Antroposofiska språkbombasmer – betydelsebärande eller luftpastejer?

♦ ♦ ♦ Vi har tidigare betraktat de språkliga egenheter som präglar den svenska antroposofin. Här finns tydliga ambitioner att glänsa med svårtuggade begrepp och flotta ordpastejer inspirerade av den tyska språkanden, som många gånger trängt undan den mer anspråkslösa svenska språktraditionen. Vilket är förståeligt med tanke på antroposofins tyskspråkiga ursprung.

En del vill beliva de ofta torra och svårtillgängliga antroposofiska texterna, få dem att kännas märkvärdiga och fulla av innehåll. Ulrike von Schoultz är en av dem som utvecklat en stor retorisk skicklighet i detta. I senaste numret av Forum Antroposofi visar hon denna förmåga i en presentation av ett pågående arbete med mysteriedramerna i Järna. Hur göra teaterrepetitioner intressanta? Det är inte lätt eftersom det inte finns något konkret att rapportera, men Ulrike försöker ändå genom att bibringa egna känslor och funderingar:

»Numera känns det som vi är i en gemensam ström där vi bejakar projektets egen levande och växande lagbundenhet.«

Facsimil ForumDetta är äkta antroposofiska. För att objektivera sina egna reflexioner inkluderar Ulrike läsaren  i en vi-känsla. Något så tråkigt som ”projekt” behängs med värdeladdade begrepp som är typiska i antroposofiska sammanhang. Detta är en uppvisning i hur man kokar soppa på en spik.

»Det ÄR den levande lagbundenheten och substansen som har varit vägledande för fortsättningen och omfattningen av projektet. Och alla vi som har bejakat arbetet kan emellanåt tycka att vi arbetar på att med varje steg framåt i projektet även vidga våra egna gränser.«

Läs den första meningen igen. Vad är ”en levande lagbundenhet och substans”? Inte lätt att förstå ärligt talat. Kanske menar Ulrike den ”fördjupning och kontinuitet” som kommer från den som leder projektet. Hans bidrag ”växer ur ett eget pågående arbete med dramerna”, och detta har ”varit vägledande” för projektet, som hon skriver.

Detta abstrakta finspråk, som vi vid tidigare behandlat vid flera tillfällen, är vanligt inom Järnaantroposofin.

En del skulle avfärda det som snobbigt snömos. Det ser snyggt ut men är tomt. Ändå ger formuleringarna paradoxalt nog intryck av ett dynamiskt skeende. I avsaknad av fakta ger Ulrike oss ändå en känsla av stämningsläget i förberedelsearbetet. Och det är skickligt.

»Vi är i en levande process som ställer oss på prov med samma allvar som livet självt emellanåt brukar göra.« 

För att nå full effekt viker Ulrike inte ens för det pretentiöst bombastiska. För att inte helt tappa greppet om verkligheten måste läsaren därför ibland påminna sig om att det faktiskt bara handlar om en rapport från en repetition på en amatörteater på vischan. Och eftersom Ulrike inte har någon konkret info om uppsättningen avslutar hon med en magnifik luftpastej som tar andan ur läsaren:

»Bara i det fältet, där alla tillkortakommanden av den egna vardagsmänniskan visar sig i all sin tydlighet kan det mest innerliga mötet med den egna skapande människan bli verklighet.«

Minsann inga futtiga perspektiv på en teaterrepetition.

Det är med blandade känslor jag läser såna här texter. På den tiden jag befann mig mitt i smeten förstod man sällan innebörden av liknande abstraktioner. Men de var ändå betydelsebärande. Det finns nämligen ett outtalat förhållningssätt i antroposofiska sammanhang att fördomsfritt ta till sig även det man inte direkt kan genomskåda – nödvändigt inte minst i läsningen av Steiner. En som vill förstå allt i antroposofin kommer aldrig att bli antroposof.

Det är detta häcklarna inte inser. De ställer förnumstiga krav på logik och full transparens. De ser inte det naiva i en sån hållning, att den visar brist på mänsklig mognad. Existensens djup och omfattning kan ingen ”förstå” i vanlig mening. Bara förundras över.

Samtidigt är det en mycket tunn gräns mellan högtidlighet och löje. Och antroposofiska texter har ofta den högstämdhet Ulrike här ger prov på. Även om den existentiella dimensionen är en naturlig del av antroposofiska framställningar kan det lätt låta pretentiöst. Och därmed tacksamt att driva med.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
Antroposofiska språkbombasmer - betydelsebärande eller luftpastejer?, 10.0 out of 10 based on 1 rating
    • Ann
    • april 15th, 2015

    Hur lätt ställer sig inte ord i vägen. Vad betyder ”antroposofiskan” för möjligheterna att nå ut i en tid av intensiva utmaningar, kraftmätningar som öppnar stort för existentiella frågor, längtan efter djup och vidd?
    Många moderna tyska författare skriver tyngdlöst och klart – äger sitt instrument – där tyskans speciella kvaliteter träder fram, såsom vigheten.
    Jesus Kristus talade ju i liknelser för att alla skulle kunna förstå. Han red inte på någon hög häst över huvudet på folket, allra minst en stridshingst, utan valde en liten åsninna.
    Jesus bröt med judisk fundamentalism, eller sin tids PK-ism och åsiktskorridor; blev hånad och bespottad; visade förhållningssätt; att tåla kränkning, rakryggad och med bibehållen värdighet; känna smärtan och låta den verka inombords att ombildas till nya förmågor.
    Golgatavandringens olika stationer kan betraktas som steg i en grandios invigning. Mäktiga tablåer att begrunda och meditera över i dagens dramatiska kamp om människans själ.
    Antroposofin behövs, behöver ”självständiga människor som tar ansvar för antroposofins verkande i världen”. Inte bara ”förvaltare av arvet efter en stor människa”.
    Religionernas esoterik förbinder, bildar bro för fredlig samexistens. Att lyfta fram den nivån på fundamentalismens bekostnad syns oerhört viktigt.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. @Ann

    Javisst. Men denna önskan kommer att ta tid att förverkliga. När man levt så länge som jag inser man förvånat hur lång tid allt tar. Man ser idealen och jobbar på att förverkliga dem. Men ser att man inte nått egentligen nånstans vid 70 år fyllda. Och som jag har jobbat! Man får fortsätta nästa inkarnation.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. «Antroposofin behövs, behöver ”självständiga människor som tar ansvar för antroposofins verkande i världen”.»
    Även en sådan sats är för mig ett ”abstrakt finspråk” som fabulerar om vad som menas utan att exakt påpeka innebörden. Att tala om att antroposofin kan verka, är en fras. Människor kan verka – och andliga väsen – eventuelt inspirerad ur den antroposofi som Steiner skapade. Hans antroposofi kan eventuellt ha eller få en verkan på den enskilde liksom alla slags ideer, men detta är en viktig nyansskilnad. Vad många gör tillsammans kan kanske också ha en verkan på omgivningen. Det gäller att vara noga med formuleringarna här.
    Jag skriver mäst på tyska nu för tiden och det skärper istället min språkkänska mer än att låta den svälla upp. Så försöker jag att unnvika att använda begrepp om andliga fenomen som inte baseras på egen erfarenhet. Så använder jag nu för tiden även begreppet antroposofi antingen bara i samband med Steiners antroposofi eller som den konkreta indivduella visdom som den enskilde faktisk förmår att formulera ut ur egna andliga erfarenheter.
    Om antroposofi (altså inte antroposofin) skall få en mening i framtiden måste å ena sidan förhållandet til Steiners antroposofi (antroposofin) bli mer och mer forskande, vetenskapligt, och å andra sidan förhållandet till den indivduella erfarenheten (antroposofi) mer och mer eksakt beskrivande. Alla omskrivningar i rikning mot att vilja låta det personliga bli allmängiltigt och som uttrykk för ett abstrakt ”vi” – som i exemplen i uppsatsen ovan – leder altså bort från en personlig ”antroposofisk” (begreppet borde undersökas) strävan.
    Resultatet kan bli som i en språkbombastisk sats av den nyvalde styrelseledamoten Constanza Kaliks i senaste numret av månadsbladet ”Anthroposophie Weltweit”:
    ”Ein Erkenntnisweg öffnet einen Spalt zur Wirklichkeit – aus den realen Möglichkeiten eines jeden, aus seiner Konstitution, aus Umfeld und Kontext, aus denen er kommt. Da es für einen Menschen allein nicht möglich ist, umfassend zu erkennen, braucht es eine Gemeinschaft wie die Anthroposophische Gesellschaft. Da kann sich die Suche nach einem Erkennen der Ganzheit der Wirklichkeit als gemeinsames Vorhaben entwickeln, eine Erkenntnis, die tief verwandt ist mit dem Willen zur Tat, mit Weltverbundenheit und Verwandlungsmöglichkeiten.“
    Min översättning:
    ”En kunskapsväg öppnar en spalt till verkligheten – ur de faktiska möjligheterna hos varje individ, ur dess konstitution, ur den miljö och de sammanhang som han kommer ifrån. Eftersom det inte är möjligt för en enskild människa att inse (kunskapa) till fullo, behövs det en gemenskap så som Antroposofiska Sällskapet. Då kan sökandet efter ett kunskapande av verklighetens helhet utveckla ett gemensamt projekt, en kunskap som är relaterad djupt till viljan att agera, vara förbunden med världen och med omvandlingsparametrar.”
    Jag kunde skriva en hel uppsats om dessa rader, men tar här endast upp den meningen som hävdar att den enskilde inte kann nå kunskap om helheten i en sak eller ett andligt fenomen. Detta påstående är strunt, då antroposofin faktisk grundar sig på att Rudolf Steiner kunde nå en omfattande kunskap om den andliga världen. Om Antroposofiska Sällskapet idag bara kunde fortbestå därför att så många enskilda endast i samarbete kan nå fram till kunskap om det andliga, borde väcka fågan vad som är skillnaden på vad den enskilde gör på sin övningsväg och vad som tilkommer när man är tillsammans i en grupp. Det är just den enskildes förmåga att faktisk kunna nå omfattande kunskap som berättigar att de sammansluter sig och vill stödja varandra för mer och mer autentisk kunskap om verklighetens alla facetter och nivåer. Mysteriedramerna handlar just om dessa kvalitativa skilnader i det spirituella övningsarbetet hos individen, dess relationer till andra individer och till gruppen.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. Några efterföljande kommentarer på Facebook

    Johannes Ljungquist Är inte dessa luftpastejer i själva verket ett uttryck för bristen på andliga erfarenheter? Det verkar som om man vill dölja dessa genom att låtsas ha dem. Man tror man kan tänka fram dem, filosofera dem.

    Jostein Sæther De språklige ostesuffleene er vel uttrykk for så mangt, blant annet også for en intellektuell oppblåsthet som i stedet for å bidra til åndelige opplevelser står i veien for dem, fordi man vet så mye og kan briljere med det man vet. Filosofisk tenkning skulle i følge Steiner egentlig bidra til å skolere tenkningen mot en ferdighet å kunne formulere det man sjelelig opplever. En tenkning som ikke ledsages av følelsens avveiende innlevelse bruker i stedet begrepene som skjold mot hva man kunne oppleve.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Sara
    • maj 3rd, 2015

    Här har du hittat en mycket god poäng! Förvisso en god egenskap
    Att förgylla en skittrist aktivitet och göra den märkvärdigare än den är
    Men ja oj vad ont i magen jag får då jag minns det där…dravlet. Här
    Vill man helst skrika; Fire……!!!! Pang pang pang! Skjuta så att
    Det exploderar, kan nån j-l förlösa??? Prisa Gud uppståndelsen är
    Nära….
    Nån dag måste väl också Järna ta fyr? Eller behövs det annat än
    Bivaxljusen för att det ska ske?
    Men Steiner själv han kunde ju verkligen brinna. Hans språk var som
    Oraklernas orakels, totalt befriat från tomma abstraktioner…

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.