs – en biografi som utkom i höstas.
1981 var Macintosh-teamet fullt sysselsdatta med designen. Designavdelningen kom med förslag som Jobs hade synpunkter på. Den senaste gipsmodellen avtäcktes under dramatiska former och alla tidigare försök stod uppradade intill den. På detta sätt kunde man följa hur projektet framskred. Till slut godkände Jobs ytterhöljet. Sen ägnades tiden åt att utveckla det förfinade typsnittsprogram som sedan kom att bli standard i datavärlden. Och skärmikonerna. Varje detalj var avgörande för att Macintoshen skulle kännas lika fantastisk som den var.