Archive for the ‘ Narkotikaproblemet ’ Category

Den svenska narkotikapolitiken ett monumentalt misslyckande

♦ ♦ Det första fallet av intravenös injicering av narkotika i Europa inträffade i Sverige i bohemkretsar kring gruppen Metamorfos 1946. Året efter var det en norsk-amerikansk jazztrumslagare som introducerade cannabis i Skandinavien. Samtidigt etablerades amfetaminet. Fram till 1965 var cannabisrökningen i Sverige nästan uteslutande bunden till jazzkretsar då det på kort tid skedde en våldsam spridning till tiotusentals skolungdomar i hela Väst-Europa i samband med popmusikens frammarsch.

Magnus Linton

Magnus Linton

Idag har 30 000 svenskar problem med tung narkotika – sannolikt många fler, ingen vet – och 500 av dem dör varje år. Enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner av jordens invånare illegala droger och ett ännu större antal är involverade i odling, produktion och distribution. ”Det är orimligt att behandla alla som kriminella”, menade Kofi Annan i en rapport 2011.

Denna slutsats går på tvärs med det svenska synsättet som efter fem decennier fortfarande hävdar nolltolerans, trots ett monumentalt misslyckande. Trots 40 år av västvärldens hårdaste förbudspolitik befinner sig Sverige i dag längre från det narkotikafria samhället än någonsin. Detta kan man läsa om i boken Knark av Magnus Linton, som vill verka för en nyansering av den svenska narkotikapolitiken.

Linton talar om tre sorters användning; bruk – som inte utgör något problem, missbruk – som är ett socialt problem, och beroende – som är en sjukdom.

narkotikaEn aktiv heroinist begår i genomsnitt brott till en årlig samhällskostnad på runt två miljoner kronor – om man bara räknar de brott som är direkt förknippade med finansieringen av drogen – medan underhållsbehandling kostar ungefär 100 000 per patient och år. Att avkriminalisera narkotikan skulle därför vara att föredra ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Men inte bara det.

De internationella drogsyndikaten rör sig med större ekonomiska resurser än de flesta länders BNP och har idag en militär kapacitet större än de flesta länders hela försvarsmakter. Enbart USA spenderar årligen 51 miljarder dollar på antidrogkriget. Om man istället tog kontroll över produktion och försäljning skulle det generera skatteintäkter på 45 miljarder dollar om året – pengar som sedan kan användas till prevention och rehabilitering av den bråkdel av alla brukare som faktiskt utvecklar ett missbruk eller beroende.

Argumenten för legalisering av narkotika är oavvisliga.

»Tio år efter att Portugal avkriminaliserat eget bruk av narkotika 2001 använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet överdoser hade reducerats avsevärt, antalet som fick hiv via drogmissbruk sjönk från 52 till 20 procent, antalet 15-16-åringar som använder cannabis hör till de lägsta i hela EU, antalet ungdomar som använder kokain ligger under hälften av EU-genomsnittet och heroinmissbruket halverades, medan det i USA under samma tid fördubblades.«

En helt dominerande majoritet av västvärldens forskare, även i Sverige, företräder idag en icke-förbudslinje som menar att kriminalisering av eget bruk leder till mer skada än nytta. Det råder ingen tvekan om att det narkotikafria samhället nu är en döende idé i västvärlden. Både Norge och Finland har övergett idén. I Finland förordade en narkotikapolitisk kommission redan 1997 en ny hållning i frågan.

»Det betyder att man inte utgår från en absolut norm `vi ska ha ett narkotikafritt samhälle´ utan från en relativ norm som bygger på tanken att reducera kostnaderna av narkotikabruket och narkotikakontrollen så mycket som möjligt.«

Narkotika är ett sofistikerat problem som kan uppfattas på en rad olika sätt, menar kommissionen – som brottslighet, som sjukdom, som social misär, som flyktvägar från ångest eller funktionshinder eller som föranlett av ungdomars nyfikenhet. Nyfikenheten kan mötas med upplysning, brottsligheten med straff, de sjuka med medicin och den sociala utslagningen med sociala insatser och strukturella samhällsreformer.

Kofi Annan-rapporten förordar skadelindring.

»90 procent av alla som använder olagliga droger har inga allvarliga problem, tunga missbrukare bör hjälpas till verksam behandling, lättare droger bör legaliseras så att pengar kan frigöras till utbyggda behandlingsprogram för de genuint behövande. Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader i sig, utan att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.«

Det är inte världens samlade bruk och missbruk som är värst utan de kriminella megakomplex förbuden orsakat – karteller som knäcker stater, korruption som fräter sönder halva världsdelar och det stora antal krig, ofta utkämpade i världens mest sargade hörn, som i dag uteslutande drivs av resurser från illegal narkotikahandel.

Den kemiska förälskelsen* är en mäktig och destruktiv kraft. Det är tid att Sverige drar upp huvudet ur sanden.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
*Uttryck myntat av socialläkaren Nils Bejerot, skaparen av den svenska nollvisionen.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)