Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla

Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.

Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.

Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!

Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?

Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!

Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!

I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hjärnan säger att jaget är en illusion

Det är intressant att följa de försök som görs att från ett materialistiskt perspektiv komma underfund med människans gåtfulla väsen. Det senaste exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet (5/2) som ägnar sig åt frågan vad jaget är. Det är en betraktelse över den tyske filosofen Thomas Metzingers tes att jaget är en illusion.

Han hävdar att hjärnan aktiverar och upprätthåller en ”jagmodell”, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, där våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och bara ger oss ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss.

Medvetandeprocessen är inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världsmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar en upplevelse av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande, summerar artikelförfattaren Jan Söderqvist Metzingers teori.

Så kan man tänka om man vill förklara jagfenomenet utifrån ett enbart kroppsligt perspektiv. Man kan ju fråga sig vilka belägg han har för denna märkliga teori. ”Hjärnan aktiverar och upprätthåller en jagmodell” – varför skulle den göra det? Trots åtskillig tankemöda känns teorin på något sätt gripen ur luften. Tunnel genom verkligheten!

Problemet för den materialistiska världsåskådningen är att nå kunskap utanför the black box. Man kan inte förklara begreppet liv, bara analysera spåren av liv. Man ser inte logiken i döden, för man har inte det stora perspektivet – reinkarnationsförloppet. Man kan inte acceptera det kroppsfria tänkandet utan sitter fast i föreställningen om hjärnan som tankeproduktions-central. Och nu också som jagproducent – eller jagillusion, eller ”jaglös jagmaskin”.

Att vi säger jag till oss själva är alltså en konstruktion av hjärnan, säger Metzinger. Det är hans förklaring till begreppet jag, när vi enligt honom borde säga min hjärna anser, min hjärna vill eller min hjärna tycker illa om. Det borde ju sedan länge varit det konsekventa uttrycket för materialismens jaguppfattning.

Hans världsbild kan inte godta att begreppet jag står för något realt. Och måste därför avvisa den gamla föreställningen att jaget är chauffören och hjärnan motorn. Han vill nu att vi istället ska se framför oss bilden av en förarlös motor som startar och stänger av sig själv. Och som dessutom har svårt att rätt uppfatta vägen på grund av hallucinationer.

Slutledningarna blir alltmer absurda om spirituella orsakssammanhang utesluts som teoretiskt möjliga.

Men frågan är om inte dessa alltmer fantasifulla teoribyggen ändå är en bit på väg. Graden av abstraktion och vilja till förutsättningslöshet kanske ändå ger vettiga resultat i det långa loppet. Det var inte längesen man talade om hjärnan som en ”datamaskin”. Man arbetar med frågan. Det är ju trots allt en utveckling vi beskådar.

Och i alla händelser är det fascinerande vad den fria tanken åstadkommer. Hela civilisationsutvecklingen! Nog kan vi lita på att vetenskapen gradvis klurar ut de rätta förhållandena. Det är människans sätt att steg för steg gå vidare i evolutionen.

Att man ännu inte förstått att det som åstadkommit denna utveckling – det mänskliga tänkandet – är en andlig aktivitet, gör kanske inte så förtvivlat mycket på det här stadiet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Då materialisten blir superflummare

Drömmen är det tillstånd där den mest förhärdade materialist måste sträcka vapen. Här råder inga förutsägbara naturlagar som gör att man har full kontroll. Tvärtom – materialisten förvandlas varje natt till superflummare. Ingenting stämmer längre, man är med om de mest osannolika skeenden – och det utan att ifrågasätta dem.

Själv minns jag med fasa hur jag befann mig på Kungsgatan i Stockholm mitt i rusningsvimlet – naken. Jag visste inte varför, jag visste bara att det var PINSAMT. Hur alla tittade på mig, att min uppenbarelse överraskade de omkringstående, precis som i verkligheten. Och min skam var likadan som i vaket tillstånd.

Men jag befann mig i en värld med en helt annan logik – visste jag när jag vaknade och kunde vifta bort det hela med att det bara var en dröm. Men i drömmen trodde jag att situationen var verklig. Jag hade då inte en aning om att jag drömde.

Jag brukar anföra detta exempel i samtal med kaxiga materialister för att påminna om att ”verkligheten” kanske kan vara lite annorlunda än de med så stor självsäkerhet föreställer sig. Min poäng är att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting. Om vi varje natt träder in i ett rike där ingenting är säkert – hur kan vi då vara bergsäkra att dagsmedvetandets världsbild är huggen i sten? Och vilken verklighet gäller egentligen? Vi tillbringar ju en tredjedel av våra liv sovandes.

Den starka verklighetsupplevelsen i drömmen och ovetskapen att man befinner sig i ett ”onormalt” tillstånd borde egentligen undanröja tvivlet på existensen av en parallell dimension. En annan verklighet. Att lättad vifta bort upplevelsen när man vaknat på morgonen löser inte den filosofiska knuten varför förstår jag inte att det är en dröm när jag drömmer?

Jag vet, det är inte alltid så. Det finns människor som vet att de drömmer när de drömmer. Men det är ett undantag som bekräftar regeln. Du genomgår en radikal medvetandeförändring när du sover. Och du kan sedan teoretisera över detta och skriva kloka böcker och skrattande distansera dig till upplevelsen inför dina vänner. Faktum kvarstår.

I natt är du där igen. I landet annorlunda.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Jordelivet – en kort stund i främmande land

Äldres ofta yttrade upplevelse av att känna sig unga trots skröpligt yttre trodde jag som ung var en gripande ursäkt för att fortfarande bli räknade med. Ett sätt att besvärja ålderdomen med låtsad normalitet. Jag höll god min, för jag upplevde äldre människor som en annan sort.

Nu vet jag bättre. Jag är nämligen oförändrat ung vid 65, en sanning som det alltmer karikerade kroppshöljet försöker beljuga. För själen är inte berörd av tidens gång, trots fjättringen till en åldrande yttre gestalt. De groteskt förändrade anletsdragen på nytagna foton är en skräckupplevelse för att det fysiska sönderfallet är så skilt från självbilden. Vemodet att se tiden till synes segra över tidlösheten. Att behöva vara med om något så hjärtskärande!

Förgänglighetstemat är en av de stora upplevelserna i inkarnationen. Mänskliga evighetsväsen i främmande land påtvingas en tro att de skall förgås – om de inte tar på allvar den subtila reminiscens av en tidlös tillvaro som anande dröjer sig kvar i det inre.

Den uppgivet sorgsna reaktionen inför åldrandet handlar inte om fåfänga. Det är en smärta över en i grunden främmande process man genomgår i slutet på jordelivet. Det är en sund reaktion. Vi har valt att genomgå detta liv med de villkor som ges, sen måste vi tillbaka. En kär vän sa en gång: Människan är ett evighetsväsen som behöver jordiska erfarenheter.

Man kom till denna värld för att vara medskapare av tiden. Som ung var man ett med tidsvågen. Som äldre är man präglad av de erfarenheter man gjorde då. Men man tappar alltmer anknytningen. De som kommer efter har helt andra uppgifter. Den nya generationen skapar en ny tidsvåg. Och världen går vidare.

Själv står man där på en sjunkande kontinent i tidshavet. Med allt färre referensramar gemensamma med de nya tidvattenvågor som slår in mot stranden. Med allt mindre samstämmighet med de nya själarna. Det självklart lätta flödet är borta. Uppgiften nu: att förhålla sig till en trots allt fascinerande period i livet and prepare for departure. Tillbaka till evigheten.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Om meningen med livet

Bara det att man inte kan ta med sig något
genom döden
är nog för att förstå
meningen med livet

Om inget timligt är något värt
i ett oändlighetsperspektiv
måste livet handla om något annat
än vi trott

Vilken säreget genial pedagogik!
Ett liv har bara
det värde
som är immateriellt

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)