Svensk politik lider av brist på idéer och spännande personligheter

♦ ♦ ♦ Partiledarens betydelse för ett parti torde vara uppenbart för alla – utom för partiet. Att partiledaren själv vill tona ned sin betydelse kräver anständigheten, men varför förringas partiledarens betydelse ständigt av andra företrädare för partiet? Man framhåller att partiprogrammet är det viktigaste – trots att väldigt få av väljarna läser det.

För de flesta andra uppstår väljarsympatier som en direkt konsekvens av partiledarens massmediala framtoning. Inte av en programförklaring i en reklambroschyr. Partiledarens uppgift är att förkroppsliga programmet och göra det trovärdigt. Lyckas inte detta – så att väljarna är tvungna att läsa texten – är partiet illa ute.

Vad vore SD utan Jimmie Åkesson? Eller S utan Palme på den tiden det begav sig? Och är det någon som tror att Centerns katastrofala siffror inget har att göra med Annie Lööfs bleka ledarskap? Allt handlar om förtroende. Därför är det märkligt att unga människor per automatik betraktas som en tillgång i politiskt framskjutna positioner, eftersom unga människor saknar det som är livsnödvändigt i det politiska spelet, nämligen erfarenhet. Och personlighet.

Dagens politiska debatt är färglös – inte för att partierna ”varit otydliga med att föra ut sakpolitiska frågor”, som är standardförklaringen från partipolitiskt håll – utan för att den saknar personligheter, intressanta initiativ och spännande idéer. Vad vi dagligen serveras är förutsägbarheter baserade på opinionssiffror. Knappast sådant som främjar intresse för politik.

Moderaternas total makeover som gav dem regeringsmakten var ett lysande undantag. Idag saknar de både idéer och intressanta initiativ. Likaså Socialdemokraterna där Stefan Löfvens sympatiska framtoning verkar vara deras enda tillgång. Idébristen och avsaknaden av bra initiativ är påtaglig. Och glansen kring Vänsterpartiets stora löfte Jonas Sjöstedt solkades förvånansvärt snabbt ned med de sedvanliga marxistiska schablonerna. Man frestas utbrista – kom tillbaka Gudrun Schyman, allt är förlåtet! En skickligare populist har vi sällan haft.

Det skulle i så fall vara Jimmie Åkesson – denna vattenkammade svärmorsdröm, vår svenska politiks egna kärringen mot strömmen. Trots ständiga katastrofala missgrepp i partitoppen, mobbad av det politiska etablissemanget och majoriteten av opinionen, står han där med sina troskyldiga blå ögon plirande i en politisk medvind etablissemanget ännu inte förstått.

De begriper inte att ett parti med ursprung i en rasistisk ideologi och som är främlingsfientligt kan ha sådana opinionssiffror. De menar på fullt allvar att alla som stöder honom är rasister och invandrarfientliga. Tio procent av valmanskåren! Jag tror inte det.

Jag tror att huvudorsaken till Åkessons framgångar ligger i hans ifrågasättande av dogmen om multikulturalismens förträfflighet – utdömd av både Englands David Cameron och Tysklands Angela Merkel – och en leda vid den svenska tyckarelitens politiska korrekthet. Men också hans utmaning av etablissemangets lika sömngångaraktiga som förutsägbara tråkighet. 

Alliansens korvgrillning förra veckan var ett patetiskt uttryck för idélösheten i dagens svenska inrikespolitik. Låt oss till valet nästa år hoppas att Reinfeldt ska presentera de nya politiska grepp vi förväntat oss – och att Löfven äntligen visar sig lika politiskt potent som han framtoning ger intryck av. Tills dess får vi nöja oss med Lars Adaktussons kliv in på den politiska arenan. Hoppas hans grundmurade förtroendekapital förvaltas väl av KD. Kanske han kan rädda dem över fyraprocentsspärren.

                                                                                                                      Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
    • curt jansson
    • mars 4th, 2013

    Tack, Johannes, för kvällens bästa gapskratt! Ja, jag hoppas verkligen du skämtar med oss nu, att inte min gamle vän och trätobroder gått hän och blivit politikervänlig i den övre puberteten.
    Hur många av våra (av partierna utsedda) folkvalda hade ett yrke utanför de politiska ungdomsförbunden eller något partikansli innan de tog sina stolar i besittning? Hur många av dem har delat villkor med det folk de med förtjusning styr över (Löfvén som bra undantag)? Hur många vet varför man säger att ministrarna sitter på taburetter? Hur många av dem har varit hänvisade till Fas 3? Nej, inte för många.
    Och så väntar vi oss nya fräscha tankar från detta intellektuellt undermåliga gäng som är nöjda med att sitta och trycka på knappar för att genomföra beslut fattade någon annanstans…Jaja, som sagt, det gjorde gott att skratta litet.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.