Har antroposoferna förstått antroposofin?
Arne Klingborg var inspiratorn som i sin person och gärning förkroppsligade den svenska antroposofin. Det var han som formulerade uppgifterna. Efter hand förklingar hans impuls utan att vi egentligen summerat vad den kommit att innebära. Utan gemensamma rådslag om framtida riktlinjer. För är det inte så han skulle ha gjort? Arne inbjöd oss alltid att vara delaktiga. Istället lunkar det bara på som om inget hänt. Kanske är det just detta fantasilösa business as usual som utgör själva markören för paradigmskiftet.
Troligtvis behöver vi tid att rätt värdera. Sedan länge är vi inne i ett krasst samhällsklimat där vår strävan rådbråkas i en normaliseringsprocess som hotar att beröva oss det vi kom hit för: inspirationen, idealismen, offerviljan. Mitt i allt det vanliga kan det slå en att vi faktiskt hade förmånen att få vara i paradiset en stund. Idag är vi upphunna av de grå männen.
Men en epoks höjdpunkt måste med nödvändighet följas av en nedgång. Och även här finns uppgifter. Bakvattnet behövs också, det ger perspektiv. Att normaliseringen resulterat i konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är en oundviklig följd av vår brist på format. Men detta är också karma.
Man kunde önska att rörelsen igen skulle få en kraftfull och karismatisk person att inspirera oss. Men många avvisar denna önskedröm. ”I vår tid”, säger de som har läst sin Steiner, ”ska man inte ha den gamla sortens ledare. Uppgiften för framtiden är ett ledarskap på kollegial nivå”. Med framtid menar man egentligen nu. Men det är svårt att se att vi idag plötsligen skulle vara mogna att i en sorts masskollegium leda antroposofin in i framtiden. Steiners utsaga om framtidens ledare måste rimligtvis tolkas mer principiellt och då avse mer utvecklade människor.
Dessutom var Arne långt ifrån en traditionell ledartyp. Genom att definiera påtagliga ideal vi kände igen fick han oss att dra åt samma håll. Känna att vi alla deltog. Ingen av oss kommer i närheten av den förmågan idag. Landskapet är ett helt annat. Stigarna är upptrampade, den kreativa atmosfären ersatt av alltmer fastställda rutiner.
Men kanske har vi större problem. Vi har till exempel ännu inte lyckats formulera antroposofins egenart, vilket gör den obegriplig för offentligheten. Man kan inte uppfatta själva idén antroposofi som tankefigur. Därför är den i praktiken non existent, man ser bara en gruppering med ett namn man inte förstår innebörden av.
Man kan undra varför vi under alla dessa år inte prioriterat frågan. En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra. Tanken är inte så orimlig som den verkar. Antroposofins massiva mångfald och brist på sammanfattningar gör den svåröverskådlig.
Det råder delade meningar om vad antroposofi är därför att vi inbördes ännu inte enats om antroposofins identitet. En del menar att antroposofi är en skolningsväg, andra att det är en vetenskap, ytterligare några att det är en världsåskådning. Arne t ex föreslog `livskonst’. Dessutom finns en utbredd föreställning bland antroposofer som avvisar en enhetlig beskrivning av antroposofi. Man menar att otydligheten är bra eftersom den visar på bredden och ger var och en frihet att själva avgöra hur antroposofin skall förklaras. En ”sanktionerad” beskrivning av egenarten skulle beröva oss möjligheten till egna formuleringar.
En sådan hållning gör inte antroposofin precis lättillgänglig. Av den som trots allt intresserar sig krävs en avsevärd ansträngning att ”komma åt” antroposofin. Till bilden hör ointresset i ledande kretsar för medlemsantalet i Antroposofiska Sällskapet. Den förhållandevis låga tillströmningen av medlemmar är inget som föranleder analys. Inga självkritiska samtal om tänkbara orsaker, än mindre förslag till åtgärder.
Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare. Det betonas att medlemskap i Antroposofiska Sällskapet är en privat angelägenhet. Från ledande håll ser man ingen anledning att underlätta den processen. Orsaken kan man fundera mycket över.
Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande. Detta är fortfarande en känslig materia som ännu inte anses mogen att diskutera i den konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.
Du har satt sakerna i rullnng.Det är bra. Det är en sak att göra nu,-röra ordentligt om i dom befintliga grytorna!Eller bli sekterist.Det fattas et avtal,ett datum,en tid.
Nu har jag läst alla inlägg och känt igen mig och rörts om. Jag måste säga att jag utan att vara insatt tycker att AK tycks företräda en impuls som är upplivande. Jag blev väldigt intresserad av densammes ”organisationskultur”. Det lät som något som omedelbart skulle kunna befria åtminstone mig ur min antroposofiska handlingsförlamning. Om ett sådant förslag av tillräckligt många skulle anses önskvärt vore det väl bara att samla sig till en gemensam ”offentligt” uttalad proposition. Skulle eventuell ledning inte lyssna, bleve missförhållandena uppenbara och konsekvenserna oundvikliga. Eller, jag kanske lever i det blå? Förmodligen.
Impuls – Känsla
Delaktighet – tillhöra
Otydlighet i målet – splittrat vi
Först vill jag säga tack för en fantastisk blogg. Du ventilerar på ett sätt som känns uppfriskande och bjuder in till eftertanke. Du fångar på ett bra sätt att vi som människor behöver impuls. En impuls som vilar på en stark känsla och en stark förståelse och slutligen en förståelse varifrån dessa känslor och tankar kommer ifrån. Ett ord att minnas IMPULS. Att ha den inom sig är en välsignelse, att ha den i närheten hos någon annan är också en välsignelse, att veta var man kan finna impulsen är också en välsignelse.
Utan impuls är det, precis som du säger ett handlande utan impuls. Vi gör som vi brukar. Ingen utveckling. Ingen impuls.
Delaktighet – tillhörighet. Ett starkt behov hos en människa. Lika starkt som alla andra basbehov. Får vi inte tillhöra är det som att törsta efter vatten eller hungra efter mat. Vi känner oss tomma och hungrar. Människan vill tillhöra. Arne förstod det så han bjöd in. Utan gemenskap inget vi. Utan riktlinjer – inget mål. Inget mål – inget vi.
Jag hoppas att du, Johannes, nu skjuter startskottet för att något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner det inom mig som en eld. Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig och att vi alla i någon mening ropar efter det. En fantastisk känsla.
Ett skifte är vid handen och jag hoppas att vi alla nu spinner in allt vi samlat på oss i kokongen och startar det arbete som gör att vi så småningom kommer att komma ut som transformerade larver.
Vi skall som så många andra fälla ut våra vingar och precis som Steiner peka mot målet. Steiner och alla andra andliga ledare är inte själva målen. De tolkar målet (visionerar)pekar mot målet och erbjuder verktyg och övningar som hjälper oss framåt. Steiner byggde sin kunskap på sin tids vetenskap och framsteg. Vi bygger vår kunskap på dagens kunskap och framsteg. Det är dags för oss att sammanfatta, samla oss, bjuda in och börja arbetet.
Jag känner, fast jag inte är en antroposof i den gamla skolan kanske inte ens en antroposof i den nya skolan, som människa, impulsen att transformera, förnya, tillhöra, skapa ett vi genom att formulera målen. Diskutera hur och sen börja ett synkroniserat arbete för att tolka och peka vidare.
Jag ser att Ytterjärna format impulsen och skickat den ut i samhället. Samhället har trängt in i Ytterjärna med sin business as usual. Ytterjärna har nu blivit samhället och samhället har blivit impulsen. Impulsen för alla inte bara några få. En impuls är just en förnyelse för alla människor. En förnyelse som kräver mod och mycket kreativitet. Vi står där i Ytterjärna som samhället, frukten av all kreativitet, formen i vilken vi verkar. Vill vi vara en impuls eller en form? Vi behöver modet att släppa taget om formen. Äta oss ut ur kokongen och med darrande steg klättra ut för att torka våra vingar.
Konventionella revirstrider och småaktigt manövrerande är väl just ett uttryck för samhällsbärandet men inte nyskapandet. Samhällsbärarna är beroende av nyskaparna eftersom samhället är en form som ständigt måste förnyas för att inte rasa samman.
Jag ser att vi idag är mogna för att dela ledarskapet. Diktaturerna faller. Ledarna störtas. Vi visar en längtan efter konsensus, ett delat mål, ett Vi. En förståelse som gör att vi alla kan axla ledarskapet. För det krävs konsensus, transparans, inbjudan och att släppa de fördelar som skadar andra. Har vi som mål att tillfredsställa alla människors basbehov i första hand och inte tömma jordens resurser för egen vinning hägrar något helt fantastiskt i fjärran. Att komma närmare det gudomliga målet som ännu är okänt för oss. Vi kan ana det genom att uppfylla varandras basbehov, Vi kan ana det genom att vara arkeologer i vår historia men vi har ännu inte en klar bild av vad vårt medvetande här på jorden har för mening.
Problemet är som jag ser det att vi inte lyckas formulera människan egenart. Antroposofin är en tolkning av det. En tolkning bland många andra. Vår uppgift är att tolka människans egenart inte antroposofins egenart. Antroposofin kan hjälpa oss men är inte målet i sig. Att vara antroposof innebär inte att vara människa. Det innebär att utveckla människan i sig själv. Att vara människa är något mycket större. Att bli antroposof är en bit på vägen.
Otydlighet är bra men bara som uttryck. Otydlighet i målet skapar förvirring, splittring och inget vi.
Antroposofin är en väg till människokännedom precis som alla andra försök att tolka vad människan är, och vad hennes mål är. Antroposofin passar en viss sorts människor. Människor vi vill vara med, samla och utforska målet tillsammans med. Vi kan som antroposofer forma oss själva mot att bli mer människor. Som jag tidigare sagt, har människor basbehov. Basbehov som om uppfyllda är en kränkning mot oss själv och andra människor.
Uppfyller du inte dina basbehov så kränker du människan i dig själv. Kränker du din medmänniskan basbehov så kränker du människan i någon annan. Uppgåendet i egot kan vara en förfärlig sak när det kolliderar med dina egna eller andras basbehov. Basbehov som alla kan förstå, som vi alla har gemensamt.
Det är fritt för var och en att verka på vilken nivå som helst som antroposof precis som vi kan vara en läkare på högre eller lägre nivåer. En läkare verkar för människor som har svårigheter med sina behov. En läkare med stor kunskap kan tillfredsställa fler behov. En läkare med mindre kunskap kan tillfredsställa färre behov.
Som antroposof kan du vara mer eller mindre insatt i kunskapen. Ju större kunskap desto större förmåga att hjälpa dig själv och andra. För det är ju vad livet går ut på, att hjälpa sig själv och andra att bli människor. Utmärkande för människan är hennes behov. Där basbehoven bara är grunden för allt hon behöver.
Den som blir läkare för att vifta med sin titel är ingen människa. Hon är en titel. Den som är läkare och låser in sig tillsammans med andra läkare för ett utveckla läkarvetenskapen är i bästa fall forskare som utvecklar något nytt. I sämsta fall ett uttryck för ömsesidig beundran och titelviftning, som inte tillfredsställer människans behov utan människors egon.
Målet och vi:et tycks vara en ickefråga. Varför skall vi utveckla oss när vi redan är perfekta människor. Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.
Den kreativa människan uppskattas sällan i sitt nu. Hon får ofta uppskattning efteråt. När vi andra kommit ifatt. Antroposofin är inför samhället en kreativ rörelse som aldrig får kämpa för att bli omtyckt och accepterad. Hon skall alltid kämpa för människan vad samhället än tycker om saken. Så uppstår impulsen. SÅ uppstår antroposofins värde. Därför måste vi ligga avsides för att slippa den dagliga kritiken ”att det går inte” ”så kan man inte göra”. Vi behöver avskildheten för att växa precis som fostret behöver livmodern. Låt oss vända oss bort och inåt. Samla oss som ett vi. Fråga oss vad vi som människor behöver. När vi hittar ett svar formar vi målet, tar reda på hur, formulerar ett tidsspann och startar upp rörelsen igen.
Rättelse
Basbehov som om inte uppfyllda är en kränkning mot oss själv och andra människor.
@Michel
Hej Michel, roligt att du gillar bloggen. Din kommentar andas optimism: ”Något fantastiskt kommer att hända i Ytterjärna. Jag känner att det formar sig…”.
Men också en mer behärskad iakttagelse av vad som faktiskt föreligger idag: ”Kanske är det så att det bara finns egon kvar i Ytterjärna. Alla människor har lämnat platsen.”
I övrigt funderar du kring vad som borde göras. Men att jag kunde vara den som sätter igång en process av förnyelse i Ytterjärna är nog få som tror – inte jag i alla fall. Mina krönikor om sällskapet och den antroposofiska rörelsen är nog snarare ett bevis på motsatsen och där ligger också min invändning till din optimism.
Den antroposofiska rörelsen har sett sina bästa dagar – inte minst sällskapet. Alla tecken tyder på det. Jag har inte sett något symptom som skulle visa på motsatsen. Och bara det faktum att detta inte diskuteras visar något ännu mer alarmerande: avsaknaden av krismedvetande. En diagnos är det nödvändiga första steget för att inleda en förnyelseprocess.
Att jag startade Mummel i kön var för att inför mina antroposofvänner formulera hur jag upplevde problemen i rörelsen. Ingen annan har gjort det vad jag vet. En del har liksom du kommenterat dessa texter. Men regelrätta diskussioner om vägval har varit få och hur som helst aldrig lockat fram företrädare för rörelsen eller styrelsen.
Och detta är något mycket typiskt för rörelsen, åtminstone i Sverige. Man låtsas som om det regnar, som om dessa krönikor inte existerar. Och därför slipper man ta tag i detta berg av problem.
Detta är ingen överraskning för mig. Det primära för mig har hela tiden varit att problematiken måste formuleras – av mig eller någon annan. Jag menar att det är viktigt på lång sikt. Och jag vet att många antroposofer har läst texterna. Det är det viktiga.