Archive for the ‘ Mentalitet- och tankemönster ’ Category

Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

♦ ♦ ♦ Studenter, lärare och doktorander på Konstfack anser att en av skolans utställningshallar, kallad Vita havet, ”ger rasistiska associationer” och vill därför döpa om hallen. En professor på institutionen har reagerat på detta – och fått 44 kollegor och elever emot sig, vilket har lett till en uppmärksammad diskussion i media. Vad håller de 44 på med? Att betrakta en vit sal som rasistisk visar hur skrattretande debatten om rasism blivit. Hur kan en intellektuell elit vara så dum?

Kan vara en bild av ‎karta, himmel och ‎text där det står ”‎GEOGRAFI FÖR KONSTFACK MINUS 2 HÖGSKOLEPOÃNG Ukraina Moldavien Irak Rumänien Israel Jordanien Egypten Svarta havet Bulgarien Istanbul and Ankara Georgier Riyadh الرياض Turkiet Saudiarabien Röda havet SVARTA HAVET Synen Sudan Peking Yemen RÖDA HAVET Nordkorea Sydkorea Gula havet Shanghai 上海 Vita havet Östkinesiska GULA HAVET Finland RASISTHAVET @chrwallg‎”‎‎Detta är bara ett exempel på raden av stolligheter som trendat i tongivande kretsar de senaste åren där teorier om rasism, feminism, könsroller, ”normkritik” och tänkande kring kriminalpolitik fungerat som elitistiska mind games, vilket skapat en allt större klyfta till folk i allmänhet. Feminismens verklighetsfrämmande teorier om att könet är en konstruktion har aldrig fått någon förankring i folkdjupen, liksom abstraktionen ”normkritik”, och kriminalpolitikens märkliga straffrabatter och låga straffsatser som vänstersidan pläderar för, är obegripliga för de flesta.

Läkaren Erik W. Larsson har i nättidningen Kvartal betraktat fenomenet från amerikansk synpunkt.

»USA:s eliter har på senare år genomgått ett slags radikal, ideologisk förvandling. Postmoderna teorier om kön, ras och identitet som få amerikaner ens begriper behandlas nu som obestridliga dogmer inom såväl privat som offentlig sektor. Denna nya ideologi befinner sig ständigt i förändring, och förra veckans stolta slagord kan vara denna veckas hädelse. Historier om människor som avskedats från sina jobb på ideologisk grund är numera så vanliga att de inte ens noteras.«

Även i Sverige, som måste vara en av de minst rasistiska länderna i världen, grasserar uppfattningen hos tyckarfrälset att alla vita är rasister, oavsett om de vet om det eller ej.

För min generation var det självklart att raser inte existerade, och vi hade stöd i vetenskaplig forskning. Förutom olika pigmentering finns inga skillnader mellan människor, menar vetenskapen. Detta blev också den självklara hållningen efter Hitlers illdåd mot judarna. Gamla rasistiska föreställningar sågs på min tid som okunniga föreställningar som baseras på en världsbild eller ideologi där människan delas upp i raser som kan rangordnas i en hierarki baserat på särdrag som anses som medfödda eller oföränderliga.

Bildresultat för alla är vi rasisterAtt en människa har en annorlunda hudfärg än vad jag är van vid är för mig ett konstaterande utan värdering. Precis som att jag noterar att en god vän blivit solbränd på semestern. En svart hudfärg skiljer sig definitivt från en vit. Effekten får ögonen att lysa mot huden på ett fascinerande sätt, liksom handflatornas vithet. Men min uppmärksamhet får en närmast estetiserande karaktär då jag noterar hur den svarta huden gör att färger hos klädesplagg får en större effekt jämfört med vita.

Men denna min stegrade uppmärksamhet finns bara i ett initialt skede. Vid regelbundet umgänge med en mörkhyad försvinner denna uppmärksamhet snart för att bli en omedveten del av personligheten. Hudfärgen är oväsentlig när man är van.

Den antirasistiska dogmen hos tyckarfrälset att ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist, känns därför absurd och verklighetsfrämmande. Och de skall tala om rasism!

Att kalla alla vita för rasister är att förutsätta att de har kvar gamla fördomar förknippade med hudfärgen. Det är detta synsätt som är rasistiskt, inte det faktum att man är vit. Dagens antirasister har återuppväckt en gammaldags rasism där de institutionaliserat fördomar om raser. Rasifierade praktiserar en radikaliserad rasism när de utestänger andra ”raser” från sammankomster och föreningar i ett agerande som påminner om det sydafrikanska apartheidsystemet.

Intellektuella har allmänt setts som den tänkande elit som formulerar tidens frågeställningar. Men vad gör vi när detta tänkande tappar verklighetsförankringen? Godhetshybrisen hos det politiska, intellektuella och mediala etablissemanget som ledde till den mastodontiska invandringsvågen 2015 saknade folklig förankring. Ändå genomfördes den. En hårt prövad allmänhet får i dag finna sig i vansinniga idéer om kön, kriminalpolitik, normkritik, integration, identitetspolitik, feminism och invandring av ett tyckaretablissemang som ogiltigförklarat sunt förnuft. Anosh Ghasri skriver i Kvartal.

«Vår tids revolutionärer utgörs av belåtna lektorer, trygga professorer samt välmående studenter och kulturarbetare. Dessa ideologiskt medvetna medborgare är upptagna av att bekänna sig till den sanna tron. Den som är skeptisk till att byta namn på Vita Havet blir då en kättare. Den som inte ser det rasistiska arvet i en färg är en belackare.«

Vi har fått en tyckarelit med verklighetsfrämmande idéer som kör över en majoritet präglad av sunt förnuft. En mental överklass lägger ut riktlinjerna för folket. Men man hör redan ett mummel i kön.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (20 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -4 (from 8 votes)

”Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, äventyrar det svenska trygghetssamhället”

♦ ♦ ♦ »I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet.«

Med denna salva summerar författaren Ann Heberlein sin bok Den banala godheten som just kommit ut. Det är en sammanfattning av den komplexa problembild vi alla känner till men etablissemang och media ständigt förnekar. Boken formulerar de väsentliga frågeställningarna utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren där sveket mot svenska folket blir tydligt.

Vad menar då författaren med uttrycket banal godhet? Det är den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser, menar hon. En gränslös välvilja som tar sig lika banala som oreflekterade uttryck.

Den monokultur som präglat Sverige under århundraden har på ett par decennier ersatts av en mångkultur. Det är en omställning politiker, opinionsbildare och kändisar bagatelliserar, vi ska inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro, ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man – trots att många av oss upplever motsatsen i vår vardag.

»Den oro jag, och, enligt Aftonbladet/Inzios undersökning 81% av svenskarna hyser, kretsar kring problem som uppkommit i kölvattnet på en ökad segregering i samhället. Vår oro hänger samman med invandring, mångkultur och bristfällig integration. Därför tas den inte på allvar utan avfärdas som uttryck för främlingsfientlighet.«

Ann Heberlein

Ann Heberlein vill, nej kräver, att den oro hon känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar. Hennes rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som är besvärande (läs: ”leder till ökad rasism”) genom att dölja polisanmälningar relaterade till nyanlända, media mörkar våldsverkares etnicitet, man ljuger om kostnader för invandringen, nyanländas yrkeskompetens, utbildningsnivå och förekomsten av brottslighet i utanförskapsområden.

»Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner i samma takt som oro och rädsla ökar. (…) Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar.«

Det har hittills varit svårt att komma med liknande uttalanden utan att betraktas som SD, rasist eller främlingsfientlig. Men sådana etiketter passar inte in på Ann Heberlein som sedan länge varit en välkänd debattör och opinionsbildare. Hon har varit opolitisk tills nyligen då hon meddelat att hon ställer upp för M i valet 2018. Det är svårt att tro att hon riskerar sitt politiska oberoende om hon där inte känt ett stöd för sin samhällskritik.

»Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.«

Ett tydligt exempel på en banal godhet är det s k ”Juluppropet” 2016 där Svenska kyrkan och andra förordade en återgång till tidigare migrationspolitik. Detta kan te sig gott vid en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna skulle blivit för landet vid ett sådant scenario kan vi omöjligt betrakta det som en god handling. Det är inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det handlar istället om en grov ansvarslöshet.

I en kommande krönika skall vi ta fram en del av Heberleins synpunkter på problemområden som kulturrelativism, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, papperslösa, mångkultur och svenska värderingar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.3/10 (18 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 5 votes)

Exotiska kulturer är bättre än vår svenska, menar vänsterintellektuella

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Ann Heberlein

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Göran Adamsson

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.1/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 5 votes)