♦ ♦ ♦ Hittade Svensk slangordbok från 1969 i bokhyllan och inser plötsligt att det var längesedan man hörde någon tala slang. Vad har slangen tagit vägen? Den enda gång man hör dessa uttrycksfulla, bildrika och drastiska ordvändningar dessa dagar är de få gånger Jerry Williams framträder i media. När han var ung på femtiotalet snackade de flesta slang i huvudstaden – speciellt på söder.

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff  − ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Han var en färgstark antroposof. Född i Sverige, men uppväxt i Helsingfors med en svensk far och ryskfödd mor. Fadern, som var ingenjör från Småland, hade upptäckt Steiners Frihetens filosofi på en resa i Tyskland i nittonhundratalets början och blivit imponerad, vilket troligtvis var orsak till sonens senare engagemang för antroposofin. Av flera skäl bosatte sig fadern i Helsingfors.

Sonen var en stor begåvning med högsta betyg i alla ämnen då han tog studenten i den finska huvudstaden. Förutom svenska och finska talade han tyska, engelska och ryska. Som student deltog han med liv och lust i de glamorösa festerna inom Helsingfors-societeten där han knöt många kontakter inom adel och officerskår, inte minst kretsarna kring nationalhjälten Mannerheim. Han var en stilig karl med ett gott öga för vackra damer.

Efter att ha deltagit som frivillig i finska vinterkriget kom han till Sverige där han arbetade som lärare på högstadiet i en rad skolor, bland annat Viggbyholmsskolan. Han kom snart att bli en del av den antroposofiska kretsen i Stockholm. Vid denna tid, 50-talet, var det antroposofiska livet centrerat kring Kristensamfundet på Västmannagatan. Här träffade han också sina fruar. I det första äktenskapet föddes två flickor, i det andra två pojkar. Båda äktenskapet var stormiga, det sista karakteriserade han rentav som ”det trettioåriga kriget”. Fast med glimten i ögat.

Han var en mycket charmerande personlighet som med sin omfattande bildning imponerade på omgivningen. Snabb i tanken och kvick i repliken. Jag kommer fortfarande ihåg hans snitsiga sammanfattning av de ideologiska skillnaderna mellan Sovjet och USA på 60-talet: ”I öst är det piskan, i väst moroten.” Sånt gjorde intryck på en finnig tonåring.

Han var i grunden sangviniker med markerat koleriska inslag. Godmodig och gladlynt med ibland blixtrande häftighet i någon kunskapsfråga, som i nästa ögonblick förvandlades till ett skratt. Han hade stor humor – även då familjen återberättade de historier om honom som med tiden blev nästan mytiska. Som till exempel följande.

På grund av dålig ekonomi löste han sällan biljett på t-banan.  Risken var också liten att bli kollad, resonerade han. Han blev därför rejält förvånad en gång då han kom ner för trapporna på Islandstorget och upptäckte att det var biljettkontroll. Han retirerade  snabbt tillbaks uppför trapporna och sprang ut på perrongen. På andra sidan spåret fanns ett taggtrådsstaket mot en gräsmatta. Han hoppade raskt ned på spåret och klättrade uppför staketet på andra sidan. Kom han bara över skulle han vara på säkra sidan. Han rev upp ena byxbenet på taggtråden, liksom jackan som fastnade vid hoppet ned på marken. Vid det något fumliga nedslaget bryter han benet.

Han kunde hålla sig för skratt. Situationen var absurd – där låg han och hade helvetiskt ont, men kunde av förklarliga skäl inte skrika. Vad göra? Det fanns egentligen inga alternativ. Han var tvungen att kravla över ängen mot Bergslagsvägen där han liggande vid vägkanten viftande till slut  lyckas få en bilist att stanna och ta honom till sjukhuset. Detta blev senare den oförglömliga historien om hur snålheten kan bedra visheten.

Barnen minns med glädje hans sagoberättande, som han skapade i stunden. Han var en stor berättare och pedagog. När han skulle beskriva processerna bakom hur träd växer uttryckte han det som ”det är int´ som det växer, det draaaar” på sin klingande finlandssvenska. Hans heta temperament kunde ibland ta sig lite oväntade uttryck. När han vid frukostbordet en dag länge betraktat yngsta sonens omständliga utbredning av smöret på ett alltför mjukt franskbröd brast det. Han tog den degiga sörjan från sonen, rullade ihop den som en snöboll, kastade in den i sin mun och sa ”SÅ!!!!” och sen var den saken klar.

Men den historia som oftast berättas när sönerna träffas utspelas när han efter skilsmässan bodde i centrala Stockholm och sönerna kom och hälsade på efter skolan. De umgicks ett tag i godan ro tills det ringde på dörren och han flög upp: ”Hyresvärden!” Han hade inte betalt hyran. Snabbt krigsråd mellan ringsignalerna. Han instruerade pojkarna att säga att han var ute. Själv gömde han sig i garderoben.

Mycket riktigt, det var hyresvärden. Pojkarna sa att de väntade på pappa som gått ett ärende. Till deras bestörtning sa värden att  han också skulle vänta. Där satt de sen stela och tysta i upp till en timme i lägenheten. Inte ett ljud från garderoben under hela tiden. Då pojkarna förstod att värden inte skulle gå iväg i brådrasket, mumlade de ursäktande att de måste gå hem – och lämnade lägenheten. Inne i garderoben satt deras pappa blick stilla.

Slutet på historien var så pinsam att de efteråt måste dra den ur sin pappa. Det visade sig att värden höll ut ytterligare en timme tills han började snoka runt i lägenheten. Till slut öppnade han dörren till garderoben och upptäcker sin hyresgäst sittande i dunklet på golvet. Frågan från de skrattande sönerna vad som EXAKT hände i det ögonblicket besvarades aldrig. Men bara ATT det hade hänt räckte ju för denna goda – och garanterat sanna – historia.

På äldre dar jobbade han på Rudolf Steinerskolan i Helsingfors. Han hade vid det laget nödgats skaffa löständer, vilket plågade honom. Hemma hade han dom aldrig på, vilket gjorde det lite svårt att höra vad han sa. I brådskan en morgon glömde han dem hemma och fick ringa hem från skolan och be någon av pojkarna att komma över med dem, vilket väckte stor munterhet. Själv tyckte han inte det var nåt särskilt med det. Sånt bekymrar inte en stor ande.

En av de sista engagemangen som lärare var på Solviksskolan i Järna dit han var inbjuden att ha en period i litteraturhistoria. Han var mycket uppskattad där som den extraordinära personlighet han var. Han avled i början på åttiotalet i sitt gamla föräldrahem vid salutorget i Helsingfors.

Svenskarna älskar sin gräddglass. Sedan femtiotalets pinnglass med två smaker – vanilj och jordgubb – omfattar marknaden idag en uppsjö av smaker. Och inte längre bara pinnglass. Sen årtionden har vi strutglass och glassbarer som serverar glass i lösvikt (skopglass). Och mjukglass – en lågbudgetvariant gjord på i princip vällingpulver.

För de som inte är så förtjusta i den feta svenska gräddglassen har de senaste åren en ny typ av glass etablerats på glassbarerna – gelato, italiensk mjölkglass. Gelato betyder ’glass’ på italienska men syftar alltså på den typ av glass som består av mjölk, socker och smakämnen. Gelato innehåller med andra ord inte grädde, vilket ger en mer läskande, mindre fet upplevelse.

Den första italienska glassbaren i Stockholm hette Venezia och låg i Götgatsbacken i närheten av Medborgarplatsen. Jag och mina vänner upptäckte den på sjuttiotalet och blev frälsta. Vi gick dit så ofta vi kunde – och inte bara när det var varmt. Jag tror till och med att baren var öppen på vintern, men det ska vi låta vara osagt.

Innehavaren, en sträng äldre polack med ett uttryckslöst stenansikte, hade en ständigt snurrande glassmaskin bakom disken. Då och då skalade han lite bananer som han slängde i, ibland frukt eller bär. Trots att han talade mycket dålig svenska förstod han trots allt när kunden beställde sina strutar. Däremot var det oklart om han riktigt hängde med i beställningarna av de olika smakerna. Fast vi uppdagade snart var skon klämde.  Med en närmast patriarkal pondus regerade han sin glassbar med stor auktoritet. Här var det HAN som bestämde. Även smakerna, skulle det visa sig.

För oss nyfrälsta blev detta tydligt då vi upptäckte att han gav mer glass till vissa kunder. Vad var det som gällde här? I smyg började vi därför bedriva fältstudier. Och vi upptäckte snart att de gynnade följde en  social kod som löd - Som stammis får du  en större portion än nytillkomna. Men detta privilegium upphör då du själv väljer smak – då straffas du med en mindre portion. 

Vi började därför raskt tillämpa lagen. Nu beställde vi bara stor eller liten strut och betraktade sedan hur stenansiktet – med ett synbart välbehag – slevade i de smaker HAN ansåg att man skulle ha. Vid överlämnandet till oss av de med tiden allt större portionerna sprack stenansiktet upp i ett välvilligt leende: vi förstod varandra. Man var med i klubben. Med ett visst deltagande noterade man sedan de som ännu var suckers och som bestraffades med ynkliga portioner för att de inte fattat grejen.

Jag tror stenansiktet kände sig som lite av en konstnär som blev kränkt av att vissa ville bestämma över hans konst. Det var ju ändå HANS glass! Han var Götgatans egen Soup Nazi, årtionden före den newyorkska förebilden som Seinfeld parodierade. Dessvärre finns Venezia-mannen inte längre i livet. Han och hans glassbar försvann efter några år. Men hans pionjärinsats är idag legendarisk – flera av dagens gelato-barer hävdar att de är efterföljare till honom. I sanning en kulturimpuls!

Och av dessa barer finns en som står ut som extraordinär – StikkiNikki. Deras gelato har samma läskande friskhet som glassen på gamla Venezia. Desutom är den ekologisk, vilket gör en stor skillnad rent smakmässigt jämfört med konkurrenterna. Det sägs att deras kiosk på Tegelbacken skall återkomma i juni efter omfattande vägarbeten. Men sedan ett år tillbaka har de en butik på historisk mark för oss nostalgiker – Götgatan 46, praktiskt taget vägg i vägg med gamla Venezia! De har redan börjat ha helgöppet ”även om det snöar”, som Nikki själv säger…

Och jag garanterar – här får ni välja smakerna själv!

Är fascinerad av den nya frisyr man ser på alltfler unga män. Håret på sidorna av huvudet är snaggat ovanför öronen för att överst på skallen helt överraskande övergå i normallångt välansat hår – ofta pomaderat och luftigt uppkammat. Det ger den där lite exotiska känslan som en ny modefrisyr har i början innan kreti och pleti tar efter och förtar nyhetens behag.

Vid närmare eftertanke kan man konstatera att historien aldrig sett en sådan mångfald hårstilar som idag – och då tänker jag i första hand på unga män.

Hårpomadan är nu definitivt tillbaka efter bannlysningen i början på 60-talet då Beatles lanserade det långhåriga modet. Idag ser man unga eleganter med välkammade, bakåtslickade frisyrer – alternativt en fettglänsande bakåtslickad okammad variant. Som om man smetat i hårvax innan man kom på att man tappat kammen och därför bara drar fingrarna genom håret och plattar till. Anything goes.

En frisyr som vid det här laget har flera år på nacken är den mödosamt konstruerade håret-står-på-ända-varianten. Som om man blivit uppryckt från djup sömn utan att hinna fixa håret innan man går ut. Denna rufsfrisyr kan antingen vara fettblank eller hårdsprayad. Tar troligtvis en ansenlig tid på morgonen att bygga upp. Lennart Bodström hade står-på-ända-hår i början som justitieminister. Liksom Tobias Billström.

Ytterligare en pomadafrisyr har börjat etablera sig; Rockabillyfrisyren. Den kännetecknas av en stor välkammad och fettblänkande tsunami-våg på framsidan av huvudet, snarlik den Brylcreem-våg som Elvis initierade på 50-talet, en så kallad ducktail – men idag ofta dramatiskt mycket högre. För det mesta kombinerad med snagg ovanför öronen. En mer avlägsen släkting är den opomaderade varianten som är om möjligt ännu högre och som man mest ser i modeannonser. Visserligen kammad, men lite tillrufsad efteråt.

Blev man tunnhårig för några decennier sedan var loppet kört. Till slut, efter en desperat kamma-över-flinten-period stod man där ohjälpligt som flintis – ett samhällets olycksbarn med den karakteristiska hårkransen över öronen och i nacken, d v s det som fanns kvar. Idag har man kommit på att om man rakar bort denna krans förvandlas den beklagansvärde losern till en hård tuffing med rakat huvud. En handlingskraftig modern man med något av en fräsch brutal-look. Det är egentligen en häpnadsväckande change of image. Vem hade trott det?

Med den ökande globaliseringen har olika afrofrisyrer blivit ett vanligt inslag i landet. Dreadlocks, en sorts tjocktovade hårslingor som svarta utvecklade som ett sätt att ge afroburret karaktär av böljande hår, konstrueras sen länge även av ljushyade. En teknik att fläta allt hår på huvudet i små spaghettitunna slingor är också vanligt, framförallt hos kvinnor.  Ett svart mode med kortsnaggat hår i mönster förekommer också alltmer. På sistone har jag också sett ljushyade som rakat huvudet men behållit en remsa från panna till nacken. Väldigt anslående.

Märkligt nog är punkfrisyren spikes fortfarande allmänt förekommande, där man med mycket hårgele formar spik-liknande utskott från huvudet. Och sen har vi naturligtvis både kort och långt hår. Och färgat. Goth-modet har inspirerat det chocksvarta håret och framförallt tjejer kan ha både illgrönt och vulgärrosa färg på håret. Eller vitblekt. Det är ingen hejd på variationerna. Här har bara de vanligaste antytts.

Hur enkelt framstår inte det naiva 60-talet där det bara fanns en frisyr – långt hår. För både tjejer och killar. Kanske ibland varierat med ett pannband.

Gatan har intagits av tjocka halsdukar, virade flera varv – oavsett årstid – och vattenflaskor med sugmunstycke (företrädesvis nyttjat av unga kvinnor). Och överallt trasslas med sladdar från mobiler för musiklyssning. Det är som om man vill effektivisera alla transportsträckor genom att göra flera saker samtidigt – sommartid kan man se unga föräldrar till och med motionsspringa med barnvagn och hörsnäcka. Tre flugor i en smäll.

Gällivarehänget har funnits med ett tag med en envetenhet som ter sig obegriplig för oss som är mer old school. Skillnaden mot forna tiders ofräscha A-lagares outfit är att översidan av kallingarna nu ska synas – även under badbyxorna på sommarstranden.  En annan företeelse som intagit gatubilden är kaffekoppen – ofta i papp med suglock. En del snitsare har egna i metall. Och överallt bär man på sina laptops – eller iPads. Det mejlas, surfas och facebookas i bussar, tåg och tunnelbanor. För barn som fötts med en iPhone i handen måste det vara obegripligt att det för bara sjuttio år sedan var vanligt med hem utan telefonförbindelse.

Detta är en tid av förändringar – något som blir väldigt påtagligt för en som varit med ett tag.  En äldre generation med långtidsperspektiv noterar med storögd förundran alla tidsmarkörer. Nu måste man sätta på sig en fånig hjälm när man cyklar och reflekterande jackor när man går i mörkret. I vinterns kyla är numer de flesta hundar ekiperade i skräddarsydda plagg efter hundstorlek och hållplatsutropen på bussar, pendeltåg och tunnebanor är i dessa dagar välartikulerade och GPS-styrda.

Förr talade invandrare dålig svenska, nu är de så många att invandrarsvenska blivit en dialekt som även sverigefödda talar. Och från affärsbiträden och programledare i tv hör man ständigt detta ha en bra dag, ytterligare ett uttryck från USA som också välsignat oss med en ny helg – Halloween. För att inte tala om alla nya ord som kommit den senaste tiden.

För oss excerpister (nyordsjägare) är Språktidningen oundgänglig. Senaste numret listar 2010 års nya ord. Vulkanutbrottet på Island har givit begreppen inaskad (att inte kunna ta sig hem p g a vulkanutbrottet), askänkling (parallell till gräsänkling) och den försnillande Röda korschefen gav oss ett nytt ord för sjukligt penningbegär: guldsot.

App är ett nybildat ord som definivt är att räkna med i fortsättningen. Det är förkortning för applikation, d v s ett program som laddas ned från nätet till en mobiltelefon. Skandalen i Bjästa har gett upphov till det nya verbet bjästa, som betyder att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret.

Ett perfekt nyord sägs vara ett som alla genast förstår, börjar använda och har nytta av. Tamkött kan ju vara ett sådant – tänkt att vara ett motsatsord till viltkött, fulsprit (smuggelsprit) ett annat. Att facebooka, i olika stavningar har väl nästan blivit etablerat nu. Det betyder att skriva på Facebook. Till detta kommer begrepp som facerape (om att ta över en annan persons Facebooksida) och facebookfest (fest för många personer som man får kännedom om via Facebook).

Fotspårsturism är begreppet för den nya formen av turism där man besöker platser som exempelvis förekommer i en bok. Kaffeflicka – ny betydelse: Ung kvinna som bjuds in ”som något sött till kaffet” på herrmiddag. Lågbudgetbröllop kallas numera plånboksbröllop. Överbudspolitik kallas tobleronebolitik och stupstockspolitik innebär en socialförsäkringspolitik som anses hård mot sjuka människor.

Det är bara att beväpna sig med rödpenna nästa gång du läser tidningen – och skicka fynden till Birgitta Lindgren på Språkrådet!