Archive for the ‘ Lättsmält ’ Category

Vittnesmål om händelserna på Grand Hotel Saltsjöbaden

♦ ♦ ♦ På bildtidningen Se, som jag jobbade på för nästan 50 år sedan, var  det ingen som spottade i glaset. Tillfällen att inmundiga starka drycker saknades inte. I alla fall inte i samband med en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden 27 januari 1968, visar en gulnad rapport jag hittade häromdagen. I en skriven internrapport till övriga på redaktionen (inklusive undertecknad) beskrevs svårigheterna som tornade upp sig då man klockan halv två på natten skulle förflytta sig till den förhyrda festsalen via hissen.

seomslag»Beklagligtvis hade vi dock överskattat hissens lyftkraft vilket medförde att den hastigt rörde sig i en annan riktning än den avsedda. Dess förflyttning avslutades med en påtaglig duns vilket hos flera deltagare framkallade fysiskt obehag.«

Alla ansträngningar att få upp hissen igen var förgäves.

»Vid öppnandet av hissdörren befann vi oss i ett rum av blygsamma proportioner som dessvärre visade sig låst från utsidan. Jag vill understryka de enhälliga och positiva kommentarer detta väckte bland de cirka tiotalet deltagarna i gruppen. Trots den tillfälliga olägenhet som drabbat oss ansåg vi att den noggranna låsningen av alla lokaler nattetid utgjorde ett imponerande bevis på hotelldirektionens omsorgsfulla iakttagande av säkerhetsföreskrifter och kontrollåtgärder.«

Genom ”försiktiga knackningar” på dörren försökte man påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under tiden jämförde man sina erfarenheter av den service hotellet erbjudit.

Se 2»Den allmänna entusiasm som präglade alla kommentarer fann till sist sin utlösning i att samtliga upptog ett spontant taktfast hurrarop för Grand Hotel Saltsjöbaden och dess ämabla personal. Genom de oförutsedda luftvibrationer som då uppstod i det trånga utrymmet utsattes dock glasrutorna i dörren för en påfrestning som vi i vår godlynta bifallsyttring inte förutsett. En av dessa rutor sönderföll häftigt varvid splitter sargade en av de manliga deltagarna i benet, något som han dock tog med fortsatt gott humör.«

Då nu ”ändå olyckan med glasrutan var skedd” tog man sig ut till en angränsande lokal vilken visade sig vara hotellets bastu. Men det visade sig att även den dörren var låst från utsidan.

»De närmaste timmarna tillbringade deltagargruppen under kamratlig samvaro i hjärtlig form. Glada sånger ur flera nationers visskatter, folkloristiska danser, ingående diskussioner om gemensamma bekanta, reseminnen, hågkomster från andra konferenser skapade en gladlynt och förtrolig stämning.«

Och man hade tur i oturen.

»Till de lyckosamma omständigheterna hör också att i gruppens besittning fanns en butelj gin, tillverkad i London, vilkens innehåll i förebyggande medicinskt syfte kunde användas till att rengöra, desinficera och badda de blessyrer som en av deltagarna ådragit sig genom glassplitter. Denna i sammanhanget utomordentligt lägliga vätska visade sig på detta sätt räcka nästan exakt under just den tidsrymd som vår isolering från omvärlden kom att pågå.«

Tydligen hade man tillgång till telefon varför man i en serie ”mycket angenäma telefonsamtal med tjänstgörande personal” utlovades omedelbara hjälpinsatser. Efter några timmar inträdde en rad personer, varibland ”vi till vår glädje igenkände hotellets fryntlige restaurangchef”. Dessvärre visade det sig att han av ”sin oro för vår belägenhet” sett sig tvungen att ”förtära en stor mängd alkohol”.

»Hans därav följande svårigheter att förhålla sig i upprätt ställning sökte vi genast avhjälpa genom att från olika håll hastigt stötta upp hans kroppshydda och genom att sporadiskt frottera hans betänkligt missfärgade anletshud. Det var med uppriktig ledsnad vi senare fick höra att han uppfattat dessa hjälpåtgärder som ”knuffar och slag”.

Se 3Vistelsen avslutades genom att deltagarna kröp ut genom den bräsch ”som någon välgörare låtit uppkomma” i bastuutgångens dörrspegel. Men då man ville tacka för hjälpinsatsen ”uppstod åter ett tråkigt missförstånd”.

»Restaurangchefen sade sig ha blivit hotad och påstod sig från de övriga ha uppfattat ett uppviglande rop innehållande ordet ”bonne” i någon kränkande sammansättning. Troligen har han därvid i upphetsningen missförstått de uppmuntrande tillrop där vi tolkade uppfattningen att han gjort sig förtjänt av en ”bonus”.«

Dessvärre kom denna sorts missförstånd och hörfel prägla händelsens epilog under gryningstimmarna.

»Våra upprepade försök med handfasta ryggdunkningar, läggande av armar kring hans hals e t c uppfattades av restaurangchefen som misshandelsförsök och strypningsaktioner. Han har, enligt vad det sagts mig, också tyckt sig notera verbala hot till sitt liv och lem, till exempel med orden ”nu ska vi slå ihjäl den jäveln”. Jag kan oreserverat intyga att orden i själva verket löd ”gamle hedersman, du måste vara trött, gå och lägg dej nu”.«

Undertecknat av dåvarande chefredaktören på Se, Lars Erik Olsson. Man kan undra vad som verkligen hände den där morgonen för 47 år sedan på Grand Hotel Saltsjöbaden. Om någon av deltagarna berättade detta för mig har jag glömt. Och vid det här laget är alla inblandade avlidna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

Då Robygge var Sveriges mest missförstådda namn

♦ ♦ ♦ Då den växande skaran av studenter på Rudolf Steinerseminariet i slutet av 60-talet började fråga efter antroposofiska produkter, började Urban Forsén köpa in de vanligaste Weleda- och Stockmarprodukterna som han förvarade i en garderob. När folk ville ha en tandkräm eller lite färg sa man till Urban som då öppnade garderoben.

Försäljningen ökade och snart var det uppenbart att hanteringen måste formaliseras till en regelrätt affär. 1972 grundades därför Robygge i stiftelseform. Namnet är ett dialektalt småländskt uttryck för egentillverkad leksak, hemslöjd helt enkelt. Men varför då ge den nystartade affären i Järna ett sånt namn?

Robyggehuset i Järna

Robyggehuset i Järna

Anledningen var att Arne Klingborg på 40-talet slöjdat fiskar av trä som han målat och sålt till Svenskt Tenn för att dryga ut den knappa konstnärslönen. Detta konsthantverk kallade gode vännen och smålänningen Karl Engqvist för robygge (Karl hade grundat Kristet Samfund, nuvarande Kristensamfundet). Grundarna tyckte därför att Robygge skulle vara ett lämpligt namn på affären. Stiftelsen Robygge.

Affärsidén var att tillhandahålla antroposofiska produkter helt enkelt, kanske i första hand antroposofisk litteratur. Men namnet! Hade grundarna vetat vilka problem detta okända namn skulle innebära hade de kanske valt något annat.

Svårigheten att uppfatta namnet yttrade sig främst i att man alltid fick upprepa det, i värsta fall bokstavera det. Folk trodde att de hört fel. Så var det hela tiden. Då jag värvades av Urban för att ansvara för postorderhanteringen på Robygge blev vidden av svårigheterna med detta aviga namn tydligt. Förfärande tydligt. Till slut gjorde vi en lista på alla missförstånd.

Att brev och försändelser till affären adresserats till Robygget eller Robyggen var knappast förvånande. Avsändarna trodde naturligtvis att det var en byggfirma. Säkert också de som skrivit Riksbygge, Stiftelsen Bygg och Råbygge. Är inte råbygge begreppet för ”grundskelettet” i ett bygge? Råbyggelaget kändes därför följdriktigt, liksom Stiftelsen Robyggarna. Vi var ju i byggbranschen trodde man. Därför var inte heller namnet Brobygge svårt att förstå logiken i, bara mer specialiserat liksom.

Robygge 2Sen hade vi försändelser med adresser som kunde härledas till enkla hörfel som till exempel Rodbygge, Robuggfe, Robjgge, Roboge, Röbygge, Roggeby, Robrugge, Stiftelsen Ro, Robbye, Robyegge, Pobygge, Firma Rosygge, Rygbye, Robyggen och Robyggo. Den självklara favoriten var här Rovbygge.

Direkta missförstånd listade vi också. Robergahemmets bokförlag var uppenbarligen en sammanblandning av Solbergahemmets läkepedagogiska institut och något av de antroposofiska bokförlagen. Robyggehemmet var en variant på detta. Siifielsen Robygge får anses vara en från utlandet kommande försändelse. Men själva namnet var ju rätt uppfattat. Den verkliga höjdaren Stiftelsen Rudolf kunde ha varit namnet på vilken som helst av våra verksamheter. Rudolf Robygge var inte dåligt det heller, även om man vid det här laget började undra om folk drev med oss.

Försändelserna till Robigge BockimportStüstelsen Robigge och Roby Buchhandlung var säkert från tyska bokförlag i början, liksom Rohygge Verkstädet och Herrn Robygge. Varianten från ett engelskt bokförlag blev Mr Robygge. Då affären flyttade in i det nya Robyggehuset var det inte så konstigt att man trodde affären hette Robingehuset eller Roby Huset.

Sist hade vi resultatet från svårartade hörfel som Rorbrygga och Roewygge där Tobgge nog får anses ta priset.

I takt med att firman efter hand blev mera känd försvann missförstånden. Idag är Robygge för många ett självklart begrepp. Men som sagt, vägen dit var lång.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

I Norge har matbutikerna fortfarande söndagsstängt

♦ ♦ ♦ I Norge har matbutikerna fortfarande söndagsstängt, vilket känns mer obekvämt än det låter. Den första tiden i vårt vackra grannland glöms lätt att lördagshandlandet också måste vara ett söndagshandlande. Så ibland står man där utanför en stängd butiksdörr med skägget i brevlådan.

Varför känns detta så avigt för en svensk? Norrmännen förstår inte problemet. Det är ju bara att planera, säger de lite retfullt moraliserande. Att vi kan glömma en så enkel sak. Och apropå söndagsöppet, vem vill jobba på söndagar tillägger de halvt anklagande. Ja studenter och andra som vill tjäna extrapengar, försöker vi – och handeln skulle ju tjäna mer. Men detta avvisas med att facket är emot söndagsöppet och att man alltid haft det så här och det är få som vill ändra på det. Så är det i Norge – man vet vad man har men inte vad man får.

Och som sagt, så har man alltid gjort.

Ska man köpa öl i butiken stöter man på nya problem. Förutom planeringen för söndagsstängt råder för ölinköp särskilda öppettider. På vardagar då butiken ofta är öppen till kl 23 måste man köpa ölet senast kl 20, tre obegripliga timmar tidigare. Vilket innebär att ölet måste stämplas in i kassan senast det klockslaget. Det duger inte att man bara plockar ölet från hyllan inom utsatt tid. Efter det magiska klockslaget stängs nämligen ölinköpen automatiskt av i kassaapparaten.

Så kommer man ångande i sista minuten måste man först springa och hämta ölet och betala det i kassan före det avgörande klockslaget, sen gå tillbaka och köpa maten. Och för sjutton inte glömma att visa upp ölkvittot då man går igenom kassan för andra gången, annars tar de ölen ifrån en. På lördagar är det en annan ordning som gäller – butiken stängs 21 men ölförsäljningen 18.

Men som sagt, det är bara att planera…

Det blir gärna lite omständligt i Norge. Man får lätt intrycket att en del bestämmelser har ett moraliserande syfte. Myndigheterna verkar inte tycka att undersåtarna skall ha det för lätt. De måste anstränga sig lite. Det kanske stärker karaktären med lite motstånd.

Söndagsöppet 2Är man lite om sig kan man finna enstaka butiker som är söndagsöppna, en inkonsekvens som i förstone förbryllar. Tills man får klart för sig att det är en kompromiss för de som inte lyckats planera. Myndigheterna visar här på en sorts empati, kan tyckas. MEN man vill ändå ge dessa människor ett nyp i örat genom att bestämma att butiksytan skall vara begränsad till hundra kvadratmeter. Så att de riktigt ska känna att deras söndagshandlande är fel. Egentligen. Myndigheternas moraliserande är en påtaglig realitet.

Konsekvensen för oss här på Tertnes, en förort till Bergen, är att vår butik på söndagar har större delen av butiksytan avspärrad så att försäljningsytan inte överstiger de stipulerade kvadratmetrarna. Det innebär ett ytterst begränsat sortiment där butikshyllorna är Söndagsstängtplacerade så tätt att man inte kan stå två i bredd mellan dem. Då den som missat söndagsplaneringen i sin nöd anländer till butiken blir det därför köbildning.

Och då gäller följande. Du kan inte gå fram och tillbaka och plocka dina varor som vanligt. Du måste först ansluta i kön och under köns framåtskridande plocka de varor du vill komma åt. Det ska vara trångt, det ska vara obekvämt, de ska gå långsamt. Osmidigheten är satt i system. Jag plockar en representativ mening från en norrman på facebook som visar lite av inställningen:

»Jeg mener at på søndager og offentlige fridager bør man bruke tid med sine medmennesker og berike hverandres liv i stedet for å bruke penger. Samfunnet er kommersialisert nok som det er.«

Så det är bara att planera lite…

Det finns en lag antagen 1997 som reglerar söndagsöppna butiker i Norge. Den skapades av dåvarande familjeministern i arbeiderpartiet Sylvia Brustad. I folkmun kom dessa butiker kallas brustad-bua, ungefär brustad-bod på svenska. Man tänker osökt på att den tidigare svenska ministern Birgit Friggebo fick ge namn åt den nya småhusstandard hon lagstiftat om – friggeboden. Sedermera har Sylvia Brustad sagt att hon ångrat lagen och nu får jag höra att Fremskrittspartiet under året skall ordna så att Norge får söndagsöppet som resten av Europa.

Det känns knappast som en förhastad slutsats.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kalle Sändare – busringningens urfader

♦ ♦ ♦ Den svenska humortraditionen är mångfaldig. Från genierna Hasse & Tages exempellösa framgångar från 60-talet och framåt till dagens stand up och ironiska generation. Vi har också handfast och osofistikerad buskis liksom den närbesläktade tönthumorn i Galenskaparnas anda som varit stor länge. En sidoström är busringningen som blev känd genom gänget bakom radioprogrammet Hassan.

Kalle Sändare (Karl-Axel Ternberg)  Foto:  Anders Roth/SRFöregångaren till Hassan var  Kalle Sändare, pionjären på busringning. Då han 1965 debuterade på skivan Kalle Sändare tager ett nummer hade inspelningarna cirkulerat i innekretsar en längre tid. Hans signum var de språkliga improvisationer som ställde den uppringde överraskad och svarslös. Vi var några unga fanatiker som lyssnade på denna LP varje dag då den kom ut och lärde oss hans egendomliga uttryck och språkfel utantill som vi sedan använde oss av i våra egna samtal. Vi tröttnade aldrig på hans påhittade ord.

På debutskivan ringer han på annonser i tidningen där förutom hans ordbajsande mycket av fascinationen ligger i hur länge hans offer fortsätter samtalet i tron att de bara hört fel. Flera spår på skivan är klassiker, bland annat den där han ringer på en annons om kartonger till salu och för första gången myntar begreppet ”lejonklösa”. Samtalet har pågått en stund där han förhört sig om kvaliteten på kartongerna. Och så kommer det:

– Men att rendren också på lejonklösa.
 Vadå? 
 Lång tid tar alltså att lösa.

 Vicket då?
 Kartongerna.
 Lösa?
 Lösa, ja. De e rom inte i kanterna alltså, dom e nitade där med metallplaps.

Spåret där han ringt på annonsen ”trädfällning utföres” utvecklas till en fullständigt vansinnig konversation där den stackars annonsören tappert försöker hantera situationen. Det är Kalle som har första repliken:

– Hur lång tid tar ni för att én också på de kanske?
– Ja.
– Har ni det kanske tidigare eller?
– Vadå?
– Om ni har sett det tidigare ute vid skogen när ni har varit ute på dylika arbetstillfällen?
– Ja, ja, där har jag gått många gånger.
– På trädfällning?
– Ja, det har jag gjort många år, ja.
– E det så jämt längs nästan nere vid så att säga strax ovanför stubbhöjden på stammen? Har dom haft det så tidigare tro?
– Eh, ja.
– För jag har nämligen den på dessa här som jag har tänkt å så att säga få bort därifrån med en slags bank på dom va. E de fina raka träd, eller?
– Det kan man säga att dom e.
– Dom är vlinten också på kanske?
– Jaså.
– Har dom vart de?
– Men…
– Har dom haft det tidigare?
– Jag vet inte, det var så länge sen, jag har inte arbetat så…
– Dom har väl inte det tidigare va? Men det är ju så längesen.
– Det har dom gjort, ja.
– Har dom gjort det?
– Men nu, jag vet inte hur de e nu…
– Dom har inte vart som en bildar?
– Vadå?
– Finns det en möjlighet till det uppe i stammen på dom?
– Eh… Det är mest fur.
– Ja, är det fur?

Detta är bara en del av en längre utfrågning av trädfällaren som till slut ändå anar ugglor i mossen. Avslutningsvis har vi annonsen ”Batterist sökes till dans- och poporkester” där en oengagerad kvinna svarar för sin sons räkning. Kalle Sändare erbjuder sina tjänster:

– Ja e batterist.
– Jaha.
– Ni vet inte, va e de för nån slags dansmusik som spelas?
– Vasa?
– Dansmusik som spelas?
– Ja de e la både gammalt och modernt.
– Modernt exempelvis, de tycker jag e väl ganska dåligt, e de inte det?
– Ja ja vet inte det.
– Varenne också dandera landed?
– Vasa?
– Målen också kanske.
– Vasa?
– Nera.
– ?
– Nera heter jag
– Jaså.
– Joschuns Nera, ungersk titel.
– Jaha.
– Prov på de, går de bra? Jag har en hel del prover att sända över, teckningar på det. Virvlar.
– Jaha.
– En vacker virvel, den e väl en förti gånger tretti. Pastellblå färg.
– Jaha.
– Jag e duktig har dom sagt i betyget från Statens Batteriskola.
– Jaha.
– Jag fick AB+ för ett break.
– Oj.

Kalle Sändare, eller Karl-Axel Thernberg som var hans riktiga namn, dog 2008. Han hade då gett ut ett antal lp-skivor, bl a en där han busar med kändisar. Alla skivorna är bra, men undertecknads favorit är ändå debutskivan trots dess sämre ljudkvalitet. Grabbarna bakom radioprogrammet Hassan utvecklade Kalle Sändares tradition längre. Många skulle kanske säga att de var mer lättillgängligare och kanske till och med roligare, men för en av dem, den sedermera berömda tv-personligheten Kristian Luuk, är det inget snack: ”Kalle Sändare är kungen”.

Dialogerna finns numera på Spotify. Från Kalle Sändares hemsida har vi tagit denna lilla sluttrudelutt:

Nu hoppar laxen
Nu blommar häggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot väggen
Nu hoppar taxen
Nu blommar väggen
Nu lyfter taxen
sitt ben mot häggen
Nu hoppar väggen
Nu blommar taxen
Nu lyfter häggen
sitt ben mot laxen

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Har ni mött sfinx-leendet, gnolaren och hojtarmamman?

♦ ♦ ♦ På promenader och på resor med buss, tunnelbana och pendeltåg ser man mycket människor. Det är intressant att iaktta ansikten, sätt att gå – det finns många gångarter, har ni tänkt på det? Vissa egenheter och sätt att agera kan få en att fundera.

Något man ibland kan lägga märke till är sfinx-leendet. Har ni sett det? Det liksom flyter ovanpå stadens människoströmmar. Det är ofta en kvinna som med ett upphöjt leende ser på omvärlden, lite outgrundligt som Mona Lisa ungefär. Inte för att hon ser något som roar henne, snarare verkar det handla om en attityd. Som att hon står över alla småaktigheter på något sätt. Eller känner sig förmer än andra. Folk kan bete sig vulgärt och ovärdigt. Men inte hon, tycks leendet säga. Andra kan visa upp sina trötta, fåriga ansikten eller skamlöst exponera sitt känslolivs alla yttringar av irritation, vresighet och tristess. Hon står över sånt. Hon har stil.

Hennes leende lyser liksom inifrån, som om hon vet något vi andra inte vet. Som om hon vill visa att hon har kommit på grejen. Jag har sett representanter för denna människotyp hålla masken även om de hamnar i delo med någon i till exempel en affär. Expediten må vara ogin men sfinxen fortsätter att le. Hon kan till och med bita ifrån sig – och då får leendet en ironisk kvalitet som bara ytterligare förstärker hennes suveränitet. En sorts lönnaggressiv vänlighet.

Jag har grubblat mycket över sfinx-leendet. Är det ett uttryck för en inre själsstämning eller handlar det om självbehärskning? Kanske positive thinking? Förekommer det att masken tappas och mungiporna ramlar ner i ett ögonblick av bristande självkontroll?

En annan människotyp är gnolaren. Ni vet den som med stängd mun gnolar en melodi fullt hörbar för omgivningen. I förstone märker man inte varifrån gnolandet kommer för munnen är som sagt stängd. Men snart förstår man vem det är och upptäcker då även ett sfinx-leende, en inte ovanlig kombination. Men till skillnad mot sfinx-leendet som oftast bärs av kvinnor, kan gnolaren vara både man och kvinna. Gnolandet förstärker sfinx-leendets air av suveränitet och oberördhet.

Varför känner jag irritation inför detta gnolande? Är det inte underbart att träffa på människor som har en sång på läpparna? Jag vet inte, men det känns hänsynslöst på ett subtilt sätt. Man har inte bett om det liksom. Det är en känsla av att man på något sätt blir skriven på näsan som förstärks av sfinx-leendets oljiga självgodhet. Man vill därifrån fortast möjligt. Innan man kommer på vilken melodi det är. Man vill inte veta. Verkligen inte.

Men kanske den värsta sorten ändå är hojtarmamman. Vi har alla upplevt kvinnan som högljutt talar till sin telning i affären och förundrats över att hon istället för att ha barnet kvar i vagnen låter det tultande ta för sig i hyllorna som om sprayburkar och kaviartuber vore leksaker. Vi får bevittna hur hon följer efter och tar saker ur händerna på den lilla högljutt kommenterande. ”Nej, ge den till mamma, den får du inte ta!” Som om tillsägelser är bättre än att inte ge barnet några möjligheter att alls komma åt varorna.

Hon hinner knappt handla. Det får stå undan för hennes pedagogiska ambitioner.

Hojtarmamman håller högljudda små föredrag om vad varorna är till för och varför barnet inte får ta dem. Det hojtas på friskt mellan hyllorna så att övriga kunder inte ska missa vilken stor pedagog som lyckliggör butiken just i dag. ”Nej Lillan, det där hundmatsmärket ska vi inte ha. Du vet ju att Fido inte tycker om det. Och förresten köpte vi flera paket igår”, vrålar hon.

De egna inköpsplanerna smulas sönder i tordönet. Vad var det nu man skulle ha?

Jag vet inte varför så många tror att man ska tala högt med småbarn – de har ju bättre hörsel än vuxna – men hojtarmammans ambitioner sträcker sig uppenbarligen längre än att bara tillrättavisa barnet. Hon vill visa upp sig som Den Duktiga Mamman på den scen som vardagen erbjuder. Upplysa oss andra om att det är så här man gör.

Det är i alla fall intrycket man får.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Historien man skrattade åt på kanslihuset

♦ ♦ ♦ Det finns historier man aldrig glömmer. De kanske inte är speciellt märkvärdiga, men de sitter fast i minnet av någon anledning. En sådan är en historia jag hörde redan på sextiotalet om en handelsresande som tillbringat natten på ett hotell.

På morgonen packade han färdigt och checkade ut från hotellet. Han gick in på ett fik för att äta frukost. När han var färdig och skulle gå kom han plötsligt på att han glömt slipsen på hotellrummet. Han mindes att han lämnat den på hängaren i hallen. Den var en födelsedagspresent från svärmor, så det var bara att gå tillbaks till hotellet för att hämta den.

Men i receptionen meddelades att ett nygift par redan flyttat in i hans gamla rum. Tyvärr. Men det gick säkert bra om han gick upp och hämtade den själv. Väl där uppe hejdade han sin ansats att knacka på. De var som sagt nygifta och han insåga att risken fanns att de inte bara satt och läste tidningen. Diskret lade han därför örat mot dörren. Och mycket riktigt, här var det uppenbart saker som försiggick.

− Vems lilla rosenmun är det här, hörde han en mansröst säga, följt av en kvinnas fnitter. Och frågestunden fortsatte.

− Vems lilla näselinäsa är det här, som besvarades med ett kuttrande. Då tappade handelsresanden tålamodet och ropade genom dörren:

− När ni kommer till slipelipipsen så är den min!

Min andra historia hörde jag bara för ett halvår sedan – och till skillnad från ovanstående berättades den av en som var med, nämligen min svärmor. På femtiotalet arbetade hon som sekreterare på jordbruksdepartementet och hade därför att göra med flera av ministrarna i den dåvarande regeringen.

En dag kom handelsminister Gunnar Lange (t h) till henne och bad om råd. Han skulle hålla ett anförande på ett jubileum som Fredrika Bremerförbundet skulle ha dagen efter. Han var ovan vid att hålla föredrag så han skulle vilja ha några tips från en erfaren föredragshållare. Visste hon vem som kunde ge honom det, frågade han. Svärmor rådde honom att vända sig till finansministern.

Gunnar Sträng (t v) sa till Lange att det var viktigt att man redan från början lättade upp stämningen med något folk kunde skratta åt. Då blev isen bruten och anförandet fick en flygande start. Fredrika Bremerförbundet, sa Sträng eftertänksamt. Ja då tror jag nog att jag har en inledning som skulle passa tillfället.

− När du kommer in tittar du över församlingen och säger: ”Jag tänker på shejken som när han tittade ut över sitt harem och sa – jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja!”

Handelsminister Lange skrattade hjärtligt. Detta var en uppfriskande start på ett anförande! Roligt, här skulle han säkert få skratt. Men det gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Han var nervös och oerfaren som talare så hans version på Fredrika Bremerförbundet blev lite annorlunda. Han sa:

− Jag tänker på schejken som när han tittade ut över sitt harem sa ”jag vet var jag ska börja, men inte vad jag ska göra!”

Denna historia berättades länge efteråt i kanslihusets korridorer.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna

♦ ♦ ♦ Hittade Svensk slangordbok från 1969 i bokhyllan och inser plötsligt att det var längesedan man hörde någon tala slang. Vad har slangen tagit vägen? Den enda gång man hör dessa uttrycksfulla, bildrika och drastiska ordvändningar dessa dagar är de få gånger Jerry Williams framträder i media. När han var ung på femtiotalet snackade de flesta slang i huvudstaden – speciellt på söder.

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff   ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Prata goja med antroposofiskt språkbruk

De som är mikaeliter skulle ha modet att potentiera den praktiska metamorfosen, men då måste envar våga pröva att ha tilltro till det andliga tidsrummet. Talgestaltaren försöker visserligen metamorfosera den yttre själsutvecklingen, men har ännu inte försökt förstå den innerliga livsanden. Man måste nämligen först förverkliga den nutida Kristusprincipen och gripa den socialekologiska källan. Först då kan man uppleva det sanna vattenelementet och nå insikt om den verkliga känslosjälen.

Hänger ni med? Kan ni tala antroposofiska? Redan 1995 fick jag en fiffig papperssnurra av Anders Nawroth kallad AntroPrat där han hade samlat ett antal antroposofiska klyschor och finord som ofta användes i antroposofiskt språkbruk – många gånger för att dölja det faktum att man inte förstod, men ändå ville ge ett intryck att man gjorde det. Med ordsnurran, där man kombinerade ord och begrepp, ville Anders ge flera chansen att delta i det antroposofiska samtalet beväpnad med en ordentlig dos fikonspråk.

Klassläsaren skulle vilja öva det halvmedvetna ödet, men får kultivera det kosmiska förloppet istället. Att befria den inre Mikaeltidsåldern kan bara ske i en genomarbetning av den ödesmässiga jagutvecklingen, förutsatt att man har modet att se det visionära idealet. Men det i sin tur kräver att man öppnar sig för det ljusfyllda kraftfältet och har i medvetande den intuitiva ängeln med sitt imaginativa tålamod. Då borde man kunna förlösa den ljusfyllda nåden.

Elva år senare skapade Anders AntroPrat Online, där antalet variationsmöjligheter är i stort sett oändliga. ”Genom en sinnrik slumpmässig mekanism skapar AntroPrat fraser med antroposofisk inriktning, färdiga att klistra in i din ordbehandlare”, som det står på hemsidan. ”AntroPrat möjliggör ett vidgat medvetande.” Fraserna förnyas varje gång sidan laddas om. Orden och begreppen har samlats från ”en större mängd antroposofiska föredrag, gruppaftnar, artiklar och medarbetarmöten”. De ordkombinationer ni ser här kommer inte att upprepas i brådrasket då det finns över nio miljarder kombinationsmöjligheter.

Den klarseende får försöka att uppnå det yttre mänsklighetsidealet, men måste först söka den harmoniska själsformation som krävs för att komma till kunskap om den aktiva sylfen, det vill säga ha modet att finna det fria värmeelementet i den tregrenade själsläran. Och det sker inte i en handvändning kan jag säga! Envar bör därför våga öppna sig för den meditativa källan så att man kan initiera det mikaeliska flödet så att man förmår potentiera det högre uppdraget.

Så kan man hålla på. Jag har lagt till ett och annat ord för att skapa ett flyt. Men med  AntroPrat kan vem som helst hålla ett antroposofiskt föredrag och skapa en stämning av djupsinnig outgrundlighet. När pannorna i publiken börjar rynkas är du på rätt väg, och faller publiken i sömn har du lyckats! Skulle du till äventyrs få några frågor efterpå är det bara att fortsätta kombinera fraserna: ”Intressant att du ställer just den frågan, det är nämligen så att för att kunna återskapa det positiva fältet behöver man bara visa vägen till den fördomsfria bärkraften för att harmonisera den ockulta andligheten…”

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Den excentriske antroposofen som plankade på tunnelbanan

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om problem med råttlort i kaffet

I högen av tidningsklipp som samlats genom åren hittade jag denna originella historia från någon dagstidning på 70-talet. Oklart om den är autentisk eller ej.

Den utspelar sig i USA vid förra sekelskiftet. Två tyskar drev en kaffebutik Milwaukee, Wisconsin och allt var frid och gamman tills de råkade i klorna på en mindre nogräknad helamerikansk grossistfirma i Chicago. Den mest skriv- och språkkunnige av de båda tyskarna plitade då ihop följande klagobrev till leverantören.

!!Gentlemenns!

Der letzt schippment off koffee we got from you was mit ratt schidt gemixt. Der koffee may be enuff gut but der ratt durts schpoils der hole trade. It takes so much time to pick der ratt schidt out from der koffee.

We did not see de ratt durts in der samples your sellsman schowt us. We order der klean koffee und you schippt durts mixt mitt der koffee. It wos a mistake, yes?

Is it de same price for der klean koffee as for der ratt durts? We like you better to schipp us der koffee in onn sack undt der ratt schidt in ann odder sack. Den we can mix it to soot der customer.

Plese rite iff we schould schipp back der schidt und keep der koffee or keep der schidt und schipp back der koffee or schipp back der hele schitten works.

We want no rote in dis matter more but we do not like dis dam ratt schidt business.

Mit much respekt

Vilken verkan det temperamentsfulla affärsbrevet hade på Chicago-firman förmäler tyvärr inte historien.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)