Varför har antroposofin spelat ut sin roll som idégivare?

♦ ♦ ♦ Efter krönikan om det moraliska livet i Järna ville Alicia Hamberg ha en mer specifik analys av orsakerna bakom varför Järna-antroposofin i allt väsentligt spelat ut sin roll som idégivare. Även om detta funnits implicit i mycket som skrivits i ämnet här på Mummel i kön, kan det vara på sin plats att undersöka fenomenet närmare.

För att förstå kräftgången i det yttre måste vi först förstå de inre orsakerna bakom. Och här tror jag de flesta antroposofer är överens. Antroposofin togs aldrig på det allvar Rudolf Steiner hade hoppats på. Magnituden av det han gav oss var övermäktig, vi förlorade oss i den fullständigt förkrossande mängd hans kvarlåtenskap utgjorde. Istället för att innerligt arbeta med ett par av grundböckerna som han rekommenderat, där vi gavs möjlighet att förädla vår personlighet och frigöra idéflöde och initiativkraft, förfördes vi av allt vetande som fanns att tillgå i hans tusentals föredrag. Vi var fascinerade, förtrollade – och osjälvständiga. Precis det som inte var meningen.

Det var där i allt väsentligt orsaken ligger till varför den antroposofiska impulsen marginaliserades. Visserligen levde den länge – och lever i viss mån fortfarande – på de recept och kreativa idéer Steiner givit rörelsen inom skola, vård, omsorg och jordbruk – men bristen på självständighet gjorde oss inte vuxna de uppgifter som låg framför oss. Den antroposofiska rörelsen kom att i huvudsak bestå av epigoner som framträdde med lånta fjädrar. Naturligtvis fanns – och finns – undantag, men långt ifrån av den art som kan göra skillnad i större sammanhang.

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

Vita Huset på Rudolf Steinerseminariet i en akvarell av Arne Klingborg

En som var vuxen Steiners utmaning var Arne Klingborg som i början på 60-talet samlade en rad duktiga medarbetare från Norge, Sverige, Danmark och Finland och startade Rudolf Steinerseminariet i Järna. Under knappa omständigheter entusiasmerade han under några decennier en hel generation antroposofer från Norden, Europa och även andra kontinenter.

Hans unika ledarskap drog också till sig en banbrytande arkitekt (Erik Asmussen) som med honom kom att gestalta området, och en begåvad ekonom (Åke Kumlander) som gjorde detta möjligt. Uppmärksammad blev också färgsättningen av husen, utförd av en lärjunge till Arne (Fritz Fuchs). Då var Rudolf Steinerseminariet något unikt – en utbildning i en avancerad andlig världsbild med utvecklad meditativ praxis kopplat till praktiska yrkesmöjligheter inom flera områden.

Men tidsandan förändrades. New Age-rörelsens uppkomst i mitten på sjuttiotalet breddade jordmånen för andligt sökande där Steinerseminariet kom att reduceras till bara en av flera möjliga vägar.

Därmed var antroposofin inte längre ensam herre på täppan. Nu fanns ett helt smörgåsbord av andliga rörelser som tävlade om allmänhetens uppmärksamhet i böcker, tidningar och media. Allehanda hälsoprofeter, andliga gurus och självhjälpsprogram överskuggade det antroposofiska fenomenet från sextiotalets Järna. Den avancerade antroposofin blev utkonkurrerad av mer lättlästa och resultatorienterade läror.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.

Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor, Jörgen Smit, Norge, Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutar från Finland.

Flera år före hans frånfälle 2005 började därför Arnes skapelse falla isär. Utbildningarna inom pedagogik, eurytmi och antroposofi togs över av Norge, Danmark och Finland, människor blev mindre benägna att bekosta studier i antroposofi på institution ett helt läsår, så elevunderlaget sinade alltmer.

Den biodynamiska odlingsmetoden som föddes på 20-talet – och under flera decennier var den enda alternativa odlingsmetoden – blev genom KRAVs inträde på arenan i slutet på 80-talet mer eller mindre överflödig. Vem behövde biodynamisk odling (som dessutom krävde att man var antroposof) när vi hade ekologisk? De få forskningsresultat som visade att biodynamisk odling var bättre än ekologisk drunknade i de tusentals rapporterna om den ekologiska odlingens förträfflighet.

Den mest etablerade yttringen av den antroposofiska impulsen i samhället är waldorfpedagogiken, även om läkepedagogiken lite mer i skymundan också fortfarande möter respekt och erkännande inom omsorgsvården. Trots att landet idag har cirka 40 waldorfskolor, är bristen på förnyelse märkbar – man betraktas idag knappast längre som den pedagogiska spjutspets som var fallet på 60-talet – vilket gör att man alltmer snärjs in i statliga bestämmelser som vattnar ur egenarten. Fjärran är tiden då man ensam banade vägen för dagens friskolesystem.

Även om den medicinska utlöparen av antroposofin, Vidarkliniken, trots hårt motstånd från det medicinska etablissemanget tillkämpat sig en plats i det svenska samhället har man svårt att i mer påtagliga forskningsrapporter ge tydliga besked om vårdformens nödvändighet. Och någon kreativ förnyelse är det inte tal om, snarare en pragmatisk foglighet till rådande normsystem.

Antroposofin har lämnat tydliga spår i vårt samhälle, men pionjärtidens glöd har ersatts av en ängslig anpasslighet. Antroposofin är inte längre den suveräna idégivaren från fordom, vilket understryks av den totala bristen på debattkultur i sammanhangen. Här existerar ingen opposition, tvärtom råder sedan decennier en kritiklös konsensus som för tanken till de forna öststaterna. Den idérika antroposofin saknar idéer och en viss uppgivenhet kan förmärkas. Antroposofin har förlorat den lockelse som gjorde den uppmärksammad.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)
    • curt jansson
    • juli 10th, 2014

    Utmärkt genomgång, Johannes. Bara en sak; Helmer på bilden, han hette KnutaR, inte Knutasssssss! Tjoohoo!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. @curt jansson

    Ja för sjutton, Curt. Ändras!

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Et menneskes livsverk har alltid en viss livstid. Rudolf Steiners antroposofi også. Nå etter omtrent hundre år er det innlysende at hans ideer ikke lengre er superaktuelle, siden de etter hvert har blitt formulert på nye måter av både hans etterfølgere og av andre idegivere slik du også beskriver, Johannes. Med Arne Klingborgs livsverk kunne vi ha regnet med at det ikke skulle få en slik tilsynelatende prompt opphør, men hadde fortsatte å utvikle og utbre seg via hans elever og etterkommere. Hvis vi venter litt og støtter mer de som kanskje har noe eget å komme med, vil kanskje fortsatt nye initiativer dukke opp – også i Järna – som vil kunne dra offentlighetens oppmerksomhet til seg, hvis det er dette som du ser som kriterium på antroposofisk suksess.
    Grunnen til Klingborgs, Jørgen Smits, Oskar Borgman Hansens og Helmer Knutars og for ikke å klemme Walter Liebendörfers eller Rut Nilssons gjennomslagskraft var deres individualisering og selvstendiggjøring av Steiners antroposofi. De kunne alle samarbeide så godt, fordi enhver av dem respekterte den andres ofte helt annerledes, men alltid selvstendige oppfatning og tolkning av antroposofien. De snakket ikke så mye om dette, men viste ved egne prosjekter og utarbeidelser at de hadde oppfattet antroposofien på egen hånd. Dessverre manglet det i deres skildring av det antroposofiske prosjektet en poengtering av nettopp dette aspektet om det enkelte menneskes særstilling, for at antroposofi kan virkeliggjøres. Individet som ressurs druknet helt i fremhevelsen av gruppementaliteten, i selskapet og bevegelsen som drivkraft. I stedet for jeget (som kan samarbeide med andre jeg) ble det skapt et pseudo-vi som i stor utstrekning i dag lammer den antroposofiske scene.
    Først hvis de mennesker som befatter seg med Steiners verk begynner å fokusere sterkere på den enkeltes mulighet til å utvikle et individuelt forhold til de høyere bevissthetstilstander som Steiners antroposofi ble dannet ut ifra, vil vi i fremtiden kunne oppleve en ny tilskyndelse og oppblomsting av ideer i våre kretser. Det fins nok av enkeltmennesker i dag som har slike egne erfaringer å vise frem (f. eks. Jesaiah Ben-Aharon) – jeg kaller det selvopplevd visdom –, hvor Steiner ikke holdes opp foran en selv som målestokk, for hva som kunne virke for andre, men holder ham i bakgrunnen som eksempel på hva som har virket. Mer forbrødring og ekte kollegialitet ut ifra konkret interesse og empati for hva en annen antroposof har å tilby av erfaringer og synspunkter, kunne vise veien videre for antroposofiske initiativer.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: +2 (from 2 votes)
  3. Järnas storhetstid som antroposofisk idégivare är över. Det finns inga tecken på att den skulle komma tillbaka. Det var många faktorer som samverkade till det unika som skapades i Järna, kanske mest den stora ande Arne var, men naturligtvis också tidsandan, konstellationen av människor och möjligheter.

    Jag har svårt att se att en ny storhetstid av samma magnitud skulle kunna uppstå någon annanstans. Kanske främst på grund av den antroposofiska skolningsvägens svårtillgänglighet. Allt tyder på att den är överreklamerad som ”personlighetsutvecklare”. För – let´s face it – det var knappast Arnes egen andliga skolning som gjorde hans storhet, det var hans personlighet, bildning, strukturella och sociala förmåga och eminenta idérikedom som skapade ett storartat ledarskap som inspirerade oss andra.

    Med full respekt för Jörgen Smit och många av de andra frontfigurerna, så är inte min uppfattning att deras storhet så mycket handlade om ”individualisering og selvstendiggjøring” av Steiners antroposofi, som du säger. Kanske i Jörgens fall, hans andliga insikter var ju påtagliga, men de andra? De följde ju bara antroposofins evangelium som alla vi andra osjälvständiga. Det var ju Steiners texter som gällde, hans intentioner och dem följde vi till punkt och pricka. Var såg du någon ”individualisering og selvstendiggjøring”? Vad bestod den i?

    Det var Arnes inspirerande ledarskap som skapade det pseudo-vi du talar om. Det är ju en närmast automatisk följd av ett karismatiskt ledarskap, vilket som helst.

    Man talade mycket om skolningsvägen, men få visade att det den lovade var sant. Bristen på vilja från ledande att göra den tillgänglig genom att utarbeta en mer handfast metodik och pedagogik har gjort att metoden än i denna dag är otydlig och ofruktbar för andra än de som är extremt fokuserade.

    Det är i grunden där antroposofins möjlighet att göra skillnad – och bli folklig – havererar.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. Jeg beklager at det tok litt tid før jeg leste din kommentar ovenfor, da jeg har vært opptatt på annet hold. – Du spør hvor jeg så individualisering og selvstendiggjøring i det store prosjekt som utviklet seg i Järna henimot årtusenskiftet. Du spør etter hva den besto i. Jeg så og opplevde dette i ulik sterk grad faktisk hos alle de lærere som jeg hadde og som jeg senere kunne samarbeide med i en rekke forskjellige prosjekter – og ikke bare hos Jørgen Smit.
    Det er selvfølgelig berettiget å spørre etter hva det var ved den antroposofiske skoleringsveien som de eventuelt lot seg inspirere av. Det er vel bare hos Hans Glaser som hans mer esoteriske bestrebelser har kommet frem i offentligheten og da i en bok som ble utgitt på tysk: Hans Glaser: Der Mensch als Gestalter seines eigenen Schicksals. Tagebuch-Aufzeichnungen eines Geistesschülers. Herausgeber: Paul M. Smit. Verlag am Goetheanum, Dornach 1998. Jeg har ikke inntrykk av at boken foreligger på svensk – og det er synd, fordi her blir det tydelig at for Glaser dreide det seg om å selvstendiggjøre Steiners teser og forslag i den egne biografiske situasjonen. Glaser var etter mitt skjønn en eminent og udogmatisk utvikler av de råd og henvisninger som foreligger fra Steiners side i forhold til helsepedagogikk, sosialterapi og biodynamisk dyrking. Han var en desidert praktiker med en enorm tenkeevne som for eksempel kom til uttrykk i hans kurser om den 12-foldige sanselæren. I 1982 holdt han et innføringskurs i sanselære på den nordiske sommerkonferansen i Jyväskylä, som kunne ha dannet skole, men dessverre så skrev han aldri en bok om dette viktige tema.
    Jeg påstår altså å ha opplevd lignende bestrebelser på selvstendiggjøring foruten hos Jørgen Smit og Arne Klingborg også hos de andre pionerer som jeg kom meget nær i både personlige samtaler, vennskap og diverse samarbeidssituasjoner – som Rut Nilsson, Karin Ruths-Hoffman, Helmer Knutar, Walter Liebendörfer, Frans Carlgren, Oskar Borgmann Hansen, Hans Möller, Dan Lindholm, Sam Ledsaak, Abbi Asmussen, Fritz Fuchs, Lars Fredlund, Pär Ahlbom, Pehr Sällström og Willy Buzzi bare for å nevne de som hadde mest betydning for min utvikling. Å påstå at ”De följde ju bara antroposofins evangelium som alla vi andra osjälvständiga” er etter mitt skjønn en drøy formulering og en ensidig forenkling av fakta. Å redusere de nevntes personenes innsats som ”uselvstendighet” og kopiering av Steiners antroposofi er å mistolke hva de prøvde på i sine individuelle liv og i sine antroposofiske omgivelser.
    Du skriver: ”Man talade mycket om skolningsvägen, men få visade att det den lovade var sant. Bristen på vilja från ledande att göra den tillgänglig genom att utarbeta en mer handfast metodik och pedagogik har gjort att metoden än i denna dag är otydlig och ofruktbar för andra än de som är extremt fokuserade.”
    Jeg anser ikke at det fantes en brist på vilje hos de daværende ledende antroposfene på 1970-80-tallene til å forklare den antroposfiske skoleringsveien. Frans Carlgren skrev flere bøker om dette; og i 40 år var det sentralt i Steinerseminarets antroposofiinformasjon på mange av linjene å vise på ulike veier til åndelig selvinnsikt. Både Nilsson, Ruths-Hoffman, Smit, Carlgren og andre brakte i sine foredrag og kurs frem aspekter på meditasjon og selverkjennelse og noe av dette grunnet seg i deres egne erfaringer og var ikke bare oppkok av Steiner. Samtidig kom det gjester utenfra som brakte inngående perspektiver på hvordan en individualisering av antroposofien kunne skje. Det rekker å nevne Ekkehard Wroblowski og Anton Kimpfler.
    Saken er vel at man må være ”ekstremt fokusert” for i det hele tatt å innse at antroposofisk meditasjon kan være et alternativ. Ingen begynner å meditere hvis man ikke stoler på seg selv. Bare hvis man har nok selvtillit og regner med at det kan skje en personlighetsutvikling, en individuasjon, vil de antroposofiske rådene kunne håndteres. Du må faktisk stille deg inn på hypotesen at det fins en åndelig virkelighet som kan ta bolig i din bevissthet. Tviler du på dette, vil du aldri merke når noe begynner å skje som er annerledes enn alt annet i sansefeltet.
    Istedenfor å fortsette å klage på at ledelsen rundt omkring i Antroposofisk Selskap i Sverige og bortover i landene og innefor den Frie Høyskole ikke er viljesterke nok til å fremstille antroposofiens ideer og goder på en tilstrekkelig folkelig måte, burde hver og en som ser denne mulige bristen og hos seg selv oppdager en fortsatt lengsel etter åndelig erkjennelse faktisk ta initiativ på å endre på situasjonen.
    Jeg hevder å ha gjort faktiske erfaringer med Steiners øvelser og har beskrevet dette i en rekke bøker både på tysk og engelsk og holdt kurser om dette i mange europeiske land, hvilket har oppmuntret hundrevis av antroposofer rundt omkring til å ta sine åndelige erfaringer på alvor. Jeg skrev mine bøker hittil mer for en antroposofisk elite og mindre for en bred allmennhet – nettopp bl.a. for å hjelpe på denne brist på erfaringsmaterial i de interne sammenhenger. Likevel har slike forsøk under de seneste 20 år ikke kommet frem noe særlig i antroposofisk offentlighet og lite kunnet være med på å forhindre den antroposofiske bevegelses tilbakegang. Dette er et faktum som imidlertid ikke har sin årsak i det som ble skissert ovenfor, men som bunner i andre kontekster som det fører for langt å komme inn på her.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 5.0/5 (1 vote cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: +3 (from 3 votes)
  5. @Jostein Sæther

    Det är möjligt att min bedömning ovan varit lite snäv. Låt oss hoppas det. Men min poäng är att man trodde att alla som gick den antroposofiska skolningsvägen individualiserade sig själva och var på god väg mot andliga insikter. Men det blev ju mer och mer uppenbart för de flesta att så inte var fallet. Men visst, Pär Ahlbom, Ekkehard Wroblowski och Anton Kimpfler – och fler därtill – hade uppenbara kvaliteter som mycket möjligt kan ha härletts till ett idogt inre övande.

    Sen har jag inte sagt att det fanns en brist på vilja att lära ut Steiners väg. Det var förmågan som fallerade. Att Frans skrev flera böcker i ämnet betyder inte att hans stoff var självupplevt. Hans ambition var mer att presentera Steiners tankar och offentliggöra den antroposofiska skolningsvägen som princip. Jörgen Smit talade ur egna erfarenheter, liksom sedermera Arthur Zajonc. Den sistnämndes kurser har varit höjdpunkter för varje sann antroposof. Han lärde oss mycket.

    Men det var jämförelsevis sällan sådana tillfällen har givits. Vad jag har saknat är en genomgående metodisk genomgång av skolningsvägen med pedagogiskt utarbetade skrifter. Jag kan inte se att denna önskan har varit orealistisk eller icke önskvärd. Men detta har inte gjorts. Ansvaret för detta kan bara ligga hos ledningen. Och din uppmaning att strunta i detta och själv sätta igång är nog lätt att säga. Inget fel i det, detta har vi som antroposofer alltid uppmanats till, vad jag menar är att denna brist på ansvar från ledande håll har fått sina lätt insedda konsekvenser.

    Det är bara det jag menar.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • juli 19th, 2014

    Hej,
    har ju helt missat denna. Den är dessutom konstigt daterad — 1 juni?!

    (Ursäkta ett litet, och i sammanhanget kanske obetydligt, påpekande — men det var inte så att waldorfpedagogiken *ensam* banade vägen för friskolesystemet. Det fanns andra engagerade människor som inte hade med waldorf att göra.)

    En allmän reflektion är ju att det ligger mycket i det du skriver om ängslig anpasslighet och kritiklös konsensus. Men en sak är märklig, och det är ju den att andlighet utanför religionen egentligen har blivit en allt större grej. Men man kan ju inte påstå att antroposofer varit särskilt intresserade av att tala om de antroposofiska idéerna. Man har kanske tänkt att de praktiska sidorna utgör lockelse nog — och att det räcker, som introduktions- eller attraktionsobjekt som får folk intresserade. Men det tror jag ju inte att det gör. Och sedan, tyvärr, när man tar del av diverse antroposofiska utläggningar så får man snarare intrycket av överspänd självgodhet och självtillräcklighet, en rörelse som är världsfrånvänd och alltför högfärdig. Det är ju inte precis ett recept för att väcka intresse. Inte heller ett recept för utveckling, precis.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 5.0/5 (2 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • juli 19th, 2014

    Det jag skriver om i avslutningen på min kommentar bör nog i och för sig snarare räknas som symptom än som orsaker.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  6. @alicia h.

    Jag förstår inte varför datumet blivit fel.

    Att waldorfskolorna banade väg för friskolesystemet är klart. 1989 var Norrköpings kommun, efter mycket motstånd mot den lokala waldorfskolan, pressad av opinionen. De kom då med ett kompromissförslag att tillförsäkra waldorfskolan fullt bidrag – mot att den upphörde som fri skola. Skolstyrelsens ordförande (S) ville att skolan skulle vara en ”försöksverksamhet” inom det etablerade grundskolesystemet och rätta sig efter de regler och förordningar som fanns där.

    Naturligtvis gick Norrköpings waldorfskola inte med på detta. Istället hankade man sig fram så gott det gick, kommunen sköt till någon sorts nödpengar tills skolan helt enkelt inte hade råd längre och stängde verksamheten – en vecka. Vid det laget var situationen så uppmärksammad att samtliga partier i riksdagen enades om ett överlevnadsbidrag på 5 miljoner till de 5 mest utsatta waldorfskolorna i landet. Samtidigt tog utbildningsutskottet ett enhälligt beslut om att de fristående skolorna – som det nu hette – från och med den 1 juli 1992 skulle uppbära samma statsbidrag som de kommunala skolorna.

    Så lyder historien Alicia. Det är klart att det också låg i de s k privatskolornas intresse att en sådan lag kom till, men ingen annan part spelade den avgörande roll som waldorfskolorna gjorde för tillkomsten av friskolelagstiftningen.

    Sen till din käpphäst om ”att antroposofer inte varit särskilt intresserade av att tala om de antroposofiska idéerna”. Visst är det så, vilket har flera förklaringar som jag upprepade gånger redogjort för i mina krönikor och i diskussioner med dig. Den kanske vanligaste anledningen tror jag är att många helt enkelt inte behärskar kunskapsstoffet tillräckligt för att kunna redogöra för det. Och institutionerna har inte tillhandahållit hyfsade broschyrer i ärendet. Sen är det som jag upprepade gånger också sagt att behovet av att ge den ingående beskrivningen av antroposofin som du kräver inte existerar. Det är inte av intresse för en världsåskådning människor sätter sina barn i waldorfskolor, det är pedagogiken. Och har man ett sådant intresse för antroposofin är man redan antroposof.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • augusti 14th, 2014

    Hej igen!
    Ja, jag förstår att vissa bitar i kampen för ersättning till fristående skolor har fastnat särskilt väl i waldorfrörelsens kollektiva medvetande. Vad andra, utanför rörelsen, höll på med, har man nog ägnat ganska sparsamt intresse.

    Om de inte behärskar kunskapsstoffet tycker jag nog att de får skärpa till sig. Om man inte ens i rudimentär form kan redogöra för de tankar pedagogiken grundar sig på, då vet man inte vad man pysslar med. Och bör genast upphöra. Men det vet du ju redan att jag tycker.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Sara
    • augusti 27th, 2014

    Steiner var ganska noga med att poängtera att andlig skolning på det sätt som han gav hänvisningar om INTE inverkar på det vardagliga livet, vilket innebär att det kan finnas många många människor som ”tagit sig an” antroposofin på sitt individuella sätt men som i offentligheten utövat andra talanger som bottnade i en stark personliget eventuellt, men som också kan ha tillförskaffats på annat viss, t ex genom metoden ”Övning ger färdighet”, som jag tror gällde Arne Klingborg med tillägg att han var konstnär och styrkte sina anlag med konstnärlig verksamhet som gav förmågor som visade sig i hans föredrag. Jag är helt övertygad om att alla dessa män (niskor) var uppriktigt och innerligt intresserade och engagerade i antroposofin på sina egna individuella sätt och att det visade sig på olika sätt. Andlig skolning visar sig inte främst i vad man ”vet” och därmed kan ”tala om” utan kanske ger en allmän styrka i karaktären och ett klarare medvetande, som lyser igenom och uppfattas av andra som ”karismatisk personlighet” på det sättet, att allt stärks, även personligheten och förmågan att uträtta uppgifter i världen. Min egen erfarenhet är också att de små vardagsbekymren, att leva eller inte eva fullt ut mm inte i första hand påverkas av andlig skolning. Däremot de sk tanke känsla vilja övningarna i det lilla rosa häftet som är väl känt kan stärka dylika ting som Arne Klingborg bemästrade men de kan vad gäller honom också mycket väl vara medfödda och bara behövde smidas till lite för att ges sin fulla kraft.
    Människor är så olika och andlig skolning kommer förmodligen att visa sig lika olika.
    Det som jag tror är viktigt att tillägga är att, bortsett från att antroposofin faktiskt är något var och en själv ska finna inifrån, lärarna på seminariet i de flesta fall hade svårt att väcka ett allmänt intresse och engagemang för antroposofin och Steiners verk,hos de som var elever vilket kan bero hälften på eleverna men kan även bero på brister i social förmåga, jag är övertygad om att man om man fokuserat särskilt på att väcka begeistring för detta och hur man metodiskt skulle få till det i praktiken, hade kunnat lyckas sprida en varmare atmosfär och en uppfattning av det antroposofiska som något mera intressant. Att helt enkelt visa mycket större personligt intresse för de elever man hade fått i sin hand. Och att en anledning till att detta misslyckades var, att man inte hade förmågor på det sociala planet som var tillräckligt utvecklade för att detta skulle ske, den varma stora önskan att dela med sig av det man hade inom sig som t ex Steiner hade. Man må vara karismatisk och intresserad, men väcka det hos andra kräver särskilda anlag som inte fanns, det var en brist och en avsaknad av den hjärtlighet och uppriktiga önskan att ge vidare som många andra stora individualiteter i andra sammanhang i världen haft och därför lyckats förmedla till elever och andra. Jag tror däremot ATT det fanns sådana människor att få tag i, men andra än de som ställdes att representera och framställa antroposofin för elever. Tyvärr, för detta gjorde, att man inte lämnade efter sig den frukt som kanske hade varit önskvärd. Men det var väl kanske det du menade Johannes?

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  7. @Sara

    Ungefär ja.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)