Är waldorfpedagogikens långa ökenvandring äntligen slut?

Det har börjat röra sig inom waldorf. Från ett halvår tillbaka i tiden, då det fanns all anledning att ha en uppgiven syn på waldorfrörelsens framtid, har saker hänt på den senaste tiden som inger hopp. Och detta har i allt väsentligt att göra med en person – Örjan Liebendörfer. Örjan har ett förflutet som högstadielärare på Kristofferskolan under tolv år och var under flera år redaktör för På väg, waldorfrörelsens husorgan. Han var också verksam som projektledare vid Waldorfskolefederationen. Sedan lämnade han för att under flera år arbeta med strategisk utveckling inom läkemedelsdelen av Weledakoncernen.

Men nu har han alltså kommit tillbaka. På det halvår som gått har han startat sajten Waldorf Agora där nytänkande inom waldorf fortlöpande publiceras, han planerar tillsammans med Waldorfskolefederationen att under våren genomföra en idékonferens. Och han har skrivit en bok om waldorfpedagogik som snart skall ges ut. I senaste numret av Forum, organ för Antroposofiska sällskapets medlemmar, har han skrivit en artikel som har karaktär av programförklaring för hur han skulle vilja förnya ansatserna inom denna snart hundraåriga skolform.

Då han nu återvänder till waldorfpedagogiken ”är det inte utan sorg jag nu konfronteras med en situation som dramatiserats sedan slutet av nittiotalet då jag var fullt aktiv i skolrörelsen”. Men han anser att det finns hopp. Ny forskning visar att waldorf är på rätt väg, menar han, skoldebatten är i full gång, friskolesystemet är inte längre ifrågasatt etc. En av de stora utmaningarna ligger i att vi lever på en öppen skolmarknad ”med mängder av kompetenta aktörer”.

Därför blir frågan vad vi vill att waldorf ska stå för i skol-Sverige och vilken strategi vi har för att nå dit. Och Örjan formulerar en av de problem vi diskuterat här på Mummel i kön vid ett flertal tillfällen:

»Överhuvudtaget ser jag väldigt lite av övergripande strategisk diskussion inom waldorfrörelsen och en brist på förståelse för det gemensamma, det som håller samman skolorna som just waldorfskolor.«

Örjan vill väcka riksdagens intresse för waldorfskolans samhällsnytta. En åtgärd som kräver övertygande forskningsunderlag, något man inte precis gödslat marknaden med tidigare. Det unika med waldorfpedagogiken är ju dess utvecklingspsykologi. Här finns mycket att göra. Man kan därför fråga sig vad till exempel temperamentsläran har för giltighet idag. Är den lika irrelevant som många utanför rörelsen anser? Och vad kräver barnets olika åldrar för pedagogiska insatser? Utöver ren forskning måste den antroposofiska värdegrunden göras begriplig för att framstå som berättigad. För att ta några exempel.

Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn, frågar Örjan. En intressant idé som ansluter till Ivar Heckschers om att placera invandrare på folkhögskolor. Då får de en meningsfull start och folkhögskolorna ett behövligt tillskott till ett vikande elevunderlag. Nog finns det nya utmaningar för waldorfrörelsen trots att den har snart hundra år på nacken.

Att rektorsfunktionen tvingats på waldorfskolorna ser Örjan positivt på efter ett över ”90 år gammalt organisatoriskt trauma”:

»Låt kollegiet blomstra som pedagogisk verkstad men låt duktiga ledare ta hand om administration, personalvård, krishantering och strategisk utveckling. Ett modernt ledarskap bygger på att skapa förutsättningar och inspirera medarbetarna. Ett sådant ledarskap behöver vi inte vara rädda för.«

Örjan väjer som synes inte för de heta potatisarna. Till den omhuldade waldorfdogmen om en stark periferi vill han nu foga ett starkt centrum ”med professionell lobbying, ledning av gemensamma processer samt smarta servicefunktioner som avlastar skolorna och skapar stordriftsfördelar”. Detta kommer åtskilliga i rörelsen att sätta kaffet i vrångstrupen för, liksom tanken att skapa ett Waldorfförbund för waldorfskolor, waldorfförskolor, särskolor och andra waldorfpedagogiska verksamheter.

Och så kommer det: Mångfalden av röster är ingen framgångsväg. Så låter det när en helig ko slaktas. Men det räcker inte. Örjan föreslår också att eftersom alla waldorfpedagogiska verksamheter drar nytta av att förbinda sig med märket ”waldorf” bör de rimligen betala en licensavgift samt ställa upp på gemensamma kriterier och system för kvalitetssäkring. En besk medicin för många traditionalister.

För att undvika ”waldorf light” bör man tydligare definiera antroposofin som waldorfskolans värdegrund, menar han. Detta bör varje lärare och medarbetare kunna stå bakom om de läser stadgarna i den egna stiftelsen eller föreningen.

Örjan rör med andra ord ordentligt om i waldorfgrytan. Och han har sina randiga skäl. Idéstiltjen inom waldorfrörelsen de senaste decennierna har varit deprimerande, vilket ytterst bottnar i dåligt ledarskap. Waldorfskolefederationens ansvar går inte att bortse ifrån. Inte minst politiskt. Det kan knappast vara enbart politikernas fel att tumskruvarna alltmer dragits åt. Därför är Örjans programförklaring ett glädjande tecken. Låt oss hoppas att detta markerar slutet på waldorfpedagogikens långa ökenvandring i det här landet.

Twingly BlogRank


VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 1.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 5 votes)
Är waldorfpedagogikens långa ökenvandring äntligen slut?, 1.0 out of 10 based on 3 ratings
    • Carina Sjögren
    • januari 4th, 2013

    Ja, det är ord och inga visor! Hoppfullt känns det att ta del av dessa reflexioner kring en tänkbar utveckling av waldorfpedagogiken. Den är för bra för att vittra sönder i individuell spretighet och kanske i tysthet.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Björn von Schoultz
    • januari 7th, 2013

    Johannes!
    Du har en härlig, frisk ”penna” som förmår att belysa, ge nya infallsvinklar, kritisera, uppmuntra m.m. Jag delar din uppfattning att Örjan L´s engagemang för Waldorfsaken är mer än välkommen – det behövs många röster med den kreativa energin för att hitta Waldorfrörelsens rätta och förnyade position i 2000-talets Björklundska pedagogiska öken.

    Däremot så tycker jag att du kunde/borde ha varit lite mer sakligt korrekt när du i inledningen, i din entusiasm, beskriver vad Örjan är med och drar igång. Den planerade idékonferensen är ett fritt initiativ av föräldrar, lärare, fd elever mfl (dvs waldorfälskare) oberoende av etablerade Waldorfinstitutioner och organ, inte ett samarbetsprojekt mellan Örjan och en specifik Waldorforganisation. Vidare har inte, mej veterligen, Örjan L skrivit en bok om Waldorf utan han har medverkat i en bok som hans fru Christine är huvudförfattaren till. Och slutligen tror jag det vore mer korrekt att beskriv att han (tillsammans med en initiativkrets) vill förnya ansatserna inom den drygt 60-åriga Svenska Waldorfskolan. Jag har inte hört honom säga något om ambitioner för den 100-åriga internationella Waldorfrörelsen.

    Detta skrivet i all välmenig och uppskattning av dig, min gamla Kristofferskoleklasskompis, från 50-talets början.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. @Björn von Schoultz

    Tack Björn, nu är allt i sin ordning. Rätt ska vara rätt!

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Alexander Kieding
    • januari 9th, 2013

    ”Finns det ingen som vill starta waldorfskola för ensamkommande flyktingbarn, frågar Örjan. En intressant idé som ansluter till Ivar Heckschers om att placera invandrare på folkhögskolor. Då får de en meningsfull start och folkhögskolorna ett behövligt tillskott till ett vikande elevunderlag.”

    Allvarligt? Postgymnasiala pojkskolor då? Någon typ av Waldorfkomvux?

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Från ett mejl av Göran Fant, tidigare ordförande i Waldorfskolefederationen:

    Johannes,

    någon skickade mig ett sällsamt blogginlägg som Du tydligen skrivet.
    Där talas om att waldorfrörelsen i Sverige skulle varit ute på en
    ökenvandring. Du nämner Örjan Liebendörfer som dess räddare och citerar
    hans artikel i Forum för antroposofi. Naturligtvis har Du rätt att
    beundra Örjan och höja honom till skyarna.

    Men jag tror att mycket få av mina kolleger i waldorfrörelsen skulle
    känna igen sig i den beskrivning Du ger. VI har regelbundna möten i
    waldorfskolefederationen. Där är alla skolor representerade och inget
    sådant har kommit fram. Däremot uttrycks gång på gång stort förtroende
    för federationens arbete och arbetssätt.

    Det gör mig lite melankolisk att Du överhuvudtaget inte nämnt mitt
    inlägg i samma nummer av tidskriften. Diu kanske tycker att jag har fel,
    inte förstått något etc, men borde inte det framgå i så fall? Och några
    argument för att jag har fel borde väl komma med.

    Du verkar också omedveten om det arbete vi i federationen gjort med
    politiker och som resulterat i spektakulära undantag i skollagen.Har Du
    överhuvudtaget satt Dig in i problematiken med den nya skolpolitiken?
    Och vet Du något om den debatt och den information om waldorfpedagogiken
    som utförts av federationen och de regelbundna stora lärarmöten som
    ordnats varje år av pedagogiska sektionen? Nya forskningsresultat
    rörande vår inriktning har presenterats i På Väg och på dessa
    konferenser.

    Inte ett spår av att Du känner till om detta i Ditt inlägg.
    Men bloggar är kanske bara till för att plaska omkring med åsikter. Det
    är därför jag inte läser dem.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 2.3/5 (3 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: +1 (from 3 votes)
  3. Göran,

    Det jag skrivit är hur jag har upplevt situationen utifrån. Nämligen den flera år långa tystnaden i media från federationens sida. Vad som däremot märks hela tiden är ett allt mer kritiskt tonläge gentemot waldorf från politiskt håll. Och detta kommenteras över huvudtaget inte i offentligheten från ansvarigt waldorfhåll. Eftersom de enskilda skolorna numer aldrig tar sig ett skolpolitiskt ansvar på riksplanet, är federationen den instans som förväntas agera. Det enda offentliga waldorf-avtrycket var ett utmärkt inlägg undertecknat av en rad kändisar till försvar för lärarutbildningen. Jag vet inte om det var initierat från federationen, men det kom i alla händelser försent, vilket i sig visar en häpnadsväckande brist på strategiskt tänkande. I övrigt en lam och från början dödsdömd demonstration initierad av waldorfföräldrar som resulterade i några apeller i snålblåsten vid slottet med en liten åhörarskara. Det hela var patetiskt. Svårigheten att värva deltagare och underskrivare av ett facebook-upprop i anledning av detta gav intryck av att stödet för waldorfpedagogiken i landet försvagats ordentligt. Inga analyser och förslag i Forum om detta.

    Jag betvivlar inte att federationen har jobbat mycket, men det märks litet av detta utåt. Bristen på uttryck i offentligheten av en kraftfull och målinriktad rörelse är deprimerande. Jag har svårt att tolka detta som en tillfällighet. Och ert arbete som åstadkommit ”spektakulära undantag i skollagen” har jag inte sett något om i media. Och då existerar det som bekant inte i det allmänna medvetandet. Jag kan inte heller påminna mig ha sett något om detta ens internt i Forum. Upplysningarna kanske var förbehållet På väg. Men den läses ju inte av hela den antroposofiska rörelsen. Företrädare för pedagogiska sektionens stora möten varje år har aldrig visat något intresse att kommunicera det de kommit fram till. Jag har försökt.

    Jag läste ditt svar på Örjans artikel i Forum. Men det gav lite. Kändes mer som ett försvar för en sjuk mor. Tyvärr. Det fanns några faktafel i min krönika, men dem har Björn von Schoultz korrigerat nu.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 3.0/5 (2 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: -1 (from 3 votes)
    • alicia hamberg
    • januari 9th, 2013

    Göran Fant ger ett aningen världsfrånvänt intryck. Det är också lite beklämmande att se att detta med att skaffa sig undantag tycks ha så stort fokus. (Inte för att det överraskar mig.) Men det känns lite som att man liksom försöker trolla fram vatten på den där ökenvandringen Johannes skriver om. I stället för att ta ett större grepp.

    Kanske skulle man få ett intryck av att Waldorffederationen bedriver något slags verksamhet om de inte hade den attityd till internet som Göran Fant ger uttryck för i den sista meningen som Johannes citerar ur mailet. Tänk om Waldorffederationen använde sin hemsida till att, t ex, berätta lite om allt arbete man gör och alla framgångar man röner. Kanske kunde man publicera ett urval av artiklar ur På Väg? För man kan ju inte tro att människor utanför waldorfrörelsen — t ex politiker och allmänhet — ska bry sig om att gå till bibblan för att läsa en såpass obskyr tidskrift i pappersformat. Så vitt jag kan se har man väl bara att vinna, och inget att förlora, på att visa lite fler livstecken, att ha en aktiv internetnärvaro och att kommunicera det man gör. Göran Fants attityd när han skriver om att ’plaska omkring i åsikter’ är väl tyvärr talande.

    (Och, nej, det betyder inte att alla kommer att tycka att det Waldorffederationen gör är toppen. Däremot kommer fler att uppmärksamma det — såväl positivt som negativt. Och det kan faktiskt vara något gott.)

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 3.7/5 (3 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: +1 (from 3 votes)
  1. januari 12th, 2013