Antroposofiska sällskapet saknar ett karismatiskt ledarskap
Antroposofiska sällskapet saknar ett karismatiskt ledarskap
I den problematiska bild av Antroposofiska sällskapet vi idag kan skönja med sinande kassor, vikande medlemsantal och brist på idéer är det en sak som ofta glöms bort: frånvaron av ett inspirerande ledarskap. Det är viktigt att påminna om hur grundläggande ett sådant ledarskap varit för den antroposofiska rörelsens utveckling. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att den antroposofiska rörelsen uppstod och utvecklades då Rudolf Steiner ledde den. Det var ett inspirerande ledarskap som gjorde att människor strömmade till Järna för att kunna delta i de spännande skeenden Arne Klingborg skapade under en dynamisk period på sextio- och sjuttiotalet. För att ta några av de tydligaste exemplen.
Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.
Det fanns inget slumpartat i utvecklingen av den antroposofiska rörelsen. Det var ett hårt idéburet arbete för att förverkliga en vision. I alla fall i början.
Detta blev tydligt om inte förr då dessa ledargestalter var borta. Rudolf Steiners enastående livsgärning övergick efter hans död i djup splittring inom den antroposofiska rörelsen. Och Arne Klingborgs frånfälle innebar en allt tydligare stagnation och brist på idéer i det svenska arbetet. Det behövs ingen Einstein för att se att den verkliga orsaken till sällskapskrisen är just bristen på ett inspirerande ledarskap.
”I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning”, skriver Werner G Jeanrond under temat Förebildens makt i senaste numret av Axess (maj 2012). Han nämner några av de människor som inspirerat mänskligheten som Gandhi, Dag Hammarskjöld, Dalai Lama, Nelson Mandela – och helgonberättelserna. Dessa extraordinära personligheter visar vilka krafter förebilden kan frigöra. Dessa personligheter har förändrat världen.
Detta är dock inte en självklarhet inom den antroposofiska rörelsen. Här finns istället en utbredd föreställning att den traditionella ledarskapstanken är förlegad. Många anser att tanken på ett karismatiskt ledarskap tillhör det förgångna och att det nya ledarskapet istället bör vara ett kollektivt sådant. Med facit i hand ser vi vad denna uppfattning har lett till.
Föreställningen att alla bär ett ansvar leder för det mesta till att ingen tar det. Man har fullt upp med sitt eget och räknar med att andra sköter uppgiften åt en. Vi är ju så många så det fixar sig nog. Och de som är ledare på papperet saknar det format som krävs och har istället utvecklat en ängslig låt-gå-mentalitet där inga beslut sticker ut och inga betydande initiativ tas. Mod och djärva idéer misstros till förmån för en räddhågsen strävan efter konformitet.
Rädslan för att uppfattas som nostalgiker hindrar många av oss från att karakterisera det Arne Klingborg åstadkom. Hans Järnamodell uppstod ur ett mod att i en bred folklig förankring genomföra en storslagen vision. I Arnes gärning ser vi urmodellen för ett inspirerande ledarskap där var och en är sedd, ianspråktagen som medverkande i en meningsfull kollektiv utvecklingsprocess. Genom sin verkan inspirerade han oss att förverkliga vår inre bestämmelse. Han förstod uppgiften.
Nu finns inga uttalade visioner, inga åtgärdsprogram, inga synliga syftemål överhuvudtaget. Dagens ledarskap är anonymt, färglöst och saknar format. Och de har inga idéer hur man ska lösa sällskapskrisen.
Det var det karismatiska ledarskapet som skapade sällskapets stora framgångar, och det är, menar jag, sällskapets sista och enda chans att vitalisera rörelsen. Jag tror inte ledarämnen saknas, det finns många starka personligheter i rörelsen. De måste bara få mandat.
Det lär inte ske. Splittringen och politiseringen har gått för långt. Å ena sidan alla dessa karismatiska gurus som dyker upp och försvinner som kometer på den antroposofiska stjärnhimlen — vem i Järna minns inte Anton Kimnpfler, Joseph Beuys, Manfred Bleffert, Ekkehart Wroblowski, Sergei Prokofiev, Arthur Zajonc, Yesayahu ”Jesaja” ben Aharon, Judith von Halle und kein Ende? Karismatiska antroposofer med ett följe finns det ingen brist på. Redan 1930-talets Valentin Tomberg måste räknas dit, även om han tog avstånd från allt sånt senare i livet. Eftersom han insåg att varje verkligt försök att faktiskt vidareutveckla det Steiner presenterat som andlig forskning skulle så split bland de troende och därför motarbetas. Klingborg var visserligen en karismatisk pingstpastortyp men hade väl inga egentliga anspråk på att bedriva eller presentera egen forskning. Han var mer av en politiker eller socialingenjör som det var roligt att vara i närheten av eftersom han var så entusiatisk och bejakande.
(Å andra sidan de fantasilösa flosklerna, det innehållslösa tjatet om ”fras, rutin och konvention” (gäller för att vara dåligt, men vilken ironi!), funktionärerna och politrukerna som administrerar och befolkar strukturerna och sprider en upphöjd air av beige leda omkring sig…)
Johannes, du menar att det finns gott om ledarfigurer som enbart behöver ett mandat? Som Pappan här ovan påpekar, har det funnits gott om dem med. Frågan är värdet av mandatet, då det mandat som ges någon i én tysk förbundsstat, knappast är giltigt i en annan med en konkurrerande karismatiker. Ad absurdum går det hela, när vi efter snart 100 år fortfarande sysslar med nationella sällskap, med nationellt valda ledargarnityr framväxta ur olika fraktioner från de stora schismernas tid på 30-, 40- och 50-talen. Frågan är om det alls behövs mera än en administration vid Goetheanum att hålla reda på medlemmarna (det borde snart vara rätt enkelt), vilka sysslar med sitt på var sitt håll och evt strömmar samman för en sommarkurs eller ett arbetsinitiativ då och då på valbar plats, alla direkt förbundna med Goetheanum och Världssällskapet.
På det viset kunde sällskapet och Antroposofin övervintra tills det mognar fram något som kan sätta dem på kartan igen. Du vet, man kan ta hästen till vattnet men inte lära den simma, om den inte ens vill dricka….
Jag menar att bara ett karismatiskt ledarskap skulle kunna rädda AS. Jag har inte sagt att det skulle vara lätt. Eller ens möjligt. Det ligger i sakens natur att nuvarande ledning är ointresserad av mina synpunkter. Och det krävs vilja att påbörja en process. Dessutom tror jag inte heller medlemskapet är intresserat, som jag antyder i krönikan. Och som jag sagt tidigare tror jag AS nedåtgående spiral inte går att stoppa. Jag försöker bara komma underfund med var det har fallerat.
Du skriver:”Jag försöker bara komma underfund med var det har fallerat.” En svår men intressant uppgift. Jag tror att du måste söka mer än en orsak, på fler än ett ställe. Ffa är det kanske fråga om att den grupp av på olika vis karmiskt förbundna personer som dök in i Järnaverksamheterna på 60-, 70- och 80-talen nu är pensionsmässiga (som vi) och någon ny grupp har inte kommit ned för att syssla med sådant. Ledare kan vara hur begåvade och karismatiska som helst, har de ingen att leda och karismera (kan man även säga ”karismindre”?) lär de framstå som misslyckade ändå. Seminariet var på flera sätt skräddarsytt för den verksamhet som Arne initierade och drev; människor som var förbundna med honom, med Jörgen, Oskar och Helmer drogs till stället som getingar till socker. Utan Arne och de människor som han drog till sig, självdog verksamheten, i det den skrumpnade in till att mekaniskt utföra de handgrepp som under Arnes egid var burna av Antroposophia i en av hennes många gestalter. Vad som var kvar då jag återvände på 90-talet var ju på väg att bli ett lik. Kroppen var där, livet var borta.
Jeg har svært ved at opfatte det som hovedproblemet, at der ikke er en rigtig leder.
Jeg tror at hovedproblemet for det A selskab er at der nu er mange andre grupperinger der overtager rollen som formidler på det alternative, og som er bedre på at hjælpe og føre individerne/medlemmerne i deres egen proces, end det A miljø er det idag.
Det er fint at lave institutter for handicappede, men hvis de ansatte, som jo retteligt burde mærke visdom og kærlighed strømme til dem gennem arbejdet i institutioner som har valgt at bære steiners navn og ære, hvis de ikke føler sig belivede af A. så vælger de til sidst noget andet, hvilket jeg desværre godt kan forstå.
Vores samfund er et rodløst kaos, A. kunne blive en ledestjerne, men det ville kræve at de folk der forestod den fordybede sig i den og de etiske forpligtelser der hører til netop det kald, og ikke nøjedes med at tage A op på en yderlig måde.
Jo selvfølgeligt kan man opfatte det på den måde, men jeg ser nu mere problemet i at de der opfatter sig selv som antroposoffer er så usikre i A. og har så lidt evne til at formidle dette geniale budskab videre, sprede det, og opildne til begejstring over dette!
– Og at få folk til at opleve at der er healing, connection med the spirituel world, true wisdom and love, forbundet med denne spirituelle retning.
curt jansson :
@ Johannes
Ffa är det kanske fråga om att den grupp av på olika vis karmiskt förbundna personer som dök in i Järnaverksamheterna på 60-, 70- och 80-talen nu är pensionsmässiga (som vi) och någon ny grupp har inte kommit ned för att syssla med sådant.
Mitt intryck är snarare att det fanns en ny generation där. Men det saknades intresse för att bereda plats för den. Eller ens lyssna på den. Det handlar om kraftfulla individer som istället fått utlopp för sin kreativitet på annat håll inom samhället. Säkert bra för samhället i stort; mindre bra för AS!
Intressant tanke. Men är osäker om den stämmer. Det är klart att ett kraftfullt ledarskap ibland skuffar undan blivande ledarämnen av bara farten p g a bristande förståelse. Samtidigt är mitt intryck att det var just sådana personligheter man hela tiden letade efter under guldåren. Det var till exempel Arne Klingborg som lyfte in en mycket ung Anders Kumlander i styrelsen. Det var en framsynthet kanske inte alla då förstod. Hans betydelse för det antroposofiska projektet i landet har sedan varit betydande – kanske framför allt ekonomiskt sett.
Kanske andra kommande ledarskapsämnen drog sig undan som du säger, men de var i så fall svåra att identifiera – i alla fall som jag kan minnas. Jag såg inga självklara kandidater. Snarare värvades en rad okvalificerade på ledande poster – i brist på bättre. Därmed utvecklades en sorts amatörkultur som alltsedan dess blivit norm. Att vara antroposof var tillräckligt för att besätta vilka poster som helst. Detta gällde inte minst sällskapets styrelse. Det synsättet var dominerande tills för bara några år sedan då kompetenta ledare började anställas utifrån – jag tänker framför allt på Saltå Kvarn och Weleda.
Denna amatörism med sin brist på sunda strukturer och ledarskap är idag det som präglar rörelsen – vilket knappast kan verka lockande på dynamiska personligheter ”på väg förbi”. Ett tydligt exempel på detta är Gordana Gedin, sällskapets kanske mest kompetenta ekonom (som gjorde en PowerPoint-presentation på sällskapets årsmöte som för första gången gjorde ekonmin begriplig för vanliga dödliga). Hon lämnade styrelsearbetet efter bara ett år. Protesterna från somliga på årsmötet mot hennes moderna presentation(!) kanske var en bidragande orsak.
Eller har du några speciella personer du tänker på?
@Johannes
Den nya generationens ledarämnen såg inte ut som den äldre generationen hade förväntat sig (nämligen personer som liknade dem själva), och därmed ”saknades” självklara kandidater. Att man i det läget inte gick efter kvalifikationer utan efter ”tjänsteår” ser jag som ett aktivt val. Antagligen sakna(de)s kompetens att avgöra vem som är kvalificerad. Inte lätt att komma bort från amatörkulturen då …
Jag skulle inte säga att den yngre generationen drog sig undan. Snarare fortsatte de med sina liv, där AS aldrig spelat någon avgörande roll. Hur bakvänt det än kan låta: Det är inte dessa personer som fjärmat sig från AS, utan AS som fjärmat sig från sin sanna identitet!
Din första mening är ett påstående som ger intryck att vara mer principiellt än ett faktiskt förhållande. Kan du bli mer precis, jag är intresserad! Och det är klart det fanns ingen headhunter-kompetens om det är det du menar. AS spelade aldrig en avgörande roll för att locka till sig viktiga kompetenser, den saken är klar. AS hade redan då gått åt fel håll i förhållande till mänsklighetsutvecklingen.
I am sorting out relevant information about gate io recently, and I saw your article, and your creative ideas are of great help to me. However, I have doubts about some creative issues, can you answer them for me? I will continue to pay attention to your reply. Thanks.
Arne Klingborg under storhetstiden på 60-talet i kretsen av sina skandinaviska kollegor; Jörgen Smit, Norge; Oscar Borgman Hansen, Danmark och Helmer Knutas från Finland.
Det lär inte ske. Splittringen och politiseringen har gått för långt. Å ena sidan alla dessa karismatiska gurus som dyker upp och försvinner som kometer på den antroposofiska stjärnhimlen — vem i Järna minns inte Anton Kimnpfler, Joseph Beuys, Manfred Bleffert, Ekkehart Wroblowski, Sergei Prokofiev, Arthur Zajonc, Yesayahu ”Jesaja” ben Aharon, Judith von Halle und kein Ende? Karismatiska antroposofer med ett följe finns det ingen brist på. Redan 1930-talets Valentin Tomberg måste räknas dit, även om han tog avstånd från allt sånt senare i livet. Eftersom han insåg att varje verkligt försök att faktiskt vidareutveckla det Steiner presenterat som andlig forskning skulle så split bland de troende och därför motarbetas. Klingborg var visserligen en karismatisk pingstpastortyp men hade väl inga egentliga anspråk på att bedriva eller presentera egen forskning. Han var mer av en politiker eller socialingenjör som det var roligt att vara i närheten av eftersom han var så entusiatisk och bejakande.
Nej. It’s over. Let’s go home.
(Å andra sidan de fantasilösa flosklerna, det innehållslösa tjatet om ”fras, rutin och konvention” (gäller för att vara dåligt, men vilken ironi!), funktionärerna och politrukerna som administrerar och befolkar strukturerna och sprider en upphöjd air av beige leda omkring sig…)
Johannes, du menar att det finns gott om ledarfigurer som enbart behöver ett mandat? Som Pappan här ovan påpekar, har det funnits gott om dem med. Frågan är värdet av mandatet, då det mandat som ges någon i én tysk förbundsstat, knappast är giltigt i en annan med en konkurrerande karismatiker. Ad absurdum går det hela, när vi efter snart 100 år fortfarande sysslar med nationella sällskap, med nationellt valda ledargarnityr framväxta ur olika fraktioner från de stora schismernas tid på 30-, 40- och 50-talen. Frågan är om det alls behövs mera än en administration vid Goetheanum att hålla reda på medlemmarna (det borde snart vara rätt enkelt), vilka sysslar med sitt på var sitt håll och evt strömmar samman för en sommarkurs eller ett arbetsinitiativ då och då på valbar plats, alla direkt förbundna med Goetheanum och Världssällskapet.
På det viset kunde sällskapet och Antroposofin övervintra tills det mognar fram något som kan sätta dem på kartan igen. Du vet, man kan ta hästen till vattnet men inte lära den simma, om den inte ens vill dricka….
@curt jansson
Jag menar att bara ett karismatiskt ledarskap skulle kunna rädda AS. Jag har inte sagt att det skulle vara lätt. Eller ens möjligt. Det ligger i sakens natur att nuvarande ledning är ointresserad av mina synpunkter. Och det krävs vilja att påbörja en process. Dessutom tror jag inte heller medlemskapet är intresserat, som jag antyder i krönikan. Och som jag sagt tidigare tror jag AS nedåtgående spiral inte går att stoppa. Jag försöker bara komma underfund med var det har fallerat.
@ Johannes
Du skriver:”Jag försöker bara komma underfund med var det har fallerat.” En svår men intressant uppgift. Jag tror att du måste söka mer än en orsak, på fler än ett ställe. Ffa är det kanske fråga om att den grupp av på olika vis karmiskt förbundna personer som dök in i Järnaverksamheterna på 60-, 70- och 80-talen nu är pensionsmässiga (som vi) och någon ny grupp har inte kommit ned för att syssla med sådant. Ledare kan vara hur begåvade och karismatiska som helst, har de ingen att leda och karismera (kan man även säga ”karismindre”?) lär de framstå som misslyckade ändå. Seminariet var på flera sätt skräddarsytt för den verksamhet som Arne initierade och drev; människor som var förbundna med honom, med Jörgen, Oskar och Helmer drogs till stället som getingar till socker. Utan Arne och de människor som han drog till sig, självdog verksamheten, i det den skrumpnade in till att mekaniskt utföra de handgrepp som under Arnes egid var burna av Antroposophia i en av hennes många gestalter. Vad som var kvar då jag återvände på 90-talet var ju på väg att bli ett lik. Kroppen var där, livet var borta.
Jeg har svært ved at opfatte det som hovedproblemet, at der ikke er en rigtig leder.
Jeg tror at hovedproblemet for det A selskab er at der nu er mange andre grupperinger der overtager rollen som formidler på det alternative, og som er bedre på at hjælpe og føre individerne/medlemmerne i deres egen proces, end det A miljø er det idag.
Det er fint at lave institutter for handicappede, men hvis de ansatte, som jo retteligt burde mærke visdom og kærlighed strømme til dem gennem arbejdet i institutioner som har valgt at bære steiners navn og ære, hvis de ikke føler sig belivede af A. så vælger de til sidst noget andet, hvilket jeg desværre godt kan forstå.
Vores samfund er et rodløst kaos, A. kunne blive en ledestjerne, men det ville kræve at de folk der forestod den fordybede sig i den og de etiske forpligtelser der hører til netop det kald, og ikke nøjedes med at tage A op på en yderlig måde.
@Gert
De problem du beskriver hänger i allra högsta grad ihop med ett undermåligt ledarskap. De till och med är orsakade av det.
Johannes@
Jo selvfølgeligt kan man opfatte det på den måde, men jeg ser nu mere problemet i at de der opfatter sig selv som antroposoffer er så usikre i A. og har så lidt evne til at formidle dette geniale budskab videre, sprede det, og opildne til begejstring over dette!
– Og at få folk til at opleve at der er healing, connection med the spirituel world, true wisdom and love, forbundet med denne spirituelle retning.
Mitt intryck är snarare att det fanns en ny generation där. Men det saknades intresse för att bereda plats för den. Eller ens lyssna på den. Det handlar om kraftfulla individer som istället fått utlopp för sin kreativitet på annat håll inom samhället. Säkert bra för samhället i stort; mindre bra för AS!
@Anders
Intressant tanke. Men är osäker om den stämmer. Det är klart att ett kraftfullt ledarskap ibland skuffar undan blivande ledarämnen av bara farten p g a bristande förståelse. Samtidigt är mitt intryck att det var just sådana personligheter man hela tiden letade efter under guldåren. Det var till exempel Arne Klingborg som lyfte in en mycket ung Anders Kumlander i styrelsen. Det var en framsynthet kanske inte alla då förstod. Hans betydelse för det antroposofiska projektet i landet har sedan varit betydande – kanske framför allt ekonomiskt sett.
Kanske andra kommande ledarskapsämnen drog sig undan som du säger, men de var i så fall svåra att identifiera – i alla fall som jag kan minnas. Jag såg inga självklara kandidater. Snarare värvades en rad okvalificerade på ledande poster – i brist på bättre. Därmed utvecklades en sorts amatörkultur som alltsedan dess blivit norm. Att vara antroposof var tillräckligt för att besätta vilka poster som helst. Detta gällde inte minst sällskapets styrelse. Det synsättet var dominerande tills för bara några år sedan då kompetenta ledare började anställas utifrån – jag tänker framför allt på Saltå Kvarn och Weleda.
Denna amatörism med sin brist på sunda strukturer och ledarskap är idag det som präglar rörelsen – vilket knappast kan verka lockande på dynamiska personligheter ”på väg förbi”. Ett tydligt exempel på detta är Gordana Gedin, sällskapets kanske mest kompetenta ekonom (som gjorde en PowerPoint-presentation på sällskapets årsmöte som för första gången gjorde ekonmin begriplig för vanliga dödliga). Hon lämnade styrelsearbetet efter bara ett år. Protesterna från somliga på årsmötet mot hennes moderna presentation(!) kanske var en bidragande orsak.
Eller har du några speciella personer du tänker på?
@Johannes
Den nya generationens ledarämnen såg inte ut som den äldre generationen hade förväntat sig (nämligen personer som liknade dem själva), och därmed ”saknades” självklara kandidater. Att man i det läget inte gick efter kvalifikationer utan efter ”tjänsteår” ser jag som ett aktivt val. Antagligen sakna(de)s kompetens att avgöra vem som är kvalificerad. Inte lätt att komma bort från amatörkulturen då …
Jag skulle inte säga att den yngre generationen drog sig undan. Snarare fortsatte de med sina liv, där AS aldrig spelat någon avgörande roll. Hur bakvänt det än kan låta: Det är inte dessa personer som fjärmat sig från AS, utan AS som fjärmat sig från sin sanna identitet!
@Anders
Din första mening är ett påstående som ger intryck att vara mer principiellt än ett faktiskt förhållande. Kan du bli mer precis, jag är intresserad! Och det är klart det fanns ingen headhunter-kompetens om det är det du menar. AS spelade aldrig en avgörande roll för att locka till sig viktiga kompetenser, den saken är klar. AS hade redan då gått åt fel håll i förhållande till mänsklighetsutvecklingen.
I am sorting out relevant information about gate io recently, and I saw your article, and your creative ideas are of great help to me. However, I have doubts about some creative issues, can you answer them for me? I will continue to pay attention to your reply. Thanks.
Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good. https://accounts.binance.com/es/register-person?ref=OMM3XK51