Archive for the ‘ Existentiellt ’ Category

Är våra vardagliga inställningar värdelösa för att de är ovetenskapliga?

♦ ♦ ♦ »Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och dina ambitioner, din känsla av personlig identitet och din fria vilja, är faktiskt ingenting annat än beteendet hos en väldig mängd nervceller och deras medföljande molekyler.«

Francis Crick

Francis Crick

Orden kommer från Francis Crick, känd som den förste som upptäckt DNA-strukturen. Formuleringen av vårt inre själv som en illusion är hans egen (eller hans nervcellers), men synsättet har länge varit förhärskande i den vetenskapliga världen, som tenderar att reducera verkligheten och människan som ett sammansatt väsen.

»Det är en viss människofientlig attityd som verkar förknippas med vetenskap: ett anspråk på att vetenskapen har vederlagt trosföreställningar som vi behöver för ett vanligt liv; att den visar att våra vardagliga inställningar är värdelösa på grund av att de är ovetenskapliga.«

Mary Midgley

Mary Midgley

Konsekvensen av detta påstående är att vårt inre själv så som vi upplever det, egentligen inte alls existerar. Frågan är inte längre ”tror du på Gud?”, utan ”tror du på dig själv?”. Dessa tankar uttalas i en bok av en av Englands mest välkända och respekterade filosofer, professor emerita Mary Midgley i boken med den talande titeln Är du en illusion? utgiven på Balder förlag.

En tänkare hävdar i New Scientist 2013 att ”mänsklig erfarenhet är ingenting annat än en utstuderad illusion.” En annan skriver ”ni har blivit lurade att tro att ni lever i nuet”, ytterligare en menar att ”ditt själv kan till och med luras att sväva i tomma luften utanför kroppen”. Medvetandet är uppenbarligen tillräckligt verkligt för att bli lurat, är inte det besynnerligt, frågar sig Mary Midgley. Självets existens bortförklaras samtidigt som det förutsätts. Medvetandet framställs som både bedragaren och den bedragna. Forskaren J. Westerhoff skriver i New Scientist 2013:

»Detta ställer vår vardagliga syn på oss själva inför en enorm utmaning, eftersom den tyder på att vi i en fundamental mening inte är verkliga. Istället kan vårt själv jämföras med en illusion – men utan att det finns någon som upplever illusionen.«

Men subjektiviteten är inte något ovidkommande, menar författaren, inte en skamlig hemlighet; det är erfarenhetens grundmaterial. Erfarenheten är det vi utgår ifrån, och det som varje krav på verifikation måste återvända till. Det är ett objektivt faktum i världen att våra egna erfarenheter – tänkandets subjektiva källor – i alla avseenden är lika nödvändiga som de objektiva, till exempel hjärnceller. Ditt medvetande är inte en valfri reservdel; det är DU, i egenskap av en tänkare, kännare och väljare snarare än enbart som ett fysiskt objekt.

»Tänkandet är faktiskt inte en isolerad verksamhet som utförs av några neuroner isolerade i en ensam hjärna. Det är en del av ett omfattande nätverk som sammanhänger med den värld som är dess ämnesområde. Tankens rötter och klängen finns överallt. Den tenderar att prägla allting eftersom den inte, som dualisterna har antagit, är en övernaturlig främmande substans som vår fysiska existens blivit påtvingad, utan ett organiskt element i livet, en aktivitet lika naturlig som att se eller äta.«

Att se medvetandet som en illusion kallas scientism, en doktrin som framställer naturvetenskapen som ett slags sol i intellektets kosmos som ser medvetandet bara som en förarglig planet, som med tur kanske slutligen helt och hållet kan uteslutas ur systemet. Företrädare för detta synsätt i Sverige är skeptikerföreningarna Vetenskap och folkbildning och Humanisterna.

»Scientismens misstag består inte i att överdrivet lovorda en form av kunskap utan i att skära loss den vetenskapliga kunskapsformen från allt övrigt tänkande, att behandla den som en segerherre som har gjort alla andra former av kunskap överflödiga.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Medvetandet påverkas av hjärnan, men också tvärtom. Hjärnans hippocampus hos en taxichaufför i London visade sig ha blivit större som ett resultat av memoreringen av stadskartan. Självaste Darwin trodde ”att liv och medvetande är djupt inetsade i kosmos uppbyggnad, kanske genom en skugglik, halvt anad livsprincip.”

Att den rabiata ateisten Richard Dawkins uttalande att universum innehåller ”i grunden ingen design, inget ändamål, inget ont och inget gott, ingenting utom en blind skoningslös likgiltighet”, sammanfattar scientismens grundhållning. Det är en teori som reducerar synen på en tillvaro som känns oändligt mycket större.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Meningsförlusten i det välordnade samhället en orsak till radikaliseringen?

♦ ♦ ♦ Vad är meningen med livet? Framgång är naturligtvis centralt. Det ska vara bekvämt, och man ska vara lycklig. Så ska det ju vara, livets mening. De som upplever detta som ett torftigt meningsbegrepp får veta att de kan ”skapa sin egen mening”. En uppmaning som i sin naivitet visar på meningsförlusten i det moderna livet. En meningslös mening.

»Den särskilda känslan av att allt är slumpmässigt ligger som en grå filt över den sekulära moderniteten. I ett fragmentiserat avförtrollat samhälle längtar många efter något som får allt att hänga ihop, ett allomfattande system, något som binder samman jaget med världen.«

Detta skriver Anna Sundberg i boken Älskade terrorist. 16 år med militanta islamister. Hon konverterade till islam och kom att gifta sig med en radikal islamist, läser jag i en recension av boken. Hon kom sedermera tillbaka till moderniteten i Sverige.

»När hon återvände till Halmstad för att föda barn betraktade hon villorna med deras kala trädgårdar och tomma gator. Allt det rena och välordnade svenska kändes smutsigt. I Afghanistan och Tjetjenien stred människor för sin tro, här var golfsäsongen över.«

Jag har ännu inte läst boken och försvarar verkligen inte hennes livsval men tycker att hennes upplevelse av det välordnade men tomma sekulariserade Sverige är intressant. En upplevelse hon uppenbarligen delar med många av dem som radikaliseras. I ett land där meningsförlusten är inbyggd i systemet återger radikaliseringen självrespekt och mening. Saker och ting är förutbestämda, det finns en mening med allt. Eller som hon upplevde det efter konverteringen: ”Hennes värld framstod nu som ödesmättad, genomsyrad av myter och magi.”

Orsakerna till att ungdomar dras till den destruktiva sekten IS är många. Småkriminella, arbetslösa, äventyrslystna, uttråkade får plötsligen en alternativ livsföring där deras medverkan efterfrågas. Där de respekteras, där de kan leva ut sin hedonism och där de dessutom utlovas ett paradis efter döden. Vad kan en gudlös, tom och meningslös välfärd sätta upp mot det?

Jag är verkligen ingen expert men tror att meningsförlustens roll i det sekulariserade samhället borde undersökas närmare då det gäller förklaringar på radikaliseringen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Forskarsamhället ignorerar medvetandet

♦ ♦ ♦ »När naturvetenskapen väl hade mätt upp allt i den ”yttre” materiella världen ansåg Newton och samtidens andra forskare att de visste allt som man kunde veta. De utelämnade medvetandet. Varför skulle de ta hänsyn till det? Det gick inte att avgränsa och mäta. Det gick inte att väga. Alltså kunde det inte vara verkligt.«

Orden är Eben Alexanders i boken Vägvisaren till himlen som vi anmälde i förra krönikan.

Medvetandet är så djupt sammanlänkat med verkligheten att det inte är möjligt att uppfatta det – ungefär som vattnet är för fisken. Medvetandet är själva grundvalen för existensen. Men detta enkla faktum är samtidigt det svåraste att forska i. Ingen i forskarsamhället hade tidigare en blekaste aning om vad medvetande är. Men i början på förra seklet tog man nya steg i frågan.

Werner Heisenberg (1901-1976)

Werner Heisenberg (1901-1976)

»På 1920-talet visade kvantmekaniska försök inte bara att det var möjligt att spåra medvetandet, utan också att det var omöjligt att inte spåra det på subatomär nivå, eftersom iakttagarens medvetande i själva verket binder iakttagaren till allt som observeras. Medvetandet var en oupplöslig del av alla vetenskapliga experiment. Det var en revolutionerande upptäckt, men trots det väljer många forskare fortfarande att bortse från denna faktor. Till alla de forskares förtret som trott att de var precis på gränsen till att kunna förklara allt i universum ur ett helt och hållet materialistiskt perspektiv, steg nu medvetandet rakt in på scenen; det vägrade att bli åsidosatt.«

Nicola Tesla (1856-1943)

Nicola Tesla (1856-1943)

Det är omöjligt att formulera kvantmekanikens lagar på ett sammanhängande och meningsfullt sätt utan att ta upp frågan om medvetandet. ”Observationer stör inte bara det som ska mätas – de producerar det också”, säger den spanske fysikern Ernst Pascual Jordan. Grundarna av kvantmekaniken Werner Heisenberg, Louis de Broglie, James Jeans, Erwin Schrödinger, Wolfgang Pauli och Max Planck, drevs allt närmare mysticismen när de försökte förstå resultaten av experiment som rörde den subatomära världens funktion. Eller som neurofysiologen Sir John C Eccles formulerade det:

»Jag anser att det mänskliga mysteriet blivit ofattbart nedvärderat av vetenskaplig reduktionism, med dess anspråk på att en löftesrik materialism med tiden ska kunna förklara hela den andliga världen i termer av nervcellsaktivitet. Den sortens resonemang bör klassas som vidskepelse… vi måste inse att vi är andliga varelser och att våra själar existerar i en andlig värld, samtidigt som vi är materiella varelser med kroppar och hjärnor som existerar i en materiell värld.«

Den världsberömde uppfinnaren och elektroingenjören Nicola Tesla var inne på samma spår.

»Den dag då naturvetenskapen börjar studera de icke-fysiska fenomenen, kommer den att göra större framsteg på ett decennium än den gjort under alla århundraden sedan den uppkom.«

Max Planck (1858-1947)

Max Planck (1858-1947)

Eben Alexander menar att vetenskapen förr eller senare måste öppna sig för möjligheten att det finns en ny, radikalt annorlunda bild av hur världen är beskaffad. Två av hans läkarkollegor vågade inse att ”mening är någonting konkret, nämligen ett språk som finns i den andliga världen. Att en annan värld försöker kommunicera med oss, och att ju mer vi lyssnar, desto mer kommer vi att förstå.”

Alexander, tidigare anhängare av en krass vetenskapsreduktionistisk världsbild, blir under ett livshotande sjukdomsförlopp invigd i de stora världshemligheterna. Då han berättar om dessa möts han av misstro av etablissemanget. Trots att han fortfarande är vetenskapsman. Men tiden är ännu inte mogen att uppfatta hans vittnesmål som trovärdiga. Det krävs en annan tidsanda.

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

Emanuel Swedenborg (1688-1772)

En av föregångarna uppträdde redan på 1700-talet. Den svenske vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg var den första moderna forskare som behandlade himlen som en verklig plats och den förste som försökte kartlägga den. Han ägnade resten av livet att studera och katalogisera de andliga världar som han upptäckt, lika omsorgsfullt som han tidigare hade studerat den fysiska världen. En annan var naturligtvis Rudolf Steiner. Båda betraktade sina rön som vetenskapliga.

Men detta kan samtiden inte acceptera. ”Vetenskapen har gjort det omöjligt att känna optimism inför vilka vi är och vart vi är på väg”, som Eben Alexander säger. Den rådande världsåskådningen, scientismen, säger att det inte existerar någon mening, att vi är här av en slump och att vi är betydelselösa sandkorn i ett universum som inte bryr sig. Det är intressant vilken kontrast till barnets uppfattning av världen som en meningsfull helhet, beskriven av den skotske poeten Edwin Muir:

»Jorden, husen och alla människors liv hänger ihop med himlavalvet, som om himlen passade perfekt ihop med jorden, och jorden med himlen (…) en mer total harmoni mellan allt än vi någonsin kommer att återuppleva.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Nära döden-upplevelserna är vår tids invigning

♦ ♦ ♦ En inititiationscermoni för in en person i ett tidigare oåtkomligt sammanhang. Det kallas också passagerit eller invigningsritual och handlar om en genomgripande psykologisk strukturförvandling då en person förändrar sin syn på existensen. Historiskt ägde detta rum i de gamla mysterieskolorna och var förbehållet ett fåtal upplysta. Idag har miljoner genomgått denna invigning, även om formerna skiljer sig åt.

Det handlar naturligtvis om nära döden-upplevelser (NDU), där folk är på väg att dö men återvänder till livet. Många av dem kan då redogöra för sina upplevelser bortom tid och rum. Detta fenomen – som bara varit känt i knappt fyrtio år – har revolutionerat vår syn på tillvaron. Nu behöver man inte längre tro på religiösa utsagor om de yttersta tingen, nu kan man ta del av en uppsjö berättelser från människor som faktiskt besökt den andra världen. Varit där. Dessa spontan-invigningar är något nytt i världshistorien.

Raymond Moodys bok "I dödens gränsland", som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Raymond Moodys bok ”I dödens gränsland”, som kom ut 1977 var den första dokumentationen av nära-döden-upplevelser, ett begrepp som han myntade.

Förr fick man arrangera invigningar. Det skedde genom skenbegravningar i kryptor, kistor eller annat där kroppen var kvar medan själen färdades till andra världar. Schamaner försatte sig i trans för att uppnå det eftersökta tillståndet. Castanedas böcker handlar om indianernas invigningsriter i naturmysterier. Invigningens yttersta syfte är att vidga synen på tillvaron och det egna självet.

Den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders nära döden-upplevelse var livsavgörande. Från att som naturvetenskapligt skolad med en krass materialistisk syn vaknade han efter en veckas koma upp till en totalt ny upplevelse av tillvaron med en sällsynt övertygelsekraft. Han hade själv upplevt den andra världens realitet. Hans tidigare ytliga livssyn hade fördjupats och hans vetenskapliga övertygelse berikats.

»Jag har kommit fram till att den resa jag berättade om i Till himlen och tillbaka var ett slags modern invigning i mysteriet: en där jag likt en initierad dog för min gamla världsbild och föddes till en ny. Många går igenom olika varianter av samma sak som jag upplevde, andliga erfarenheter som förändrar dem. Det är nästan som om hela vår kultur kollektivt går igenom en initiationsrit.«

En direkt följd av denna upplevelse är att tillvaron får mening. Alexander berättar om professorn i psykologi vid universitetet i Berkeley vars dotter fått sin harpa stulen och övertygades om att anlita en fjärrskådare. Att en fullkomlig främling skulle kunna lokalisera något hon blivit av med stred mot all logik ansåg professorn. Ändå ringde hon fjärrskådaren som efter en liten stund kunde peka ut i vilket hus långt därifrån som harpan fanns. Det visade sig stämma. När hon körde hem med dotterns harpa tänkte hon: ”Det här förändrar allt”.

Man behöver inte gå igenom en nära-döden-upplevelse för att förändra sitt synsätt. Men Eben Alexander menar att de som faktiskt har upplevt en NDU är skyldiga att sprida budskapet. De förebådar en ny tid, detta handlar om de nya mysterierna, som antroposoferna skulle kalla det. För när vi kommer till himmelriket finns allt där, alla vackra landskap, vatten, skogar – allt finns där. Men det är ännu verkligare. Mindre solitt men mer intensivt – mer närvarande.

»Att få se den världen för ett ögonblick är att få sitt hjärta krossat, när minnet av hur verklig den är plötsligt sköljer över en. Men det är också att få sitt hjärta läkt, när man minns var man kommer ifrån, vad man är och vart man är på väg. Man får en glimt av världen utanför grottan, och förändras för alltid.«

Dessa världar är betydligt verkligare än vår dunkla, drömliknande, materialistiska tillvaro, menar Eben Alexander.

»När mystikerna säger att jordiska föremål inte är ”verkliga”, att de inte har någon grundläggande substans, förringar de inte dessa föremål utan visar dem i själva verket vördnad genom att betona var de kommer ifrån. Fysisk materia är de andliga världarnas barn; all verklighet i denna värld emanerar från de högre världarna.«

Eller som filosofen Huxley en gång sa: ”Världen är en illusion, men det är en illusion som vi måste ta på allvar, eftersom den är så verklig som möjligt.” Nästa krönika ska vi ta upp några ytterligare aspekter i Eben Alexanders bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Är antroposofin världens bästa världsåskådning?

♦ ♦ ♦ Tänker på döden varje dag. Har gjort så i flera decennier. I ungdomen förträngde jag som alla andra att döden existerade, dödsskräcken var outhärdlig. Men med inträngandet i antroposofin blev döden del av en meningsfull helhet som faktiskt kändes intressant. Steiners utsagor är visserligen ofta kryptiska men de utgick alltid från en meningsfull tillvaro som i mina ögon var trovärdig. Det var det viktiga. Därmed blev döden ett fenomen angeläget att kunskapa i.

Samtidens många uttalanden om tillvarons meningslöshet kändes ytliga och oseriösa. Som om man inte såg tillvarons komplexitet i en märklig brist på ödmjukhet. Hur kunde man vara så säker på en så osäker teori? Ser man inte längre än sin egen nästipp? Varför tro på meningslöshet när meningsfullhet har större trovärdighet? Tillvaron är värd mer än de generande enkla förklaringar som i allmänhet råder. Det är en brist på respekt för det oerhörda i existensen.

Så kunde jag tänka. Och angående antroposofin har jag med åren haft tid att slipa av kanterna på en världsåskådning som – även om den på papperet säger sig vara tolerant mot andra världsåskådningar – i praktiken genom sina anhängare uppvisar klara sekteristiska drag och självtillräcklighet. Gemensamt för alla antroposofer är visserligen en önskan att tränga in i existensens fördolda aspekter, men bara en minoritet intresserar sig även för andra källor eftersom det är underförstått att antroposofins förklaringsmodell är världens bästa.

Visst är många i våra kretsar erkännsamma mot närstående rörelser som teosofi, Martinus, frimurarna, rosencreuzarna och att de respekterar en och annan klarseende människas utsagor, men alltid utifrån en djup misstänksamhet. Har h*n prövat sina upplevelser eller är h*n vilseförd? Är detta verkligen objektiva iakttagelser eller handlar det om ett atavistiskt (det vill säga ”gammaldags”) klarseende? Det är inte bra, för Steiner har sagt att det inte längre ligger i vår tids uppgifter att förlita sig på det. Här är fokus på de nya mysterierna

Astrologi är också belastat inom antroposofiska kretsar för att vara för deterministiskt (förutbestämt). Att livet förklaras av födelseögonblickets stjärnkonstellation ger inte plats för att den mänskliga friheten kan förändra ett fastlagt öde. Trots denna steinerska skepsis kvarstår hos många antroposofer en betydande fascination för astrologin.

Men ett nytt fenomen uppträder i början på 70-talet, nära femtio år efter att Steiner avlidit, nämligen nära-döden-upplevelserna. De motsäger på intet sätt den antroposofiska världsåskådningen. Tvärtom. De för upp en existentiell problematik på dagordningen för en hel värld. Att miljontals har haft dessa upplevelser har gjort fenomenet till allmängods.

Och materialisternas bortförklaringar blir alltmer ansträngda. De lär inte få det lättare efter hjärnfysiologen Eben Alexanders sensationella uppvaknande från det som normalt skulle ha varit en säker död och hans redogörelse av sina NDU-upplevelser under en vecka i koma. Mängden av NDU i världen är oavvisliga och kommer med tiden att underminerar den vetenskapliga världsåskådningens hegemoni.

Your Soul´s PlanMen antroposofer verkar inte göra några större ansträngningar att kunskapa i fenomenet. Kanske man tycker att det talar för sig själv. Och som vanligt slår man dövörat till även för andra existentiella hot news som till exempel Robert Schwartz detaljerade beskrivning i boken Your Soul´s Plan (som vi skrivit om här) hur vi före födelsen planlägger vår inkarnation. Det är som om antroposofins integritet skulle hotas om man skulle intressera sig för sådana utsagor.

För antroposofin är ju världens bästa världsåskådning.

Men Schwartz bok är på inget sätt ett hot mot ett antroposofiskt synsätt i frågan, mer en fördjupning av det Steiner sagt i ämnet. En central passage i boken ger ett fundamentalt perspektiv på frågan varför vi inkarnerar.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«

Vårt liv kan på ett sätt jämföras med en roll en skådespelare gestaltar, menar Schwartz. Oavsett om rollen visar stor inlevelse i ondska, lidande och svekfullhet – när föreställningen är över, lämnar skådespelaren rollen och återtar sitt privata jag. På samma sätt lämnar vi det ibland dramatiska och kanske smärtfulla livet när vi dör och återgår till vår andliga tillvaro, berikad av de erfarenheter vi sökt – och planerat.

Dessa tankar borde vara av stor angelägenhet för antroposofer att samtala kring kan man tycka. Men den antroposofiska världsåskådningen är så bra att insikter utifrån inte intresserar. Man har fullt sjå med det steinerska arvet. Genom detta ointresse visar hans efterföljare att läran antroposofi är viktigare än ett mer generellt andligt framåtskridande.

För man hejar naturligtvis på sitt eget lag.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hjärnkirurgens besök i ”de hjärnfria världarna bortom vår”

♦ ♦ ♦ »Jag insåg snart att vad jag hade varit med om var en tekniskt sett oklanderlig nära-döden-upplevelse, kanske ett av de mest övertygande fallen av sitt slag i modern tid. Det som verkligen var av betydelse i mitt fall var inte vad som hände med mig personligen, utan den totala omöjligheten att ur medicinskt perspektiv hävda att alltsammans var inbillning.«

Eben Alexander

Eben Alexander

Orden är den amerikanska neurokirurgen Eben Alexanders som under en veckas koma hade en NDU som han beskrivit i boken Till himlen och tillbaka, som nu finns i pocket. Redan för drygt tre år sedan anmälde vi boken som då just kommit ut i USA och där väckt ett visst uppseende, inte minst för att han påstod sig ha bevis för ett liv efter detta.

Nu var det naturligtvis inte bevis i traditionellt vetenskaplig mening, snarare ett trovärdigt ifrågasättande av dogmen om hjärnan som tänkandets ursprung och förutsättning. Som expert kunde han (och hans kollegor) efteråt konstatera att hans omvälvande upplevelser inte kunde vara en produkt av hjärnaktivitet eftersom hjärnbarken var ur bruk, helt nedsläckt.

»Det var helt uteslutet att mina upplevelser, som hade varit på så sofistikerad visuell och ljudmässig nivå och därtill varit så djupt meningsfulla, skulle ha varit en produkt av reptildelen av min hjärna. (…) Angrips hjärnan av en dödlig bakteriell infektion som behandlas med starka mediciner kan vad som helst hända. Allt, vill säga, utom den ultraverkliga upplevelse som jag hade när jag låg i koma.«

HjärnanVad var det då hans ”hjärnfria” medvetande hade upplevt? En del finns beskrivet i krönikan länkad här ovan, men det som gjorde att hans upplevelse skiljer sig från alla andra NDU är att han inte hade den nu välkända tunnelupplevelsen, och han saknade identitet. Han visste inte vem han var, han hade inget minne av vad han kom ifrån eller att han hade en familj på jorden, inget livspanorama spelades upp inför honom.

Hans egen förklaring efteråt var att denna glömska gjorde det möjligt att till fullo tillgodogöra sig upplevelserna utan att invanda föreställningar och minnen stod i vägen. Han var bara ett medvetande som kom från ingenstans utan något förflutet och kunde därför acceptera allt som mötte honom.

»När jag befann mig utanför min kropp fick jag ta emot kunskap om universums väsen och struktur som med råge överskred mitt förstånd. Men jag kunde ta emot den i alla fall, eftersom jag inte längre hade något jordiskt att tänka på. Nu när jag är tillbaka i världen och är varse min kroppsliga identitet, har denna utomjordiska kunskap återigen täckts över. Samtidigt finns den fortfarande där. Jag kan känna den i varje stund. Det kommer att ta flera år för den att bära frukt i denna jordiska omgivning. Det kommer, annorlunda uttryckt, att ta flera år för mig att med min dödliga hjärna förstå det som jag förstod direkt och utan problem i de hjärnfria världarna bortom vår.«

Han fick förklaringar till ”mörk energi” och ”mörk materia” och insikter i de mer avancerade aspekterna av universums struktur, kunskaper han här och nu inte längre förmår förklara. Det var som om han fick en försmak av en annan sorts kunskap, en större kunskap som i framtiden kommer att bli tillgänglig för fler. När han var i detta tillstånd räckte det med att en fråga uppstod för att den omedelbart skulle bli besvarad, ”svaret dök upp som en blomma alldeles intill frågan”. I det tillståndet besvarades alla frågor.

»Och svaren var inte bara ja eller nej. De var som stora begreppsliga byggnadsverk, svindlande strukturer av levande tankar lika invecklade som städer. Det var idéer så vidsträckta att det skulle ha tagit mig hela livet att orientera mig i dem om jag hade varit hänvisad till mitt jordiska förnuft.«

Eben Alexander menar att vårt tänkande är ”pre-fysiskt”, ett tänkande-bakom-tänkandet som är ansvarigt för alla de verkligt avgörande val vi gör i livet.

»Det bygger inte på linjära slutledningar utan rör sig snabbt som blixten, gör kopplingar på flera nivåer samtidigt och för dem samman. Jämfört med denna fria, inre intelligens är vårt vanliga tänkande hopplöst långsamt och trubbigt.«

Det som orsakade Alexanders koma var en elakartad hjärnhinneinflammation orsakad av E.coli-bakterier. De fåtal som överlever ett så allvarligt tillstånd kräver som regel omvårdnad dygnet runt resten av livet. I den medicinska studie som hans fall hade blivit utgjorde han själv hela det statistiska urvalet. Det fanns ingen annan att jämföra med för läkarna.

Då han efter sin sjukdomstid hade skrivit ned sin berättelse gick han igenom det omfattande material som nära-döden-upplevelser utgör och blev chockerad över de ”vetenskapliga” förklaringarnas uppenbara ytlighet. Samtidigt insåg han att han själv före sin NDU hade betraktat fenomenet lika ytligt. Mot detta stod nu hans egen upplevelse.

»Allting – den kusliga skärpan i mina syner, mina tankars klarhet som ett rent intellektuellt flöde – tydde på högre hjärnfunktioner, inte lägre. Men de mer avancerade delarna av min hjärna hade inte varit i bruk vid tidpunkten ifråga.«

ConciousnessEben Alexander menar att det han varit med om var vetenskap i sin eminentaste mening då den byggde på ”det sannaste och mest sofistikerade forskningsverktyget vi har: medvetandet självt”. Och, menar Alexander, är medvetandet det största mysterium vetenskapen står inför – vare sig man inser det eller inte. ”Vi är alla mer bekanta med medvetandet än vi är med något annat, och ändå vet vi långt mer om resten av universum än vi vet om hur medvetandet fungerar. Det är så nära oss själva att det nästan alltid är bortom vår fattningsförmåga.”

»Medvetandet är till och med verkligare än resten av den fysiska tillvaron, och sannolikt grunden för allt som finns. Men ingen av dessa insikter har fått något genomslag i vetenskapens världsåskådning. Många forskare försöker visserligen integrera dem, men det finns ännu ingen ”teori om allting” som kan kombinera kvantmekanikens lagar med relativitetsteorin på ett sätt som också inbegriper medvetandet.«

Medvetandet, menar Alexander är ”den enskilt största entiteten” i hela tillvaron. ”Fokuseringen på ständiga framsteg inom vetenskap och teknik har lämnat många av oss relativt sett fattiga på mening och glädje i livet, och berövat oss förståelsen av hur våra liv passar in i tillvarons större, eviga perspektiv.”

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Existensen kan inte enbart förklaras vetenskapligt

♦ ♦ ♦ Min favoritateist Alicia Hamberg talar i sin senaste krönika om reinkarnationstanken som tillsammans med karmatanken ”tillgodoser behovet av ett kosmiskt rättssystem”. Hon kan däremot inte se något övertygande i den tanken även om hon förstår ”gripandet efter halmstrån när andra förklaringar fallerar”.

Hon anser sig nämligen stå på mycket säkrare mark i den nihilistiska tron att tillvaron är meningslös och slumpen regerar. Att hon menar att de som ser en översinnlig dimension i tillvaron ”griper efter halmstrån” är hennes sätt att säga att de saknar verklighetsförankring.

God only knowsAtt hon i sin storsinthet säger sig förstå detta förstärker bara det underförstådda i hennes resonemang att verkligheten – alltså den riktiga verkligheten – är så tuff att vissa inte klarar att acceptera den. Hon kan kosta på sig att tycka synd om dem eftersom hon själv är stark och kan se verkligheten sådan den är. Och där framstår halmstrå-folket som patetiska losers.

Men hennes förhållningssätt bygger på ett missförstånd. De som är övertygade om andliga orsakssammanhang förnekar nämligen inte hennes verklighetsuppfattning. De ser den bara som otillräcklig. Bara ena sidan av myntet. Detta missförstånd är hon inte ensam om bland existentiella nihilister.

Diskussioner med min materialistiskt sinnade bror hamnar alltid i att han förklarar vetenskapliga sanningar för mig. Som om jag inte skulle godta dem. Men det är ju inte där problemet ligger. Vetenskapliga upptäckter hjälper oss förstå den fysiska verkligheten, finns det över huvud taget någon som på allvar ifrågasätter vedertagna, vetenskapliga rön? Inte jag i alla fall.

Det jag och andra halmstrå-människor talar om är en annan nivå av verkligheten. En sorts övergripande instans som initierar och upprätthåller hela världsskeendet. Den av oss iakttagbara verkligheten är bara en konsekvens av detta bakomliggande kraftsystem – som vetenskapen saknar verktyg att hantera.

Existensen

Det finns mängder av föreställningar om dessa orsakssammanhang där antroposofin har sin version. Men gemensamt för alla är att de inte går att bevisa utifrån vetenskapliga kriterier vilket på intet sätt förtar övertygelsekraften i existensen av denna dimension. För det är i grunden en teori. Och precis som ”vanliga” teorier, inte minst vetenskapliga, anser man sig här ha goda skäl att förmoda något.

Så föreställningen om karma och reinkarnation är inget jag tagit till mig ”när andra [vetenskapliga] förklaringar fallerar”. Tvärtom. Vad som fallerar är tron på en världsbild där existensen bara ges vetenskapliga förklaringar. Då det är en teori som enligt min mening bara utgör en del av en större verklighet upplever jag den som otillräcklig.

Detta vidgade verklighetsbegrepp är inte orsakat av att jag gripit efter ett halmstrå. Snarare är det väl många konservativa materialister som gör det i dessa tider då teorier om svarta hål, parallella universa och kvantfysikaliska märkligheter borde inge större ödmjukhet inför andra verklighetsuppfattningar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Att lära genom motsatser är inkarnationens idé

Pojken på stranden♦ ♦ ♦ Bilden på det döda barnet på stranden har varit omvälvande för en hel värld. Den ger oss en upplevelse av vad bristen på medkänsla kan innebära. Denna brist väcker vår egen medkänsla. Fakta om flyktingkatastrofens omfattning är abstrakt, men dess konsekvens i tragedin på stranden väcker vår empati. Då om inte förr förstår vi djupet av flyktingkatastrofen.

Och så är det också i vårt liv. Det är bristen på något som bäst lär oss innebörd, värde och mening. Att lära genom motsatser är inkarnationens idé. Upplevelsen av bristen på medkänsla ger oss motsatsen – en fördjupad medkänsla – och därmed större självinsikt. Då vi agerat obehärskat skäms vi då vi inser det. Sådana och liknande upplevelser är utvecklande för vår själ. Det ger själsliga avtryck som kommer att ingå i det erfarenhetskapital vi tar med oss då vi lämnar inkarnationen.

»Föreställ dig en värld där det bara finns ljus. Om du aldrig upplevt mörker, hur kan du då förstå och uppskatta ljuset? Det är kontrasten mellan ljus och mörker som ger en rikare förståelse. Det fysiska livet ger oss denna kontrast i dualiteterna upp och ner, hett och kallt, gott och ont. Sorgen i dualiteten gör att vi bättre kan förstå glädje. Kaoset på jorden förbättrar vår uppskattning av fred. Det hat vi kanske möter fördjupar vår förståelse av kärlek. Om vi aldrig upplevt dessa aspekter av mänskligheten, hur skulle vi då kunna känna vår gudomlighet?«*

En värld av perfektion saknar erfarenhet av sin motsats. Den mänskliga inkarnationsprocessen ger dessa erfarenheter.

Motsatsernas fostrande verkan upplevs av varje människa, men visar sig även i civilisationsprocessen. Människans själsliga utveckling får konsekvenser också på en kollektiv nivå – i kulturhistorien. Vi vet att dagens människa är en helt annan än stenåldersmänniskan, vilket är en konsekvens av att mänskligheten är underställd en kontinuerlig luttringsprocess som kan avläsas i världshistoriens utveckling genom en ständig pendling mellan motsatser.

Inga djurarter kan uppvisa en liknande medvetandeutveckling.

Att den materiella verkligheten är en illusion skrev vi om i förra krönikan. För att vi skall vara fria måste vi ha glömt vårt ursprung i en andlig dimension. Att antroposofer tror på en översinnlig värld innebär inte att man därför genomskådar avsikterna med den egna inkarnationen. Den antroposofiska kunskapen, som är av generell art, stannar för det mesta på det teoretiska planet. Och de som mediterar kan visserligen nå en fördjupad existentiell upplevelse, men knappast upplysningar om det egna livet i framtiden. Ingen kan förutsäga sin egen död.

Och de som har dåligt samvete för att de inte mediterar kan sluta med det. De saknar helt enkelt böjelse för det. Det är uppenbarligen lågprioriterat i deras karmiska bagage, helt överskuggat av huvuduppgiften – att genomföra den inkarnation de en gång förberett.

Meningen med livet – är livet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share               
        
* Robert Schwartz i boken Your Soul´s Plan.
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Det är OK att inte tro på en andlig värld

♦ ♦ ♦ Det finns ingen Gud eller någon andlig värld, verkligheten är vad den ser ut att vara, inget annat. Det finns ingen överpersonlig mening med livet, bara den mening man själv skapar. Trots allehanda religiösa föreställningar är detta materialistiska synsätt ledande i vår tids civilisation.

Det är en världsbild där man är nöjd med självklarheter, en endimensionell verklighetsuppfattning som är fullt tillräcklig. Man förtränger fenomen som nära döden-upplevelser, begreppet liv och vad medvetande är eftersom dogmen om den okomplicerade världsbilden omöjliggör kunskapssökande i dessa frågor.

Oavsett om vi är religiösa eller new age-anhängare är vi alla präglade av detta materialistiska synsätt.

Övertygelsen i synsättet är så kraftfull att man kan fråga sig – är det meningen att vi ska tro att verkligheten bara är vad den ser ut att vara? Kan det vara viktigt med en materialistisk världsåskådning? För om det existerar parallella dimensioner som behöver mörkas är den materialistiska föreställningen perfekt.

Men varför skulle det i så fall vara viktigt att vi är okunniga om en flerdimensionell verklighet? Vad finns där att mörka? Varför får vi inte veta?

För då skulle vi inte vara fria. Det är det korta svaret.

Själen, som i den andliga dimensionen är obegränsad, inkarnerar för att erfara upplevelsen av begränsning i en materiell dimension. Denna upplevelse – som är en illusion – är en dramatisk kontrast till den stora kraft vi har i den andliga dimensionen. Som odödliga är döden ett okänt fenomen för oss, men på det fysiska planet existerar fenomenet – som en illusion.

Vi förlorar vår andliga identitet då vi föds. Vi lever ett liv – och efter dödsögonblicket återupptäcker vi denna andliga identitet igen. Kontrasten mellan dessa tillstånd ger själen en fördjupad självkännedom. För själen kan en sådan upplevelse inte uppnås och bli förstådd utan en fysisk inkarnation.

Inkarnationens själva grundförutsättning är att vi måste glömma vår andliga identitet då vi inkarnerar. Vi måste tro att vår fysiska tillvaro är den enda tillvaron. Att vi är vår fysiska kropp. Övertygelsekraften i denna illusion är nödvändig för att ge inkarnationen erfarenheter för andlig utveckling. Om vi inte skulle uppleva denna separation från vårt andliga ursprung skulle livet sakna det allvar som krävs för att uppnå de erfarenheter vi söker.

Att vårt andliga ursprung faller i glömska gör inkarnationen till ett autentiskt skeende här och nu. Jordelivet är på riktigt. Vi är ställda på oss själva och kan agera fritt ovetande om en annan dimensions villkor. Detta tillstånd gör den materialistiska världsåskådningen meningsfull. Världen är vad den ser ut att vara. Du är din kropp. Och du är fri.

Att materialisterna inte tror på en andlig värld är med andra ord helt i sin ordning. Frihet och oavhängighet ger oss det erfarenhetskapital vi söker i inkarnationen. Därför är materialismen viktig för mänsklighetens utveckling.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Är antroposofer viktiga för mänsklighetens framåtskridande?

♦ ♦ ♦ Vad var nazismens inre kärna? Andligt sett alltså. Denna frågeställning drog fullt hus på ABF-huset i Stockholm på 70-talet där Manfred Schmidt-Brabant, på den tiden ordföranden i världssällskapet i Dornach, höll ett föredrag för antroposofer i ämnet. Nazismens inre kärna var varken ahrimansk eller luciferisk, fick vi veta, dessa ensidigheter står ändå i mänsklighetens tjänst. Nej det som verkade i SS var något mycket värre. Det var en kraft som är totalt likgiltig för mänskligheten, nämligen Sorat, en destruktiv världskraft, berättade Schmidt-Brabant.

Manfred Schmidt-Brabant

Manfred Schmidt-Brabant

Publiken rös inför detta avslöjande. På den tiden dröjde sig ännu kvar en uppfattning att sällskapets ordförande var mer upplyst än medlemmar i allmänhet. Manfred Schmidt-Brabant var dessutom något av en expert på hemliga sällskap. Att han besatt en avsevärd andlig skolning betraktades som självklart. Därför uppfattades föredraget som synnerligt auktoritativt. Samma med Jörgen Smit, en enastående personlighet på många sätt vars föredrag oavsett ämne var rena kunskapsfester. Då denne legendar höll en tvåveckors morgonkurs i astronomi för allmänna linjen på seminariet stängde många verksamheter, inklusive Robygge, för att medarbetarna ville lyssna. Ingen ville missa denna händelse.

Jörgen Smit

Jörgen Smit

Den allmänna uppfattningen var att personligheter som Jörgen och Manfred kommit långt i sin andliga utveckling. Må så vara. Uppenbart var i alla fall att de var mycket belästa och att de var skickliga pedagoger som kunde trollbinda med det som i väsentlig grad ändå måste ha varit läsefrukter. Även Arne Klingborg hade en omfattande allmänbildning. Realisten Arne ville avdramatisera synen på ordföranden i Goetheanum som en andlig ledare och etablera ett förhållningssätt där styrelsen i Dornach hade en mer kollegial framtoning gentemot de övriga styrelserna i landssällskapen i världen.

Är antroposofer att betrakta som viktiga för mänsklighetens framåtskridande? Det beror på vem man frågar. Antroposofer skulle svara ett tveklöst ja, en uppfattning som grundar sig på uttalanden av Steiner om att antroposoferna som grupp förberett sig i den andliga världen innan de inkarnerat. Vilket i jordelivet givit dem en böjelse för antroposofi.

Att den antroposofiska rörelsen åstadkommit mycket positivt är odiskutabelt. Och frågan om ledarna är andligt skolade eller ej förlorar något av sin laddning då de – liksom vi andra – ändå arbetar utifrån de antroposofiska ideal som syftar till mänskligt framåtskridande.

Därmed inte sagt att antroposofer är märkvärdigare än andra. Alla människor är i färd med att förverkliga sina förfödsliga intentioner att söka jordiska erfarenheter. Livsuppgifterna är olika – men lika värdefulla. Om man är antroposof eller Hells Angels-medlem är en läggningsfråga.

Vad är då en läggning? Bra fråga. Men att svaret innefattar både DNA och uppväxt är knappast hela sanningen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)