Vi tror gärna att människor alltid tänkt på samma sätt. Men långt tillbaka fanns det två sätt att tänka, tala och förvärva kunskap, hävdar religionshistorikern Karen Armstrong i sin bok Kampen för Gud. De kallas mythos och logos. Myten handlade om det tidlösa och bestående i livet – livets ursprung, kulturens uppkomst och människosjälens djupaste skikt. Den befattade sig inte med den praktiska sidan av livet utan med innebörden.

Ett samhälles mythos utgjorde det större sammanhang som skänkte vardagslivet mål och mening,  det eviga och allmängiltiga i tillvaron. De mytologiska berättelserna var inte avsedda att uppfattas bokstavligt; de var en äldre form av psykologi. När man berättade historier om hjältar som steg ned i underjorden, kämpade sig igenom labyrinter eller slogs mot vidunder, så blottlade man dunkla regioner i det omedvetnas rike.

Det låter sig inte utforskas på rent rationellt vis men har den djupaste inverkan på vår erfarenhet och vårt beteende. Efter hand som myten åsidosatts i vårt moderna samhälle, har vi blivit tvungna att utveckla psykoanalysen som hjälpmedel för att hantera den inre världen.

Även om myhos ansågs mest högtstående var logos lika viktig. Logos är det rationella, pragmatiska och vetenskapliga tänkande som gör det möjligt för människorna att fullgöra sina uppgifter i världen. Vi västerlänningar av i dag må ha förlorat sinnet för mythos men vi är väl förtrogna med logos, grundvalen för vårt samhälle.

Numera tar vi för givet att vi vet mer än vår föräldrageneration och är förvissade om att våra samhällen kommer att bli än mer teknologiskt avancerade. Vi är framtidsorienterade, våra regeringar och institutioner måste se framåt och detaljplanera för kommande generationer. Det står klart att vårt samhälle är resultatet av ett oförtröttligt, målmedvetet rationellt tänkande. Det är ett barn av logos som alltid blickar framåt, söker ny kunskap och vill utvidga våra kompetensområden och vårt herravälde över naturen.

I den förmoderna världen hade människorna en annan syn på historien. De var mindre intresserade av faktiska händelseförlopp och mer angelägna att förstå händelsernas innebörd. Historiska händelser betraktades inte som unika tilldragelser i ett fjärran förflutet utan uppfattades som yttre manifestationer av bestående, tidlösa realiteter.

När den mytologi som givit form och innebörd åt gamla tiders syn på tillvaron vittrade sönder, under trycket av förändringen i den nya tiden, erfor människor en bedövande identitetsförlust och en förlamande uppgivenhet. Förnuftet och myten var inte längre i harmoni med varandra. Det intensiva logos som vetenskapsmännen producerade tycktes förringa vanliga människors iakttagelser och i allt högre grad göra dem beroende av lärda experter.

Den nya tiden utvecklade ett nytt sanningsbegrepp. Sanningen var inte längre absolut, eftersom nya upptäckter alltid kunde ersätta de gamla. Sanningen måste beläggas på ett objektivt sätt och bedömas efter sin verkan i den konkreta verkligheten. Den tidigmoderna vetenskapens framgångar gav denna sanning en auktoritet som växte sig starkare än den mytiska sanningen som inte levde upp till något av dessa kriterier.

Den franske 1600-talsmatematikern Blaise Pascal föreställde sig med fasa tomheten och den ”eviga tystnaden” i det universum som den moderna vetenskapen gav inblick i:

När jag ser människans blinda och eländiga tillstånd, när jag överblicker hela universum i dess stumhet och människan lämnad ensam utan ljus, liksom förlorad i sitt hörn av världsalltet, utan vetskap om vem som placerat henne där, vad hon är satt att göra, vad det ska bli av henne när hon dör och ovetande om allt, rörs jag till skräck. Sedan förundras jag över att ett sådant tillstånd inte driver människorna till förtvivlan.

Det är intressant att följa de försök som görs att från ett materialistiskt perspektiv komma underfund med människans gåtfulla väsen. Det senaste exemplet är en artikel i Svenska Dagbladet (5/2) som ägnar sig åt frågan vad jaget är. Det är en betraktelse över den tyske filosofen Thomas Metzingers tes att jaget är en illusion.

Han hävdar att hjärnan aktiverar och upprätthåller en ”jagmodell”, en föreställning om organismen som en helhet, och innehållet i denna modell är det vi kallar jaget. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, där våra sinnesorgan är kraftigt begränsade och bara ger oss ett begränsat utsnitt av en oformlig mångfald som vi inte kan föreställa oss.

Medvetandeprocessen är inte så mycket en bild av verkligheten som en tunnel genom verkligheten. I denna tunnel lever vi hela vårt medvetna liv, och genom att jagmodellen placeras inne i världsmodellen skapas ett centrum varifrån jag blickar ut över omgivningen. Hjärnan skapar en upplevelse av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. På så sätt blir det lättare att orientera sig och hela livet blir litet enklare.

Jaget är alltså ingenting vi är, utan ett virtuellt verktyg som vi använder för att koordinera det egna agerandet och för att försöka förutsäga andras agerande, summerar artikelförfattaren Jan Söderqvist Metzingers teori.

Så kan man tänka om man vill förklara jagfenomenet utifrån ett enbart kroppsligt perspektiv. Man kan ju fråga sig vilka belägg han har för denna märkliga teori. ”Hjärnan aktiverar och upprätthåller en jagmodell” – varför skulle den göra det? Trots åtskillig tankemöda känns teorin på något sätt gripen ur luften. Tunnel genom verkligheten!

Problemet för den materialistiska världsåskådningen är att nå kunskap utanför the black box. Man kan inte förklara begreppet liv, bara analysera spåren av liv. Man ser inte logiken i döden, för man har inte det stora perspektivet – reinkarnationsförloppet. Man kan inte acceptera det kroppsfria tänkandet utan sitter fast i föreställningen om hjärnan som tankeproduktions-central. Och nu också som jagproducent – eller jagillusion, eller ”jaglös jagmaskin”.

Att vi säger jag till oss själva är alltså en konstruktion av hjärnan, säger Metzinger. Det är hans förklaring till begreppet jag, när vi enligt honom borde säga min hjärna anser, min hjärna vill eller min hjärna tycker illa om. Det borde ju sedan länge varit det konsekventa uttrycket för materialismens jaguppfattning.

Hans världsbild kan inte godta att begreppet jag står för något realt. Och måste därför avvisa den gamla föreställningen att jaget är chauffören och hjärnan motorn. Han vill nu att vi istället ska se framför oss bilden av en förarlös motor som startar och stänger av sig själv. Och som dessutom har svårt att rätt uppfatta vägen på grund av hallucinationer.

Slutledningarna blir alltmer absurda om spirituella orsakssammanhang utesluts som teoretiskt möjliga.

Men frågan är om inte dessa alltmer fantasifulla teoribyggen ändå är en bit på väg. Graden av abstraktion och vilja till förutsättningslöshet kanske ändå ger vettiga resultat i det långa loppet. Det var inte längesen man talade om hjärnan som en ”datamaskin”. Man arbetar med frågan. Det är ju trots allt en utveckling vi beskådar.

Och i alla händelser är det fascinerande vad den fria tanken åstadkommer. Hela civilisationsutvecklingen! Nog kan vi lita på att vetenskapen gradvis klurar ut de rätta förhållandena. Det är människans sätt att steg för steg gå vidare i evolutionen.

Att man ännu inte förstått att det som åstadkommit denna utveckling – det mänskliga tänkandet – är en andlig aktivitet, gör kanske inte så förtvivlat mycket på det här stadiet.

Äldres ofta yttrade upplevelse av att känna sig unga trots skröpligt yttre trodde jag som ung var en gripande ursäkt för att fortfarande bli räknade med. Ett sätt att besvärja ålderdomen med låtsad normalitet. Jag höll god min, för jag upplevde äldre människor som en annan sort.

Nu vet jag bättre. Jag är nämligen oförändrat ung vid 65, en sanning som det alltmer karikerade kroppshöljet försöker beljuga. För själen är inte berörd av tidens gång, trots fjättringen till en åldrande yttre gestalt. De groteskt förändrade anletsdragen på nytagna foton är en skräckupplevelse för att det fysiska sönderfallet är så skilt från självbilden. Vemodet att se tiden till synes segra över tidlösheten. Att behöva vara med om något så hjärtskärande!

Förgänglighetstemat är en av de stora upplevelserna i inkarnationen. Mänskliga evighetsväsen i främmande land påtvingas en tro att de skall förgås – om de inte tar på allvar den subtila reminiscens av en tidlös tillvaro som anande dröjer sig kvar i det inre.

Den uppgivet sorgsna reaktionen inför åldrandet handlar inte om fåfänga. Det är en smärta över en i grunden främmande process man genomgår i slutet på jordelivet. Det är en sund reaktion. Vi har valt att genomgå detta liv med de villkor som ges, sen måste vi tillbaka. En kär vän sa en gång: Människan är ett evighetsväsen som behöver jordiska erfarenheter.

Man kom till denna värld för att vara medskapare av tiden. Som ung var man ett med tidsvågen. Som äldre är man präglad av de erfarenheter man gjorde då. Men man tappar alltmer anknytningen. De som kommer efter har helt andra uppgifter. Den nya generationen skapar en ny tidsvåg. Och världen går vidare.

Själv står man där på en sjunkande kontinent i tidshavet. Med allt färre referensramar gemensamma med de nya tidvattenvågor som slår in mot stranden. Med allt mindre samstämmighet med de nya själarna. Det självklart lätta flödet är borta. Uppgiften nu: att förhålla sig till en trots allt fascinerande period i livet and prepare for departure. Tillbaka till evigheten.