Archive for the ‘ Ett annat medvetande ’ Category

På den tiden då moral och samvete saknades och allt gick ut på att bli odödlig

Klasskampstänkandet på det röda sjuttiotalet reviderade den traditionella historiesynen. Nu sågs alla kungar i historien som förtryckare och deras undersåtar som förtryckta. Andra tidsepoker hade inte förstått detta, menade man.  Marxisterna hade till slut kommit på hur historien skulle tolkas. Av den kulturrelativism vänstern fyrtio år senare skulle omhulda fanns på den tiden inte ett spår. Här rymdes ingen respekt för kulturella särarter och mentaliteter färgade av tidsandan. Allt sånt var borgerligt snicksnack!

Men tiderna förändras. Tjugo år senare publicerade den ryske historikern Aron Gurevitj boken Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa. Här analyserar författaren människors syn på sig själva utifrån den idealbildning som rådde långt tillbaka i tiden – alltså inte efter senare tiders värderingar. Som Maja Hagerman skriver i sin anmälan av boken i Ordfront 5/97 om föreställningsvärlden hos den fornnordiska människan:

»Det fanns ingen moral i deras värld! Där fanns normsystem, men de var av ett annat slag. Människorna som begick alla dessa mord och svek tänkte inte på sina gärningar som onda eller goda. De bar inte med sig någon moralisk skala inombords som de mätte sina handlingar utifrån. De såg sig själva bara ur samhällets synvinkel – lyckades de leva upp till sitt rykte?«

De fornnordiska sagornas hjältar ser på sig själva genom omgivningens ögon, förklarar Gurevitj. Vad de vill ha mer än allt annat är gillande och respekt – de står inte ut med förakt. De söker ständigt behålla sin position i omgivningens ögon och därmed indirekt sin självuppskattning. Utanför sin grupp har individen inget värde. Tidens strängaste straff är ju fredlöshet, att bli ”socialt dödad” genom att ställas utanför lagen och utanför samhället. Introspektionen – grubblandet över samvetets röst – kom först med kristendomen, hävdar Gurevitj.

Kultur är enligt Gurevitj ett system av vissa mentala och psykologiska förutsättningar för mänskligt handlande som finns i ett givet samhälle under en given epok. Tanken att varje individ är unik och därför söker ett sätt att uttrycka sin individualitet fanns knappast alls på den tiden. Den idén kommer från vår samtid och var främmande för medeltiden. Livsmotivationen var intimt förknippad med grupptillhörighet. I den mån det alls förekom var begreppet individualism ett skällsord och den som exponerade sin individuella särart kunde råka riktigt illa ut.

Detta var nämligen ätternas era. Varje person som levde i den här världen av myter och minnen från ett legendariskt förflutet formade sitt beteende i enlighet med kulturella arketyper. Men beteendet formades i lika hög grad av tanken på en framtid där personens minne och namn skulle äras. Begreppet hjälte var centralt. Och en hjältes liv var kort och då gällde det att prestera sådana stordåd att hans minne skulle bli odödligt.

Men en hjältes stordåd var aldrig resultat av ett fritt valt beteende, hans livsväg var ”programmerad” av ödet. Förutbestämd av någon siare. Och hjältens livsväg medgav inga avvikelser från vad som var förutbestämt och han accepterade sitt öde som oundvikligt. Och apropå moral: Det som idag skulle betecknas som mord, plundring och mordbrand sågs på den tiden som hjältedåd som var naturliga för en hjältes beteende.

De gamla nordborna hade inget syndabegrepp. Det var därför inte syndaförlåtelse de var ute efter utan ett aktat eftermäle i det samhälle där de hade levt sina liv. Klok var den som visste hur han skulle bete sig och uppföra sig enligt dessa regler. Men den man som struntade i, eller var okunnig om samhällsnormerna, var dåraktig. Förfädernas egenskaper överfördes till  efterkommande i ätten. Därför var tanken på att finna en skurk eller nolla i en ädel ätt helt främmande.

När en man blivit skymfad, eller om någon inkräktat på hans egendom, sjönk hans värde och förtjänster som individ genast. Detta värde måste återställas så att han ånyo kunde åtnjuta omgivningens respekt. Därför krävdes hämnd. Men hämndeakten sågs inte som en primitiv handling utan som ett sätt att återställa ett fullvärdigt liv i samhället för hämnaren och dennes släkt. Och en sak var klar: hämndeakter kallades alltid stordåd.

De flesta historiker är ense om att det var under 1100-talet ”individen upptäcktes”. Under den grekisk-romerska epoken fanns inte begreppet ”person”. De klassiska tänkarna uppfattade det latinska begreppet persona mer som en social roll som samhället tilldelat någon av sina medlemmar. Det verkar som människor under äldre tider över huvud taget inte var medvetna om sin individualitet. De klassiska skulpturernas vackra, harmoniska och välproportionerade kroppar var som vi ser inte individualiserade, de var mer idealiserade arketyper.

Begreppet ”personlighet” verbaliserades aldrig under medeltiden. Men de kategorier i samhället som uppvisade de tydligaste individualistiska tendenserna var adeln och stadsborna. Först efter reformationen (från 1200-talet och framåt) blev ord som ”jag” och ”själv”, som refererar till individens jagmedvetenhet, vanliga.

Det har varit en lång väg till vår tids jagupplevelse och självklara individualism.

 

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Hjärnforskaren som fick hjärnblödning

Det var en vanlig morgon och hjärnforskaren Jill Bolte Taylor skulle iväg till jobbet. Men allt kändes inte som vanligt. Det gjorde ont i huvudet och hennes uppfattningsförmåga började förändras på ett märkligt sätt. Hon förstod först inte. Kroppen rörde sig  i slow motion. Plötsligt föll högerarmen ned helt orörlig längs sidan av kroppen.

”I det ögonblicket visste jag. Å herregud, jag har fått en stroke! Jag har fått en stroke! Och i nästa stund for tanken som en blixt genom huvudet på mig. Oj vad häftigt! Hur många forskare har haft möjlighet att studera sin egen hjärnas funktion och sönderfall inifrån?”

Hon hade ägnat hela sitt liv åt att försöka förstå hur den mänskliga hjärnan skapar vår uppfattning om verkligheten. Och nu fick hon vara med om ett studiebesök i verkligheten. Det visade sig att detta besök skulle vara i flera år och ge henne oskattbara erfarenheter.

Det sprutade ut massor av blod över den vänstra hjärnhalvan och det var viktigt att komma till läkare så fort som möjligt. Men hon fick alltmer svårt att koncentrera sig och tänka klart. Hon började redan förlora tillgång till den vänstra hjärnhalvans språkliga och kalkylerande förmågor. Hon kunde inte längre minnas sitt förflutna, tiden försvann liksom uppfattningen vem hon var och vad hon gjorde här som livsform.

Istället försvann hennes tidsuppfattning och hon upplevde att hennes kropp upplöstes och att hennes jag smälte samman med universum. Det var ett nirvana-liknande tillstånd av lugn, trygghet, välsignelse, eufori och allvetande. Hon fick anstränga sig enormt bara för att fokusera, medvetandet famlade för att inte tappa taget, för att komma ihåg: Vad är det jag håller på med? Ringa efter hjälp, jag försöker ringa efter hjälp!

Hon måste ringa 112, men eftersom blödningen var belägen rakt ovanför den del av vänstra hjärnhalvan som visste vad nummer är för något fanns inte begreppet för detta kvar. Likaså saknades ”filen” att be hyresvärdinnan om hjälp. Hon repeterade för sig själv om och om igen: Det är Jill. Jag behöver hjälp! Det är Jill. Jag behöver hjälp! Hon höll på så i säkert tre kvart.

I en av de återkommande vågorna av klarhet slog hon numret (som hon inte förstod) genom att para ihop krumelurerna i telefonboken med krumelurerna på telefonens knappsats. Till hennes stora lycka nådde hon sin goda vän på arbetet. Hon kände igen hans röst men kunde inte avkoda hans ord. Hjärnhalvan var så blockerad att hon inte längre kunde förstå vad någon sa. Hon utbrast: Det är Jill, jag behöver hjälp! Eller det var i alla fall vad hon försökte säga. Det som kom ur hennes mun var bara grymtningar och stönanden.

Men som tur var kände kollegan igen hennes röst och förstod att hon behövde hjälp och ombesörjde transport med ambulans.

Upplevelsen på strokens första dag var att hennes gestalt inte begränsades till där huden möter luften. Hon kände sig som en ande som hade blivit av med sin flaska. Hennes själsenergi verkade flyta fram genom ett hav av stilla eufori. En njutning långt bättre än de största nöjen vi kan uppleva som fysiska varelser. Frånvaron av fysiska gränser innebar en fantastisk lycksalighet. Hennes medvetande vistades i ett flöde av ljuvlig stillhet.

Då den vänstra hjärnhalvans självupplevelse av att vara ett fast ämne avskilt från andra nu var utslagen, njöt den högra hjärnhalvan av sin kontakt med det eviga flödet. Hon var inte längre isolerad och ensam. Hennes själ var lika stor som universum och lekte ystert i ett gränslöst hav. Utan den vänstra hjärnhalvans negativa bedömningar uppfattade hon sig själv  som perfekt, hel och vacker.

Men med utslagningen av vänster hjärnhalva skalades hennes ursprungliga förmågor bort från hennes medvetande. Hon förlorade förmågan att förstå de ljud hon hörde, hon uppfattade dem bara som ett kaotiskt oväsen. Hon förlorade förmågan att se form och färg och kunde inte uppfatta synintrycken tredimensionellt. Inte heller kunde hon uppfatta tydliga gränser mellan föremål, känna temperaturer, vibrationer, smärta eller signaler om olika kroppsdelars positioner.

Självmedvetenheten jag är och var hon bodde försvann, liksom minnet av den hon tidigare varit. Allt var bara ett fridfullt här och nu och ett lekfullt utforskande av nya sätt att simma i lyckans hav.

I den smärtsamma processen tillfrisknandet innebar var hon tvungen att välja bort den högra hjärnhalvans lycksalighet och gå in i det kaos återerövrandet av den vänstra hjärnhalvans förmågor innebar. En fråga som inte besvaras i boken är vad  hennes upplevelse skulle ha varit om hjärnblödningen istället slagit ut den högra hjärnhalvan. Skulle hon trots det ändå haft en lyckoupplevelse?

Förhållandevis snabbt återhämtade hon sig, men inte förrän efter 8 år betraktade hon sig som fullt återställd. Hon skrev boken Min stroke och föreläser numer om sina erfarenheter. Lärdomen stroken gav henne sammanfattar hon så här: ”Sinnesro är bara en tanke bort och det enda man behöver göra för att få uppleva det är att tysta den dominanta vänstra hjärnhalvans röst.”

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 3 votes)

Att erövra medlemskap i den ”vanliga” världen

Först träffas några människor – i ett hem, ute på gatan eller någon annanstans – och då upprättas kontakten genom en hälsningsceremoni. Sen börjar man prata om ingenting, och det viktiga är då inte själva ämnet utan att man upprättar den här sociala leken där man ser varandra och kontrar varandra och låter alla komma in och få vara med. Det är viktigt att man då inte pratar om någonting viktigt.

Detta skriver Iris Johansson i sin bok En annorlunda barndom som är en självbiografi om hennes liv som autist och hur hon alltmer lyckades erövra medlemskap i den ”vanliga” världen bl a genom att lära sig de komplexa sociala koder som är nödvändiga förutsättningar för människan som social varelse.

Denna lek pågår tills alla är känslomässigt tillfreds, och det kan ta mellan tio minuter och två timmar. Därefter finns två scenarier. Antingen att någon tittar på klockan och påstår sig inte ha mer tid. Då uppstår en avslutningsprocedur och man säger ”Hej då” eller ”Jag ringer” eller ”Vi ses”. Eller också blir det helt tyst i en till två minuter och då försvinner fokus på socialiseringen och istället dyker det upp ett ämne som är intressant eller aktuellt: politik eller religion eller vad som helst som alla har en mening om och som alla kan delta i. Och då uppstår ett verkligt samtal som ibland övergår till en diskussion.

Det fascinerande med dessa iakttagelser är att vi blir medvetna om hur vi faktiskt fungerar som sociala varelser. För autisten är de traditionella umgängesformerna i förstone helt obegripliga. I vuxen ålder fick Iris Johansson lära sig av sin man alla detaljer i detta spel eftersom han sa att han ”inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det gick att förstöra en social situation på så många olika sätt som jag kunde”.

Samtalet är utifrån fenomen, diskussionen är utifrån att man har antagit en värdering som man bryter mot de andras värderingar. Detta pågår tills ämnet är utagerat. Då kan det antingen dyka upp ett nytt ämne eller också bryter man upp. Och då vidtar avskedsceremonin då man åter socialiserar, leker och säger ”det här var intressant” eller ”det här får vi komma tillbaka till vid ett senare tillfälle”. Och sen bryter man upp.

Iris brukade fråga sin man hur han han kunde räkna ut varför det ena gick bra att prata om men inte det andra. Men det kunde han aldrig svara på. ”Det vet man bara”, eller ”det förstår man av sammanhanget”, brukade han säga. För Iris var detta oerhört gåtfullt. Det var först i tioårsåldern hon upptäckte att en person kunde säga någonting som en annan person kunde förstå, och att denne i sin tur kunde svara någonting som den förste kunde förstå. ”Då upptäckte jag en annan verklighet som jag inte hade vetat fanns.”



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

”Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål”

Det var en mörk natt utan stjärnor, men det skarpa ljuset från affären hjälpte mig att få en ganska god uppfattning om omgivningarna. Blas´ hus låg alldeles i närheten och jag skyndade på mina steg. Då lade jag märke till en mörk skepnad, en människa, som antagligen satt nedhukad till vänster om mig vid vägkröken. Ett ögonblick trodde jag att det kanske var någon från festen som gått innan mig. Personen ifråga tycktes uträtta sina behov vid vägkanten. Det verkade underligt. Människorna här i samhället brukade söka sig ut i täta buskage för att uträtta sina naturbehov. Jag tänkte att vem det än kunde vara, så måste han vara berusad.

Jag kom fram till vägkröken och sa Buenas noches. Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål. Håret reste sig bokstavligen på ända över hela kroppen. En stund stod jag som förlamad. Sedan började jag gå fort. Jag kastade en snabb blick. Jag såg att den mörka silhuetten rest sig halvvägs upp, det var en kvinna. Hon var kutig, och gick några meter framåtböjd, sedan började hon hoppa. Jag började springa, medan kvinnan hoppade som en fågel vid sidan om mig, och höll jämna steg med mig. När jag hunnit fram till Blas´ hus, hoppade hon tvärs över vägen framför mig och vi nästan snuddade vid varandra. Jag tog ett skutt över det lilla torra diket framför huset och brakade in genom den bräckliga dörren.

– Du borde ha vetat hur allvarligt det var så snart du såg att skuggan befann sig till vänster om dig. Du borde inte ha sprungit heller.

– Vad skulle jag då ha gjort? Stått stilla?

– Rätt. När en krigare möter sin motståndare och motståndaren inte är en vanlig människa, så måste han gå i ställning. Det är det enda som gör honom osårbar. Du har nu haft ditt tredje möte med din värdiga motståndare. Hon följer efter dig i väntan på ett svagt ögonblick hos dig. Hon fick dig nästan den här gången.

Många har läst Castaneda. Avsnittet ovan, som gjorde ett starkt intryck på mig då jag läste det på 70-talet, finns i boken Resan till Ixtlan. Det handlar om en invigning i mexikanska naturmysterier. För den som läst Steiners redogörelser för kristna invigningar är detta något skrämmande, nästan demoniskt. Boken genomsyras av mörka, magiska skeenden med ofta destruktiva följder.

Carlos Castaneda var på 60- och 70-talet en bästsäljande författare till tolv böcker. Castaneda, som var antropolog, hävdade att hans böcker inte var fiktion. Trots detta betraktades Resan till Ixtlan, utgiven 1973, som ”inte etnografiskt korrekt” av etnologer som istället klassificerade boken som ett skönlitterärt verk.

Castaneda träffade don Juan (vishetsläraren i böckerna) 1960 vid en busstation i Nogales, Arizona, där han upptogs som lärling i shamansk visdom. Denna bekantskap skulle ta honom på en andlig resa som han sedan redovisade i böcker som kom att säljas i tiotals miljoner exemplar världen över.

Han ingav hopp för de som misstrodde den moderna civilisation som drivit människor från sin andliga och sanna natur. De gamla shamanerna vet vägen, var hans budskap. Visst var visdomen tung att bära, menade han, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade på mycket rikare än vår vardagsvärld med dess materialism och banalitet.

– Din kropp visste att något var galet, och ändå tilltalade du henne. Det var förfärligt. Man får aldrig yttra ett ord till sin motståndare vid sådana här sammandrabbningar. Så vände du ryggen åt henne. Det var ännu värre. Sedan sprang du iväg från henne och det var det värsta du kunde ha gjort! Tydligen är hon inte så skicklig. En trollkarl värd namnet skulle ha mejat ned dig på fläcken, i samma sekund som du vände ryggen till för att löpa.

Dessvärre har Castanedas böcker såvitt bekant  inte tryckts om, och de är svåra att hitta på bibliotek.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Det maniska tänkandets fruktansvärda fart

Bland dem som vårdat människor i psykos finns de som försökt tränga in i sinnessjukdomens själsliv för att få mer kunskap. Av medlidande och för att kunna vara till större hjälp, men också utifrån en brinnande nyfikenhet att utforska och lära känna själslivets djup. De har använt olika metoder. En del har fastnat i sinnessjukdom för livet, andra har kommit ut igen och har kunnat berätta. Den som mest framgångsrikt experimenterade med meskalin var poeten och konstnären Henri Michaux. De redogörelser han lämnat är detaljerade och ovärderliga för förståelsen av psykosens väsen. Här några av hans iakttagelser, beskrivna i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll.

Det börjar med vågrörelser. Bilder kommer i vågor. Sen vågrörelser ”som går från ena änden av universum till den andra”. Kolossala ytor av färg, oceaner av färg. Bilderna är fängslande. Han håller på att tappa kontrollen över sin förmåga att vilja en tanke, eller ens tvinga fram en tanke. En överjordisk fart har tagit över, bortom honom, av och till som växelström, den sopar honom med sig in i sanslösa orkaner av tankar. Bombardemang av tankar. Fruktansvärd fart är det maniska medvetandets signatur.

Han ser hur tankarna opererar på egen hand. Plötsligt tar en av dem överhand… utvikningar, sidotankar; han kan inte hämta tillbaka en tanke som just passerat, eller följa den; och följande tankar ligger inte i linje med den. Och när tankarna är ”vansinnigt accelererade” börjar motsatserna; vågor av motsägelser som leder till anfall av tvivel och ambivalens. De rusar förbi i full fart, var och en jakande i ena stunden, nekande i nästa. Tankar som han blir galen av att försöka följa, korrigera, rekonstruera, sakta ner, förena, jämna till, göra definitiva, göra begripliga… Han befinner sig inte längre mellan två möjliga lösningar utan i en oscillationsmekanism. Han ser hur föremål, också tankar, får oroande liv, blir varelser och ansikten, en mångfald av väsen, som tittar på honom; ekar, upprepar hans ord, härmar honom, gör narr av honom.

När en psykos sätter in, liksom när en hallucinogen drog börjar verka, förlorar man viljekontrollen över tänkandet. Man kan inte ändra riktning eller dröja vid en detalj. Man kan inte följa upp eller ”tänka” igenom någonting. Man kan inte stanna eller starta; något stort tröghetssystem är borta, man kan inte ”manövrera” maskineriet. Det är en chock-zon, den universella upplevelsen av vad Michaux har kallat det andra tillståndet. Alla rapporter vittnar om att inträdet i det andra stadiet är likartat, vare sig det sker med hjälp av droger eller vid psykos. Den egentliga skillnaden ligger i varaktigheten. Psykosen varar från någon timme till många år. Drogupplevelsen upphör efter fem till sju timmar.

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Psykosens himmel och helvete

Den acceleration av tänkandet som äger rum i maniska tillstånd tycks bryta igenom gränserna för rum och tid. ”Jag förflyttades till en atmosfär av underverk och magi, av ockulta krafter som genomsyrade allt, trots att jag inte alls hade intresserat mig för sådana ämnen före min sjukdom”, berättar en som upplevt psykosens himmel och helvete. Upplevelsen av mani är ett fantastiskt fysiskt och psykiskt drama som väcker till liv den skönhet, makt och terror som finns i alla människor. Upplevelserna är mycket påtagliga, ger djupa intryck och är svåra att motstå. Detta står att läsa i boken Galenskapens förförelse av Edward M Podvoll, som är en beskrivning av psykosens väsen.

Var och en som intresserar sig för psykotiska fenomen häpnar över hur plötsligt och abrupt en individ kan gå över gränsen till sinnessjukdom. Den gränsen har en speciell struktur, en sekvens av psykologiska händelser.

Donald Crowhurst engagerade sig livet igenom i en rad spektakulära och våghalsiga projekt som blev legendariska bland hans vänner. Det var alltså helt i Crowhursts stil när han utan erfarenhet av segling kastade sig in i en internationell tävling om ensamsegling jorden runt. Seglatsen började 30 oktober 1968 och skulle pågå åtta månader. Olyckligtvis blev han sinnessjuk under resan. Man fann aldrig hans kropp. Däremot båten med hans loggböcker där han noggrant beskrivit de olika faserna i de mentala stadier han genomgick.

De första två stadierna i den psykotiska transformation som här beskrivs är tankarnas fart och desynkroniseringen av psyke och kropp. En ökad press i tänkandet, en okontrollerad tankeverksamhet som ger eufori, fysiskt välbefinnande och en stegrad känsla av precision: ”Jag häpnar över mina reflexer… jag fångar saker med händerna redan innan de börjar falla”. Under en vecka skriver han över 25 000 ord om sin tro på tankens intellektuella makt över kropp och materia. Under allt högre fart riktar han uppmärksamheten på det rena medvetandet och möjligheterna av att ”slunga ut ett renat intellekt ur en fördärvad kropp”.

Så träder han in i absorptionstillståndet. Det är ett tillstånd av stegrad koncentration, en fördjupad och koncentrerad ansträngning där han glömmer tiden. Detta är en rent mental njutning där han kan bibehålla sin känsla av sammanhängande självupplevelse genom att utvidga väggarna för sitt medvetande så att det skenbart omfattar hela kosmos – och därmed besegra förändring och död. Jagets imperium fullt utvecklat. Han känner att han absorberar sig in i Einsteins tänkande, särskilt hans djärva språng bortom tid och rum i relativitetsteorin.

Genom denna ohämmade identifikation med Einstein har han glidit in i stadiet insikt och makt. Och nu kommer tankarna jag är modig, jag kan vad som helst, jag är energi och impuls, jag är Gud, jag är bortom Gud, jag är den enda människa som inser vad detta betyder, jag kan göra mig själv till ett kosmiskt väsen. Berusad av sin tankes makt uppnår Crowhurst nu en särskild form av psykotisk frihet och går obönhörligen in i det stadium då han är bortom lagen.

Han har nu överskridit de gränser och regleringar som i vanliga fall inskränker tänkandet. Alla konventioner, begränsningar och lagar som mänsklig moral, mänskliga ritualsystem, språkregler och auktoriteter. Han känner att alla lagar är oäkta konstruktioner och att han på ett enda ögonblick kan både skapa och upplösa dem. Eftersom han känner sig ha högsta kontrollen kan våld användas för att tjäna den sanning som upptäckts av ett maktfullkomligt Jag är.

Nästa stadium leder honom in i transformationens sista episod som slutar med döden. Detta är inledningen att på gränsen till ”fullständig frihet” rasa ner i paranoia – stadiet med motstridiga order. Han är ”förargad” på de kosmiska väsendena. Något var fel: ”Tentakler sträcker sig efter mig från havsdjupen.” Han upplever aggressionens pisksnärteffekt. Den förföljelse som psykotiska individer upplever i detta stadium är en personifiering av deras egna tvivel, tvivel som har ignorerats och aggressivt avvisats under tänkandets ökande fart.

På en sekund upplöses alla hans tidigare beräkningar rörande honom själv och universum i tvivel. Han får en obeskrivlig känsla av att sakna fotfäste. Hur kunde han ha gjort ett så brottsligt misstag? I flera dagar hade han varit en gud i en dödlig kropp och allt som nu återstod för att fullborda lösningen var att han slungade ut sin kosmiska intelligens ur kroppen.

I de sista anteckningarna i loggboken frågar han sig om han lärt något av de underliga resor han varit med om. Han arbetar oavbrutet på att utesluta sina tvivel på sitt slutliga Jag är. Detta var slutstadiet – död och återfödelse. Detta var inte något besinningslöst hafsigt självmord. det var Crowhursts sista försök att driva pressen i sitt psyke till kulmen och därigenom kristallisera sin intelligens i en obeveklig nedräkning till döden. Han kämpar med livets, tidens och dödens mening. ”Jag är vad jag är, och jag ser vad jag begått för försyndelse. Det är slut… det är slut… DET ÄR BARMHÄRTIGHETEN.”

W3Counter

Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)