Om mörkrum i köket och hembiträdet som band min syster vid ett träd *

♦ ♦ ♦ Med ett så upptaget äkta par som Eva och Lars krävdes hembiträde, en vanlig lösning på den tiden – även för mindre bemedlade. Eva hjälper Lars i hans arbete och upplever sig själv som en misslyckad hemmafru. I ett brev tillfrågar hon därför en väninna om hon känner någon flicka som skulle kunna vara intresserad av att arbeta som hembiträde, och hon beskriver villkoren.

»Busspengar till och från Årsta betalar vi, hon skulle börja kl 8 och sluta kl 7 [19], ha varannan söndag ledig och varannan vecka en vardag från kl 2. Maten har hon hos oss, bostaden håller vi, likaså lakan, handdukar m m, lön 100 kronor i månaden (i början, är hon bra får hon småningom mer). Om hon efter 14 dagars uppsägningstid vill sluta innan hon varit ett år, så drar jag av respengarna på lönen. Efter det hon varit ett år får hon sluta utan avdrag. Hon behöver inte alls veta någonting om matlagning, jag ska vara hemma och sätta henne in i allting och skriva upp hur allting görs när jag är borta. 14 dagars semester får hon nästa sommar om hon är kvar då, då kan hon ju resa hem och vila sig och berätta om sina upplevelser.«

I fotoateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

I ateljén på Regeringsgatan med fotoeleven Gerda Antti.

Dessa villkor upplevdes på den tiden troligtvis som rimliga. Både Eva och Lars var hedersmänniskor som hellre bjöd till lite än snålade. Men det viktiga är att hembiträdet ”har hjärta för mina barn”, skriver hon. Och hon tillägger om Johannes: ”Om man behandlar honom utan förtroende, inte låter honom hjälpa till och följa med så är han så känslig att han gråter för allting man sedan vill att han ska göra.” Hon kan i nödfall tänka sig ett hembiträde med åtföljande barn, ”men då måste naturligtvis lönen bli mindre”. Mamma Florence har hittills hjälpt henne sköta barnen, men bara ”ett par dar i stöten” så hon kunnat arbeta i stan.

Syster Lena och jag hade våra sängar i barnkammaren. Vi hade ritat på tapeterna vilket jag skämdes för, och man talade strängt med mig då jag hoppat från skåpet vid fotändan ner i min säng så att botten gick ur den. Det lästes sagor, men mest sjöng mamma Eva med oss vid läggdags då hon bidrog med en andrastämma. Jag sög på tummen och både Lena och jag plockade ludd ur filtarna att ha i ögonvrån då vi skulle sova. Filtarna blev därför med tiden väldigt tunna.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

På besök hos farbror Birger och faster Märta i ateljévåningen på Bergsunds strand.

Vårt hus i Årsta låg vid en flack backe i ett lugnt förortsområde. Backen var perfekt för kälkåkning på vintern. Mitt emot huset låg mjölkaffären, en kanske 15 kvadratmeter liten butik med disk och vid väggen ett stålkar med mjölk som slevades upp och hälldes i de emaljerade mjölkkrukor man kom för att få fyllda. Ibland kom isbilen med sina isblock på det övertäckta flaket. Chauffören satte på sig en tjock läderbit som täckte den axel isblocket skulle bäras på. Isblocket togs från flaket med en stor saxliknande gripklo. Blocket måste ha vägt åtskilligt, säkert åtminstone 20-30 kilo. Isen var nödvändig för att kyla mjölken i mjölkaffären, det fanns inga kylskåp då ännu. Ibland fick vi veta att grädden som kommit in till affären var så färsk att den var varm. Det älskade mamma Eva. Då sprang hon ned med oss för att köpa ett mått som vi sedan andaktsfullt läppjade i oss hemma.

Dessa barndomsår hade vi en lång rad av hembiträden, de flesta snälla och rara, flera var tyska, men så fick vi en ungerska som inte kunde tala svenska och som medförde ett litet barn. Hon betedde sig oacceptabelt skulle det visa sig, och Eva beklagar sig inför en väninna.

»Ni förstår, det är verkligen synd om mina barn för närvarande – det värsta är inte att ungerskan ingenting kan och ingenting lär sig utan att hon binder Lena vid ett träd istället för att gå ut med henne och att hon skriker åt ungarna med zigenareröst, som får en att hoppa högt varje gång. (…) Tänk er nu Lena bunden med ett snöre vid ett träd – hon snor in snöret kring benen och en vacker dag runt halsen, och portvakten och andra människor i huset får gå ner och hjälpa henne då och då. Jag förbjöd henne att binda Lena och då lät hon henne sitta i vagnen utanför porten, men Lena vill ju röra sig och springa omkring, så hon hoppade sönder den. Och sen binds hon igen!«

Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

 Halvsyskonen i barnkammaren med slitna och lagade strumpor.

Jag har svaga minnen av detta. Hon lär inte ha blivit långlivad hos oss. I ett handskrivet brev till Eva i Skanör 25 juni 1949 meddelar Walter att hans far Josef avlidit samma dag.

»När han kom hem från lasarettet trodde han ibland att han redan var död, men när han sista natten före medvetslösheten steg upp och [dottern] Vera sa åt honom att gå till sängs, svarade han: `Ska jag lägga mig och dö då?´ Och han steg inte upp mer. Dagen därpå ropade han [Walters] mammas namn Edla, en hel timme i sträck. När Vera sa åt honom att tänka på grannarna sa han: Ska inte en hustru vara vid sin mans dödsbädd?«

Edla hade då varit borta i över trettio år, hon dog 1912, året då Titanic gick under. I samma brev berättar Walter att Josef ”aldrig brytt sig om Samfundet eller Sällskapet” och aldrig intresserat sig för något kyrkligt. Och bror Bernts förhållande till Kristet Samfund var ansträngt sen Karl Engqvist vid något tillfälle sårat honom. Och han berättar om två väninnor som ”blivit tokiga”.

»Summan av allt detta gör att man känner ångest själv och tycker att stan blivit infekterad och sjuk, vilket gör att man inte kan skriva. Upplevelsen av pappas dödskamp och död var också för stark för att man genast ska kunna skriva: skrivstämningen är bruten på något sätt. Och ändå fortsätter jag att skriva, men det går långsamt och ibland avbryter jag arbetet och ger mig mållöst ut i buss eller spårvagn och kliver av någon stans och går och går och går (eller står och stirrar på ett gammalt hus eller ett öde vatten) och är rädd för att själv bli tokig. Och när man själv är rädd att hamna i neuros tycker man allt omkring en verkar neurotiskt. Så undra inte på att Lars och jag som ett slags oskyldig avkoppling sätter oss i Victorias trädgård och tar ett par huttar mot högsommarensamhetens smygande ångest.«

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära den alla sina levnadsår.

Basker skulle det vara på den tiden. Lars skulle bära en sådan huvudbonad alla sina levnadsår.

I december berättar Eva att Lars haft ett provisoriskt lab på Strömsholm, men att lokalerna var illa anpassade, så han flyttade verksamheten hem till Storsjövägen i Årsta.

»Så nu gör vi om köket till mörkrum när barnen läggs om kvällarna och arbetar där halva nätterna, sköljer i badrummet och framkallar rullar och plåtar där. På dagarna retuscherar vi och klistrar i vårt stora rum, det blir ju litet rörigt och trångt men det går ju bra ändå och är trevligt att slippa åka in till stan.«

Hon berättar att Walter och Gerda firar jul hos Gerdas föräldrar. Det är första gången Walter är i Övertorneå. Till hösten kommer hans nya bok ut: Nycklar till okänt rum. Eva skriver i ett brev till dem 28 december att hon saknar julsamvaron med dem.

»Gerdas glada bakansikte och Walters pysslande med de fördömda äpplena utan stjälkar som han skulle binda trådar om. Sen fortsatte jag att sakna er på julafton när vi klädde gran, då skulle Walter varit här och svurit så saftigt som ingen annan och slagit huvet i klöverkrukan och tubbat Lars till att öppna glöggflaskan, och Gerda skulle ha haft allvarligt sakliga samtal med ungarna och med sitt väsens mossdoft fått en att vädra hemstämning…«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
* Innan vi går vidare med Evas tredje äktenskap har jag blivit ombedd av flera läsare att dröja kvar lite vid livet på den tiden.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)
Om mörkrum i köket och hembiträdet som band min syster vid ett träd *, 9.0 out of 10 based on 4 ratings
  1. No comments yet.