Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Man kan inte moralisera över en människas egenart

Det här var jag,

en sparv

Jag gjorde mitt bästa;

farväl.

♦ ♦ ♦ Denna anspråkslösa summering av ett liv drabbade mig då jag ögnade igenom nekrologerna i morgontidningen. I sin avskalade insiktsfullhet är den djupt gripande. Den fick mig att fundera. Jag frågade mig – har jag gjort mitt bästa i livet? Gör vi alla vårt bästa?

Jag kanske kunde ha gjort bättre ifrån mig. Det är så mycket jag borde ha gått in i mer helhjärtat. Jag borde ha satsat mer, varit mer orädd, kunnat höja mig över min egen bekvämlighet och åstadkomma något viktigt. Offrat mig och inte räddhågset stått på avstånd och iakttagit då andra gjorde det jag själv borde ha gjort.

Självkritiken är ofta skoningslös.

Fast med den inställningen skulle inget människoliv vara godkänt i dödsannonserna. För är det inte så att man gör så gott man kan utifrån sin egenart? Ett liv kan bara bedömas utifrån de begränsningar man har. Man kan visserligen tycka att någon – eller man själv – borde ha gjort mer av sin begåvning, eller inte fallit offer för det ena eller andra, gått den smala vägen istället för den breda.

Men man kan inte moralisera över en människas egenart. Den bara är. Liksom inkarnationen – den är oss given. Och även om många drömmer om att göra livet till en success story, handlar det i realiteten snarare om att gå igenom ofta avsevärda svårigheter. Och där kan man inte göra annat än sitt bästa utifrån de givna förutsättningarna.

Misslyckandena är bara en annan nivå. Att drabbas av svåra omständigheter ger andra premisser än de flesta är vana vid. Men även där gör man det bästa av situationen. Man kämpar i lidandet. Man får värdefulla erfarenheter.

Nekrologerna i tidningarna är fascinerande. Här summerar de nära vännerna en livsgärning med kärlek i blick. Har man någonsin sett en dödsruna med en dömande attityd? Respekt och aktning för en människas egenart och livsgärning är regeln. Och tacksamhet för att ha varit en i vänkretsen. Man känner sig privilegierad att ha känt vederbörande.

Man har betytt något för andra. Det är alltid så. Vi behöver varandra, bryr oss om nära och kära. Vi inspirerar varandra. I självkritiken inser man ofta inte betydelsen man har i andras ögon.

”Han var en sån som bara en mor kan älska” är ett uttryck för en illa omtyckt människa. Fast de som uppfattas som onda ser sig knappast själva som onda. Det finns alltid orsaker. Alla strävar på sitt eget sätt.

Så jag tror att vi alla gör vårt bästa när man ser livet som en totalitet. Det är därför de korta stroferna här ovan har en så stor giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Du planerar ditt liv före födelsen – även din egen död

♦ ♦ ♦ I tre krönikor (här, här och här) har vi berättat om vad klarseende haft att säga om hur vi före födelsen planerar vår inkarnation. Författaren Robert Schwartz, som skrivit boken Your Soul´s Plan, menar att inkarnationens själva idé är att vi lär genom motsatser. I vår förfödsliga tillvaro av glädje, ljus och kärlek kan vi inte uppleva kontraster och motsatser. Vi längtar därför efter jordiska erfarenheter som ger just detta – till exempel upp och ned, varmt och kallt, gott och ont, kärlek och kärlekslöshet.

Och den kanske mest påtagliga gränsdragningen av dem alla – att befinna sig i en kropp. Jag är här, världen är därute.

InkarnationenKontraster hjälper oss förstå bättre vilka vi är, och de genererar intensiva känslor. Det är genom känslor vi växer och kunskapar. Livsplaneringen före födelsen inriktas därför på erfarenheter av motsatsen till vad man vill lära sig, eftersom detta skapar en vilja att kompensera detta. Så kan man kortfattat karakterisera intentionerna bakom livsplaneringen. Det viktiga bakom det vi råkar ut för i livet är vilka känslor detta väcker i vårt inre. Det är detta vi vill med inkarnationen.

I sin andra bok Your Soul´s Gift* fördjupar Schwartz tematiken, inte minst frågan man ställer sig – varför känner vi inte till dessa saker? Varför minns vi inte tillståndet före födelsen? Svaret är lika enkelt som självklart.

»Att vi inte minns ”den andra sidan” gör att livet på jorden känns mer verkligt, och den uppfattningen gör att vi kan uppleva intensiva känslor som lär oss mycket under en inkarnation.«

Att inkarnera fullt medvetna om planen för vårt liv skulle vara liktydigt med en skrivning i skolan där man fick använda facit. Visste vi svaren skulle vi inte söka frågorna. Om facit saknas tvingas vi söka svaren själva.

Vi skriver alltså själva manus till vårt liv. Där gör vi upp ritningarna till vad vi ska råka ut för. Men den fria viljan gör att vi i planeringsstadiet inte säkert kan veta hur vi senare i jordetillvaron kommer att reagera inför ”utmaningarna” som Schwartz kallar dem. För det är ju många gånger svåra upplevelser man planerar in. Något vi i vår tillvaros dämpade medvetande minst av allt ser som önskvärda. Tvärtom, man gör allt för att undvika dem – inte minst (den i förväg planerade) döden.

»Livets utmaningar kolliderar vanligtvis med dina förhoppningar och förväntningar. Även om din själ planerat dem känns de ofta som om de inte borde ha hänt. Tvärtom, de förbryllar och förvirrar dig. För dig, som vill känna kontroll, känns dessa utmaningar nästan som om det inte var meningen att de skulle hända. De framstår som oväntade, orättvisa och alltför svåra att hantera. De framkallar i allmänhet motstånd, rädsla förvirring och en känsla av maktlöshet.«

Smärta innebär utveckling, men du har en valmöjlighet. Även om det ofta är omedvetet väljer du förhållningssätt till det inträffade. För att ta ett exempel. Ett brutet förhållande är varken bra eller dåligt, frågan är hur du förhåller dig. Om du tänker `ingen kommer nånsin mer att älska mig´ eller `jag kommer aldrig att bli lycklig igen´ har du valt offerrollen. Du hade också kunnat välja ett annat förhållningssätt, och är du medveten om detta frihetsrum kan du också förstå vem du verkligen är – inte ett offer utan en kraftfull gestaltare av ditt eget öde.

Själen använder utmaningar och kriser till att skapa ett behov att välja. Om man är omgiven av kärleksfulla människor och fridfulla omständigheter skulle man inte behöva välja. Din jordiska personlighet skulle vara lycklig – men inte vara motiverad att söka i sitt inre, se vem du i verkligheten är när du tvingas välja förhållningssätt.

Detta ställer det vi brukar kalla för offermentalitet i ett nytt ljus. Föreställningen att man blivit ett offer för en person, händelse eller livet i största allmänhet ställer sig helt annorlunda om man inser att man själv skapat situationen.

Detta innebär naturligtvis inte att människor i svåra livsomständigheter får `skylla sig själva´. Det är ett både ytligt och hjärtlöst betraktelsesätt. Medkänsla och respekt för andras lidande är en självklar reaktion. Att människor valt detta visar på ett stort mod. Inkarnationen är ingen tebjudning.

Robert Schwartz två böcker motsäger inte Rudolf Steiners forskning. Men det Steiner säger om livsplaneringen före födelsen har en mer principiell och översiktlig karaktär. Schwartz fördjupar och konkretiserar ämnet.

                                                                                                                     Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
*Your Soul´s Gift, The Healing Power of the Life you Planned Before You Were Born/Whispering Winds Press
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.6/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Jag har översinnliga upplevelser

♦ ♦ ♦ Många antroposofer har grubblat över Rudolf Steiners uttalande om att alla människor har översinnliga upplevelser. Utan att de vet om det. Vad kan det vara? Tänkandet förstås. Att det är en översinnlig aktivitet är vi alla överens om. Det är ju inte kroppsbundet, det är non local som NDU-forskare brukar säga. Men i övrigt, vad är det vi upplever i det dagliga som har en översinnlig kvalitet?

Känslor naturligtvis. Och vilja. Men dessa yttringar förlorar sig liksom tänkandet i krassa vetenskapliga förklaringsmodeller som stör ett förutsättningslöst kunskapande. Dock finns en upplevelsevärld vi alla erfar dagligdags utan att vi funderar över det och som ständigt färgar vår vardag. Helt befriat från beskäftiga vetenskapliga teorier.

Nämligen stämningar.

Stämningen utgör en sorts sinnestillstånd där man känner en svårdefinierbar atmosfär. Ofta upplever man det på en plats, i en film, i ett landskap, vid en solnedgång. Men kanske mest koncentrerat i drömmen där stämningen inte bara ger färg åt ett skeende – det är stämningen som är budskapet. Detta blir tydligt då man ska återberätta drömmen och man märker att skeendet bara är en del. Innebörden är tydlig i drömmen, men efteråt är man oförmögen att riktigt förstå den, än mindre berätta om den för andra.

Hur beskriver man en stämning?

Just svårigheten att sätta ord på upplevelsen påminner om uttalanden från Steiner och andra klarseende som säger att det är nästan omöjligt att sätta ord på översinnliga upplevelser. Man får ge en beskrivning som är starkt reducerad där viktiga kvalitéer gått förlorade.

Såvitt jag vet finns inga vetenskapliga förklaringsmodeller på vad en stämning är. Inte tror jag heller Darwin placerat in fenomenet i sin evolutionsteori. Vad skulle en stämning tjäna för syfte i kampen för tillvaron?

En stämning är en känslomässig sammanfattning av en kvalitetsupplevelse. Som uppstår av sig själv då man befinner sig på en plats eller då man tänker över en period i sitt liv.

Alla har väl upplevt hur starkt det är att besöka platserna man lekt på som barn. Spontant uppstår en sorts övergripande känslostämning kännetecknande för perioden. Också när man tänker tillbaka på sitt liv blir skillnaden tydlig mellan varje tidsperiods egenart. Men även om vardagen är fylld av olika stämningsupplevelser upplever man den tidsperiod man just befinner sig i som något undflyende. Den går inte att sammanfatta ännu. Den pågående tidsstämningen är man blind för.

Hur ljuset faller på ett underlag spelar en stor roll för en stämning. De olika ljusdagrarna som uppstår då moln är belysta av en nedgående sol kan ge en svårförklarlig lyckoupplevelse av ett upphöjt immateriellt tillstånd som inte liknar något jordiskt. Det känns som en sorts erinring från en annan värld som egendomligt nog känns bekant.

Liknande upplevelser kan komma på promenad då ett speciellt ljusförhållande på en plats plötsligt ger en innehållsmättad känsla av igenkännande som är obegriplig. Det är inte platsen man känner igen utan stämningen som uppstår av hur ljuset faller. Hur kan man känna igen något man inte vet vad det är? Det hela är över på några sekunder. Trots att jag tvärbromsar och försöker stanna kvar i upplevelsen står jag bara där och fånstirrar.

Upplevelsen av stämningar grundar sig inte i ett förnuftsmässigt resonemang. Det är att känslomässigt erfara närvaron av själva essensen i något påtagligt icke-materiellt.

Att beteckna detta som en översinnlig upplevelse känns därför inte särskilt djärvt. Vilket leder till den självklara konklusionen att jag har översinnliga upplevelser. Varje dag. Precis som du.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Kan man skapa en robot med både självmedvetande och jagupplevelse?

♦ ♦ ♦ Sonen som är dataexpert följer det senaste inom artificiell intelligens (AI) och försöken att åstadkomma allt mänskligare robotar. Han håller för troligt att vi med tiden kommer att få robotar som inte bara tänker utan också har ett medvetande, kan ta egna initiativ och skapa andra robotar. Detta framgick i ett samtal vi hade på vår dagliga bilresa från Bergen till Dale en försommarmorgon i Norge.

Hans far var inte lika säker och ställde en rad frågor. Är det möjligt att en robot kan komma att uppleva sig själv? Kan det vara möjligt att rent tekniskt skapa ett självmedvetande och en jagupplevelse? Kan man få en robot att ha känslor? Är detta inte just det som definierar människan? Kan man få robotar att känna empati och solidaritet? Eller blir de egoister?

Dessa frågeställningar lades ut på Vetenskap och folkbildnings facebooksida där de fick en ögonblicklig respons. Problematiken verkade vara mitt i prick för det inkom 541 kommentarer på 8 dagar, ett rekord för undertecknad. I diskussionen, som vi här återger en del av, antyds en tematik som på ytan kan verka handla om tekniska spörsmål men egentligen är en diskussion om vad det specifikt mänskliga egentligen är. Texterna är direktcitat förutom en del sammanbindande kommentarer.

Vad är mänskligt medvetande? 

Inledningsvis konstaterades att det inte finns några bra svar på vad medvetande eller intelligens är hos människor. En menade till och med att man inte kan veta att andra människor verkligen känner saker, eller ifall det bara är jag som verkligen känner. Eller som en annan uttryckte det – varför anta att människor har medvetande? De kanske bara är byggda så att de tror de har ett sådant.

Hur kan man veta att AI har mänskligt medvetande? 

Någon ifrågasatte om man över huvud taget skulle kunna avgöra om en AI är medveten. Detta kan anses besvarat av turingtestet som säger att ”om en människa konverserar med en maskin och inte kan avgöra om det är en maskin eller människa, uppfylls kriteriet för mänsklig intelligens”.

AI bara en teknisk fråga eftersom människan är en biologisk maskin

Sen var det många som liksom min son var övertygade att det bara var en teknisk fråga att skapa ett människoliknande medvetande hos en robot, ”medvetandet är endast ett tillräckligt komplext system som kör”. The human brain projekt har nyligen fått ett antal miljarder för att i slutändan simulera en mänsklig hjärna inom 10 år.

Artificial intelligence 2Men hallå, säger en sann reduktionist, artificiell intelligens är visst möjligt att uppnå av den enkla anledning att det redan skett. Vi är ingenting annat än biologiska maskiner och vårt medvetande är ett resultat av tillräcklig komplexitet och förmågan att representera sig själv i den omvärldsmodell som den bygger upp med hjälp av sina sensorer. Hänvisningar till en unik ”själ” ser jag som antingen ett sätt att förminska vad vi faktiskt är kapabla till eller ett sätt att kraftigt förenkla vad man själv inte kan förklara bättre.

Det sker inget magiskt i människor. Vårt tänkande är en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som vi blir allt bättre på att skapa ”maskiner” för att utföra. Vad är det som faktiskt sker i människan som skulle vara tekniskt omöjligt att skapa en motsvarighet till? Vi är mer banala än de flesta tror. Om vi inte kan förklara vad som skiljer det specifikt mänskliga från vad som kommer att gå att skapa i ”maskiner” rent tekniskt är vi principiellt inte närmre att beskriva verkligheten än de som förklarar allt med att det skulle vara guds vilja eller verk. Kan vi inte skapa AI jämförbar med människan befinner vi oss i en värld lik den en religion beskriver, med övernaturliga krafter.

En kommentar: Uttalandet att vi är ”mer banala än de flesta tror” är en genial sammanfattning av den reduktionistiska synen på människan. Men att se människan som bara en maskin – är inte det en förhastad slutsats? För i dag framstår hon ju för de flesta som oändligt mycket mer, oavsett om man anser att hon har en själ eller inte. Att idag reducera människan till en banalitet känns bara okunnigt. Denna uppfattning bryter inte bara mot den vanliga uppfattningen att människan är något mycket större än vi tror, uttalandet att om människan inte själv kan skapa en ”människomaskin” befinner vi oss i en övernaturlig värld, känns både paradoxalt och motsägelsefullt.

Men, invänder en – ett problem med artificiella intelligenta medvetanden är att de inte uppkommit genom evolution under förutsättningar liknande våra, så de skulle kunna ta sig väldigt annorlunda former än oss och andra flocklevande däggdjur. Flockdjur verkar ha många likheter, typ empati, kommunikation och sånt. Det kan man inte utan vidare förvänta sig av en artificiell varelse. Intelligens är nog inget man kodar fram utan något man bygger ett frö till. Det svåra är att komma på hur intelligensen ska växa fram i datorn, menar en annan. Man måste skapa strukturer som fungerar på samma sätt som nervceller, och som lär sig på samma sätt som djur (och människor) gör.

artificial_intelligence (1)Datorer skiljer på minne och processor och har massiva minnessystem men bara några tiotal processorer, medan biologiska system inte förefaller skilja på processor och minne, och utgör massivt parallella system, med enorma mängder mycket primitiva kombinerade process- och minnesenheter. Den maskinen måste ha en radikalt annorlunda uppbyggnad än vad de robotar har som idag byggs, så annorlunda att det rimligen blir nåt annat, så annorlunda att vi skulle tveka att se dagens maskiner som annat än forskning om detaljer.

Men om man inte kan skriva ett program som blir självmedvetet, hur kan roboten då bli självmedveten? En källkod måste gå att förstå. Det är det som är poängen. En källkod som inte går att förstå är knappast någon källkod.

– Behöver man förstå källkoden till hjärncellerna för att förstå hur hjärnan fungerar? Räcker det inte att se till hjärncellernas funktion?

– Du tycks förutsätta något som såvitt jag vet ingen som försöker utveckla ”sann” AI utgår ifrån, nämligen att medvetandet per se är inprogrammerat i koden. Jag, som tror att det är möjligt att utveckla en ”sann” AI, utgår från att koden kodar för den underläggande strukturen, men att medvetandet ligger i strukturen. Det är hjärnans funktion som ska återskapas och därefter måste AI:n sättas i en inlärningsfas, precis som vi djur behöver interagera med omgivningen för att utveckla sinnet. Att skriva en AI-kod med de språk vi har i dagsläget är omöjligt då det skulle kräva miljoner om inte miljarder rader med kod. Vilket leder oss till slutsatsen att det vi behöver är en maskin som kan lära sig själv saker och utvecklas.

Måste man programmera AI med en moralkod?

Killen som skapat elbilen Tesla ska nu ge sig in i AI för att förhindra det som kan bli dåligt. Vilket jag tolkar som att möjligheterna att skapa medvetna maskiner inte nödvändigtvis gör dem ”goda” om man inte sätter in åtgärder för det.

En AI med självmedvetande måste kunna konstruera om sin egen källkod så att dess självbild stämmer överens med dess styrkod. Haken blir att det någonstans behövs en grundläggande moral så att inte systemet råkar i självsvängning eller kaos. Allt levande har någon typ av moralkod muterad och nedärvd. Känslor är signaler som visar på differensen mellan upplevd situation och moraliskt ideal. Utan styrning och mål fungerar inget system. Självmedvetande är en kontrollfunktion i ett system som även det behöver någon form av styrning, alternativt att

AIn själv konstruerar en egen agenda. Jag antar att det är just det som kan vara det skrämmande för folk när vi talar om AI med egen intelligens. Att kunna vinna i schack är en sak men om AIn skapar sig en egen agenda, en egen moralkod, vars värderingar om vad som är bra och dåligt, gott eller ont, skiljer sig från våra mänskliga värderingar, det är då det är viktigt att veta vart avstängningsknappen sitter.

Kan AI ha känslor?

Ja, robotar kommer i framtiden ha ett självmedvetande och känslor. Precis som vi kan se det hos andra människor och djur. Det är också det som är det kluriga. Självmedvetande och känslor är mest intressanta i just interaktion med andra människor, ja kanske är en förutsättning för det.

AIMan kan programmera datorer till att imitera mänskligt beteende, i framtiden sannolikt så att det är extremt svårt att skilja den från en verklig människa. Inklusive imiterade känsloresponser. Men betyder det att den därmed blir mänsklig, att den faktiskt KÄNNER smärta eller kärlek, eller handlar det fortfarande bara om en komplex programmering?

– Jag tror att de är fullt möjligt att få datorer att känna känslor på samma sätt som vi gör. Fattar inte varför det skulle vara ett problem ens.

Skulle en dator kunna vara empatisk i förhållande till en människa? Förutsätter inte empati i grunden biologisk likhet? Empati är ju i grund och botten förmåga att sätta sig in i en annan varelses plats, och bygger nånstans på att man kan föreställa sig en annan persons känslor. En maskin med en helt annan typ av kropp, kan den känna hur det känns att slå sig på tummen?

Kan AI skapa bättre maskiner ur eget initiativ?

Teknologisk singularitet beskrivs normalt som det tillfälle då maskiner kan skapa bättre maskiner själva än vad de kan om vi hjälper till. Från det ögonblicket kan vi inte längre med lätthet förutsäga framtiden över någon längre period (å andra sidan, kan vi det nu?). Vi bör troligen vara försiktigare ju närmare denna punkt vi kommer.

Det är heller inte trivialt att förhålla sig till ”kroppen” som kan vara en robotliknande tingest, eller bara en samling kameror och kontroller i ett hus kopplade till ett lokalt AI eller helt kroppslöst. Vilken typ av varelse som skapas kommer troligen att vara helt beroende av detta. 

Vad behöver vi AI för?

Problemlösning är i grund och botten en massa beräkningar utifrån tillgänglig information, något som datorer än så länge huvudsakligen är bättre på än oss när det gäller saker som är enkla att beskriva matematiskt. När datorerna/robotarna blir snabbare och får fler och bättre sensorer, blir bättre på att sortera och behandla information kommer de att bli bättre än oss på all problemlösning.

Jag tror visst att man kan använda robotar inom t ex äldrevården (finns redan försök i Japan) men dom kommer aldrig att kunna vara fullständiga ersättare för människor så länge dom inte tänker och känner som vi gör, och jag tror faktiskt inte att vi skulle nöja oss med robotar som sällskap heller. Jag tror att maskiner kommer att kunna tänka och vara medvetna, troligen mer än vad vi är. Kommer de att vara människor? Nej. Vi kommer inte att skapa våra likar, utan något annorlunda.

Tänk om man designar artificiella varelser som njuter av att vara slavar? Jag tycker det skulle kännas lite suspekt, men det är inte uppenbart omoraliskt utifrån någon vettig moralteori. Med gällande rättigheter och slaveri och sånt så är det ju inte helt enkelt.

Fri vilja är en illusion – bara ett annat ord för slump

Fri vilja är väl typ logiskt omöjligt. Finns inget experiment som som skulle kunna särskilja den från slump. Fri vilja är en illusion. Jag har väldigt svårt att få något sådant som fri vilja att passa in i någon slags verklighet alls. Fast svaret är förutbestämt av ens egenskaper och tidigare erfarenheter samt möjligen en inneboende slumpmässighet i naturen. Det är inte styrt av nån mystisk utomvärldslig kraft kallad fri vilja. Man kan göra vad man vill men man kan inte vilja vad man vill. Äkta AI kan göra allt vi kan – även uppleva och filosofera om fri vilja om den skulle vilja det. Huruvida fri vilja faktiskt existerar eller ej är ett olöst filosofiskt problem.

– Olöst? Det finns ingenstans en fri vilja skulle kunna komma ifrån. Vilket skulle argumentet för en fri vilja vara? Enda sättet att få in något sådant i världen är att inte tänka efter. Var skulle en sådan fri vilja komma ifrån? Hur skulle den fungera? Känner du till alla parametrar så vet du resultatet. Det är så enkelt. Om parametrarna är skärvor av gud eller atomer eller vad fan som helst, så får du samma resultat oavsett. Finns det en inneboende slumpmässighet i världen däremot. Då är det slump. Inte fri vilja. 

Fri vilja behövs inte alls för att lösa problem. Tvärt om. Om det finns en optimal lösning och kravet är att välja den, då finns det inget behov av fri vilja. Om flera lösningar är likvärdiga så gör slumpen samma jobb som den fria viljan. Eventuell fri vilja är inget krav för att vara funktionell. Faktiskt har jag svårt att se att vi skulle ha fri vilja som det är. Varifrån skulle den komma? Hur skulle den fungera?

Psykologi tycks motsäga att det mänskliga psyket är fritt. En studie för inte så länge sedan visade t ex att vi tänker en tanke innan vi blir medvetna om den. Om viljan skulle vara fri är den alltså fristående från medvetandet. Om vi antar att viljan är fri, skulle det vara ett hinder för att skapa samma sak med kiselbaserat liv?

Och så fortsatte det ett bra tag till. Men den uppenbara konsekvensen av att vi inte har en fri vilja togs aldrig upp. För om vi inte har en fri vilja måste våra liv vara styrda av determinism och vi kan därför inte vara ansvariga för våra handlingar. Men som en sa: ”En etisk problematik kommer att uppstå som ingen har behov av. Vi har nog med etiska problem redan.”

Men visst var det en intressant diskussion?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Materialismens trossats: Världen som en meningslös tillfällighet

I boken Your Souls Plan av Robert Schwartz – som vi tidigare uppmärksammat här i tre krönikor – finns en passus som i sin genialt kortfattade enkelhet sammanfattar motivet till inkarnationen.

»Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.«

Orsaken bakom varför denna självkännedom behövs beskrivs också.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det lidande vi möter på jorden fördjupar vår förståelse av den kärlek och ljus vi kommer ifrån. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Dessa formuleringar publicerade jag nyligen på Facebook, vilket föranledde en kommentar av skeptikervännen Alicia Hamberg.

»Bortsett från det här med reinkarnation i sig… är det inte något galet i den här idén om jordelivet som lidande, elände och grymhet å ena sidan och, å den andra, något slags högre världar – människans ‘egentliga’ hem – som är fulländade till ljus och kärlek. Jag menar nu inte att kontraster i sig är det som gör mig skeptisk, utan förläggandet av dessa kontraster i olika rum. Känns lika banalt som uppdelningen i himmelrike och helvete, bara med ett språkbruk som är mer gångbart i new age-kretsar.«

Alicias ståndpunkt är traditionell – hon är ett barn av den sekulära tidsandan, uppbackad av tunga auktoriteter inom vetenskapen. Vi har diskuterat denna tematik vid ett flertal tillfällen, senast i en lång tråd på Facebook föranledd av en krönika. Så vad har jag då att sätta emot?

Ja jag tycker inte reinkarnationen och tankar om andliga orsakssammanhang är vare sig ”galna” eller ”banala”. Föreställningen att verkligheten har två dimensioner har funnits lika länge som mänskligheten. Det måste ju ha sina randiga skäl. Att beskäftiga vetenskapsfundisar ser detta som fria fantasier visar bara deras bristande respekt för möjligheten detta faktiskt existerar. För man vet ju inte att det är en felaktig föreställning, man bara antar det. Man ser det som en trosföreställning och glömmer att den materialistiska världsbilden också vilar på en trosuppfattning. Nämligen att den gigantiska ursmällen för 13,8 miljarder år sedan – Big Bang – skulle vara resultat av en slump.

Big BangHoppsan, det blev en värld. Hur då? Ja det bara smällde till liksom. Plötsligen fanns syre. Och vatten, levande organismer, naturlagar och allt möjligt annat. Det bara uppstod ur intet. Vilken lycklig slump! Hur då? Har inte en aning. Rena trolleriet. Men en sak vet jag: Det fanns ingen orsak, den saken är klar. Det bara blev så här, fråga mej inte varför. Men att det var en slump är det inget snack om.

I alla andra sammanhang skulle ett sånt förhållningssätt betraktas som naivt. Att något som händer inte har en orsak. Att extremt komplicerade system bara uppstår av sig själv. Men detta är den materialistiska trossatsen. Deras skapelseevangelium är att världens uppkomst är resultatet av en tillfällighet. De vill ge intryck att de vet detta, men det är fel. Det är en tro. De tror att de vet, men vet inte att de tror. Det paradoxala är att materialisternas krav på vetenskapliga bevis inte gäller världens uppkomst. Där gör de ett undantag, där kan de bara komma med en trosbekännelse.

Men vad är det som säger att deras tro är bättre än någon annans? Vad är det som säger att deras tro på slumpteorin är mer rimlig än teorin att världen uppstått ur en avsikt? Var finns logiken i att oerhört komplexa system bara råkade bli till? Kan man verkligen betrakta detta som ett rimligt antagande? Jag tycker inte det.

Dessutom innebär slumpteorin automatiskt en förlust av mening. Man kan tycka att det är önsketänkande att tro att det finns en avsikt med allt vad det innebär med bakomliggande föreställningar om karma och reinkarnation. Men varför är det mer sannolikt att tillvaron är meningslös?

Att världens uppkomst är intentionell har för mig större trovärdighet än slumpteorin. Och den uppfattningen är varken galen eller banal.                                                                                                                    

                                                                                                                Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Varför är slumpteorin trovärdigare än avsiktsteorin då det gäller världens uppkomst?

♦ ♦ ♦ Det finns i grunden bara två teorier om tillvarons uppkomst. Antingen har allt uppstått genom en slump eller också har världen kommit till genom en avsikt. Slumpteorin är den dominerande tesen hos tidens moderna tänkare medan avsiktsteorin* omfattas av alla religioner och anhängare av andliga världsåskådningar.

Avsiktsteoretikerna har en rad sinsemellan olika förklaringsmodeller beroende på vilken religiös eller andligt orienterad uppfattning man har – men gemensamt är övertygelsen att det finns en avsikt bakom världens uppkomst och utveckling.

Slumpteoretikerna är däremot ense om bara en förklaringsmodell. Eftersom grunden till världens uppkomst är för komplicerad att genomskåda väljer man den enkla lösningen och säger att det är tillfälligheter. Om detta är alla överens. Det kan tyckas vara en generande enkel teori, kanske mer en avsaknad av teori. Och denna brist på kunskap man kallar slump har upphöjts till sanning. Man vet inte varför det smällde till för 15 miljarder år sen, bara att det gjorde det. Det ofullständiga begreppet slump används egentligen som substitut för ett mer exakt begrepp för okänd orsak.

Antagandet att slumpen är lika med en okänd orsak har med tiden kommit att uppfattas som att slumpen är lika med orsaken. Slumpen som skapande princip alltså. Man kan också säga att tron på slumpen är att inte ha någon uppfattning alls om skapelsen. Eller också att det är ett oavsiktligt erkännande av en avsikt.

Det går inte att bevisa vilken av dessa två teorier som är den ”riktiga”. Avsiktsteorin behandlas ytterst sällan som enskild teori, för det mesta skyms den av religiösa synsätt som är lätta att avfärda. Och slumpteorin ifrågasätts aldrig, varför dess svaghet sällan kommer i dagen. Vilket är synd, för teorin är vid närmare eftertanke märklig. En nobelpristagare har sagt: ”Att världen och människan skulle ha kommit till av en slump, är lika otroligt som att ett stort uppslagsverk skulle ha kommit till genom en explosion i ett tryckeri.”

Misstanken att slumpbegreppet i sig innefattar en avsikt ligger inte långt borta. För om man inte vet varför saker och ting händer kan man heller inte utesluta en avsikt. Varför skulle bristen på avsikt vara mer trovärdig än avsikten?

Slumpteoretikerna måste i så fall förklara hur det är möjligt att avsiktslösheten kan åstadkomma ordning. Det rimliga antagandet skulle ju annars vara att slumpartade skeenden skulle skapa kaos. Oordning. Om existensen är ett resultat av en avsiktslös slump – hur kan då regelbundenheter finnas? Hur kan ur ett kaos en lagbunden ordning uppstå? Av sig själv? Talar inte detta emot all logik? Borde inte slumpteorin i sin konsekvens istället innebära ett formlöst kaos?

Och inte minst – hur kan ett så ytterligt komplicerat system som människan ha kommit till på de premisserna? Darwins evolutionstanke att organismer förändras över tid är svår att motsäga, men den ignorerar frågan om hur de upprätthålls. Hur kommer det sig att arterna behåller sin grundegenart? Och varför finns det så många i grunden olika när alla förutsätts ursprungligen ha kommit från amöbaliknande organismer i havet?

Ursäkta min monumentalt naiva fråga: Har slumpteoretikerna verkligen tänkt igenom sin slumpteori till slutet? Inser de implikationerna? Eller är slumpteorin bara ett uttryck för ett slappt tänkande som bara existerar för att det råder en vetenskaplig konsensus om att det är för svårt att hitta ett trovärdigt alternativ?

Man famlar efter gångbara förhållningssätt här. Debatten om Gud finns eller inte känns meningslös – religionens roll blandar bara bort korten med formfrågor – när grundfrågan ändå kokar ned till är tillvaron avsiktsstyrd eller ej?

Jag tror den är det. Slumpteorin är för flummig.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


*Begreppet avsiktsteori existerar inte. Det har skapats här för att tydliggöra ett resonemang.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Var Hitlers och Stalins liv planerade innan de föddes?

♦ ♦ ♦ Läsandet av boken Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born ger både associationer och frågor (se de inledande krönikorna här och här). Nyckelmeningen litet i livet är vad det ser ut som och mycket är tvärtom, är intressant. Övertygelsekraften i uppgifterna gör att många kommer att ta till sig detta budskap trots de radikala omvärderingar det innebär. Men för den stora majoriteten är uppgifterna naturligtvis inte trovärdiga. Det är därför lätt att förstå varför de invigda i de gamla mysterierna höll sådana här sanningar hemliga.

Antroposofer minns Steiners många uttalanden om mysterierna, ett begrepp som avsåg den hemliga kunskap om världens beskaffenhet som var reserverad för invigda, och att det i alla tider ansågs vara ett brott att avslöja dessa hemligheter, eller ”förråda dem” som Steiner uttryckte det. Eftersom mänskligheten inte uppnått den mogenhetsgrad som krävdes för att ta upp dem vårdades dessa kunskaper i största hemlighet. Men för att ändå tjäna mänskligheten bäddades de in i mytologiska bilder, symboler, moraliska koder och liknelser i sådana religiösa urkunder som Bibeln, Bhagavad Ghita, Toran och Koranen. Hos naturfolken ingick kunskapsskatten i hela attityden till livet och världen på ett mer självklart sätt.

Men Steiner var av den åsikten att den nya tiden krävde ett offentliggörande av mysterierna – så han gav världen antroposofin. Att många anslöt sig till den antroposofiska rörelsen visade att mänskligheten i större grad än tidigare var mogen att ta till sig dessa mysteriehemligheter. Men för de flesta var de antroposofiska utsagorna naturligtvis fortfarande omöjliga att acceptera. Det var för främmande och stred alltför mycket mot traditionellt tänkande.

När man läser Robert Schwartz bok Your Souls´Plan – som inom sitt ämnesområde är mycket mer konkret än Steiners uttalanden i ämnet (men inte motsäger dem) – blir det uppenbart varför dessa uppgifter hölls hemliga så länge. Bakgrunden till mycket i livet är som sagt inte som det ser ut att vara. De gamla mystikerna kallade detta för maya. Men hur många kan köpa att livet är baserat på en illusion?

Såvitt jag förstår är detta den första boken i sitt slag och därför på sitt sätt något av en sensation. Men skillnaden mot för hundra år sedan, då en sådan bok rimligtvis skulle ha väckt stor uppmärksamhet, är att idag försvinner den i informationsbruset. De som är intresserade tar till sig uppgifterna, resten bryr sig inte. Så det är därför inte längre nödvändigt att hemlighålla dem.

Men sanningen har en tendens att med tiden sippra ut. Betänk hur vetskapen om nära dödenupplevelser inte existerade före 1975 då Raymond Moodys bok Life after life (I dödens gränsland) först publicerades. Idag är NDU ett allmänt känt fenomen med stor trovärdighet – trots dess från början svårförståeliga budskap. Och begreppet reinkarnation har från att på sextiotalet ha uppfattats som en hinduisk extremuppfattning idag uppnått en stor allmängiltighet, kanske framförallt i västvärlden.

Av de frågor boken väcker intar problemet gott/ont en särställning. Om allt handlar om att skaffa sig jordiska erfarenheter av alla tänkbara slag och inte om en strävan efter ”ett gott liv” i en moralisk mening – är då massmördare som Hitler, Stalin och Mao Tse Tung att betrakta som ”vilka själar som helst”? Deras liv förorsakade ju så mycket lidande för oräkneliga människoskaror. Varje religiöst eller andligt inriktad människa skulle uppfatta att konsekvenserna av deras liv renderat dem en plats i helvetet eller med svårartade straffliknande karman.

Innebär synsättet i boken att man istället bör betrakta dem som välgörare är då den naturliga frågan. Det lidande de åstadkommit borde ju enligt denna logik innebära andlig växt för de själar som drabbats. Har de skeenden dessa tyranner iscensatt på jorden i själva verket varit planerade innan de inkarnerade? Ingår då också krig i denna planering? Eller uppstår sådana saker trots allt som någon sorts oväntad överraskning för den andliga världen?

I boken sägs att det inte existerar någon slump i världen – men för att den fria viljan skall existera måste vårt begränsade medvetande i den här dimensionen föra oss in i sammanhang som inte kan planeras. Boken framhåller också att ”gamla själar” (de som inkarnerat många gånger) inte vill planera livet lika noggrant som unga själar vars brist på erfarenhet kräver en noggrannare planering.

Det viktiga med våra inkarnationer är att vissa nyckelskeenden uppstår under inkarnationen, inte i lika hög grad hur – eller när. Antalet alternativ till planerade dödsfall i varje livsplanering, så kallade exit holes, talar också för detta. Liksom att planeringen ibland inte håller – och att inkarnationen då avbryts – är också beskrivet i boken. Även att den planerade målsättningen kan överträffas förekommer, vilket då åstadkommer att ens erfarenhetskapital och andliga växt kommer att ökar än mer.

Många frågor återstår naturligtvis. Men Robert Schwartz har skrivit en fortsättning på boken – Your Soul´s Gift. Om detta och mycket annat kan man läsa på hans hemsida http://yoursoulsplan.com/.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

”Vi har alla varit mördare, våldtäktsmän och helgon”

♦ ♦ ♦ Vi väljer våra föräldrar före födelsen – och de väljer oss (se föregående krönika). Och detta sker i en omgivning av ljus och kärlek där vi som del av vår soul group (antroposofer skulle kalla det vår karmiska krets) och höga andliga väsen utarbetar förutsättningarna för vårt kommande jordeliv. Den temporära förlusten av vår andliga förfödsliga identitet och dess efterföljande återupptäckt efter dödsögonblicket – och kontrasten mellan de två – ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan kontrastverkan inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Men för att vi skall ha en fri vilja måste vi glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar, menar Robert Schwartz (bilden) i sin bok Your Souls´Plan. Discovering the real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Vår själ väljer alla sorters erfarenheter och öden och inte mycket av detta är vad det ser ut som. Att någon till exempel var nazist innebär inte att vederbörandes själ därför är svart och förtjänar att bestraffas. Själen väljer detta för att lära. Strafftänkandet som är så starkt förankrat i religion och moral saknar relevans i den andliga världen, menar författaren. Karma är neutralt. Orsak och verkan. Du bestraffas inte för att du satt sprätt på de pengar du skulle ha till hyran. Du förlorar lägenheten. Hur du handlar får sina konsekvenser. Skeendet i sig är neutralt och värderingsfritt.

»Själar dömer inte varandra. Det enda dömandet i den andliga världen är självkritiken som kan komma under livspanoramat [i samband med döden]. Vi dömer oss själva och vi är de enda som gör det.«

Själen, som i den andliga världen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning. Denna uppfattning, som i sig själv är en illusion, kontrasterar dramatiskt mot den stora kraft vi känner oss ha i den andliga dimensionen. Som odödliga känner vi ingen död, men vi kan skapa en illusion om en död på det fysiska planet.

I sin research för boken anlitade Robert Schwartz flera klarseende kvinnor med en bred erfarenhet av denna tematik. Tio personer, som berättade sina liv, fick ta del av sin livsplanering före födelsen genom dessa medier som genom så kallad kanalisering kunde få kontakt och samtala med the spiritual advisers och de tio personernas själar. Här klargjordes syftet med de många gånger smärtsamma ödesslagen.

Centralt i livsplaneringen är begreppet utmaning. I varje liv, som gestaltas i samråd med den karmiska krets man inkarnerar med, tar man självmant på sig olika utmaningar för att växa andligt. Dessa utmaningar är med våra jordiska föreställningar helt enkelt olika former av själslig eller fysisk smärta. För läsaren krävs här ett fördomsfritt tänkande för att förstå.

För att gestalta livsöden krävs nämligen hjälp från den karmiska kretsen, som ju består av själar man delat många tidigare inkarnationer med i växlande rollfördelningar. Och den hjälpen handlar om att iscensätta viktiga erfarenhetsskapande händelser på livsvägen. Ett av fallen i boken är en kvinna som blir svårt skadad av en brevbomb. Denna händelse var central i livet efteråt, eftersom den ledde till en rad för henne avgörande händelser som inte hade blivit av utan händelsen med bomben. Och det var konsekvenserna av vad bomben åstadkom i hennes liv som var hennes avsikt med inkarnationen.

Det var en i hennes karmiska krets som i livsplaneringen före inkarnationen tog på sig rollen som den som byggde bomben och placerade den i brevlådan. Naturligtvis utan att då (i sin jordiska tillvaro) veta vilken karmisk planering som låg bakom. Precis som kvinnan/offret heller inte kunde veta. Den karmiska planeringen är förutsättningen, men livet är ”på riktigt”. Och den fria viljan, som alltså bara kan möjliggöras genom att det ursprungliga vetandet glöms vid inträdet i inkarnationen, kan naturligtvis i viss mån ”ställa till det”.

Eftersom den egna döden också planeras, måste flera alternativa dödssätt, så kallade exit holes, möjliggöras i livet före födelsen. En yngling som dog av en överdos heroin hade tidigare överlevt en motorcykelolycka som var hans första planerade exit hole i en inkarnation som var avsedd att vara kort. Andra gången ”lyckades det”, men hade inte detta varit ett planerat exit hole hade han överlevt, berättade hans själ från andra sidan. I själsperspektivet finns inga händelser som är ”dåliga”. Allt är helt enkelt erfarenheter som är värdefulla för den andliga växten.

Litet i livet är vad det ser ut som, och mycket är tvärtom, menar Robert Schwartz.

»Vi kommer hit för att uppleva allting. Vi har alla varit mördare, våldtäktsmän och helgon. Vi har upplevt allt – eller vi kommer att uppleva allt. Man får inte erfarenhet genom att se andra gå igenom en erfarenhet, att läsa om det, eller att höra det berättas. Bara genom att själv vandra igenom det kan människan komma till en förståelse.«

 I en avslutande krönika återkommer vi med kommentarer och frågeställningar.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Om hur vi planerar vårt liv före födelsen

♦ ♦ ♦ I det livsprojekt antroposofin är kvarstår centrala frågeställningar. För i denna ocean av kunskap och aspekter på tillvaron är det inte helt lätt att få grepp om själva grundidén.  Människans idé. Varför vi inkarnerar stannar vid ett mer allmänt konstaterande att det är för att vi skall utvecklas. Vi är under utbildning till att bli änglar längre fram i ett annat stadium av världsutvecklingen. Men det är samtidigt ett så långt perspektiv att det är svårt att få ett vettigt förhållande till det.

En mer fokuserad insikt i hur inkarnationen fungerar så att säga ”till vardags” är svår att hitta exempel på inom den antroposofiska världsbilden. Steiner talar visserligen en hel del om ”livet mellan död och ny födelse”, ”midnattstimmen” mellan två inkarnationer, att vi väljer våra föräldrar och liknande, men mer konkreta uppgifter förlorar sig i den gigantiska kvarlåtenskapens texthav, man får nöja sig med en tro på att bara man går den antroposofiska kunskapsvägen med sina meditationer och ”bredvidövningar” ska man på sikt förstå bättre.

Men detta är lättare sagt än gjort och de eventuella resultaten är för de flesta magra – även idogt arbete ger sällan access till mer avancerade insikter.  Tvärtom  berättas ofta att man får vara beredd att vänta ”ett helt liv” utan påtagliga resultat – och vara nöjd med det, och de fåtaliga som uppnått något talar sällan om det.  Så den antroposofiska skolningsvägen är en slitsam och otacksam väg för de som väntar sig mer än att ”skärpa tänkandet”, få kroppen och själen att kännas som ”en stämgaffel”, som Frode Barkved skriver om i en rapport från lärarmötet i Järna i våras. Att komma nån vart på skolningsvägen kräver engagemang full time  – bara att göra den dagliga återblicken tar minst en timme, berättar Frode.

Det känns därför som något av en befrielse då man kan ta del av mer konkreta redogörelser för reinkarnationens själva grundidé. I boken Your Soul´s Plan. Discovering the Real Meaning of the Life You Planned Before You Were Born av Robert Schwartz finns en sådan. Här får man ta del av något så sällsynt som människors livsplanering före födelsen.

Trots den närmast sensationella tematiken ger boken ett seriöst intryck. En rad personer berättar om sina liv med olyckor, missbruk och svåra upplevelser. Därefter redogörs för hur de i samarbete med höga väsen före sin födelse själva faktiskt planerat sina lidanden och även sin död. Detta låter naturligtvis helt otroligt så för att förstå  själva motivet till inkarnationen tecknas i början av boken ett intressant perspektiv.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Att lära genom motsatser är inkarnationens idé, menar författaren. En djupt medkännande själ som vill känna sig själv som medkännande kanske väljer att inkarnera i en dysfunktionell familj. När hon behandlas med en brist på medkänsla kommer hon uppskatta medkänsla djupare. Det är bristen på något som bäst lär oss värde och mening. Kontrasten mellan bristen på medkänsla i den fysiska världen och hennes egna inre medkänsla ger henne en fördjupad förståelse av medkänsla – och därmed större självförståelse.

Från ett själsligt perspektiv är smärtan detta innebär tillfällig och kortvarig – men erfarenheten evig.   Skador vi åsamkas i t ex olyckor, missbruk och sjukdom är skador på den fysiska kroppen som vi lämnar vid döden. Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Synsättet i boken ställer invanda begrepp på huvudet. Eftersom det är vi själva som så att säga ”skriver manus” till våra liv är vi inga offer. Oavsett öde har vi själva önskat dessa erfarenheter. Därför är ingen ”skyldig” – i själva verket existerar ingen skuld. Och universum eller Gud bestraffar oss inte genom att låta ”onda” saker hända. Precis som gravitationen är karma en neutral, opersonlig lagbundenhet som styr världen.

I nästa krönika återkommer vi till tematiken.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Kan man underkänna den existerande världsbilden?

Den nydarwinistiska materialismen har länge kritiserats från olika utgångspunkter. Men ingen har ännu lyckats skapa en grund som skulle kunna leda till en bredare omvärdering av denna förhärskande världsbild. Därför studsar man till över en understreckare i SvD i början på året där en bok av filosofen Thomas Nagel recenseras. Han menar nämligen att denna regerande världsbild är ”felaktig”.

Recensenten Nicklas Lundblad skriver att

»[Nagel] närmar sig vår världsbild med en kritiskt granskande blick och pekar på svagheter i den som han anser är så betydande att vi kommer att bli tvingade, och bör, överge den till förmån för ett annat och större forskningsprogram som försöker hantera dessa svagheter.«

Nagel menar att det nämligen finns vad han kallar nyckelfenomen i världen som är så viktiga att världsbilden måste kunna förklara dem. Om inte måste vi överge den. Just like that. Men – och detta är viktigt i sammanhanget – världsbilden måste grundas i en ”naturlig ordning” och ha en så stor förklaringskraft som möjligt och kunna täcka in så mycket som möjligt i vår värld. Och inte negligera nyckelfenomenen.

Vad betraktar han då som nyckelfenomen?

Det första är medvetet liv. Avsaknaden av en godtagbar förklaring för hur liv spontant uppstått ur intet – tagit språnget från kemi till biologi – är en sak, men kombinerar vi det med bristen på en förklaring av den subjektiva upplevelsen av att vara medveten hamnar vår världsbild i ett ohållbart läge. Som det nu är saknas en bra förklaring av hur liv uppkommer ur intet, menar Nagel.

Han tillbakavisar de existerande teorierna om medvetandet som olika tillstånd hos hjärnan liksom  han anser att det inte existerar några övertygande förklaringar till varför den subjektiva upplevelsen av att vara medveten skulle vara ett resultat av evolutionen. (En aspekt av detta har vi tidigare behandlat här.) Men  medvetet liv inte bara existerar, utan

»detta medvetna liv kan faktiskt också förstå universum – universum är förståeligt – och det i sig är ett mysterium för vår moderna vetenskap. Och en världsbild som inte förmår förklara medvetet liv i ett förståeligt universum måste till sist överges.«

Men om medvetet liv inte är ett tillstånd i hjärnan, vad är det då? Nagel har inget svar på detta, han menar att det är just detta forskningsprogram han vill ska utvecklas. Men han erbjuder skisser och idéer, som till exempel att medvetandet, lika litet som gravitationen, kan förklaras i termer av något annat än sig själv. När vi kallar ett fenomen grundläggande är det för att det är omöjligt att ytterligare reducera. Detta har vi gjort med gravitationen. Här hittar man inga andra förklaringar än att den är, den existerar.

Likadant med medvetandet. Trots forskning under mycket lång tid har vi misslyckats i att förklara den subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Det framstår helt enkelt som ett grundläggande fenomen i universum. Är det därför verkligen möjligt att ha en världsbild som med tystnad förbigår denna upplevelse, frågar han sig.

Det sista nyckelfenomenet Nagel föreslår är värde. Tror vi verkligen att livet är en slump, att medvetandet är olika tillstånd i hjärnan och att det inte finns några verkliga moraliska värden? Vi kan tydligt känna skillnad på rätt och fel så existensen av värden måste täckas in av världsbilden för att den ska anses vara duglig.

Nagel tror inte hans tankar i ämnet riktigt håller måttet, men han är i alla händelser övertygad om att dagens materialistiska och nydarwinistiska världsbild är ohållbar.

Där är det nog åtskilliga som håller med honom.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)