Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Varför nedvärderas människans särart?

Tillvaron är gåtfull. Men inte för alla. Många – kanske de flesta – är nöjda med ett ytligt betraktelsesätt på tillvarons existens. Det hela är rätt enkelt. Världen uppstod i Big bang av en slump och sen rullar det på bara. Evolutionen är en enda stor utslagningsmekanism som gör att de som är starka överlever de svaga arterna. Det finns ingen mening, allt regleras av slumpartade skeenden. Så är det bara.

Men i denna världscocktail av miljontals mikroorganismer, insekter, växter och djur finns bara EN, säger en art som kan uppfatta denna mångfald. Som har ett medvetande om och kan tänka över helheten, som ser ”världskonceptet” – och ständigt utforskar dess lagbundenheter. Det är människan. Och det är detta som på ett avgörande sätt skiljer människan från alla andra levande varelser.

Det är viktigt att ha detta i minnet i en tid då människan som art ständigt nedvärderas. Vi är bara ett bland andra djur säger man – till och med i respekterade vetenskapliga sammanhang. Skillnaden mellan apa och människa är obetydlig genetiskt sett. Även grisens genom är nästan identisk med människans samlade DNA-profil. Och delfiner är jätteintelligenta. Vi ska inte tro att vi är märkvärdiga.

Och ändå vet alla att det är en jätteskillnad.

De som betraktar människan som bara ett bland andra djur gör sig skyldiga till en dramatisk förenkling. Som när forskare på fullt allvar talar om människans egenart som bara en ”specialisering”. I den evolutionära processen har alla djur- och växtarter utvecklat specialiseringar för att överleva. Vilket naturligtvis är riktigt. Men man ska inte jämföra äpplen med päron.

Djurens specialiseringar sker på det biologiska planet, människans egenart ligger på det mentala. Hon har ett medvetande som är helt artskilt från djurens, eftersom det ger henne möjlighet att reflektera över tillvaron och dess sammanhang. Hon vet att hon ska dö. Det vet inga andra levande varelser. Inga andra djur kan därför planera och medvetet begå självmord. Och även om flera djurarter kan ha komplexa sätt att kommunicera med varann är de mest att jämställa med enkla koder som inte kommer ens i närheten av den mänskliga språkförmågan.

Djuren har ett medvetande. Men människan är också medveten om att hon har ett medvetande. Hon kan tänka över sitt eget tänkande. Ifrågasätta sina motiv, handla osjälviskt, ha en moral.

Människan är ett unikum i evolutionen. Varför är det på modet att bortse från detta? En bidragande orsak till denna förträngning tycks ibland ha moraliska orsaker enligt ett resonemang där man diskvalificerar människans överhöghet för att hon missbrukar den genom att förstöra miljön, förbryta sig mot djur, starta krig etc. Hon är inte värd sin ställning som unikum – därför finns den inte, säger denna hållning. Genom sin ansvarslöshet har hon bevisat att hon inte är bättre än ett djur.

Även om man kan instämma i frustrationen bakom detta resonemang är det inget annat än en känslomässig förträngning av vad som faktiskt föreligger. Bara en art har ett medvetet förhållande till evolutionen. Av alla levande varelser är det bara människan som kontrollerar planeten.

Varför förringas detta? När av alla levande varelser vi är den enda art som är tilldelad en högre medvetandeform – ett faktum som är minst sagt anmärkningsvärt. Ett faktum som ser ut som en tanke. Ett faktum som borde diskuteras varje dag utan att begränsas av vetenskapliga dogmer eller religiösa trossatser. Förutsättningslöst.

Slump? Ja många tror ju det. Det är en bekväm hållning. Allt är tillfälligheternas spel. Man slipper tänka vidare över saken. Men ärligt talat – hur trovärdig är slumpteorin? Egentligen? I mycket komplexa strukturer, som till exempel världsekonomin vet man att en konjunkturuppgång – eller nedgång – alltid har sina orsaker, även om dessa kanske först efteråt kan bli klarlagda. Komplicerade skeende behöver inte vara slumpartade bara för att man i stunden inte kan genomskåda dem.

Det finns alltid orsaker. Även om de framstår som gåtfulla.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Materialismen förmår inte ge en heltäckande världsförklaring

♦ ♦ ♦ Materialismen är den dominerande världsåskådningen i vår tid. Inom antroposofin betraktas den som ett nödvändigt stadium av många skäl. Det viktigaste är att den är förutsättningen för människans frihet. Hon står på sig själv frigjord från religionens dogmatiska föreställningar om verkligheten. Naturvetenskapen har därmed blivit materialismens självklara grundsten som utvecklats från metodik till fullskalig världsåskådning.

Denna världsåskådnings huvudbudskap är att världen innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Ett sådant synsätt för naturligtvis med sig problem. Existensen av den mänskliga tanken till exempel. Den sägs frambringas av hjärnan, även om miljoner människor som haft nära döden-upplevelser menar att tankarna är kroppsfria och inte skapas av hjärnan – hjärnan fungerar istället som en mottagare av tankar.

Men oavsett om hjärnan kan anses vara en sändare eller mottagare – tankarna är inget man kan ta på, de är immateriella, ett faktum som materialismen inte hittat godtagbara förklaringar på. Hur kan en materieklump framställa immateriella produkter? Och vilka produkter! Att teorierna härvidlag är lama måste betraktas som minst sagt anmärkningsvärt med tanke på att utan denna tankeverksamhet hade ingen civilisation existerat. Människan hade bara varit en djurart bland alla andra, enbart styrd av sina instinkter och drifter.

Nu är det i och för sig många som inte ser någon principiell skillnad mellan djur och människa. Faktiskt. Tvärtom är det populärt att snarare framhålla likheten framför skillnaden mellan människan och exempelvis apor och delfiner. Man tycker det är mycket intressantare att vi har så många likheter med djuren än att uppmärksamma vår unika särart. Märkligt nog.

Att inte ha en godtagbar teori om människans särart – som förändrat världen – gör att materialismen inte förmår ge en heltäckande världsförklaring. Det kanske mest väsentliga saknas i modellen. Det märkliga är att detta inte tycks bekymra större delen av mänskligheten. För en antroposof är detta däremot svårbegripligt. ”Den suggestion som utgår från materialismen är så stark att den leder till en slags bedövning av medvetandet”, skriver Dick Tibbling och Mats-Ola Ohlsson i nr 3 2012 av Forum.

Ja någonting är det som flyttat fokus från det kanske intressantaste forskningsområdet i världen. En av naturvetenskapens mest grundläggande principer – förutsättningslösheten – har gjort halt inför människans gåtfulla tankeförmåga. Det får religionen och andliga vishetsläror ta hand om, eftersom det uppenbarligen inte anses vara möjligt att forska om.

Det är ett grundligt underbetyg åt en världsåskådning som anses vara den enda sanna.

”Vår civilisation har blivit övertäckt av en `ishinna´ bestående av fraser, konventioner och rutiner som förhindrar att människan vaknar upp inför sitt eget inre väsen”, sa Rudolf Steiner en gång. Men de miljontals förekommande nära döden-upplevelserna kommer ändå rimligtvis att förändra detta. I det långa loppet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Materialisternas ansträngda bortförklaringar av nära döden-upplevelser

Hjärnkirurgen Eben Alexanders nära dödenupplevelse har vi tidigare berättat om här. Nyligen (8 oktober) offentliggjorde han berättelsen i en artikel i Newsweek inför utgåvan av sin bok Proof of Heaven. A Neurosurgion´s Journey into the Afterlife som skall ges ut i slutet på oktober. Andra tidningar har kommenterat detta, bland andra DN.

Det är inte förvånande att en sån spektakulär publicering möter motstånd. Och Sam Harris som på sin blogg säger sig vilja ”sprida vetenskap och sekulära värderingar” är ett gott exempel på detta. I sin kommentar poängterar han att han inte tvivlar att Alexander haft de upplevelser han talar om. Men han avvisar Alexanders anspråk på att ha hittat en för alla giltig världsförklaring.

Harris har en rad invändningar. Och redan från början har hans kommentarer en sarkastisk ton: Artikeln i Newsweek ”är att betrakta som en fornlämning som kommer att blamera oss inför kommande generationer”. Han menar att Newsweek visar ”journalistikens intellektuella konkurs” och hoppas att ”våra efterlevande förstår att åtminstone en del av oss rodnade”. Han ifrågasätter Alexanders påstående att han hade upplevelsen då hjärnbarken var ”avstängd” – eftersom den sedermera uppenbarligen fungerade (!). Han tvivlar på att Alexander ”är uppdaterad på de senaste vetenskapliga rönen” och kan till och med tänka sig att Alexanders upplevelse förorsakats av DMT, en sinnesvidgande narkotisk substans som kan ge liknande upplevelser.

Bortförklaringarna blir alltmer ansträngda. Detta plus den hånfulla tonen som numera är standard då NDU kommenteras från materialistiskt håll, ger intryck av desperation. Det måste kännas ansträngande för materialisterna med denna flodvåg av miljoner NDU där deras tolkningsföreträde inte längre är lika självklart.

Diskussionen mellan dessa båda verklighetsuppfattningar är inte kompatibla. Materialisterna angriper spiritualisterna* för att de tror på en existens bortom naturlagarna, och spiritualisterna kritiserar materialisterna för att de inte kan se utanför boxen. Viktigt att påpeka är att spiritualisterna inte förnekar materialisternas värld – den ingår ju som en mycket väsentlig del av deras utvidgade verklighetsuppfattning.

Men detta verkar inte materialisterna ha förstått. För de argumenterar som om spiritualisterna inte tror på den materiella verkligheten. Vilket de naturligtvis gör. Bristen på respekt då de omöjligförklarar spiritualisternas uppfattning som svärmisk gör att diskussionen aldrig blir fruktbar. Den är lika poänglös som mellan politiska höger- och vänsterpartier. Det rimliga vore ju att ta Eben Alexanders verklighetsupplevelse på allvar. Varför skulle han ljuga? Varför skulle han hitta på? Han riskerar ju sitt goda rykte.

Som synes kan materialisterna numer sträcka sig så långt att de som haft en NDU inte längre anses vara förvirrade, att de drömt eller rätt och slätt ljuger.  De tror på upplevelsen, kan till och med respektera den. Men de kan absolut inte godkänna slutsatser som att kroppsfritt medvetande existerar. Det är hjärnan som tänker, även om den bevisligen är ur funktion. Den himmelska musiken och alla upplevelser av en andlig värld som gör ett sånt livsavgörande intryck anser de bara vara ett obegripligt spratt av en livlös hjärna.

Att byta världsbild görs naturligtvis inte på en kafferast, men man kunde vänta sig att tänkande människor ändå skulle känna en viss osäkerhet inför den världsförklaring som genom NDU-fenomenet blir allt vanligare. Istället håller man envist fast vid en tankestalinism lika orubblig som Bagdad Bobs som var övertygad att Saddam Hussein skulle segra mot USA. Antagligen skulle det inte spela någon roll om större delen av jordens befolkning hade haft en nära dödenupplevelse. Materialisterna är motståndare till en andlig världsförklaring rent principiellt.

Jag tycker Eben Alexanders berättelses trovärdighet är odiskutabel. Och att miljoner har liknande upplevelser tycker jag stärker en teoribildning om andliga orsakssammanhang bakom världens existens. Men det duger inte för materialisterna. De vill ha bevis. Men det kommer de naturligtvis aldrig att få. En dimensions existens kan aldrig bevisas utifrån en annan dimensions parametrar.

Naturfolkens mytologiska verklighetsuppfattning ersattes av religionens dogmer – som i sin tur ersattes av en sekulär uppfattning grundad i en vetenskaplig världsbild. Denna blir i vår tid alltmer ifrågasatt av nära dödenupplevelsernas direkta erfarenhet av tillvarons andliga dimensioner. Detta skeende har historiska dimensioner.

*Begreppet spiritualist används här i betydelsen anhängare av en andligt orienterad världsförklaring. Skall inte förväxlas med begreppet spiritist som betecknar den som har övertygelsen att vi kan kontakta döda själar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv

Jaget är den stora grejen i antroposofisk verklighetsförståelse. Det högre, eller det bättre jaget skulle man kanske säga i dagligt tal, menandes en mer fördelaktig och mer kontrollerad sida av en själv. En sorts objektiv instans. Som kontrast har vi det lägre jaget  som väl står för våra låga drifter och allsköns undermedvetet grums. Men antroposofen utvidgar begreppet högre jag till en sorts andlig identitet. Den du egentligen är bakom din nuvarande personlighet, helt enkelt den instans som ligger bakom intentionen att inkarnera. Men det högre jaget stannar vid ett begrepp, det är normalt ingen erfarenhet.

Personligheten är något annat. Det är den samling karaktärsdrag och böjelser som är förutsättningen för den nuvarande inkarnationens ödesväg. Din nuvarande själ helt enkelt. Som snitslar levnadsloppet, där din mentalitet är ditt öde. Din personlighet gäller bara detta liv, hur särpräglad och unik den än kan verka.

Det är svårt att föreställa sig att man varit någon annan i ett tidigare liv. Att man känt och tänkt annorlunda, haft andra intressen, annan tycke och smak. Och troligtvis ett annat kön. Men jag känner personer som kommer ihåg detta och där de kunnat utröna orsaker till skeenden och förhållanden i sitt nuvarande liv. Numera kan förresten vem som helst genom lätt hypnos bli försatt i upplevelser av tidigare liv, vilket hade varit otänkbart för bara några decennier sedan. Civilisationsutvecklingen försiggår på flera plan.

Förhållandet mellan det högre jaget och personligheten är intressant. Får personligheten dagliga (omedvetna) impulser från sitt högre jag? Eller är det högre jagets uppgift klar i och med konstruktionen av livskartan? Är jagkärnan opersonlig eller har den personlighetsdrag? Ett gemensamt drag i alla nära dödenupplevelser är ju ”välkomstkommittén” av tidigare avdöda anhöriga som möter upp inför den förmodade hädanfärden. Där är personligheterna tydligt markerade och direkt igenkänningsbara. För att detta skall vara möjligt måste de framträda som de personligheter man minns dem som.

Kanske är detta en övergående fas för de som avlider. För sen upplöses personligheten och väsenskärnan – jaget – träder fram. Kläderna hängs in i garderoben och du står där naken. Och personlighetens livserfarenheter införlivas med jaget. Tillsammans med utfallet av livsvägen, det vill säga det man inneburit för sina medmänniskor, skapas förutsättningarna för den nya inkarnationen. Ödesväven fortsätter. Men innan dess går vi enligt Steiner igenom ett antal sfärer eller tillstånd i den andliga världen som förberedelse för nästa inkarnation.

Sen har vi skyddsängeln och frågan om dess förhållande till det högre jaget. Antagligen samarbetar de. Även om det är svårt att veta på vilket sätt. Skyddsängelns funktion är gåtfull. Ett väsen vars uppgift är att skydda en människas livsväg på jorden –  men på vad sätt? Inte mot olyckor och sjukdom i alla fall, eftersom människor ständigt råkar ut för detta. Ej heller sorg och smärta. Är uppgiften att skydda inkarnationsvägen, själva projektplanen, så att de stora linjerna fullföljs? Hursomhelst – för personligheten sker detta helt i det fördolda. Vi får ingen kvartalsrapport om utfallet av vår livsplan.

Och det är något att ständigt grubbla över – det sammansatta i det mänskliga väsendet som det kommer till uttryck i medvetandet. Du har ett dagsmedvetande och ett drömmedvetande. Och medvetandet vid nära dödenupplevelser som inte är platsbundet. Det vanliga livet med rum och tidsdimension är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”, menar hjärnfysiologen Eben Alexander efter sin nära dödenupplevelse. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån.

Många oklarheter således. Men de uppgifter som kommer från stora invigda som exempelvis Steiner känns ändå trösterika. Och jag skulle inte nödvändigtvis betrakta dem som trosläror, även om tron är en stark ingrediens. Jag ser dem helt enkelt som mer trovärdiga än den  materialistiska världsbilden, som har ett paradoxalt drag av ologiskhet. Livet och världen har ingen mening är ju deras övertygelse. Så lite diplomatiskt uttryckt är väl valet av endera åskådningen helt enkelt en fråga om läggning.

Och i båda fallen finns angelägna frågeställningar.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 6.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Hjärnfysiolog: Medvetandet är inte platsbundet, rum- och tidsdimensionen är en illusion

Nio miljoner människor i USA har haft nära dödenupplevelser – och tjugo miljoner i Europa, berättade läkaren Pim van Lommel på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying i maj i år. Detta gäller registrerade upplevelser, så mörkertalet är rimligtvis mycket stort, inte minst i andra länder. Men eftersom fenomenet inte är vetenskapligt undersökt möts det många gånger av misstro bland läkare, vilket väcker stor frustration hos de som haft dessa upplevelser.

Många som haft NDU vill därför inte berätta av rädsla att inte bli trodda. På en NDU-konferens reste sig en hjärtläkare i publiken och sa att han tyckte NDU var ”totalt nonsens och att han inte trodde ett ord av det”. Då reste sig en annan person och sa: ”Jag är en av era patienter och jag har haft en NDU och ni skulle vara den siste jag berättade det för”.

I sitt föredrag Icke platsbundet medvetande (non local consciousness), en förklaringsmodell för NDU (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid1.html), berättade van Lommel att det holografiska livspanoramat innehåller både egna som andras tankar i samband med livshändelserna. Alla tankar. Och dessutom hur de influerat livet efteråt. ”Jag var på alla platser samtidigt, tid och rum existerar inte”, berättade en. En del kunde dessutom se en del av det fortsatta livet som de efteråt ”kunde pricka av” eftervart, som en uttryckte det. van Lommel menade att det kommer att vara omöjligt att vetenskapligt bevisa NDU om man tror att den är orsakad av hjärnan.

Men den starkaste upplevelsen på konferensen var nog ändå hjärnfysiologen Eben Alexanders berättelse från sitt sju dagar långa koma-tillstånd efter en hjärnblödning (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid3.html ) då han hade en nära dödenupplevelse som Raymond Moody sa ”slår alla andra NDU” han hört talas om.

Eben Alexanders upplevelse började med att han inte hade något som helst minne av sin tidigare existens, varken kroppsminne eller vem han var. Han hörde fantastisk musik i en underbar natur där han flög omkring med fjärilar! En av fjärilarna var ”en underbar flicka” han aldrig tidigare sett med ett älvliknande ansikte. Hymner ovanifrån och en visshet att han var älskad ”from now until eternity”. Det var en upplevelse av en obeskrivlig, total eufori.

Som så många andra som haft NDU var hans syn på livet före upplevelsen ”traditionellt materialistisk”. Efter sju dagar i koma kom han långsamt tillbaka. Och han sa: ”Tro inte att du vet vad komapatienters medvetandetillstånd är”! Detta alltså uttalat av en fackman som efter upplevelsen fick en totalt annan syn på sitt yrke. Efter rekonvalescensen satte han sig och skrev ned allt han varit med om. Det tog sex veckor och kommer att publiceras som bok i USA nu i slutet på året.

Som hjärnfysiolog kan han säga att det ”inte finns en chans” att hjärnan åstadkommit den upplevelse han haft. Medvetandet är det som existerar – och det är inte platsbundet, menade han. Det vanliga livet med rum och tidsdimensionen är en illusion, ”förutsättningslös kärlek är det som styr allt”. Det medvetande han hade då var ”mycket rikare än det vi har normalt” och den riktiga visdomen kommer inifrån. Han menade att om alla människor kunde uppleva en NDU skulle vi inte ha krig. Man omvärderar det som är viktigt i livet.

Då Eben Alexander tillfrågas om hur hans läkarkollegor ställer sig till hans upplevelser, de har ju samma kunskap om hjärnan som han, säger han: ”Efter tio minuter förstår de vad jag menar. Det handlar om att komma åt sanningen – och de är beredda att se det så”.

En tid efter sitt tillfrisknande beslutade han sig – han adopterades bort som barn – att ta reda på sina biologiska rötter. Han lyckades träffa sin biologiska mor och fick då reda på att han hade en yngre syster, men att hon avlidit två år tidigare. Han ville se hur hon såg ut och mamman visade honom ett foto. Och där var ”fjärilsflickan” i hans NDU! ”Det var som om jag fick frågan – NOW do you get it?”.

Twingly BlogRank

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Nytt NDU-fenomen: Delad dödsupplevelse

Dottern satt vid sin mors dödsbädd. Vid dödsögonblicket hamnade dottern plötsligen utanför sin egen kropp. Hon såg sin kropp uppifrån, liksom mammans döda kropp – men också mammans gestalt som andligt väsen. Och hon såg mammans andliga gestalt tillsammans med tidigare avlidna vänner  badande i ett fantastiskt ljus. Sen drogs mamman och vännerna in i ”tuben” och försvann och ljuset släcktes i en sorts spiralrörelse ”som påminde om slutaren i en kamera”. Denna händelse ägde rum 1972, berättade den berömde NDU-pionjären Raymond Moody på konferensen Final Passages: Research on Near Death & the Experience of Dying som ägde rum i maj detta år.

Detta var den första Shared Death Experience (delad dödsupplevelse) han hört berättas om. Detta var alltså ingen nära döden upplevelse (NDU), det var en delad dödsupplevelse (DDU) – vilket då var en nyhet för honom. Efteråt har han hört berättas om många liknande fall, inte minst bland läkarkollegor som suttit vid sina patienters dödsläger. Senare blev delade dödsupplevelser vanligare hos anhöriga beroende på att det blev allt vanligare att läkarna lämnade rummet innan patienten dog. Moody hade också andra begrepp för Shared Death Experience – Empathic Experience, eller Empathic co-living the Life Review.

En vanligt förekommande DDU-upplevelse hos anhöriga är att de ser ”något” lämna kroppen i dödsögonblicket och att ett ”runt” grått eller guldliknande ljus framträder med en sorts struktur som förvandlas till en kopia av den dödes kropp. Vanligt är också att anhöriga känner att de lämnar sin kropp och beledsagar den döde halvvägs mot ljuset. ”Skeptiker har alltid avfärdat NDU som fysiologiskt-kemiska hallucinationer hos de som upplevt dem ”, anmärkte Moody stillsamt, ”jag har svårt att se att samma förklaringsmodell kan vara giltig när flera anhöriga delar en sådan här upplevelse – och dessutom samtidigt”.

Ett annat märkligt fenomen många av de anhöriga beskriver är att vid dödsögonblicket ändras rummets geometri så att det inte längre upplevs tredimensionellt. ”Jag kunde se min mors kropp från `ett omöjligt perspektiv´”, säger en. Rummet fylls av underbar musik och ljus. Och döda släktingar och vänner uppenbarar sig ”nästan som en mottagningskommitté”.

I sitt föredrag på konferensen (http://www.btci.org/bioethics/2012/videos2012/vid4.html) redogör Raymond Moody för flera fall, bland annat om ett ungt par där kvinnan strax innan giftermålet fick ett missfall. De hade sedan ett trettioårigt barnlöst äktenskap där de ofta talade om sitt förlorade barn som en pojke. Då mannen småningom avled i lungcancer kunde hans fru på dödsbädden se hela hans livspanorama. Hon kände till mycket i det, men det hon inte visste överraskade henne. Och vissa områden i panoramat var övertäckta som av ”en gardin”, och en tanke kom till henne: ”Du kommer i sinom tid att få se detta, men inte nu.” Vad hon däremot såg var närvaron av deras förlorade barn – som trots deras tidigare uppfattning visade sig vara en dotter. Sen såg hon sin man försvinna mot ljuset med dottern.

Första gången Raymond Moody hörde om NDU var i ett föredrag av George Ritchie 1965. Första boken i ämnet (Life after life) publicerades av Moody 1972. George Ritchie publicerade sin berättelse Return from tomorrow 1978. ”Life is a two faced process”, säger Moody. I den första fasen lever du livet ”framåt”, den andra fasen ser du ditt liv från de perspektiv de människor du mött har. Du upplever deras upplevelse av dig.

Raymond Moody, som själv haft en DDU-upplevelse, är helt klar över att NDU ännu efter 40 år inte är en vetenskaplig fråga. ”Allt vi har är berättelser”, men han har varit mycket noggrann att inte publicera dessa innan han kunde visa på upprepade mönster i berättelserna hos ett stort antal människor. Och för att dessa berättelser skall få en vetenskaplig grund måste man ha något som talar emot det – och vad skulle det vara, frågar han retoriskt. Sen är det ju en självmotsägelse att tala om ett liv efter döden. Döden betyder ju slutet på livet.

Men fenomenet finns och miljontals människor är redan berörda, så ämnet har en avgörande existentiell betydelse. Och har haft det länge – redan Platon sa att den viktigaste frågan om existensen handlar om vad som händer oss efter döden.

I nästa krönika återkommer vi med fler aspekter från konferensen.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Om två änglar i trenchcoat som lyssnar på människornas tankar

Ängeln som föreställning har alltid fascinerat mig. Men den gängse schablonbilden av ett kvinnoliknande bevingat väsen i nån sorts grekisk toga – eller varför inte eurytmiklänning – står i vägen på samma sätt som en skäggig gubbe på en molntapp står i vägen för strävan att anande närma sig tanken om höga gudaväsen.

Det var därför befriande att se hur de gestaltade änglar i filmen Himmel över Berlin. Två män i trenchcoat! Här hade ett djärvt konstnärligt uttryck förlöst hela tankelåsningen på ett häpnadsväckande sätt. Bara vid ett tillfälle anade man vingarna som jag minns. Bristen på sensationer i den kroppsliga gestaltningen möjliggjorde att de själsliga kvalitéerna hos ängeln kom i förgrunden – stillheten i gestalten, de fridfullt harmoniska ansiktsdragen (trots tydliga personlighetsdrag), en oaffekterad mildhet och ett allestädes närvarande allvetande.

Att de var osynliga (för alla utom för biobesökaren) var kanske inte överraskande, men att de gick omkring och lyssnade på människors tankar var ett sånt där konstnärlig grepp som möjliggjorde en mer påtaglig upplevelse av ängelns väsen. Och så naturligtvis deras närvaro vid dödsfall, vare sig det var i en operationssal eller trafikolycka. Hur ängeln stod tillsammans med den från jordelivet just befriade människosjälen och betraktade den döda kroppen för att därefter beledsaga individen mot ljuset.

En annan aha-upplevelse var änglarnas upplevelse av en plats. De hade sett den förändras under århundraden, och plötsligt slog det mig – naturligtvis, så måste det ju vara. Och långsamt började ängel-principen bli mer fattbar. Detta allseende, utanför tid och rum stående väsen, har naturligtvis en obegränsad tillgång till världsvisa tankekällor. Till skillnad från oss människor som framlever våra liv i smärta, omdömeslöshet, brist på orientering, ständiga affekter, stormande känslosvall och en allestädes närvarande egoism.

Men vår avsaknad av perspektiv är för änglarna den lika självklara som nödvändiga utgångspunkten för människans utvecklingsprocess mot en högre bestämmelse. Som någon sa – människovarat är ett sjukdomstillstånd. Men i människans hjälplösa aningslöshet finns ändå en oerhörd livsnärvaro, dynamiska och känslofyllda sinnesupplevelser som änglarna står utanför. I filmen leder en längtan att få dela dessa villkor med människan den ena ängeln att stiga ned till människoriket. Vilket på ett mycket kreativt och pedagogiskt sätt åskådliggör skillnaden ängel-människa.

Filmen gjorde ängelprincipen till något möjligt att anande uppleva. Filmen (och boken som ligger till grund för den) är vad jag vet den första konstnärliga gestaltningen av ämnet i den strida ström av nära döden-upplevelser vi tagit del av sedan 1975 då Raymond Moody publicerade sin epokgörande bok Life after life. Himmel över Berlin gick på biograferna 1987.

”En grundtanke hos Steiner är att all tillvaro är medvetenhet. Olika former av existens beror på skillnader i medvetenhet. Det gäller såväl den fysiska som den andliga världen. Bärarna av medvetenhet är väsensartade och behöver inte ha fysisk gestalt för att kunna bära ett medvetande”, läser jag på en blogg som sedan räknar upp namnen på ett antal änglaväsen av högre dignitet. Jovisst, det finns mycket att säga om detta, ett av de definitioner som gjorde intryck på mig var Jörgen Smits i ett föredrag på Steinerseminariet 1984: ”Ängeln är ett viljecentrum som vet om sig själv”.

På ett annat ställe i mina anteckningar från detta föredrag står att läsa om människans lott i förhållande till ängeln: ”Vår vilja är att sträva gott, men det mesta vi gör är aldrig riktigt bra”. Så sant, så sant.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tryggheten i att allt förändras

Barnen var små och dagarna var fyllda av blöjbyten, lek, matpauser, sagoläsning, promenader och nattande. För oss föräldrar var detta ett kärt besvär trots de praktiska olägenheter det innebar med jobb och annat som fyllde dagen. Vi var inte purunga, så ungdomsårens hektiska uteliv var ett passerat stadium. Livet var fokuserat på barnen. En förmiddag då jag bytte på den förnöjt jollrande minstingen kom insikten – barnets trygghet ger mej trygghet.

Jag funderade länge över denna paradox. Barnets självklara förtröstan inför världen som välvillig och god med föräldrar som älskar det och bär det genom tillvaron, gav det trygghet. Det hade inte en aning om lidandet i världen. Dess världsbild var helt upptagen av känslor av sympati och antipati avgränsad till den plats det för tillfället befann sig. För en far vars medvetande var fyllt av vardagens bekymmer fungerade denna okomplicerade förtröstan hos barnet som rena terapin. Allt kommer att ordna sig. Gläds över tillvaron! Det lilla barnets trygghetsupplevelse smittade av sig.

Senare år har en annan paradox långsamt kommit upp i medvetandet: Tryggheten i att allt förändras.

I ungdomen var det tvärtom. Förändringar gjorde en otrygg. Önskan att få njuta av livets soligaste sammanhang förstärkte rädslan att mista dem. Jakten på status och position och att njuta av livets goda var det som gällde, och tanken att förlora detta fyllde en med ångest. Önskan var att leva så länge som möjligt. Helst skulle man vilja vara odödlig.

Åldringsvårdens fasor har fått en att omvärdera.Vill man egentligen bli jättegammal? När det kommer till kritan alltså. Med åldern kommer krämporna, och livet i övre medelåldern kan ibland få något rutinartat över sig. Gamla vänner dör bort ifrån en. Arbetslivets ambitioner är ett minne blott. Barnen är utflugna. I det läget blir tanken på att detta ska fortgå i evinnerlighet outhärdlig. Livet som något alltmer stillastående ger en mättnadskänsla.

Då blir trösten istället att allt inte står stilla – i det långa loppet i alla fall. Saker förändras trots allt. För de som tror på ett liv efter detta känns döden som en möjlighet att gå vidare till nya perspektiv. Att det egna livet är en del av ett stort kosmiskt skeende. När P G Gyllenhammar tillfrågades om sin existentiella ståndpunkt i tv nyligen sa han att han aldrig varit religiös, ”jag har inte haft tid att tänka på sånt”. Men han menade sig ha svårt att föreställa sig att allt det komplexa som ägt rum i hans liv, alla erfarenheter och det rika inre livet han upplevt bara skulle försvinna i ett svart hål då hans tid var kommen. Det hade han svårt att tro.

Han trodde på nån sorts fortsättning ”även om det inte finns någon logik i det”, som han uttryckte sig.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Han hade ett IQ på 126 – men ingen hjärna

Vår jaguppfattning är intimt förknippad med kroppen. Många upplever att de ÄR sin kropp. Men denna omedvetna generalisering måste korrigeras vid förlust av en kroppsdel, eftersom jaguppupplevelsen då är opåverkad.  I själva verket har jaget mycket lite med kroppen att göra. Jagupplevelsen är immateriell, den sitter i medvetandet. Och medvetandet sitter i hjärnan – eller?

På sjuttiotalet fick professorn i neurologi John Lorber in en man med ett ovanligt stort huvud. Allt tydde på att det var en s k vattenskalle. Mannen, som inte klagat på några hälsoproblem, var matematikstudent med ett IQ på 126 och hade vunnit pris för sina matematiska färdigheter. Vid en CT-skanning visade det sig att mannen var ”praktiskt taget utan hjärna”, som Lorber uttryckte det.

Kraniets hålrum var fyllda med hjärnvätska, bara omslutet av en millimetertunn hinna av nervvävnad. Lorber kunde knappt tro sina ögon, men upprepade skanningar gav samma resultat. En normal hjärna väger kring ett och ett halvt kilo, vävnaden hos denne man vägde mellan 50 till 150 gram. Undersökningen innebar inga förändringar i den unge mannens liv, han levde vidare med sin i det närmaste obefintliga hjärna. Detta berättar den norske biologen Trond Skaftnesmo i Forum för antroposofi, december 2006.

Vartefter skulle Lorber undersöka 600 vattenskallar med allt från nästan normal hjärnstorlek till kranier fyllda av hjärnvätska till 90-95 procent. I denna grupp vara bara tio procent mentalt tillbakastående, resten hade en IQ på över 100.

Detta utlöste naturligtvis debatt och strid inom fackkretsarna. Varken John Lorber eller hans kollegor förmådde lägga fram någon helhetlig teori som förklarade dessa fenomen. Än idag har de därför framstått som ”oberörbara anomalier” (avvikelser från det normala). Gissningarna hos Lorber och hans kollegor var antingen att hjärnan har en överkapacitet så stor att den fungerar även om den reduceras till fem procent av sin ursprungliga volym. Eller så har hjärnan en anpassningsförmåga som kan flyttas till andra områden av hjärnan som är intakta.

Lorbers upptäckt påminner oss om att vi redan varit tvungna att revidera många av våra modeller om hjärnans funktionssätt, säger Skaftnesmo. Länge trodde man att det fanns specifika ”minnesspår” i hjärnan, att minnen ”lagrades” ungefär som på ett datachip. Men närmare undersökningar har visat att minnet inte låter sig lokaliseras till bestämda hjärncentra. Minnet är överallt och ingenstans.

Men om hjärnan inte lagrar våra minnen och erfarenheter, hur kan den då rekonstruera dem? Och var finns de innan de rekonstrueras? Och var är sinnet/medvetandet/jaget över huvud taget? Är hjärnan inte alls något organ för att producera tankar, utan snarare ett organ för att fånga upp dem? Som en radio? Radioapparaten producerar inte själv programmen. Den fångar upp och förmedlar dem.

Biologen Rupert Sheldrake menar att hjärnan inte är medvetandets orsak, utan snarare dess redskap.

Om vi tänker så blir det lättare att förstå att en reducerad hjärnvolym ändå kan ge fullgott resultat. För om hjärnan är producent av vårt medvetande – hur kan vi då fungera utan hjärna? Radion fungerar inte när den är trasig. Om Sheldrake har rätt talar vi inte om någon justering av neurologin. Vi talar om ett radikalt nytt paradigm.

Och just det kan ju vara en förklaring till att dessa fenomen så länge kunnat förbli gömda och glömda.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Dessa plötsliga tillstånd av klarsyn då allt får en enorm betydelse

De flesta av oss lever i ytliga föreställningar om existensen. Vi är så präglade av vår krassa tid att många ser livet som bara en linjär transportsträcka av grå vardagar. Och även för de med spirituella intressen kan visdomsskatterna riskera att framstå mer som abstrakta föreställningar än upplevda insikter. Våra drivkrafter och målsättningar blir därefter. Man lägger kraft på att uppnå social acceptans och värderar yrkeskarriären högre än umgänget med barnen, till exempel. Vardagens rutiner tenderar att blockera  grundläggande frågor kring existensen.

Men sällsynta gånger i våra liv kan vi för några korta ögonblick få uppleva  dessa plötsliga tillstånd av klarsyn som väl alla känner igen, där man under ett par sekunder av sällhet upplever att tillvaron plötsligt står i ett förklarat skimmer. Den norske författaren Karl Ove Knausgård ger i sin bok Min kamp (1) ett exempel på detta. Det inträffar när han är på pendeltåget mellan Gnesta och Stockholm som just åker genom ett industriområde.

Jag tänkte inte på något alls, bara betraktade den röda brinnande kulan på himlen och glädjen som fyllde mig var så skarp och träffade så hårt att det inte gick att skilja den från smärta. Det jag upplevde föreföll mig vara av en enorm betydelse. Enorm betydelse. När ögonblicket var över minskade inte känslan av att det var betydelsefullt, men det blev snabbt omöjligt att placera: exakt vad var betydelsefullt? Och varför? Ett tåg, ett industriområde, sol, dimma?

Här finns naturligtvis olika tolkningsmöjligheter. De flesta skulle antagligen se fenomenet som en betydelselös psykologisk reaktion orsakad av någon kemisk reaktion i hjärnan. Vad vet jag.

Men om man inte avfärdar upplevelsen utan tar den på allvar? Tänk om detta är en snabbt förbiilande insikt om vad livet egentligen handlar om – bakom kulisserna så att säga. Tänk om livet är ett tillstånd av oerhörd betydelse utan att vi vet om det – och att dessa små ögonblick stundtals ”läcker ut” detta? Varför skulle vi annars uppleva denna övertygande känsla av betydelsefullhet bortom allt förnuft?

Också i drömmarna upplevs allt, högt som lågt, som mycket betydelsefullt. Något vi senare i vaket tillstånd närmast automatiskt avfärdar som irrelevant.

Men när vi tänker efter – kan en inkarnation vara annat än betydelsefull? Detta gigantiska mänsklighetsprojekt med sitt oerhört komplicerade ödesnät? Att vi normalt inte uppfattar detta har sina orsaker. För är inte vår brist på insikt ett skydd för oss att utveckla frihet? En full vetskap skulle troligtvis förlama oss. För att inte säga förstöra hela konceptet, vilket skulle vara konsekvensen av att vi minns våra tidigare liv och deras konsekvenser för vårt nuvarande – och kommande – liv. Ett medvetande om detta skulle ju omöjliggöra varje möjlighet att handla fritt.

Kanske den stora skillnaden mellan en invigd och oss vanliga är just detta: Den invigde vet att varje ögonblick är betydelsedigert. Han har utvecklat den inre kraft att  bära denna kunskap. Han ser det egentliga skeendet bakom föreställningen om alltings ytlighet. Och omvänt: vi andra skyddas av vår omedvetenhet om existensens bakomliggande orsaker.

Vi gör istället erfarenheter på en mer grundläggande nivå. Vi vet att olika sammanhang har varit avgörande för oss i vårt liv. Vissa människor har inspirerat oss, kanske gjort ett så starkt intryck att det förändrat vårt liv. I backspegeln vet vi att val vi gjort fått en avgörande betydelse för det liv vi lever idag. Vi tänker sällan på det – men hur mycket av våra liv har formats av de människor vi mött och de händelser vi råkat ut för? Slump? Så kan det se ut ytligt betraktat. Men tänk om slumpen inte är någon tillfällighet?

Egentligen är det inte konstigt att anta att varje ögonblick i vårt liv är betydelsefullt. Även om tanken svindlar.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)