Islams inträde på den politiska arenan har försvagat demokratin

♦ ♦ ♦ Fatwan mot Salman Rushdie 1989 markerade det ögonblick då ett nytt islam dramatiskt utropade sig till en viktig politisk fråga för samhällena i väst, skriver Kenan Malik i sin bok Från fatwa till jihad. Det var en kontrovers som inte liknade något västerlandet tidigare upplevt. Orsaken handlade varken om trakasserier, diskriminering eller fattigdom utan om ett raseri kommet ur en känsla av att vara sårad och kränkt i sina djupaste övertygelser av en författares ord.

Detta hände samma år som muren föll och det världskommunistiska maktblocket upplöstes. Många skulle i efterhand komma att betrakta detta som en sorts vaktavlösning där det kommunistiska hotet efterträddes av det islamska. Khomeinis fatwa löd ordagrant:

»I Hans, den Högstes namn. Det finns endast en Gud, till vilken vi ska återvända. Jag meddelar alla nitälskande muslimer i världen att författaren till boken med titeln Satansverserna – som har sammanställts, tryckts och publicerats i motstånd mot islam, Profeten och Koranen – och alla de inblandade i publiceringen av den som var medvetna om innehållet, är dömda till döden. Jag uppmanar alla nitälskande muslimer att avrätta dem snabbt varhelst de påträffas på det att ingen annan ska drista sig att kränka muslimska heliga ting. Med Guds vilja är vem som helst som dödas på denna väg en martyr. Dessutom: Den som har tillgång till författaren till denna bok, men inte äger styrkan att avrätta honom, skall anmäla honom till folket så att han kan straffas för sina gärningar.«

Detta var en chock för ett västerländskt tänkande. En internationell dödsdom att utföras av vem som helst som kände sig manad var oerhört och obegripligt. En demokratisk tradition fick för första gången uppleva hur en minoritet tog sig rätten att påtvinga majoriteten sin vilja.

RushdieVäst togs på sängen av fatwan och det politiska etablissemangets reaktion var därför i början lamt avvaktande. Den brittiske utrikesministern Geoffrey Howe uttryckte ”sin djupa sympati med muslimerna rörande utgivningen av boken” och lovade att närmare undersöka de lagliga möjligheterna att undanröja problemen boken hade orsakat. Det enda den amerikanske utrikesministern James Baker kunde säga var att fatwan var ”beklaglig”. Västvärldens politiker hade helt tappat konceptet. Däremot lämnade två medlemmar Svenska akademien som de ansåg borde ha agerat i ärendet.

Rushdieaffären förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Upplysningsidealet om sekulär universalism och rationalism förbyttes nu till multikulturalism. Man bytte helt enkelt fot och började fördöma upplysningen som ett ”eurocentriskt” projekt. Där vänstern en gång hade hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Snart muterade islamismen från ett mindre störningsmoment till ett allvarligt hot mot väst. Islamistiska partier flyttade fram sina positioner i Turkiet och Palestina, i Algeriet startade ett blodigt inbördeskrig mellan Groupe Islamique Armé (GIA) och den sekulära militärledningen, och talibanerna införde sitt medeltida styre i Afganistan. Skapandet av Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon ökade spänningen i Mellanöstern och terrorismen blev en del av det politiska landskapet med självmordsbombningar och det spektakulära elfte september-dådet i New York 2001.

Publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2005 förorsakade först inga omedelbara reaktioner från muslimskt håll. Inte förrän några journalister uppmärksammat ett antal imamer i saken insåg islamisterna vilket tillfälle som bjöds. Ledaren för det Islamska trossamfundet i Danmark, Ahmad Abu Laban, gjorde sig till talesman för landets 185 000 muslimer då han krävde en ursäkt inte bara från tidningen utan också från landets statsminister.

Men inte särskilt mycket hände förrän Abu Laban fyra månader senare rest runt i Mellanöstern och visat upp teckningarna för imamer i flera länder, med kravaller och internationella protester som följd. Striden om karikatyrerna handlade mindre om Muhammed än om vem som skulle företräda muslimerna.

Det problematiska var att journalister och politiker betraktade fundamentalisterna som de verkliga muslimerna, menar Naser Khader, riksdagsledamot och grundare av Demokratiske muslimer i Danmark. Han lämnade sitt parti Radikale venstre då de beslutade att Jyllands-Postens publicering av karikatyrerna var fel och tidningen borde be om ursäkt för det. ”Jag kunde inte acceptera det”.

Radikale venstres inställning är typisk, menar Khader. Vänstern har ingått en ohelig allians med islamisterna. Reaktionerna på de danska karikatyrerna visade i vilken utsträckning yttrandefrihetens landskap hade omgestaltats. En gång i tiden ansågs yttrandefrihet vara en självklar rättighet i ett demokratiskt samhälle. I världen efter Rushdieaffären har denna rättighet blivit mindre självklar.

Politikerna har varit villigare att föreläsa för muslimer om vikten av frihet och demokrati än att försvara dessa värden i praktiken, menar Kenan Malik. Fatwan mot Rushdie med efterföljande jihad har därmed urholkat yttrandefriheten och försvagat demokratin.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)
Islams inträde på den politiska arenan har försvagat demokratin, 10.0 out of 10 based on 3 ratings