Den antroposofiska rörelsen är inte framtidsinriktad – den är värdekonservativ
Mummel i kön har i en rad krönikor kritiskt granskat den antroposofiska rörelsen. Att reaktionerna varit förvånansvärt modesta hänger troligtvis ihop med ett kollektivt undermedvetande om det berättigade i denna kritik. Redan Rudolf Steiner sa nämligen att det finns en stor risk att mikaeliterna, det vill säga människor med en andlig och framtidsinriktad potential, inte uppmärksammar antroposofin för att den företräds på ett irrelevant sätt.
Detta vet man allmänt i rörelsen. Och som en följd av detta vårdas därför en klädsamt självkritisk hållning bland många antroposofer. Jag skulle tro att de flesta nog känner en otillräcklighet i förhållande till Steiners förväntningar på rörelsens förmåga att leverera. Att så få diskuterar detta inom rörelsen kan man därför fundera en del över. Kanske hänger det ihop med den letargi människor lätt hamnar i då man får allt serverat av en auktoritet i så många böcker att få hinner läsa dem alla.
Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism – kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin. Vi vill så gärna, men frågan är om vi är vuxna den kulturimpuls Rudolf Steiner skapade. Vi har en självuppfattning som om vi tagit studenten – men i själva verket är det väl frågan om vi ens lämnat dagis.
En gammal god vän menar att rörelsen i allt väsentligt är att betrakta som värdekonservativ – inte framtidsinriktad som vi antroposofer så gärna vill uppfatta det. Han uttryckte det som att vår tids antroposofi helt är präglad av rosenkreuzerströmningen, det vill säga den gamla ockultistiska traditionen – inte den mikaeliska strömningen med sin strävan till förnyelse och framtid präglad av tidsanden Mikael.
Den värdekonservativa framtoningen lockar inte mikaeliterna utanför den antroposofiska rörelsen – de ser bara småskurenhet och sekterism. Därför går de antroposofins dörr förbi – om de ens har märkt den. Steiners farhågor har i hög grad besannats.
Att vi har antroposofer utanför antroposofin omedvetna om sin tillhörighet är en allmänt vedertagen uppfattning inom den antroposofiska rörelsen. Liksom gissningar om vilka dessa mikaeliter är. Självklara kandidater är Nelson Mandela, Dalai Lama, Gandhi och Dag Hammarskjöld och egentligen vem som helst som ger ett intryck av att företräda en kraftfullt framtidsinriktad humanism. ”Han är egentligen antroposof”, brukar man då säga. Även organisationer som Greenpeace, freds- och miljörörelser, NGO-organisationer, Grameen bank och liknande progressiva humanistiska sammanslutningar räknas hit. De betraktas som mikaeliska.
Det finns naturligtvis mikaeliska initiativ även inom den antroposofiska rörelsen. Den egna Ekobanken (se bilden) är ett utmärkt exempel. Med sin tydligt etiska grund är den fortfarande en föregångare bland landets banker. Waldorfskolorna var i sin intention mikaeliska. Men med tiden har den värdekonservativa prägeln blivit allt tydligare. Kan waldorfskolorna längre kallas förnyare? Och den biodynamiska jordbruksmetodens ledande ställning inom ekologisk odling är idag ett minne blott. Men initialskedet var i allra högsta grad präglad av det mikaeliska.
Känslan av att den antroposofiska rörelsen i hög grad präglas av det förgångna blir alltmer besvärande. Att detta inte diskuteras inom sammanhangen gör inte saken bättre.
Du skriver ”Man är så upptagen av att konsumera andlig kunskap i dessa tusentals föredrag att man har svårt att hinna förverkliga antroposofin i sitt liv. Rörelsen är därför präglad av amatörism, kanske inte så mycket i yrkesutövningarna som i förhållningssättet till antroposofin” –
Hold da kæft, jeg synes godt nok at forholdet til det professionelle plejearbejde halter godt og grundigt, fremforalt omkring voldelige handicappede. Såvidt jeg ved blev en af institutionerne anklaget og truet af -länet- for ikke at passe den opgave ordentligt. og det er godt nok også på tide at det sker.
@Gert
Ja det amatöristiska existerar även inom antroposofiska arbetssammanhang – kanske inte så mycket inom läkepedagogiken, även om jag hört exempel som tyder på det – men i många andra sammanhang. Inte minst mitt eget. Jag hade ingen utbildning då jag anställdes på Robygge – och ingen annan heller under de trettio år jag arbetat där. Ingen av medarbetarna behärskade alla de varugrupper som fanns. Och jag, som felaktigt av många uppfattades som ”bokexpert”, hade mycket begränsade kunskaper i steineriana. Detta är inte konstigt – rörelsen behöver all arbetskraft den kan få. Hur många obehöriga lärare har inte anställts i waldorfskolor under åren? Hur många har ett genomarbetat förhållande till preparaten i det biodynamiska jordbruket? Och inom konsten är det kanske allra tydligast. Jag har sett oräkneliga utställningar av vått-i-vått-tavlor där utövaren kallar sig ”konstnär”. Bara för att ta några exempel. Man kommer till antroposofin för att GÖRA något man tycker är vettigt. Och man synar inte given häst i mun.
Johannes, det som du kallar den ”antroposofiska rörelsen” har för mig väldigt lite med antroposofi att göra.
För mig är den ”antroposofiska rörelsen” en längtan som jag prövar om och om igen. Den är överraskande, inspirerande och gör mig ständigt förvånad.
Att var och en förädlar sig i det tysta har för mig den största betydelsen, men det är förstås en fråga hur man möjliggör fruktbara möten med andra som också trevar sig fram. Hur gör man det på ett fritt och friskt sätt? Vad tror du?
@Maria
Att den antroposofiska rörelsen för dig har mycket litet med antroposofi att göra, men samtidigt inspirerar dig är en motsägelse du inte förklarar. Frågan hur ”fruktbara möten” möjliggörs på ett ”fritt och friskt sätt” är också kryptisk och väldigt allmän. Vill du att jag skall svara får du nog vara mer precis.
Den så kallat antroposofiska rörelsen i det yttre, seminariet med diverse verksamheter, sällskapet osv. uppfattar jag inte som en ”antroposofisk rörelse” eftersom jag saknar en fundamental medmänsklig hållning på ett djupare plan. Revirstrider, nepotism, förljugenhet, maktutövning i form av förtryck är några orsaker till den uppfattningen. För mig handlar det här inte om antroposofi, inte det ringaste.
Det är ingen motsägelse för mig eftersom jag är fri att forska enligt Steiners anvisningar oberoende av vad som finns därute i organiserad form. Visserligen är böckerna tryckta och någon har distribuerat dom, men det är också allt.
Med fruktbara möten menar jag möjligheten att möta andra som också forskar och att forskningen därigenom kan berikas, för mig och de jag möter.
Med fritt menar jag att i så stor utsträckning som möjligt inte vara bunden av rädslor i mötena.
Min erfarenhet är att det lätt blir en viss sunkighet när människor kommer samman i antroposofins namn, en sorts självgodhet som luktar illa. Frånvaron av denna sunkighet benämner jag ”frisk”, typ att jämföra ruttet vatten med klart källvatten.
Jag förstår att det inte är enkelt, detta med rädslor och öppenhet, men det första steget måste ändå vara att vilja. Nästa steg undrar jag över och det var därför jag ställde frågan till dig.
@Maria
Begreppet `den antroposofiska rörelsen´ betecknar vanligtvis antroposofer och antroposofiska verksamheter. Det är en neutral beteckning som de flesta kan ställa upp på. Men du definierar begreppet utifrån en moralisk måttstock, som är din subjektiva där du drar alla över en kam och tillvitar ”seminariet med diverse verksamheter” allsköns dåliga egenskaper. Det är en slapp och i högsta grad orättvis analys där du buntar ihop högt som lågt. För dig ”handlar det här inte om antroposofi” – för att du är en mycket bättre antroposof?, frestas man fråga.
Men inte nog med det. Det blir lätt ”en viss sunkighet när människor kommer samman i antroposofins namn, en sorts självgodhet som luktar illa”, skriver du. Och så var i ett slag alla antroposofers strävanden inte vatten värda i dina ögon. Du söker dig bort därifrån till någon sorts ”friskhet”.
Jadu Maria, jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Kanske att du skulle sträva efter en lite ödmjukare hållning?
Du skriver: ”För dig ”handlar det här inte om antroposofi” – för att du är en mycket bättre antroposof?, frestas man fråga.”
Du frågar om jag anser mig som en bättre antroposof. Bättre än vem? Går inte själva antroposofin ut på att sluta jämföra sig med andra? Det är helt ointressant att jämföra sig, vad tjänar det till? Det jag skriver är att jag inte finner antroposofin i någon yttre rörelse värd namnet.
Inte kan väl jag veta vad jag är för sorts antroposof. Antroposofi är för mig ett ensamt inre arbete. Jag vet inte ett dyft om andras inre arbete och inte var de andra är, och jag saknar andra, naturligtvis. Det är därför jag skriver här.
Du skriver ”Och så var i ett slag alla antroposofers strävanden inte vatten värda i dina ögon”. Det har jag aldrig sagt, du generaliserar om vad jag anser, och det du skriver är fullkomligt osant.
—————
Som jag uppfattar det är den yttre antroposofiska rörelsen på väg att krackelera, och det med besked, i alla fall om man räknar Seminariet, Kristensamfundet, Waldorfskolor och Läkepedagogiska hem som grundbultar.
Varför är det så? Där tror jag fortfarande (trots ditt påpekande om generalisering) att starkt bidragande orsaker är ”revirstrider, nepotism, förljugenhet, maktutövning i form av förtryck”.
Har du inte själv varit med om en ”sunkighet” i antroposofiska sammanhang? Kanske instängdhet är ett bättre ord. Vissa saker är inte accepterade att säga eller göra och det är ett starkt grupptryck som är kvävande. Det har i alla fall jag varit med om, många gånger.
—————
Visst finns en moralisk måttstock i mitt försök att uttrycka mig, det har vi alla, värdegrunder. Den är dock inte endast min subjektiva, det finns andra med mig som har liknande värderingar. Att generalisera håller jag med om inte är bra men låt oss då ta en sakfråga.
Du skriver att jag ”buntar ihop högt som lågt”. Vad är högt och lågt enligt dig? Det skulle vara intressant om du lyfte en sakfråga som du tycker är ”hög”.
@Maria
Ditt resonemang är fullt av motsägelser. Du ”saknar en fundamental medmänsklig hållning på ett djupare plan” i den antroposofiska rörelsen, skriver du. Och fortsätter: ”för mig handlar det här inte om antroposofi, inte det ringaste”. Du förstår inte att läsaren av dessa uttalanden måste dra slutsatsen att du anser dig ha kommit längre och har djupare insikter än de du på detta sätt fördömer. Det är DU som därmed jämför dig med de andra, inte jag. Strax efteråt skriver du ”jag vet inte ett dyft om andras inre arbete och inte var de andra är”. Hur kan du då döma ut den antroposofiska rörelsen om du inte vet det?
Det är sant att du aldrig sagt ”och så var i ett slag alla antroposofers strävanden inte vatten värda i dina ögon”. Det var min sammanfattning av din formulering ”min erfarenhet är att det lätt blir en viss sunkighet när människor kommer samman i antroposofins namn, en sorts självgodhet som luktar illa”. Förstår du inte att din formulering måste uppfattas så? Du visar ju där ett förakt för människors strävanden.
Du moraliserar över den antroposofiska rörelsen för att det som sker där ”inte handlar om antroposofi” och du ursäktar detta med att du har ”en värdegrund”! Det gör inte ditt fördömande bättre. Du förstår inte heller mitt uttryck att du buntar ihop högt som lågt. Jag menar att det i den antroposofiska rörelsen finns bra saker, ädla strävanden av seriösa antroposofer OCH mindre seriösa. DET är högt och lågt. Förstår du nu?
Hej Johannes,
Jag skulle verkligen uppskatta om du ville bemöta mina två frågor.
1. ”Du skriver att jag ”buntar ihop högt som lågt”. Vad är högt och lågt enligt dig? Det skulle vara intressant om du lyfte en sakfråga som du tycker är ”hög”.”
2. ”Har du inte själv varit med om en ”sunkighet” i antroposofiska sammanhang? Kanske instängdhet är ett bättre ord. Vissa saker är inte accepterade att säga eller göra och det är ett starkt grupptryck som är kvävande.” (Detta har jag mött mer som regel än som undantag)
@Maria
1. Jag har med viss möda försökt besvara dina frågor och ändå ställer du ånyo samma fråga trots att jag besvarat den precis ovanför ditt inlägg. Varför?
2. Även den andra frågan är en upprepning. Låt mig då säga så här. Jag känner igen den mentalitet du beskriver, problemet är din formulering av det. Du skriver ”seminariet med diverse verksamheter, sällskapet osv. uppfattar jag inte som en `antroposofisk rörelse´ eftersom jag saknar en fundamental medmänsklig hållning på ett djupare plan”. Mentaliteten existerar här och var, ja, men din formulering dömer ut alla involverade. Det kan du inte göra för du har ingen täckning för det.
Att du söker dig ett friskare förhållningssätt ger dig inte rätten att generalisera på andras bekostnad.
Om du känner igen mentaliteten, ser du den som utbredd inom den yttre antroposofiska rörelsen, eller är den ett mindre problem enligt dig?
Jag menar uppriktigt att det skulle vara spännande om du vill ge ett exempel på någon verksamhet där mentaliteten lyser med sin frånvaro, där du känner att det är högt i tak. Vill gärna höra om det konkret, något område/verksamhet som du i nuläget uppskattar, som du tycker har en öppen hållning?
@Maria
Jag har i mina över sextio krönikor om antroposofin beskrivit de problem jag sett under mitt verksamma liv i dessa sammanhang. Jag skulle inte som du beteckna någon verksamhet som ”sunkig” där man ”saknar en fundamental medmänsklig hållning på ett djupare plan”. Men du har heller inte närmare beskrivit vad du menar med detta.
Däremot har jag sett att rörelsen har fundamentala problem (som du kan ta del av under genrerubriken ”Om antroposofi” här på bloggen). Min uppfattning är att dessa problem i grunden är strukturella, det vill säga hänger ihop med bristande ledarskap. Detta utesluter på intet vis att det trots detta överallt finns seriösa antroposofer.
Sen är det ingen hemlighet att en institution står ut på många sätt i den antroposofiska rörelsen: Nibbleskolan. Även internationellt betraktat. Jag har tidigare i en krönika (http://blogg.ljungquist.org/archives/1384) närmare gått in på dess särart. På Nibbleskolan (numera Solvikskolan) var det högt i tak, men framför allt utvecklade man där ett fritt förhållande till både waldorfpedagogiken och antroposofin på ett sätt som få andra ställen.
Om det där också utvecklades det du kallar ”en fundamental medmänsklig hållning på ett djupare plan” är jag inte säker på. Att själshållningen exkluderade sociala skrankor var ett av de tydliga kännetecknen, men om det samtidigt var på ”ett djupare plan” som du efterlyser är jag osäker på. Kanske.
Detta innebär inte på något sätt att denna verksamhet var problemfri. Som alltid finns framsidor och baksidor. Jag skulle kunna räkna upp en rad mindre lyckade saker från mina år som förälder i skolan. Och jag skulle inte kunna säga att skolan var waldorfsveriges bästa. Bara att den passade oss. Kanske den skulle vara ett lämpligt studieobjekt för dig?
Ursäkta dröjsmålet, tack för svaret och informationen om Solvik.
———–
En medmänsklig hållning på ett djupare plan…kanske bättre att säga ett intresse för de människor som sökt sig dit. Är medveten om att det inte har slavisk giltighet, men jag hoppas ändå på att genom några exempel få fram återkommande tendenser som jag mött.
Vad jag förstår har du varit med under pionjärfasen, när det begav sig, och då fanns det väl en större öppenhet och generositet mellan er? Positionerna var väl inte heller så fixerade som de sedan blev?
Problemet är att många av de som var med då (talar inte om dig nu, vet inget om dina förehavanden) ivrigt bevakar sina egna intressen och sin makt. När du skriver ”bristande ledning” tänker jag att ledningen är för hårt styrd av ett förhållandevis litet antal som mutat in sina revir (och det finns inget intresse från deras sida att ändra på det om det inte går ut över dem själva, ekonomiskt eller socialt). Nu är dock skeppet i gungning så något måste göras, men de kommer aldrig att släppa taget och därför har jag gett upp.
– Vid ett årsmöte för Antroposofiska sällskapet under punkten ”övriga frågor” tog en man ur publiken (person som verkade väl insatt) upp en angelägen fråga (gällde biodynamisk odling) som jag tyckte öppnade upp för ett bra samtal. Men ordföranden visade tydligt att det var en icke-fråga och efter en besvärande tystnad kom ett kort svar som var lite som goddag-yxskaft. Sedan styrde han vidare till nästa punkt.
– Man läste upp namnen på de medlemmar som hade dött under året samt de som hade blivit nya medlemmar men nämnde inte namnen på de personer som hade valt att gå ur sällskapet, eller hur många de var. Jag tolkar det som att informationen utlämnades för att den inte skulle kollidera med självbilden av ett oklanderligt sällskap som ingen lämnar (ugglor-i mossen-varning för mig).
– Jag ringde för några år sedan en av de ansvariga eurytmisterna på seminariet, presenterade mig och frågade om jag kunde få låna en sal för att öva i (hade hört att de stod tomma på vissa tider, olåsta). Naturligtvis var jag beredd att flytta på mig om det skulle dyka upp någon som skulle behöva salen.
Tror du jag fick det? Nej. Det sved ska jag säga och jag tänkte att det här måste vara fel, jag måste höra fel, att inte få öva eurytmi…i en sal..som ändå står tom..
– En lärare på en Waldorfskola (en av de största) sa i förtrolighet att det var tur att inte föräldrarna visste vad som hände på skolan för det var tuffa grejer men det var barnens karma som dom behövde ordna upp själva, (därefter beskrev han grov pennalism).
– En sak jag ofta har mött är slarvigt använda klyschor för att bedöma och döma sina medmänniskor (vilket ofta ger legitimitet för en försåtlig manipulation och ett maktövertag).
”jaha, har han fått cancer, ja det var ju kanske inte så konstigt, han verkade inte vara ordentligt inkarnerad”.
”det där förstår du ännu inte eftersom du inte har kommit så långt i din andliga utveckling.” (för att slippa besvara obekväma frågor)
”det är sjuårskrisen” (när en unge blir rättmätigt förbannad)
”jag är klarseende, bara så ni vet” (ok, och?)
———-
Det fanns pengar när kulturhuset skulle byggas. Jag hoppades på ett hus med flera scener, ateljéer och fruktbara möten mellan olika konstarter. Ett hus sjudande av liv.
Men det blev ett hus för en välbärgad elit. Visst händer det roliga saker där ibland, men ändå..
Talade förresten med en ung kvinna som nu går YIP-programmet på seminariet, hon såg helt frågande ut när jag undrade över antroposofin i utbildningen.
-Anthroposofy? No, I don’t think we have that.
@Maria
Tack Maria för dina intressanta kommentarer!
Jovisst var det annorlunda förr. Som en skillnad mellan natt och dag. På den tiden kändes det som om allt var möjligt och inga positioner var självklara. Alla deltog i allt. Det var nästan som ett rus, man var redo att gå ut i världen och göra allt för SAKEN. Det var känslan.
Att allt detta stelnat i en grimas delar den antroposofiska rörelsen med många andra sammanslutningar som hållit på så länge. Det är ju inte unikt på något sätt. Det är bara det att många trodde antroposofin inte skulle falla under denna trista lagbundenhet. Att rörelsen på något sätt skulle förnya sig närmast automatiskt. Men trots erfarenheter från sådana som Lievegoed och andra vishetsprofeter har det hela tiden saknats insikter i hur grupprocesser gestaltar sig. Man har helt enkelt aldrig vetat hur man förnyar sig. Och då fortgår sklerotiseringsprocessen obönhörligt.
Denna process kan fortgå länge och leder då antingen till ett utdöende – eller till en ”nu räcker det!”-reaktion där man gör upp med hela situationen och stakar ut en ny väg.
Så till dina iakttagelser. Många tror att man kan diskutera frågor på årsmötet. Men denna mötesform är dessvärre inte konstruerad för detta. Utöver de formella punkterna finns bara tid för lite kommentarer. Vill man diskutera angelägenheter måste detta förberedas i andra fora för att sedan ha sin avslutning i plenum på årsmötet.
Att läsa upp namnen på de som lämnat medlemskapet har aldrig hänt och vad jag vet aldrig heller begärts. Verkar inte finnas ett behov av detta. Men visst skulle det vara intressant, framför allt argumentationen bakom utträdet. Jag ville göra nåt på detta i Forum, men det gick naturligtvis inte. Den typ av diskussion ville man inte ha.
Att använda tomma salar har förr varit rätt okomplicerat. Men inte längre alltså. Det visste jag inte. De allmänna omdömeslösheterna du mött känner man ju igen. För en nytillkommen är detta förödande, för de som varit med ett tag är de bara ett uttryck för att rörelsen består även av omdömeslösa.
Ett kulturhus sjudande av liv var det många som trodde, men så bidde det inte. Mest beroende på att ekonomin är usel. Verksamheten går med ständig förlust och då blir man snål på alla sätt. YIP är ingen allmänna linjen där introduktion i antroposofi är en självklarhet. Det är inte en utbildning i vanlig mening. Yipparna är ett gäng unga antroposofer som valt seminariet som hemmabas för olika aktiviteter där och i andra delar av världen. Utifrån en antroposofisk värdegrund agerar de lite som entrepenörer i antroposofi där de ofta arbetar praktiskt inom u-hjälp och bistånd. Jag uppfattar dem lite som ambassadörer för en ny antroposofisk tidsanda.
Att en waldorflärare säger att det är tur att föräldrarna inte vet vad som händer på skolan,handlar inte om tur, det är en medveten hållning skolan har. Delt är skandal av stora mått!
Det är inte bara obegripligt att waldorfskolor får fortsätta,utan också att bloggskribenten inte med
ett ord bemöter Maria i detta. Att bedriva hårda bestraffningar på barn! Hur i hela friden kan man ansluta sig till detta?
Maria-exakt vad för grov pennalism beskrev läraren?
Visst kan det finnas olämpliga lärare på vilken skola som helst-men waldorfskolan låter inte föräldrar vara med på lektioner,ens upprop. Och är man med,är det som vore man från Röda Korset under Andra världskriget-allt är just då arrangerat! Sen kan man hitta grårande barnmmm som sitter utanför skolsalarna. Barn.kastas ut fr lektioner. Och känslan är att det finns ett isberg.vi bara nått toppen av.
@M
Du är upprörd över att jag inte ”med ett ord bemöter” de övergrepp som ägt rum i en waldorfskola. Du tycker inte att min klassificering av detta som omdömeslösheter räcker. Nähä. Jag förstår inte vad du förväntar dig, men anar att du är chockad att något som Maria beskriver alls har förekommit. Men så är det. Det var därför Alicia Hamberg startade sitt mångåriga korståg mot waldorf eftersom hon blivit utsatt för liknande saker på sin waldorfskola. Waldorfskolornas lärare är inte några högre stående väsen, de är skröpliga liksom vi andra. Deras ideal är höga, javisst, men det gör dem inte till några gudar för det.
Vad jag är förvånad över är att ingen har anmält missförhållanden i de waldorfskolor där de förekommer. Det skulle behövas. Själv när jag sedan länge en hemlig önskan om en präktig skandal. Bara något sådant skulle kunna hjälpa en stagnerande rörelse. Då skulle man tvingas ta itu med missförhållanden.
Ja,det är så. Tack vare Alicia fick jag upp ögonen mer och tog mina barn bort från detta. Dom är inga gudar verkligen inte. Tvärtom. Visst ,allt är inte svart el vitt,men det finns gränser.
när vi tog våra barn från detta,anmäldes vi föräldrar av skolan. Själv är man bara glad att man ragit sig därifrån . Och min uppfattning är-el önskan-att dom lägger ner s ki ten,inte bara i det här landet,utan i hela världen.
Jag skulle inte kalla det korståg, men i alla fall…
Hur som helst, det förekommer en del anmälningar; man kan se anmälningarna i Skolverkets diarium. Vad de handlar om, och om de är abnormt många, är ju inte lika lätt att veta (eller jag har i alla fall inte koll på det).
Det är väl lämpligt att göra en anmälan, i de fall då det finns grund för en sådan.
Sedan vet jag att det ibland är så att familjer hellre väljer att gå vidare; det är så mycket att ta itu med i alla fall (skolbyten, psykologiska och kunskapsmässiga svårigheter, et c), och man orkar kanske inte med att göra något. Somliga klandrar mest sig själva för att de inte vetat bättre.
Vad gäller mig personligen så har det aldrig förekommit några anmälningar, det fanns aldrig ens på kartan, så att säga, och allting är ju sedan länge historia. Irrelevant annat än som min personliga erfarenhetsbas, eller vad man ska kalla det.
Johannes: ’Själv när jag sedan länge en hemlig önskan om en präktig skandal. Bara något sådant skulle kunna hjälpa en stagnerande rörelse. Då skulle man tvingas ta itu med missförhållanden.’
Jag tror tyvärr också det. Men risken/chansen (beroende på perspektiv) är väl snarare att rörelsen långsamt förtär sig själv inifrån. Genom allt för dåligt utbildade lärare, idioti och bristande verklighetsanknytning, allmän inkompetens, bristande ärlighet, ja, jag skulle kunna räkna upp så oerhört mycket. Ofta är det kanske mest bara småsaker, men massor av småsaker ackumulerade räknas också i längden.
@alicia hamberg
M: Dina erfarenheter ledde dig till att ta dina barn ur skolan. På detta kan jag inte ha några synpunkter. Kanske är det då förståeligt att man i sin (berättigade) bitterhet dömer ut hela waldorfsystemet. Jag gör inte det av skäl jag menar är goda.
Alicia: Detta har du och jag språkat om en hel del. Och din dom över waldorfsystemet är hårdare än min. Jag är inte helt säker, men ibland får jag intrycket att även du dömer ut systemet som sådant som hopplöst, kanske till och med som feltänkt – och inte bara den skola du gick i. Att jag delar mycket i din analys vet du, men jag tror fortfarande att det finns tillräckligt många vettiga människor i rörelsen som på sikt kan rätta till missförhållanden som du uppmärksammat.
Örjan Liebendörfer vet om dessa missförhållanden och han har nu skrivit en bok om waldorfpedagogik som jag tror är ett steg i den riktningen. Dessutom har nu initiativ tagits att samla alla tunga inom waldorf för att omdefiniera waldorf för nutiden. Det jag har sett är mycket intressant. Jag får en känsla att ambitionen är att vända på alla stenar. Och det har banne mig aldrig hänt förut vad jag vet.
Sen kvarstår ändå jättemånga frågor, inte minst hur det nya skall implementeras i rörelsen. Det är där det alltid har fallerat. I alla fulla fall kommer processen att ta en oändligt lång tid. That´s for sure.
@Johannes
’Jag är inte helt säker, men ibland får jag intrycket att även du dömer ut systemet som sådant som hopplöst, kanske till och med som feltänkt – och inte bara den skola du gick i.’
Jag vet egentligen inte om det är hopplöst. Däremot är jag nog övertygad om att det inte är enkelt att gör något som faktiskt gör skillnad. Det finns ju sådana fel och brister som jag gissar är mer eller mindre universella (och ofta relaterade till någon antroposofisk föreställning som tas på blodigt allvar), och sedan andra som uppstår p g a, vad ska man kalla det, lokal inkompetens. Jag tror inte att felen, bristerna och inkompetensen var större vid Kristofferskolan än i andra waldorfskolor (efter att ha hållit på med det här ett tag, börjar jag nog misstänka att det kanske t o m kan ha varit tvärtom).
Hur man förhåller sig (eller undviker att förhålla sig) till antroposofin tror jag fortsatt kommer vara en stötesten. Men det gäller mer generellt, inte bara eller ens huvudsakligen i fråga om missförhållanden o dyl. Frågan är väl om det finns tillräckligt med människor som både är kanonbra och kompetenta lärare och som samtidigt besitter förmågan att förhålla sig till antroposofin på sätt som är gott nog. Jag misstänker att det inte funnes några möjligheter att driva 40 waldorfskolor i Sverige om man ställde de kraven… Ser väl inte precis ut som det ljusnar på den fronten heller.
Men Liebendörfers bok blir spännande.