Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Precis som i modevärlden finns det moden inom tänkandet, en sorts idékluster eller värderingspaket som växer fram och företräds av kretsar som präglar den aktuella debatten. I vårt land minns vi idén om socialismen som genomsyrade debatter och synsätt från mitten av sextiotalet några decennier framåt. Den socialistiska – en del skulle säga kommunistiska – ideologin levde i en självklar stämning av en konsensus som idag är svår att förstå. Att rader av intellektuella sedan dess gjort avbön och tagit avstånd till sina verklighetsfrämmande förhållningssätt då gör inte perioden mer förståelig så här i efterhand. Det var som en kollektiv förtrollning.

Ska man försöka komma åt grundorsaken till denna kollektiva idealistiska samhällssyn tror jag det handlar om hänförelsen i upptäckten av hur ett samhälle borde vara. Och som med alla utopier bortsåg man ifrån hur det faktiskt såg ut och svårigheterna att förverkliga utopin. Man förträngde också utfallet av de socialistiska experimenten i Sovjet och Kina, för att inte tala om masslakten i Kambodja. Man ville inte ta in det som störde idealbilden av den socialistiska idealstaten.

Kännetecknande för ett tankemode är att det inte låter sig ruckas på. Oavsett intellektuell möda är motståndet mot idéklustret dömt att misslyckas. En attitydförändring kan ske först över tid då magin långsamt klingar av i takt med att relevansen i de parametrar som byggt upp värderingspaketet avtar. Idag är det lätt att avfärda fanatismen under ”den socialistiska perioden”.

Att avfärda de två tankemoden som i dag präglar kulturdebatten är däremot knappast möjligt: det islamrelaterade problemkomplexet och feminismen. Mummel i kön har i en rad krönikor gjort tappra försök att hyfsa debatten, men skändligen misslyckats. Visst finns en och annan som nickar gillande men de flesta av vännerna på Facebook undrar vad sjutton vi håller på med. Och det är här det stora problemet inträder för den som opponerar sig mot tankemodet. Dina ärliga avsikter – oavsett hur välformulerade de än är – misstolkas som onda och felaktiga, i bästa fall som naiva. I alla händelser inte politiskt korrekta.

En som idag kritiserar islam blir närmast automatiskt betraktad som islamofob. Ofta som allmänt främlingsfientlig, eller helt enkelt rasist. Dina synpunkter väcker harm som resulterar i en skur av beskäftiga tillrättavisningar och beläranden. Du ses helt enkelt som en som har fel åsikter och därför måste undervisas i den rätta läran. Tankemodet för dagen dikterar att islam är en religion som alla andra – varken sämre eller bättre. Terrorism? Talibanernas härjningar? Ja men herregud, det handlar om extremister – och såna finns i alla religioner. Ja men kvinnosynen då? Sharialagarna? Hedersmorden?

Du kan ta hur många exempel som helst – hur du än argumenterar blir du betraktad som islamofob. Det betraktas som att du ”demoniserar” en religion. Islam är en fredsreligion, basta!

Och hur många gånger har vi här på Mummel i kön inte påpekat de orimligheter som radikalfeminismen framför! Att företräda idén om ökad jämställdhet mellan könen räcker inte, som vi alla vet. Jämställdister är mesar. De som inte omfattar den feministiska ideologin ligger illa till i debatten. Ideologin framstår alltmer som en hämndlysten kamprörelse där mannen är villebrådet.

Den radikala feministiska kampideologin flyttar hela tiden fram sina positioner. En företrädare för kvinnoföreningen ROKS säger att ”män är djur”, med anledning av den vidriga våldtäkten i Steubenville menar Aftonbladet att alla män är att betrakta som skyldiga, en teater i Stockholm sätter upp en pjäs baserad på SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men), man lämnar in en rapport till norska regeringen med förslag om att kriminalisera ”antifeminism” och omskola feminismkritikerna (!).

Radikalfeminismen, som i huvudsak är politiskt vänsterorienterad, har utvecklat avancerade teorier som kan sammanfattas i uttrycket könet är en konstruktion. Våra könsroller är ett resultat av konvention och felaktiga föreställningar. Och även här känner vi igen de utopiska borde-vara-argumenten, till exempel ”att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en”, som författaren Nina Björk skriver i ett debattinlägg.

Kungstanken är att våra könsroller grundläggs i tidig barndom. Att vi växer upp till man respektive kvinna beror på hur vi uppfostras av våra föräldrar, inte av hur vi ser ut mellan bena. Denna extrema yttring av ett tankemode skall vi titta lite närmare på i nästa krönika med hjälp av några experter på området.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist