Det var bättre förr är antroposofins budskap 2014

♦ ♦ ♦ Den som är seriöst intresserad av antroposofi kallas antroposof. En självklar benämning kan tyckas, men mindre självklar bland antroposoferna som har ett komplicerat förhållande till begreppet. En del antroposofer har rent definitionsmässiga invändningar och menar att bara en medlem av föreningen Antroposofiska sällskapet kan kallas antroposof. Och de flesta känner sig obekväma med att begreppet ”antroposoferna” ger intryck av ett kollektiv där alla är lika. Man vill i stället framhäva individualiteten, en beteckning som är A och O i antroposofiska sammanhang.

Antroposofisk hemsida

Antroposofisk hemsida

För utomstående måste dessa reservationer kännas märkliga. Här har vi en gruppering som satt tydliga avtryck i samhället med sin egenart – och de ifrågasätter en så självklar benämning. Men så är det. I snart hundra år har begreppet diskuterats internt. Som nyligen i en debatt på Facebook.

»Vad trött jag är på alla generaliseringar! Som om antroposofer skulle vara formade efter samma mall. Jag har varit i många miljöer och ofta tänkt att om det hade varit lika lite likformighet där som inom de antroposofiska sammanhangen hade världen varit mer spännande.«

Det är vanligt att man ser begreppet antroposofer som en ”generalisering”. Som om det gemensamma inte existerade. För naturligtvis finns i antroposofiska sammanhang en samsyn i världsuppfattning, barnuppfostran, pedagogik, medicinska preferenser och estetiska ideal. Och för en utomstående är antroposofernas beundran för, och ständiga citerande av, rörelsens grundare ett kollektivt särdrag som signalerar en betydande ortodoxi och likriktning.

Eurytmi - en sekelgammal konstform

Eurytmi – en sekelgammal konstform

Men uppfattningen inom rörelsen är att var och en är en unik personlighet som inte kan inrangeras i ett kollektiv. Att det inte handlar om ett `antingen eller´ utan ett `både och´ är efter snart ett sekel ännu ingen självklarhet i sammanhangen. Denna inkonsekvens är knappast klädsam för en rörelse som vårdar tankeklarhet som ideal. Men hållningen i citatet ovan är dessvärre vanlig. Man glömmer att man själv ofta generaliserar. ”Är han antroposof?” är en ofta förekommande fråga mellan antroposofer då man inbördes talar om en person. Då är det okej att undra om vederbörande tillhör det antroposofiska kollektivet. Då kan man ”generalisera”.

Och när det talas om den antroposofiska rörelsen är det helt i sin ordning att tala om antroposofer som en gruppering. Då är man stolt att tillhöra ett kollektiv, vilket ändå visar på en dold acceptans av begreppet. Men på frågan ”är du antroposof” tröttnar man aldrig på att kokett förneka det uppenbara. Man är ju en individualitet, inte en gruppvarelse. Detta tankefel är vanligt.

Goethe

Goethe

Ett annat utbrett förhållningssätt är reaktionerna på kritik av rörelsen. Inte om den kommer utifrån, då kan den ofta – helt sakligt – avfärdas som okunnig. Reaktionen på internkritik är däremot annorlunda. Här betraktas den med kritiska synpunkter som något av en svikare.

Reaktionen får då lätt moraliska övertoner där synpunkterna uppfattas som otillbörligt klander som måste tillrättavisas. Är du så bra själv kanske, är den underliggande frågan. Det anses övermaga att kritisera, det är inte god ton och visar på dåligt omdöme. Vi gör alla så gott vi kan. Kritisera kan bara den göra som själv är felfri och själsligt utvecklad. Denna hållning kan exemplifieras av ett annat inlägg i ovannämnda facebookdebatt.

»Om inte du och vi andra som intresserar oss för antroposofi kan berätta vad vi själva strävar efter i förhållande till antroposofin, utan ständigt riktar kritiken mot ”de andra” – är det väl inte bra att det blir en hel del skuggboxning utan att man kommer en millimeter vidare? Problemet är att ”de andra” uppfattas som en enhetlig grupp – något ”de andra” inte är.«

Denna syn på internkritik ger en bra förklaring till obenägenheten till förändring inom rörelsen. Man ser inget berättigat i kritiken utan skjuter budbäraren istället som uppfattas ha ”en slags underliggande ton av att `de andra´ borde göra sakerna så mycket bättre utan att den enskilde berättar vad hen själv kan göra bättre”. Den hållningen, som lägger en död hand över berättigad kritik, är också ett klassiskt förhållningssätt inom sekteristiska sammanslutningar som skyr offentlig insyn.

Schiller

Schiller

Naturligtvis är det alltid ”de andra” som avses då missförhållanden uppdagas. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Saklig kritik är en form av ansvarstagande som borde välkomnas av varje seriös rörelse. I samhället kritiseras missförhållanden, det är en nödvändig förutsättning för förnyelse och utveckling, varför skulle det vara annorlunda i våra sammanhang?

Den starkt konsensuspräglade antroposofiska rörelsen passar inte alla. Debatten visade att de antroposofer som är i behov av större självständighet hellre håller sig utanför sammanhangen.

»Mitt intryck av den antroposofiska rörelsen, då jag kom i kontakt med den i slutet av 1990-talet, var att det var en introvert och tillbakablickande rörelse. (…) Jag upplevde en ängslan för att vara annorlunda och en starkt utvecklad gruppmentalitet. Jag har därför aldrig varit en del av den antroposofiska miljön. Jag trivs bättre som en ”outsider”, det ger mej en större grad av frihet.«

Sanningssägarna står utanför rörelsen som denna självutnämnda ”outsider” som pekar på rörelsen som tillbakablickande, ett synsätt som aldrig skulle kunnat ha formulerats av representanter inom rörelsen. Det är tveksamt om man ännu uppnått en sådan självsyn. Och visst har rörelsen konservativa drag.

Hela antroposofin är präglad av ideal från början av förra århundradet. Goethe, Nietsche, Morgenstern, Fichte, Schiller, Rosa Mayreder och andra från den tiden avhandlas ständigt i tidskrifter, föredrag, seminarier och samtal, liksom en rad sedan länge avdöda antroposofers biografier. Ett snart hundraårigt möte, allmänt kallat julmötet är ständigt ”aktuellt” och alla förväntas vara orienterade om alla turer under det mötet. Eurytmin kallas fortfarande för ”en ny konstart” trots att den har hundra år på nacken och inte utvecklats sen Steiners död. Det uppfattas som helt i sin ordning att antroposofin i sin idealbildning stannat i växten och att intresset för vår tid verkar vara minimalt.

Antroposofins budskap 2014 är helt enkelt att det var bättre förr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
Det var bättre förr är antroposofins budskap 2014, 10.0 out of 10 based on 5 ratings
  1. Hej Johannes,
    Du beskriver och referera till en debatt av antroposofin på en facebooksida men anger inte var man hittar den. Var hittar man den?-)

    Sune

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. @Sune

    Hej Sune. Det är Josteins Hva antroposofer skriver iblant: https://www.facebook.com/groups/1396305590603268/

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Marie
    • november 28th, 2014

    Hej Johannes och andra. Jag gjorde några reflektioner över fenomenet Järna som jag tänkte dela med mig av. Men de må vara för banala för att rymmas här, jag vet inte. Jag har läst en del böcker med Steiner föredrag även om jag nu mest läser annat. Jag minns särskilt hans beskrivning av ett samhälle där det är för många människor av samma sort ( det var naturligtvis mera komplicerat än jag framställer det här; det var ingående beskrivningar av hur människor med likartad konstitution inverkade på varandra då de bodde på samma plats. Jag är inte säker på att jag förstod hela innebörden men fick klart för mig enligt min tankevärlds uppfattningar, att när ett samhälle består av många individer av samma sort, och då var det just de, som passar fint in på det du kallar antroposofer, Johannes, verkade deras konstitution på varandra så, att de inte kunde utföra det de hade möjlighet till pga att de hindrades av varandra. Hade, låt säga, en person bara eller två eller tre i ett samhälle haft den konstitutionen hade de haft helt andra möjligheter.
    Min andra reflektion var angående det betéendevetenskapen kallar ”ickeperson”, som ingår i en sk normal människas vardag, t ex sjuksköterskan vi träffar som vi inte vet nånting om, som för oss bara är det hon gör. Kort beskrivet; jag går till sjukvagnen för att vaccinera mig (detta är endast ett exempel) och där sitter sjuksköterskan Stina med sitt mjuka léende och sin spruta och jag pustar ut för att jag kan vara helt anonym och passar på att berätta för henne om min hektiska dag och att jag också har reumatisk värk och lite om min son som har diabetes och ska få specialbehandling nu (detta är bara en historia alltså) och Stina lyssnar, hon känner ju inte mig och jag inte henne, hon ler ännu mjukare och säger några lugnande ord, jag går därifrån och hon har faktiskt suttit 10 cm ifrån mig vilket är inom intim gräns men det gör inget för jag känner henne inte, hon bor i en annan stad och jag kommer aldrig se henne igen men vad befriande det var att lätta hjärtat lite.
    Låt säga att jag går hem sedan. På vägen går jag förb Ica och handlar. Där inne träffar jag EN som jag är lite ytligt bekant med, tar mina varor och går hem. Är nu vaccinerad mot Tbe och det känns ju bra. Inte mycket att tänka på ang den episoden, att jag pladdrade på med sjuksköterskan har jag nästa glömt för det gick mer el mindre automatiskt.
    Låt säga nu att jag bodde i Järna. Jag hade anknytning till den antroposofiska rörelsen delvis, på olika sätt och bodde på t ex Storgatan med min man och våra barn som gick på waldorfdagis och mannen jobbade på Saltå, låt säga det, jag själv jobbade på Mikaelgården t ex. Så tar vi proceduren en gång till. Jag ska vaccinera mig (trots att det inte är optimalt för mitt immunförsvar, en medvetande sak men den tynger mig lite, ger mig lite dåligt samvete och barnen, jag vill ju inte att de ska få tbe heller vilket har givit mig några sömnlösa nätter osv) Jag cyklar till vårdcentralen och där möter jag mr O som jag jobbar med och jag måste bara fråga honom en sak om helgens schema. Sedan får jag komma in till Sara, antroposofisk sjuksköterska som också är mormor till min sons bästa kompis och har varit gift med min mans bror och de har två barn, mina barns kusiner som är vuxna och den ena av dem bor granne med oss och den andra hade jag en flirt med innan jag träffade min man. Denna antroposofiska sjuksköterska kan jag alltså inte prata med om vad som helst och det känns mycket besvärande faktiskt, att hon som nästan är släkt med mig sitter så nära mig och ser mina leverfläckar på armen och mina valkar i midjan. Dessutom har hon sagt en massa saker om min svågers nya fru som är obehagliga att veta, särskilt då jag sitter här nu, vilket gör att hela besöket är lite extra besvärande. Jag går hem och tar vägen förbi Ica. Hon som sitter i kassan har varit gift med den där sonen jag hade en flirt med för tio år sedan och på affären träffar jag en fd elev på Mikaelgården, tre arbetskamrater och en av min mans kompisar. Jag är tvungen, av olika anledningar, att prata med dem alla…osv osv. Låt nu säga att detta är mitt vardagsliv i tjugo år istället för första exemplet. Hur blir jag, i förhållande till första exemplet? Naturligtvis svårt att förutse, men om jag tänker mig just mig i detta. 20 år med det andra skulle göra mig vad engelsmännen kallar exhausted (evt felstavat). Hemma i trappen kanske jag möter grannen sen som vill prata om sina bekymmer och barnen kommer hem med tre kompisar som de ska leka med och ja, det är ett så kallat vanligt liv men ändå inget vanligt liv. För i ett vanligt liv har vi perspektiv. Vi har alltid utrymme att vara anonyma och opersonliga och bara vara i vår egen bubbla där ingen ser oss eller bemöter oss med nånting som anknyter till nånting.
    Vart vill jag komma? Jag tänker på Järna. Det har förändrats, men tendenserna finns ju där. Livet blir overkligt. För när jag bara är personlig och känner alla på ett eller annat sätt, kan jag till slut inte andas.Det blir helt enkelt för mycket av det ”goda”. Är jag då en vis gammal man kanske jag inte ser detta för jag är för upptagen av Steiners verk och min livsuppgift och annat av större propotioner; men det kommer påverka mig lika mycket ändå; min matsmältning, min andning allt kommer påverkas av det faktum att jag aldrig får sitta brevid Stina och inte bry mig ett dugg om vem hon är och bara pladdra på om mitt liv för att jag aldrig kommer se henne mer. Eller gå hem helt anonym från aktiviteter och vara ren från intryck.
    För hur det nu är så har vi alla primärbehov och vi gör alla de elementära sakerna hur stora tankar vi än har. Förstår ni vad jag vill säga?
    Det blir kanske så trångt. Möjligen kan det att det blir väl trångt också leda till, att de tankar vi ser som så stora och kloka och den person vi blivit som vi så högaktar faktiskt är ganska elementära och av en mycket mer simpel natur än vi anar. För att kompensation är det mänskligas element. Är vår vardag för komplicerad kanske våra sk storartade tankar måste bli väldigt, väldigt snäva för att det ska gå att fungera. Annars skulle vi liksom förintas för att det blev för personligt…eller något i den stilen…och när vi lever så här personligt hela tiden tar något stryk. Och tillslut har verkligheten ganska obemärkt vänts upp och ned och det vi nu tror är storartat är helt enkelt bara korkat. Eller rätt ointressant…

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. @Marie

    Marie, jag läser din långa text. Och läser. Och läser. Sen börjar jag undra när poängen ska komma, eller frågan, eller konklusionen. Eller vad som helst som går att förstå. Vad är det du har på hjärtat frågar jag mig – och hur kommer det sig att du efter så många ord fortfarande inte lyckas få mig att förstå ditt ärende? Och hur kommer det sig att du inte förstår det?

    Som gammal tidningsredaktör har jag sett det mesta då det gäller såna här texter. Jag har hjälpt otaliga amatörskribenter att vaska fram det de önskar ska bli tydligt. Det går. Men det tar tid. Till dig skulle jag säga: Sammanfatta ditt ärende. Stryk allt blajande. Fokusera. Sen är jag beredd att lyssna en gång till.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Marie
    • december 1st, 2014

    Hej
    Nej, jag tror inte jag utvecklar det vidare. Däremot vill jag påpeka att jag tror
    att det här som du nämner ofta om luddiga svar och beskyllning för icke vetenskap och många, många andra saker du tar upp här, Johannes, har mycket enklare förklaringar än vad man kan tro. Är min uppfattning.
    Det kan handla om så simpla saker som hur många sinnesintryck jag utsätter mig för varje dag eller hur bra balans jag har mellan mina vanor och mina tankar, eller mitt yttre liv och mitt inre liv, eller hur väl mina meridianer flödar för att vara flummigare. Blockeringar i lever-gall meridianen kan göra att vi får svårt för beslut och svårare att uttrycka bestämda åsikter om saker och ting.
    Det är inte säkert människorna som funnit antroposofin idag tagit hand om dessa saker på ett tillräckligt bra sätt för att vara kapabla att tänka objektivt, ha ett sunt friskt känsloliv och en förmåga att arbeta väl. Jag säger inte att jag vet huruvida det är så, men jag säger att jag tror att förklaringarna till varför antroposofin har den verkan och det uttryck den har idag kan ha mycket mer att göra med väldigt elementära saker än vi nu tror.
    Som hur jag bearbetar dagarna. Vad jag smälter väl av det jag äter.Vilka människor jag omges av. Hur god min rytm är i livet. Livsrytmen. Hur många koppar kaffe och cigaretter jag förbrukar. Etc etc. Jag inbillar mig att vi kan anamma allt på ett sunt eller osunt sätt. Och det är verkligen inte säkert att jag, bara för att jag läser skrifter är med i sällskap sitter i styrelser osv, har det rätta förhållningssättet och den rätta attityden till antroposofin. Vad om det helt enkelt är sådana enklare ting som det handlar om, och inte hur många gånger jag läst Vetenskapen om det fördolda i första hand. Men jag är rädd att detta kanske lät luddigt det också. Bara bortse från det då. Världen är inte alltid vad den ser ut att vara. Vi kan länge tro att vi har något i livet korrekt, för att så en dag plötsligt, t ex genom en traumatisk händelse eller annat, få allt vänt på huvudet och inse, att det vi hittills trott vara ”rätt” är helt galet. Att då kunna ta det och vara öppen för de nya möjligheterna, det är den länk som kanske saknas. Livet självt visar oss ofta saker och ting, om vi bara är öppna för detta. Ha en trevlig adventstid, Johannes!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. @Marie

    Du har inte lust att förtydliga dig. Istället fortsätter du med samma meningslösa ordström. Som om du sitter med ett glas vin och bara låter innehållslösa tankar ta dig dit de vill. Först tänkte jag radera detta flummande, men tror jag låter det stå kvar som ett exempel på hur illa det kan vara ställt hos somliga med att uppnå det klara tänkande vi andra söker.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Marie
    • december 3rd, 2014

    Ja, jag har kikat runt lite på din blogg och undrar; Varför måste du svara på allting som du tycker är dumt? Om man kikar på andras bloggar kan det ibland vara 300 kommentarer, men den som äger bloggen har inte skrivit något alls, vilket kan betyda många saker bl a att denne inte tyckte den hade något att tillägga eller att det som sas inte var värdigt att kommenteras. Om jag skriver hundra kommentarer, kommer du svara på alla att jag är flummig då, och inte vill komma nånstans, och dricker vin, och är korkad, och inte har förstått vad livet handlar om, inte är som ni andra mer klartänkta osv osv…? Det verkar väldigt oseriöst, som om du bara sitter hemma och väntar på en kommentar att svara på. Har man en offentlig blogg är den ju just offentlig och tycker man inte det är värdigt att svara på så låter man bli, det hade i alla fall jag gjort. Sen att du är mycket mycket oförskämd nästan jämt är ju din ensak, men du skulle nog få betydligt mer kommentarer och engagemang här om du öppnade för alla slags kommentarer som kanske inte passar dig men däremot andra som är annorlunda och inte så journalistiska och intellektuella. För de kanske också läser ibland!Det var bara ett tips 🙂

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  5. @Marie

    Nu skriver du plötsligt begripligt.

    Du förstår inte varför jag svarar ”på allting som [jag] tycker är dumt”. Frågan är märklig och kan bara besvaras med att jag gör det för att jag vill det. För att jag tycker om dialog och samtal i det ämne jag initierat. Ofta för att jag får frågor. Hur kan du tycka att det är konstigt? Hade du läst tillräckligt i bloggen hade du sett att jag många gånger inte svarar för att det inte finns någon anledning. Hade du skrivit begripligt i dina första två inlägg kanske jag inte besvarat för att de mitt i flummet mer verkade vara nån sorts betraktelse.

    Sen får alla skriva här utom de troll jag då och då raderar då de bara är ute för att provocera. Det skulle du också göra om du hade en blogg.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.