Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Döendets fem sinnestillstånd

Döden var för bara några decennier något man inte talade om. Idag har den inställningen ersatts av en större öppenhet och man hör ofta uttryck som ”döden är en del av livet”, ” i dödens närhet lär man sig uppskatta livet” och liknande. Alltmer insiktsfulla artiklar och böcker skrivs i ämnet, varav  Elisabeth Kübler-Ross Samtal inför döden kanske är mest känd.

Den amerikanske journalisten Thomas Powers beskrev döendets olika sinnestillstånd redan i juni 1971 i en artikel i tidskriften Harpers Magazine. Han fick senare Pulitzer-priset för artikeln Learning to die.

Först kommer förnekandet. Vetskapen att vi alla kommer att dö är en sak – en annan är insikten att nu gäller det mig, nu är det min tur! Det är en upptäckt som fyller patienten med fasa. Han vägrar att tro det. Det måste föreligga ett misstag – det måste finnas en mirakulös medicin. Allt måste visa sig vara fel, ett väldigt missförstånd.

I andra stadiet kommer vreden. Den döende blir förgrymmad på läkarna som ingenting gör. Han börjar ogilla sina anhöriga – som ju kommer att få leva. Han börjar avsky de patienter som inte är lika sjuka. Han retar sig på sjuksköterskorna som är unga och livliga. Han anklagar Gud för denna skriande orättvisa.

Tredje stadiet är det märkligaste och mest gripande enligt Powers. Patienten börjar nu köpslå om sitt liv. Om jag får leva skall jag göra allt det där jag borde ha gjort. Ge mej några år till och jag skall bli en bättre människa; mer kärleksfull, mer ambitiös och generös. Låt mig åtminstone att få uppleva en sista sommar med min familj… Utfästelserna blir alltmer desperata och vittgående. Patienten är beredd att ändra hela sitt liv.

I det fjärde stadiet har patienten givit upp. Han har resignerat inför den död som nalkas – och sörjer redan sig själv. Han inser nu att  han skall förlora allt, och försjunker i en depression där ingen kan nå honom. Ibland blir den döende hysterisk i detta skede; detta är vad läkarna och släkt fruktar mest. Ingenting kan nu sägas som ger tröst.

Enligt Kübler-Ross finns också ett femte stadium som karakteriseras av ett accepterande. Om en människa fått nog med tid och fått hjälp att arbeta sig igenom de tidigare stadierna kommer hon in i ett sinnestillstånd då hon i stort sett bara är trött. Hon visar en tyst förväntan, vill ofta bli lämnad ifred. TV:n är nu avstängd. Kommunikationen består i att man håller någon närstående i hand, kanske bara vill träffa familjen korta stunder.

Tidigare hade patienten alltid ett slags hopp om ett under. Men inte nu längre. Det är bara de anhöriga som hyser den illusionen. Kübler-Ross:

”De som har styrkan och kärleken att sitta hos en döende patient i den tystnad som går bortom ord, vet att detta ögonblick varken är skrämmande eller smärtsamt utan ett fridfullt slut på kroppens funktioner.”

 

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Slumpen är ingen tillfällighet

President Lincoln valdes 1860 – Kennedy 1960. Deras efterträdare hette båda Johnson. Andrew Johnson var född 1808 – Lyndon Johnson 1908. John Wilkes Booth som sköt Lincoln var född 1839 – Lee Harvey Oswald 1939. Båda mördades före rättegångarna.

Lincolns sekreterare, som hette Kennedy, rådde honom att inte gå till teatern. Kennedys sekreterare, som hette Lincoln, rådde honom att inte fara till Dallas. John Wilkes Booth sköt Lincoln i en teater och sprang till ett upplagsmagasin. Oswald sköt Kennedy från ett upplagsmagasin och sprang till en teater.*

Ovanstående är ett uttryck för synkronicitet, en idé som utvecklades av  C G Jung. Rubriken här ovan är titeln på en bok av Jan Cederquist som behandlar begreppet.  Jung definierar synkronicitet som synbart meningsfulla sammanträffanden som saknar orsaksmässigt samband. Den österrikiske biologen Paul Kammerer var inne på samma tankegångar, men kallade fenomenet serialitet. Han menade att det är vanligt att sammanträffanden har en benägenhet att komma i serier.

Han definierar en Serie som ”en lagbunden upprepning av samma eller liknande ting eller  tilldragelser – ett upprepande eller en anhopning i tid och rum varvid de enskilda delarna i sekvensen inte är förknippade med varann genom samma verkande orsak”. Enligt Kammerer är serielagarna lika fundamentala som fysikens lagar – men hittills outforskade. Dessutom blundar vi normalt för de allestädes närvarande yttringarna av serialitet, menade han.

Serier av återkommande företeelser betraktade han som cykliska processer som oavbrutet fortplantar sig likt vågor utmed tidsaxeln i tid/rum. Men vi varseblir bara vågtopparna, vilka förefaller oss som isolerade sammanträffanden, medan vågdalarna undgår vår uppmärksamhet. Han menade också att ”psyket” inte är förbundet med hjärnan och hänvisade till `meningsfulla´ eller `intelligenta´ beteendet hos lägre organismer som saknar hjärna. Detta är något som också framhålls i antroposofin där man talar om det kroppsfria tänkandet.

Jung, som vägrade ”att begå den moderna dumheten att betrakta allt som jag inte kan förklara som bedrägeri”, såg synkronicitet som resultat av processer i det omedvetna, där det ”djupaste skiktet” bildas av det kollektivt omedvetna som är gemensamt för hela mänskligheten. Kammerer menade att

serialiteten är allestädes närvarande och fortlöpande i livet, naturen och kosmos. Den är den navelsträng som förbinder tanke, känsla, vetenskap och konst med universums moderliv som framfödde dem.

Den store filosofen Arthur Schopenhauer sa att orsakssamband bara var en av härskarna över världen; den andre var ett metafysiskt väsen, ett slags universellt medvetande bredvid vilket det individuella medvetandet är som en dröm jämfört med vaka. Läran om ”alltings harmoni” kan spåras ända tillbaka till Hippokrates som sa: ”Det finns ett samfällt flöde, en samfälld andning, allting överensstämmer.” I förordet till sin bok Slumpen är ingen tillfällighet skriver Jan Cederquist:

Fenomenet synkronicitet har börjat uppmärksammas som en svårförklarad underlighet i tillvaron. Jag tycker att det är en fascinerande underlighet. Mina egna synkronistiska upplevelser, och dem jag fått ta del av från andra, har starkt bidragit till att jag blivit mer och mer övertygad om att det handlar om något som är mycket större och märkligare än vi förstår. Märkligare än vi kan tänka oss, kanske till och med märkligare än vi över huvud taget kan tänka.

* Från ett brev till Arthur Koestler med anledning av hans bok Slumpens rötter. Se SvD 8/5 1974



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Varför deltar inte själen i åldrandets sönderfallsprocess?

Myriader människor föds till jorden, förtjänar sitt dagliga bröd i sitt anletes svett, kämpar mot fattigdom och sjukdom, begår alla tänkbara misstag, förlorar med åren den ena illusionen efter den andra, rycks slutligen bort. Släktled följer på släktled, i evighet upprepas samma historia. Mama, what is it all for?

Denna fråga ställde Mark Twains favoritdotter Susy till sin mamma då hon var bara sju år gammal. Och denna undran följer människosläktet. Även de som är präglade av vår tids reduktionistiska världsbild – och trots att förnuftets företrädare hela tiden beskäftigt upprepar intighetens logik: det finns ingen mening. Livet är en sexuellt överförd sjukdom som leder till döden är den mest krassa och illusionslösa formuleringen av denna uppfattning jag hört.

För märkvärdigare än så är det inte menar många. Man kan möjligtvis sträcka sig till att se en mening i att kroppen efter döden ”blir en del av kretsloppet” – som jordförbättringsmedel. Men andra  materialister som brottats med frågan ett helt liv, är inte längre så tvärsäkra. Förre Folkpartiledaren Per Ahlmark säger i en intervju att han slås av ”den våldsamma kontrasten mellan en människas inre rikedom och hennes löjliga obetydlighet”.

Han kan inte se en vidare existens efter döden. Men samtidigt:

”Jag har en överspänd uppfattning om människans storhet. För mig är det en så oerhörd sak att en människa finns. Det bor en sorts gud i människan, jag tror att vi lever i guds närhet. Eller att vi letar efter något som är så mycket större än vi att vi inte fattar det. Och medan vi letar inträffar detta – att inget finns kvar.”

Det vill säga att vi plötsligt dör och därför inte längre finns till. Ahlmark går – som så många med honom – med en ständig dödsångest .

Naturligtvis kan man aldrig få en vetenskapligt hållbar förklaring på vad som händer med existensen efter döden. Samtidigt är det bestickande hur lite man faktiskt analyserar. Det är som om man givit upp och så att säga lämnat frågan fri.  Vilket lett till att de flesta lever med en ogenomtänkt förmodan att livet är ett snabbt genomskådat fenomen. Det jag ser och erfar av tillvaron är det som existerar. Ingenting annat.

På denna ytliga analys baserar man hela sin livsåskådning. Man är till och med säker på att det inte finns något djup i existensen. I vetenskaplig forskning ägnas oerhörd tankemöda åt djupanalyser av naturvetenskapliga frågeställningar, men inför den kanske största frågan av alla – om något händer människan efter döden – stannar man i ett konstaterande att det inte går att veta. Och ändå finns det ju frågeställningar som skulle kunna vara tungt vägande i en omdömesbildning kring människans existens.

En sådan är iakttagelsen att samtidigt som kroppen obönhörligt åldras – gör inte själen det. Förutsatt att man får behålla hälsan.  Hur ofta hör man inte äldre människor säga att de fortfarande känner sig unga trots det fysiska åldrandet. Varför deltar inte själen – eller känslolivet – i kroppens åldrandeprocess? Det vore annars det naturliga, kan man tycka. Varför har själen inga ålderskrämpor? Denna iakttagelse ger den märkliga slutsatsen att själen verkar vara fristående från kroppens biologiska skeenden. Själen bryts inte ned med kroppen. Tvärtom får den ett allt rikare innehåll.

För den förändras hela tiden. Kunskap läggs till kunskap, intryck till intryck. Skillnaden mellan ungdom och ålderdom är att känslolivet mognat och att man har fått erfarenheter. I övrigt upplever man sig inte äldre. Hur förklarar en darwinist detta? Vad är den evolutionära idén? Varför är människans inre själsliv inte underställt övriga fysiska lagbundenheter? Hur kan själen på detta sätt i viss mån stå ”utanför” de fysiska livsprocesserna?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kan en blommas doft ljuga?

En dikeskant vid Skäve gård en morgon. Det som är aktuellt just nu i just den här lilla slänten är att en gråsparv landar. Och lyfter strax. Solvarm jord och myror. Egentligen märkligt att myrorna springer så fort med så många ben utan att det hörs. Varför hörs bara stora saker? Det som sker här just nu  i denna dikeskant är livsviktigt. Vad bryr man sig här om storpolitik eller senaste avsnittet av Bonde söker fru?

Denna del av dikeskanten har en påtaglig men samtidigt outsäglig stämning. Men vad är egentligen en stämning? Den bara finns där – eller inte. En stämning går inte att tankemässigt konstruera, den är antiintellektuell. Den är svår att förklara logiskt och nästan omöjlig att formulera.  Och motsägelsefull – en vacker plats garanterar inte en fin stämning – och ett fult område kan paradoxalt nog inge en stilla lyckokänsla.

En egenartad egenskap hos de flesta stämningar är att även om man upplever dem för första gången så har de en stark prägel av igenkännande. Man förnimmer dem som en sorts hågkomst. Men kan man komma ihåg något som inte har varit? För det är ju inte samma sak som en déjà vu-upplevelse*, även om upplevelsen är besläktad.

Stämningar hänger ofta starkt samman med ljusförhållanden. Molnformationer vid dagens slut kan skaka mej i mitt innersta med en känslostyrka som närmar sig gråten. Det är som om jag kommer ihåg något oerhört viktigt men saknar förmåga att bli medveten om det. Som om jag på ett märkligt sätt känner igen mej, som om stämningen jag upplever påminner om något jag varit med om. Detta har inget att göra med molnen som fysiska fenomen, eller dess former, utan den stämning de förmedlar i dagrar av ljus och dunkel.

Dessa molnstämningar har en karaktär av översinnlighet. De liknar inget jordiskt. Och speciellt vid molnbemängda solnedgångar tillkommer en stark känsla av en egenartad längtan till något man inte vet vad det är. Jag bestämde mig en gång att under en promenad hela tiden se på ljusspelet i molnen. Efter kanske en timme sänkte jag blicken till vägen och naturen omkring mig och erfor en sällsam känsla av overklighet. Som om jag ryckts bort från ett lyckoland till en nästan depressivt präglad mörk tillvaro. Jag såg bilar åka förbi som groteska, feta skalbaggar. De kontrasterade smärtsamt mot min nästan extatiska upplevelse av sällhet. Och sen kom myggen.

En stämning har en unik immateriell kvalitet – går den ens att förklara psykologiskt? Det är en sorts kombinerad tanke- och känslodoft. Varje epok eller tidsperiod i livet har en egen stämning  då man tänker tillbaka. Vem minns inte de starkt förtätade stämningarna från barndomen? Eller tonårstiden? En tidsdoft man inte var medveten om då den utspelade sig. Starka tidsstämningar uppstår också när man tar del av svunna tidsepoker i historien genom berättelser eller bilder – trots att man inte själv varit med. Hur skapas sådana stämningar? Och varför? Vad är den darwinistiska uppfattningen?

Som antroposof är det naturligtvis lätt att lägga in allehanda betydelser i dessa upplevelser och fenomen.

Dofter kan också ge stämningsupplevelser som är svåra att beskriva. En citrusblommas vällukt övergår snart i något mer sammansatt. Det är som jag ett kort förbiilande ögonblick hamnar i ett medvetandetillstånd som på ett märkligt sätt säger mig något om vad doften INNEBÄR. En för mig anonym röd och mycket vacker blomma på samma ställe hade en doft som innebar något helt annat. Den var välluktande, men min upplevelse var att doften ljuger, den döljer något som inte är bra.

Det finns inget språk för stämningar, och även om – skulle vi kunna förstå varann då vi försökte beskriva våra upplevelser av dessa unikt individuella kvalitetsupplevelser? Vem har inte insett svårigheten då man skall beskriva en dröm och märker att det ”objektiva” skeendet bara är en liten del av drömmen. Det viktigaste är ofta de starka stämningarna som konstituerar drömmen – och de är nästan är omöjliga att kommunicera.

* Déjà vu – en känsla av att minnas en upplevelse som inte nödvändigtvis har ägt rum (enligt Wikipedia)



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den mest missförstådda personen i världshistorien

Judas var ingen förrädare. Eller ska man säga att han var det för att Kristus ville att han skulle förråda honom? Nya dokument, det s k Judasevangeliet, visar att Judas var Jesus älsklingslärjunge med djupa insikter i kosmos hemligheter, något som de övriga lärjungarna saknade. Men framförallt framstår Judas som en centralgestalt för uppfyllandet av Jesu gudomliga uppdrag.  Något även Rudolf Steiner framhöll redan i början på förra seklet – han menade att Judas förräderi var nödvändigt för att världshistoriens viktigaste händelse skulle fullbordas.

Detta bekräftas nu av historiker. Judas tog på sig offret att framstå som alla tiders värsta förrädare för att möjliggöra ett världsmirakel. Jesus bad honom att göra detta offer, framgår det av Judasevangeliet. Förräderiet föregicks av en överenskommelse dem emellan. Trogen ett mer övergripande sammanhang blir han därför en av de mest missförstådda gestalterna i världshistorien. Över detta kan man orda mycket, inte minst att han exemplifierar något de flesta av oss får uppleva – att bli missförstådda.

De goda intentioner vi har möter inte alltid den förståelse vi förväntat oss. Saker vi säger och gör feltolkas. Vårt agerande – och kanske vår yrkesroll – undervärderas. Vi uppskattas inte efter förtjänst. Och de i chefsposition som är tvungna att ta impopulära men nödvändiga beslut utifrån en helhetsbedömning får räkna med att inte bli förstådda – kanske bli illa omtyckta av de som inte inser det berättigade i beslutet. Och de måste leva med det.

När det omvända sker – man blir uppskattad efter förtjänst – blir man starkt berörd. Kanske rörd till tårar.

Sen har vi skulden. Vi är alla skyldiga, eftersom vi förorsakar andra lidande – ofta utan att vi vet om det. Och självföraktet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Det är mycket vi bär på. Och allt detta har en orsak som vi bara själva kan reda ut. För ingen förstår oss egentligen. Innerst inne.

Därför måste det vara en kraftfullt omvälvande upplevelse att bli ”frälst” som det kallas. Frälsningen föregås då av att man känner sig förstådd i sitt innersta. Känslomässigt sett. Allt själsligt mörker av skuld, missförstådda intentioner och självförakt genomskådas och FÖRSTÅS. Detta, inbillar jag mig, måste vara kärnan i denna både skakande som livsavgörande upplevelse.

För oavsett vad man gjort, hur usel man känner sig blir man därigenom sedd och räknad med av en övergripande objektiv instans. Som förstår. En förståelse som  samtidigt är en kärleksgärning. Och som skapar mening.

Ett liv fullt av umbäranden och lidande kan vara uthärdligt bara livet känns meningsfullt. Meningen är det avgörande. Att bli förstådd i sitt innersta – är det inte det vi alla längtar efter?



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Livskvaliteter devalveras i civilisationsutvecklingen

Det var bättre förr är det många som säger. Och visst kan man ibland hålla med. Men uttryckets svepande generalisering möter ofta berättigad kritik av de som kan visa att det är mycket som talar emot denna schablon. Det var i själva verket mycket sämre förr, folk var fattiga, arbetena var tyngre rent generellt, det var trångbott och smutsigt och den levnadsstandard vi idag betraktar som självklar fanns inte för hundra år sedan.

Men vad är det människor egentligen menar då de säjer att det var bättre förr? Naturligtvis inte att folk slet ont och var fattiga. De menar något annat som de har svårt att uttrycka. Detta stod klart för mig då jag på en promenad på söders höjder i Stockholm härförleden gick förbi ett av dessa åt eftervärlden bevarade kulturmärkta små låga hus. Just detta hus var ett envåningshus i trä med fönstren så lågt placerade att de låg under huvudhöjd. Kanske jag inte reagerat om inte huset mittemot var ett traditionellt tiovåningshus av den mest trista miljonprogramssorten med smutsig fasad.

Tala om skillnad. Säg mej den människa som inte skulle ha valt det lilla trähuset – speciellt om det invändigt hade alla moderna faciliteter (och inte var dyrare). Varför det? För de mänskliga proportionerna. Det lilla huset talar till mej medan den stora betongkolossen skrämmer. Stugan förhåller sig till mej som individ, för hyreskasernen är jag bara en ynka beståndsdel av en människomassa. Människor bor i sterila hyreskaserner mindre för att de vill än för att de är tvungna. De flesta skulle nog vilja bo i idylliska Elsa Beskow-hus.

Är det inte de mänskliga proportionerna vi längtar tillbaka till då vi vårdslöst säger att det var bättre förr? Inte då bara hus utan på alla plan? Den framrusande utvecklingen har tagit dem ifrån oss. Vi märker det överallt. Till exempel fenomenet motorväg. Det handlar ju inte om vägar i egentlig mening – de är transportsträckor för fordon där fotgängare är förbjudna att uppehålla sig. De har byggts för att vi fortare skall kunna ta oss fram, samtidigt som charmen med själva resandet gått förlorad. Visst är landskapsscenerierna fortfarande där men driften att komma fram fortast möjligt är överordnad.

Men fortfarande kan man om man vill njuta av dessa små underbara grusvägar på landet som slingrar sig mellan skogar, hagar och betesmarker där man inte kan köra fort. Detta är vägar i ordets rätta bemärkelse! Vägar med mänskliga proportioner. Affärer och handelsbodar från förr – där försäljning skedde över en disk med social interaktion kund och handlare emellan – finns inte heller kvar på samma sätt. Och det var ofta varor i lösvikt. Jag kan fortfarande minnas barndomens mjölkaffär runt hörnet där mjölken – opastöriserad – slevades upp från ett stort plåtkar över i kundens medhavda mjölkspann. Intresserade kan se en rekonstruktion på Skansen i Stockholm.

Idag handlar vi på stormarknader där jag bara räknas som en i massan. Gaslyktorna på Stockholms gator gav en fin kvällsstämning men framstår idag naturligtvis som opraktiska när vi istället har halogenstrålkastare.  Det traditionella familjelivets levande initiativrika umgängesformer med spel, frågesporter, högläsning och samtal – har till stor del ersatts av TV-tittande där den mänskliga interaktionen nästan helt försvunnit.

Det handlar egentligen om att vi genom utvecklingen förlorar värden av individuell kvalitet. Utvecklingen är fantastisk – men den devalverar samtidigt livskvalitéer i en alieneringsprocess av gigantiska mått. Och den utvecklingen går inte att överklaga. Den är obönhörlig. Bättre förr? Ja i viss mån – otvivelaktigt.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Materialisten nöjer sig med att gå halva vägen

Jag lättade från marken. Utan någon ansträngning. Jag var förvånad att det var så enkelt. Att jag inte tänkt på det förr. Men hur var det möjligt? Snart förstod jag att det var min önskan som styrde. Om jag ville högre, steg jag högre upp i samma sekund. När jag befann mig en bit ovanför träden stannade jag och tittade. Bara för att jag ville det! Jag kunde flyga trots att det är omöjligt.

Jag glömmer aldrig denna dröm från min ungdom. Den kan säkert tolkas på flera sätt. Ett är att den visar en medvetandeakt fri från förutfattade meningar och föreställningar.

Vi har alla våra föreställningar om hur saker och ting ska vara. Något vi inte ruckar på i första taget. Margot Wallström fick en gång  frågan  vad hon upplevt som svårast som politiker. ”Att folks föreställningar är så svåra att ändra på”, svarade hon.

Detta är något vi andligt intresserade verkligen kan skriva under på. Kungsföreställningen i vår tid är att det inte finns några andliga orsakssammanhang för att det inte är möjligt. För att denna föreställningsdoktrin skall kunna ersättas av någon annan krävs bevis. Vilket naturligtvis är en absurditet. Man kan inte bevisa ett paradigm utifrån ett annat paradigms förutsättningar.

Oräkneliga är de situationer där dödförklarade människor oförklarligt återkommer till livet och berättar att de hört och sett allt som försiggått kring deras kropp trots att de varit både okontaktbara och dödförklarade. Detta är fenomen man inte kan förklara utifrån den etablerade världsbilden. De passar inte in i kända förklaringsmodeller. Och ändå uppträder de igen och igen. I brist på bättre försöker man pressa in dem i förklarliga scenarion. Vilket oftast känns krystat. Fenomenens giltighet blir därför hängande i luften. Att de skulle vara indikationer på kroppsfria erfarenheter kan man naturligtvis inte tänka sig. Den materialistiska föreställningsvärlden är benhård.

Fast sedan kvantfysikens egendomliga antinewton-lagar mer och mer etablerat sig som ett faktum måste ha gjort även den mest förhärdade materialist osäker. En partikel kan finnas samtidigt på två platser! Och även i makrokosmos finns lagbundenheter som trotsar ett vardagligt förnuftstänkande. I de svarta hålen upphör rumtiden. Rena ockultismen!

Den allmänt rådande föreställningen om verkligheten kan inte acceptera flera bottnar. Den är långt ifrån förutsättningslös. Den är ristad i sten.  Att flyga i drömmen skulle därför vara så absurd att en rättrogen materialist aldrig skulle kunna lätta från marken eftersom han inte tror han kan flyga. Eller – om han redan var i luften – skulle troligtvis ramla ned då han insåg sin belägenhet.

Att en andligt orienterade världsåskådning av hardcorematerialister för det mesta betecknas som en tro har alltid haft en bismak av nedlåtande avfärdande. Men kanske de har rätt! Är inte tron på något de flesta bara anande slutit sig till helt enkelt uttryck för en förutsättningslöshet, en fördomsfrihet? Ett försanthållande man efter moget övervägande inser faktiskt är möjligt – trots etablissemangets uppfattning?

Det är en gammal sanning inom esoteriken att man inte kan komma någonstans utan respekt och vördnad för kunskapsskatterna kring de stora livsfrågorna. Att i detta sammanhang ha en kritisk hållning omöjliggör vidare utveckling. Detta har naturligtvis av hardcorematerialisterna uppfattats som ett uttryck för en osjälvständighet som passiviserar och möjliggör manipulering. Att så kan vara fallet hos omogna som i brist på omdöme söker sig till mindre nogräknade sammanhang vet vi. Men seriöst sinnade vet vilka vägar som är relevanta. De vet också att tron på det de vill undersöka måste föregå kunskapandet.

Så tron är nödvändig för andligt fortskridande, vare sig det är ett religiöst engagemang eller ett djupare andligt sökande. Att avvisa tron är att stänga vägen. Så det är knappast tron det är fel på, snarare bristen på omdöme. En tro framkommen efter moget övervägande är förresten samma krav materialisten ställer i sitt sökande efter sanning.

Det är bara det att han nöjer sig med att gå halva vägen.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Mytens söndervittrande gör oss beroende av vetenskapens experter

Vi tror gärna att människor alltid tänkt på samma sätt. Men långt tillbaka fanns det två sätt att tänka, tala och förvärva kunskap, hävdar religionshistorikern Karen Armstrong i sin bok Kampen för Gud. De kallas mythos och logos. Myten handlade om det tidlösa och bestående i livet – livets ursprung, kulturens uppkomst och människosjälens djupaste skikt. Den befattade sig inte med den praktiska sidan av livet utan med innebörden.

Ett samhälles mythos utgjorde det större sammanhang som skänkte vardagslivet mål och mening,  det eviga och allmängiltiga i tillvaron. De mytologiska berättelserna var inte avsedda att uppfattas bokstavligt; de var en äldre form av psykologi. När man berättade historier om hjältar som steg ned i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottlade man dunkla regioner i det omedvetnas rike.

Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende. Efter hand som myten åsidosatts i vårt moderna samhälle, har vi blivit tvungna att utveckla psykoanalysen som hjälpmedel för att hantera den inre världen.

Även om myhos ansågs mest högtstående var logos lika viktig. Logos är det rationella, pragmatiska och vetenskapliga tänkande som gör det möjligt för människorna att fullgöra sina uppgifter i världen. Vi västerlänningar av i dag må ha förlorat sinnet för mythos men vi är väl förtrogna med logos, grundvalen för vårt samhälle.

Numera tar vi för givet att vi vet mer än vår föräldrageneration och är förvissade om att våra samhällen kommer att bli än mer teknologiskt avancerade. Vi är framtidsorienterade, våra regeringar och institutioner måste se framåt och detaljplanera för kommande generationer. Det står klart att vårt samhälle är resultatet av ett oförtröttligt, målmedvetet rationellt tänkande. Det är ett barn av logos som alltid blickar framåt, söker ny kunskap och vill utvidga våra kompetensområden och vårt herravälde över naturen.

I den förmoderna världen hade människorna en annan syn på historien. De var mindre intresserade av faktiska händelseförlopp och mer angelägna att förstå händelsernas innebörd. Historiska händelser betraktades inte som unika tilldragelser i ett fjärran förflutet utan uppfattades som yttre manifestationer av bestående, tidlösa realiteter.

När den mytologi som givit form och innebörd åt gamla tiders syn på tillvaron vittrade sönder, under trycket av förändringen i den nya tiden, erfor människor en bedövande identitetsförlust och en förlamande uppgivenhet. Förnuftet och myten var inte längre i harmoni med varandra. Det intensiva logos som vetenskapsmännen producerade tycktes förringa vanliga människors iakttagelser och i allt högre grad göra dem beroende av lärda experter.

Den nya tiden utvecklade ett nytt sanningsbegrepp. Sanningen var inte längre absolut, eftersom nya upptäckter alltid kunde ersätta de gamla. Sanningen måste beläggas på ett objektivt sätt och bedömas efter sin verkan i den konkreta verkligheten. Den tidigmoderna vetenskapens framgångar gav denna sanning en auktoritet som växte sig starkare än den mytiska sanningen som inte levde upp till något av dessa kriterier.

Den franske 1600-talsmatematikern Blaise Pascal föreställde sig med fasa tomheten och den ”eviga tystnaden” i det universum som den moderna vetenskapen gav inblick i:

När jag ser människans blinda och eländiga tillstånd, när jag överblicker hela universum i dess stumhet och människan lämnad ensam utan ljus, liksom förlorad i sitt hörn av världsalltet, utan vetskap om vem som placerat henne där, vad hon är satt att göra, vad det ska bli av henne när hon dör och ovetande om allt, rörs jag till skräck. Sedan förundras jag över att ett sådant tillstånd inte driver människorna till förtvivlan.

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla

Gud skapade världen med dess grundläggande struktur i tid och rum, materien och naturlagarna. Utvecklingen därefter bryr sig Gud inte om, utan förlitar sig på att de krafter han satt igång sköter resten – frambringandet av planeter och solsystem, djur och människor. Detta är grundsynen i den deistiska världsuppfattningen som rådde under upplysningstiden, berättar professor emeritus Bengt E Y Svensson i en understreckare i SvD 21/2.

Vi får också ta del av den teistiska uppfattningen som förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från tidernas begynnelse till nu. Detta synsätt präglar judendom, kristendom och islam.

Det här kan man ju ha synpunkter på. Teismens dogm att Gud är god och allsmäktig skapar det så kallade teodicéproblemet: Hur kan Gud tillåta ondskan i världen om han samtidigt är god och allsmäktig? Det blir en motsägelse. Detta klarar deismen elegant genom att säga att Gud har gjort sitt genom skapelsen – sen får vi själva stå för det onda och goda. Voìla!

Materialismen – den världsåskådning majoriteten har av födsel och ohejdad vana, är en sorts biprodukt av vår tids stora idéströmning – naturvetenskapen. I noggrann praxis prövas, bevisas och motbesvisas de vetenskapliga rön som ökar vår kunskap om den materiella verkligheten. Vilket är alldeles utmärkt. Men resten av verkligheten då?

Den existerar inte. För den går ju inte att bevisa. Detta är mantrat vi får nerkört i halsen hela tiden av företrädare för den reduktionistiska världsbilden. Det är ren inbillning att hävda att det finns en andlig dimension av tillvaron. Verkligheten är inte så stor som du tror – den är mindre. Om du tror något annat är du lurad. Tro bara på det som kan bevisas, så är du på säker mark.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men svag är den världsåskådning som kräver bevis för att gälla. Verkligheten är för stor för det. Och begreppet Gud missförstått. Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt. Gud är ett sammelbegrepp, en bild, en metafor för andliga väsen som upprätthåller livet. Orimligt? För en reduktionist definitivt!

Men är inte bilden av världen som en robot lika orimlig? Allt sköter sig självt bara. Sluta fråga!

I själva verket är synen på världen som besjälad kanske den mest konsekventa. Ingenting har liv av sig själv. Hur kan man tro det? Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet. Reduktionismen saknar inte bara svar, den förnekar frågorna. Och förminskar därmed människans roll och värde. De tror existensen hänger på bevis men förlorar det sant mänskliga i processen.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Hjärnan säger att jaget är en illusion

Det är intressant att följa de försök som görs att från ett materialistiskt perspektiv komma underfund med människans gåtfulla väsen. Det senaste exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet (5/2) som ägnar sig åt frågan vad jaget är. Det är en betraktelse över den tyske filosofen Thomas Metzingers tes att jaget är en illusion.

Han hävdar att hjärnan aktiverar och upprätthåller en ”jagmodell”, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, där våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och bara ger oss ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss.

Medvetandeprocessen är inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världsmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar en upplevelse av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande, summerar artikelförfattaren Jan Söderqvist Metzingers teori.

Så kan man tänka om man vill förklara jagfenomenet utifrån ett enbart kroppsligt perspektiv. Man kan ju fråga sig vilka belägg han har för denna märkliga teori. ”Hjärnan aktiverar och upprätthåller en jagmodell” – varför skulle den göra det? Trots åtskillig tankemöda känns teorin på något sätt gripen ur luften. Tunnel genom verkligheten!

Problemet för den materialistiska världsåskådningen är att nå kunskap utanför the black box. Man kan inte förklara begreppet liv, bara analysera spåren av liv. Man ser inte logiken i döden, för man har inte det stora perspektivet – reinkarnationsförloppet. Man kan inte acceptera det kroppsfria tänkandet utan sitter fast i föreställningen om hjärnan som tankeproduktions-central. Och nu också som jagproducent – eller jagillusion, eller ”jaglös jagmaskin”.

Att vi säger jag till oss själva är alltså en konstruktion av hjärnan, säger Metzinger. Det är hans förklaring till begreppet jag, när vi enligt honom borde säga min hjärna anser, min hjärna vill eller min hjärna tycker illa om. Det borde ju sedan länge varit det konsekventa uttrycket för materialismens jaguppfattning.

Hans världsbild kan inte godta att begreppet jag står för något realt. Och måste därför avvisa den gamla föreställningen att jaget är chauffören och hjärnan motorn. Han vill nu att vi istället ska se framför oss bilden av en förarlös motor som startar och stänger av sig själv. Och som dessutom har svårt att rätt uppfatta vägen på grund av hallucinationer.

Slutledningarna blir alltmer absurda om spirituella orsakssammanhang utesluts som teoretiskt möjliga.

Men frågan är om inte dessa alltmer fantasifulla teoribyggen ändå är en bit på väg. Graden av abstraktion och vilja till förutsättningslöshet kanske ändå ger vettiga resultat i det långa loppet. Det var inte längesen man talade om hjärnan som en ”datamaskin”. Man arbetar med frågan. Det är ju trots allt en utveckling vi beskådar.

Och i alla händelser är det fascinerande vad den fria tanken åstadkommer. Hela civilisationsutvecklingen! Nog kan vi lita på att vetenskapen gradvis klurar ut de rätta förhållandena. Det är människans sätt att steg för steg gå vidare i evolutionen.

Att man ännu inte förstått att det som åstadkommit denna utveckling – det mänskliga tänkandet – är en andlig aktivitet, gör kanske inte så förtvivlat mycket på det här stadiet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)