Problemen i den antroposofiska rörelsen (2)

Det var längesen waldorfskolorna var en spjutspets inom friskolerörelsen. Det var på den tiden Frans Carlgren skrev sina böcker som introducerade skolformen för en bred publik. På den tiden startade man en skola innan man hade skoltillstånd, vilket mer eller mindre tvingade kommunen att godkänna. Waldorf kämpade för friskolesystemet. Man var på G hela tiden. Som en snöplog gick man fram i svensk skolpolitik och luckrade upp det stenhårda statliga skolmonopolet. Tacka antroposofin för det!

Idag är bilden en annan. Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt. I pressade lägen har man tagit in ”vanliga” lärare som vartefter blivit alltfler och så sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Ett annat problemkomplex är många lärares svårigheter att formulera antroposofin för elever och föräldrar. Detta missuppfattas av en del föräldrar som hemlighetsmakeri vilket skapar långlivade fientliga motgrupperingar. Vi ser det i vårt land, men kanske är detta motstånd mer frekvent i England och USA. Föräldrar – och i vissa fall även gamla elever – menar att de blivit förda bakom ljuset om att antroposofins roll i waldorfpedagogiken är mer dominerande än man fått reda på. En del känner sig då lurade.

Det problemformuleringsprivilegium waldorfrörelsen hade några decennier existerar inte idag av den enkla anledningen att man inte längre har något att säga. Skolfrågor debatteras dagligen i media. Men från waldorfhåll är det knäpptyst. Vi har en skolminister med en hög svansföring. På sexiotalet hade han fått sina fiskar varma från waldorfhåll. Men idag råder gravlik tystnad. Detta kan av utomstående bara tolkas på ett sätt. Att waldorfrörelsen samtycker. Skolpolitiken är bra. Vårt skolsystem är invändningsfritt.

Men bakgrunden är snarare ett ointresse för Den Svenska Skolan. Man har fullt upp med sin egen för att orka skriva debattartiklar eller diskutera skolpolitik i TV:s morgonsoffor. På en direkt fråga blir svaret alltid: Vi har inte tid. Då det blev bekant att skolministern ville införa nationella prov i trean kunde en yrvaken upprördhet förmärkas här och var. Men alltför sent, skulle det visa sig. Dessutom var det långtifrån alla waldorfskolor som tyckte proven var fel.

Vilket visar på ytterligare ett problem inom waldorf – bristen på samordning. En närmast anarkistisk hållning är djupt rotad inom kollegierna i waldorfskolor. Man är autonom och faller inte undan för påbud. Detta är på både gott och ont. Det visar på en föredömlig självständighet, men baksidan av myntet är en oförmåga att agera som en rörelse när så krävs. Och att agera med en splittrad rörelse fungerar inte skolpolitiskt.

De problem waldorfrörelsen brottas med är säkert smärtsamma, men inte ointressanta. Frågan är bara om de kan leda till fruktbara förnyelseprocesser – eller om de stelnar i dogmatisk rutin. I det senare fallet kommer skolformen alltmer förlora sin angelägenhet.

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.4/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +5 (from 5 votes)
Problemen i den antroposofiska rörelsen (2), 9.4 out of 10 based on 5 ratings
    • Örjan Liebendörfer
    • februari 20th, 2010

    Johannes, du sätter fingret på en viktig punkt. I takt med att friskolereformen slagit igenom med full kraft har waldorfrörelsen förlorat lite av sitt existensberättigande och sin profil. Det som länge var unikt, att kunskap och kreativitet gick hand i hand, att undervisningen hade en etisk dimension och lärarna var fulllärda i sina ämnen verkar bli allt mer urvattnat. Tendensen blir även allt tydligare att waldorfskolan riktar sig till de elever som har problem med en normal skolgång och behöver en lugnare, mer omhändertagande miljö. När kunskapen (i vid bemärkelse!) inte längre står i centrum utan omhändertagandet sätter en spiral igång där föräldrar och elever söker sig till andra skolformer (som idag inte längre heter ”grundskolan” utan snarare andra, ofta mycket kunskapsinriktade, friskolor!).Waldorfskolan tenderar att tippa över mot en läkepedagogisk verksamhet.Självklart behövs det även skolor för barn med särskilda behov, och många gånger går det också fint att integrera dessa barn. Men det finns en gräns när det tippar över, när vård tar över från skola, när allt fokus hamnar på de svagaste eleverna som får bestämma takten och styra skolans vardag. Den antroposofiska bakgrunden saknas ofta, ”waldorf light” är inget illa valt begrepp men det handlar om en djupare problematik, för att inte säga kris. Dåtidens ”antroposofiska waldorflärare” hade inte bara en fördjupad dimension i allt de gjorde, utan även en stark samhällsvision. Waldorfeleverna skulle stå starka i det omgivande samhället och fullt ut kunna studera vidare på universitet, de skulle kunna bli läkare och jurister om de ville.Omdömesbildningen stod i centrum under högstadiet och gymnasiet.Man placerade ribban högt, men fick också med sig eleverna tack vare en inspirerad undervisning med rötterna i antroposofin och grenarna i samhället utanför. Idag känns det helt annorlunda. Lärarnas utbildningsnivå verkar lägre och ambitionsnivån med den. Den tidigare ambitionen att nå samma mål som gymnasieskolans samhällsprogramm, och lite till, kommer snart vara borta. I varje fall i Kristofferskolan, som är den skola jag bäst känner till, ser eleverna i åttan-nian detta och söker sig i allt högre grad bort. Kunskapsorienterande skolor lockar mer. Jag tror att det inte bara var waldorflärarnas antroposofiska bakgrund som skapade dåtidens pionjäranda, utan även den akademiska nivån. I Norge fördes en intensiv debatt inom Steinerskolerörelsen för några år sedan om man skulle beteckna sig som en kunskapsskola. Svaret blev ja, men det satt tydligen hårt åt. I Schweiz har man fört ett omfattande utvecklingsarbete som bland annat lett till att skolorna t ex i Baselområdet profilerat sig mer. En skola satsar mycket på musik, teater och dans. En annan på uteliv, och en tredje på de mer akademiska ämnena. Skolorna är fulla trots att de inte får ett öre i kommun eller statsbidrag! Kristofferskolan borde t ex enligt min uppfattning entydigt satsa på att komma tillbaka på arenan som en antroposofiskt inspirerad kunskapsskola med väl utbildade lärare med (minst) ena foten i antroposofin, klar och entydig ledning med visioner, spännade samhällsorienterade projekt och därmed också vara med i samhällsdebatten. Det som finns inom YIP-året i Järna kunde säkert vara en bra inspiration.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: +1 (from 1 vote)
  1. Intressant, Örjan. Men goda idéer har sällan varit en bristvara i den antroposofiska rörelsen. Det är i det praktiska genomförandet det fallerar. Har vi hört talas om någon waldorfskola i det här landet som genomfört nya koncept med en inspirationskraft som lett till efterföljd? Mitt intryck är att de flesta följer traditionen.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 4.0/5 (1 vote cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: +1 (from 1 vote)
    • Örjan Liebendörfer
    • februari 21st, 2010

    Problemet just nu tycks vara att det varken finns en stark tradition (urvattningstendensen) eller något nyskapande.Tycker nog att det finns goda exempel, men kanske inte i Sverige.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. ”I takt med att friskolereformen slagit igenom med full kraft har waldorfrörelsen förlorat lite av sitt existensberättigande och sin profil.”

    Det är absolut så. Och i en del av de föräldrar som på den tiden valde waldorf, skulle i dag välja något annat. Då var ju waldorf ett sätt att undvika kommunal skola. (Det var viktigt för min mor.)

    ”Det som länge var unikt, att kunskap och kreativitet gick hand i hand, att undervisningen hade en etisk dimension …”

    Här ställer jag mig däremot frågande. Kanske var waldorf på väg utför redan på 80-talet. Men kunskapsnivån var usel. Kreativiteten var ”schablonartad”. Någon etisk dimension såg jag aldrig till. Hade det funnits en etisk dimension i skolan över huvud taget, hade barnen aldrig tillåtits uppföra sig så förfärligt illa.

    Men lärare med fötterna i antroposofin hade skolan allt 😉

    Det ska väl också sägas att redan då tog waldorfskolan elever som egentligen hade blivit hänvisade till kommunala särskolan (och det var naturligtvis föräldrarnas behov av att inte se sina barn hamna där som gjorde att barnen togs till waldorf i stället — jag tror alltså att det handlade mindre om waldorfs ”omhändertagande” och mer om rädsla för stigmatisering). Det gick givetvis ut över alla andra eftersom undervisningen hamnade på en ännu lägre nivå än vad som annars hade kunnat vara fallet.

    (Min erfarenhet är kristofferskolan och precederar friskolereformen.)

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 1.0/5 (1 vote cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: +2 (from 2 votes)
    • Mio
    • juni 14th, 2010

    Jag har frågat mig MÅNGA gånger: Vad baseras waldorfförskolan på egentligen?Det finns otroligt många ”dogmer” där som tycks helt självklara för ”fröknarna”.Jag hör talas om någon ”guru” de har från sin fantastiska utbildning.
    Så gick jag själv en kurs där för ett antal år sedan.En av lärarna var ju mycket duktig, men den andra fick jag en allergichock av.Den där svävande rösten(högt över rotchakrat…)och det mesta gick ut på att föräldrar inte förstod någonting och att vi skulle uppfostra dem!
    Jag har en del att anknyta till eftersom jag läst och insupit många av Steiners intressanta föredrag med stort intresse och det som fängslat mig mest, oberoende av min kurs i Bromma, var det om waldorfförskolan och sympatin,sympatin för varje familj- hur djup förståelse måste utvecklas för varje barns familj och dess unika liv!Där känner jag mig hemma.Där ser jag möjligheterna, glädjen och framtiden.Sympatikraften!Och på utbildningen lär de ut detta vedervärdiga.Nej, då är vi inte på rätt väg.Så hör jag och läser vidare om familjer som frysits ut, barn som blir mobbade osv och VET att det inte alltid är så lätt att bara lösa problemen MEN ska tillägga att de gånger jag arbetat pedagogiskt har barnen alltid älskat mig.Det är inget skryt utan det har bara ett mycket enkelt svar:För att jag alltid älskat dem.Är det så förbannat komplicerat?(LOVE is the answer/John Lennon)
    Sedan läser jag av en ”tillfällighet” Karin Neuschutz bok om waldorfdockor TV-tittande mm(den har inte tilltalat mig särskilt då hon ser så extremt 70-tal ut på baksidan)och till min stora förvåning och förtvivlan märker jag att hela waldorfförskolerörelsen i Sverige nästan baseras på denna bok.(Då slipper man ju läsa Steiner eller vad???) Alla de dogmer jag hört kacklas om kommer därifrån.Jag blir upprörd, jag känner elden drivas upp ur mitt innersta inre, men jag vet ju att det är lönlöst.Herregud.Min stora fråga idag är VAD kan JAG göra?Tänk om hon inte skrivit den där boken.Skulle min fröken sitta och säga till min son då, att vanliga kritor var för vuxna och blockkritor var för barn?Tänk om jag vill ha en mer finstilt, mer elegant och mer raffinerad waldorfförskola, som inte består av extremt illa laserade väggar(jag menar arbetet har utförts slarvigt)furu-loppismöbler och gamla Robyggelampor och smutsiga trasmattor samt extremt äckliga 20 år gamla urtvättade handdukar som barnen ska torka sig på dagligen.Tänk om jag vill ha eleganta former, finare träslag,nya fräscha möbler OCH handdukar?Tänk om jag vill bjuda in varje familj medstor glädje och nyfikenhet, bjuda på annan mat än fullkornsmakaroner och morotssås och helt enkelt skippa vilan för de äldre?Får jag kalla det waldorf då?Har Steiner verkligen förespråkat blockkritor,loppismöbler och smutsiga handdukar?Är det någon som tänkt på att barn är de mest cellförnyande, rörliga vackra sprudlande små människor som framförallt ska ha GLÄDJE varje dag.Tror aldrig jag sett en waldorffröken skratta riktigt hjärtligt med hela sin själ.Nej,då kan ju barnen flippa ut!
    Nå, ni gamla i gården, vem ska egentligen ta det första steget till FÖRNYELSEN??????

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. Bra fråga. Att dogmatismen breder ut sig har många vittnat om. Men förnyelse – det är något väldigt komplicerat. Du måste bryta med en hel tradition, göra dig omöjlig inför dina kollegor – om du ens inser att en förnyelse är nödvändig vill säga. Mycket i den antroposofiska rörelsen behöver förnyas men få vet hur och det är inget man pratar om. Jag tror de flesta på allvar tror att det de gör inte behöver förnyas. Tyvärr.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 4.0/5 (1 vote cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: +1 (from 1 vote)
    • Mio
    • juni 18th, 2010

    Problematiskt.Och kanske därför det är som det är i dagens waldorfvärld.
    T o m avund kan nog spela in här.
    Jag tycker föräldrarna ska stå på sig.Ta sina barn därifrån om det inte är vad de förväntar sig.Hellre en välordnad skola med nöjda barn och glada fröknar än en waldorfskola med massa brister.Det blir så godtyckligt ofta i waldorfskolan.Det finns ingen tydlig vision och den som var från början har missuppfattats.Man måste ha en ledare.En ledare som kan skapa värdiga ledare!
    Jag skulle själv inte kalla waldorfförskolorn jag sett inifrån för waldorf.Det fattas för mycket.Och jag tror som sagt inte på metodiken av idag-jag tror inte den leder barnen in i den bästa möjligheten för dagens värld.
    Ni som råkat ut för otydliga pedagoger som inte har gnistan eller de tydliga svaren-kräv dem!Ni har rätt att kräva det waldorf ska leverera.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. februari 20th, 2010
    Trackback from : ‘waldorf light’ « zooey
  2. mars 11th, 2010
  3. november 4th, 2011