Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Brevet Walter Ljungquist fick 22 november 1939 (se förra krönikan) var skrivet av en 19-årig kvinna med författardrömmar. Hon skriver om sig själv i tredje person hur hon önskar att han bara ”ett ögonblick skall höra på henne”:

»Ty hon beundrar honom. Som författare. Hon har läst hans sista bok, och älskar den. Nu på hösten, när den stora bokfloden kom slog hon varje dag förväntansfullt upp tidningen och såg efter, om han inte skrivit en ny. Det fanns, förutom alla andra kännetecken på en god författare, något särskilt i hans bok som fängslade henne. Ett nytt ackord, som hon längtat efter. Som ingen annan i vår moderna tid gett sig tid till att söka ut. Som gav henne visshet om, att en ny tid snart skall randas.«

Hon skickar med några noveller hon vill att han skall bedöma. Vilket han gör – och redan i sitt andra brev till honom stämmer hon träff ”för att prata om allt detta. Ni får själv bestämma när, hur och var vi i så fall skulle träffas, jag rättar mig helt och hållet efter Edra önskningar”. Brevskriverskan hette Claire Neuman. Snart skulle hon komma att ändra både för- och efternamn, dels för att hon föredrog sitt andranamn Eva och dels för att hon och Walter Ljungquist kom att ingå äktenskap ett knappt år senare, den 5 oktober 1940. Då var hon 20 och han 40 år. Walter brukade senare säga att han ”nedkom med en dotter då han gifte sig”.

Hennes mor Florence var gift med konstnären Bernhard Neuman, ett äktenskap som vid det laget sedan länge var upplöst. Bernard, som bara var fem år äldre än svärsonen Walter, kom att gifta sig ytterligare två gånger, och dessutom få barn utanför äktenskapet med en Kisa-flicka som tidigare händelsevis varit flickvän till Walter.

Paret Ljungquist var utfattiga. I ett brev till Walters brorsdotter Inga i juli 1943 ber han få låna pengar av hennes morfar(!) för att ha råd att fira semester med Eva i Kisa. Han måste skriva ”som sjutton” under denna tid för han är tvungen att bli färdig med en bok första september

»eljest tar fan bofinken och skattmasen oss. Någonstans måste vi låna till uppehället (krubbet) men var vet vi inte för ögonaböjet. Det är för djävligt detta, men vad in i skjortan ska man göra?«

I ett brev till Evas moster Alma ber Walter om uppskov med att betala skulder till henne. Han har just fått 1 200 i honorar för den nya boken, men Bonniers drog av 800 för tidigare förskott. Florence fick tillbaka skulden på 221 kronor.

»Sedan fick hushållet, Rikstelefonbyrån, Pantbanken (där Eva och jag pantsatt åtskilligt) och nästa månads hyra samt först som sist skattmasen som slukade hela 400 kronor. En massa urgamla småskulder gjorde sitt till, så att när turen kom till de stora skulderna till Alma, min far och min bror Birger – finns inget kvar. Vi är lika fattiga igen.«

Efter fyra års äktenskap fick Walter och Eva en son som de döpte till Walter Johannes Mikael. De valde tre gudföräldrar – Karin Ruths-Hoffman och Arne och Gertrud Klingborg, nära vänner i den antroposofiska kretsen i Stockholm. De nygifta bosatte sig på Renstiernas gata 21 på söder i Stockholm. Med i boet kom mamma Florence, vilket var komplicerat på flera sätt då Eva hade svårt att i längden fördra sin moder liksom Walter som menade att hon var ”ett hår av hin”. En klassisk svärmorsproblematik.

I brev till vänner berättade Eva om sin man som hon genomgående kallade D.S.F (Den Store Författaren) om hur han var döv mellan 13 till 28 år och sensationen efter öronoperationen då det första ljud han hörde var frasandet från lakanet i sjukhussängen. Men efter några år kände hon att äktenskapet var på upphällningen, eller som hon skrev till en väninna:

»Jag kommer att beundra D.S.F. till min död, men att vara gift med store män lär visst inte vara lätt.«

Julen 1944 fick Eva tillbringa ensam med lille Johannes för att Walter var inkallad på Bullerö i Stockholms skärgård där han spanade på fientligt flyg. Inkallelseordern kom bara några dagar före julafton. Redan i ett brev till Walter på Bullerö 28 december 1944 kommer hon med antydningar som en fortfarande djupt förälskad man knappast kunde misstolka. En som hette Lars Cassel skulle komma hem till henne och hon skulle lära honom dansa och han skulle lära henne spela gitarr, skriver hon.

För att släta över försäkrar hon att hon ”längtar väldigt efter dig och efter ett nytt liv”. Men redan i början av januari 1945 utväxlar Lars och Eva kärleksbrev. I ett brev till pappa Bernhard 30 januari 1945, där Eva ber om ett lån på 50 kronor, framgår att det äkta paret redan beslutat skilja sig. Men den smärta Walter erfar delar inte hans hustru som med sina sedvanliga skönmålningar beskriver läget närmast glättigt:

»Han flyttar hemifrån i morgon eller övermorgon till Klingborgs. Vi är mycket goda vänner. Har snart sagt aldrig varit bättre vänner, så allt går i frid och försoning och ömsesidig förståelse, vilket är ett bra sätt. Men eftersom jag vill ha denna skilsmässa och han inte förbrutit [sig] så kan man inte precis ge sig till att klämma honom på pengar som han inte har.«

12 februari är hemskillnadspapperen underskrivna och Walter har flyttat till Arne Klingborg på Järntorget i Gamla Stan i väntan på en egen lägenhet. I ett brev till fader Bernhard dagen efter avslöjas den förmodade fortsättningen. Mamma bor tills vidare kvar på Renstiernas gata.

”En god vän till mig, som också har en viss del i detta s k drama, men som inte är orsak till detsamma, var i går hemma hos mig och fotograferade Johannes (han är fotograf och alla förutsätter att jag ska gifta mig med honom – själv anser jag det möjligt men inte ofrånkomligt)”.

Och så blir det. Fotografen som hon träffat i den antroposofiska kretsen på Kristet Samfund blir hennes nästa man. Och Walter – om än förkrossad i stunden – blir heller inte lottlös ska det visa sig. Och undertecknad står i begrepp att få flera syskon. Mer om detta i nästa krönika.

                                                                                                             Johannes Ljungquist