”Uppgiften att utveckla klarseende förmågor har inte tagits på allvar av den antroposofiska rörelsen”

♦ ♦ ♦ Efter Steiners död fanns ingen uppenbar efterföljare som kunde leda rörelsen utifrån ett högt utvecklat klarseende, skriver Terje Sparby i norska medlemsbladet Antroposofi i Norge 1/2013.

»Istället uppstod en slags centralantroposofi upptagen av att förvalta arvet efter Steiner och realisera hans idéer i praxis. I utkanten fanns och finns människor med uppenbara klarsynta förmågor, men dessa har bara i liten grad blivit accepterade av centrum. Ingen har nått upp till Steiner. Detta har resulterat i att antroposofin framstått som en andevetenskap med en accepterad forskare, en situation som åtminstone utåt sett knappast känns övertygande.«

Detta är utgångspunkten för ett resonemang kring vad den antroposofiska skolningsvägen egentligen är. Mummel i kön har tidigare uppmärksammat bristen på anvisningar för denna skolningsväg. Men Sparby är inte ute efter en praktisk handledning. I sina två artiklar efterlyser han i första hand en större öppenhet inom inom antroposofisk meditation där erfarenheter delas.

Detta är inte helt enkelt i en kultur där det för många är oacceptabelt att öppet redovisa sina andliga erfarenheter. Man talar inte om sånt – och man har Steiners ord på detta. Men det finns de som menar att om antroposofin skall komma vidare måste man kunna tala friare om detta – och även de kan visa steinercitat som stöd för sin argumentation.

Sparby tillhör den senare kategorin. Han menar till och med att man inom rörelsen inte tagit uppgiften att utveckla klarseende förmågor på allvar, vilket kan förmodas vara orsaken till att antroposofin blivit alltmer otidsenlig där man istället för att premiera nyskapande intentioner har varit fjättrad av en mytologisering kring upphovsmannen. Antroposofins problem är stora och svåröverskådliga. Sparby ser framför allt sex problemområden.

  1. Det vetenskapsteoretiska problemet. Här finns ingen konsensus om vad ”vetenskaplighet” innebär, varken konventionellt sett eller i antroposofisk mening. 
  2. Det kunskapsteoretiska problemet. En systematisk bearbetning av den antroposofiska kunskapsteorin saknas. Speciellt viktigt är här vardagsmedvetandets förhållande till högre medvetenhetstillstånd. 
  3. Det ontologiska* problemet. Hur skiljer sig förhållningssättet till den andliga världen och dess väsen till den fysiska världen och dess väsen? Här menar Sparby att ”andeforskaren” i sista hand är avhängig att den andliga världen uppenbarar sig för att kunna kunskapa.
  4. Det metodiska problemet. Det mest uppenbara är här den bristande reproducerbarheten av de högre medvetandetillstånden som uppnås genom meditation. Och de sparsamma anvisningarna hur man uppnår detta. 
  5. Problem att formulera andevetenskapliga resultat. Hur återger man forskningsresultat från en andlig värld få känner till? Hur kan man överföra forskningsresultat till praktiska områden? Hur gör man när andevetenskapliga resultat inte stämmer med konventionella vetenskapliga resultat? 
  6. Sociologiska problem. Dessa existerar både i förhållande till samhället och den etablerade forskningskulturen som inom antroposofiska sammanhang. Att forska andligt på egen hand är ytterst vanskligt, varför man i den antroposofiska kulturen försöker hitta andra sätt att förhålla sig positivt till dessa forskningsresultat. Steiners påstående att man utifrån enbart tänkandet blir övertygad om de andevetenskapliga forskningsresultatens giltighet har lett till att antroposofin i så stor grad begränsats till en praktisk rörelse.

För Sparby står och faller antroposofin med dessa problemställningar. Och han är kritisk. Han ifrågasätter Steiners uttalande om att andliga forskningsresultat har samma exakthet och objektivitet som geometri. Och han hänvisar till ett replikskifte i Die Drei 12/2011 som han sammanfattar:

»Eftersom de klarseendes berättelser skiljer sig från varandra kan man enligt Meyer inte hävda att deras erfarenheter är objektiva. Utifrån Meyers ståndpunkt ligger det nära till hands att fråga sig om det verkligen lönar sig att gå den väg till andlig kunskap som Steiner är en representant för. Är det värt ansträngningen om man på sin höjd kan uppnå en subjektiv upplevelse vars tankemässiga innehåll inte accepteras av andra klarseende och heller inte kan accepteras av icke-klarsynta?«

Den troliga anledningen att antroposofin inte kommit längre i sin utveckling är enligt Sparby att man inte varit öppen med varandra och delat sina andliga erfarenheter. Och han föregår med gott exempel genom att delge lite av egna ”undersökningar” (han är noga med att inte kalla det ”forskning”). Han utgick från typiska antroposofiska meditationer som biövningarna, rückschau och rosenkorsmeditationen. Övningarna varade inte längre än 10-20 minuter morgon och kväll under en period.

Han hamnade efter en tids övande i ett så kallat hypnagogiskt tillstånd, en sorts dämpat men ändå vaket medvetande på gränsen till sömn där han kände att han inte kunde röra lemmarna. Detta tillstånd kallas också för sömnparalys. Så förnam han ett ”starkt susande ljud (som en vind eller som en väsande katt) och ett virvel/rotationsfenomen uppträdde”. Till detta fogades en slags stickande förnimmelse ”på overflaten av kroppen min”, som kvarstod då sömnparalysen upphört. Därmed kunde han fastslå att det han upplevt inte var inbillning. Han förmodar att detta var ett tecken på en ”lätt exkarnation av eterkroppen”.

Tiden efter den första upplevelsen hamnade han i detta tillstånd varje gång han skulle sova. Susningarna och virvelrörelsen blev allt starkare tills de blev okontrollerbara. Han blev rädd för att lägga sig tills han kom på ett sätt att komma tillbaka till ett normalläge genom att ”fokusera på minnet av kroppens materialitet”. I början betraktade han detta som ”obetydliga, subjektiva biverkningar” av meditationen, tills han kom över en bok som beskrev något de gamla grekerna upplevde då de var sjuka och uppsökte den andliga världen för hjälp. Här beskrevs samma fenomen av snabbt snurrande rörelser och ett pipande, visslande ljud.

Sparby konstaterar att ovanstående erfarenheter är en del av ett område som existerar mellan dagsmedvetandet och de högre medvetenhetstillstånden. Han nämner också fenomen som en mer ”flytande” kroppsförnimmelse där man känner ”kraftströmmar, plötsliga bilder eller insikter och allehanda undermedvetna känslor från ångest till lycksalighet. Och även om de är flyktiga skulle de kunna undersökas, menar han. Och han frågar sig: Kan man komma fram till vilka av mellanområdets fenomen som är objektiva tecken på att man gör framsteg på meditationsvägen?

Men att undersöka mellanområdet är krävande. Sparby ger i sin artikel detaljerade beskrivningar av fler fenomen och han konstaterar att det kan verka som hela ens liv måste vara inställt på detta. För att undersöka mellanområdet ”måste man delta med hela sin mänsklighet”. Alla människor måste gå sin individuella väg, men han förmodar att vissa upplevelser är generella. Att delge varandra dessa fenomen är en viktig förutsättning för utvecklandet av antroposofin. Skriver alltså Terje Sparby i ett inlägg som i sin sanningslidelse och uppriktighet söker sin like inom nordisk antroposofi.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank


*Ontologin – läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande förklaring av verkligheten
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
    • Gert
    • maj 12th, 2013

    Uden at gå dybere ind i problemet vil jeg mene at det vigtigste er at udvikle ”klar-forståelse”. ”Wie erlangt man erkentnisse der höheren welten” betyder hvordan man opnår -erkendelse- = (forståelse af) hvad den åndelige verden er, INDEN man kommer frem til den egentlige åndelige skuen. RS påpeger også i omtalte bog at dette – forståelsen – er vigtigere, og den absolutte forudsætning for at opnå skuen senere. At for tidligt at opnå ”at se noget”, inden man har opbygget den nødvendige indsigt, skaber kun kaos og forhindrer et egentligt ”klarsyn”.
    Men du er velkommen til at se dette som en sidebemærkning…

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Gert
    • maj 12th, 2013

    – Der findes masser af ”klarsyns”- grupper ude i samfundet der roder rundt i alle mulige kosmiske forvirringer, det hjælper ikke nogen hvis ikke den egentlige indsigt er tilstede. Jeg tænker at det er det primære formål for antroposofien.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Sergeij
    • februari 13th, 2014

    Jag blir alltid så förvånad över att man inte läser eller sedan uppmärksammar förord i exempelvis Steiners ”Hur uppnår man kunskap om högre världar”. Där står det ”En övning kan vara rätt utförd, och likväl kan den verka på ett oriktigt sätt, ifall den person som utför den inte bifogar en annan övning till den förras ensidighet till en själens harmoni.” – Här beskriver Steiner att det är viktigt att man gör rätt. Man kan inte göra som man vill.

    I ett annat förord står det: ”Då jag skrev uppsatserna, som boken är sammansatt av, måste jag många gånger tala på annat sätt än nu. […] I mina böcker ”Vetenskapen om det fördolda” […] och särskilt ”Den andliga världens tröskel” […] skildras andliga tilldragelser som denna bok visserligen häntyder på redan för mer än tio år sedan, men då med andra ord än vad som nu förefaller riktigt.”

    … än vad som förefaller riktigt. Varför noterat man inte detta?

    I ”Hur uppnår man kunskap om högre världar” står följande på sid 118 (1984 års utgåva)”Om lärjungen förutom allt som nämnts följer föreskrifter som läraren endast muntligen kan ge honom, påskyndas lotusblommornas utveckling.”

    Det finns ett ställe till jag nu inte hunnit finna där det också står att läraren skall ge en ett mantra därför att utvecklingen skall gå rätt tillväga. – Det är ju allvarliga saker.

    Jag för min del kan bara anse ”Grundböckerna” vara handböcker i ett skolsammanhang med en lärare. Läraren idag bör vara vårt gemensamma arbete med Rudolf Steiners texter som auktoritet, men vi får inte stanna där! Antroposofin måste utvecklas med tiden, vilket Rudolf Steiner säger på diverse ställen. Av vilka – jo av oss, de som engagerar sig!

    Det var så långt.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)